Prop. 1989/90:2
om trafiknykterhetsbrotten m. m.
1989/90: 2
om trafiknykterhetsbrotten m.m.
Regeringens proposition www
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 29 juni 1989.
På regeringens vägnar
Lena Hjelm- Wallén Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås olika ändringar i trafikbrottslagen ( 19511649) som syftar till att främja trafiknykterheten.
Enligt förslaget skall gränsen för straffbar alkoholpåverkan i trafiken sänkas från en blodalkoholhalt på 0.5 promille till 0,3 promille med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften.
Trafiknykterhetsbrotten delas in i två grader som kallas rattfylleri och grovt rattfylleri. Vid bedömningen av om brottet skall anses som grovt skall, förutom alkoholhalten och påverkansgraden. särskilt beaktas om kör- ningen har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Motsvarande ändringar som de som avser trafikbrottslagen föreslås också i bestämmelserna om onykterhet i trafik i järnvägstrafiklagen (1985: 192).
I propositionen föreslås också ändringar i körkortslagen (1977z477) som innebär att möjligheterna att återkalla körkort vidgas. Som huvudregel skall körkortet återkallas vid alla trafiknykterhetsbrott. Inom det område som nu föreslås nykriminaliserat skall dock gälla att varning i stället kan meddelas, om detta av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd? Möjligheten att vid mildrande omständigheter meddela varning vid alko- holhalter mellan 0,5 och 0,8 promille avskaffas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den ljanuari 1990.
Propositionens lagförslag ] Förslag till
Lag om ändring i lagen (1951 : 649) om straff för vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
dels att 4 5 skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 4 a 5. av följande lydelse.
Föreslagen lydelse 4 5'
Nuvarande lydelse
1 mom.] Den som vidförande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka drycker. att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordo- net eller spårvagnen. dömes för ratt- fylleri till fängelse i högst ett år el- ler. där omständigheterna är mild- rande, till böter, dock lägst tjugofem dagsböter.
Till samma straffdömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.
"Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn efier att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0,75 mil- ligram per liter i hans utandnings- luft, skall anses ha varit så påverkad av starka drycker underfärden. som i första stycket sägs.
2 mom? Är det inte styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var så påverkad. som i 1 mom. första stycket sägs eller hade sådan alkoholkoncentration som anges [ Imom. tredje stycket. men har han fört fordonet eller spår- vagnen efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen under eller efter
' Senaste lydelse 1989: 394. 2 Senaste lydelse l978:92.
Den som för ett motordrivet for- don eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så- dan mängd att alkoholkoncentra— tionen under eller eflerfärden upp- går till minst 0,3 promille i hans blod eller 0,15 milligram per liter i hans utandningslu/t döms för ratt- fylleri till böter eller fängelse i högst sex månader.
För rattfvlleri enligt första stycket döms också den som för ett motor- dri vet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föra- ren är lika påverkad av något annat medel.
fx)
Nuvarande lydelse
färden uppgick till 0.5 promille i hans blod eller 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft. döms till böter, dock lägst tio dags-böter. eller fängelse i högst sex månader.
3 mom.—' Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon, som är avsett att föras av gående.
Bestämmelserna i I och 2 mom. gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersök- ning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Föreslagen lydelse
Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon. som är av- sett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av rege- ringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer.
4aå
Är ett brott som avses i 4 _é'första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1 . föraren har haft en alkoholkon- centration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0, 75 milligram per liter i hans utand- ningslufi,
2. föraren annars har varit avse- värt påverkad av alkohol eller något annat medel. eller
3.f'ramförandet avfordonet har in- neburit en påtagligfara för trafiksä- ker/teten.
Denna lagträderi kraft den 1 januari 1990.
3 Senaste lydelse 1987: 281.
2. Förslag till
Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 & järnvägstrafiklagen (1985: 192) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
29"
Om någon harfört ett maskindri- vet spårfordon på järnväg eller tun- nelbana och därvid har varit så på- verkad av alkoholhaltiga drycker el- ler annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde föra fordonet på betryggande sätt. skall han dömas til/fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mild- rande. till böter.
Den som har fört ett sådant ma- skindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt al- koholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0, 75 milligram per liter [ hans utand- ningsluft. skall anses ha varit så på- verkad under färden som anges i första stycket.
Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maski ndri vet spårför— don som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där el- ler hade sådan alkoholkoncentra- tion som anges i andra stycket. men har han för! fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så- dan mängd att alkoholkoncentra- tionen under eller efter färden upp- gick till 0. 5 promille i hans blod el- ler 0. 25 milligram per liter i hans utandningsluft. skall han dömas till böter eller fängelse i högst sex må- nader.
Vad som sägs i första stycket gäl- ler också den som i annat fall vid järnväg eller tunnelbana har fit/I-
' Senaste lydelse 1989: 395.
Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnel- bana efter att ha förtär! alkoholhal- tiga drycker i sådan mängd att alko- holkoncentrationen under eller efter färden uppgår till minst 0.3 promil- le i hans bloa' eller 0.15 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till samma straffdöms också den som för ett sådantfordon och då är så påverkad av alkoholhaltiga dryc- ker a-tt det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordo- net. Detsamma gäller om föraren är lika påverkad av något annat medel.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt. skall föraren dömas till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
]. föraren har hafl en alkoholkon- centration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0.75 milligram per liter i hans utand— ningslu/t.
2. föraren annars har varit avse— värt påverkad av alkohol eller något annat medel. eller
3. framförandet avfordonet har in- neburit en påtaglig fara för trafik- säkerheten.
Den som utan attförafordon som avses i första stycket vid järnväg el- ler tunnelbana fullgör tjänst. i vil-
Nuvarande lydelse
gjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerhe- ten, och därvid har varit så påver- kad av berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utfö- ra dessa uppgifter på betryggande sätt.
Föreslagen lydelse
ken ingår uppgifter av väsentlig be- tydelse för säkerheten. och då är så påverkad av alkohol eller nå- got annat medel att det måste antas att han inte kan utföra dessa upp- gifter på betryggande sätt döms till böter ellerföngelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1990.
3. Förslag till
Lag om ändring i körkortslagen (1 977: 477)
Härigenom föreskrivs att 16 och 21—23 55 körkortslagen (1977:477)
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
165'
Ett körkort skall återkallas
1. om körkortshavaren har brutit mot 1 5 andra stycket eller 4 .5' lagen (1951:649) om straff för vissa tra- fikbrott eller 6 kap. 2 5 första, and- ra eller tredje stycket järnvägstra- fiklagen(1985:192),
1. om körkortshavaren har brutit mot 1 5 andra stycket, 4 _5' eller 4 a _5' lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 5 första, andra eller tredje stycket järnvägs- trafiklagen(l985:192),
2. om körkortshavaren har brutit mot 55 lagen om straff för vissa trafikbrott och överträdelsen inte kan anses som ringa.
3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn,
4. om körkortshavaren i annat fall vid förandet av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus. underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt om överträdelsen inte kan anses som ringa,
5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende ej bör ha körkort.
6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg- lerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,
7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom. skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort.
8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,
9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort, 10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.
21g52
Om det vid prövningen av en an- sökan om förhandsbesked eller kör— kortstillstånd finns hinder mot att meddela körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan- den eller om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 165 1—6, skall en spärrtid
' Senaste lydelse 1986:373. 2 Senaste lydelse 1985: 197.
Om det vid prövningen av en an- sökan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd finns hinder mot att meddela körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan- den eller om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 165 1—6, skall en spärrtid
Nuvarande lydelse
på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid brott som avses i l 5 andra stycket eller 45 I inom. lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 åförsta el- ler andra stycket järnvägstrafik- lagen (1985: 192) skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.
I stället för att körkortet eller kör- kortstillståndet återkallas, skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 165 2—6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Har kc'irkortshavaren avsevärt övenskri- dit högsta tillåtna hastighet.]år var- ning i ställetför återkallelse medde— las endast om det föreligger synner- liga skäl.
Om körkortshavaren har brutit mot 45 2 mom. lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 25 tredje stycket järnvägs- trafiklagen (1985: 192) men inte före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen under eller efter färden uppgick till 0.8 promille i hans blod eller 0,4 milligram per liter i hans utana'ningslu/t. får var- ning meddelas honom i stället för återkallelsc om omständigheterna är mildrande.
Föreslagen lydelse
på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid brott som avses i 1 5 andra stycket eller 4 a_é' lagen (1951:649) om straff för vissa tra- fikbrott eller 6 kap. 2 5 tredje styc- ket järnvägstrafiklagen (19851192) skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.
I stället för att körkortet eller kör- kortstillståndet återkallas skall kör- kortshavaren, utom då han avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet, meddelas varning i sådana fall som avses i 165 2—6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en till- räcklig åtgärd.
Detsamma gäller om körkorts- havaren har brutit mot 45 första stycket lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 5 första stycket järnvägstrafiklagen (1985:]92) och alkoholkoncentra- tionen under eller efter färden inte uppgick till 0,5 promille i hans blod eller 0,25 milligram per liter i hans utandningsluft.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1990.
3 Senaste lydelse 1989: 591.
4 Förslag till Lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410) Härigenom föreskrivs att 12 och 20 55 trafikskadelagen (197511410) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårds- löshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 lagen (195 1 : 649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om fö- raren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har person- skada lett till döden. kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har med- verkat till dödsfallet.
]?
Föreslagen lydelse
ål
Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårds- löshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 eller 4a5' lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till ska- dan. Har personskada lett till dö- den, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne upp- såtligen har medverkat till dödsfal- let.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vål- lande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. ] fall som avses i 105 andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 5 tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
20 52
Har skada för vilken trafikskade- crsättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträ- der försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidan- des rätt till skadestånd av skadcvål- laren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 lagen (1951:649) om straff för vissa tra- fikbrott.
' Senaste lydelse 1985: l94. 2 Senaste lydelse 1985: 194.
Har skada för vilken trafikskade- ersättning utgått vållats uppsåt- ligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadeli- dandes rätt till skadestånd'av ska- devållaren. Detsamma gäller. om skadan har vållats genom vårdslös- het av förare som har gjort sig skyl- dig till brott som avses i 45 eller 4 a _5 lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är järnväg eller spårväg enligt jämvägstrafiklagen (1985: 1 12) eller an- nan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har trafik- skadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersätt- ningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständighe- terna i övrigt.
Denna lag träderikraft den 1 januari 1990.
5. Förslag till
Lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 5 skadeståndslagen (1972z207) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas. om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har med- verkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till ska- dan. Har personskada lett till dö- den. kan skadestånd till efterlevan- de också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
15'
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har med-
- verkat till skadan. Skadestånd till
förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 eller 4 a_sj' lagen (1951:649) om straff för vissa tra- fikbrott kan även jämkas, om föra- ren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har person- skada lett till döden, kan skade- stånd till efter levande också jäm- kas. om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas. om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1990.
' Senaste lydelse 1975: 1357.
6. Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (1958:205) om förverkande av alko- holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
15l
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel. vilka påträffas hos den som brutit mot 45 lagen (l951:649) om straff för vissa tra-
fikbrott, 6kap. 25 järnvägstrafik--
lagen (19852192). 13 kap. 1 5 luft- fartslagen (1957:297) eller 3255 sjölagen (1891235 5.1) skall vara förverkade. om det inte finns sär- skilda skäl mot detta.
föreslagen lydelse
Alkoholhaltiga drycker eller and— ra berusningsmedel. vilka påträffas hos den som brutit mot 45 eller 4 a 5" lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, 6kap. 25 jäm— vägstraftklagen (1985: 192). 13 kap. 15 luftfartslagen (19572297) eller 3255 sjölagen (1891:35 s. 1) skall
förklaras förverkade. om det inte finns särskilda skäl mot det.
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträf- fas hos den som medföljt vid tillfället. om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällan- de bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid offentlig tillställ- ning. skola de ock vara förverkade som i första stycket .s'ägs.
Medför någon i strid mot gällan- de bestämmelser spritdrycker. vin eller starköl vid en offentlig tillställ- ning. skall dessa också _lörklaras förverkade. om det inte finns sär- skilda skäl mot det.
Denna lag träderi kraft den ljanuari 1990.
' Senaste lydelse 1986: 1016.
J ustitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29 juni 1989
Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén. ordförande, och statsråden S. An— dersson. Göransson, Dahl. R. Carlsson. Johansson, Hulterström. Lind- quSl, Thalén. Nordberg, Engström. Freivalds, Wallström. Lööw
Föredragande: statsrådet Freivalds
Proposition om trafiknykterhetsbrotten'm. m.
1. Inledning
1 trafiksäkerhetsarbetet ingår åtgärder för att förbättra nykterheten i trafi- ken som en viktig del. Samhällets reaktioner på alkoholförtäring i sam- band med fordonsförande har under en lång period skärpts successivt. Både ansvarsområdet och kontrollmöjligheterna har därvid utvidgats. Som ett ytterligare led i det arbetet har riksdagen nyligen antagit regering- ens förslag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. m. m. (prop 1988/89: 1 18. JuU 27, rskr. 314. SFS 1989: 393—395). Den nya lagstiftningen innebär att alkoholutandningsprov skall kunna användas som bevismedel i traftknykterhetsmål och att möjligheterna skall vidgas att ru— tinmässigt ta alkoholutandningsprov på fordonsförare.
] detta ärende tas frågan om ytterligare vidgningar av ansvarsområdet upp.
lnom justitiedepartemcntet upprättades i mars 1983 promemorian (Ds Ju 1983:6) Trafiknykterhetsbrotten. Förslag till ändringar i lagstiftningen. Promemorian innehöll flera olika förslag med anknytning till straffbestäm- melserna om rattfylleri och rattonykterhet. Dessa gick ut på bl. a. en sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen för traftknykterhetsbrott från 0.5 till 0.4 promille och en delvis ändrad utformning av traftknykterhets- brotten enligt vilken dessa skulle indelas i två svårhetsgrader. rattfylleri och grovt rattfylleri.
Efter remissbehandling av promemorian beslöt regeringen i augusti 1984 att inhämta lagrådets yttrande över ett förslag som hade upprättats inom justitiedepanementet på grundval av bl. a. promemorieförslagen om sänkt promillegräns och ändrad utformning av brottskonstruktionerna. Sedan lagrådet avgett yttrande förelades riksdagen förslagen genom prop. 1984/85:21. Propositionen återkallades sedermera av regeringen (skr. 1984/85:91, rskr. 26).
I fråga om det närmare innehållet i departementspromemorian vill jag
hänvisa till att denna ingår som bilaga 1 i den förut nämnda prop. 1984/85:21. Även beträffande remissbehandlingen av promemorian och lagrådets yttrande över förslagen fårjag hänvisa till den propositionen (bil. 2 resp. s. 51 f.).
Under år 1988 remissbehandlades de förslag om alkoholutandningspmv som bevismedel i trafiknykterhetsmål och vissa föreslagna ändringar i lagen (1976: 1090) om alkoholutandningsprov som har utgjort underlag för det nyss nämnda riksdagsbeslutet. I detta sammanhang gavs remissinstan- serna tillfälle att lämna synpunkter på det förslag till sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen för trafiknykterhetsbrott som behandlats i den återkallade propositionen.
En förteckning över remissinstanserna bör fogas som bilaga I till proto- kollet i detta ärende. En sammanställning över remissyttrandena har upp- rättats inomjustitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsären- det (dnr 89— 1347). .
Jag tar i detta ärende upp frågan om en sänkning av den nedre straffbar- hetsgränsen för trafiknykterhetsbrott. Jag behandlar emellertid även vissa andra frågor. som berördes i den återkallade propositionen. Detta gäller främst frågan om beteckningarna på trafiknykterhetsbrotten samt den lag- tekniska konstruktionen av sambandet mellan dessa brott. Jag behandlar även vissa körkortsfrågor.
En av dessa körkortsfrågor har berörts i betänkandet (SOU 1987:43) Snabbare körkortsingripanden m.m. [ betänkandet har körkortsutred- ningen föreslagit en ändring i 22 5 körkortslagen (1977: 477. KL). Betänkan- det som remissbehandlats har till största delen behandlats i prop. 1988/89: 134. En förteckning över remissinstanserna finns fogad som bilaga till protokollet i ärendet och en sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (kommunikationsdepartementets dnr RS 123/89). Den fråga som jag, efter samråd med chefen för kommunikations- departemcntet. tar upp här och som har behandlats i det nu nämnda betän- kandet har samband med frågan om sänkning av den nedre straffbarhets- gränsen. Den gäller reglerna om körkortsåterkallelse och varning vid trafik- nykterhctsbrott där blodalkoholhalten ligger under 0,8 promille.
Regeringen beslutade den 1 juni 1989 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslag beträffande de i detta ärende aktuella frågor somjag nu har nämnt. Lagförslaget och lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2 och bilaga 3.
Lagrådet har i allt väsentligt lämnat förslagen utan erinran. Beträffande ett par bestämmelser i de remitterade förslagen förordar lagrådet jämk- ningar av lagtexten och beträffande vissa frågor har lagrådet närmare gått in på innebörden i förslagen. I samband med att jag behandlar de olika sak- frågorna och de enskilda paragraferna i mitt förslag kommer jag att redovisa de uttalanden som lagrådet gjort i fråga om dessa bestämmelser och mot vilkajag inte har något att erinra. Som kommer att framgå godtarjag också lagrådets förslag tilljämkningar av lagtexten. Härutöver bör vissa redaktio- nella ändringar göras i lagrådsremissens förslag.
1 det följande kommer jag först att kortfattat redogöra för innehållet i gällande rätt och det reformarbete som har förekommit på området (av-
snitt 2.1 resp. 2.2). Jag kommer också att lämna vissa upplysningar om utländsk rätt och om undersökningar om alkohol och trafik (avsnitt 2.3 och 2.4). Därefter kommerjag först att ange de allmänna utgångspunkter- na för mina förslag (avsnitt 3.1) och sedan redovisa mina överväganden och förslag under följande fyra rubriker, nämligen -— straffbarhetsgränsen (avsnitt 3.2), — strallbestämmclsernas uppbyggnad (avsnitt 3.3). — vissa körkortsfrågor (avsnitt 3.4) samt — vissa övriga frågor (avsnitt 3.5).
Hänvisningar till S1
2. Bakgrund
2.1. Gällande rätt
2.1.1 Trafiknykterhetsbrotten Bestämmelser om trafiknykterhetsbrott finns i 45 lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen. TBL). Kriminaliseringen en- ligt paragrafen är uppdelad på ett grövre brott, som rubriceras rattfylleri, och ett lindrigare brott för vilket det saknas särskild beteckning i lagen men som i allmänhet brukar benämnas rattonykterhet. Enligt 1 mom. första och andra styckena döms till ansvar för rattfylleri när föraren av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har varit så påverkad av starka drycker eller något annat berusningsmedel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet eller spårvagnen (s.k. kliniskt rattfylleri). Tredje stycket innehåller en presum- tionsregel enligt vilken den som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn. efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkon- centrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 1,5 promille eller däröver. skall anses ha varit så påverkad av starka drycker under färden som nyss har sagts (s.k. promillerattfylleri). Beträffande de fall där föraren har varit påverkad av något annat berusningsmedel än alkohol (s.k. drograttfylleri) kan presumtionsregeln inte tillämpas, eftersom den bygger enbart på alkoholkoncentrationen i förarens blod. Straffet för ratt- fylleri är fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mildrande. böter. dock lägst 25 dagsböter. Det lindrigare brottet rattonyklerliet bygger uteslutande på den alkohol- koncentration som har uppmätts i förarens blod. Enligt 2 mom. skall sålunda den dömas som har fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra- tionen i hans blod under eller efter färden uppgick till minst 0.5 men inte till 1,5 promille, även om det inte är styrkt att han har varit så påverkad som krävs för ansvar för kliniskt rattfylleri. Straffet är i dessa fall böter. dock lägst tio dagsböter. eller fängelse i högst sex månader. Begreppet motordrivet fordon har i 4 5 TBL samma innebörd som i 2 5 vägtrafikkungörelsen (1972:603) och avser alltså motorfordon, traktor. motorredskap och terrängmotorfordon. Enligt 3 mom. första stycket TBL
omfattar emellertid promillereglernas tillämpningsområde inte förare av motordrivet fordon. som är avsett att föras av gående.
