RH 1993:1

Åklagaren yrkade vid Stockholms tingsrätt ansvar på B.E. för grovt rattfylleri, grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans död med följande gärningsbeskrivning:

B.E. har den 1 januari 1991, omkring kl 2.45 fört bil på Bergslagsvägen i Vällingby i Stockholm efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hans blod efter färden - samma dag kl 3.50 - uppgått till minst 1,56 promille.

Gärningen är att anse som grov, dels med hänsyn till den höga promille alkohol B.E. haft i sitt blod under körningen, dels även på grund av att B.E:s förande inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.

B.E. har den 1 januari 1991, omkring kl 2.45 vid förande av personbilen X på Bergslagsvägen i Vällingby i Stockholm, ådagalagt grov oaktsamhet och visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom genom att - trots att vägen var belagd med tunn is - i vredesmod och med hög hastighet föra fordonet mot rött ljus i korsningen Bergslagsvägen- Sörgårdsvägen samtidigt som han är ouppmärksam på övriga medtrafikanter, med följd att B.E. sammanstött med personbilen Y, vilken befann sig ute i korsningen på Sörgårdsvägen. Vid krocken avled de tre personer som befann sig i personbilen Y. Sakskador har uppkommit.

B.E. har vid nyssnämnda tillfälle av oaktsamhet orsakat J.P:s och B. och F.K:s död. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till att Björn E. vid körningen visat särskild hänsynslöshet.

Dödsboet efter F.K. yrkade skadestånd med totalt 9 611 kr jämte ränta som avsåg ersättning för kostnader för besök hos läkare och kurator med 5 082 kr, kostnader för advokatbesök med 587 kr 50 öre, för besök hos polis m.m. med 3 212 kr och för besök i skola med 729 kr för F:s fader B.E. Denne yrkade för egen del ersättning med 650 000 kr jämte ränta för "lidande".

Dödsboet efter J.P. yrkade ersättning med totalt 4 250 kr jämte ränta, varav 2 150 kr avsåg ersättning för kostnader för hennes föräldrar- L.A. och J.P. - i samband med hennes begravning (kostym 1000 kr, dräkt 1000 kr och handbuketter 150 kr) och 2 100 kr avsåg ersättning för besök hos präst för föräldrarna. L.A. och J.P. yrkade ersättning med 654 000 kr, varav 650 000 kr för "lidande", 3 000 kr för förlorad arbetsinkomst och 700 kr för kostnader för besök hos läkare och kurator.

Dödsboet efter B.K. yrkade ersättning med 2 600 kr avseende kostnader för boutredningsman.

Försäkrings AB Holmia yrkade ersättning med 130 431 kr jämte ränta, varav 88 714 kr avsåg ersättning för begravningskostnader m.m. och 41 717 kr ersättning för skadad bil jämte bärgning; bolaget förbehöll sig rätt att yrka ytterligare ersättning för eventuella framtida utlägg.

Stockholms tingsrätt (1991-06-17, rådmannen Bruno Kjellén samt nämndemännen Urban Östensson, Anna-Greta Sjöström och René Palmquist) dömde B.E. för vållande till annans död och grovt rattfylleri till fängelse i tre månader. Vidare förpliktade tingsrätten B.E. att utge skadestånd till dödsboet efter J.P. med 2 150 kr jämte ränta, till dödsboet efter B.K. med 2 600 kr, till dödsboet efter F.K. med - 4 529 kr jämte ränta och till Försäkrings AB Holmia med 130 431 kr jämte ränta. L.A:s, J.P:s och B.E:s skadeståndsyrkanden lämnade tingsrätten utan bifall.

I sina domskäl anförde tingsrätten, såvitt nu är av intresse, följande i ansvarsfrågan.

Den personbil B.E. framförde var av märke Ford Scorpio och hade en längd av 4,70 m och en tjänstevikt å 1.440 kg. Den av B.K. framförda personbilen var av märket Nissan Micra och hade en längd av 3,80 m och en tjänstevikt å 780 kg.

Av företedda fotografier framgår bl.a. att det av B.E. förda fordonet erhållit betydande skador, särskilt i frontpartiet och att den av B.K. förda bilen utsatts för mycket kraftig förstörelse varvid särskilt bilens vänstra sida (förarsidan) mot sin bakre del totalförstördes.

