lagen.nu

RH 1993:94

Bevisvärdering och påföljdsbestämning i mål angående djurplågeri.

Allmän åklagare yrkade ansvar å B.S. enligt 16 kap. 13 § brottsbalken för djurplågeri enligt följande påstående: B.S. har under år 1990 fram till den 15 december bedrivit fårskötsel på en gård i Vallentuna kommun och på andra marker inom Vallentuna kommun i närheten av gården. Under tiden den 1 november - den 15 december 1990 har han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom vanvård otillbörligen utsatt de får som han under denna tid innehaft, sammanlagt cirka 315 stycken, för lidande. Vanvården har bestått i att han ej utfodrat djuren med tillräckligt med tjänligt foder och att han ej tillsett att de haft tillgång till tillräckligt med vatten.

B.S. förnekade brott.

Åklagaren anförde till stöd för sin talan följande:

Ifrågavarande gård ägs av B.S:s sambo E.N. På gårdens mark och på ytterligare arrenderad mark har B.S. bedrivit fårskötsel. På gården finns även andra djur. Under våren och sommaren 1990 fick miljö- och hälsoskyddskontoret i Vallentuna anmälningar från närboende och allmänheten rörande djurskötsel och djurhållning på gården, bl.a. får som betat i andras trädgårdar, dåligt fårbete, dåligt vinterhö och otillräckligt med vatten. Den 29 maj 1990 tog kontoret två vattenprover på olika ställen i ett dike vid betesmarken för analys. Den 22 oktober 1990 besöktes gården av miljöingenjören B.K. vid kontoret och biträdande länsveterinären H.S. för besiktning av bl.a. ladugård, djur och betesmarker. Vid deras besök var E.N. men inte B.S. hemma. -I tjänsteskrivelse till miljö- och hälsoskyddsnämnden den 31 oktober 1990 anförde B.K., såvitt avsåg fåren, att inspektionen gett följande resultat: "Dåligt med bete, ingen extrautfodring, ca 125 får delade på en dricksvattenho som vid tillfället var ur funktion. Ett större parti hö, ca 50 ton av dålig kvalitet, finns upplagrat." I skrivelsen anmärktes vidare, att vattenproverna tagits den 29 maj 1990 på B.S:s begäran då hans avsikt varit att få klarhet i om vattnet var lämpligt för får. Proverna omfattade på hans begäran såväl bakteriologisk som kemisk analys.

Björn S. fick tillfälle att yttra sig över tjänsteskrivelsen. Hans yttrande inkom den 6 december 1990 till miljö- och hälsoskyddskontoret. Beträffande foder och vatten för fåren anförde han bl.a.: "Dåligt med vatten har fåren inte haft. Tvärtom. Likaså dåligt fårbete, också tvärtom. Dåligt vinterhö förefaller märkligt att anmäla på sommaren. Det vinterhö som användes var högsta kvalitet hästhö." Allmänt anförde han även att inspektionens resultat var snedvinklat. Miljö- och hälsoskyddsnämnden höll sammanträde den 6 december 1990. Dessförinnan hade några av nämndens ledamöter, bl.a. nämndens vice ordförande H.T. besökt gården och inspekterat bl.a. där upplagda rundbalar med hö. Vid sammanträdet beslöt nämnden på förslag av miljö- och hälsoskyddskontoret att enligt 2, 3 och 4 §§ djurskyddslagen förbjuda B.S. att utfodra fåren med det hö som fanns upplagrat i storbalar på gården. Kontoret hade som bakgrund till sitt förslag anfört att de lagrade höbalarna av storbalstyp vid besiktning konstaterats vara olämpliga som djurfoder och att B.S. under november månad använt fodret för stödutfodring varför kontoret ville förhindra ytterligare användning. Vidare förelade nämnden B.S. på förslag av kontoret att enligt 40 § miljöskyddslagen inom viss tid forsla bort balarna till tipp eftersom de lagrade storbalarna var att betrakta som upplag och detta läckte pressaft, som rann mot Angarnsjöängen. Protokollet från miljö- och hälsoskyddsnämndens sammanträde justerades den 13 december 1990 och skulle med föreläggande och förbud ha sänts ut till B.S. den 17 december.

