RH 1993:128

Åklagaren yrkade vid Halmstads tingsrätt ansvar å L.N. för grov stöld och våld mot tjänsteman enligt följande gärningsbeskrivning.

1. L.N. har i samråd och tillsammans med F.L. natten mot den 16 juli 1993 berett sig tillträde till en bostadsfastighet vid Magnus Stenbocks väg i Halmstad och stulit bl.a. ett träskrin med frimärken samt mässingsföremål, som värderats till sammanlagt cirka 3 560 kronor. Då tillgreppet skett efter intrång i bostad, är gärningen att anse som grov.

2. L.N. har i samråd och tillsammans med annan person natten mot den 16 juli 1993 brutit sig in i en bostadsfastighet vid Plönegatan i Halmstad och stulit en videobandspelare och smycken, som värderats till sammanlagt cirka 6 895 kronor. Då tillgreppet skett efter intrång i bostad, är gärningen att anse som grov.

3. L.N. har natten mot den 16 juli 1993 vid Mickedalavägen i Halmstad förgripit sig med våld mot polisassistenten J.K. i dennes myndighetsutövning genom att sparka och slå mot honom så att K. tillfogats näsfraktur, sår, sänkningsblödningar och svullnader i ansiktet, mjukdelsblödning vid ena tummens grundled, röda missfärgningar på underarmarna, hudavskrapningar och sår vid knäna, blåmärken på ena underbenet samt smärta.

Åtalspunkt 1 och 2 F.L. uppgav vid tingsrätten: Han och L.N. hade under kvällen varit hemma hos F.L. där de hade druckit en hel del alkohol. De begav sig ut för att få frisk luft. De fick en ingivelse att göra inbrott. På Magnus Stenbocks väg gick de in genom en olåst dörr till garaget i källaren. I ett rum bredvid garaget fann de ett träskrin som de tillgrep. När de gick upp på andra våningen mötte de en äldre dam. - På Plönegatan tog de sig in genom att montera ner ett fönster. De besökte fastigheten vid två olika tillfällen samma kväll. Vid det första tillfället tillgrep de en videobandspelare och F.L. tog även med sig några smycken. Vid det andra tillfället kom polis till platsen.

L.N. vitsordade F.L:s berättelse och tillade. Inbrotten var en "fyllegrej". Han har inget minne av vad han själv tillgrep och han kommer inte heller ihåg att de varit hemma hos F.L. efter inbrottet på Magnus Stenbocks väg. L.N. har inte tillgripit några smycken eller mässingssaker och han har inte sett något träskrin med frimärken i.

Åtalspunkt 3

Målsäganden J.K. berättade vid tingsrätten: Polisen fick larm om pågående inbrott i ett radhus på Plönegatan. Fyra polismän begav sig till platsen i två bilar. Två polismän bevakade framsidan och två – J.K. och en kollega - baksidan av huset. Polismännen talade högt i radion för att gärningsmännen skulle höra dem. Polismännen ringde på ytterdörren. De hörde först att en dörr slog igen och därefter kom två personer ut genom altandörren på husets baksida. Den ene, L.N., sprang mot J.K:s kollega men denne lyckades ej få grepp om L.N. J.K. tog upp förföljandet av L.N. Han skrek till L.N. att det var polisen och uppmanade honom att stanna. De hoppade över häckar till 5-6 tomter och kom så småningom ut på Mickedalavägen. L.N. fortsatte från Mickedalavägen in på Karlsrovägen. Efter cirka 250 meter vek han in på en garageinfart som kantades av två stenmurar och sluttade brant neråt. J.K. lyckades få tag i L.N. och försökte lägga ner denne. L.N. sparkade och krängde med kroppen hela tiden och de hamnade så småningom uppe på en låg mur. Under det tumult som följde tilltog L.N:s våldsamhet allt mer. Han bet, slog och sparkade mot J.K. J.K. försökte förgäves få kontakt med sina kollegor via radio. J.K. höll L.N. i hans kläder och fick ödsla stor kraft på att försöka lägga ner honom. Något brast i L.N:s klädsel varvid denne lyckades ta sig upp på muren och stående rikta en kraftig spark mot J.K. J.K. stod lätt framåtböjd och sparken träffade honom i ansiktet, över näsan och pannan. Han kände smak av jord och sand i munnen. Han lyckades återigen få tag i L.N:s kläder men orkade inte hålla kvar utan tvingades släppa taget varefter L.N. försvann från platsen. J.K. var helt utmattad och sjönk ihop. Efter en stund hittade en kollega honom och han fördes till lasarettet. J.K. uppskattar att han under tumultet fick motta 15-20 knytnävsslag och sparkar varav han kunde avvärja åtminstone hälften. Tre eller fyra kraftiga knytnävsslag träffade honom i ansiktet och resten på kroppen. L.N. utdelade även ett flertal sparkar varav åtminstone ett tiotal träffat J.K:s ben. J.K. har varit polis i 13 år men aldrig varit med om något liknande tidigare. J.K. uppfattade inte L.N. som påverkad av alkohol. Slagen och sparkarna från L.N. var direkt riktade mot honom och tydde inte på att L.N. varit påverkad. J.K. utdelade inte några slag mot L.N. Han hade pistolen i hölstret hela tiden och ficklampan låg i bröstfickan. - Ingreppet att återställa näsbenets läge var oerhört smärtsamt. Han har känt kraftig smärta från näsan efter händelsen, och han känner fortfarande smärta vid tryck på näsan. Han behövde dock inte sjukskriva sig efter händelsen, men kunde inte fullgöra yttre tjänst under två dagar. I en vecka led han av sömnsvårigheter.

