NJA 1991 s. 444

Domskäl

TR:n (ordf hovrättsfiskalen Larsson Ernefelt) anförde i dom d 31 okt 1990:

Domskäl. J.V. och A.S. har erkänt gärningarna. Erkännandena vinner stöd av utredningen i målet och gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren gjort.

I målet har hörts målsäganden S.B., född 1927. Av S.B:s berättelse, sammantagen med J.V:s och A.S:s uppgifter, har framkommit följande.

J.V. och A.S. har nattetid följt efter en berusad äldre man, som de funnit vara ett lämpligt offer att råna. De har sparkat honom så att han föll till marken och där sökt igenom honom. Därefter har de lämnat honom liggande. Enligt rättsintyg åsamkades S.B. skada i form av revbensfraktur. J.V. och A.S. var inte berusade.

Det har vidare framkommit att J.V. varit den erfarne och drivande kraften bakom brottet.

Gärningen har begåtts på ett sätt som medför att den förtjänar högre straff än stadgat minimistraff för rån.

J.V. är 18 år och förekommer inte i kriminalregistret. Åklagaren har upplyst att J.V. dömdes i sept 1988 för stöld, häleri och olovlig körning till vård enligt socialtjänstlagen och i sept 1989 för grov stöld till vård enligt socialtjänstlagen jämte dagsböter.

Av personundersökning angående J.V. framgår att han har arbete och synes få en alltmer stabil social situation.

TR:n finner att straffvärdet är sådant att J.V. inte förtjänar annan påföljd än fängelse, varvid dock minimitiden, på grund av J.V:s ålder, kan underskridas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.V. enligt 8 kap 1 och 5 §§ BrB för stöld och rån till fängelse 8 mån.

A.S. dömdes för rån till skyddstillsyn.

Talan fullföljdes av båda parter i HovR:n över Skåne och Blekinge.

J.V. yrkade att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Åklagaren yrkade att fängelsestraffet skulle skärpas.

Domskäl

Domskäl. Genom TR:ns i denna del inte överklagade dom har J.V. befunnits skyldig till de åtalade gärningarna. HovR:n godtar TR:ns brottsrubriceringar.

Rånbrottet, som innefattar överfall och misshandel av en ensam person med personskador som följd, är av allvarlig karaktär. Gärningens straffvärde är sådant att straffet, om brottet hade begåtts av en person över 21 år, skulle ha blivit fängelse överstigande minimistraffet för rån.

J.V. var när brottsligheten förövades 18 år gammal. Han omfattas därmed av den särskilda bestämmelsen i 30 kap 5 § 2 st BrB, enligt vilken den som har begått brott efter det att han fyllt 18 år men innan han fyllt 21 år får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl. Av betydelse är också 29 kap 7 § 1 st BrB, där det stadgas att, om någon begår brott innan han fyllt 21 år, hans ungdom skall beaktas särskilt vid straffmätningen och att det härvid får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Med hänsyn till J.V:s ålder bör med hänsyn till nyssnämnda bestämmelse i 29 kap 7 § BrB vid de fortsatta övervägandena utgångspunkten vara att straffet, om påföljden bestämts till fängelse, begränsats till 8 mån.

Enligt lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst, som trätt i kraft d 1 jan 1990, får vissa domstolar enligt lagens 1 och 2 §§, utöver vad som följer av 28 kap 6 § BrB, när det döms till skyddstillsyn meddela särskild föreskrift om samhällstjänst. Detta får ske om det vid val av påföljd enligt 30 kap BrB är av avgörande betydelse för att rätten, i stället för att döma till fängelse, skall kunna döma till skyddstillsyn. En ytterligare förutsättning är att den tilltalade förklarat sig villig att följa en sådan föreskrift. Enligt lagens förarbeten (prop 1989/90:7 s 14) har samhällstjänsten fördelar som är svåra att ta tillvara med andra kriminalpolitiska medel. Framförallt öppnas en möjlighet att för ytterligare ett antal lagöverträdare, varav de flesta är unga, välja en annan påföljd än fängelse och därigenom låta dem undvika fängelsestraffets skadeverkningar. Samhällstjänst är tänkt för främst två kategorier av brottslingar, nämligen den grupp som ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott och den grupp som med hänsyn till brottslighetens art ådöms kortare fängelsestraff. Vad gäller frågan i vilken utsträckning samhällstjänst kan komma i fråga med hänsyn till brottslighetens straffvärde framgår av motivuttalandena att samhällstjänst i regel inte bör ådömas om brottsligheten skulle föranleda fängelse i ett år eller mer. Ett riktmärke bör vara att ett fängelsestraff på 8-10 mån skall motsvara det högsta antalet arbetstimmar som samhällstjänst skall få omfatta.