De döda kropparna efter B.K. F.K. och J.P. har blivit föremål för fullständig dödsundersökning vid Statens Rättsläkarstation i Stockholm. Undersökningarna har utförts av professor J.R. som också på begäran av åklagaren utfärdat kompletterande yttrande. R. har uttalat att alla tre avlidit till följd av skador orsakade av trubbigt våld som väl kan ha uppkommit i samband med trafikolyckan samt att det rört sig om mycket kraftigt våld även om skadebilden ej tillåter någon slutsats om fordonets hastighet. I B.K:s blod har vid rättskemisk undersökning ej kunnat påvisas förekomst av etylalkohol eller de vanligaste sömngivande smärtstillande och lugnande medlen.

Stockholms gatukontor har uttalat sig angående trafiksignalanläggningen Bergslagsvägen-Sörgårdsvägen.

Av protokoll om alkoholpåverkan m.m. framgår bl.a. att blodprov taget från B.E. ifrågavarande dag kl 3.50 vid analys visat sig innehålla minst 1,56 promille alkohol.

B.E. har erkänt grovt rattfylleri men i övrigt förnekat vad åklagaren lagt honom till last samt uppgivit: På nyårsafton var han på fest i Vällingby och kom väl under nattens lopp, från omkring kl 21.00, att dricka sex eller sju starköl och dessutom champagne. Från festen kördes hans fästmö, C.S. och han själv hem av en bekant. B.E. satt själv i framsätet och upptäckte plötsligt att en annan man, som också satt i baksätet, "grovhånglade" med C.S. B.E. blev upprörd. När de kom hem, kanske omkring kl 1.00-1.15, satte de på TV:n. B.E. var upprörd över C.S:s beteende och grät. Så småningom ringde han hem till en mycket god vän, M.H. och berättade för honom om det inträffade och förklarade att han inte orkade mer. Han hade inte sagt att han skulle ta livet av sig och hade ej heller några sådana tankar. M.H. sade i telefon att han skulle komma omedelbart. B.E. sade till C.S. att han inte orkade med henne längre, lämnade lägenheten och gick ner till sin bil och startade denna. Han kände sig väl något påverkad men tänkte inte närmare på detta. Han var ledsen och upprörd men inte direkt arg. Då han startade bilen kände han att det var halt men han hade dubbdäck. Något särskilt mål för körningen hade han ej. Han kom att köra Bergslagsvägen norrut. När han kom till Skattegårdsvägen stannade han in för rött ljus. Samtidigt kom M.H. till platsen och gick fram till B.E:s bil. B.E. ville emellertid inte stanna och tala med M.H. utan fortsatte Bergslagsvägen norrut så fort det blivit grönt ljus. Han mötte väl några bilar. Vid tillfället höll han kanske 70-80 kilometer i timmen. Körningen gick normalt. Det var halt. Ungefär tio meter före korsningen med Sörgårdsvägen slog trafikljuset för honom om från grönt till gröngult. Kanske ökade han då hastigheten något. Han kom in i korsningen innan ljuset slagit om till rött. Det är dålig sikt i korsningen och först när han körde in i denna såg han att en bil närmade sig korsningen från höger. Bilarna stötte ihop och själv svimmade han något ögonblick men blev ej särskilt skadad. Kort efter sammanstötningen kom M.H. och ruskade liv i honom. Han förstod då att en allvarlig olycka inträffat. Polis kom till platsen. Först sedan brandkår anlänt kunde han själv tagas ut ur bilen. Han var chockad och kördes i ambulans till sjukhus. I samband härmed hade han till någon sagt att han bara ville dö för vad han ställt till med. Han har haft körkort i 18 år men aldrig fått någon "prickning". Han kör i yrkesmässig trafik. Nu är han djupt ångerfull över att han kört bil vid tillfället.

C.S. har i vittnesmål berättat att hon vid tillfället var berusad och att hon nu ej har något minne av att hon skulle ha uppträtt olämpligt under bilfärden hem. Hon har vidare bekräftat B.E:s uppgifter om vad som därefter förekommit hemma i bostaden varvid hon uppgivit att B.E. var ledsen och grät men att han inte var arg och skrek samt att hon förgäves försökt hålla kvar honom när han lämnade lägenheten.

