RH 1993:118

R-M.G. föddes 1982. Hennes föräldrar, C.O. och L.G. har ytterligare en dotter V. född 1977. Föräldrarna skildes 1987. I samband därmed anförtroddes C.O. vårdnaden om döttrarna. Under 1988 gifte sig C.O. med J.O. De flyttade till en villa som har sex rum och kök. R-M.G:s sovrum och J.O:s och C.O:s sovrum ligger snett emot varandra i villans övervåning. På grund av att R-M.G. bland annat betedde sig aggressivt vände sig C.O. i oktober 1989 till PBU i Jakobsberg. Efter att hon där genomgått en psykologisk undersökning placerades hon från och med höstterminen 1990 i terapiklass med ett fåtal elever. Som lärare tjänstgjorde där M.W. och D.R. Den 22 juni 1992 placerades R-M.G. i fosterhem hos C.W.

Vid tingsrätten yrkade åklagaren ansvar å J.O. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig med följande gärningsbeskrivning:

J.O. har under tiden hösten 1990 - maj 1992 på X-vägen 5 i Y kommun vid ett stort antal tillfällen haft sexuellt umgänge med sin fosterdotter R-M.G., född 1982, med vilken han då sammanbodde och hade under sin fostran. Det sexuella umgänget har bestått i samlag och samlagsliknande åtgärder varvid J.O. i de flesta fall fått utlösning. - Brottet är grovt på grund av dels att J.O. utnyttjat R-M.G. sexuellt vid upprepade tillfällen, dels av hennes låga ålder och gentemot honom skyddslösa ställning.

J.O. förnekade vad åklagaren lade honom till last och anförde: Han tror inte att R-M.G. ljuger när hon säger att hon har blivit utsatt för någon form av sexuellt övergrepp. Hon ljuger dock när hon anger förövaren. Han har aldrig förgripit sig på R-M.G. Som tänkbara förövare kan han ange endast två personer, P. och P. P. som är R-M.G:s morbror, är lätt cp- skadad. Han är idag 14 eller 15 år gammal. V. har berättat om ett tillfälle som inträffade i Blekinge 1988. V. hade då sett P. ligga naken ovanpå R-M.G. Det förekommer att P. och R-M.G. när de träffas, stänger in sig, och det händer även att de sover i samma rum. P. är en pojke som har gått på samma fritidshem som R-M.G. Han har hört att P. vid ett tillfälle klätt av R-M.G. Det är inte omöjligt att det kan ha förekommit även andra aktiviteter mellan P. och R-M.G. En annan tänkbar förklaring till R-M.G:s uppgifter kan vara att R-M.G. som alltsedan föräldrarnas skilsmässa velat att familjen skall återförenas, sett en chans att bli av med honom. Det är även möjligt att R-M.G. fått sitt avancerade språkbruk från V. eller från pojkarna i terapiklassen. En annan tänkbar förklaring är att R-M.G. som vid flera tillfällen åsett samlag mellan honom och C.O. återger vad hon därvid iakttagit. En ytterligare tänkbar förklaring till R-M.G:s uppgifter är att utredningen hela tiden varit inriktad på att det är han som är gärningsmannen och att hon berättat på sätt som skett för att hon därmed skulle få lärarnas, fostermammans och polismannens totala uppmärksamhet. - Det har förekommit att han har haft svårt att sova. Han har vid sådana tillfällen brukat gå ned till köket för att röka en cigarett. Klockan brukar då vara omkring 01. 00-02. 00. Trappan till övervåningen knakar, och det är därför möjligt att R-M.G. kan ha hört att han var uppe nattetid. Han sover alltid naken, och dörrarna i villan står alltid öppna.

Förutom J.O. hörde tingsrätten C.O. M.W. D.R. C.W. och överläkaren K.O. Polisförhören med R-M.G. den 22 juni, den 25 augusti och den 22 september 1992, vilka videofilmats, spelades upp. Slutligen förebringades viss skriftlig bevisning.

Jakobsbergs tingsrätt (1993-02-05, t.f. rådmannen Per Backström samt nämndemännen Roland Adefelt, Bertil Linderson, Hjördis Schedin, Axel Abrahamsson och Mona-Lisa Östberg) dömde J.O. för grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse i tre år.