Den 15 december fick H.T. flera rapporter om att döda får påträffats i beteshagarna vid gården och att fåren under flera dagar varit utan mat och vatten. Samma dag fick polisen anmälan från en granne om förhållandet. Polismän besökte platsen kl 15.00. På en äng, där fåren blivit utfodrade, fann polismännen 10 döda får, huvudsakligen liggande i fodret. I fårhagen gick cirka 300 får. Enligt anmälaren hade djuren utfodrats med otillräckligt och utdömt foder. Det konstaterades av polismännen att vatten saknades i hagen och att träden var kraftigt avgnagda, tydande på att djuren var hungriga.

Samma dag klockan 17.00 besökte H.T. B.K. jourhavande distriktsveterinären C.A. en polispatrull från Täbypolisen, grannar m.fl. gården. De träffade B.S. som informerades muntligen om miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut den 6 december 1990 att förbjuda honom att utfodra fåren med hö från rundbalarna. Vidare informerades han om att miljö- och hälsoskyddskontoret med stöd av 32 § djurskyddslagen omedelbart övertog skötseln av fåren. C.A. inspekterade fåren och fann att det saknades vatten för djuren, som fick dricka snö. Han kände på fåren och fann dem mycket magra. Han hittade kadaver. Skallar etc. av kadaver hittades i foderresterna. Innan inspektionsgruppen lämnade gården kom B.S. på traktor och ämnade utfodra djuren med utdömt hö. Han blev tillsagd ytterligare två gånger att han inte fick utfodra med det höet. Han brydde sig inte om detta. Djuren utfodrades senare med vatten och hö genom grannars och miljö- och hälsoskyddskontorets försorg. Den 16 december besökte B.K. gården och fann ytterligare sex döda fårkroppar. Sex kroppar fördes till obduktion. Måndagen den 17 december 1990 fattade miljö- och hälsoskyddsnämnden beslut om att omedelbart omhänderta djuren. Den 18 december besökte H.S. och djurskyddskonsulenten vid lantbruksnämnden M.F. gården och besiktigade djuren. Dessa befanns vara mycket magra och slöa. H.S. och M.F. tog prover av höet i rundbalarna. Proverna analyserades vid fodermedelsenheten vid Statens Veterinärmedicinska anstalt, som konstaterade att höet hade ett mycket högt bakterietal och befann sig i långt gången förmultning. B.S:s får, som var av olika raser, transporterades bort med början den 19 december. Antalet får var 310 st. På grund av deras dåliga kondition tog överförandet till en annan gård i Vallentuna fyra dagar i anspråk. Vid omhändertagandet vägde M.F. samtliga får. I genomsnitt var djurens vikt 40 procent eller 30 kg mindre än normalt. Den 21 december 1990 beslöt länsstyrelsen att djuren tills vidare skulle omhändertas. Den 24 april 1991 beslöt länsstyrelsen slutligen med stöd av 32 § djurskyddslagen att miljö- och hälsoskyddsnämndens beslut om omhändertagande av fåren skulle bestå. Vidare förbjöd länsstyrelsen med stöd av 29 § djurskyddslagen B.S. att tills vidare handha och/eller äga får. Beslutet har överklagats till kammarrätten. - Obduktionsresultatet beträffande de sex omhändertagna döda fåren visade att samtliga självdött. De var utmärglade på grund av underutfodring. De övriga omhändertagna fåren klipptes. På grund av djurens dåliga tillstånd vågade man inte påbörja klippningarna förrän i januari 1991. Man kunde då konstatera att djuren fortfarande var magra och beniga. Vissa djur hade inte blivit klippta på tre år. Enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter LSFS 1989:20 skall får klippas minst en gång varje år.

Åklagaren hänförde sig, under sin sakframställning, till bl.a. fotografier, obduktionsprotokoll, analysprotokoll rörande hö- och vattenprover och slaktlistor.

