NJA 1990 s. 578

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Nilsson) anförde i dom d 3 maj 1990:

Domskäl. Ansvarsfrågan. M.E. har erkänt gärningen, dock med det förbehållet att plånboken endast innehöll 11 kr.

N. har erkänt att han stulit plånboken sedan M.E. misshandlat L.H..

På åklagarens begäran har målsägandeförhör hållits med L.H.. Han har berättat att han strax efter kl 22 vid en busshållplats satt och väntade i en så kallad väntkur när han plötsligt blev nedslagen. Han har uppgett att han tror att han dessförinnan i närheten såg tre ynglingar men att han inte märkte något angrepp innan han slogs ned. Han har vidare uppgett att det svartnade för ögonen och att han ramlade omkull på marken samt att han när han vaknade upp inte såg någon person i närheten men upptäckte att hans plånbok var borta. Enligt L.H. innehöll plånboken 120-130 kr i kontanter.

Rörande de skador som L.H. fick vid tillfället har han hänvisat till vad som framgår av ett i målet åberopat rättsintyg utfärdat d 19 april 1990 av legitimerade läkaren K.O-W. vid lasarettet i Norrköping. Av intyget framgår bl a att Högberg vid undersökning samma kväll som händelsen inträffat varit opåverkad till allmäntillståndet samt företett en lätt svullnad på näsan, skrapsår på nästippen och uppåt, ett jack ovanför höger ögonbryn, en lätt hudavskrapning ovanför vänster ögonbryn, en hudavskrapning ovanför överläppen samt en spricka i underläppen vilken sytts med tre stygn.

M.E. har närmare hörd uppgett: Han och N. var under kvällen hemma hos M.E. och drack öl. M.E. drack omkring 10 starköl och ett par groggar. De skulle senare under kvällen ut och dansa samt besökte en minutenautomat där de tog ut 100 kr. De var båda arbetslösa och pratade "skitsnack" om att de när de senare på natten skulle gå hem skulle "plocka" någon på pengar. När de gick ifrån automaten fick de se L.H., som ensam satt och väntade på bussen. De ställde sig strax bredvid busskuren. Sedan de konstaterat att det ej fanns någon annan i närheten beslöt de att råna L.H., utan att titta närmare på honom. M.E. rusade härefter in i kuren och slog snett uppifrån ett knytnävsslag mot ansiktet på L.H. så att han ramlade omkull. N. tog härefter L.H. plånbok ur en av hans fickor. Därefter sprang de från platsen och tog pengarna ur plånboken, som visade sig innehålla endast 11 kr.

M.E. har beskrivit det som att rånet var både hans och N:s idé, samt förklarat att han kommit att göra detta eftersom han inte mått väl av att vara arbetslös och bara gått hemma och "drivit".

N. har i huvudsak lämnat samma uppgifter som M.E.. Han har dock uppgett att M.E. utan föregående planering plötsligt rusade in i kuren, när de stod vid denna och väntade på bussen, och slog ned L.H.. Han har vidare uppgett att han på uppmaning av M.E. härefter tog H:s plånbok, vilken det syntes att L.H., när han låg på magen, hade i ena bakfickan.

TR:ns bedömning.

I målet har framkommit att M.E. med ett för L.H. överraskande knytnävsslag mot ansiktet slagit L.H. till marken. Sedan N. därefter tagit H:s plånbok har M.E. och N. utan att förvissa sig om huruvida L.H. var allvarligt skadad eller ej lämnat honom kvarliggande på platsen. M.E. och N. har härigenom gjort sig skyldiga till ett i samförstånd förövat rån. M.E:s uppgifter om att rånet utförts efter viss planerin är sådana att de måste vinna tilltro framför vad N. uppgett härom. Åtalet är sålunda styrkt. Det kan dock inte anses utrett vilket närmare belopp som plånboken innehållit. Gärningen, som bestått i ett överfall med hänsynslöst våld sent på kvällen mot en, vilket framkommit vid förhandlingen, mot M.E. och N. uppenbart värnlös person, är av mycket allvarlig karaktär.