I domskälen antecknade tingsrätten att följande framgick av förhören med R-M.G.: Hon tror att hon gick i årskurs 1, när J.O. första gången förgrep sig på henne. Hon minns endast ett tillfälle i detalj. Hon hörde att det knakade i trappan. Därefter kom J.O. in i hennes rum. Han var då naken och hans "snopp hängde". Hon kunde tydligt se detta, eftersom hon hade en lampa tänd. Vid tillfället hade hon endast trosor på sig. J.O. slet av henne täcket och lade sig i sängen bredvid henne. Hon låg då på sidan. J.O. "ryckte av" henne trosorna, varefter han "stoppade snoppen" i hennes "stjärt". Hon låg vid det tillfället på rygg. J.O. pussade henne på kinden och andades i hennes öra. Han rörde sig "lite". Hon försökte, som hon oftast brukade göra, att krypa undan. Det gick dock inte. Hon tyckte att J.O. höll på länge. Hon tror dock inte att det rörde sig om någon längre stund. Vid tillfället kom det något kladdigt ut ur J.O:s snopp. Det hamnade i hennes stjärt. J.O. lämnade sedan rummet. Under hela tiden var dörren till hennes rum öppen. När hon morgonen därpå skulle gå till toaletten för att kissa, kändes det kladdigt och konstigt när hon gick. Hon tittade efter vad det var för något. Hon såg att det var något vitt och genomskinligt. Det gjorde bara ont de två första gångerna som J.O. stoppade in snoppen i henne. Sedan var hon van. Det kändes som när en kyckling tränger sig ut ur ett ägg. J.O. har förgripit sig på henne mellan sex-sju och 20 gånger. Hon kan dock inte i detalj minnas de övriga tillfällena. Hon tror att de ägde rum före den händelsen som hon minns. Övergreppen har alltid gått till på samma sätt, dvs. J.O. har stoppat snoppen i hennes stjärt. J.O. har aldrig haft sina fingrar i eller slickat i hennes stjärt. Inte heller har han låtit henne ta på eller suga på hans snopp. Övergreppen har alltid inträffat kvälls- eller nattetid i hennes rum. Vid tillfällena har samtliga familjemedlemmar varit hemma. De övriga har dock sovit. J.O. har aldrig slagit henne. Hon är dock rädd för honom. J.O. har nämligen "några gånger" berättat att han skulle "stoppa snoppen" i henne igen om hon berättade om det inträffade för någon. Hon försökte att prata med C.O. "Hennes kropp" sade emellertid ifrån och hon fick aldrig fram vad hon ville säga. Hon vågade först inte berätta att det var J.O. som hade förgripit sig på henne. Därför berättade hon historien om P. Hon är dock helt säker på att det är J.O. som har förgripit sig på henne.

Tingsrätten gjorde, efter att ha redogjort för vad vittnena berättat, följande bedömning.

R-M.G. har vid de videoinspelade förhören lämnat en återhållsam och inte särskilt detaljerad berättelse. Det sätt på vilket den lämnats har emellertid gjort ett starkt och trovärdigt intryck. Berättelsen innehåller konkreta detaljer från framför allt en episod som inträffade nattetid i R-M.G:s rum, vilka ger ett klart intryck av att vara självupplevda. Av särskilt intresse är härvid vad R-M.G. berättat om att hon försökte krypa undan från J.O., och att det kom något kladdigt från J.O:s penis, att det kändes konstigt när hon morgonen därpå gick till toaletten för att kissa, att det kladdiga var vitt och genomskinligt samt att det gjorde ont vid endast de två första tillfällena. Av särskild vikt är även den beskrivning som R-M.G. lämnat angående hur det kändes när J.O. försökte tränga in i henne. Dessa detaljer gör att berättelsen bär i så hög grad det upplevdas prägel att den otvivelaktigt måste grunda sig på något som verkligen inträffat.

Av stor vikt är även vad M.W. D.R. och C.W. uppgett om hur R-M.G. berättade om sina upplevelser och de iakttagelser de därvid gjorde. M.W., D.R. och C.W. har uppgett att de är fullt övertygade om att R-M.G. talar sanning. Deras vittnesmål utgör ett starkt stöd för att R-M.G. återger verkliga händelseförlopp.