M.H. har hörts som vittne och därvid bekräftat telefonsamtalet med B.E, som han mottog kl 2.30, samt vidare uppgivit: Då B.E. som låtit upprörd, förklarade att han skulle ge sig ut i bil avrådde M.H. och förklarade att han själv omedelbart skulle lämna bostaden och köra till B.E. M.H. körde mot B.E:s bostad och kom att möta B.E:s bil på Bergslagsvägen vid Skattegårdsvägen. B.E. hade stannat inför rött ljus vid Skattegårdsvägen och M.H. gick fram till honom och frågade "vad han sysslade med?". Då det blev grönt ljus för B.E. fortsatte han färden Bergslagsvägen norrut. B.E. startade väl hastigt men det var ej fråga om någon rivstart. B.E:s körning föreföll normal. Han körde varken exceptionellt fort eller exceptionellt sakta eller vinglade så länge M.H. kunde följa honom med blicken. M.H. följde efter Bergslagsvägen norrut men hade då tappat B.E:s bil ur sikte. När han kom fram till korsningen med Sörgårdsvägen hade olyckan inträffat.

O.S. och M.B. har omvittnat, att de vid den aktuella tidpunkten stod och pratade på Sörgårdsvägen i närheten av en Konsumbutik möjligen något tiotal meter från korsningen när de hörde en annalkande bil på Bergslagsvägen. Bilens motorljud var så högt att O.S. uppskattade hastigheten till minst 80-90 kilometer i timmen kanske uppåt 120 kilometer i timmen medan M.B. uppskattade hastigheten till högst 110 kilometer i timmen. Kort därpå smällde det. O.S. hade då hunnit se en annan bil nalkas korsningen på Sörgårdsvägen i måttlig fart, kanske 40-50 kilometer i timmen. Båda är intresserade av bilar och O.S. läser i skolan på fordonslinje. O.S. har tillagt att trafiksignalerna i korsningen vid tidpunkten för olyckan fungerade.

C.S. har i vittnesmål uppgivit att hon kom cyklande Trädgårdsmästarvägen - parallellt med Bergslagsvägen - mot Sörgårdsvägen och då hörde det kraftiga ljudet av kollisionen. Då hon, kanske tio sekunder senare, kom fram till Sörgårdsvägen, kunde hon se trafiksignalerna. Möjligen, men detta är hon nu ej helt säker på, visade dessa då grönt sken för trafiken på Sörgårdsvägen.

Polismannen Lars Sjöberg har i vittnesmål förklarat att han efter olyckan på Sabbatsbergs sjukhus sammanträffade med B.E. och att denne då var upprörd och berättade om sin väninnas uppförande varvid han tillagt att han av denna anledning ville dö. När B.E. yttrade detta var han visserligen alkoholpåverkad och sannolikt omtumlad av olyckan.

Polismännen A.F. och B.A. som kom till platsen kort efter olyckan, har i vittnesmål förklarat, A.F. att Bergslagsvägens vägbana var torr och B.A. att vägbanan ej var hal såvitt han kunde påminna sig.

C.L. född 1976, har berättat att hon och andra ungdomar varit på en fest vid Basgränd och att B.K. kom i bil och hämtade F.K. J.P. och henne själv. F.K. kom att sitta i baksätet bakom B.K. och J.P. satt bredvid F.K. Själv satt C.L. bredvid B.K. i framsätet. B.K. körde över Bergslagsvägen-Sörgårdsvägen fram till Utgårdsvägen där C.L. steg av. Hon kom hem omkring kl 2.45. Under bilfärden körde B.K. som vanligt ganska långsamt. B.K. hade säkerhetsbältet på.

B.E. har - som åklagaren påstått - kört bil med en alkoholkoncentration i blodet uppgående till minst 1,56 promille.

Inget åberopat vittne har sett B.E. köra mot rött ljus. Även om omständigheterna med viss styrka talar för att B.E. kan ha kört mot rött ljus kan ej anses utrett att så varit fallet.

Under körningen har B.E. varit starkt upprörd, känt vrede eller haft likartade känslor. Han har varit medveten om att halka kunde uppträda under färden. Dessa omständigheter borde ha manat B.E. - också mot bakgrund av hans alkoholpåverkade tillstånd - till att ej hålla hög hastighet, särskilt ej när han närmade sig korsningen, där det också ålegat honom att kunna stanna om ljussignalerna skulle slå om till rött sken.