Enligt 4 5 3 mom. andra stycket TBL gäller paragrafens straffbestämmel- ser inte när det är fråga om en körning som ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har lämnat tillstånd. Syftet med bestämmelsen är att förbättra möjligheterna att utföra experimentella försök inom ramen för forskningen kring prestationsnedsättande effekter av droger av olika slag.
Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt. I rättspraxis har däremot de allmänna reglerna om ansvar för medverkan ansetts tillämpli- ga såväl vid rattfylleri som vid rattonykterhet.
Enligt 75 TBL får ett fordon som har använts vid brott enligt lagen förklaras förverkat, om det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt. Bestämmelsen innebär att ett fordon som använts vid rattfylleri eller rattonykterhet kan förklaras förverkat.
Straffbestämmelser motsvarande bestämmelserna i 4 5 TBL som omfat- tar förare av ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnelbana finns i 6 kap. 2 5 järnvägstrafiklagen (19851192). I förhållande till bestämmel- serna i 4 5 TBL om rattfylleri och rattonykterhet skiljer sig föreskrifterna i järnvägstrafiklagen bl.a. genom att det där inte anges något lägsta bötes- straff. Vidare omfattar straffansvaret enligt jänvägstrafiklagen inte bara förare utan även vissa andra. nämligen tjänstemän vid en järnväg eller tunnelbana som har utfört uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten (6 kap. 25 fjärde stycket). Promillereglerna gäller dock inga andra perso- nalkategorier än förare (6 kap. 2 5 andra och tredje styckena).
Bestämmelser om återkallelse av körkort och varning i stället för återkal- lelse vid brott mot 4 5 TBL och 6 kap. 2 5 järnvägstrafiklagen finns i KL. Huvudregeln är att återkallelse skall ske. Vid fall av rattonykterhet och motsvarande brott enligt järnvägstrafiklagen när alkoholkoncentrationen inte uppgått till 0.8 promille får dock varning meddelas i stället för att körkortet återkallas, om omständigheterna är mildrande.
[ 21 5 KL finns bestämmelser om spärrtid vid återkallelse av körkort. Dessa innebär att spärrtid på lägst en månad och högst tre år normalt skall bestämmas. Vid vissa brott. däribland rattfylleri och brott mot 6 kap. 2 5 första eller andra stycket järnvägstrafiklagen. skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.
2.2. Huvuddragen av lagstiftningens utveckling
Trafiknykterhetslagstiftningen i vårt land har genomgått en betydande utveckling alltsedan de första straflbestäm melserna infördes på 1920-talet. Ansvarsområdet har successivt utvidgats och kravet på nykterhet vid ratten har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraffinfördes som regelmässig påföljd för rattfylleri år 1934. Straflbestämmelserna om trafiknykterhet fick i huvudsak sin nuvarande konstruktion när de s.k. promillebestämmelserna infördes år 1941. Dessa
bestämmelser medförde att möjligheterna att bekämpa trafiknykterhets- brott förbättrades. Man behövde inte längre föra bevisning om att förarens körförmåga var nedsatt i det särkilda fallet, utan straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhets- grader. av vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet. Straffskalor- na för dessa brott har varit oförändrade sedan dess.
Genom lagstiftning år 1951 fördes bestämmelserna om trafiknykter- hetsbrott över till TBL. 1 TBL infördes samtidigt föreskriften om drogratt- fylleri.
Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott har sedan år 1951 ändrats flera gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid rattonykter- het från 0.8 till 0.5 promille. I samband därmed tillsattes en utredning för att se över trafiknykterhetsregleringen. Denna utredning lade år 1963 fram sitt betänkande (SOU 1963:72) med förslag till ändrad lagstiftning om trafiknykterhetsbrott. Betänkandet innehöll många uppslag som togs till vara vid det fortsatta arbetet på en trafiknykterhetsreform, men förslaget som helhet ansågs inte kunna läggas till grund för omedelbara lagstiftnings- åtgärder. Ytterligare utredning i ämnet bedömdes nödvändig.
Det fortsatta utredningsarbetet anförtroddes åt den år 1966 tillkallade traf'iknykterhetsbrottskommittén som år 1970 lade fram betänkandet (SOU 1970:61)Trafiknykterhetsbrott — Förslag 1970. Kommittéförslaget har i vissa delar lett till lagstiftning av stor praktisk betydelse när det gäller kampen mot trafiknykterhetsbrott. Sålunda ändrades år 1975 promillereg-
lerna i TBL så att straffansvar inträder även när promillegränsen för . rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva färden utan först efter dennas slut. Därmed har det s.k. tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade utredningarna vid brott av denna typ praktiskt taget försvunnit. I samband med denna lagändring infördes vidare tidsbegränsad lagstiftning om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. Lagstiftningen ersattes år 1976 av lagen om alko— holutandningsprov.
Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år 1978 inte traktorer utan släpfordon och motorredskap. Genom en lagändring detta år utvidgades emellertid tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla motordrivna fordon utom fordon som är avsett att föras av gående.
År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet till- lämpliga även på förare av maskindriv'na järnvägsfordon och tunnelbane- tåg. Bestämmelserna i detta hänseende upphävdes den 1 maj 1985 och fördes i stället med vissa ändringar in i järnvägstrafiklagen som trädde i kraft vid denna tidpunkt. Dessutom infördes straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av väsentlig bety- delse för säkerheten och därvid är så påverkade av berusningsmedel att det måste antas att uppgifterna inte har kunnat utföras på ett betryggande sätt.
Möjligheten att förklara fordon som använts vid bl. a. trafiknykterhets- brott förverkade infördes den 1 juli 1987.
2.3. Utländsk lagstiftning
Danmark
Den nuvarande danska trafiknykterhetslagstiftningen som trädde i kraft år 1976 innebär i huvudsak följande.
Den som för eller försöker föra ett motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter körningen överstiger 1,2 promille, döms för ”spirituskorsel”. Det- samma gäller den som annars för eller försöker föra ett motordrivet fordon efter att ha intagit alkohol i sådan mängd att han inte kan föra fordonet på ett betryggande sätt. Straffskalan är böter eller, om alkoholkoncentra- tionen överstigit 2 promille, ”haefte” (ett kortvarigt fängelsestraff) eller fängelse i högst ett år. Den som utan att göra sig skyldig till spirituskorsel för eller försöker föra motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att blodalkoholhalten under eller efter färden överstiger 0,8 promille. döms för "promillekorsel". Straffet är böter.
Återfall i spirituskorsel eller promillekarsel kan höja straffskalan.
Finland
År 1976 genomfördes omfattande ändringar i den finländska lagstiftning- en om trafiknykterhetsbrott. Ändringarna innebar bl.a. att fasta promil- legränser infördes och att bestämmelser om rattfylleri, fylleri i spårbunden trafik samt fylleri i luft- och sjötrafik sammanfördes i ett särskilt kapitel angående trafikfylleri i den allmänna strafflagen (23 kap. strafflagen).
Strafrbestämmelserna innebär i huvudsak följande. Den som framför motordrivet fordon efter att ha förtärt alkohol i sådan mängd att alkohol- halten i hans blod under eller efter färden uppgår till minst 0.5 promille skall dömas för rattfylleri till böter eller fängelse i högst tre månader. Om alkoholhalten uppgår till minst 1.5 promille eller om förarens förmåga till felfria prestationer är kännbart nedsatt och om omständigheterna är såda- na att gärningen har varit ägnad att äventyra annans säkerhet, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst två år eller minst 60 dagsbö- ter. För de fall då föraren varit påverkad av något annat rusmedel än alkohol finns en särskild bestämmelse. Enligt denna skall en person, som framför motordrivet fordon under sådan påverkan av något annat rusme- del än alkohol eller av alkohol i kombination med något annat rusmedel att hans förmåga till felfria prestationer är nedsatt, dömas till böter eller fängelse i högst två år för körning under påverkan av rusmedel. såvida gärningen inte är straffbar som grovt rattfylleri. Med rusmedel avses därvid också läkemedel som påverkar prestationsförmågan.
Island
1 den isländska trafiknykterhetslagstiftningen föreskrivs att motordrivet fordon inte får föras av den som på grund av alkoholförtäring inte kan
anses i stånd att föra fordonet på fullt betryggande sätt. Det finns två fasta promillegränser i lagen, en nedre vid 0,5 promille och en övre vid 1.2 promille.
Mellan 0,5 och 1,2 promille kan dömas till böter. haefte eller fängelse i högst ett år. Över 1,2 promille är straffet haefte eller fängelse i högst två år.
Om den alkohol som föraren har förtärt före eller under körningen leder till att blodalkoholhalten stiger efter färdens slut. skall det anses som om den förhöjda blodalkoholhalten förelåg redan under färden.
Norge
De senaste ändringarna i den norska lagstiftningen genomfördes år 1988. Då infördes alkoholkoncentrationen i utandningsluften som ett parallellt rekvisit till blodalkoholhalten.
Enligt den nu gällande norska lagstiftningen får ingen köra eller försöka köra motorfordon när han är påverkad av alkohol eller annat berusande eller bedövande medel. Har föraren en högre alkoholkoncentration i blo- ' det än 0,5 promille eller en alkoholmängd i kroppen som kan leda till så hög blodalkoholhalt skall han alltid anses vara i lagens mening påverkad. Detsamma gäller om alkoholkoncentrationen i utandningsluften uppgår till mer än 0,25 milligram per liter luft.
Straffskalan är beroende av alkoholkoncentrationen. Enligt lagen straf— fas som regel den som haft en alkoholkoncentration under 1,0 promille i blodet eller under 0,5 milligram per liter i utandningsluften med böter och villkorligt fängelse. Den som haft mellan 1.0 och 1,5 promille resp. mellan 0,5 och 0,75 milligram per liter luft straffas med böter och villkorligt eller ovillkorligt fängelse. Om alkoholkoncentrationen varit högre än 1,5 pro- mille eller 0,75 milligram per liter luft, är straffet i regel böter och ovillkor- ligt fängelse.
Den europeiska gemenskapen
Inom den europeiska gemenskapen (EG) har de flesta länderna en nedre promillegräns på 0,8. Gränsen i Nederländerna och Portugal är emellertid 0,5 promille.
EG-kommissionen har nu föreslagit att den nedre straffbarhetsgränsen Skall bestämmas till högst 0.5 promille i medlemsländerna inom gemen- skapen. Avsikten är att gränsen sedan den antagits av ministerrådet skall införas fr.o.m. år 1993 och under mellantiden påverka lagstiftningen i medlemsländerna.
Vissa länder inom EG använder alkoholutandningsprov som bevisme- del vid trafiknykterhetsbrott. Till dessa hör England och Nederländerna.
Hänvisningar till S2-3
- Prop. 1989/90:2: Avsnitt 1
2.4. Vissa undersökningar om alkohol och trafik m.m.
Förhållandet mellan blodalkoholkoncentrationen och mängden ren alko- hol i kroppen har beräknats i olika undersökningar. Laborator Wayne Jones, SRL. har illustrerat förhållandet på följande sätt
Blodalkohol- Gram alkohol i kroppen koncentrationen
(promille) Män (kg) Kvinnor (kg)
60 70 80 90 40 50 60 70 0.3 13 15 17 19 8 9 l 1 13 0.5 21 25 28 33 12 15 18 21 1.0 42 50 57 64 25 31 37 43 1.5 64 75 85 96 37 46 56 65 2.0 85 100 114 128 50 62 75 87 33 el lättöl 6 g ren alkohol 33 cl folköl 9 g ren alkohol 12 el lättvin 11 g ren alkohol
6 cl brännvin 37 cl brännvin 75 cl brännvin
19 g ren alkohol 117 g ren alkohol 237 g ren alkohol
|| 11 || 11 11 11
Det bör här framhållas att det enligt olika undersökningar finns indivi- duella variationer beträffande vilken alkoholkoncentration viss alkohol- konsumtion leder till. Förutom alkoholintaget och kroppsvikten påverkas promillehalten av tiden som gått sedan man började dricka alkoholhaltiga drycker. intag av föda, sättet att dricka m.m. Beräkningar av hur mycket man kan dricka själv utan att uppnå straffbar promillehalt vid en viss tidpunkt kan vara missvisande. Det är dock högst sannolikt att man uppnår redovisade promillehalter. om man har de ovan redovisade mäng- derna ren alkohol i kroppen.
Statens väg— och trafikinstitut (VTI) har i rapporten Intraindividuella variationer i blodhaltkoncentrationen (VTI-meddelande 538/1987) analy- serat resultat av försök som gjorts med att ge försökspersoner samma individuella dos alkhol vid flera tillfällen under i övrigt så likartade förhål- landen som möjligt. Syftet med analysen har varit att studera dels variatio- nerna på blodalkoholkoncentrationens storlek hos varje individ. dels att söka finna eventuella samband med yttre'betingelser. Institutet har i rapporten anfört följande som en av de sammanfattande slutsatserna: ”Med beaktande av de varationer som kan förekomma vid ”normal" alko- holkonsumtion måste man betrakta de skillnader i blodalkoholkoncentra- tionen hos en och samma individ, som här påvisats mellan olika dryckes- tillfällen trots stora ansträngningar att skapa så likartade förhållanden som möjligt, som så stora att det måste vara mycket vanskligt att försöka beräkna vilken koncentration man själv kommer att få efter viss alkohol- konsumtion. Det gäller även om man händelsevis skulle känna till den BAK man uppnått vid tidigare tillfällen." (Med BAK avses blodakohol- koncentrationen.)
Under de senaste årtiondena har gjorts ett stort antal vetenskapliga undersökningar för att belysa de trafikrisker som är en följd av alkoholför- täring. Undersökningarna har gjorts från skilda utgångspunkter och med olika metoder. 1 trafiknykterhetsbrottskommitténs betänkande finns en utförlig redovisning av de år 1970 kända vetenskapliga undersökningarna på detta område (SOU l970:61 5. 77—115).
En särskild typ av undersökningar är de s.k. olycksriskundersökningar- na. Vid dessa undersöks systematiskt förekomsten av alkohol i blodet dels
hos en olycksfallsgrupp, dvs. förare som har varit invecklade i olyckor. dels hos en kontrollgrupp av förare som inte har varit inblandade i olyckor men som utväljs så att plats, tidpunkt och trafikförhållanden så nära som möjligt stämmer överens med de undersöka olycksfallen. Härigenom blir det möjligt att grovt uppskatta bl.a. sambandet mellan alkoholförtäring och ökad olycksrisk. dvs. hur mycket större risken vid olika blodalkohol- halter är för att en olycka skall inträffa i jämförelse med risken för en sådan olycka om föraren inte har förtärt alkohol. Om t.ex. förare med 1,0 promille blodalkoholhalt råkar ut för fem gånger så många olyckor som förare utan alkohol i blodet, utgör den förhöjda olycksrisken 5.
Resultaten av samtliga då kända olycksriskundersökningar från olika länder sammanfattades av trafiknykterhetsbrottskommittén på följande sätt (SOU 1970:61 s. 88— l 1 1). Vid lägre blodalkoholhalt än 0,5 promille kan olycksrisken inte anses nämnvärt förhöjd. Från 0.5 promille finns det däremot genomsnittligt sett en ökad olycksrisk. Ju högre blodalkoholhal- ten är, desto mera ökar den genomsnittliga olycksrisken. Ökningen är inte proportionell utan progressiv. De olika undersökningarna visar emellertid olika grader av riskökning vid samma blodalkoholhalt. Sammanställs till- gängliga undersökningar från olika länder erhålls följande riskökningssiff- ror: vid 0.5 promille i genomsnitt 2, dvs. dubbel risk i förhållande till alkoholfria förare. vid 1,0 promille mellan 2 och 18, vid 1,2 promille mellan 2,5 och 35 samt vid 1,5 promille mellan 4 och 50. En slutsats som kan dras av dessa siffror är att variationen mellan hur mycket olika förare påverkas vid olika promillenivåer är mycket stor.
Mycket omfattande amerikanska undersökningar från 1960-talet, som också redovisades av trafiknykterhetsbrottskommitten (SOU 1970:61 s. 95—96). har ansetts tyda på att alkoholhalter i fältet mellan 0,5 och 0,8 promille som regel är en av flera bidragande olycksfaktorer medan alko- holhalter över 0.8 promille i allt större utsträckning kan bli den domine- rande olycksfaktorn (se fig. 5. 21).
Undersökningar från tiden efter år 1970 har gett i stort sett liknande resultat när det gäller den progressiva förhöjningen av olycksrisken efter alkoholförtäring. Enligt en NATO-rapport från år 1974 skulle exempelvis den förhöjda olycksrisken vara 8 vid en alkoholhalt av 1 promille och 25 eller mer vid en halt av 1,5 promille.
Det har också gjorts undersökningar om hur riskökningarna fördelar sig på olika åldersgrupper. Det har därvid framkommit att riskökningar inträ- det vid lägre blodalkoholkoncentrationer i åldersgruppen 18—24 år än i övriga åldersgrupper.
De nu nämnda undersökningarna hänför sig till andra länder än Sverige och kan inte utan vidare anses tillämpliga på svenska förhållanden. I vårt land har ännu inte företagits någon systematiskt genomförd olycksriskstu- die där på samma sätt som vid de utländska undersökningarna en särskild kontrollgrupp har använts som jämförelsematerial.
En svensk undersökning från år 1986 tyder dock på att svenska förhål- landen är jämförbara. ] undersökningen anges att risken att bli delaktig i en trafikolycka är ca 4gånger högre vid 0,5 promille än om föraren är
Olika riskundersökningar kan illustreras grafiskt på följande sätt.
RISK 150 DS .
100
50
0 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5 3.0 'I.- BLODALKOHOLHALT ('In) L_G.1038
nykter och att olycksrisken är 40 resp. 145 gånger högre vid 1.5 resp. 2,0 promille.
En annan kategori av undersökningar är de som har gjorts med avsikt att studera de olika funktionsnedsättningar som är förenade med alkoholför- täring. Dessa studier har gjorts som laboratorieundersökningar, simule- ringsförsök eller fältstudier. Vid laboratorieundersökningarna undersöks funktioner som har betydelse för körförmågan såsom syn. uppmärksam- het. reaktionstid, omdöme m.m. Vid simuleringsförsöken görs undersök- ningen i en s.k. körsimulator där man söker efterlikna verklig bilkörning. Fältstudierna görs på testbanor med olika slags prov och fordon för att pröva alkoholens roll i praktiska trafiksituationer.
Trafiknykterhetsbrottskommitten sammanfattade dåvarande resultat av dessa typer av undersökningar på följande sätt. I området kring 0,5 pro- mille kan hos flertalet individer påvisas funktionsnedsättningar av olika slag. Ju högre blodalkoholhalten är desto mera allmänt nedsätts körförmå- gan och desto kraftigare blir påverkansgradcn. Mellan 1.0 och 1,2 promille
torde praktiskt taget varje individ ha så nedsatt körförmåga att 'han är direkt olämplig att föra motorfordon.
Redan tidigare hade emellertid åtskilliga undersökningar påvisat för- sämringar av körförmågan vid alkoholdoser motsvarande mindre än 0,5 promilles koncentration. Enligt en svensk studie från 1950-talet angavs exempelvis tröskelvärdet för försämring av körförmågan hos erfarna bilfö- rare ligga mellan 0,35 och 0,4 promille.