B.S. uppgav vid tingsrätten följande: Han är civilingenjör och har disputerat. Han har varit t.f. professor vid Tekniska högskolan i Stockholm. Samtidigt har han haft konsultuppdrag åt industrin och har själv startat företag med miljöteknisk inriktning. Han är engagerad i multinationell affärsverksamhet. Ett konsultföretag, som han drivit, gick i konkurs hösten 1991. Han har växt upp på landet och har sedan barndomen varit van vid och haft stort intresse för djur. Han har särskilt varit intresserad av får, som är det "vildaste" husdjuret. Han har haft en affärsidé att hålla får i stordrift, slakta själv och sälja kött direkt till konsumenten. Hösten 1988 köpte han en grupp pälsfår. Han gick även en fårkurs i Uppsala. Sommaren 1989 köpte han en besättning texelfår, en holländsk köttras, som hade snällare och lugnare lynne än pälsfåren. Denna besättning lammade ganska sent på våren 1990, emedan han haft svårt att skaffa lämplig bagge. Han började att klippa fåren men fick avbryta sedan hans elektriska sax gått sönder. Sedan närmade sig lammningen varför han fick inskränka sig till att klippa tackorna bak och kring juvren. Vid lammningen dog en del tackor på grund av juverinflammation. Lammen fick han ta hand om och ge särskild föda. Dessa lamm fick försämrat immunförsvar. Våren 1990 köpte han en liten släkt får från Halland samt ytterligare en grupp får i augusti 1990. I slutet av oktober 1990 gick 123 djur till slakt. Köttet visade sig vara friskt och slaktvikten var i genomsnitt 13,1 kg trots att bland slaktdjuren ingick sent födda och moderlösa djur. Hans fårbesättning var ojämn till åldern. Vid beslaget fanns 152 ungdjur, 85 medelålders tackor och 65 gamla djur. Han satsade sammanlagt flera miljoner kr på fåren för inköp av djur, arrende av mark, stängsel, uppförande av ett stall där tackorna skulle lamma etc. B.K. och miljö- och hälsovårdsförvaltningen visade stort intresse för gården. B.K. gjorde cirka 10 besök på gården och gjorde anmärkningar om och utfärdade förelägganden i olika avseenden. B.S. anlitade en advokat, som kunde tillbakavisa anmärkningarna som felaktiga på varje punkt. Eftersom ett sommarstugeområde utan reglerade avlopp ligger intill fårens betesmarker togs i maj 1990 två vattenprover i olika vattendrag som rinner igenom betesmarkerna. Proverna analyserades vid Statens lantbrukstekniska laboratorium såsom dricksvatten för enskild förbrukning och för husdjur och befanns vara i kemiskt avseende tjänliga med anmärkning. I september 1990 fick B.S. erbjudande av förvaltaren för Stockholms stads fastigheter i Vallentuna, K.L. att köpa hö. Detta var hårt pressat i stora rundbalar med en vikt om cirka 300 kg/styck. K.L. uppgav att det var bra hö, till hälften hästhö och till hälften fårhö. Han uppgav vidare att höet var skördat i augusti och därför hade 10 procent lägre näringsinnehåll än hö skördat tidigare på försommaren. B.S. köpte troligen 220 balar. K.L. gav anvisning om hur balarna skulle förvaras på plastunderlag utomhus täckta av presenningar mot regn. Lantbrukaren J.A., som fraktade rundbalarna till gården, förklarade emellertid att balarna borde ligga otäckta eftersom det hade börjat regna och balarna blivit blöta. Enligt J.A. skulle balarna annars börja jäsa. B.S. lät därför balarna ligga utan täckning. Fram till november hade han hö till fåren från sina egna och från arrenderade marker och han använde då rundbalshö såsom tillägg. Han började utfodra fåren enbart från rundbalarna i början av november. Han sågade då bort flera varv av det yttre skiktet av balarna, som såg svart och "läskigt" ut. Sedan körde han ut balarna till fårens betesplatser. Eftersom detta hö hade sämre proteininnehåll och energivärde beräknade han dubbel ranson för djuren. Med traktor körde han ut tre balar per dag för 300 får. Detta motsvarade två-tre kg hö per tacka och dag mot normalt ett kg hö per dag. Förutom detta rundbalshö hade djuren tillgång till sly och träd i fårhagen, varifrån de kunde få bark innehållande nyttiga spårämnen.

