RH 1993:68

Allmän åklagare yrkade ansvar på S.W., född 1969, för våld och hot mot tjänsteman samt våldsamt motstånd under följande påstående: S.W. har den 1 maj 1992 på Fiskingegården i Örebro kommun, då han skulle omhändertagas enligt LOB, satt sig till motvärn genom att försöka slita sig loss, slå vilt omkring sig och sparka med benen. S.W. har vidare förgripit sig på polisassistenten S.R., i hans myndighetsutövning genom att sparka denne i skrevet, på vänster ben och höger knä, dra honom i håret samt riva honom. Till följd av våldet har smärta och blodvite uppstått samt en nagel slitits av. S.W. har även hotat S.R. genom att yttra ord med innebörd att han skulle döda denne.

S.W. erkände gärningarna.

Örebro tingsrätt (1992-11-12, tingsfiskalen Inga-Lill Staffansson samt nämndemännen Maj Bergström, Gunilla Holmström och Rosa Nyqvist- Andersson) fann åtalet styrkt och bestämde påföljden till fängelse två månader. Tingsrätten uttalade i påföljdsfrågan följande: Av i målet inhämtat yttrande från frivårdsmyndigheten i Örebro framgår att S.W. lever i en socialt välordnad tillvaro. Han har fast arbete och bor tillsammans med sin flickvän i egen fastighet. Förutom lånen på fastigheten har han inte några större skulder. Något missbruk förekommer inte. Frivårdsmyndigheten har emellertid föreslagit skyddstillsyn som lämpligaste påföljd, enär S.W. har ett klart behov av att lära sig handskas med och kontrollera sina reaktioner inför upplevda orättvisor. Tingsrätten anser emellertid att då det gäller att beivra våld mot polisman i myndighetsutövning talar brottets art med styrka för fängelsepåföljd. Endast om särskilda skäl beträffande den tilltalades personliga förhållanden föreligger, kan annan påföljd än frihetsberövande komma ifråga. Vad i målet framkommit om S.W:s personliga förhållanden kan inte anses tillräckligt för att han skall kunna undgå ett fängelsestraff. - När det gällde att bestämma fängelsestraffets längd beaktade tingsrätten att det varit fråga om relativt allvarligt våld samt att S.W. tidigare gjort sig skyldig till likartad brottslighet.

S.W. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. Åklagaren biträdde ändringsyrkandet.

Göta hovrätt (1993-05-12, hovrättslagmannen Lars Lunning jämte nämndemännen Karin Kallin och Ingemar Konradsson) ändrade tingsrättens dom på det sättet att påföljden bestämdes till skyddstillsyn med föreskrift att S.W. i samband med verkställigheten skulle utföra oavlönat arbete i 100 timmar enligt en arbetsplan som upprättats av frivårdsmyndigheten i Örebro. Om fängelse i stället hade valts skulle fängelse två månader ha dömts ut. I domskälen uttalade hovrätten följande:

Genom tingsrättens dom är avgjort att S.W. har gjort sig skyldig till våld mot tjänsteman, hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Av olika yttranden från frivårdsmyndigheten i Örebro framgår följande beträffande S.W:s personliga förhållanden. Han lever under välordnade sociala förhållanden. Sedan han i november 1992 separerat från sin flickvän bor han numera hos sina föräldrar. Han har fast arbete som bilmekaniker i en äldre brors bilfirma. Han har en stark känsla för vad han själv anser vara rätt och reagerar kraftigt när han blir utsatt för handlingar som han upplever som orättfärdiga. När han är alkoholpåverkad vill han gärna ge utlopp för sina synpunkter genom att argumentera och resonera. Han dricker oftare alkohol numera än när han var sammanboende men har ändå kontroll över sin alkoholkonsumtion. S.W. har ett behov av övervakning. Detta har ökat efter separationen med flickvännen, eftersom han nuförtiden i större omfattning än tidigare är ute och roar sig med kamrater. Risken för att återfalla i liknande kriminalitet kan därför sägas ha ökat. Han har vidare ett klart behov av att lära sig handskas med och kontrollera sina reaktioner inför upplevda orättvisor. Han behöver bli bättre på att framföra kritik och synpunkter på ett konstruktivt sätt och vid rätt tillfälle. S.W. är positiv till att fullfölja s.k. samhällstjänst och bedöms ha personliga förutsättningar för en sådan påföljd. Frivårdsmyndigheten har därför som lämpligaste påföljd föreslagit skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Den brottslighet som S.W. har gjort sig skyldig till är av sådan art att påföljden normalt skall bestämmas till fängelse (se bl.a. NJA 1984 s. 898). Högsta domstolen har emellertid i rättsfallet NJA 1991 s. 507 funnit att sådan brottslighet inte utesluter att skyddstillsyn med samhällstjänst kan väljas som påföljd i stället för fängelse. S.W. som vid tiden för brotten var 22 år gammal, tillhör den grupp av yngre lagöverträdare som skyddstillsyn med samhällstjänst främst är avsedd för. Mot bakgrund härav, och då S.W. förklarat sig villig att följa föreskrifter om samhällstjänst, bör påföljden trots brottslighetens art kunna bestämmas till skyddstillsyn med föreskrift om att utföra oavlönat arbete. Längden av detta arbete bör dock bli förhållandevis kännbar med hänsyn till brottslighetens art. Om fängelse i stället hade valts som påföljd skulle straffets längd ha bestämts till fängelse två månader.

Referenten, t.f. hovrättsassessorn Lars Vestergren, med vilken hovrättsrådet Göran Olsson förenade sig, var av skiljaktig mening och anförde: Samhällstjänst skall åläggas i form av föreskrift vid dom på skyddstillsyn. Enligt 1 § lagen (1989:928) om samhällstjänst får sådan föreskrift meddelas om den bedöms vara av avgörande betydelse för att döma till skyddstillsyn i stället för fängelse. I övrigt skall allmänna principer för val av skyddstillsyn som påföljd tillämpas. Det betyder bl. a. att rätten enligt 30 kap. 9 § brottsbalken skall beakta om det finns anledning anta att skyddstillsyn som påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslig verksamhet.

S.W. är 23 år gammal. Han dömdes år 1989 för våld mot tjänsteman begånget i juli 1988 till villkorlig dom, men har såvitt känt därefter inte gjort sig skyldig till ytterligare brott. Han har sedan flera år en anställning som han sköter väl och han lever även i övrigt under ordnade förhållanden. Något missbruk förekommer inte. Mot bakgrund av det anförda framstår de aktuella brotten närmast som en engångsföreteelse och skyddstillsyn synes inte nödvändig för att avhålla S.W. från brott. Alternativet till ett fängelsestraff är vid sådant förhållande närmast villkorlig dom. Påföljden för våld mot tjänsteman bör emellertid som regel bestämmas till fängelse. Jag fastställer därför tingsrättens dom. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten. Målnummer B 1200/92