RH 1993:14

B.L. och T.L. ansökte vid kronofogdemyndigheten i Skövde om betalningsföreläggande mot P.J. och C.J. med adress i Mullsjö. P. och C.J. inkom med motiverat bestridande och angav i skriften att de var bosatta i Kalmar. Sedan B. och T.L. hemställt att kronofogdemyndigheten skulle överlämna målet till tingsrätt för vidare handläggning, överlämnade kronofogdemyndigheten målet till Kalmar tingsrätt. Tingsrätten översände B. och T.L:s begäran om överlämnande till P. och C.J. för yttrande. Yttrande inkom ej. Sedan B. och T.L. slutfört sin talan, meddelade tingsrätten (1992-09-11, rådmannen Curt Mejáre) följande beslut. P. och C.J. har båda underlåtit att till tingsrätten komma in med skriftligt svaromål på kärandens talan. Tingsrätten har från folkbokföringsmyndigheten i Kalmar inhämtat att P. och C.J. först den 13 mars 1992 blev folkbokförda i Kalmar, och att de den 1 november 1991 var folkbokförda i Mullsjö. Därför utgör jämlikt 10 kap. 1 § rättegångsbalken laga domstol i tvistemål för P. och C.J. rätten i den sistnämnda orten. Tingsrätten finner på grund av vad ovan upptagits och med åberopande av 10 kap. 18 § och 34 kap. 1 §rättegångsbalken att rättegångshinder föreligger beträffande den av T. och B.L. vid Kalmar tingsrätt förda talan. Tingsrätten avvisar således kärandens talan.

T. och B.L. överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens beslut på det sätt att målet skulle upptagas av Kalmar tingsrätt eller överflyttas till Falköpings tingsrätt.

C. och P.J. hemställde för det fall hovrätten skulle bifalla besvären att målet skulle handläggas av Kalmar tingsrätt.

Göta hovrätt (1992-12-30, hovrättslagmannen Ulla Malander och hovrättsrådet Carl Wilhelm Nisser) meddelade följande beslut.

Enligt 61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall tingsrätt, när den mottar mål från kronofogdemyndigheten och det inte av handlingarna framgår att tingsrätten är behörig att handlägga målet, överlämna målet till tingsrätt som kan vara behörig. Enligt motiven till lagrummet är detta förfarande tillämpligt endast när tingsrätten mottar målet. I ett senare skede, när skriftväxling och annan kommunikation med parterna inletts, kan målet inte överlämnas till annan domstol utan istället gäller då rättegångsbalkens regler om avvisning av talan.

I 10 kap. 18 § rättegångsbalken stadgas: Är rätten av annan grund än i 17 § sägs obehörig att upptaga tvist, som där väckes, skall tvisten dock anses väckt vid rätt domstol, om ej svaranden i rätt tid gjort invändning om domstolens behörighet eller uteblivit från första inställelsen eller, då förberedelse är skriftlig, underlåtit att inkomma med svaromål. Har svaranden uteblivit eller underlåtit att inkomma med svaromål, skall kärandens uppgift om de omständigheter, som betinga domstolens behörighet, tagas för god, om svaranden erhållit del därav och anledning ej förekommer, att den är oriktig.

P. och C.J. har hos kronofogdemyndigheten avgivit svaromål angående fordringsförhållandet. De har emellertid inte förrän målet överlämnats till tingsrätt haft anledning att ta ställning till frågan om rätt domstol. Då de inte inkommit med yttrande i anledning av tingsrättens föreläggande bör därför, såvitt avser frågan om rättens behörighet, anses som om de ej avgivit svaromål.

Tingsrätten har under sådana förhållanden att - såsom skett - pröva sin behörighet enligt 10 kap. 18 § andra meningen rättegångsbalken. Med hänsyn till de uppgifter om var P. och C.J. var bosatta som fanns i målet saknade tingsrätten därvid anledning att undersöka om den angivna adressen sammanföll med hemvistbegreppet i 10 kap. 1 § rättegångsbalken. Tingsrätten borde alltså inte ha funnit att det förelåg rättegångshinder. Avvisningsbeslutet skall därför undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

T.f. hovrättsassessorn Ulf Ljungdahl, referent, var skiljaktig beträffande hovrättens skäl och anförde:

Jämlikt 34 kap. 1 § rättegångsbalken har tingsrätten att självmant beakta rättegångshinder om inte annat är stadgat. Enligt 10 kap. 18 § rättegångsbalken får rätten, med undantag för i 17 § samma kapitel angivna indispositiva behörighetsregler, självmant pröva sin behörighet endast efter invändning från svaranden eller vid tredskodomssituationer, d.v.s. då svaranden uteblivit från första inställelsen eller, när förberedelsen är skriftlig, underlåtit att inkomma med svaromål.

Någon indispositiv behörighetsregel är inte aktuell. C. och P.J. har trots att de erhållit tillfälle därtill inte framställt någon invändning om tingsrättens behörighet. Det bestridande svarandena lämnat vid kronofogdemyndigheten skall jämställas med ett svaromål. Det har således ej heller förelegat en tredskodomssituation. Tingsrätten har därför inte självmant fått pröva sin behörighet. Felet är sådant att avvisningsbeslutet skall undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning. Målnummer Ö 955/92