RH 1993:10

Åklagaren yrkade vid Handens tingsrätt ansvar å M.V, född den 11 januari 1977, för mord och anförde:

M.V. A.C. F.W. L.N. och R.A. har natten till den 15 augusti 1992 vid Sågen i Vendelsö, Haninge kommun gemensamt och i samråd förföljt F.P. född 1973, och därvid tilldelat denne flera slag, sparkar och knuffar mot ansiktet, kroppen och benen. F.P. har härav fallit omkull några gånger och tillfogats smärta och lindrig kroppsskada på höger armbåge och vänster armrygg. M.V. har - då F.P. lyckats nå fram till porten till sin bostad och varit sysselsatt med att låsa upp - uppsåtligen berövat F.P. livet genom att springa fram och bakifrån hugga honom två gånger i ryggen med en butterflykniv. Båda huggen har orsakat kroppsskador, det ena så svåra skador på kroppspulsådern och vänster lunga att F.P. kort därefter avlidit.

Åklagaren yrkade också att M.V. skulle fällas till ansvar för olaga vapeninnehav bestående i att M.V. under tiden 1-15 augusti 1992 uppsåtligen och olovligen innehaft en fungerande pennpistol.

M.V. erkände misshandel och vållande till annans död samt olaga vapeninnehav.

Tingsrätten fann följande utrett: F.P. misshandlade M.V. och A.C. i början av sommaren och därefter A.C. vid ett par tillfällen. F.P. var känd för att ha nazistiska och rasistiska böjelser. M.V. var rädd och vågade i fortsättningen inte åka buss hem från Stockholm. Av rädsla för F.P. skaffade han sig under en semester på Kanarieöarna den kniv som användes mot denne. Han fick också av en kamrat den pennpistol som hittades hemma hos honom. – F.P. och de fem tilltalade, vilka är kamrater, hade alla besökt vattenfestivalen i Stockholm och åkte hem med samma buss. M.V. hade tagit med sig kniven och tog bussen trots sin motvilja mot det, eftersom det var en gratisbuss. F.P. satt ensam på bussen när de övriga klev på. M.V. satte sig långt bort från F.P., medan A.C. och R.A. satte sig framför denne. R.A., F.W. och L.N. hade hört talas om att M.V. misshandlats av någon, men visste inte vem det var. Mot slutet av bussresan försökte A.C. få igång ett samtal med F.P. och frågade om denne kände igen honom och kom ihåg att han misshandlat honom och hans kamrat. F.P. var avvisande och ville sova vidare. A.C. hämtade kniven eller lät hämta kniven hos M.V. för att - enligt egen uppgift - känna sig tryggare. När F.P. reste sig för att gå av vid Sågen, reste sig också A.C. När F.P. klev av, följde A.C. efter. Hans uppgift var att - som han uppgett - göra upp med F.P., man mot man och ge denne en smäll. A.C:s kamrater följde också efter, trots att alla fem egentligen skulle ha fortsatt ett par hållplatser till. M.V. F.W. och L.N. förstod att något bråk skulle uppkomma mellan A.C. och F.P. A.C. följde efter F.P. över gatan och gav denne ett knytnävsslag. M.V. och F.W. anslöt sig och deltog i ett förföljande och slående och sparkande efter F.P., som kom ner på marken. På uppmaning av A.C. anslöt sig också L.N. och sprang ifatt F.P. och försökte stoppa denne med sparkar. M.V. skrek flera gånger till A.C. att få igen sin kniv. A.C. räckte över den och fortsatte sedan med F.W. och L.N. efter F.P. F.P. halkade omkull på en gräsmatta och fick motta ytterligare någon spark och något slag, innan han kunde springa iväg och hem till sin port, som ligger ca 200 meter från busshållplatsen. A.C., F.W. och L.N. stannade kvar på gräsmatten ca 20 meter från porten. M.V. sprang förbi dem och fram till F.P. och högg denne två gånger högt uppe på ryggen bakifrån. Härefter sprang M.V. och de andra, dit även R.A. anslutit sig, iväg och hemåt. M.V. var chockad och darrade, så att han inte kunde hålla i kniven. – F.P. lyckades ta sig in i lägenheten, där föräldrarna kallade på ambulans. F.P. var död vid ankomsten till sjukhuset. Döden orsakades av ett av knivhuggen.