Påföljdsfrågan. M.E. fyller i okt innevarande år 18 år. Han är tidigare ostraffad. Yttrande har begärts från Sociala centralnämnden i Norrköping angående förutsättningarna för att jämlikt 31 kap 1 § BrB överlämna åt socialtjänsten att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Nämnden har inte avgivit något skriftligt yttrande men under hand meddelat att M.E. inte varit föremål för åtgärder från nämndens sida och att sådana ej planeras. I målet har personundersökning inte företagits. Utredning som avses därmed har varit tillgänglig för rätten genom att M.E:s mor E.E. och hans tidigare lärare I.T., vilken M.E. haft kontakt med även utanför skolans ram, närvarat vid huvudförhandlingen och yttrat sig angående M.E:s förhållanden. De uppgifter som framkommit redovisas i protokollet från huvudförhandlingen. I målet har härigenom och genom vad M.E. själv uppgett framkommit att han haft problem under sin uppväxttid med bl a skolgång i s k OBS-klinik och att han redan i 15-årsåldern flyttat hemifrån. Han har enligt utredningen varit mycket självständig och haft problem med sitt humör. Det finns inga uppgifter om att han tidigare gjort sig skyldig till brott. Han har arbete i ett restaurangkök. M.E. har själv uppgett att han i och för sig inte saknar något "men att det ändå är något som fattas" Det har framkommit att han har ett större kamratumgänge än vad han egentligen trivs med. M.E:s förhållanden är i och för sig sådana att en skyddstillsyn skulle vara ett värdefullt stöd för honom. Det rån som M.E. gjort sig skyldig till är emellertid till sin karaktär - allvarligt våld nattetid mot försvarslös person som förlorat medvetandet - sådant att det har ett betydande straffvärde. Beträffande praxis rörande påföljd för av ungdom under 18 år begånget rånförsök på öppen gata föreligger ett av HD d 28 nov 1989 meddelat avgörande, DB 27. Villkorlig dom jämte böter ansågs i det fallet inte med hänsyn till brottets straffvärde vara en tillräckligt ingripande påföljd. TR:n anser bl a med beaktande av det nämnda avgörandet, även om gärningsmannen i det fallet var något närmare artonårsåldern och valet stod mellan villkorlig dom och fängelse, att ett fängelsestraff inte kan undvikas eftersom synnerliga skäl härför föreligger. Med hänsyn till M.E:s ålder skall strafftiden sättas avsevärt under den tid som annars varit aktuell.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.E. enligt 8 kap 5 § 1 st BrB för rån till fängelse 6 mån.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har M.E. gjort sig skyldig till rån.

Gärningen, som innefattar överfall och hänsynslös misshandel mot en ensam person med personskador som följd, är av allvarlig karaktär och har ett betydande straffvärde. Gärningen har stora likheter med den som bedömdes i NJA 1989 s 870, där det dock var fråga om ett rånbrott begånget under knivhot på ett sätt som var ägnat att inge rånoffret fruktan för sitt liv. Mot bakgrund av vad som då uttalades om gärningens straffvärde måste anses att straffvärdet för det nu aktuella brottet är sådant att straffet för ett likartat brott begånget av en person över 21 år skulle ha blivit fängelse överstigande minimistraffet för rån.

Eftersom M.E. ännu ej fyllt 18 år, bör vid valet av påföljd i första hand övervägas vård inom socialtjänsten. Emellertid måste prövas inte blott om M.E. kan bli föremål för åtgärd från socialtjänstens sida utan även om aktuella åtgärder kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till bl a brottets straffvärde.

Av utredningen i målet framgår bl a följande. M.E., som flyttade hemifrån redan vid 15 års ålder, lever under instabila förhållanden. Långa tider har han gått arbetslös; f n har han dock, fram till jul, en anställning vid en bildäcksfirma i Norrköping. Han dricker en hel del sprit och har även nyttjat hasch och amfetamin. Han har haft och har fortfarande ett bristfälligt vuxenstöd, eftersom han aldrig haft någon egentlig kontakt med sin far.

Det finns alltså ett påtagligt behov av de särskilda omsorger som de sociala myndigheterna har att svara för vad gäller ungdom. Navestads kommundelsförvaltning i Norrköping - som i yttrande till TR:n förklarat sig icke planera någon åtgärd beträffande M.E. - har i yttrande till HovR:n vitsordat att behov av åtgärder föreligger och uppgivit att man påbörjat en planering för att hitta ett lämpligt familjehem på landet. Placeringen förutsätts uppenbarligen ske på frivillig basis utan tillämpning av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Efter vad som framgår av ett yttrande från kommundelsförvaltningen till HD har den inledda planeringen ännu ej lett till något resultat; till detta synes ha bidragit att M.E. tidigare varit negativ till familjevård. Visserligen har M.E. vid huvudförhandlingen inför HD förklarat att han nu är intresserad av en familjehemsplacering på landet och beredd att stanna där under stipulerad tid, ett år, men det framstår med hänsyn till förhållandena som mycket tveksamt om familjehemsvården verkligen blir av. Ej heller har socialtjänsten redovisat någon annan åtgärd - beslutad eller planerad - som är tillräckligt ingripande för att i detta fall vara alternativ till andra påföljder. Med hänsyn härtill är HD hänvisad till att söka lämplig påföljd utanför socialtjänstens ram.

