Propositionens huvudsakliga innehåll

[ propositionen föreslås att bestämmelsen i 16 kap. 13 & brottsbalken om straff för djurplågeri utvidgas till att omfatta inte bara uppsåtligt brott utan också gärning som begås av grov oaktsamhet.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1972: 122

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken

l'J

Härigenom förordnas, att 16 kap. 13 & brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 1.3.5

Om någon.genom misshandel, över- ansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur förlidande, dömes för dj u r pl å ge- r i till böter eller fängelse i högst två ar.

Om någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. genom misshandel. överansträngning eller vanvård eller på annat sätt. otillbörligen utsätter djur för lidande. dömes för djur- plågeri till böter eller fängelse i högst två år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973.

• Sida 3
•  Original

'uJ

Prop. 1972: 122

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 27 oktober 1972.

Närvarande: Statsministern PALME. ministern för utrikes ärendena WICKMAN. statsråden ANDERSSON. HOLMQVIST. ASPLING. NILSSON, LUNDKVIST. GElJER, ODHNOFF, BENGTSSON. NORLING, LÖFBERG. CARLSSON.

Chefen för justitiedepartementct, statsrådet Geijer. anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i brottsbalkens bestämmelser om djurplågeri och anför.

] Inledning

Om någon, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande. dömes för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år. Denna bestämmelse finns i 16 kap. 13 & brottsbalken (BrB). För straffbarhet krävs enligt en allmän regel i 1 kap. 21 % första stycket BrB att gärningen begås uppsåtligen.

I riksdagen har det under senare år i motioner och enkla frågor påtalats att djurplågeriparagrafen inte tillämpas effektivt beroende framför allt på svårigheter att bevisa att gärningsmannen haft uppsåt att tillfoga djuret lidande. Vid 1970 års riksdag uttalade tredje lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (BLU 1970:15) att Skäl förelåg att undersöka möjlig- heterna att utvidga lagstiftningen om djurplågeri till att avse även vårdslösa handlingar. Frågan behandlades också vid 1971 års riksdag. då jordbruksutskottet (.loU l971:15) anförde att en prövning av frågan om uppsåtet vid djurplågeri torde komma till stånd i samband med översyn av 16 kap. 13 & BrB.

lnom justitiedepartementet har i juli 1972 upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri. l promemorian föreslås att djur- plågeriparagrafen utvidgas till att omfatta även gärningar som begås av grov oaktsamhet. Straffskalan föreslås bli oförändrad.

Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av riksåklagaren (RÅ). Svea hovrätt. rikspoliSstyrelsen. lantbruksstyrelsen. länsstyrelserna [' Stockholms. Malmöhus. Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län. Föreningarna Sveriges tingsrättsdomare. Sveriges statsåklagare, Sveriges polismästare och Sveriges åklagare. Lant—

• Sida 4
•  Original

Prop. 1972: 122 4

brukarnas riksförbund. Sveriges veterinärförbund. Svenska jägareför- bundet, Svenska djurskyddsföreningen. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska kennelklubben. RÅ har bifogat yttranden från länsåklagarna i .lönköpings. Kristianstads och Skaraborgs län.

2. Departementspromemorian

Departemcntspromemorian innehåller bl.a. redogörelser för gällande svensk. dansk, finsk och norsk rätt och för frågans tidigare behandling. 1 en av bilagorna till promemorian redovisas några domstolsavgöranden i mål om ansvar för djurplågeri. Det i promemorian framlagda förslaget till ändrad lydelse av 16 kap. 13 & BrB finns i bilaga 4 till promemorian.

Departementspromemorian torde få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga.

3. Remissyttrandena

3.1. Allmänna synpunkter på förslaget

Promemorians förslag att utvidga straffansvaret för djurplågeri till att omfatta också gärningar som har begåtts av grov oaktsamhet tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom Föreningen Sveriges statsåklagare. Några remissinstanser föreslår en ytterligare utvidgning av kriminaliseringen. Därjämte framställs i en del remiss- yttranden crinringar mot vissa enskildheter i förslaget.