M.V. uppgav bl.a. att han inte vet varför han bad att få tillbaka kniven, att han fällde fram knivbladet när han sprang, att han plötsligt var framme hos F.P. att han inte tänkte någonting när han högg F.P. att han var nervös och rädd samt att han har vaga minnesbilder av händelserna.

Handens tingsrätt (1992-10-19, rådmannen Jan Bjerlöw samt nämndemännen Anna Höglin, Erik Olsson, Yvonne Lorentzson, Sirpa d´Angiola och Roland Lind) dömde M.V. för mord och olaga vapeninnehav till vård inom socialtjänsten jämte 200 dagsböter a 30 kr.

I sina domskäl i ansvarsfrågan anförde tingsrätten:

M.V. har begärt och fått sin kniv i ett tidigt skede av förföljandet av F.P. Han kan i det läget, när F.P. hade flera pojkar mot sig, inte ha känt sig hotad av F.P. Han har därefter, sedan han fällt fram bladet, sprungit drygt 100 m efter F.P. och hunnit upp denne, när F.P. stående ensam och med ryggen mot M.V. försökte komma undan dem som misshandlat honom in i sin port, och huggit två gånger i ryggen. Ett användande av ett vapen som en butterflykniv är alltid förenat med stor fara och hugg i ryggen som i detta fall innebär alltid stor fara för livet. M.V. kan inte ha varit omedveten om detta. Han har inte varit utsatt för något hot och har under språngmarschen haft tillfälle att lugna ner sig. Han skall dömas för ett uppsåtligt dödande. Att F.P. tidigare misshandlat M.V. vid ett tillfälle och att M.V. kände sig rädd för F.P. kan inte göra att gärningen skall bedömas som mindre grov. Händelsen ger i stället intryck av att M.V. tagit tillfället i akt att göra upp med F.P. M.V. skall dömas för mord.

I påföljdsfrågan yttrade tingsrätten:

M.V. har gjort sig skyldig till brott som - även med hänsyn till hans ringa ålder, 15 ½ år - kan följas av fängelse under avsevärd tid. Mot en sådan påföljd talar de förhållandena, att M.V. enligt personutredningen i målet dels är omogen, dels begick gärningen under inflytande av en psykisk störning. Socialnämnden har fattat beslut om omedelbart omhändertagande av M.V. och ordnat plats på Hammargårdens låsta avdelning, dit M.V. kan föras omedelbart. Nämnden ämnar göra ansökan om omhändertagande enligt LVU och planerar en vård tills M.V. blir vuxen. Då en förvaring av betryggande längd och säkerhet sålunda erbjuds, kan fängelse undvikas, något som med hänsyn till att M.V. fortfarande är ett barn måste bedömas som tillfredsställande. Påföljden kan därför bestämmas till överlämnande till socialvård. Denna påföljd ska kombineras med ett kraftigt bötesstraff.

Åklagaren och M.V. vädjade mot domen. Åklagaren yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse och M.V. att han med anledning av åtalet för mord inte skulle dömas för svårare brott än för misshandel och vållande till annans död och, i andra hand, för dråp.

Svea hovrätt (1992-12-18, hovrättsråden Olof Bremberg och Ingrid Olsson samt nämndemännen Maj Britt Litton och Stefan Dozzi) ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att förordnandet om dagsböter upphävdes.

I sina domskäl vad gäller åtalet för mord anförde hovrätten:

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att M.V:s beteende visar att dödandet av F.P. skett med uppsåt. M.V. utdelade huggen när F.P. hade ryggen vänd mot honom och helt saknade möjlighet att försvara sig. Själv var M.V. då inte på något sätt hotad av F.P. Han har också haft tid att besinna sig. Brottet kan med hänsyn härtill inte anses som mindre grovt. M.V:s gärning skall därför, som tingsrätten funnit, bedömas som mord och inte som dråp.

I påföljdsfrågan yttrade hovrätten följande:

Samma dag som tingsrättens dom meddelades, den 19 oktober 1992, fördes M.V. med stöd av beslut om omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU till avdelning Skoga vid Hammargårdens ungdomshem, som är ett hem för särskilt noggrann tillsyn enligt 12 § nämnda lag. Skoga är Hammargårdens låsta akut- och utredningsavdelning. M.V. som före domen varit berövad friheten såsom först anhållen och därefter häktad i över två månader, vistas fortfarande på Skoga där han enligt gällande regler kan stanna kvar till den 19 december i år.