Enligt egen uppgift har B.E. hållit en hastighet å 70-80 kilometer i timmen, en hastighet som han ej nedbringat före korsningen. Utredningen ger ej grund för en mera preciserad uppfattning om hastigheten. Skadorna på fordonen och annat bekräftar emellertid att hastigheten uppgått till i vart fall nämnda nivå.

Enligt tingsrättens mening har B.E. av oaktsamhet hållit för hög hastighet med hänsyn till ovan angivna omständigheter. B.E:s förande har inneburit en påtaglig risk för trafiksäkerheten. Det kan dock ej sägas att B.E:s oaktsamhet varit grov eller att han visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Genom sin oaktsamhet har B.E. orsakat J.P:s samt B. och F.K:s död.

B.E. skall dömas för grovt rattfylleri - varvid trafikvårdslösheten omfattas av detta brott - och vållande till annans död.

I påföljdsfrågan anförde tingsrätten följande.

Enligt utdrag av kriminalregistret har B.E. 1983 och 1988 dömts för misshandel.

I målet har införskaffats personundersökning och läkarintyg enligt lagen om personundersökning. Härav framgår att B.E. lever under ordnade förhållanden och att han ej har några missbruksproblem. B.E. är uppenbarligen djupt ångerfylld över att han kört bil vid tillfället och är förtvivlad över de följder körningen fått. Den undersökande läkaren har uttalat att det föreligger en viss neurotisk problematik men att B.E. inte intar någon rättspsykiatrisk särställning och att han ej är oundgängligen i behov av sluten psykiatrisk vård. Läkaren har förordat skyddstillsyn i förening med öppen psykiatrisk vård.

Omständigheterna vid körningen är sådana att brotten får anses vara av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

Vad som framkommit rörande B.E:s personliga omständigheter utgör inte tillräckliga skäl att döma till annan påföljd.

I skadeståndsfrågan uttalade tingsrätten följande.

L.A. och J.P. är föräldrar till avlidna J.P. och B.E. är far till avlidna F.K.

B.E. har bestritt yrkad ersättning på den grund att han ej är styrkt vållande till dödsfallen och, i andra hand, att skadorna ej är ersättningsgilla. Att förekommande utgifter förelegat till angivna belopp har vitsordats; för psykiskt lidande har inget belopp vitsordats.

Vid angiven prövning i ansvarsfrågan är B.E. skadeståndsskyldig.

För kostnader till följd av dödsfallen skall enligt 5 Kap. 2 § skadeståndslagen utgå ersättning i skälig omfattning.

Dödsboet efter J.P. är berättigat i nämnda hänseende att utfå ersättning för kostym, 1000 kr, dräkt 1000 kr och handbuketter 150 kr jämte ränta. - Fog för av L.A. och J.P. yrkad ersättning för förlorad arbetsinkomst har ej visats.

Dödsboet efter B.K. är berättigad att utfå yrkad ersättning å 2 600 kr.

Dödsboet efter F.K. är berättigat att utfå ersättning för advokatbesök å 587 kr, för besök hos polis m.m. å 3 212 kr och för besök i skola å 729 kr jämte ränta.

Försäkrings AB Holmia är berättigat till ersättning med yrkade 130 431 kr, jämte ränta.

I förevarande fall har självfallet de efterlevande drabbats hårt av händelsen. Det kan inte betvivlas att de, såsom påståtts, fått sömnrubbningar och andra psykiska besvär, vilket krävt bl.a. kontakt med läkare.

Frågan om efterlevandes rätt till ersättning för psykiskt lidande och utgifter för läkarbesök m. m. i anslutning härtill är ej direkt reglerad i lag. I förekommande rättsfall har en restriktiv hållning intagits. Sålunda har ersättning utgivits vid vissa mycket grova brott men också vid trafikbrott där efterlevande varit närvarande vid själva olyckan. Någon generell rätt för efterlevande till ersättning av nu ifrågavarande slag föreligger alltså ej. Omständigheterna i detta fall är ej sådana att ersättning ändock skall utgå.

Yrkande om ersättning i dessa delar skall därför ej bifallas.

Åklagaren, B.E. B.E., L.A. och J.P. överklagade domen.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle döma B.E. även för grov vårdslöshet i trafik och att brottet vållande till annans död skulle bedömas som grovt. Åklagaren yrkade vidare att fängelsestraffet skulle skärpas.