Även C.O:s och J.O:s uppgifter om att de är övertygade om att R-M.G. har varit utsatt för någon form av sexuellt övergrepp måste tillmätas viss vikt.

Överläkaren K.O. har i sina utlåtanden uttalat bl.a. att de förändringar som iakttagits i R-M.G:s yttre könsorgan väl kan härröra från tryck och uttänjning av förgård och slidöppning medelst delvis införande av en vuxen mans styva penis och att mödomsöppningens storlek talar emot att komplett inträngning ägt rum men att det inte med absolut säkerhet kan uteslutas att fynden representerar delfenomen i en ovanlig anatomisk variant. Biträdande överläkaren J.S. har i sitt utlåtande uttalat att han uppfattat R-M.G:s yttre könsorgan som en normal anatomisk variant.

K.O. har i sitt förhör uppgett bl. a. att det är mycket ovanligt i incestuösa förhållanden med fullständigt inträngande, att den vanligaste varianten är att den vuxne mannen för sin erigerade penis fram och tillbaka i förgården mellan flickans blygdläppar och att undersökningsfynden är väl förenliga med ett sådant förfarande. K.O. har slutligen uppgett att undersökningsfynden varken styrker eller motbevisar att R-M.G. blivit utsatt för påstått sexuellt umgänge.

Det går således inte att dra några säkra slutsatser av de förändringar som kunnat konstateras vid den rättsmedicinska undersökningen av R-M.G.

Frågan är då om det kan vara någon annan än J.O. som har förgripit sig på R-M.G. Det har inte framkommit något godtagbart skäl till varför R-M.G. skulle beljuga J.O. Av vad som kommit fram beträffande händelserna mellan R-M.G. samt P. och P. anser sig tingsrätten kunna dra den slutsatsen att det rör sig om normala barnlekar, som inte på något sätt kan förklara R-M.G:s reaktion. Tingsrätten anser att det är uteslutet att det är fråga om en för dagen okänd gärningsman.

Vad som kommit fram i målet talar med sådan styrka för att R-M.G:s uppgifter i allt väsentligt är tillförlitliga att de skall läggas till grund för en fällande dom. Med hänsyn till vad R-M.G. uppgett får det anses styrkt att J.O. har utsatt henne för det slag av sexuellt umgänge som anges i gärningsbeskrivningen. Hur många fall av övergrepp det rör sig om har inte blivit utrett. Det utgör emellertid inte något hinder mot en fällande dom att det exakta antalet handlingar av det nu aktuella slaget inte kan fastställas och att varje enskild handling inte kan fixeras till tid (se NJA 1991 s. 83 och 1982 s. 446).

Tingsrätten anser att det genom de uppgifter som R-M.G. har lämnat under polisutredningen är ställt utom varje rimligt tvivel att J.O. under den tid som åtalet avser utsatt henne för påstått sexuellt umgänge vid åtminstone sex tillfällen. J.O. skall därför dömas för att han har haft sexuellt umgänge med en person som står under hans fostran. J.O. har utnyttjat G sexuellt vid flera tillfällen under en längre tid. R-M.G. var när övergrepp R-M.G. pen började endast sju år gammal, och hon var när de upphörde nio år. R-M.G. har lidit psykisk skada av det inträffade. J.O. får genom det sätt han utnyttjat R-M.G. sexuellt anses ha utnyttjat R-M.G:s oförmåga att själv skydda sig. J.O. skall därför fällas till ansvar för grovt sexuellt utnyttjande av underårig.

J.O. överklagade domen och yrkade frikännande. Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten hördes J.O. C.W. och C.O. på nytt. Tre av de fyra polisförhören förebringades genom uppspelning av videoband och det fjärde genom uppläsning. M.W:s, D.R:s och K.O:s uppgifter vid tingsrätten tog hovrätten del av genom att de lästes upp ur domen. Vidare hörde hovrätten J.O:s mor K.O. överläkaren J.S. och vittnespsykologen B.H. Den sistnämnda avgav även skriftligt yttrande. Viss skriftlig bevisning förekom.