I England gjorde man år 1958 försök med olika blodalkoholkoncentra- tioner i en enkel körsimulator. Därvid drogs slutsatsen att försämrad körförmåga infinner sig vid mycket låga blodalkoholhalter och helt säkert vid 0.2—0,3 promille samt att inverkan ökar progressivt.
1 en annan simulatorundersökning som gjorts i England år 1959 fann man att körskiekligheten var nedsatt i alla alkoholförsök ända ned till låga halter. långt under 0.5 promille. Någon klar nedre tröskel kunde inte påvisas.
Enligt en 1 SOU 1970:61 publicerad värdering av olika undersökningar beträffande alkohol och trafikrisker kan den kritiska nivån i risksituatio- ner beräknas till 0,2—0,4 promille, medan den i situationer som inte är lika krävande kan uppskattas vara 0,4—0.5 promille.
Vidare har det i olika undersökningar framkommit att riskökningen inträder tidigare för dem som är ovana vid alkohol. nämligen vid 0.3 till 0.4 promille. än för dem som är alkoholvana. hos vilka det sker vid 0.8 till 1.0 promille.
Av särskilt intresse för svensk del är en fältstudie beträffande effekterna av små alkoholdoser på förarprestationer i kritiska situationer som genom- fördes år 1975 av VTI på uppdrag av trafiksäkerhetsverket. Vid undersök- ningen tilldelades ett antal försökspersoner föraruppgiftcr som bestod i olika manöverprov. varvid en signifikant skillnad mellan nyktert och alkoholpåverkat körbeteende kunde konstateras. Resultatet visade enty- digt en försämrad körprestation när den genomsnittliga blodalkoholhalten var 0,42 promille.
VTI har år 1985 gjort ett försök med syftet att studera hur prestations- förmågan påverkas av låga alkoholkoncentrationer i en mycket krävande uppgift — specialslalom. Försöket presenteras i VTI-rapporten (297/1985) Effekter av låga blodalkoholkoncentrationer vid krävande uppgifter — försök med alpina landslaget. Försöket gick till så att åkarna gjorde fyra tävlingsåk. både med och utan alkohol. De fick inte veta om den dryck de fick före åken innehöll alkohol eller ej. Av undersökningen framgick främst två förhållanden. Det kunde konstateras att det trots noggranna förberedelser genom bl. a. förmätningar var svårt att dosera alkoholmäng- den till de olika försöksdeltagarna så att den tilltänkta alkoholkoncentra— tionen. O.3 promille. uppnåddes. Den genomsnittliga alkoholkoncentra- tionen i försöket blev 0.35 promille. Vid denna alkoholnivå presterade alla deltagarna utom en sämre än när de inte hade druckit alkohol. I rapporten sägs bl.a. följande: "Kritiska situationer i trafiken kan ställa liknande krav som de som försökspersonerna ställdes inför. Man kan sålunda förmoda att förmågan att klara en kritisk situation i trafiken också kan vara för- sämrad vid samma låga blodalkoholkoncentrationer.”
h) fx)
De genomsnittliga alkoholkoncentrationerna hos dem som misstänks för trafiknykterhetsbrott är mycket höga. Av en svensk undersökning av förhållandena år 1986 framgår att alkoholkoncentrationen i medeltal upp- gick till 1.42 promille för män och 1.23 promille för kvinnor i de fall där upptäckten skett vid en rutinkontroll. Av dem som upptäckts i samband med en trafiköverträdelse är medeltalet 1.70 promille för män och 1.66 promille för kvinnorna. De högsta värdena finner man vid trafikolyckor där medeltalet är 1.90 promille för män och 1,77 promille för kvinnor.
Av en annan svensk undersökning från år 1981 framgår att av sådana förare som misstänkts för trafiknykterhetersbrott och som varit inblandade i trafikolycka där de skadats svårt hade 90 procent en alkoholhalt över 1 promille och 65 procent 1.5 promille eller mer.
Frågan om vilka som är alkoholpåverkade i trafiken har varit föremål för olika undersökningar. Man har därvid funnit bl.a. att mer än en tredjedel av trafiknykterhetsbrottslingarna med bil saknar körkort vid brottets begående. Andelen som tidigare dömts för brott är ca 40 %.
Hänvisningar till S2-4
- Prop. 1989/90:2: Avsnitt 1
3. Allmän motivering 3.1 Allmänna utgångspunkter
Riksdagen har nyligen beslutat att anta vissa förslag om ändringar i be- stämmelserna om trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89: 1 18). Ändringarna innebär bl. a. ett särskilt straffansvar grundat på alkoholkoncentrationen i utandningsluften samt vidgade möjligheter för polisen att genomföra ru- tinmässiga alkoholutandningsprov.
Såsom jag framhöll i det lagstiftningsärendet har trafiknykterhetsfrågan länge stått i förgrunden när det har gällt arbetet på att förbättra trafiksäker- heten i vårt land. Samtidigt som motorfordonstrafiken har genomgått en intensiv utveckling har betydelsen av att fordonsförare avhåller sig från bruk av alkohol eller andra medel som kan försämra förarförmågan fram- hållits allt starkare. Sverige får också sägas ha tillhört föregångsländerna på detta område genom att man här tidigare än i de flesta länder insett vikten av att genom en sträng lagstiftning inskärpa kravet på nykterhet i trafiken.
Det är emellertid viktigt att framhålla att trafiknykterhetsarbetet måste bedrivas på en bred front. I grunden gäller det att få alla att acceptera vad som för de flesta redan framstår som en självklarhet — att alkohol och trafik inte hör ihop. 1 det arbetet spelar olika folkrörelser, motororganisa- tioner och andra sammanslutningar en avgörande roll. Utan ett brett folkligt engagemang är det inte möjligt att på sikt tränga tillbaka trafiknyk- terhetsbrottsligheten. oavsett vilka lagstiftningsåtgärder och kontrollin- satser som statsmakterna vidtar. '
Detta utesluter självfallet inte att lagstiftare och myndigheter måste vara öppna för att efter hand ompröva det allmännas insatser på trafiknykter- hetsområdet för att effektivisera dessa. Det gäller såväl förebyggande åtgärder som kontroll och sanktioner. Så har också skett under senare år. Förutom till de förslag som jag nyss nämnde vill jag här särskilt hänvisa till
de ökade möjligheterna att vid trafiknykterhetsbrott omedelbart omhän- derta körkortet samt de regler som infördes år 1987 om möjlighet att förverka fordonet bl. a. vid trafiknykterhetsbrott.
En fråga som givetvis också är av stor betydelse för trafiknykterhetsarbe- tet är gränserna för det straffbara området. Det är också en av huvudfrå- gorna i det förslag som jag nu lägger fram. Ursprungligen var det min avsikt att behandla även denna fråga i samband med de förslag som regeringen beslöt om tidigare i år. Mot bakgrund av den opinion för en s.k. principiell nollgräns som kommit till uttryck såväl inom som utom riksda- gen ansåg jag emellertid att försök borde göras att bredda beredningsun- derlaget under parlamentarisk medverkan med syfte att så snabbt som möjligt skapa förutsättningar för ett mer slutgiltigt ställningstagande till lämpligheten av en sådan gräns. Som jag redovisade i anslutning till dessa tidigare förslag visade det sig emellertid inte möjligt att åstadkomma en sådan beredning inom regeringskansliet eftersom inte alla partier som borde delta har velat göra det. De förslag som jag nu presenterar grundar sig därför i allt väsentligt på det beredningsunderlag som redan tidigare fanns tillgängligt. Vissa ytterligare analyser har dock företagits. Dessutom harjag tagit del av vad som kom fram vid den utfrågning i promillefrågan som riksdagens justitieutskott höll den 25 maj i år.
Jag har tidigare sagt att det beredningsunderlag som fanns när den nyss nämnda propositionen beslutades inte var tillräckligt för ett slutligt ställ- ningstagande till frågan om en nollgräns. Vad jag därvid avsåg var inte i första hand kunskaperna om vilken påverkansgrad olika alkoholintag leder till och vilken betydelse dessa har för trafiksäkerheten. Jag har tidigare i avsnitt 2.5 lämnat en kortfattad redogörelse för olika undersökningar om dessa frågor och återkommer senare till vilka slutsatser jag anser att man kan dra av dessa. Vad jag avsåg var i stället att det i hög grad var oklart vad innebörden av en sådan gräns skulle vara.
En rad olika alternativ för en nollgräns är i och för sig tänkbara som var och en av dem är förenade med olika för- och nackdelar. Något aktuellt förslag som varit föremål för en sedvanlig remissbehandling finns inte. Oavsett vilket alternativ man tänker sig är det nödvändigt att analysera hur olika andra frågor som en sådan gräns aktualiserar lämpligen bör lösas. Detta gäller exempelvis bevisfrågor, lämpliga brottspåföljder. körkortsfrå- gor och utformningen av det rättsliga förfarandet. Även frågorna om polisens övervakning och kontroll är givetvis av stor betydelse i samman- hanget. Bl.a. måste man överväga riskerna för att polisens insatser i praktiken till stor del skulle komma att gälla bilförare med förhållandevis låg alkoholhalt och att de verkligt trafikfarliga förarna skulle ha lättare att undgå upptäckt.
Behovet av utredning gör sig naturligtvis främst gällande i förhållande till en absolut nollgräns eller ordningar som ligger nära en sådan gräns. Däremot är det av mindre betydelse i förhållande till en ordning som i vissa sammanhang lanserats som en s.k. principiell nollgräns. Denna innebär ett förbud mot att föra ett fordon med alkohol i kroppen kombine- rat med en lagfäst regel om ett s.k. säkerhetsavdrag av innebörd att det inte skulle fällas till ansvar om inte alkoholkoncentrationen uppgått till en
viss nivå. En blodalkoholkoncentration om 0,2 promille har i flera sam- manhang nämnts som en tänkbar gräns för en sådan regel.
Det bör anmärkas att det s.k. säkerhetsavdrag som åsyftas i det sam- manhanget uppenbarligen är avsett att vara av annan karaktär än de säkerhetsavdrag som för närvarande tillämpas i anslutning till gällande promillebestämmelser. Dessa har inte att göra med gränserna för det straffbara området utan är endast ett uttryck för den tillförlitlighet som den begagnade analysmetoden har. Enkelt uttryckt skall säkerhetsavdraget garantera att ingen döms utan att i verkligheten ha haft en straffbar alkoholhalt. Ytterst är det en uppgift för domstolarna att bedöma vilken storlek som säkerhetsavdraget bör ha utifrån de krav som måste ställas i bevishänseende. När det gäller sådana avdrag som måste göras med hän- syn till analysmetodens tillförlitlighet är det enligt min mening inte accep- tabelt med någon annan ordning än den som nu gäller.
Sett mot den nu angivna bakgrunden är det svårt att se på vilket sätt som den föreslagna ordningen ur praktisk synvinkel skulle skilja sig från en ordning med en föreskriven lägsta alkoholkoncentrationsgräns. I bägge fallen är vad som närmast skulle behöva diskuteras vilken gräns som lämpligen bör gälla.
Ur principiell synvinkel skiljer sig emellertid de olika ordningarna åt på ett väsentligt sätt. En grundläggande straffrättslig princip är att de straff- rättsliga bestämmelserna på ett så klart och entydigt sätt som möjligt skall ange det straffbara områdets omfattning. Mot den bakgrunden är det enligt min mening inte godtagbart med en lagstiftningsteknik som innebär att en straffbestämmelse å ena sidan uttryckligen förbjuder ett visst hand- lingssätt och å den andra lika uttryckligen utesluter straffansvar. En ord- ning av detta slag framstår inte som en framkomlig väg för att introducera en s.k. principiell nollgräns.
En liknande ordning. som dock inte är förenad med samma principiella problem, presenterades av 1957 års trafiknykterhetskommittén i betän- kandet (SOU 1963:72) Nykterhet i trafik. Denna innebar att det i lagtex- ten skulle föreskrivas straff för förande av ett motordrivet fordon i anslut- ning till alkoholförtäring utom för de fall då gärningen var att anse som ringa. Enligt kommittén skulle ringa fall kunna anses föreligga om blod- alkoholhalten inte översteg 0,4 promille. Även under den gränsen skulle emellertid straffansvar kunna komma i fråga.
Förslaget bedömdes mycket skiftande av remissopinionen. Många in- stämde i förslaget men minst lika många remissinstanser var starkt kritiskt inställda. Vad som särskilt framhölls var att konstruktionen innebar att frågan om straffansvar i varje särskilt fall skulle komma att bero på en diskretionär bedömning som skulle ställa rättsväsendet inför tillämpnings- svårigheter och leda till rättsosäkerhet.
Även för egen del är jag starkt tveksam inför en sådan ordning som presenterades av 1957 års trafiknykterhetskommitte'. Effektiva insatser mot trafiknykterhetsbrotten förutsätter att det finns klara och enkla regler när det gäller utredning och lagföring. De s.k. promillereglema har här utan tvekan varit av avgörande betydelse för att åstadkomma ett förhållan- devis enkelt men ändå rättssäkert förfarande. En ordning enligt vilken
Prop. 1989/9012
straffansvaret vid alkoholhalter som understiger en viss nivå blir beroende av omständigheterna i det enskilda fallet torde medföra betydande risker för problem av det slag som remissinstanserna pekade på. Skulle man å andra sidan i praktiken avstå från att döma till ansvar utom i de fall då den angivna alkoholkoncentrationsgränsen överskridits. är det svårt att finna annat än att man i praktiken valt en nedre alkoholkoncentrationsgräns i stället för en principiell nollgräns.
Det finns även andra tänkbara modeller för en s.k. principiell nollgräns än de som jag nu berört. Vilka för- och nackdelar som dessa är förenade med är i och för sig inte närmare utrett. Även utan att ha tillgång till en sådan utredning kan man emellertid rikta vissa grundläggande invänd- ningar mot varje form av nollgräns eller totalförbud. Dessa rör den allmän- na frågan om vilka principer som bör ligga till grund för den straffrättsliga regleringen av onykterhet i trafiken.
Grunden för den nuvarande regleringen är helt klar i detta hänseende: Vad som är avgörande är trafiksäkerhetsaspekterna. Den formella huvud- regeln i trafikbrottslagen avser s.k. kliniskt rattfylleri och innebär att var och en skall fällas till ansvar. om han fört ett fordon när han varit så påverkad av alkohol att han inte kan antas ha kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt. Vilken alkoholkoncentration han haft är däremot i prin- cip utan betydelse för ansvarsfrågan. Bestämmelsen om kliniskt rattfylleri är emellertid förenad med åtskilliga bevis- och tillämpningsproblem. Det är mot den bakgrunden man skall se de s.k. promillereglema som bygger på generella kunskaper om olika alkoholkoncentrationers betydelse för körförmåga och trafiksäkerhet. '
De olika förslag som framförts om nollgräns eller totalförbud torde däremot ha en delvis annan utgångspunkt. Knappast någon torde hävda att varje alkoholkoncentration, oavsett hur liten den är. har en sådan negativ effekt på körförmågan att denna i sig kan motivera ett straffrätts- ligt ingripande. Motivet till en nollgräns brukar inte heller anges vara hänsynen till trafiksäkerheten i det enskilda fallet. I stället är det vanligt att man hänvisar till den ”pedagogiska" effekt som en nollgräns skulle ha. Betydelsen av denna effekt anses kunna motivera straff eller straflliot i enskilda fall helt oberoende av om förfarandet i sig kan antas ha varit ägnat att påverka trafiksäkerheten.
För egen del är jag mycket tveksam till att bygga strafflagstiftning på indirekta effekter av det slag som det här är fråga om. Strafflagstiftning är ett medel som bör tillämpas med urskiljning. I princip bör den begränsas till att omfatta gärningar som är klart skadliga eller farliga för enskilda eller samhället. För att utsträcka tillämpningsområdet längre bör det finnas mycket starka skäl. Frågan uppkommer då om de pedagogiska effekter som en nollgräns kan antas medföra är så säkra och starka att de kan motivera ett avsteg från gängse lagstiftningsprinciper. En jämförelse bör här också ske med de effekter av detta slag som en sänkning till en ny. lägre promillegräns kan antas medföra.
För att bedöma vilken betydelse som den pedagogiska effekten kan antas få är det viktigt att veta hur fördelningen nu är mellan olika promillehalter vid misstänkta fall av rattonykterhet. Effekten kan nämligen antas bli
större ju större andel låga promillehalter som förekommer. Det är också viktigt att veta vilken form av gärningsmän som gör sig skyldiga till trafiknykterhetsbrott eftersom olika kategorier kan antas vara olika på- verkbara av det budskap som en nollgräns skulle innebära. När det gäller den pedagogiska effektens betydelse för trafiksäkerheten är också den inverkan som alkoholen har som riskfaktor vid olika grader av alkoholkon- centration av stor betydelse.
Samtliga nu berörda faktorer talar för att det finns anledning att vara tveksam till om positiva effekter kan uppnås genom en nollgräns. I motsats till vid vissa andra slags överträdelser är det inte så att de ringa fallen av misstänkta brott antalsmässigt är fler än de grova fallen. Förhållandet är i stället tvärtom. Siffror från Statens rättskemiska laboratorium tyder exem- pelvis på att närmare 80% av dem som misstänkts för trafiknykterhets- brott har en blodalkoholkoncentration Över 1 promille och närmare 60% över 1,5 promille. Efterlevnaden av trafiknykterhetsbestämmelserna bland människor i allmänhet torde således vara mycket god. Problemet gäller i stället en förhållandevis liten grupp personer som bryter mot redan nu gällande bestämmelser på ett uppenbart sätt. Att denna grupp märkbart skulle påverkas av en nollgräns förefaller mindre troligt.
Ser vi till vad som karaktäriserar dem som döms för trafiknykterhets- brott bestyrks detta intryck. Det är inte fråga om ett genomsnitt av den svenska befolkningen. Andelen som tidigare dömts för trafiknykterhets- brott är ungefär trettio procent och i kategorin med mer än 1,5 promille mer än fyrtio procent. En mycket stor andel har också tidigare kriminell belastning av annat slag och minst 30 procent av de dömda saknar körkort. Många har svåra alkoholproblem.
Härtill kommer, såsom jag tidigare redovisat. att samstämmiga forsk- ningsresultat klart visar att riskökningen vid låga alkoholkoncentrationer är obetydlig — om ens någon — i förhållande till den dramatiskt höjda olycksrisk som finns vid höga koncentrationer.
Sammantaget innebär vad jag nu sagt att de svåraste problemen när det gäller trafiknykterheten, antalsmässigt och framförallt trafiksäkerhetsmäs- sigt. gäller sådana grövre överträdelser som till största delen begås av en grupp gärningsmän som inte kan antas påverkas i någon mer nämnvärd grad av införandet av en nollgräns.
Mot den bakgrund som jag nu tecknat anser jag att den pedagogiska effekten av en nollgräns inte kan antas vara sådan att den kan motivera ett avsteg från sedvanliga lagstiftningsprinciper. Detta gäller särskilt som de eventuella positiva effekter som kan uppnås till stor del också torde kunna tillgodoses genom en sådan sänkning av högsta tillåtna alkoholkoncentra- tion som, såsom jag övergår till. kan motiveras med hänsyn till alkohol- koncentrationens inverkan på körförmågan. I vart fall är jag för egen del inte beredd att skjuta upp en angelägen sänkning av nuvarande gränser för högsta tillåtna alkoholkoncentration i avvaktan på vilket resultat en mer ingående utredning av lämpligheten av en nollgräns kan ge. Jag kommer i avsnitt 3.2 att presentera mina förslag i frågan om den nedre promillegrän- scn.