B.S. hade beställt höpellets från Baltikum. Partiet hade ännu inte levererats den 15 december 1990. Fåren hade tillgång till rinnande vatten i den å, som flyter genom beteshagarna. De diken, ur vilka vattenproverna togs, rinner ut i ån. I ån var kraftigt vattenflöde hösten 1990. i december hade det börjat frysa till. B.S. hackade därför med spett hål i isen i åns kanter. I den vinterhage, dit han hade avsikt att flytta djuren veckan efter myndigheternas ingripande, finns uppvärmda vattenkoppar för vinterbruk. En uppfodringsanordning för vatten fanns i den hage, där insamling av fåren skett inför slakten. B.S. kände på djuren vid utfodringstillfällena men kände intet oroande beträffande deras hull. En del får var dock mycket gamla och magra och såg eländiga ut, detta gällde särskilt djur, som var korsning med ostfrisiska mjölkfår. I början av december märkte han att det förekom dödsfall bland djuren. Detta berodde på att djuren trängdes vid höbalarna och trampade ned varandra. Han såg flera får som trampats ner. Flera döda djur låg vid matplatsen. Redan under sommaren hade flera djur dött på grund av infektioner eller dylikt. Detta hände då och då. Det var höga dödstal bland de moderlösa lammen. Dessa stöttes ut ur flocken och hade dåligt immunförsvar. I och för sig var det naturligt att unga och gamla djur stöttes ut och dog. För att råda bot på dödsfallen lade B.S. ut 10-12 rundbalar för 3-4 dagars utfodring i stället för tidigare 3 balar. Han utfodrade djuren var tredje dag. Han for till annat arbete varje dag. Men i princip såg han till fåren varje dag. Emellertid förekom det att han var borta på resor. Den 15 december hade han varit bortrest i tre dagar till Frankfurt och hade inte kunnat se till djuren. Fåren hade dock tillsyn av E.N. En annan metod som han använde för att hindra att djuren trampade ihjäl varandra var att han övergick till att utfodra fåren nattetid i mörker. Det blev en förbättring. Fåren sprang inte fram i samma utsträckning och trampade ner varann. Han märkte inte att fåren var onormalt magra. Vid varje nattlig utfodring fick han rensa bort gamla och nedfallna djur. Sammanlagt tog han om hand 10-15 djur som trampats ihjäl. Även djur som dött tidigare av infektioner och ålderdom låg i hagen. När B.S. yttrade sig till miljö- och hälsoskyddsnämnden med anledning av B.K:s tjänsteskrivelse angående bl.a. rundbalshöets kvalitet brydde han sig inte om att dessförinnan undersöka höet. Detta hade inköpts strax före B.K:s besök den 22 oktober. Det fanns ingen anledning att tro att det inte var bra. K.L. hade sagt att det var bra. För övrigt hade B.S. uppfattningen att allt vad B.K. uttalade var felaktigt och uttryck för dennes ovilja mot och förföljelse av B.S. Den 15 december hade han besök av sina föräldrar när B.K. och polisen knackade på och bad att få gå ut i beteshagen eftersom man funnit döda får. B.S. hade ingen invändning däremot. När föräldrarna gett sig iväg for han ut i hagen med traktor för att utfodra fåren med rundbalshö. Han är inte säker på att han uppfattat att B.K. förbjudit honom att utfodra djuren med just det höet eller sagt att myndigheterna övertog tillsynen av djuren. B.S. fann det löjligt att han inte skulle få utfodra sina egna djur. För övrigt trodde han, såsom nyss sagts, inte på vad B.K. sade. Han anser fortfarande att höet var bra. Sammanfattningsvis har han uppfattningen att han inte på minsta vis brustit i omsorg om fåren.

B.S. åberopade skriftlig bevisning.

På åklagarens begäran hördes som vittnen H.T. H.S. M.F. laboratorieveterinären vid Statens Veterinärmedicinska anstalt T.S. vilken obducerat fåren, laboratoriechefen vid foderenheten vid samma anstalt P.E.H. vilken analyserat höproverna, fåraherden vid lantbruksuniversitetet i Ultuna J.G. vilken klippt fåren, samt K.L. och J.A. På B.S:s begäran hördes som vittnen E.N. och förre professorn vis Statens Veterinärmedicinska anstalt K.B.

Södra Roslags tingsrätt (1992-04-03, rådmannen Helga Rossipal samt nämndemännen Ingegerd Lager, Lars-Erik Olsson och Björn Oxhammar) biföll åtalet, dömde B.S. till fängelse två månader och yttrade i sina domskäl:

Till en början kan fastslås att de obducerade fåren, som alla var unga, dött av utmärgling.