Svea hovrätt (1993-04-16, hovrättsrådet Anders Holmstrand, t.f. hovrättsassessorn Sven Johannisson, referent, samt nämndemännen Lennart Edlund och Barbro Pettersson) ogillade åtalet och antecknade i domskälen:

Hovrätten tar först upp frågan om R-M.G. alls utsatts för något sexuellt övergrepp. Enligt rättsintyget från K.O. var slemhinnorna i R-M.G:s underliv vid undersökningen den 24 juni 1992 ilsket röda med synliga kärlteckningar. Vidare var mödomsöppningen ovanligt vid med hänsyn till hennes ålder samt förelåg en ärrliknande bindvävssträng i slidförgårdens bakre del. Vid tingsrätten uppgav K.O. att fynden tyder på att något föremål förts upp i slidan. Men KO. förklarade att ärret kunde vara en medfödd defekt samt att det inte kunde uteslutas att mödomsöppningen var intakt. Vad K.O. uppgett medger därför inte någon säker slutsats i frågan om något sexuellt umgänge ägt rum; i någon mån talar dock fynden för att så skett. Det skulle kunna hävdas att den ärrliknande bindvävssträngen, om den var en medfödd defekt, borde ha funnits kvar vid J.S:s undersökning och då upptäckts. J.S. har också förklarat att han, mot bakgrund av innehållet i remissen, borde ha upptäckt en sådan avvikelse; han kan dock inte riktigt föreställa sig hur en ärrliknande bindvävssträng ser ut. Men oavsett om en ärrliknande bindvävssträng fanns kvar eller försvunnit vid J.S:s undersökning går det inte att dra någon säker slutsats vare sig i ena eller andra riktningen. Av den medicinska utredningen framgår således inte att ett sexuellt övergrepp ägt rum.

R-M.G. lämnade i det fjärde förhöret den 22 september 1992 de uppgifter som ligger till grund för åklagarens gärningspåstående. Frågan blir då om dessa uppgifter sammanställda med vad som i övrigt förekommit i målet ställer det utom allt rimligt tvivel att ett övergrepp ägt rum.

R-M.G:s utsaga innehåller inte någon sammanhängande berättelse vari redogjorts för sexuella övergrepp. Detta behöver dock inte med nödvändighet medföra att hennes uppgifter bedöms som mindre trovärdiga. Men hennes svar är under förhörens gång ofta inbördes motstridiga. Först förnekade hon att övergrepp skett. Sedan uppgav hon att några pojkar gjort närmanden mot henne och att en pojke vid namn P. "hoppade på" henne och slutligen sade hon att hon trodde och därefter att hon visste att J.O. "stoppade in snoppen" i henne. Hovrätten anser att de inbördes motstridiga svaren från R-M.G. minskar trovärdigheten i de uppgifter hon lämnade i det fjärde förhöret.

Det kan hävdas att R-M.G. nyligen hämtad från ett fritidshem till polisförhör, knappast upplevde det som lätt att inför en polis hon aldrig träffat lämna detaljerade uppgifter om intima förhållanden och det är rimligt att uppgifterna om sexuella övergrepp kryper fram först efterhand. Även om det kan vara naturligt att en berättelse tar form på detta sätt går det dock inte att därav dra slutsatsen att alla barn som likt R-M.G. undan för undan berättar om sexuella övergrepp också utsatts för sådana övergrepp; förklaringen kan ju vara att de lämnade uppgifterna är resultatet av ledande frågor.

Av M.W:s och D.R:s uppgifter framgår bl.a. att R-M.G. sedan hon placerades i s.k. terapiklass höstterminen 1990, vid flera tillfällen talade med dem om en flicka som utsatts för sexuella övergrepp, att hon hade svårt att anpassa sig i skolan, att hon visade ett påtagligt intresse för att prata om sexualitet samt att de sade till henne att de trodde att den omtalade flickan var hon själv, vilket hon då förnekade. Hovrätten finner att R-M.G:s uppträdande gentemot lärarinnorna kan vara resultatet av att hon själv blivit utsatt för övergrepp. Emellertid finns flera andra fullt tänkbara orsaker. Andra barn kan ha berättat för henne om övergrepp de utsatts för. R-M.G:s intresse för sexuella frågor kan vara resultatet av en öppen attityd i hemmet och där förda diskussioner. Och hennes allmänna anpassningssvårigheter tog enligt vad som framkommit genom förhören med C.O. och K.O. sin början långt tidigare. Helt säkert blev hon dock medveten om att lärarinnorna trodde att hon utsatts för sexuella övergrepp.