Av utredningen i målet framgår bl a följande. J.V. är född och uppvuxen i Sverige. Föräldrarna är av zigensk härkomst och invandrade från Ungern 1968. J.V. är uppfostrad i föräldrahemmet tillsammans med tre bröder. Uppväxttiden får anses ha följt gängse mönster för invandrade zigenare med olika typer av bostäder, ofta hotell i långa perioder. Föräldrarna är skilda men bor tillsammans. J.V. har gått nio år i grundskola. Han har haft läs- och skrivsvårigheter men har deltagit i skolundervisningen. Efter grundskolan har han gått två år på en livsmedelsteknisk linje. Därefter har han haft praktikplatser på ett par olika arbetsplatser, vilka arbeten han skött till arbetsgivarnas fulla belåtenhet.

J.V. har under senare delen av 1980-talet varit föremål för socialtjänstens intresse på grund av att han gjort sig skyldig till stölder och inbrott. Han har vidare under 1988 och 1989 dömts för huvudsakligen förmögenhetsbrott till vård inom socialtjänsten.

J.V:s familj har sedan 1984 haft stödkontakt enligt socialtjänstlagen. Kontaktpersonen M.C. har, hörd under personundersökningen, anfört bl a följande. Hon har känt familjen i många år och har varit kontaktperson för den sedan början av 1980-talet. En tid har hon haft barnen fosterhemsplacerade hos sig när modern avtjänade ett fängelsestraff. Hemförhållandena har varit mindre goda, föräldrarna har ofta bråkat och är inte lojala mot sina barn. Hon har alltid tyckt bra om J.V. och har haft ganska stora förhoppningar på honom.

Personundersökaren, socionomen O.F., har i påföljdsfrågan anfört: J.V:s sociala situation tycks bli alltmer stabil. Han har nu arbete och börjar få regelbundna inkomster. Han planerar att flytta hemifrån så snart det blir ekonomiskt hållbart. Prognosen förefaller därför god och det finns anledning anta att en påföljd i form av skyddstillsyn skall kunna medverka till att återfall inte inträffar. Skyddskonsulenten K.A. har instämt i påföljdsförslaget.

Kuratorn på ungdomsarbetsförmedlingen i Malmö, D.H., har hörts om J.V:s personliga förhållanden, och projektledaren för samhällstjänst, E.K., har hörts upplysningsvis angående J.V:s lämplighet för samhällstjänst.

D.H. har berättat: Hon kom i kontakt med J.V. i aug 1990. Hon förstod, efter att ha tagit del av tillgänglig personutredning samt efter kontakter med hans lärare, att han hade en lång inlärningsperiod, men att han segt och envist kämpat sig igenom sin skolgång. Vid val av praktikplats för J.V. togs hänsyn till nämnda förhållanden. J.V. innehade under sept 1990 till dec 1990 en praktikplats vid Malmö Energiverk i företagets kök. J.V. var mycket duktig och omtyckt på arbetsplatsen. Anledningen till att praktikplatsen upphörde var att företaget nödgades permittera del av sin personal på grund av arbetsbrist och då tillät inte facket att J.V. var kvar. J.V. erhöll dock ganska omgående en annan praktikplats i köket på Konsthallens restaurang. Han får vara kvar där till dess han i maj 1991 påbörjar en anställning vid Samhall Pile. D.H. kommer att följa J.V. fram till dess han fyller 20 år. Hon är av uppfattningen att det för J.V. är mycket viktigt att han får träffa "vanliga" människor och att han därigenom kommer att socialisera sig. J.V. har utvecklats i en positiv riktning under det senaste året både när det gäller arbetet och kontakten med kamrater. Det skulle idag vara mycket olämpligt att sätta honom i fängelse.

E.K. har upplyst: Hon förordar att J.V. ådöms samhällstjänst. Hon har gått igenom villkoren för en sådan med honom och han är införstådd med dem. Det kommer att gå bra att kombinera en samhällstjänst med J.V:s arbete. Vid bestämmandet av arbetstiderna för utförandet av samhällstjänsten kommer det att tas hänsyn till hans arbete. J.V. gjorde ett moget intryck på henne.

J.V. har förklarat sig villig att följa en föreskrift om samhällstjänst.

HovR:n gör den bedömningen att en dom på skyddstillsyn inte ens i förening med ett bötesstraff är en med hänsyn till brottslighetens art och straffvärde tillräckligt ingripande påföljd. Valet kommer därför att stå mellan fängelse och skyddstillsyn i förening med antingen fängelse eller föreskrift om samhällstjänst.

Enligt 30 kap 4 § BrB skall vid val av påföljd särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse.