L.N. uppgav: Han hade under kvällen druckit en hel del öl och hembryggt vin och var rejält berusad. När han sprang ut ur huset på Plönegatan stötte han emot en polisman. Han uppfattade att polismannen skrek "stanna annars skjuter jag". L.N. hade för avsikt att bege sig till kyrkogården. Han sprang cirka 50 meter bort innan han på grund av berusning mer eller mindre ramlade in genom en häck och hamnade på en garageinfart. Polismannen hann ikapp honom och tryckte ner honom på marken. L.N. försökte komma loss genom att kränga med kroppen. När han låg på marken fick han motta åtminstone tre kraftiga slag i nacken. L.N. trodde att det var en pistolkolv som polismannen slog med. L.N. lyckades komma loss men polismannen fick tag i hans ben, varvid L.N. utdelade en spark mot honom som träffade i huvudet. L.N. kom återigen loss och sprang mot granntomten. När han hoppade över staketet "blev allt svart" och han vaknade inte förrän en och en halv timme senare. Han gick till F.L:s bostad, hämtade sin cykel och begav sig hem.

Åklagaren åberopade som skriftlig bevisning ett av underläkaren O.A. utfärdat rättsintyg. I rättsintyget, som avgetts efter utförd rättsmedicinsk undersökning den 16 juli 1993, sägs det att J.K. företett svullnad över vänster panna, svullnad av sin näsrygg och en sänkningsblödning runt mellersta delen av höger öga, ett sår vid höger öga, mjukdelsblödning vid vänster tummes grundled, röda streck på båda underarmarna, hudavskrapningar på ovansidorna av båda knäna, två färska blåmärken på vänster underben samt ett sår på höger knäs yttersida, att skadorna kan ha uppkommit omkring den uppgivna tidpunkten, att skadorna kan ha orsakats av sparkar och slag och att skadorna varit av lindrig karaktär.

Halmstads tingsrätt (1993-08-27, rådmannen Bengt Erdmann samt nämndemännen Lizzie Nilsson, Evy Karlsson och Maj Francke) dömde L.N. för grov stöld enligt 3 kap. 4 § brottsbalken och för våld mot tjänsteman enligt 13 kap. 1 § brottsbalken till fängelse sex månader.

I motiveringen anförde tingsrätten.

Åtalspunkterna 1 och 2: L.N:s erkännande stöds av övrig utredning. Det är inte visat att han tillgripit mässingsföremål på Magnus Stenbocks väg. Stölderna på Magnus Stenbocks väg och Plönegatan har skett efter intrång i bostad och har inneburit en allvarlig kränkning av de drabbades integritet - gärningsmännen stötte bl.a. samman med den 70-åriga kvinna som har sin bostad på Magnus Stenbocks väg - och gärningarna skall därför bedömas som grov stöld i båda fallen.

Åtalspunkt 3: Av J.K:s uppgifter - som tingsrätten inte funnit anledning sätta ifråga och vilka vinner stöd av åberopat läkarintyg - har framgått att L.N. uppsåtligen utdelat ett flertal slag och sparkar som träffat J.K. i ansiktet och på kroppen med de skador som följd vilka åklagaren angett.

L.N. har tagits på bar gärning vid pågående inbrott och J.K. har haft rätt att utöva våld för att få L.N. att stanna kvar. När L.N. satt sig till motvärn har således J.K. varit berättigad att tillgripa än större våld för att betvinga L.N. L.N. har därför inte, som han tycks göra gällande, haft rätt till nödvärn mot J.K. Av L.N:s egna uppgifter har framgått att J.K. hållit i L.N:s ena ben när L.N. sparkat för att komma loss. Det måste därvid ha stått helt klart för L.N. att hans spark med nödvändighet måste träffa J.K. i ansiktet. Denna vetskap har emellertid inte avhållit L.N. från att utdela den spark som orsakat J.K. de allvarligaste skadorna. L.N. har således varit helt likgiltig för följderna av sitt handlande och skall därför dömas för våld mot tjänsteman. Brottet är inte att anse som ringa.