Vad jag nu sagt innebär inte att jag vill utesluta att framtida forsknings-
Prop. 1989/90: 2
resultat eller praktiska erfarenheter från andra länder kan innebära att den ståndpunkt som jag nu intar kan behöva omprövas. Enligt min mening är det emellertid i det läge som nu föreligger alltför tidigt att genom en utredning eller på annat sätt initiera fortsatta överväganden om hur den nedre gränsen för trafiknykterhetsbrott bör utformas. Detta bör i vart fall inte ske förrän praktiska förutsättningar föreligger för att värdera effekter- na av de ändringar som jag nu föreslår.
Även om det åtminstone för närvarande är naturligt att fortsätta att basera lagstiftningen på promillegränser, bör det noteras att ett sådant system. trots många fördelar, också är behäftat med brister.
Vad jag här främst tänker på är att en rad olika omständigheter, som ofta är ovidkommande från straffvärdesynpunkt, kan bli avgörande för om straff kommer att följa eller inte eller om en högre straffskala kommer att bli tillämplig. Detta gäller inte endast de skillnader mellan olika indivi- der. eller hos samma individ vid olika tillfällen, som finns när det gäller vilken alkoholhalt ett visst intag av alkohol leder till. Det gäller också att inverkan på prestationsförmågan. och därmed också på trafiksäkerheten. kan variera väsentligt mellan olika individer och tillfällen liksom också att resultaten av de provtagningar som görs i hög grad är beroende av i hur nära anknytning till körningen som provtagningen sker. '
Dessa och andra liknande problem finns också när man ser till den övre promillegränsen som i dag kvalificerar ett brott som rattfylleri. Detta var en del av bakgrunden till den förändrade lagtekniska konstruktion av trafiknykterhetsbrotten som föreslogs i departementspromemorian Trafik- nykterhetsbrotten och som sedan lades till grund för förslagen i den senare återkallade prop. 1984/85:21. Enligt förslagen skulle trafiknykterhetsbrot- ten delas in i två grader, rattfylleri och grovt rattfylleri. i huvudsaklig anknytning till den teknik som normalt används i samband med gradinde- lade brott.
Avsikten med förslagen var bl.a. att motverka en alltför schematisk rättstillämpning och i stället främja en mer nyanserad bedömning enligt vilken domstolen vid sidan av alkoholhalten tog hänsyn till även andra faktorer, främst den fara för trafiksäkerheten som förelegat i det enskilda fallet. 1 de nu berörda förslagen förordades härutöver en inte oväsentligt vidgad användning av bötesstraffi sådana fall som i dag föranleder fängel- se.
För egen del finnerjag det. i likhet med vad som anfördes i de aktuella förslagen. angeläget att söka främja en mer nyanserad och allsidig bedöm- ning när det gäller vilka gärningar som skall hänföras till den grövre trafiknykterhetsbrottsligheten. Däremot finns det enligt min mening inte anledning att allmänt sett se mildare på denna form av brottslighet. Tvärt- om torde det i många fall finnas goda skäl till en strängare syn på en del av de aktuella brotten. Jag tänker här särskilt på sådana fall där alkoholhalten väl inte uppgått till 1.5 promille men där ändå faran för trafiksäkerheten varit påtaglig.
Jag behandlar frågan om trafiknykterhetsbrottcns konstruktion närmare i avsnitt 3.3.
En annan fråga. som jag också skall återkomma närmare till. är vilken
Prop. 1989/9012
påföljd som de grövre trafiknykterhetsbrotten bör medföra. Det är väl bekant att praxis i det hänseendet är skiftande mellan olika delar av landet. Det är också uppenbart att en stor del av dem som döms för grövre trafiknykterhetsbrott är i starkt behov av behandling och annat stöd för att kunna hantera sina alkoholproblem. Det är enligt min mening en angelä- gen uppgift att tillvarata möjligheterna för att inom ramen för kriminal- vården utveckla alternativ som bättre än de verkställighetsformer som i dag förekommer kan tillgodose intresset av att motverka återfall och hjälpa den som dömts att komma tillrätta med de sociala och andra problem som ofta ligger bakom brottsligheten. Sådana åtgärder skulle alltså ta sikte på den grupp som är det största problemet från trafiksäkerhetssynpunkt. 1 det arbetet torde inte minst nykterhetsrörelser och andra folkrörelser kunna spela en väsentlig roll.
Hänvisningar till S3
3.2. Straffbarhetsgränsen
Mitt förslag: Straffbarhetsgränsen sänks från nuvarande 0,5 till 0,3 promille alkohol i blodet. Motsvarande sänkning görs beträffande alkoholhalten i utandningsluften.
Den tidigare propositionens förslag: Gränsen för blodalkoholhalten sänks till 0,4 promille.
Remissinstanserna: Vid remissbehandlingen av den förut nämnda de- partementspromemorian. vars förslag överensstämmer med den tidigare propositionens, mottogs förslaget med blandade reaktioner. Omkring hälf- ten av remissinstanserna var positiva till en sänkning och några av dessa — däribland Motormännens helnykterhetsförbund — ville gå längre än för- slaget och sätta gränsen vid 0,3 promille. Av de remissinstanser som var negativa till förslaget ville några avvakta den utredning om alkoholutand- ningsprov som då pågick. medan andra ansåg att det inte fanns tillräckliga skäl för en sänkning.
Vid remissbehandlingen av den återkallade propositionens förslag till- styrker det stora flertalet instanser den föreslagna sänkningen av den nedre straffbarhetsgränsen eller lämnar förslaget utan erinran. Omkring en fem- tedel av remissinstanserna förordar emellertid en s.k. principiell noll— gräns. Ungefär lika många avstyrker en sänkning.
Av de remissinstanser som tillstyrker förslaget framhåller många bl.a. den forskning som gjorts om alkoholens inverkan på förarprestationerna.
De remissinstanser som avstyrker en sänkning framhåller främst dels betydelsen av en så enhetlig lagstiftning som möjligt i Norden och dels att föreliggande forskningsresultat inte motiverar en sänkning.
Av de remissinstanser som förordar en nollgräns åberopas bl.a. att en sådan är vetenskapligt motiverad och att den skulle ha en opinionsbildan- de effekt. .
Skälen för mitt förslag: En av de mest angelägna uppgifterna i arbetet för en säkrare trafikmiljö är att motverka att människor kör bil eller andra
motorfordon när de är påverkade av alkohol. I Sverige. liksom i de flesta andra jämförbara länder. har det också sedan lång tid funnits lagstiftning som innebär förbud mot att köra när man är påverkad av alkohol på ett sådant sätt att man kan antas inte köra på ett från trafiksäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Bestämmelser av detta slag har dock i praktiken visat sig svåra att tillämpa. bl. a. beroende på de krav som måste upprätthållas på bevisningen i det enskilda fallet.
Införandet av regler om s.k. promillekörning har mot denna bakgrund utan tvekan varit av avgörande betydelse när det gäller att främja ett trafiknyktert beteende. Samtidigt som bevisproblemen förenklats på ett påtagligt sätt utan att rättssäkerhetskraven därför åsidosatts har promille- reglerna gett utrymme för en betydande förenkling och effektivisering när det gäller Övervakning och kontroll.
Tillgänglig forskning talar också för att Sverige vid en internationell jämförelse har en förhållandevis mycket god situation när det gäller trafik- nykterhet. Enligt gjorda uppskattningar av andelen onyktra förare i olika länder är denna i en rad länder. som vi i andra sammanhang brukar jämföra oss med. mångdubbelt högre än i vårt land. Det torde också stå klart att inställningen till alkohol i trafiken är betydligt mer restriktiv hos oss än i de flesta andra länder. även om det finns klara tecken på att trafiknykterhetsarbetet tillmäts allt större betydelse runt om i världen. Det tidiga införandet av en promillegräns i lagstiftningen liksom den interna- tionellt sett relativt låga gränsen har säkerligen varit viktiga faktorer både när det gäller attityderna till trafiknykterheten och det faktiska beteendet i trafiken.
Mot bakgrund av de kunskaper som vi numera har om alkoholens betydelse för körförmåga och trafiksäkerhet talar emellertid starka skäl för att den nuvarande gränsen ligger på en alltför hög nivå. Förslaget om en sänkning av promillegränsen från 0.5 till 0,4 promille har också fått ett brett stöd vid remissbehandlingen.
När det gäller frågan om till vilken nivå som promillegränsen bör fast- ställas gör sig en rad olika hänsyn gällande.
Låt mig här först något beröra en fråga som tagits upp av vissa remissin- stanser, nämligen intresset av att den svenska lagstiftningen inte avviker från vad som gäller i vår omvärld och då" särskilt inom Norden. Jag har förståelse för den synpunkten. Det bör emellertid framhållas att det redan nu finns vitt skilda regleringar av trafiknykterhetsbrotten i olika länder utan att detta föranlett några mer påtagliga praktiska problem. Som jag ser det bör därför intresset av likartade nationella regleringar inte utgöra något avgörande hinder mot förändringar, om det från saklig synpunkt kan anföras goda skäl för sådana.
Det är enligt min mening en naturlig utgångspunkt att straffbarhetsgrän- sen bör bestämmas efter vad som är motiverat med hänsyn till trafiksäker— hetens krav. Det är emellertid viktigt att i det sammanhanget vara medve- ten om att tillgänglig forskning inte ger underlag för att säga att en viss gräns objektivt sett är den rätta. Vad det gäller är att finna den gräns som framstår som bäst underbyggd med hänsyn till vad vi nu vet om trafiksä- kerhet efter alkoholförtäring.
En form av undersökningar som har spelat stor roll för trafiknykterhets- lagstiftningens utformning inte bara i vårt land är de s.k. olycksriskunder- sökningarna. Där sker en jämförelse mellan en olycksfallsgrupp och en kontrollgrupp utan olycksfall. Dessa undersökningar visar genomgående att det finns ett mycket starkt samband mellan alkoholpåverkan och olycksfall i trafiken och att detta samband ökar mycket kraftigt ju högre alkoholhalten är. När det gäller lägre påverkansgrader ger undersökningar- na emellertid inte något säkert underlag för en bedömning av alkoholens betydelse för olyckriskerna. Den påverkan av risknivån som redovisats för alkoholhalter under 0.5 promille är så pass begränsad och resultaten så pass osäkra att undersökningarna sedda för sig knappast kan läggas till grund för förslag om en sänkt promillegräns.
Att enbart lägga olycksriskundersökningar till grund för trafiknykter- hetslagstiftningens utformning bör emellertid enligt min uppfattning inte komma i fråga. Alkoholen som riskfaktor i trafiken intari förhållande till många andra riskfaktorer en särställning på så sätt att den är klart förut- sebar och möjlig att beakta för den som planerar att använda ett fordon. Det är då också naturligt att ställa kraven på nykterhet i trafiken mycket högt.
Det bör i det sammanhanget framhållas att en alkoholhalt på 0.5 promil- le normalt förutsätter en alkoholförtäring av ett slag som säkerligen en bred majoritet av allmänheten anser vara fullständigt utesluten i samband med bilkörning. helt oavsett var gränsen för det straffbara området ligger. Det torde också vara en allmän erfarenhet bland personer som under kontrollerade former testat graden av alkoholpåverkan att de varit olämp- liga för bilkörning redan vid alkoholhalter under 0,5 promille.
Genom andra undersökningar än olycksriskundersökningarna måste det också anses klart fastslaget att prestations- och körförmågan påverkas negativt även vid lägre alkoholhalter än 0.5 promille på ett sådant sätt att det nuvarande gränsvärdet framstår som för högt.
Som jag redan berön ger emellertid den forskning som utförts på områ- det inte någon entydig vägledning om var gränsen lämpligen bör sättas. En av orsakerna till detta är att effekterna av en viss alkoholpåverkan kan skifta betydligt mellan olika individer. Olika typer av riskbedömningar som gjorts tyder emellertid på att det för personer som inte är alkoholvana inträder en riskhöjning redan vid 0.3 - 0.4 promille och att en sådan kan inträda ännu tidigare när det gäller komplicerade uppgifter.
Det förslag som nu har remissbehandlats innebär, i likhet med förslaget i den tidigare remissbehandlade departementspromemorian. att gränsen skall sänkas till 0,4 promille. Mellan de båda remissomgångarna har, utan att sakunderlaget förändrats på något mer betydande sätt. en klar förskjut- ning skett mot en mer positiv inställning till en sänkning av promillegrän- sen. Förskjutningen torde bl. a. återspegla en större förståelse från remiss- instansernas sida för vikten av att på sikt främja trafiknykterheten genom en starkare markering i lagstiftningen av att alkohol och trafik inte hör ihop. En sådan attitydförskjutning är säkert vanlig inte bara hos remissin- stanserna utan också hos en bred allmänhet. Detta är en viktig förändring för genomslaget av en gränssänkning.
Också för egen del menar jag att detta är en viktig faktor som måste vägas in vid bedömningen av på vilken nivå straffbarhetsgränsen bör ligga.
Det är också angeläget att i möjlig mån söka motverka de tendenser till promilletänkande som olika uppgifter i den allmänna debatten om hur mycket alkohol man kan dricka utan att komma upp i straffbar promille kan ha gett upphov till. Ju mer straffbarhetsgränsen sänks desto mer minskar förstås utrymmet för sådana spekulationer.
Även med hänsynstagande till sådana faktorer som jag nu berört anser jag emellertid att det är angeläget att den promillegräns som väljs grundas på våra kunskaper om de trafikrisker som alkoholpåverkan medför. Detta är viktigt inte minst för att hos allmänheten upprätthålla respekten för lagstiftningen och dess handhavande.
[ det nu remissbehandlade förslaget har som en utgångspunkt för hur den nedre promillegränsen bör fastställas angetts den inverkan som alko- holen har på genomsnittsförarens körförmåga. Med en sådan utgångs- punkt kan man ha förståelse för de uttalanden som då gjordes om att det skulle föra för långt att sänka gränsen till 0,3 promille.
För egen del anser jag emellertid att den angivna utgångspunkten är alltför snäv. Målet bör enligt min mening vara att motverka riskbeteenden även för grupper som kan vara mer benägna att bli påverkade av en förhållandevis måttlig alkoholkonsumtion än genomsnittsföraren. Jag tän- ker här inte minst på ungdomar. Det är väl bekant att alkoholpåverkan i trafiken för dessa innebär en ännu högre riskfaktor än för vuxna. Det är också särskilt viktigt att hos unga inskärpa att alkohol och trafik inte hör ihop. eftersom det kan förväntas att deras attityd i saken kommer att prägla deras trafikbeteende senare i livet. Jag vill också framhålla att man enligt min mening inte endast bör ta hänsyn till betydelsen av alkoholpå- verkan i mer rutinartade situationer utan även vid mer komplicerade uppgifter.
Mot denna bakgrund anser jag för egen del att gränsen för det straffbara området nu bör bestämmas till en alkoholhalt på 0,3 promille i blodet. Det torde nämligen stå klart att en sådan alkoholhalt innebär en nedsättning av körförmågan för många förare åtminstone i mer komplicerade trafiksitua- tioner.
3.3. Straffbestämmelsernas uppbyggnad
Mitt förslag: Trafiknykterhetsbrotten delas in i två grader. Nor— malgraden benämns rattfylleri och den grova graden grovt rattfylle- ri. När det gäller rattfylleri anges den s.k. promilleregeln. såsom det i praktiken vanligast förekommande fallet. i lagtexten före den nuvarande huvudregeln om s.k. kliniskt rattfylleri. Denna senare regel är tillämplig dels i de fall då det inte finns någon bevisning om blodalkoholhalten. dels då någon fört ett fordon under påverkan av något annat medel än alkohol.
Bestämmelsen om grovt rattfylleri utformas i överensstämmelse med vad som normalt gäller i samband med gradindelade brott. Detta innebär att det i bestämmelsen anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Förutom en alkoholhalt som har uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0.75 milligram per liter utandningsluft nämns i bestäm— melsen annan avsevärd påverkan av alkohol eller något annat medel samt påtaglig fara för trafiksäkerheten som en sådan omständighet som skall beaktas särskilt i sammanhanget. Också andra omständig- heter kan emellertid kvalificera brottet som grovt. Det är å andra sidan möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de omständigheter som nämns förelegat.
Förslaget i departementspromemorian och i den återkallade propositio— nen överensstämmer med mitt förslag såvitt angår brottsbeteckningarna och den lagtekniska utformningen av normalgraden. l bägge de tidigare förslagen regleras däremot den grövre graden på ett sådant sätt att denna. förutom vid s.k. kliniskt rattfylleri. förutsätter att promillehalten alltid är minst 1,5 promille för att brottet skall kunna bedömas som grovt.
Remissinstanserna har varit övervägande positiva till den i promemo- rian föreslagna systematiseringen av brotten. Trafiksäkerhetsverket har dock ansett att straffbestämmelsen bör formuleras med utgångspunkt från målet att bruk av berusningsmedel över huvud taget inte skall förekomma i trafiken. Verket har därför förordat att den nuvarande ordningen med det kliniska rattfylleriet som primärt brott bibehålls.
Inställningen har varit övervägande positiv även till de föreslagna brottsbenämningarna. Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet och JUSEK har dock förordat att de nu använda brottsbenämningarna rattonykterhet och rattfylleri behålls.
När det gäller promemorians förslag om gränsdragning mellan rattfylleri och grovt rattfylleri har uppfattningarna varit delade mellan remissinstan- serna.
Skälen för mitt förslag: Trafiknykterhetsbrottens konstruktion har inte förändrats på något grundläggande sätt sedan början av 1940-talet. Detta har medfört att regleringen när det gäller såväl den sakliga uppbyggnaden som den lagtekniska konstruktionen numera framstår som en återspegling
av olika tidigare delreformer snarare än som en ändamålsenlig ansvarsbe- stämmelse.
Den grundläggande regeln tar inte sikte på de i praktiken helt domine- rande fallen av straffansvar. Dessa gäller ju överskridande av de i lagen fastställda promillegränserna. Huvudregeln nu gäller i stället s.k. kliniskt rattfylleri. dvs. fall där någon vid förande av ett fordon "varit så påverkad av starka drycker att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet". Straffskalan är fängelse i högst ett år eller. där omständigheterna är mildrande. böter. dock lägst tjugofem dagsböter.
I ett särskilt stycke sägs därefter att det skall dömas till samma straff. om föraren varit påverkad på motsvarande sätt av något annat berusningsme- del än alkohol.
Först efter dessa bestämmelser anges den första av de s.k. promillereg- lerna. Den avser den övre gränsen, dvs. de fall då promillehalten i förarens blod under eller efter färden uppgått till minst l.5 promille. Något själv- ständigt straffansvar är det emellertid inte fråga om som lagtexten är utformad. Där sägs nämligen att den förare som haft en sådan promillehalt "skall anses ha varit så påverkad under färden” som det sägs i huvudre- geln. Det är alltså fråga om en form av legalpresumtion som medför att huvudregeln är tillämplig även i de fallen.
Efter de bestämmelser som jag nu har redogjort för kommer den bestäm- melse som allmänheten säkerligen normalt uppfattar som huvudregeln eftersom den anger den nedre gränsen för vilka gärningar som är straffba- ra. Enligt den bestämmelsen är det förbjudet att föra ett fordon. om promillehalten under eller efter färden uppgick till 0.5 men inte l.5 pro- mille. Stratfskalan är i detta fall böter. dock lägst tio dagsböter. eller fängelse i högst sex månader. Brottet brukar kallas rattonykterhet men har ingen egen brottsbeteckning i lagen. Bestämmelsen är till sin lydelse til- lämplig endast om det inte. är styrkt att föraren varit så påverkad som sägs i första stycket.