H.T. H.S. och M.F. som alla har vana att bedöma får, har konstaterat att de överlevande fåren varit apatiska och utmärglade vid omhändertagandet. J.G. som även har stor vana vid får, konstaterade att djuren fortfarande i slutet av januari och i början av februari 1991 varit magra och apatiska.

Det får anses klarlagt att de överlevande djurens dåliga tillstånd berott på att djuren inte fått tillräckligt med tjänligt foder och att de åtminstone under den kalla perioden i december inte haft tillgång till tillräckligt med vatten. De nu angivna bristerna i foderhållningen måste med hänsyn till djurens dåliga tillstånd bedömas ha förelegat en längre tid, och i vart fall under den av åklagaren angivna tiden, då det naturliga betet inte varit tillräckligt för djuren.

Bristen på tjänligt foder och otillräcklig eller ingen tillgång på vatten med därav följande dåliga näringstillstånd eller utmärgling eller till och med död har inneburit ett svårt lidande för djuren. Till detta direkta lidande på grund av dålig eller bristande näring kommer det ytterligare lidande som förorsakats av blöta och kyla och som varit en följd av de vattenfyllda fickor som hos många djur uppstått i de vanskötta pälsarna. På grund av dåligt näringstillstånd har djuren inte haft tillräcklig motståndskraft mot kylan och fukten. Sammanfattningsvis finner tingsrätten att djuren varit utsatta för avsevärt lidande, som berott på vanvård från B.S:s sida.

Utredningen i målet ger inte grund för den slutsatsen att B.S. uppsåtligen gjort sig skyldig till vanvård. Tingsrätten gör dock den bedömningen att han av grov oaktsamhet vanvårdat djuren.

Tingsrätten beaktar härvid följande.

Enligt 2 § djurskyddslagen skall djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Enligt 3 § skall djur ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Enligt 4 § skall djur som föds upp eller hålls för produktion av bl. a. livsmedel och ull hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa. Djur inom husdjursskötseln anses i djurskyddshänseende vara en särskilt utsatt grupp med hänsyn till de ekonomiska intressen som ligger i djurhållningen. Särskilt stora krav ställs därför på den som håller djur i produktion. Mot bakgrund härav har det ålegat B.S. att vara särskilt aktsam om djurens hälsa. Enligt H.S. och M.F. har redan slaktlistorna hösten 1990 bort vara en varningssignal för B.S. om att djuren varit underviktiga. Han har uppenbarligen inte blivit upplyst av K.L. och J.A. om hur undermåligt rundbalshöet faktiskt varit i näringshänseende. Han har dock varit medveten om att näringsvärdet varit lägre än för försommarhö. Det synes då inte ha varit tillräckligt att utan särskilt näringstillskott inför vintern endast mångdubbla högivorna åt djuren. Den 22 oktober hade H.S. och B.K. konstaterat att rundbalshöet hade dålig kvalitet. I senare delen av november hade H.T. konstaterat att höet var mögligt och illaluktande och att till och med lakvatten läckte ut från balarna till skada för miljön. Detta borde även B.S. som är yrkesverksam med specialitet miljöteknik, ha kunnat iaktta. Myndigheternas skrivelse angående höets kvalitet föranledde honom inte ens att närmare undersöka höet. Det är uppenbart att han inte ägnat frågan om höets kvalitet tillräckligt intresse. Det är vidare omvittnat att djuren inte haft tillgång till vatten den 15 december och att han hänvisat djuren till att äta snö som då inte fanns.

Den omständigheten att fåren började att dö i större utsträckning i början av december borde ha varit en kraftig signal för B.S. om att det inte stod rätt till med djuren. Att djur dog i så stor omfattning har inte varit normalt för fårhållning. Att endast mångdubbla givor av det dåliga höet och att utfodra djuren nattetid, varigenom han för övrigt måste ha minskat sina möjligheter att iaktta djurens tillstånd, kan inte anses vara tillräckliga åtgärder. Han har uppenbarligen, kanske på grund av andra engagemang i sin yrkesverksamhet, saknat möjlighet att ägna erforderlig omsorg åt djuren.