B.E. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom från ansvar för vållande till annans död och att han skulle befrias från skyldigheten att betala skadestånd till dödsbona efter J.P. B.K. och F.K. samt till Försäkrings AB Holmia. B.E. yrkade vidare att påföljden i vart fall skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk vård. Slutligen yrkade han att hovrätten skulle befria honom från skyldigheten att betala tillbaka till staten försvararkostnaderna vid tingsrätten.

B.E. yrkade att hovrätten skulle bifalla hans talan vid tingsrätten. L.A. yrkade - som hon slutligt bestämde sin talan i hovrätten - att B.E. skulle förpliktas att till henne utge 327 350 kr jämte ränta. J.P. yrkade - som han slutligt bestämde sin talan - att B.E. skulle förpliktas att till honom utge 326 650 kr jämte ränta.

Försäkrings AB Holmia yrkade, efter utgången av tiden för fullföljd, att hovrätten skulle i domen inta det förbehåll om att framdeles yrka ytterligare ersättning av B.E. som bolaget framställde vid tingsrätten.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Svea hovrätt (1992-03-05, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsrådet Göran Rosenberg och t.f. hovrättsassessorn Claes-Göran Sundberg, referent, samt nämndemännen Ture Grankvist och Kamen Nikoloaev) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten bestämde påföljden till fängelse i sex månader, bestämde skadeståndet till dödsboet efter F.K. till 3 942 kr jämte ränta och ogillade dödsboets efter B.K. skadeståndstalan helt.

Under rubriken Utredningen i hovrätten uttalade hovrätten följande.

B.E. har hörts på nytt. Han har i huvudsak berättat i enlighet med vad som framgår av tingsrättens dom, med den ändringen dock att han haft körkort sedan han var 18 år. Han har tillagt att han försökte bromsa, när han upptäckte B.K:s bil, och väja undan för den. På grund av att hans bil var utrustad med s.k. ABS-bromsar blev det inga bromsspår efter inbromsningen.

Vittnena L.L. och M.H. har hörts på nytt. De har i allt väsentligt berättat som är antecknat i tingsrättens dom.

Efter det att C.S. avböjt att avlägga vittnesmål i hovrätten har på åklagarens begäran bandupptagningen av vittnesförhöret med henne vid tingsrätten förebragts genom att den har spelats upp. Även vittnesförhören vid tingsrätten med L.S. O.S. M.B. B.A. C.L. och C.A. har förebragts genom banduppspelning.

I huvudsak samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har åberopats och genomgåtts. Fotografier och en skiss från olycksplatsen har genomgåtts.

Parterna har i skadeståndsdelen här redovisat samma inställning som vid tingsrätten enligt den överklagade domen. Försäkrings AB Holmia, som har tillåtits intervenera på B.E:s sida, har förklarat att bolaget biträder dennes inställning till de övriga målsägandenas ersättningsanspråk.

I sina domskäl uttalade hovrätten följande under rubriken Ansvar.

Genom tingsrättens i denna del inte överklagade dom är det slutligt avgjort att B.E. har gjort sig skyldig till den gärning beträffande vilken åklagaren har yrkat ansvar för grovt rattfylleri. Som hovrätten strax skall återkomma till är gärningen att bedöma som tingsrätten har gjort.

Hovrätten går så över till bedömningen av åtalet för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans död.

Utredningen här är enligt hovrättens mening inte sådan att den motbevisar B.E:s uppgifter om händelseförloppet. Dessa uppgifter skall därför läggas till grund för bedömningen av åtalet i denna del. Hovrätten finner sålunda att det inte mot B.E:s nekande kan anses visat att han har kört in i vägkorsningen mot rött ljus. När det gäller de övriga omständigheter som åklagaren har lagt B.E. till last i denna del ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning. Hovrätten finner sålunda att B.E. har hållit en med hänsyn till de omständigheter som tingsrätten har angett alltför hög hastighet vid tillfället. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att B.E. härigenom kört oaktsamt och att oaktsamheten inte kan bedömas som ringa.

Den vårdslöshet B.E. visat när han framfört fordonet har innefattat ett sådant moment av medvetet risktagande som skall beaktas vid bedömningen av svårhetsgraden av rattfylleribrottet (jfr prop. 1989/90:2 s. 50). Hovrätten finner sålunda liksom tingsrätten att B.E:s förande av fordonet inneburit en påtaglig risk för trafiksäkerheten och att han skall dömas för grovt rattfylleri. Som tingsrätten har funnit kan emellertid B.E. inte när han fört fordonet anses ha ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Han skall därför inte jämte grovt rattfylleri dömas för grov vårdslöshet i trafik. Den oaktsamhet han visat när han fört fordonet skall som tingsrätten har funnit anses omfattad av rattfylleribrottet.

När det så gäller frågan om vållande till annans död finner hovrätten att B.E. så som nyss har angetts, varit oaktsam vid körningen och härigenom orsakat J.P:s samt Birgitta och F.K:s död. Enligt hovrättens mening hade B.E. om han inte hade hållit en alltför hög hastighet i korsningen, haft möjlighet att undvika kollisionen eller i vart fall minska skadeverkningarna betydligt i förhållande till vad som inträffade. Hovrätten finner därför att hans körning varit oaktsam i förhållande till den dödliga utgången av trafikolyckan. Han skall därför dömas även för vållande till annans död. Omständigheterna i målet är dock inte sådana att detta brott med hänsyn till B.E:s oaktsamhet eller av något annat skäl skall bedömas som grovt.

Under rubriken Påföljden anförde hovrätten följande.

Normalpåföljden för de brott som B.E. skall dömas för är fängelse. Hovrätten betvivlar inte B.E:s uppgift att han har mått psykiskt dåligt efter den tragiska händelsen. Emellertid utgör varken detta förhållande eller vad som i övrigt har förekommit i målet tillräckligt skäl för att välja någon annan påföljd än fängelse.

Hovrätten gör följande överväganden i fråga om fängelsestraffets längd.

I ett fall som detta, där bilförarens onykterhet har bidragit till trafikolyckshändelsen och till utgången av denna, måste enligt hovrättens mening göras en helhetsbedömning av alla de moment som ingår i det händelseförlopp som grundar ansvar för brott. B.E. har utan att besinna sig tagit och kört bilen fastän han var berusad och upprörd. Trots sin olämplighet som bilförare har han kört omkring på gator och vägar som han måste ha insett kunde vara livligt trafikerade på nyårsnatten. Hans handlande har inneburit en betydande fara för trafiksäkerheten, och faran har förverkligats genom att tre människor har förolyckats.

Hovrätten finner vid en samlad bedömning att straffvärdet av B.E:s brott är högre än som svarar mot det straff - fängelse i tre månader - som tingsrätten har utmätt. Fängelsestraffet skall därför skärpas.

Under rubriken Skadestånd uttalade hovrätten följande.

Det sammanlagda beloppet av de av L.A. och J.P. här framställda yrkandena är identiskt med det skadeståndsyrkande som de framställde gemensamt vid tingsrätten. Den ändring L.A. och J.P. har gjort här är att de har fördelat sina ersättningsanspråk med hälften på vardera utom såvitt avser ersättningen för förlorad arbetsförtjänst.

Dödsboet efter F.K. har yrkat ersättning bl.a. för advokatarvode med 587 kr. Försäkrings AB Holmia har med instämmande av B.E. gentemot detta krav anfört att arvodet är att betrakta som kostnader i samband med boutredningen. Eftersom något annat inte har påståtts, skall arvodet anses utgöra en sådan kostnad.

Frågan om ersättning vid personskada som har lett till döden regleras i 5 Kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). I lagrummet föreskrivs bl. a. att ersättning skall utgå för begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet. Genom bestämmelsen har lagfästs tidigare rättspraxis enligt vilken boutrednings- och bouppteckningskostnader inte var ersättningsgilla.

Med hänvisning till vad som har anförts finner hovrätten att varken den av dödsboet efter F.K. yrkade ersättningen för advokatarvode eller den ersättning för boutredningskostnader - 2 600 kr - som dödsboet efter B.K. har yrkat är ersättningsgill. I dessa delar skall därför dödsbonas skadeståndstalan ogillas.

I övrigt delar hovrätten tingsrättens bedömning av skadeståndsanspråken. Hovrätten anmärker att ett förbehåll har gjorts av Försäkrings AB Holmia vid tingsrätten om rätt att framdeles yrka ytterligare ersättning av B.E. ---. Bolagets yrkande i detta avseende föranleder med denna anmärkning inte någon hovrättens vidare åtgärd.

Målnummer B 1898/91