Det är uppenbart att de regler som jag nu har redogjort för är komplice- rade till sin uppbyggnad och dåligt informerar om innehållet i trafiknykter- hetslagstiftningens regler och inte heller ger en rättvisande bild av de olika bestämmelsernas betydelse i den praktiska tillämpningen inom rättsväsen- det.
Som jag redan har nämnt spelar den formella huvudregeln om s.k. kliniskt rattfylleri i praktiken en helt underordnad roll. Detta är dock av mindre betydelse i förhållande till att det sätt som denna regel har infogats i lagstiftningen ger en helt missvisande bild av den syn på trafiksäkerhets— frågor och alkoholens roll i trafiken som numera torde vara allmänt omfattad här i landet. Ser man endast till lagtextens konstruktion och de straffskalor som är tillämpliga i olika fall är det lätt att få intrycket att den särskilda presumtionsregeln för alkoholhalter som uppgår till eller översti- ger l.5 promille behövs därför att det inte skulle kunna uteslutas att även sådana förare är i stånd att föra fordonet på ett så betryggande sätt som kan krävas i vår trafik. (jfr 19 & vägtralikkungörelsen l972:603). Man kan också lätt få uppfattningen att sådan förmåga normalt föreligger så snart alkoholhalten är lägre än l.5 promille.
För egen del anserjag att det är angeläget att vid en ändring av trafiknyk- terhetslagstiftningen söka anpassa reglerna efter nutida förhållanden och synsätt. Det är då naturligt att knyta an till den lagstiftningsteknik som numera allmänt tillämpas vid strafflagstiftning. De förslag som lämnats i departementspromemorian och den återkallade propositionen utgör enligt min uppfattning bra utgångspunkter för en sådan förändring. Min åsikt bestyrks av remissutfallet.
Trafiknykterhetslagstiftningen bör således som jag ser det i fortsättning- en i första hand ange en brottstyp för normalfallen och i andra hand en för de grova fallen av trafiknykterhetsbrott. Straffskalan för den ordinära brottstypen bör omfatta böter eller fängelse i högst sex månader. För den grova brottstypen bör endast fängelse ingå i straffskalan. Jag kan också ställa mig bakom de förslag till brottsbeteckningar — rattfylleri och grovt rattfylleri — som finns i promemorian och propositionen. Däremot anser jag. som jag senare skall återkomma till, att det grova brottet bör ges en annan — och skärpt — utformning i förhållande till vad som har förordats tidigare.
Enligt min mening är det vid strafflagstiftning en naturlig utgångspunkt att främst ta sikte på de i praktiken viktigaste huvudfallen. När det gäller trafiknykterhetsbrotten råder det inte någon tvekan om att dessa är pro- millefallen. Dessa bör därför. i överensstämmelse med förslaget i departe- mentspromemorian och den återkallade propositionen. tas in som en huvudregel i regleringen. l enlighet med vad jag anfört i föregående avsnitt bör gränsen fastställas till en alkoholhalt på 0.3 promille i blodet och motsvarande värde för utandningsluften.
Även om promillekörning i praktiken är den helt dominerande brotts- formen. är det uppenbart att det vid sidan härav också krävs en särskild straffbeläggning som tar sikte på dels fall av påverkan av andra medel än alkohol. dels fall av påverkan av alkohol där någon bevisning inte kunnat säkras angående alkoholhalten. De nuvarande bestämmelserna i 4 5 1 mom. första och andra styckena om kliniskt rattfylleri bör i det hänseendet kunna användas som förebild.
Jag är medveten om att det finns en rad problem som är rättspolitiska eller avser tillämpningen och som är förknippade med dessa bestämmel- ser. Dessa problem är i sig väl värda en närmare belysning. Jag avser här främst frågan om drograttfylleri. Det saknas emellertid underlag för att i detta sammanhang göra några mer genomgripande överväganden i dessa hänseenden. Vissa smärre justeringar bör emellertid ske nu. Bl.a. bör lagtexten ändras så att det klart framgår att straffansvar kan komma i fråga oberoende av vilken form av medel en person är påverkad av. om denne är så påverkad att det kan antas att han inte kunnat köra bil på ett betryggan— de sätt.
I departementspromemorian föreslogs att motsvarigheten till det nuva- rande kliniska rattfylleriet lagtekniskt skulle sidoordnas med den föreslag- na huvudregeln. Detta innebär en avvikelse från nuvarande reglering där det kliniska rattfylleriet är sidoordnat med förande av fordon när alkohol- halten under eller efter färden uppgått till 1,5 promille. Frågan om detta
Prop. 1989/90: 2
innebär någon förändring när det gäller vilken grad av påverkan som skall krävas för att döma för kliniskt rattfylleri berördes inte i promemorian.
Vid den lagrådsbehandling som föregick den återkallade propositionen (prop. 1984/85z21 s. 51) uppmärksammades frågan som inte heller berörts i lagrådsremissen. Lagrådet anförde att den såväl i det remitterade försla- get som i gällande rätt använda lydelsen för att beskriva straffbar påverkan vid kliniskt rattfylleri i och för sig måste anses ge visst utrymme för olika tolkningar beträffande graden av påverkan. Mot bakgrund av den nya systematiken kunde man därför enligt lagrådet möjligen ifrågasätta om den föreslagna bestämmelsen skulle anses innebära en lägre grad av påver- kan än den som avses med motsvarande bestämmelse i gällande rätt. Bl.a. mot bakgrund av den utformning som bestämmelsen om grovt rattfylleri hade enligt förslaget ansåg emellertid lagrådet att det framgick att förslaget inte innebar någon sådan ändring.
I anledning av vad lagrådet anfört uttalade det föredragande statsrådet i propositionen att de föreslagna ändringarna inte var avsedda att innebära någon ändring när det gäller den grad av påverkan som krävs för ansvar för kliniskt rattfylleri (prop. l984/85:2| s. 51).
Det förslag som jag nu lämnar överensstämmer med förslaget i den remissbehandlade propositionen när det gäller utformning och placering av bestämmelsen om kliniskt rattfylleri. När det gäller högsta tillåtna alkoholhalt i huvudregeln och utformningen av bestämmelsen om grovt rattfylleri är däremot mitt förslag annorlunda.
Jag kan instämma i vad lagrådet anförde om att det uttryckssätt som används för att beskriva påverkansgraden såväl i gällande rätt som i tidigare förslag och också i mitt förslag ger utrymme för olika tolkningar. Enligt min mening måste emellertid en bestämmelse av detta slag tolkas och tillämpas i ljuset av de kunskaper som vi har om alkoholens inverkan på körförmågan. den utveckling som skett av bl.a. trafikens omfattning och intensitet samt de förändringar som allmänt skett när det gäller inställ- ningen till trafiksäkerhet och de krav som måste ställas på fordon. förare och uppträdande i trafiken. Det råder inte heller någon tvekan om att det i alla dessa hänseenden inträtt stora förändringar sedan uttryckssättet inför- des i lagstiftningen. Samtliga talar också för en strängare syn på det kliniska rattfylleriet. Jag vill här endast erinra om att de s.k. olycksriskun- dersökningarna visar på dramatiskt höjda olycksrisker vid alkoholhalter som är klart under 1,5 promille.
Jag vill på ett klarare sätt än som skett i gällande rätt markera de krav som måste ställas på nykterhet i trafiken.
Allmänt sett bör ansvar för kliniskt rattfylleri kunna komma i fråga så snart föraren varit så berusad att han vid en objektiv bedömning framstår som olämplig som förare. Vilka allmänna krav som kan ställas i det hänseendet bör bl. a. ses i ljuset av de grunder som ligger bakom avgräns- ningen av straffansvaret när det gäller promillekörning. Ett annat synsätt skulle enligt min mening vara svårt att försvara sakligt. Det kan ju knap- past vara rimligt att upprätthålla radikalt olika krav när det gäller påver- kan vid överskridande av den i lagen fastställda promillegränsen å den ena sidan och ansvar för kliniskt rattfylleri å den andra.
Det kan i och för sig medges att de tillämpningsproblem som finns i samband med kliniskt rattfylleri avsevärt skiljer sig från dem som är förenade med s.k. promillekörning. När det gäller kliniskt rattfylleri tar gärningsbeskrivningen direkt sikte på den betydelse som påverkan har på körförmågan medan detta i princip saknar relevans vid promillekörning. Betydelsen för körförmågan av ett visst alkoholintag varierar emellertid. som jag tidigare har redovisat, väsentligt mellan olika individer och för samma individ vid olika tillfällen. Det är också klan att det många gånger kan vara svårt att förebringa tillräcklig bevisning när det gäller både påverkan som sådan och dess betydelse för körförmågan.
Lagrådet har i sitt yttrande uttalat följande med anledning av det som nu anförts och som återgavs i remissprotokollet.
[ andra stycket finns bestämmelser om s.k. kliniskt rattfylleri. som innebär att ansvar ådöms den som har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunde föra fordonet. Reglerna tillämpas främst när bevisning om blodalkoholhalten saknas; dess- utom tillämpas de när föraren varit påverkad av annat medel än alkohol.
Som lagrådet framhöll vid det tidigare remitterade förslaget (prop. 1984/85: 21 s. 51) kan en sådan lydelse av straffbestämmelsen i och för sig anses ge visst utrymme för olika tolkningar beträffande graden av straffbar påverkan. Enligt gällande rätt kommer det i praktiken knappast i fråga att döma till ansvar för s. k. kliniskt rattfylleri annat än när utredningen visar att den tilltalade varit så kraftigt påverkad att det framgått av själva framfö- randet av fordonet eller av hans beteende att han var påverkad av alkohol (vinglig körning. ostadig gång etc.). Av de uttalanden som görs i den all- männa motiveringen i det nu remitterade förslaget framgår att avsikten är att tillämpningsområdet för kliniskt rattfylleri skall utvidgas genom att det inte skall fordras lika mycket i fråga om graden av påverkan för att straffan- svar skall inträda.
Någon närmare precisering av hur omfattande det utvidgade straffansva- ret för s.k. kliniskt rattfylleri blir görs emellertid inte i förslaget. Lagrådet vill med anledning härav framhålla. att det inte går att för bedömningen av frågan om graden av straffbar påverkan dra några slutsatser utifrån det förhållandet att den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan enligt den s.k. promilleregeln sänks från en blodalkoholhalt på 0.5 promille till 0,3 promille. För att straffskall kunna ådömas för s.k. kliniskt rattfylleri krävs att det på grund av utredningen är ställt utan varje rimligt tvivel att den tilltalade vid det med åtalet avsedda tillfället faktiskt varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker som anges i andra stycket. Det kräver i praktiken en utredning om den tilltalades körsätt eller beteende i övrigt. som kan ge underlag för slutsatsen att den tilltalade inte kunde föra fordonet på ett betryggande sätt. Man kanske också i vissa fall kan tänka sig en utredning om den tilltalades alkoholförtäring före körningen.
En utredning av det angivna slaget som ärtillräckligt för fällande dom kan knappast åstadkommas med mindre den tilltalade faktiskt har förtärt alko- hol som gett en betydligt högre alkoholhalt än 0.3 promille. Detta gäller även om man skärper inställningen till vad som kan vara betryggande körning när föraren har förtärt alkohol. Det anförda innebär i sin tur att lagreglerna i andra stycket praktiskt sett inte innefattar någon mer vidsträckt kriminali- seringjämfört med vad som gäller f. n.
Sammanfattningsvis kan anföras att förslaget innefattar en tämligen be- gränsad utvidning av straffansvaret för s.k. kliniskt rattfylleri. Det kan tilläggas att det stora flertalet av de fall som f.n. föranleder straffansvar
enligt 4 5 [ mom. första stycket (s.k. kliniskt rattfylleri) enligt förslaget kommer att föranleda ansvar för grovt rattfylleri enligt 4 a 5 2 på den grun- den att utredningen visar att föraren har varit avsevärt påverkad av alkohol.
Jag övergår nu till frågan om konstruktionen av det grövre trafiknykter- hetsbrottet.
Som jag redan har nämnt anser jag att en bestämmelse om grovt rattfyl- leri bör utformas på annat sätt än som föreslagits i promemorian och den återkallade propositionen. Ett syfte med dessa båda förslag var att färre fall än de som i dag bedöms som rattfylleri skulle falla under brottstypen grovt rattfylleri. Enligt den propositionens förslag skulle detta. om man bortser från det kliniska rattfylleriet. uppnås genom att förutsättningen för att döma till ansvar för grovt rattfylleri skulle vara både att alkoholkoncent- rationen i blodet uppgått till minst l.5 promille och att brottet med hänsyn till omständigheterna i övrigt var att anse som grovt. ] praktiken skulle propositionens förslag innebära en vidgad användning av böter på bekost- nad av fängelse.
Fängelsestraffi sig är inte ägnat att medföra några positiva effekter för den intagne. Tvärtom har det ofta direkta skadeverkningar. Detta gäller inte minst för personer som har dömts för rattfylleri. Bakom denna brotts- lighet finns ofta personliga och sociala problem som har sin grund i ett uttalat alkoholberoende. Ett fängelsestraff kan i en sådan situation i stället för att bidra till att lösa problemen och på så sätt också motverka fortsatt brottslighet lätt bli en ytterligare börda som befäster och fördjupar den dömdes problem. Jag kan mot den bakgrunden ha förståelse för inriktning- en av de tidigare förslagen.
Dessa kan emellertid också ses som ett uttryck för en allmänt lindrigare syn på de grövre trafiknykterhetsbrotten. Detta gäller särskilt om man ser förslagen mot bakgrund av de nya bestämmelserna om straffmätning och påföljdsval som trädde i kraft den I januari 1989 (prop. 1987/88:120. JuU 45. rskr. 404. SFS 1988c942). En viktig tanke bakom dessa nya bestämmelser har varit att markera att bedömningen av om böter är en tillräckligt ingripande påföljd i princip skall baseras på den konkreta gärningens straffvärde. [ sammanhanget har också betydelsen av en likfor- mig rättstillämpning och ctt iakttagande av proportionalitets- och ekviva- lensprinciperna strukits under kraftigt.
Inte minst mot denna bakgrund anser jag för egen del att det inte kan komma i fråga att ha som allmän inriktning att bötesstraff skall ges en vidgad användning vid de allvarligare trafiknykterhetsbrotten. Tvärtom anserjag att det i många fall finns anledning att se strängare på dessa brott än som nu är fallet. Vad jag särskilt tänker på är fall där alkoholhalten varit nära l.5 promille och det dessutom med hänsyn till trafikförhållandena och andra omständigheter förelegat en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Däremot delarjag den uppfattning som också ligger bakom förslagen i promemorian och propositionen om att det är angeläget att söka främja en mer nyanserad och allsidig bedömning av den allvarligare trafiknykter- hetsbrottsligheten. Den praxis som tillämpas i dag är enligt min mening alltför schablonartad genom den nästan helt avgörande betydelse som alkoholhalten har för vilken påföjd som skall följa på brottet. Detta fram-
står som kanske mest otillfredställande i de fall där alkoholhalten legat nära 1,5 promille och en sådan omständighet som när provtagningen kunnat genomföras kan bli avgörande för om påföljden blir fängelse eller böter. Att tidpunkten för provtagning saknar betydelse för bedömningen av brottets straffvärde ärju helt uppenbart.
Med hänsyn till det som jag sagt nu anser jag för egen del att den grövre graden av trafiknykterhetsbrotten bör konstrueras på samma sätt som vid andra former av gradindelade brott. Detta innebär att domstolen har att avgöra frågan om vilken grad av brottet som föreligger efter en samlad bedömning av omständigheterna i det konkreta fallet.
I likhet med vad som annars är normalt vid gradindelade brott bör det anges vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. En sådan ordning är ägnad att befrämja en enhetlig praxis.
l anslutning till nuvarande ordning bör en alkoholhalt på 1.5 promille eller däröver vara en av de omständigheter som skall beaktas särskilt vid denna bedömning. Detta innebär att brott i sådana fall regelmässigt är att bedöma som grova. På ett sätt som motsvarar nuvarande förhållanden blir det emellertid möjligt att vid mildrande omständigheter bedöma brottet som lindrigare.
Vid sidan av alkoholhalten bör det anges som en försvårande omstän- dighet att föraren varit avsevärt påverkad av alkohol eller på motsvarande sätt av något annat medel. Detta rekvisit tar främst sikte på fall där den misstänkte varit påverkad av något annat medel än alkohol eller när någon bevisning om blodalkoholhalten inte föreligger. Rekvisitet kan emellertid. mot bakgrund av de individuella variationer som finns när det gäller vilken påverkan en viss alkoholhalt leder till, i ett enskilt fall vara uppfyllt även om alkoholhalten inte uppgått till l.5 promille. När det gäller detta rekvisit har lagrådet haft vissa synpunkter. Dessa redovisas i specialmoti- veringen.
Härutöver bör det i lagtexten anges att det särskilt skall beaktas att gärningen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Härmed avses främst att föraren kört vårdslöst eller haft en särskilt ansvarsfull förarupp- gift. Även när det gäller detta rekvisit har lagrådet haft vissa synpunkter som också omfattar själva ordalydelsen av rekvisitet. Synpunkterna redovisas i specialmotiveringen.
Mitt förslag till konstruktion av det grova brottet kommer att innebära att ett inte obetydligt antal fall som i dag bedöms som rattonykterhet kommer att bedömas som grovt rattfylleri. Med samma påföljdspraxis som i dag tillämpas för de grova trafiknykterhetsbrotten skulle detta med- föra att den stora majoriteten av" dessa fall skulle bestraffas med fängelse i stället för med ett bötesstraff. Rattfylleri är ju i dag ett av de brott där arten av brottsligheten med särskilt stor styrka anses tala för en frihetsberövande påföljd.
Enligt statistiska centralbyråns statistik år 1987 dömdes 4683 personer till fängelse för rattfylleri. Det kan jämföras med att det endast var knappt tusen personer som dömdes till skyddstillsyn utan förening med fängelse
och 374 personer som fick villkorlig dom. De fängelsedomar som avsåg rattfylleri utgjorde nära en tredjedel av samtliga fängelsedomar år 1987.
Den påföljdspraxis som tillämpas vid rattfylleri har lång hävd. Den förhållandevis regelmässiga användningen av fängelsestraff har främst motiverats av intresset av att upprätthålla en hög allmän laglydnad. Att praxis haft sin betydelse i det hänseendet kan knappast heller betvivlas.
Samtidigt har emellertid insikterna ökat om att det bakom den grövre trafiknykterhetsbrottsligheten i allmänhet finns personliga och sociala pro- blem som är förknippade med ett alkoholberoende. Vidare står det nume- ra klart att ett fängelsestraffinte är ägnat att påverka den dömde i en sådan riktning att man därigenom kan motverka återfall och hjälpa den dömde med hans grundläggande problem. Detta har i sin tur lett till att domstolar- na i större omfattning nu dömer till icke frihetsberövande påföljder — främst skyddstillsyn i förening med föreskrifter om behandling. Trots en serie vägledande avgöranden från högsta domstolen skiftar emellertid praxis väsentligt mellan olika domstolar. Till viss del torde detta hänga samman med att domstolarna har olika inställning när det gäller att skaffa en personutredning i mål om rattfylleri. Oavsett orsakerna är det emeller- tid otillfredsställande med en så växlande praxis som den som finns på detta område.