Med hänsyn till vad som upplysts om J.V:s personliga förhållanden anser HovR:n att en skyddstillsyn kan bidra till att J.V. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Han tillhör den åldersgrupp för vilken samhällstjänst främst är avsedd. Av utredningen framgår att han under senare tid utvecklats positivt och att det är av stor vikt att han kommer i kontakt med laglydiga personer som kan bidra till hans fortsatta utveckling. De allmänpreventiva krav som ställs på grund av brottslighetens art och straffvärde kan tillgodoses genom det oavlönade arbete som J.V. kan utföra enligt systemet med samhällstjänst.

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar. Om påföljden hade blivit fängelse hade HovR:n bestämt straffets längd till 8 mån.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns domslut på så sätt att HovR:n enligt 28 kap 1 § BrB och 2 § 1 st lagen om försöksverksamhet med samhällstjänst bestämmer påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle fängelse 8 mån ha ådömts.

Nämndemannen Roos var skiljaktig och anförde: J.V:s nu aktuella brottslighet har ett så högt straffvärde att det är oundgängligen erforderligt att förena skyddstillsynen med ett fängelsestraff. Detta bör bestämmas till 2 mån.

Domskäl

Domskäl. Den fråga som skall prövas i målet gäller till vilken påföljd J.V. skall dömas för det rånbrott och den stöld som han enligt HovR:ns dom har gjort sig skyldig till.

Rånbrottet har bestått däri att J.V. tillsammans med en kamrat nattetid, efter att under 5-10 minuter ha följt efter en ensam äldre man, på en folktom gata överfallit och med personskador som följd misshandlat mannen samt ur hans kläder tagit hans plånbok innehållande kontanter.

Minimistraffet för rån är fängelse ett år. Att J.V:s ålder vid brottets begående enligt 29 kap 7 § BrB gör det möjligt att döma till ett lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet påverkar inte brottets straffvärde. Det finns därför en presumtion för att fängelse skall ådömas i detta fall (jfr prop 1987/88:120 s 100). Antalet gaturån har främst i de större städerna ökat under senare år. Brottet förövas inte sällan av ungdomar och med äldre, ensamma personer som offer. Även brottslighetens art liksom det förhållandet att J.V. tidigare vid två tillfällen dömts för förmögenhetsbrott talar för att påföljden skall bestämmas till fängelse.

I målet har förebragts en omfattande utredning rörande J.V:s personliga förhållanden. I HD har dels infordrats ett yttrande från kriminalvården, frivårdsdistriktet Malmö-Centrum, dels ingivits ett brev från kuratorn D.H.. Härav framgår bl a att J.V. hittills väl fullgjort den samhällstjänst han ålagts genom HovR:ns dom samt att han alltjämt är föremål för åtgärder och planering från ungdomsarbetsförmedlingens sida.

Vad som sålunda och genom J.V:s egna uppgifter framkommit om hans person och förhållanden ger klart vid handen, att en förutsättning för en positiv utveckling är sådana stödjande åtgärder som kan vidtagas inom ramen för en skyddstillsyn, och att ett längre avbrott i hans kontakter med ungdomsarbetsförmedlingen och kriminalvårdens frivårdsdistrikt skulle kunna få icke önskvärda följder. Det kan även befaras att för J.V. ett längre fängelsestraff skulle kunna få direkt skadliga verkningar. Den utan tvekan lämpligaste påföljden för honom är därför skyddstillsyn. Denna påföljd kan emellertid ej komma i fråga om inte samtidigt kan tillgodoses de krav på en mer ingripande påföljd som följer särskilt av rånbrottets straffvärde. Valet står då mellan att ge en föreskrift om samhällstjänst och att förena skyddstillsynen med ett kortare fängelsestraff.

Genom lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst har vissa domstolar givits möjlighet att för främst unga lagöverträdare välja en annan påföljd än fängelse, nämligen skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst. Samhällstjänst är enligt lagens förarbeten avsedd för huvudsakligen två grupper av brottslingar, dels den grupp som ådöms frihetsstraff efter återfall i inte alltför allvarliga förmögenhets- eller våldsbrott, dels den grupp som med hänsyn till brottslighetens art ådöms kortare fängelsestraff. Av motivuttalandena framgår vidare att samhällstjänst bör kunna komma i fråga endast i undantagsfall, om brottets straffvärde skulle föranleda fängelse i ett år eller mer. (Se prop 1989/90:7 s 19 f.)

Skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är inte en tillräckligt ingripande påföljd i detta fall. De krav som föranleds av främst rånbrottets straffvärde får däremot anses uppfyllda genom en skyddstillsyn i förening med fängelse. Denna påföljdskombination bör därför väljas. Vid bestämmande av fängelsestraffets längd skall beaktas att J.V. fullgjort drygt 40 timmars samhällstjänst. Fängelsestraffet kan därför stanna vid 2 mån.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut på det sätt att föreskriften om samhällstjänst upphävs och att skyddstillsynen förenas med fängelse 2 mån.