Påföljden: L.N. är tidigare antecknad i kriminalregistret under ett avsnitt. Han dömdes den 6 februari 1991 för stöld till villkorlig dom. Han skall nu dömas för grov stöld i två fall och våld mot tjänsteman, som tingsrätten ser mycket allvarligt på. Straffvärdet av gärningarna är sådant att påföljden skall bestämmas till fängelse. Med hänsyn till L.N:s ålder finner tingsrätten att fängelsestraffet kan bestämmas till sex månader.

L.N. vädjade mot domen och yrkade skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst, i andra hand straffnedsättning.

Hovrätten för Västra Sverige (1993-10-21, hovrättslagmannen Staffan Levén samt nämndemännen Stig Andersson och Gudrun Bäckman) ändrade tingsrättens dom på så sätt att påföljden bestämdes för grov stöld till skyddstillsyn och för våld mot tjänsteman till fängelse tre månader.

I domskälen anförde hovrätten.

I enlighet med tingsrättens dom har L.N. gjort sig skyldig till grov stöld och våld mot tjänsteman.

I hovrätten har yttranden från frivården inhämtats beträffande L.N:s personliga förhållanden. Av detta framgår bl.a. följande. L.N. är arbetslös. Hans fader är kriminell och blandmissbrukare. L.N. anser sig inte ha några missbruksproblem, men oro har uttalats över alkoholvanorna i de kretsar där han umgås och han har omhändertagits enligt LOB vid två tillfällen under 1993. Enligt frivårdens uppfattning är han klart i behov av det stöd och den kontroll som en skyddstillsyn kan innebära och enligt frivården bör skyddstillsynen förstärkas med en föreskrift om samhällstjänst.

Med hänsyn till vad som framkommit om L.N:s personliga förhållanden finns det anledning anta att en skyddstillsyn kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Han bör därför ådömas en sådan påföljd för tillgreppsbrotten. För våld mot tjänsteman kan emellertid annan påföljd än fängelse komma i fråga endast om starka skäl talar för det. Frågan i målet är om ett fängelsestraff kan undvaras för sistnämnda brott om skyddstillsynen kombineras med en föreskrift om samhällstjänst. Härvid skall också beaktas att L.N. vid brottstillfället nyss fyllt 20 år och att det därför krävs särskilda skäl för att han skall dömas till fängelse.

Några uttryckliga begränsningar i fråga om brottets art gäller inte beträffande möjligheterna att förordna om samhällstjänst. I förarbetena till lagstiftningen uttalas emellertid att det skall vara fråga om brott som enligt praxis normalt anses kräva kortare fängelsestraff och som exempel nämns misshandelsbrott "av inte alltför allvarlig art" (prop. 1989/90:7 s. 20). Det synes som om en försiktig tillämpning är avsedd, men i stor utsträckning har det överlämnats till rättstillämpningen att närmare bestämma gränserna.

Det våldsbrott som L.N. gjort sig skyldig till är av mycket allvarlig art. Sedan han vid ett bostadsinbrott anträffats på bar gärning, har han i samband med att en polisman i enlighet med sina tjänsteåligganden sökt gripa honom förövat en hänsynslös och närmast besinningslös misshandel av polismannen, avslutad med en spark i ansiktet som bl.a. orsakat en näsfraktur. Brottets straffvärde får anses motsvara sex månaders fängelse. För denna gärning är enligt hovrättens mening, trots L.N:s ålder, en skyddstillsyn inte en tillräckligt ingripande påföljd ens om den förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

L.N. skall således för grov stöld dömas till skyddstillsyn och för våld mot tjänsteman till fängelse. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd skall hänsyn tas till hans ålder.

Hovrättsrådet Bertil Josefson, referent, och t.f. hovrättsassessorn Helen Svensson var skiljaktiga i påföljdsfrågan och anförde: Med hänsyn till vad som framkommit om L.N:s personliga förhållanden finns det anledning anta att en skyddstillsyn kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet. Vid valet av påföljd skall även beaktas att L.N. vid brottstillfället nyss fyllt 20 år och att det därför krävs särskilda skäl för att han skall dömas till fängelse.

L.N. har gjort sig skyldig till bl.a. våld mot tjänsteman. Detta brott är av sådan art att fängelse normalt bör följa. L.N. tillhör den grupp av yngre lagöverträdare som avses i lagen (1989:928) om samhällstjänst. Enligt vår uppfattning bör det därför i förevarande fall inte vara uteslutet att välja skyddstillsyn som påföljd om den förenas med föreskrift om samhällstjänst. Straffvärdet för den samlade brottsligheten kan inte heller anses vara så högt att samhällstjänst på grund därav skall uteslutas. L.N., som förklarat sig villig att följa föreskrifter om samhällstjänst, bör därför ådömas skyddstillsyn med föreskrifter om skyldighet att utföra oavlönat arbete. För den händelse fängelse hade ådömts L.N. skulle straffets längd ha bestämts till sex månader. Med beaktande härav bör tiden för det oavlönade arbetet bestämmas till 165 timmar.

Målnummer B 1222/93