Sammanfattningsvis finner tingsrätten att B.S. varit grovt oaktsam i fråga om sina skyldigheter enligt djurskyddslagen att ge djuren foder, vatten och tillsyn. Han har härigenom av grov oaktsamhet utsatt djuren för lidande. Han skall sålunda fällas till ansvar för djurplågeri.

Med hänsyn till att brottet gällt ett stort antal djur och att fråga varit om djurhållning i produktion är brottet så allvarligt att påföljden bör vara fängelse i två månader.

B.S. vädjade mot domen och yrkade att åtalet skulle ogillas eller, i andra hand, att han skulle dömas till en inte frihetsberövande påföljd. Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten blev upplyst att kammarrätten den 11 juni 1992 fastställt länsstyrelsens beslut den 24 april 1991 varigenom länsstyrelsen med stöd av 32 § djurskyddslagen beslutat omhänderta fåren. Kammarrätten har samtidigt uppskjutit prövningen av frågan om förbud för B.S. att handha och/eller äga får i avvaktan på utgången i detta mål.

Utredningen var densamma som vid tingsrätten. Samma skriftliga bevisning åberopades. Dessutom åberopade B.S. en väderlekstabell från SMHI.

Förutom B.S. har på hans begäran vittnesförhör åter ägt rum med H.T. H.S. M.F. K.L. J.A. K.B. och E.N. Bandupptagning av vittnesförhör vid tingsrätten med T.S. har spelats upp. P.E.H:s och J.G:s vittnesmål vid tingsrätten har förebringats så som de sammanfattats i tingsrättens dom.

De personer som hörts på nytt har lämnat uppgifter och berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som har återgivits i tingsrättens dom. B.S. har tillagt: Under sommaren och hösten 1990 arbetade han utanför gården på dagarna och skötte om fåren på kvällarna. De får, som skulle lamma på förvintern, gick ute. De skulle klippas före lammningen. De lamm, som gick till slakt, var i genomsnitt födda den 26 maj 1990. Fåren hade samma hull hela tiden såvitt han förstod. Han tittade på höet innan han köpte det av K.L. Han tyckte det var bra. När det frös till is på bäcken och i dikena, knackade han hål på isen för att djuren skulle komma åt att dricka. Han hade ständigt en väldigt god närkontakt med fåren och ingenting kändes onormalt. Det var bara som han väntade sig att en del gamla får dog. Några av de döda djuren lät han, i viltvårdande syfte, ligga kvar i hagarna. Han hade ingen tanke på att låta en veterinär undersöka de döda fåren. Före slakten hade han mer än 400 får.

Svea hovrätt (1992-09-16, hovrättsråden Per Olding och Owe Matton, referent, assessorn Eva Forssell samt nämndemännen Bie Wecke och Hans-Åke Öberg) fastställde tingsrättens domslut och upptog i sina domskäl:

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att B.S. av grov oaktsamhet genom vanvård utsatt djuren för ett avsevärt lidande. Visserligen kan det vara tveksamt om slaktlistorna avseende de djur som slaktades i början av november - och som omfattade främst lamm födda sent under våren samma år - utgjorde en varningssignal för B.S. att allt inte stod rätt till i besättningen. B.S. erhöll dock redan genom Miljö- och hälsoskyddsnämndens skrivelse den 31 oktober 1990 sådana signaler beträffande bl.a. det upplagrade höets kvalitet att han redan då borde ha vidtagit åtgärder för att förbättra djurens fodersituation. Så skedde inte. Med hänsyn härtill och på grund av de skäl som tingsrätten närmare utvecklat kan B.S. inte undgå ansvar för djurplågeri.

B.S. lever under socialt ordnade förhållanden och inget har framkommit om hans person som skulle kunna förklara hans handlande. Med hänsyn främst till brottets art kan dock annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Något skäl till strafflindring föreligger inte.

Målnummer B 1309/92

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1992-09-16
Målnummer
B1309-92
Lagrum
2 §, 3 § och 4 § djurskyddslagen (1988:534)
16 kap. 13 § brottsbalken
Rättsfall
RH 1984:16
RH 1992:9
Litteratur
Prop. 1972:122 s. 10 f Ströving, Djurplågeri, 1987
Sökord
Bevisvärdering
Brottspåföljd
Djurplågeri
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation