RH 1993:18

Åklagaren yrkade ansvar å J-C.L. för brott mot 12 kap. 2 § 9 p. fartygssäkerhetslagen under påstående att denne den 21 mars 1991 som befälhavare på visst namngivet motortankfartyg fört fartyget in till Kalmar hamn utan att iaktta gällande skyldighet att anlita lots för infarten.

J-C.L. bestred ansvar, i första hand på grund av att han inte hade delgetts Sjöfartsverkets beslut att indraga hans dispens från lotstvånget och i andra han på grund av att han inte underlåtit att anlita lots.

I målet upplystes i huvudsak följande. I mars 1989 hade Sjöfartsverket medgivit J-C.L. som befälhavare på motortankfartyget undantag från lotsplikt i bl.a. Kalmarsund. Den 13 mars 1991 beslöt Sjöfartsverket att tills vidare upphäva beslutet om undantag från lotsplikten. I det nya beslutet anförde Sjöfartsverket att verket erfarit att J-C.L. saknade behörighet att tjänstgöra som befälhavare på fartyget samt att beslut om fortsatt undantag från lotsplikten kunde fattas så snart han kompletterat sin behörighet så att kraven i fartygssäkerhetsförordningen och mönstringslagen inte åsidosattes. I en skrivelse den 15 mars 1991 till samtliga trafikområdeschefer meddelade Sjöfartsverket bl.a. att dispensen för J-C.L. var indragen tills vidare.

J-C.L. anförde i huvudsak följande. Den 21 mars 1991 var han på väg in till Kalmar med fartyget. Han hade inte mottagit något meddelande om att dispensen var indragen. I Kalmarsund anropades han av lots, som påstod att han inte längre hade behörighet att gå in i oljehamnen utan lots. J-C.L. gav besked om att han hade tillstånd och därför inte behövde lots. Vid Trädgårdsgrundet kom en lots ombord med en skrivelse som han ville att J-C.L. skulle ta del av. J-C.L. ansåg inte att han kunde göra det då av säkerhetsskäl. Han blev irriterad och sade att han då fick lämna över manövreringen, eftersom hans behörighet ifrågasattes. Lotsen lämnade då fartyget. J-C.L. fick i Kalmar del av sjöfartsverkets beslut. Anledningen till beslutet var att han ännu inte genomgått en brandskyddskurs, vilken han var anmäld till men ännu ej hunnit gå på grund av fullbokning.

Lotsen och en båtman hördes som vittnen.

Lotsen uppgav i huvudsak följande. Det fanns på lotsplatsen en skrivelse via telex om att J-C.L. fråntagits dispensen från lotsplikten. När lotsen kommit upp på fartygets brygga meddelade han J-C.L. att han skulle utföra lotsning eftersom dispensen var indragen. Han ville lämna över telexmeddelandet men J-C.L. vägrade att ta emot det. Då lotsning inte kunde genomföras på grund av J-C.L:s vägran lämnade lotsen fartyget.

Kalmar tingsrätt (1992-06-18, nämndemännen Åke Stjärndahl och Erik Linderholt) ogillade åtalet och anförde: J-C.L:s uppgift om att han inte före ankomsten till Kalmar hade tagit del av sjöfartsverkets beslut om att undantaget från lotsplikten dragits in har inte blivit vederlagd utan vinner stöd av vittnesmålen om hans reaktion. J-C.L:s besked till lotsen att han i farleden i rådande mörker inte kunde lämna styrhytten för att läsa skrivelsen får bedömas som ett säkerhetsmässigt riktigt avgörande. Då J-C.L. sålunda inte tagit del av skrivelsen kan åtalet för att han fört fartyget in till kaj utan anlitande av lots ej vinna bifall.

Ordföranden, rådmannen Stefan Idefelt, och nämndemannen Mildred Persson var av skiljaktig mening och anförde. J-C.L. måste före ankomsten till Kalmar ha varit medveten om att risk fanns för att sjöfartsverket kunde komma att besluta om indragning av det för honom meddelade undantaget från anlitande av lots, eftersom han inte fullgjort den för behörigheten erforderliga brandskyddskursen. Meddelandet om indragningen av dispensen kan därför ej ha kommit helt överraskande. Av vittnesmålen framgår att J-C.L. underrättats om beslutet och dess innehåll av såväl båtmannen som lotsen. J-C.L:s vägran att personligen mottaga och läsa beslutet kan därför inte befria honom från ansvar för att han fortsatt föra fartyget till kaj utan att anlita lots. J-C.L:s invändning om att han inte har underlåtit att anlita lotsen skall lämnas utan avseende. Med bifall till åtalet dömer vi J-C.L. till trettio (30) dagsböter å etthundra (100) kr.

Åklagaren vädjade mot domen och yrkade att åtalet skulle bifallas. J-C.L. bestred ändring.

Göta hovrätt (1993-02-15, hovrättslagmannen Ulla Malander, hovrättsrådet Johan Stenberg, referent, och t.f. hovrättsassessorn Ulf Ljungdahl) fann J-C.L. skyldig till brott mot fartygssäkerhetslagen men meddelade påföljdseftergift. Hovrätten yttrade i domskälen:

J-C.L. och vittnena har hörts på nytt i hovrätten och lämnat i väsentliga delar samma uppgifter som enligt tingsrättens dom.

J-C.L. har tillagt följande. I samband med att fartyget genom en ombyggnad kom att omfattas av lotsplikt år 1989 erhöll han dispens. Denna skulle småningom kompletteras med den brandskyddsutbildning som omtalas i målet. Sedan januari 1991 hade det varit skriftväxling mellan Sjöfartsverket och honom angående denna. Utbildningen anordnades endast i Kalmar och det var svårt att få plats på kursen. Han hade i första hand tillsett att besättningen fick genomgå utbildningen och hade för egen del sökt plats flera gånger. I ett meddelande den 12 mars 1991 fick han besked om att han kunde genomgå kursen den 8-12 april. Han kan inte erinra sig om han hunnit få detta meddelande innan han anlände till Kalmar den i målet aktuella natten. Under skriftväxlingen med Sjöfartsverket hade det inte sagts att han måste ha genomgått utbildningen vid viss tidpunkt vid äventyr att dispensen eljest skulle dras in.

Mot de uppgifter J-C.L. sålunda lämnat har åklagaren ej gjort erinran.

Annat har ej påståtts än att J-C.L. fått underrättelsen om att dispensen tills vidare indragits först genom kontakterna med lotspersonalen den aktuella natten. Det är utrett att lotspersonalen därvid ej haft tillgång till själva beslutet utan endast till ett telexmeddelande innehållande förteckning över dylika beslut, däribland det som berörde J-C.L.

J-C.L. har hävdat att han inte i vederbörlig ordning fått del av Sjöfartsverkets beslut. Enligt förvaltningslagen fordras emellertid inte viss ordning för delgivning av beslut. Inte heller lotsningsförordningen innehåller särskilda föreskrifter därom. Det får också antagas att det kan vara nödvändigt att - låt vara i andra situationer än den varom nu är fråga - kunna tillgripa ett enkelt förfarande. J-C.L. måste sålunda anses ha varit skyldig att omedelbart rätta sig efter det besked lotspersonalen lämnat honom om sjöfartsverkets beslut.

J-C.L. har vidare hävdat att han inte vägrat att underkasta sig lotsning utan varit beredd att mottaga anvisningar av lotsen. Av hans egna och lotsens uppgifter framgår emellertid att stämningen på kommandobryggan varit upprörd och att lotsen fått uppfattningen att J-C.L. vägrade att mottaga lotsning. J-C.L. måste uppenbarligen ha insett detta. Han har således, som åklagaren påstått, underlåtit att anlita lots då han varit skyldig därtill.

Vad avgår frågan om påföljd gör hovrätter följande bedömning.

J-C.L. har mångårig erfarenhet som befälhavare och han hade sedan mars 1989 dispens från skyldigheten att anlita lots i bl. a. Kalmarsund. Han var väl förtrogen med farvattnen in till Kalmar. Den kurs han skulle genomgå men enligt egen, ej vederlagd, uppgift ännu inte beretts plats på avsåg inte fartygets framförande utan brandskydd. Någon risk ur fartygssäkerhetssynpunkt förelåg således ej genom att han förde fartyget till Kalmar vid tillfället. Över huvud taget har J-C.L:s kompetens inte ifrågasatts. Meddelandet om att dispensen indragits har för J-C.L. kommit överrumplande och framförts på ett sätt som - utan att detta kan läggas lotspersonalen till last - måste ha uppfattats som kränkande. Fartygssäkerhetslagen innehåller ej bestämmelser om straffrihet vid ringa förseelser av ifrågavarande slag. Lotsplikten måste också anses vara av så grundläggande betydelse, allmänt sett, att utrymme för bedömningen att en åtalad förseelse är ringa får antagas sällan föreligga. I nu ifrågavarande fall är emellertid omständigheterna så säregna att det skulle framstå som uppenbart oskäligt och rentav stötande att döma till påföljd. J-C.L. bör därför med stöd av 29 kap. 6 § brottsbalken, jämfört med 5 § 8 p. samma kap., meddelas påföljdseftergift.

Målnummer B 682/92