Efter ansökan av vederbörande sociala distriktsnämnd i Haninge kommun har Länsrätten i Stockholms län den 25 november 1992 genom dom som trätt i omedelbar verkställighet förordnat att M.V. skall beredas vård med stöd av 1 § andra stycket och 3 § LVU.

Enligt vårdplan som Haninge kommun upprättat för M.V. skall denne få vård och behandling på Bågen, som är ett landstingskommunalt hem enligt 12 § LVU. Bågen har plats för fyra pojkar. Behandlingstiden är långvarig. På Bågen kommer M.V. att få enskild undervisning fyra timmar per dag. Han kan därigenom skaffa sig grundskolekompetens och bli behörig att söka till gymnasieskolan.

I yttrande den 4 december 1992 från Hammargårdens ungdomshem anförs bl.a. följande. Under vistelsen på Skoga har M.V. skött sig bra. Hans huvudsysselsättning har varit studier i vilka han fått hjälp av en lärare. Till sättet är M.V. artig och lite tillbakadragen. Han har svårt att "ta för sig", Kontakten med mamman och övrig släkt är mycket god och ger honom stort stöd. Det är givetvis oerhört svårt för M.V. att inse vad han har gjort. Han har dock på senare tid börjat tala alltmer om brottet och är i starkt behov av samtal med psykolog. M.V. behöver den strukturerade behandling som ett hem enligt 12 § LVU kan erbjuda. Det vore mycket olyckligt om han nu skulle dömas till fängelse. Han skulle med sina svårigheter att hävda sig och sitt dåliga psykiska tillstånd inte klara sig i en sådan miljö. Den vård som ges genom socialtjänsten kan på ett annat sätt hjälpa honom att reda upp sin nuvarande situation och möta framtiden. Den underlättar också för honom att hålla kontakten med familjen.

Eftersom M.V. har gjort sig skyldig till brott av svåraste slag, ett mord, talar principiella skäl för att han döms till fängelse. Mycket stor hänsyn måste emellertid tas till att M.V. knappt hade uppnått straffmyndig ålder när brotten begicks. Härtill kommer att han dessförinnan inte gjort sig känd för kriminalitet eller annan påtaglig misskötsamhet. Det är ytterst angeläget att alla möjligheter nu tas till vara att stödja M.V. och förhindra att han utvecklas i negativ riktning. En god grund har lagts genom de åtgärder som de sociala myndigheterna redan vidtagit och i vilka ingår en planering för en långvarig behandling. M.V. skulle knappast få motsvarande möjligheter inom ramen för ett fängelsestraff. Av betydelse vid en jämförelse mellan ett fängelsestraff och vård inom socialtjänsten är också att ett fängelsestraff på grund av M.V:s ålder skulle begränsas till några få år. Med hänsyn till reglerna om villkorlig frigivning skulle fängelsevistelsen kanske inskränka sig till två år. Behandlingen på ett hem enligt 12 § LVU kan bli längre.

Mot denna bakgrund finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att övervägande skäl talar för att bestämma påföljden till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Enligt hovrättens uppfattning bör denna påföljd emellertid inte förenas med ett bötesstraff, vilket ter sig främmande vid ett så allvarligt brott som mord.

T. f. hovrättsassessorn Jakob Hedenmo, referent, var skiljaktig beträffande påföljden och anförde: Straffvärdet av den brottslighet som M.V. gjort sig skyldig till är så högt att de åtgärder inom socialtjänsten som vidtagits inte kan anses utgöra en tillräckligt ingripande påföljd. Endast fängelse kan då komma ifråga. Synnerliga skäl enligt 30 Kap. 5 § 1 st. brottsbalken får anses föreligga att ådöma en sådan påföljd. M.V. torde också inom ramen för ett fängelsestraff kunna erhålla tillfredsställande vård och behandling. Med ändring av tingsrättens dom och med tillämpning av 29 kap. 7 § 1 st. brottsbalken bestämmer jag därför påföljden till fängelse i fyra år.

Målnummer B 2972/92