Enligt hovrättens mening måste R-M.G. under det första polisförhöret ha blivit än mer medveten om att förväntningar fanns på henne att hon skulle berätta om sexuella övergrepp; förhörsledaren frågade henne om något inte var bra med J.O. om han gjort henne illa samt om hon hade känt på någon snopp. Härtill kommer att förhörsledaren inför R-M.G. förklarade sig tro att något hänt och att någon varit dum mot henne. Trots detta, och trots att förhörsledaren gick så långt att hon sade "vi kan bara låtsas", vidhöll R-M.G. att övergrepp ej skett. Hon gav under förhöret klart uttryck för en vilja att förhöret skulle avbrytas. Enligt hovrättens mening var det sedan en naturlig reaktion från hennes sida att på något sätt försöka besvara de förväntningar som ställts på henne för att på så sätt få sin vilja fram.

I det andra förhöret konfronterades R-M.G. med resultatet av läkarundersökningen den 24 juni 1992; hon fick höra att hon hade ett ärr i "stjärten". Trots förhörsledarens påpekanden om hur viktigt det var att berätta vad som hade hänt lämnade hon ingen annan uppgift än att hon trodde att ärret åstadkommits av J.O. Av hennes uppgifter framgår klart att hon ville åka hem och ifrån fosterhemmet. Av förhörsledaren fick hon, som svar på sitt påstående att hon trots löfte därom inte fick åka tillbaka till fritidshemmet efter det första polisförhöret, veta att hon inte då kunnat prata om det som hade hänt. Senare under förhöret nämnde förhörsledaren att hon blivit "jätteglad" över uppgifter som R-M.G. lämnat. Det nu sagda talar enligt hovrättens mening starkt för att hon gett efter för vad hon uppfattat som krävande förväntningar.

C.W:s uppgift att hon inte utsatt R-M.G. för några påtryckningar utan lät henne komma fram spontant och berätta måste bedömas med viss försiktighet. Men oavsett hur det nu må förhålla sig med uppgiftens trovärdighet påverkar det inte hovrättens ovan redovisade uppfattning att R-M.G. redan innan fosterhemsplaceringen blivit medveten om att det fanns förväntningar på henne att berätta om sexuella övergrepp. På grund härav finner hovrätten att hennes uttalanden inför C.W. om sexuella övergrepp inte kan anses innebära att trovärdigheten i hennes uppgifter om sexuella övergrepp ökar.

I det tredje förhöret uppgav R-M.G. bl.a. att hon då visste att det var J.O. som var inne i hennes rum och andades eftersom det enligt henne inte kunde vara någon annan och att han "gjorde samlag". Emellertid uppgav hon även att hon undrade vem det var som andades, att hon inte såg någon i rummet när hon tittade upp efteråt och att hon inte mindes att han gjorde någonting. Hon lämnade alltså inbördes motstridiga uppgifter. Även under detta förhör gav R-M.G. klart uttryck för att hon ville att förhöret skulle avbrytas. Men förhörsledaren förklarade att hon skulle må bättre av att prata. Och på frågan om "han haft sin snopp i din stjärt då?" svarade hon "Det måste han väl ha, när jag har sådana här ärr". Vidare lovade förhörsledaren att de skulle sluta prata bara hon berättade.

Inte heller R-M.G:s uppgift i det sista förhöret, i samband med att hon berättat om sexuella övergrepp, att det kändes skönt att berätta ökar trovärdigheten hos hennes utsaga eftersom förhörsledaren gång på gång upprepat för henne att det känns så skönt efteråt när man berättat.

Sammanfattningsvis innebär det sagda att medicinsk bevisning som stöder att något sexuellt övergrepp ägt rum inte föreligger samt att trovärdigheten i R-M.G:s uppgifter att hon blivit utsatt för ett sådant övergrepp av J.O. inte kan anses så hög att det genom hennes uppgifter blivit ställt utom allt rimligt tvivel att något sexuellt övergrepp skett. Hovrätten ogillar därför åtalet.