För egen del anser jag att det är angeläget att ta till vara de möjligheter som finns att söka motverka fortsatt brottslighet och därmed ett trafikfarligt beteende genom behandling och andra former av stöd- och hjälpåtgärder. Jag tror också att det numera finns ett brett stöd bland allmänheten för en inriktning av påföljdspraxis som innebär en ökad användning av sådana åtgärder. Jag tror inte heller att det finns anledning att befara att den allmänna laglydnaden skulle påverkas negativt av en sådan ändrad inrikt- ning. Jag vill här erinra om att mina förslag i andra hänseenden innebär en klart strängare inställning till trafiknykterhetsbrotten samtidigt som försla- gen i den tidigare i år överlämnade propositionen (1988/891118) gör att polisens övervakning och kontroll kan effektiviseras. Körkortsfrågan har naturligtvis också stor betydelse i detta sammanhang. Det problem det här gäller är i stället hur man på bästa sätt kan motverka fortsatt brottslighet hos den förhållandevis lilla grupp som svarar för de grövre trafiknykter- hetsbrotten. Fängelsestraffet har här inte visat sig vara något verksamt medel. Min uppfattning är att trafiksäkerheten främjas bättre av att på- följdssystemets möjligheter utnyttjas för att komma till rätta med grund- läggande problem hos de enskilda än att reagera mot symptom på dessa.
De principer för val av påföljd som kommer till uttryck i den nya lagstiftning som trädde i kraft vid årsskiftet är allmänt tillämpliga och därför givetvis även när det gäller val av påföljd för rattfylleri. Detta innebär att rätten alltid skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten utöver brottslighetens straffvärde och art beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Straffvärdet hos grova rattfylleribrott är normalt inte så högt att detta i sig motiverar fängelse i stället för en inte frihetsberövande påföljd. Däremot torde det stå klart att återfall i grovt rattfylleri måste anses vara en sådan omständighet som gör att annan
påföljd än fängelse normalt är utesluten. Den fråga som i praktiken är svårast att avgöra är därför i vilken utsträckning rattfylleribrottens art måste anses vara sådan att brotten bör följas av fängelse även om det inte är fråga om en återfallsssituation.
För egen del är jag av den uppfattningen att en avgörande faktor i det hänseendet måste vara de risker för trafiksäkerheten som brottet innebu- rit. Har gärningsmannen genom sitt körsätt. den omfattning som körning- en haft eller varit avsedd att ha, de trafikförhållanden som rådde vid körningen eller genom andra sådana omständigheter visat en uppenbar likgiltighet för sina medtrafikanters säkerhet, måste detta anses innebära en mycket stark presumtion för fängelse. Jag vill stryka under att ett sådant synsätt innebär en väsentlig skärpning för många fall som i dag bedöms som rattonykterhet men som enligt mitt förslag blir att bedöma som grovt rattfylleri. Har några särskilda omständigheter av det slag som jag nu berört däremot inte förelegat, bör normala principer för påföljdsval kunna tillämpas i väsentligt större utsträckning än vad som nu är fallet.
Det är emellertid inte endast brottslighetens art som är av betydelse för valet mellan fängelse och en inte frihetsberövande påföljd. Av stor vikt är självfallet också om det i det enskilda fallet finns omständigheter som kan anses tala för en lindrigare påföljd än fängelse. Det kan exempelvis vara sådana omständigheter som anges i 29 kap. 55 brottsbalken. Jag tänker här främst på det fallet att den tilltalade drabbas av hinder eller synnerlig svårighet i yrkes- eller näringsutövning till följd av att körkortet återkallas. Av än större betydelse torde sådana omständigheter som nämns i 30 kap. 95 andra stycket brottsbalken vara. Det är. förutom de s.k. kontrakts- vårdsfallen. situationer där en påtaglig förbättring skett av den tilltalades personliga eller sociala situation eller där han undergår behandling för sitt missbruk.
Har domstolen funnit att brottet i det enskilda fallet inte bör föranleda fängelse, står valet. om vi bortser från överlämnande till särskild vård. mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. För att villkorlig dom skall kunna komma i fråga krävs i princip att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Villkorlig dom skall normalt förenas med ett bötesstraff. som när det gäller grovt rattfylleri måste vara kännbart.
Utrymmet för villkorlig dom som påföljd för den som gjort sig skyldig till grovt rattfylleri är emellertid begränsat till följd av att en stor majoritet av dem har kroniska alkoholproblem. Även om sådana problem inte automatiskt kan tas till intäkt för att det föreligger risk för fortsatt rattfylle- ribrottslighet är detta naturligtvis ofta förhållandet. Den påföljd som då kommer i fråga är skyddstillsyn.
Skyddstillsyn innebär en allmän förpliktelse för den dömde att iaktta skötsamhet och att efter förmåga söka försörja sig men också att rätta sig efter sådana särskilda föreskrifter som meddelats av domstolen eller över- vakningsnämnden. För tillsynen av den dömde liksom för förmedlingen av stöd och hjälp som dömda behöver svarar skyddskonsulenten som också förordnar övervakare, om inte domstolen har gjort det. lakttar den dömde inte vad som åligger honom, kan övervakningsnämnden tilldela
honom varning eller förlänga övervakningstiden. I sista hand kan domstol undanröja skyddstillsynen och döma till annan påföljd.
Skyddskonsulcnt och övervakningsnämnd har stora möjligheter att se till att verkställigheten av en skyddstillsynsdom anpassas efter förhållande- na i det särskilda fallet. Detta gäller de krav som skall ställas på den dömde. det stöd och den hjälp som skall ges och intensiteten i tillsynen. Härigenom finns det också goda möjligheter att beakta de särskilda behov som kan finnas för personer som dömts för grövre trafiknykterhetsbrott.
Detta utesluter givetvis inte att det ofta finns anledning för domstolen att redan vid rättegången ta ställning till om den tilltalade för sin anpass- ning i samhället behöver stöd av en särskild föreskrift om vad han har att iaktta under prövotiden. [ många fall kan en sådan föreskrift i själva verket utgöra en förutsättning för att skyddstillsyn skall kunna väljas i stället för fängelse. Vad jag här närmast tänker på är sådana föreskrifter som tar sikte på behandling av det alkoholberoende som kan ligga bakom brottsligheten. Det är i ett sådant sammanhang givetvis en fördel, om det redan vid domstillfället finns en konkret plan för behandlingens inriktning och upp- läggning. Att en sådan saknas vid domstillfället är emellertid inte något hinder mot att exempelvis meddela en föreskrift om att den dömde skall underkasta sig den läkarvård som skyddskonsulenten i samråd med läkare finner lämplig.
Det är emellertid inte endast föreskrifter om vård och behandling som kan bli aktuella i samband med skyddstillsynsdomar vid grovt rattfylleri. Det finns även möjligheter att meddela föreskrifter om att den dömde skall genomgå viss utbildning.
I många länder har det blivit ett allt vanligare inslag att de som dömts för trafiknykterhetsbrott åläggs att genomgå särskilda kurser där alkoho- lens medicinska. personliga och sociala skadeverkningar behandlas liksom självfallet också dess betydelse när det gäller trafiksäkerheten. Även om man knappast kan göra gällande att det skulle kunna bevisas att initiativ av detta slag leder till framtida laglydnad har erfarenheterna i allmänhet rapporterats vara goda. Detta gäller särskilt om själva utbildningen för- enats med sådana åtgärder för stöd, hjälp och tillsyn som det finns utrym- me för inom ramen för skyddstillsyn.
Även i Sverige har liknande försök genomförts såväl inom ramen för fängelse som inom frivården. Kriminalvården har sålunda utvecklat ett särskilt kurspaket kallat Rattfällan som redan använts under några år. Någon närmare utvärdering har ännu inte genomförts men även de svens- ka erfarenheterna anses vara goda.
För egen del anserjag att det är angeläget att man förutom traditionell behandling även söker ta tillvara de pedagogiska och andra effekter som utbildningsprogram av det aktuella slaget kan ge. Någon särskild lagstift- ning krävs inte för att öppna möjligheter att förena en skyddstillsynsdom med föreskrifter om deltagande i sådan utbildning. lnom kriminalvården finns också redan utvecklade kurser och erfarenhet från området. Verk- samhet av det aktuella slaget bör emellertid kunna ges en väsentligt breda- re tillämpning. I det arbetet bör inte minst nykterhetsrörelsen. motororga- nisationcr och andra folkrörelser kunna spela en viktig roll både när det
gäller att utveckla lämpligt kursmaterial och genom att aktivt delta i genomförandet av verksamheten.
3.4. Vissa körkortsfrågor
Mitt förslag: Enligt huvudregeln skall körkortet återkallas även vid brott där alkoholhalten understigit 0.5 promille i blodet eller mot- svarande koncentration i utandningsluften. Varning skall dock kun-
na meddelas i stället för återkallelse av körkortet. om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Möjligheten att vid mildrande omständigheter meddela varning vid alkoholhalter under 0.8 promille avskaffas.
Körkortsutredningens förslag berör inte körkortsfrågan vid alkoholhalter under 0.5 promille. I övrigt överensstämmer det med mitt.
Remissinstanserna har till övervägande del tillstyrkt eller lämnat utred- ningens förslag utan erinran. Vissa remissinstanser har — mot bakgrund av vad utredningen uttalat — framhållit att såväl omständigheterna vid själva körningen som förarens personliga förhållanden bör kunna beaktas vid bedömningen av om sådana synnerliga skäl föreligger som kan föranle- da att varning meddelas i stället för att körkortet återkallas. Fyra remissin- stanser har avstyrkt förslaget.
Skälen för mitt förslag: Rätten att köra bil är för många människor av avgörande betydelse för deras möjligheter till försörjning och för att över huvud taget kunna fungera normalt i det moderna samhället. Vid en trafiköverträdelse kan säkert därför en körkortsåterkallelse uppfattas som en långt kraftigare reaktion från samhällets sida än ett bötesstraff. Många gånger kan förlusten av rätten att köra bil bidra till social utslagning. Samtidigt är återkallelse av körkort ett verksamt medel för samhället när det gäller att markera att vissa förhållanden. däribland överträdelser av vissa trafikregler. bör göra att körkortshavaren åtminstone för en tid av samhället anses olämplig att köra bil. Respekten för trafikreglerna ärju en av grundvalarna för en hög trafiksäkerhet i landet. Dessa olika intressen som jag nu pekat på är åtminstone delvis motstridiga och måste enligt min mening noga vägas mot varandra. Jag har när det gäller dessa frågor samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.
De grundläggande bestämmelserna om återkallelse av körkort finns i 16 Q' KL. När det gäller återkallelse på grund av överträdelser av bestäm- melser som tar sikte på trafiken intar trafiknykterhetsbrotten en särställ- ning på så sätt att återkallelse enligt 16 Q' alltid skall ske vid sådana brott. Vid andra former av överträdelser gäller däremot olika former av begräns- ningar som avser bestämmelsernas karaktär. överträdelsernas allvar eller mängden överträdelser.
Även om förutsättningar för återkallelse av körkort föreligger. finns det emellertid enligt bestämmelserna i 225 och 245 andra stycket KL vissa möjligheter att underlåta återkallelse för att i stället meddela varning.
Bestämmelsen i 245 andra stycket är tillämplig oavsett grunderna för återkallelse men gäller endast under förutsättning att det finns synnerliga skäl och underlåtelse att återkalla bedöms kunna ske utan fara för trafiksä- kerheten. Återkallas inte körkortet. får varning i stället meddelas.
Bestämmelserna i 22 å. som inte gäller generellt. lämnar större utrymme för att meddela varning istället för att återkalla körkortet. Även i detta hänseende intar trafiknykterhetsbrotten en särställning bland trafiköver- trädelserna. Vid andra trafikbrott än trafiknykterhetsbrott skall nämligen. förutom vid avsevärda hastighetsöverskridanden. varning meddelas i stäl- let för att körkortet återkallas. om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Beträffande trafiknykterhetsbrott gäller däremot att varning endast får meddelas. om omständigheterna har varit mildrande och alkoholkoncentrationen inte har uppgått till 0,8 promille.
Frågan om återkallelse av körkort och varning vid en så långtgående sänkning av den nedre gränsen för trafiknykterhetsbrott som jag föreslagit har inte varit föremål för särskild utredning eller remissbehandling. Att även brott som ligger inom det område som enligt mitt förslag blir föremål för en nykriminalisering skall kunna få konsekvenser när det gäller kör- kortsfrågan anserjag emellertid vara en naturlig följd av ställningstagandet till det kriminaliserade området. Vad som kan vara föremål för diskussion är närmast hur pass stränga reglerna bör vara i detta hänseende. Olika alternativ är här tänkbara.
En möjlighet är att anknyta till vad som i princip gäller vid andra typer av trafiköverträdelser. Ringa fall skulle undantas från huvudregeln om återkallelse. Sådana fall skulle endast vara av betydelse om körkortshava- ren genom upprepade förseelser av samma eller annat slag visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse. För att en sådan ordning i praktiken skulle kunna fungera tillfredsställande torde vidare förutsättas att fall över en viss nivå ändå alltid föll under huvudregeln om återkallelse.
För en ordning av det slag som jag har skisserat kan i ochför sig goda skäl åberopas. Såsom jag redan nämnt är återkallelse av körkortet en åtgärd som kan drabba den enskilde mycket hårt. Detta gäller naturligtvis särskilt yrkeschaufförer och andra som är starkt beroende av körkort" för sin yrkesverksamhet men också exempelvis personer som är bosatta i glesbyg- der eller av andra skäl är beroende av att kunna föra ett-fordon för att upprätthålla sociala kontakter och sköta löpande göromål. Särskilt om överträdelsen i det enskilda fallet inte kan sägas ha medfört några konkreta trafikrisker, kan det sättas i fråga om återkallelse av körkort verkligen behöver vara den regelmässiga följden av en överträdelse. För en återhåll- samhet i detta hänseende talar också att det allmänt sätt finns skäl att från statens sida vara restriktiv med åtgärder som är ingripande för enskilda medborgare. om inte starka skäl av annat slag talar för att åtgärderna är nödvändiga.
Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott tillhör emellertid de för trafi- ken mest grundläggande bestämmelserna. För att upprätthålla respekten för dessa är det därför viktigt att på ett klart och tydligt sätt markera att överträdelser inte tolereras. I likhet med vad som gäller i dag bör därför
enligt min mening återkallelse av körkort vara den huvudregel som gäller vid överträdelser. Inom det nykriminaliserade området bör emellertid större möjligheter öppnas för att meddela varning i stället för att återkalla körkortet. I likhet med vad som gäller vid andra trafiköverträdelser bör varning kunna meddelas i stället för ett återkallande. om varning av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Särskilt när det gäller lägre halter av alkoholkoncentration i blodet eller utandningsluften bör varning ofta kunna anses vara en tillräcklig åtgärd. förutsatt att föraren inte genom andra överträdelser av trafikföreskrifter,eller på annat sätt visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter vad som krävs i trafiken. Av väsentlig betydelse är givetvis också under vilka omständighe- ter som överträdelsen skett och med vilket slags fordon.
De möjligheter till körkortsingripanden som öppnas i enlighet med de förslag som jag nu redogjort för innebär en väsentlig skärpning i förhållan- de till vad som nu gäller. Körkortsutredningens förslag innebär att det härutöver också skulle införas en skärpning vid alkoholhalter mellan 0.5 och 0.8 promille genom att den särskilda möjligheten att vid mildrande omständigheter meddela varning i stället för att återkalla körkortet skulle avskaffas. Såsom förutsättning för att meddela varning skulle i stället krävas att det i det enskilda fallet förelåg synnerliga skäl för en sådan åtgärd.
Såsom chefen för kommunikationsdepartementet framhållit i prop. 1988/89: 134 är domstolarna mycket restriktiva vid bedömningen av om omständigheterna skall anses vara så mildrande att varning kan meddelas i stället för återkallelse av körkortet. För egen del anser jag att det finns goda skäl för en sådan restriktiv hållning vid överträdelser inom det för närva- rande kriminaliserade området och att dessa ytterligare förstärks vid en sådan sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen som jag föreslagit. Det framstår därför som motiverat att denna restriktiva attityd också markeras på ett tydligare sätt i lagstiftningen. Detta kan. på sätt som utredningen föreslagit. lämpligen ske genom att som förutsättning för varning i de aktuella fallen kräva synnerliga skäl.
Utredningen har. bl. a. mot bakgrund av att motsvarande ordning gäller vid grövre hastighetsöverträdelser. föreslagit att föreskriften om synnerliga skäl införs i 225 KL. Detta innebär. såsom utredningen påpekar. en dubbelreglering i förhållande till 24 _5 andra stycket KL. För egen del anser jag att en sådan lagteknik bör undvikas. Den allmänna regeln i 24 5 andra stycket bör således vara tillräcklig för att reglera de undantag som kan krävas. Detsamma gäller även i förhållande till hastighetsöverskridanden för vilka jag föreslår en motsvarande lagteknisk lösning. Jag vill understry- ka att avsikten i det sammanhanget inte är att åstadkomma någon materi- ell ändring av nu gällande rätt.
I anslutning till vissa uttalanden i utredningens betänkande som också berörts under remissbehandlingen bör här framhållas att domstolarna vid bedömningen av om synnerliga skäl föreligger i enlighet med vad som allmänt gäller i sådana sammanhang självfallet har möjlighet att beakta såväl omständigheter vid själva körningen som förarens personliga förhål- landen. Ytterst måste bedömningen vila på en värdering av samtliga
omständigheter i det enskilda fallet. Det ligger härvid i sakens natur att körningens syfte och karaktär liksom den alkoholhalt som förelegat är av väsentlig betydelse för vilket utrymme som finns för att meddela varning i det enskilda fallet.
Hänvisningar till S3-4
- Prop. 1989/90:2: Avsnitt 1
3.5. Övriga frågor
Förutom i trafikbrottslagen finns bestämmelser om straffansvar för berus- ning i samband med trafik ijämvägstrafiklagen (1985:192) och i sjölagen (189135 5. l).
Bestämmelserna i järnvägstrafiklagen (6 kap. 25) överensstämmer i sakligt hänseende med bestämmelserna i trafikbrottslagen utom i ett hän- seende. Detta gäller det särskilda ansvar som finns för andra än förare som vid järnväg eller tunnelbana fullgjort tjänst i vilken det ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten. ] samband med att bestämmelserna i trafikbrottslagen ändras bör enligt min mening motsvarande ändringar göras även i järnvägstrafiklagen. Någon ändring av det särskilda ansvaret för andra än förare finns det däremot inte anledning att göra.
Bestämmelserna i 3255 sjölagen om onykterhet till sjöss avviker där- emot i flera hänseenden från TBLzs regler. Frågan om sjölagens regler bör anpassas närmare till vad som gäller enligt TBL har uppmärksammats i riksdagen. Lagutskottet uttalade våren 1988 i sitt av riksdagen godkända betänkande (LU 1987/88:23. rskr. 199) att det borde ankomma på rege- ringen att i lämpligt sammanhang närmare överväga om inte en strängare syn på onykterhet till sjöss borde komma till uttryck genom en ändring i 325 5 sjölagen så att bestämmandet av påföljd vid brottet närmare anpas- sas till vad som gäller enligt trafikbrottslagen.
Jag har övervägt att ta upp även denna fråga i samband med de förslag somjag nu lägger fram. Såsom utskottet framhållit är det emellertid en rad omständigheter som avviker från vad som gäller vid onykterhet i vägtrafik som måste beaktas vid övervägandena om sjölagens regler. Jag har mot den bakgrunden inte ansett att det beredningsunderlag som nu finns är tillräckligt för ett förslag från regeringen om ändrad lagstiftning. Frågan är emellertid under beredning i departementet och det är min förhoppning att senare i år kunna remittera en departementspromemoria med förslag i den riktning som riksdagen angett.
De föreslagna ändringarna i TBL och järnvägstrafiklagen medför viss nykriminalisering.
Beträffande övergångsfrågor bör följande anmärkas. Enligt 2 kap. 105 första stycket regeringsformen får straff eller annan brottspåföljd inte åläggas för gärning som inte var belagd med straff när den förövades. Inte heller får svårare brottspåföljd åläggas för gärningen än den som var föreskriven då.