Som framgått av det anförda föreligger ett påtagligt behov av stöd och hjälp åt M.E.. Redan på grund härav är villkorlig dom utesluten som påföljd. Valet kommer då att stå mellan fängelse och skyddstillsyn, eventuellt i förening med fängelse.

För skyddstillsyn talar M.E:s personliga situation. Skyddstillsyn framstår som den för M.E:s tillrättaförande lämpligaste påföljden. Gärningen är emellertid sådan att skyddstillsyn inte ens i förening med ett bötesstraff kan anses tillräckligt ingripande. Synnerliga skäl får därför anses föreligga att välja en påföljd som innefattar frihetsberövande (30 kap 5 § BrB;jfr prop 1987/88:120 s 103 och NJA 1989 s 870). Genom kombinationspåföljden skyddstillsyn med fängelse ges det viss möjlighet välja skyddstillsyn även när brottslighetens straffvärde är högt. HD finner vid en sammanvägning av de förhållanden som påverkar valet av påföljd att M.E. bör ådömas skyddstillsyn jämte fängelse.

Fängelsetidens längd kan begränsas till en månad.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden för M.E. bestäms till skyddstillsyn jämte fängelse 1 mån.

JustR:n Magnusson och Svensson var skiljaktiga och anförde: I enlighet med HovR:ns dom har M.E. gjort sig skyldig till rån.

Gärningen är i och för sig av allvarlig natur. Den framstår emellertid som en impulshandling av engångskaraktär, framkallad av omdömeslöshet och oförstånd. Rånet genomfördes utan vapen eller andra verktyg. Det våld som M.E. utövade var visserligen kraftigt, men målsäganden synes ha vållats endast små och övergående fysiska skador. Utbytet av brottet blev också ringa. Med hänsyn till det anförda bör brottet hänföras till den kategori rån som, när det gäller personer över 21 år, förskyller minimistraffet fängelse ett år.

Vid val av påföljd gäller enligt 30 kap 4 § BrB att rätten skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Enligt förarbetena gäller som ett riktmärke att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer det innebär en presumtion för att fängelse skall ådömas (prop 1987/88:120 s 100). Eftersom M.E:s brott ligger på gränsen till att omfattas av presumtionen, bör den kunna brytas förhållandevis lätt.

Det måste framför allt beaktas att M.E. vid tiden för brottet inte hade fyllt 18 år. Han får därmed ådömas fängelse endast om det finns synnerliga skäl (30 kap 5 § BrB).

HD har vid ett flertal tillfällen betonat att, när det gäller ungdomar som inte har nått myndighetsåldern, fängelse bör komma i fråga bara i sällsynta undantagsfall. Som en viktig synpunkt har framhållits att frihetsstraff särskilt för unga människor kan få en starkt nedbrytande effekt.

Med hänsyn bl a till att det rånbrott som M.E. övertygats om har ett straffvärde motsvarande straffminimum för brottet och då han såvitt känt inte tidigare har gjort sig skyldig till brott kan det inte anses föreligga synnerliga skäl att bestämma påföljden till fängelse. Valet står i stället mellan kriminalvård i frihet och överlämnande till vård inom social tjänsten.

Som HD:s majoritet har funnit framstår det som mycket tveksamt om en familjehemsvård beträffande M.E. kommer att genomföras. De sociala myndigheterna har inte heller redovisat någon annan åtgärd som är tillräckligt ingripande. HD är därför hänvisad till att söka en lämplig påföljd utanför social tjänstens ram.

Det framgår av utredningen att det föreligger ett påtagligt behov av stöd och hjälp åt M.E.. Redan på grund härav är villkorlig dom utesluten. I stället framstår skyddstillsyn som den för M.E:s tillrättaförande lämpligaste påföljden.

I enlighet med vad som tidigare anförts har brottsligheten inte ett sådant straffvärde att det är oundgängligen påkallat att förena skyddstillsynen med fängelse. Med hänsyn till vad som har upplysts om M.E:s ekonomiska förhållanden finns det inte heller skäl att använda kombinationen skyddstillsyn och böter.

Påföljden bör alltså bestämmas till skyddstillsyn.