Lagmannen Christer Rune var skiljaktig och anförde: Läkarundersökningarna besvarar inte tydligt frågan om R-M.G. verkligen utsatts för ett sexuellt övergrepp i form av fullbordat samlag, än mindre då vem den potentielle gärningsmannen kunde vara. Följaktligen kan svaret endast sökas i vad R-M.G. själv haft att säga i saken.

R-M.G. hördes fyra gånger av polis, den första i anslutning till att hon den 22 juni 1992 blev omhändertagen för placering i fosterhem och den fjärde den 22 september samma år när hon vistats i fosterhemmet sedan omhändertagandet; förhören videofilmades. Under de fösta förhören strävade hon emot en påfallande suggestiv förhörsledning, som inte bara förutsatte att hon blivit utsatt för sexualövergrepp utan dessutom lät förstå att styvfadern, J.O. misstänktes vara gärningsmannen. Av det första förhöret kom ej ut stort mer än att R-M.G. - som hela tiden ville komma hem igen - nog hade haft sexuella erfarenheter med pojkar. Först under det andra kom det fram, låt vara osäkert och trevande, att erfarenheterna kunde ha gjorts med styvfadern. Och under de följande förhören uttalade hon sig efter hand bestämt därom; J.O. hade haft samlag med henne flera gånger.

Att en berättelse om sexuella övergrepp sålunda växer fram successivt betraktar jag inte som orimligt; tvärtom håller jag det för naturligt att barnets berättelse om en konfliktladdad upplevelse tar form på detta sätt. Men den suggestiva förhörstekniken, i förening med R-M.G:s tydliga hemlängtan, var onekligen ägnad att äventyra bevisvärdet av vad hon kom att säga.

Om sålunda R-M.G:s slutliga berättelse kan befaras ha helt eller delvis blivit en produkt av förhörsteknik, synes mig motsatsen vara fallet med vad hon anförtrodde fostermodern, C.W. innan polisförhören hade slutförts. R-M.G:s sätt att småningom för fostermodern spontant berätta om sexualövergrepp av far mot dotter, som hon kallade K. uppfattar jag nämligen som tydliga försök att utröna i vad mån fostermodern kunde riskfritt anförtros upplevelser av detta slag; något som R-M.G. därefter uppenbarligen tordes göra då hon förklarade för fostermodern att det i själva verket var hon, R-M.G. som var K. På motsvarande sätt synes hon redan före omhändertagandet ha berättat för sina lärarinnor, M.W. och D.R., låt vara utan att komma fram med öppna påståenden.

När därtill kommer att fostermodern - på ett för mig övertygande sätt - vittnat om hur hon passivt, och tydligen varsamt, inväntat vad R-M.G. kunde komma att vilja berätta för henne om sig själv, finner jag mig inte kunna värdera R-M.G:s slutliga utsaga inför polisen annorledes än som ett länge tillbakahållet avslöjande, värt att tas på fullt allvar; och det också som bevis i straffprocessen, fastän det här är annat som skall fälla utslaget än vad hänsyn till R-M.G:s bästa kräver.

Mot denna R-M.G:s utsaga står J.O:s bestämda förnekande och vittnesmål av hennes mor, C.O. Vittnesmålet går väsentligen ut på att J.O. inte kunnat oförmärkt lämna makarnas säng och sovrum för att ta sig över till R-M.G:s rum på andra sidan om korridoren; det hör till bilden att makarna delar en vattensäng vari man enligt C.O. själv lättsövd, inte kan undgå att märka den andres rörelser.

Detta vittnesmåls bevisvärde prövar jag med utgångspunkt i att det är en naturlig moderlig reaktion - ehuru tragisk nog om den är oberättigad - att värja sig emot påstående att hennes man förgripit sig sexuellt på hennes dotter; något som normalt måste innebära en svår känslomässig konflikt för modern ifall påståendet skulle vara sant. Jag är därför inte beredd att lägga avgörande vikt vid ett sådant möjligt alibi. Och därmed finner jag ej heller att C.O:s vittnesmål rubbar min värdering av det som R-M.G. sagt. Följaktligen ansluter jag mig till tingsrättens mening att J.O. skall dömas skyldig till de övergrepp åtalet avser.

Överröstad i skuldfrågan är jag i övrigt ense med hovrättens flertal.

Målnummer B 353/93