I Så lagen (1964zl63) om införande av brottsbalken (BrP). som är tillämplig också inom specialstraffrätten. föreskrivs att straff skall bestäm- mas efter den lag som gällde när en gärning företogs. Gäller annan lag när dom meddelas. skall den lagen tillämpas. om den leder till frihet från straff
eller till lindrigare straff. Bedömningen skall ske med utgångspunkt i det konkreta fallet.
Den nya regleringen i 4 & TBL och 6 kap. 2 åjärnvägstrafiklagen innebär i förhållande till nu gällande ordning en nykriminalisering när det gäller den lägsta straffbara blodalkoholhalten. I det hänseendet skall alltså äldre lag tillämpas på gärningar som har begåtts före ikraftträdandet. Även i övrigt gäller detta. om inte den nya lagen i det enskilda fallet bedöms leda till ett lindrigare straff.
Som lagrådet påpekat i sitt yttrande innebär de föreslagna ändringarna i körkortslagen en utvidgning av området för återkallelse av körkort vid tra- fiknykterhetsbrott genom att den nedre straffbarhetsgränsen sänks till 0,3 promille. Lagrådet har beträffande de övergångsfrågor som detta kan föran- leda framhållit att det av 2 kap. 10 å första stycket regeringsformen följer att återkallelse av körkort som rättsverkan av trafiknykterhetsbrott skall bedö- mas enligt de lagregler som gällde när körningen ägde rum.
Hänvisningar till S3-5
- Prop. 1989/90:2: Avsnitt 1
4. Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp- rättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
2. lag om ändring ijärnvägstrafiklagen (1985: 192).
3. lag om ändring i körkortslagen (1977:477).
4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410).
5. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207).
6. lag om ändring i lagen (l958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
5. Specialmotivering
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Förslaget innebär att trafiknykterhetsbrotten även i fortsättningen delas in i två svårhetsgrader. Den ena brottstypen föreslås bli benämnd rattfylleri och den andra grovt rattfylleri. Det särskilda brott som för närvarande brukar betecknas som rattonykterhet avskaffas. Motsvarande gärning kommer i fortsättningen att bedömas som rattfylleri.
Enligt förslaget kommer 4 5 att innehålla regler om rattfylleri. I den nya 4 a & meddelas bestämmelser om grovt rattfylleri.
4 5
Den nuvarande uppdelningen i tre moment föreslås avskaffad och ersatt med tre nya stycken. Det första innehåller en regel om straffbarhet vid viss alkoholkoncentration i blodet eller utandningsluften. Det andra stycket reglerar det kliniska rattfylleriet. I tredje och fjärde stycket har tagits upp regler som motsvarar det nuvarande 3 mom.
Första stycket
Första stycket innehåller den nya huvudregeln om ansvar för rattfylleri. Denna tar sikte på alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utand- ningsluft under eller efter färden. Bara en av gränserna behöver vara uppnådd för att ansvar för rattfylleri skall inträda.
Huvudregeln innehåller endast en nedre gräns. Det är inte uteslutet att ansvar kan dömas ut efter huvudregeln, även om alkoholkoncentrationen varit högre än det gränsvärde som anges i 4aå. Så bör bl.a. ske vid gärningar som i gällande rätt skulle föranleda böter med hänsyn till att omständigheterna varit mildrande.
Att alkoholkoncentrationsregeln gjorts till huvudregel till skillnad från vad som är fallet i gällande rätt skall ses mot bakgrund av att den i praktiken antalsmässigt har den helt dominerande betydelsen. Motsvaran- de lösning har också valts i de andra nordiska länderna.
Av språkliga skäl har uttrycket ”starka drycker” som finns i paragrafens nuvarande lydelse ersatts med "alkoholhaltiga drycker”. Detta är inte avsett att innebära någon saklig ändring.
Bestämmelserna om alkoholkoncentration tar bara sikte på alkoholbe- rusning. Frågan om ansvar för den som framför ett fordon under påverkan av andra medel skall bedömas efter andra stycket. I detta stycke föreskrivs ansvar för den som vid framförande av motorfordon är så påverkad av alkohol att det kan antas att han inte på betryggande sätt kan föra fordo- net. Detsamma gäller om föraren på samma sätt är påverkad av något annat medel. Ansvarsregeln i detta stycke är avsedd att vid alkoholpåver- kan vara subsidiär i förhållande till alkoholkoncentrationsregeln i första stycket på det sättet att bevisning om påverkansgraden inte skall behöva föras. om rekvisitet är uppfyllt.
Straffskalan motsvarar den som nu gäller för rattonykterhet. dvs. böter eller fängelse i högst sex månader. Det bötesminimum som finns nu har dock tagits bort.
Detta innebär att straffet normalt kommer att bli böter. Är straffvärdet för en gärning så stort att det föranleder fängelse, bör den bedömas som grovt rattfylleri. Vid flerfaldig brottslighet och återfall kan dock fängelse komma i fråga även för rattfylleri.
Andra stycket
Straff för rattfylleri skall kunna ådömas oberoende av alkoholhalten. om det kan styrkas att föraren har varit så påverkad att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt har kunnat framföra fordonet. I praktiken är det numera ovanligt att bevisning förs om påverkansgraden på annat sätt än genom dokumentation av resultatet av blodanalys.
När det gäller påverkan av andra preparat än alkohol har uttrycket ”berusningsmedel” i den nuvarande lagtexten ersatts med ”medel" i syfte att klart markera att det också omfattar påverkan av exempelvis sömnme- del samt lugnande och smärtstillande preparat.
Tredje och fjärde styckena
Reglerna i det nuvarande 3 mom. har förts över till två nya stycken i paragrafen utan någon saklig ändring. Bestämmelserna innebär att inte heller ansvar enligt 4 a 5 kommer i fråga i de avsedda fallen.
4a5
I denna paragraf föreskrivs ansvar för grovt rattfylleri. Straffet är fängelse i högst ett år. Böter ingår inte i straffskalan.
Frågan om ett rattfylleribrott skall anses grovt skall avgöras med beak- tande av samtliga omständigheter vid brottet. I bestämmelsen har emeller- tid angetts att domstolen vid bedömningen av om brottet är grovt särskilt skall beakta vissa omständigheter.
De två första tar sikte på alkoholkoncentrationen och påverkansgraden. Har alkoholkoncentrationen uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft. skall brottet normalt bedömas som grovt. Detsamma gäller om föraren varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel. En avsevärd påverkan av alkohol kan i vissa fall föreligga även om det står klart att alkoholkoncentrationen inte uppgått till de angivna gränsvärdena.
Beträffande rekvisitet avsevärd påverkan har lagrådet haft följande syn- punkter.
Ispecialmotiveringen framhålls att en avsevärd påverkan av alkohol i vissa fall kan föreligga. även om det står klart att alkoholkonsumtionen inte upp- gått till gränsvärdena 1,5 promille i blodet resp. 0.75 milligram per liter utandningsluft. Lagrådet vill framhålla, att straffansvar för grovt rattfylleri i ett sådant fall förutsätter en övertygande utredning om påverkansgraden t.ex. genom bevisning om att föraren hade konsumerat stora mängder al- kohol eller att föraren var kraftigt berusad. Lagregeln i 4 a 55 andra punkten kan inte tillämpas som ett alternativ till regeln i första punkten på så sätt att enbart den omständigheten att någon kört med en alkoholhalt i blodet på t.ex. 1,4 promille skall medföra att han döms för grovt rattfylleri enligt andra punkten. Att förslaget har den innebörden följer av själva konstruk- tionen av första punktenjämförd med andra punkten (jfr NJA 1981 s. 308).
Även om någon av de nu nämnda omständigheterna har förelegat. kan det vara så att brottet i det enskilda fallet inte är att bedöma som grovt. Detta kan exempelvis hänga samman med att faran för medtrafikanter varit ringa med hänsyn till fordonets beskaffenhet eller trafiksituationen. Å andra sidan kan. såsom framgår av bestämmelsen, brottet vara att bedöma som grovt även om alkoholkoncentrationen eller påverkansgra- den inte varit så stor men det däremot har funnits en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Detta rekvisit som återfinns i tredje punkten har i förhål- lande till lagrådsremissens lagförslag formulerats om på lagrådets inrådan- .Det är framförallt två situationer som det kan finnas anledning att beakta i detta sammanhang, nämligen om föraren har kört vårdslöst eller om brottet är begånget när föraren haft en särskilt ansvarsfull uppgift.
När det gäller vårdslöshet bör det framhållas att det inte bör komma i' fråga att låta varje brist i omsorg eller varsamhet som kan medföra ansvar för
vårdslöshet i trafik automatiskt medföra att rattfylleribrottet skall bedömas som grovt. Istället bör gärningarna rubriceras som vårdslöshet i trafik och rattfylleri. Men i de fall där rattfylleristen har kört på ett sådant sätt att han ensam eller till huvudsaklig del har varit vållande till en olycka eller ett allvarligt tillbud torde det inte möta några betänkligheter mot att tillmäta hans vårdslöshet betydelsen att rattfylleriet kvalificeras som grovt. I fall av detta slag bör också vårdslösheten i trafik anses konsumerad av det grova rattfylleriet. Föraren skall med andra ord bara fällas till ansvar för grovt rattfylleri. Givetvis måste dock åklagaren i sin gärnings- beskrivning åberopa de omständigheter som innefattar sådan vårdslöshet som medför att rattfylleriet skall bedömas som grovt. Klart är också att föraren. om han har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik enligt 1 5 andra stycket TBL, skall fällas till ansvar även för detta brott.
Lagrådet har beträffande vårdslöshet uttalat följande synpunkter som jag inte har något att invända mot. [ paragrafen anges vidare bland omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömande om rattfylleribrottet är grovt att gärningen har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Som exempel nämns i specialmotive- ringen bl. a. att föraren kört vårdslöst. I anslutning härtill bör framhållas, att inte varje form av vårdslöshet kan kvalificera rattfylleriet till grovt. Vårds- lösheten måste ha innefattat något moment av medvetet risktagande. som att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fordonets beskaffenhet. Om vårdslösheten har bestått t. ex. i ouppmärksam- het. skall föraren alltså dömas för vårdslöshet i trafik vid sidan av rattfylleri. I fråga om kravet på uppsåt vid rattfylleribrott se t. ex. NJA 1956 s. 66 och 1967 s. 21 1.
Som anförs i specialmotiveringen till paragrafen skall en alkoholpåverkad förare som gör sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik i regel fällas till ansvar för både grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Kombinationen ratt- fylleri och grov vårdslöshet i trafik bör dock inte vara utesluten i fall då alkoholkoncentrationen i förarens blod ligger på gränsen till straffbarhet eller obetydligt över.
En annan omständighet som bör kunna beaktas vid avgörande av om en gärning skall bedömas som grovt rattfylleri är att färden skett med ett fordon som haft betydande brister från trafiksäkerhetssynpunkt. Det kan t.ex. röra sig om blankslitna däck eller bromsar som har ingen eller ringa effekt. Naturligtvis måste dessa brister hos fordonet omfattas av förarens uppsåt. Av betydelse kan givetvis också vara om föraruppgiften har varit särskilt ansvarsfull eller krävande. Exempelvis avses särskilt stora fordon. fordon med många passagerare eller sådana fordon som har farlig last.
Faran för trafiksäkerheten kan också påverkas av andra omständigheter såsom att väderleksförhållandena varit sådana att föraruppgiften blivit särskilt krävande. t.ex. när blixthalka råder eller när väderleken gör att siktförhållandena blir extremt dåliga. Motsvarande gäller givetvis om fö- raruppgiften varit särskilt krävande med hänsyn till trafiksituationen. Vid bedömningen av om framförandet av fordonet har inneburit påtaglig fara för trafiksäkerheten måste även alkoholkoncentrationsgraden beaktas. Ju lägre den är desto större krav får ställas på de omständigheter som enligt vad som nu sagts kan föranleda att körningen anses ha inneburit påtaglig fara för trafiksäkerheten. '
5.2. Förslaget till lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192)
Förslaget innebär en anpassning till de föreslagna ändringarna i TBL.
I enlighet med lagrådets förslag har rekvisitet i tredje stycket tredje punk- ten formulerats på samma sätt som skett med motsvarande punkt i den föreslagna 4 a 5 i TBL.
Beträffande det närmare innehållet kan hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen och specialmotiveringen om motsvarande änd- ringari den lagen.
5.3. Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
Förslaget till ändringar i körkortslagen innebär bl.a. att den särskilda regeln i 225 om att varning skall meddelas i stället för att körkortet återkallas vid alkoholhalter mellan 0,5 och 0,8 promille avskaffas. En liknande regel. som avser omhändertagande av körkort, finns i 23 5. Den- na har föreslagits ändrad i prop. 1988/89: 134 på ett 'sådant sätt att de nu aktuella förslagen inte förutsätter någon ytterligare ändring. Något särskilt förslag om ändring av 23 5 läggs därför inte fram i detta sammanhang.
165
Förslaget innebär bara att hänvisningen till 45 TBL utvidgas till att omfatta även 4 a 5.
215
Hänvisningen till 45 1 mom. TBL och 6 kap. 2 5 första eller andra stycket ' järnvägstrafiklagen föreslås ändrad till att avse 4 a5 TBL resp. 6 kap. 2 5 tredje stycket järn vägstrafiklagen.
225
Förslaget innebär att varning i stället för återkallelse av körkort skall kunna meddelas i större utsträckning vid trafiknykterhetsbrott under 0,5 promille eller motsvarande alkoholkoncentration i utandningsluften än vad som gäller för sådana brott vid högre alkoholkoncentration. Den föreslagna regeln i 22 5 "innebär att körkortshavaren skall meddelas var- ning under förutsättning att alkoholkoncentrationen inte uppgått till 0,5 promille eller motsvarande och varning dessutom av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
Den nuvarande möjligheten att meddela varning vid alkoholhalter mel- lan 0.5 och 0,8 promille om omständigheterna är mildrande föreslås av- skaffad.
Den särskilda föreskriften om att det krävs synnerliga skäl för att var- ning skall kunna meddelas i stället för att körkortet återkallas när föraren avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet avskaffas. Någon ändring i
sak är inte avsedd därmed. Förutsättningen för att i sådana fall meddela varning framgår i stället av 24 5 andra stycket.
5.4. Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)
I 12 och 20 55 har jämkningsregeln vid brott mot trafikbrottslagen utvid- gats till att omfatta förutom 4 5 även 4 a 5.
5.5. Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207)
Förslaget innebär endast att jämkningsregeln i 6 kap. 1 5 vid brott mot trafikbrottslagen utvidgats till att omfatta, förutom 4 5, även 4 a 5. ..
5.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Förslaget innebär bara att hänvisningen r 1 5 till 4 5 TBL har utvidgats till att omfatta även 4 a 5.
6. Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott,
2. lag om ändring ijärnvägstrafiklagen (1985: 192),
3. lag om ändring i körkortslagen (1977: 477),
4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410),
5. lag om ändring i skadeståndslagen (1972: 207),
6. lag om ändring i lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.
7. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragan- den har lagt fram. -
Förteckning över remissinstanserna rn. m.
Efter remiss har yttranden över förslaget i den sedermerade återkallade prop. 1984/85:21 till sänkning av den nedre straffbarhetsgränsen för ratt- onykterhet avgetts av hovrätten för Nedre Norrland. Stockholms, Göte- borgs och Uppsala tingsrätter, kammarrätten i Jönköping, länsrätterna i Malmöhus resp. Västerbottens län. domstolsverket, riksåklagaren, (RÅ) brottsförebyggande rådet. socialstyrelsen, statens rättskemiska laboratori- um. väg— och trafikinstitutet.trafiksäkerhetsverket, juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet. länsstyrelserna i Kalmar. Värmland, Örebro resp. Gävleborgs län, statens provningsanstalt, transportforsk- ningsberedningen. Svenska Läkaresällskapet. Svensk Trafikmedicinsk Förening. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund. National- föreningen för trafiksäkerhetens främjande, Landsorganisationen i Sveri- ge. Svenska polisförbundet. Föreningen Sveriges polischefer. Motormän- nens riksförbund och Motorförarnas Helnykterhetsförbund.
RÅ har överlämnat yttranden från överåklagaren vid åklagarmyndighc- ten i Stockholm. överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Malmö, Jönköping och Umeå samt statsåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Gävle.
Centralorganisationen SACO/SR har överlämnat ett yttrande från För- bundet för jurister, samhällsvetare och ekonomer.
Trafikförsäkringsföreningen har överlämnat ett yttrande från Försäk- ringsbranschens Serviceaktiebolag.
Skrivelser har kommit in från Sveriges Motoreyklisters Centralorganisa- tion och Sveriges Kvinnliga bilkårers riksförbund.
Prop. 1989/9012
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (195 l : 649) om straff för vissa trafikbrott
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
dels att 4 5 skall ha följande lydelse. dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 4 a 5, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
45'
1 mom.l Den som vid_/örande av motordrivet fordon eller spårvagn varit så påverkad av starka drycker. att det kan antagas. att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordo- net eller spårvagnen, dömes för ratt- fylleri till fängelse i högst ett år el- ler, där omständigheterna är mild- rande. till böter. dock lägst tjugo/em dagsböter.
Till samma straffdömesjöraren, om lidit av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts.
Den som fört motordrivet fordon eller spårvagn eller att ha _lörtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller elterjörden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0. 75 mil- ligram per liter i hans utandnings- lu/t. skall anses ha varit så påverkad av starka drycker underjärden. som i första stycket sågs.
2 mom? Är det inte styrkt, att förare av motordrivet fordon eller spårvagn var så påverkad. som i 1 mom. första stycket sågs eller hade sådan alkoholkoncentration som anges i lmom. tredje stycket, men har han _lört _lbrdonet eller spår- vagnen efter att ha _lörtårt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen under eller efter
Den som för ett motordrivet for- don eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så- dan mängd att alkoholkoncentra- tionen under eller eller-lärde): upp- går till minst 0.3 promille i hans blod eller 0.15 milligram per liter i hans utandningsluft döms för ratt- fylleri till böter ellerjöngelse i högst sex månader.
För rattfylleri enligt första stycket döms också den som för ett motor- drivet fordon eller en spårvagn och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordonet. Detsamma gäller om föra- ren på samma sätt är påverkad av något annat medel.
' Nuvarande lydelse enligt det antagna förslaget i prop. 1988/89: 1 18. 3 Senaste lydelse 1978c92.
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
_lärden uppgick till 0,5 promille i hans blod eller 0. 25 milligram per liter i hans utandningsluft. döms till böter. dock lägst tio dagsböter, eller fängelse i högst sex månader.
3 mom.J Vad som sägs i 1 mom. tredje stycket och 2 mom. gäller ej förare av motordrivet fordon. som är avsett att föras av gående.
Bestämmelserna i I och 2 mom. gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersök- ning till vilken tillstånd har lämnats av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
Föreslagen lydelse
Första stycket gäller inte förare av motordrivet fordon. som är av- sett att föras av gående.
Första och andra styckena gäller inte om förandet av fordonet ingår som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning till vilken tillstånd har lämnats av rege- ringen eller den myndighet som re- geringen bestämmer.
4a5
Är ett brott som avses i 4 5 första eller andra stycket att anse som grovt, skall föraren dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
I . föraren har haft en alkoholkon- centration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0. 75 milligram per liter i hans utand- ningsluft,
2. föraren annars har varit avse- värt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller
3. gärningen har inneburit en på- tagligjaraför traåksäkerheten.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1990.
3 Senaste lydelse 19871281.
Bilaga 2
2 Förslag till
Lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192)
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 2 & järnvägstrafiklagen (1985: 192) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
25'
Om någon har fört ett maskindri- vet spårfordon på järnväg eller tun- nelbana och därvid har varit så på- verkad av alkoholhaltiga drycker el- ler annat berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde/öra fordonet på betryggande sätt, skall han dömas till fängelse i högst ett år eller, om omständigheterna är mild- rande, till böter.
Den som har fört ett sådant ma- skindrivet spårfordon som avses i första stycket efter att ha förtärt al- koholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgick till minst 1,5 promille i hans blod eller 0. 75 milligram per liter i hans utand- ningsluft. skall anses ha varit så på- verkad under färden som anges i första stycket.
Är det inte styrkt att den som har fört ett sådant maskindrivet spårfor- don som avses i första stycket har varit så påverkad som anges där el- ler hade sådan alkoholkoncentra- tion som anges i andra stycket. men har han fört fordonet efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i så- dan mängd att alkoholkoncentra- ' tionen under eller efter färden upp- gick till 0,5 promille i hans blod el- ler 0.25 milligram per liter i hans utandningsluft. skall han dömas till ' böter eller-fängelse i högst sex må— nader.
Vad som sägs i första stycket gäl- ler ocksä den som i annat fall vid järnväg eller tunnelbana har full- gjort tjänst, i vilken ingår uppgifter av väsentlig betydelse för säkerhe-
Den som för ett maskindrivet spårfordon på järnväg eller tunnel- bana efter att ha förtärt alkoholhal- tiga drycker i sådan mängd att alko- holkoncentrationen under eller efter
färden uppgår till minst 0,3 promil- le i hans blod eller 0,15 milligram per liter i hans utandningsluft döms till böter eller fängelse i högst sex månader. "
Till samma straff döms också den som för ett sådantfordon och då är så påverkad av alkoholhaltiga dryc- ker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan föra fordo- net. Detsamma gäller om föraren på samma sätt är påverkad av något annat medel.
Är brott i första eller andra stycket att anse som grovt, skal/föraren dö- mas till fängelse i högst ett år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
]. föraren har haft en alkoholkon- centration som uppgått till minst 1,5 promille i hans blod eller 0. 75 milligram per liter i hans utand- ningsluft,
2. föraren annars har varit avse- värt påverkad av alkohol eller något annat medel. eller
3. gärningen har inneburit en på- tagligfara för traåksäkerheten.
Den som utan attförafbrdon som avses i första stycket vid järnväg el- ler tunnelbana fullgör tjänst. i vil- ken ingår uppgiftcr av väsentlig be- ' tydelse för säkerheten, och därvid
' Nuvarande lydelse enligt det antagna förslaget i prop. 1988/89: l 18.
Bilaga 2
Nu varande lydelse
ten, och därvid har varit så påver- kad av berusningsmedel att det måste antas att han inte kunde utfö- ra dessa uppgifter på betryggande sätt.
Föreslagen lydelse
är så påverkad av alkohol eller nå- got annat medel att det måste antas att han inte kan utföra dessa upp- gifter på betryggande sätt döms till böter eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
Prop. 1989/90: 2
Bilaga 2
3 Förslag till
Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)
Härigenom föreskrivs att 16 och 21—2355 körkortslagen (1977:477) . skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
l6å'
Ett körkort skall återkallas ]. om körkortshavaren har brutit mot l å andra stycket eller4_s*' lagen (l951:649) om straff för vissa tra- fikbrott eller 6 kap. 2 5 första. and- ra eller tredje stycket järnvägstra- fiklagen (1985: 192).
1. om körkortshavaren har brutit mot l 5 andra stycket, 4 9" eller 4 a _é' lagen (195 l : 649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 5 första, andra eller tredje stycket järnvägs- trafiklagen (l985: 192).
2. om körkortshavaren har brutit mot 55 lagen om straff för vissa trafikbrott och Överträdelsen inte kan anses som ringa,
3. om körkortshavaren genom upprepade förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn,
4. om körkortshavaren i annat fall vid förandet av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har överskridit högsta tillåtna hastighet, kört mot rött ljus, underlåtit att iaktta stopplikt, kört om vid övergångsställe eller brutit mot någon annan från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel, allt om överträdelsen inte kan anses som ringa,
5. om körkortshavaren på grund av opålitlighet i nykterhetshänseende ej bör ha körkort,
6. om det med hänsyn till brottslig gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej kommer att respektera trafikreg- lerna och visa hänsyn. omdöme och ansvar i trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,
7. om körkortshavarens förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör ha körkort,
8. om körkortshavaren ej följer föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,
9. om körkortshavaren ej följer föreläggande att förnya körkort, 10. om körkortshavaren begär att körkortet skall återkallas.
zlg2
Om det vid prövningen av en an- sökan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd finns hinder mot att meddela körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan- den eller om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 165 l-—6, skall en spärrtid
' Senaste lydelse l986:373. 2 Senaste lydelse l985: l97.
Om det vid prövningen av en an- sökan om förhandsbesked eller kör- kortstillstånd finns hinder mot att meddela körkortstillstånd på grund av sökandens personliga förhållan- den eller om ett körkort eller ett körkortstillstånd återkallas med stöd av 165 l—6, skall en spärrtid
Bilaga 2
Nuvarande lydelse
på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid brott som avses i 1 å andra stycket eller 45 1 mom. lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 åförsta el- ler andra stycket järnvägstrafik- lagen (1985:192) skall spärrtiden bestämmas till lägst ett år.
Föreslagen lydelse
på lägst en månad och högst tre år bestämmas. Vid brott som avses i l 5 andra stycket eller 4 a_é' lagen (l951:649) om straff för vissa tra- fikbrott eller 6 kap. 25 tredje styc- ket järnvägstrafiklagen (19852192) skall spärrtiden bestämmas till lägst " ett år.
22 53
I stället för att körkortet eller kör- kortstillståndet återkallas, skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 165 2—6, Om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Har körkortshavaren avsevärt överskri- dit högsta tillåtna hastighet. får var- ning i ställetför återkallelse medde— las endast om det föreligger synner- ligaskäl.
Om körkortshavaren har brutit mot 49" 2 mom. lagen ll951:649) Om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2å tredje stycket järnvägs- trafiklagen (l985: l92) men inte före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd att alkohol- koncentrationen under eller efter färden uppgick till 0,8 promille i hans blod eller 0.4 milligram per liter [ hans utandningsluft. får var- ning meddelas honom i stället för återkallelse om omständigheterna är mildrande.
] stället för att körkortet eller kör- kortstillståndet återkallas skall kör- kortshavaren, utom då han avsevärt överskridit högsta tillåtna hastighet. meddelas varning i sådana fall som avses i 16 &" 2—6, om varningen av ' särskilda skäl kan anses vara en till- räcklig åtgärd.
Detsamma gäller om körkorts- havaren har brutit mot 4 &" första stycket lagen ( l95l:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2 & .
första stycket järnvägstrafiklagen (1985zl92) och alkoholkoncentra-
. tionen under eller efter färden inte uppgick till 0.5 promille i hans blod eller 0.25 milligram per liter [ hans utandningsluft.
Denna lag träderi kraft den l januari 1990.
3 Nuvarande lydelse enligt det antagna förslaget i prop. l988/89: l34.
Bilaga 2
4 Förslag till
Lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)
Härigenom föreskrivs att 12 och skall ha följande lydelse.
Nuvarande l vdelse
20 55 trafikskadelagen ( l975:l410)
Föreslagen l vdelse
125' .
Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårds- löshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 49 lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om fö- raren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har person- skada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har med- verkat till dödsfallet.
Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårds- löshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 eller 4 af lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till ska- dan. Har personskada lett till dö- den, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne upp- såtligen har medverkat till dödsfal- let.
Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vål- lande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. 1 fall som avses i 105 andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 å tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.
Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.
20 52
Har skada för vilken trafikskade- ersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. inträ— der försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidan- des rätt till skadestånd av skadevål- laren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslöshet av förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 lagen (l951:649) om straff för vissa tra- fikbrott.
' Senaste lydelse 1985: 194. 2 Senaste lydelse 1985: 194.
Har skada för vilken trafikskade- ersättning utgått vållats uppsåt- ligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadeli- dandes rätt till skadestånd av ska- devållaren. Detsamma gäller, om skadan har vållats genom vårdslös- het av förare som har gjort sig skyl- dig till brott som avses i 45 eller 4 a 5 lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott.
Bilaga 2
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Är järnväg eller spårväg enligt järnvägstrafiklagen (1985: 112) eller an- nan författning ansvarig för skada till följd av spårdriften och har trafik- skadeersättning utgått för skadan, får försäkringsanstalten kräva ersätt- ningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständighe- terna i övrigt. -
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.
Bilaga 2
5 Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen (19721207) Härigenom föreskrivs att 6 kap. 1 & skadeståndslagen (1972. 207) skall
ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har med- verkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till ska- dan. Har personskada lett till dö- den, kan skadestånd till efterlevan- de också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
lå'
Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har med- verkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 45 eller 4 a,? lagen (1951:649) om straff för vissa tra- fikbrott kan även jämkas, om föra- ren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har person- skada lett till döden," kan skade- stånd till efter levande också jäm- kas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och
omständigheterna i övrigt.
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1990.
' Senaste lydelse 1975: 1357.
Bilaga 2
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1 958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.
Härigenom föreskrivs att 1 5 lagen (l958:205) om förverkande av alko- holhaltiga drycker m.m. skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 4,6 lagen (l951:649) om straff för vissa tra- fikbrott, 6kap. 25 järnvägstrafik- lagen (19851192), 13 kap. l ;; luft- fartslagen (l957z297) eller 3255 sjölagen (189l:35 s. 1) skall vara förverkade, om det inte finns sär- skilda skäl mot detta.
15'
Föreslagen lydelse
Alkoholhaltiga drycker eller and- ra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som brutit mot 45 eller 4 a 9” lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott, 6kap. 25 järn- vägstrafiklagen (1985: 192), 13 kap. 15 luftfartslagen (l957z297) eller 3255 sjölagen (1891135 5. 1) skall förklaras förverkade, om det inte finns särskilda skäl mot detta[
Detsamma skall gälla om sådana drycker eller berusningsmedel påträf- fas hos den som medföljt vid tillfället, om berusningsmedlen kan antas ha varit avsedda även för den som begått gärningen.
Medför någon i strid mot gällan- de bestämmelser spritdrycker. vin eller starköl vid offentlig tillställ- ning, skola de ock vara förverkade som i första stycket sägs.
Medför någon i strid mot gällan- de bestämmelser spritdrycker, vin eller starköl vid en offentlig tillställ- ning, skall dessa också förklaras förverkade, om det inte finns sär- skilda skäl mot det,
Denna lag träder i kraft den ljanuari 1990.
' Senaste lydelse 198611016.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1989-06-14
Närvarande: f.d. regeringsrådet Stig Nordlund, regeringsrådet Elisabeth Palm, justitierådet Johan Lind.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 1 juni 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets ytt- rande över förslag till
1. lag om ändring 1 lagen (1951: 649) om straff för vissa trafikbrott,
2. lag om ändring i järnvägstrafiklagen (1985: 192),
3. lag om ändring i körkortslagen (1977: 477),
4. lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410),
5. lag om ändring 1 skadeståndslagen (1972: 207),
6. lag om ändring 1 lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m m. -
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammaråklagaren Agneta ls- born Lind.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagen om ändring i lagen ( I 95 I : 64 9) om snag/ör vissa trafikbrott .
4 &
1 andra stycket finns bestämmelser om s.k. kliniskt rattfylleri, som innebär att ansvar ådöms den som har varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på betryggande sätt kunde föra fordonet. Reglerna tillämpas främst när bevisning om blodalkoholhalten saknas; dessutom till- lämpas de när föraren varit påverkad av annat medel än alkohol.
Som lagrådet framhöll vid det tidigare remitterade förslaget (prop. 1984/85: 21 s. 51) kan en sådan lydelse av straffbestämmelsen i och för sig anses ge visst utrymme för olika tolkningar beträffande graden av straffbar påverkan. Enligt gällande rätt kommer det i praktiken knappast i fråga att döma till ansvar förs. k. kliniskt rattfylleri annat än när utredningen visar att den tilltalade varit så kraftigt påverkad att det framgått av själva framfö- randet av fordonet eller av hans beteende att han var påverkad av alkohol (vinglig körning, ostadig gång etc.). Av de uttalanden som görs i den all- männa motiveringen i det nu remitterade förslaget framgår att avsikten är att tillämpningsområdet för kliniskt rattfylleri skall utvidgas genom att det inte skall fordras lika mycket i fråga om graden av påverkan för att straffan- svar skall inträda.
Någon närmare precisering av hur omfattande det utvidgade straffansva- ret för s.k. kliniskt rattfylleri blir görs emellertid inte i förslaget. Lagrådet vill med anledning härav framhålla, att det inte går att för bedömningen av frågan om graden av straffbar påverkan dra några slutsatser utifrån det förhållandet att den nedre gränsen för straffbar alkoholpåverkan enligt den
6.4
Bilaga 3
s.k. promilleregeln sänks från en blodalkoholhalt på 0,5 promille till 0,3 promille. För att straff skall kunna ådömas för s.k. kliniskt rattfylleri krävs att det på grund av utredningen är ställt utan varje rimligt tvivel att den tilltalade vid det med åtalet avsedda tillfället faktiskt varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker som anges i andra stycket. Det kräver i praktiken en utredning om den tilltalades körsätt eller beteende i övrigt, som kan ge underlag för slutsatsen att den tilltalade inte kunde föra fordonet på ett betryggande sätt. Man kanske också i vissa fall kan tänka sig en utredning om den tilltalades alkoholförtäring före körningen.
En utredning av det angivna slaget som är tillräcklig för fällande dom kan knappast åstadkommas med mindre den tilltalade faktiskt har förtärt alko- hol som gett en betydligt högre alkoholhalt än 0,3 promille. Detta gäller även om man skärper inställningen till vad som kan vara betryggande körning när föraren har förtärt alkohol. Det anförda innebär i sin tur att lagreglerna i andra stycket praktiskt sett inte innefattar någon mer vidsträckt kriminali- sering jämfört med vad som gäller f.n.
Sammanfattningsvis kan anföras att förslaget innefattar en tämligen be— gränsad utvidgning av straffansvaret för s.k. kliniskt rattfylleri. Det kan tilläggas att det stora flertalet av de fall som f.n. föranleder straffansvar enligt 45 1 mom. första stycket (s.k. kliniskt rattfylleri) enligt förslaget kommer att föranleda ansvar för grovt rattfylleri enligt 4 a 5 2 på den grun- den att utredningen visar att föraren har varit avsevärt påverkad av alkohol.
4a9'
[ specialmotiveringen framhålls att en avsevärd påverkan av alkohol i vissa fall kan föreligga, även om detstår klart att alkoholkonsumtionen inte upp- gått till gränsvärdena 1,5 promille i blodet resp. 0,75 milligram per liter utandningsluft. Lagrådet vill framhålla, att straffansvar för grovt rattfylleri i ett sådant fall förutsätter en övertygande utredning om påverkansgraden t.ex. genom bevisning om att föraren hade konsumerat stora mängder al- kohol eller att föraren var kraftigt berusad. Lagregeln i 4 a 5 andra punkten kan inte tillämpas som ett alternativ till regeln i första punkten på så sätt att enbart den omständigheten att någon kört med en alkoholhalt i blodet på tex. 1,4 promille skall medföra att han döms för grovt rattfylleri enligt andra punkten. Att förslaget har den innebörden följer av själva konstruktionen av första punkten jämförd med andra punkten (jfr NJA 1981 s. 308).
1 paragrafen anges vidare bland omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömande om rattfylleribrottet är grovt att gärningen har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Som exempel nämns i specialmotive- ringen bl. a. att föraren kört vårdslöst. I anslutning härtill bör framhållas, att inte varje form av vårdslöshet kan kvalificera rattfylleriet till grovt. Vårds— lösheten måste ha innefattat något moment av medvetet risktagande, som att föraren kört alldeles för fort med hänsyn till väderleken eller vägens eller fodonets beskaffenhet. Om vårdslösheten har bestått t. ex. i ouppmärksam— het, skall föraren alltså dömas för vårdslöshet i trafik vid sidan av rattfylleri. I fråga om kravet på uppsåt vid rattfylleribrott se t. ex. NJA 1956 s. 66 och 1967 s. 211.
Prop. 1989/9012
Bilaga 3
Som anförs i specialmotiveringen till paragrafen skall en alkoholpåverkad förare som gör sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik i regel fällas till ansvar för både grovt rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Kombinationen ratt- fylleri och grov vårdslöshet i trafik bör dock inte vara utesluten i fall då alkoholkoncentrationen i förarens blod ligger på gränsen till straffbarhet eller obetydligt över.
Enligt ordalydelsen av tredje punkten regleras däri det fallet att gärningen inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Vad som att döma av utta- landena i specialmotiveringen i själva verket avses är att framförandet av jbrdonet inneburit en sådan fara. Lagrådet föreslår att lagtexten jämkas i enlighet härmed.
Lagen om ändring i järnvägstrafklagen ( I 985 : 192)
6kap. 2 5
Med hänvisning till vad lagrådet anfört om ordalydelsen av 4 a 5 3 lagen om straff för vissa trafikbrott bör i tredje stycket punkten 3 i förevarande para- graf ordet "gärningen” ersättas med orden "framförandet av fordonet”.
Lagen om ändring i körkortslagen (1 97 7: 4 77)
Ikraftträdandebestämmelsen
De föreslagna ändringarna i körkortslagen innebär en utvidgning av områ- det för återkallelse av körkort vid trafiknykterhetsbrott genom att den lägsta gränsen för straffbar alkoh01koncentration sänks från 0,5 till 0,3 promille i blodet resp. från 0,25 till 0,15 milligram per liter i utandningsluften. Vad som sägs i remissen angående övergångsfrågor kan kompletteras med att det av 2 kap. 10 & första stycket regeringsformen följer att återkallelse av körkort som rättsverkan av trafiknykterhetsbrott skall bedömas enligt de lagregler som gällde när körningen ägde rum.
Övriga lag/öns'lag
Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.
InnehåH
sid. Proposition .................................................. 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ........................... 1 Propositionens lagförslag ...................................... 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 29juni 1989 . . . . 12 1 Inledning .................................................. 12 2 Bakgrund ................................................. 14 2.1 Gällande rätt .......................................... 14 2.1.1 Trafiknykterhetsbrotten ............................ 14 2.2 Huvuddragen av lagstiftningens utveckling ................. 15 2.3 Utländsk lagstiftning .................................... 17 2.4 Vissa undersökningar om alkohol och trafik m.m. .......... 18 3 Allmän motivering ......................................... 23 3.1 Allmänna utgångspunkter ............................... 23 3.2 Straffbarhetsgränsen .................................... 29 3.3 Straffbestämmelsernas uppbyggnad ....................... 33 3.4 Vissa körkortsfrågor .................................... 43 3.5 Övriga frågor .......................................... 46 4 Upprättade lagförslag ....................................... 47 5 Specialmotivering .......................................... 47
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (l951:649) om straff för vissa trafikbrott ........................................ 47 5.2 Förslaget till lag om ändring ijärnvägstrafiklagen (1985: 192) . 51 5.3 Förslaget till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) ...... 51 5.4 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410) .. 52 5.5 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) . . . 52 5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (l958:205) om förverkan- de av alkoholhaltiga drycker m.m. ........................ 52 6 Hemställan ................................................ 52 7 Beslut .................................................... 52 Bilaga ] Förteckning över remissinstanserna .................... 53 Bilaga 2 De till lagrådet remitterade lagförslagen ................. 54 Bilaga 3 Lagrådets yttrande ................................... 64
Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989