RÅ anser att införandet av ett oaktsamhetsbrott avseende djurplågeri är ägnat att åtminstone på längre sikt minska antalet fall i vilka djur otill- börligen åsamkas lidande. Sveriges veterinärförbund uttalar att förslaget synes i och för sig väl ägnat att öka möjligheterna att beivra t.ex. under- låtenhet att vårda eller att behandla sjuka eller skadade djur. Svenska djurskyddsföreningen hälsar förslaget med tillfredsställelse och anser att det öppnar möjlighet till en säkrare och mera differentierad bedömning av frågor om åtal och straff för djurplågeri. Flera remissinstanser framhåller att förslaget torde leda till ett bättre djurskydd.

Föreningen Sveriges statsåklagare uttalar att kriminalisering eller utvidgning av det kriminaliserade området bör tillgripas först när andra sanktioner än brottspåföljd framstår som klart otillräckliga. Kravet på restriktivitet är särskilt framträdande då det gäller kriminalisering av oaktsamhetshandlingar inom den allmänna straffrättens område. För- eningen ifrågasätter därför om ändringsförslaget i promemorian bör genomföras.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1972: 122

'.A

3.2 Graden av oaktsamhet

Förslaget att straffbestämmelsen skall omfatta endast sådan oaktsamhet som är att bedöma som grov har i allmänhet godtagits av remissinstan- serna. Sålunda biträder RÅ den i promemorian intagna ståndpunkten angående avgränsningen till fall av grov oaktsamhet. Att kravet på grov oaktsamhet är en väl motiverad begränsning av det straffbara området och utgör en lämplig avvägning framhålls uttryckligen också av flera andra remissinstanser. bl.a. Svea hovrätt. länsåklagarna i Jönköpings och Skaraborgs län. Föreningen Sveriges åklagare och Sveriges djurskydds- föreningars riksförbund.

Några remissinstanser anser emellertid att en utvidgning av det straff- bara området till grov oaktsamhet troligen endast kommer att få en begränsad effekt. Föreningen Sveriges tingsrättsdomare förmodar att ändringen inte kan antas få nämnvärd praktisk betydelse. Föreningen framhåller som sin uppfattning att i fråga om kanske flertalet av de i promemorian särskilt redovisade exemplen det synes tvivelaktigt om fällande dom kunnat påräknas även om den föreslagna utvidgningen av straffbestämmelsen hade varit genomförd. Föreningen Sveriges stats- åklagare anför att man genom att utvidga det kriminaliserade området till att omfatta också vissa former av oaktsamt djurplågeri troligen uppnår endast mycket marginella effekter och att vinsten av den föreslagna reformen därför framstår som tvivelaktig. Man slipper visserligen den svårighet som ligger i att styrka förhandenvaron av uppsåt hos gärnings- mannen men drar samtidigt på sig den inte mindre grannlaga uppgiften att fastställa gränsen mellan vanlig och grov oaktsamhet.

Föreningen Sveriges polismästare ifrågasätter om inte risk finns att den föreslagna utvidgningen av det straffbara området blir mindre än man från början avsett och om inte därför även sådan oaktsamhet som ej är grov bör kunna bestraffas. Enligt föreningen borde det straffbara området kunna konstrueras på sätt som skett i t.ex. 1 5 lagen ( 1951:649 ) om straff för vissa trafikbrott. Svenska kennelklubben anser att inte bara grov oaktsamhet utan varje form av oförsvarlig behandling av djur borde medföra straff enligt djurplågeriparagrafen. Om inte varje form av oaktsamhet straff- beläggs finns det enligt kennelklubben risk för att man inte uppnår den åsyftade effekten, nämligen ett bättre djurskydd.

Ett närmare klarläggande beträffande frågan om gränsdragningen mellan grov oaktsamhet och sådan oaktsamhet som faller utanför det straffbara området önskas av lantbruksstyrelsen. Lantbrukarnas riks- förbund. Sveriges veterinärförbund. Svenska jägareförbundet och Svenska djurskyddsföreningen. Graden och varaktigheten av ett djurs lidande är svårbedömda förhållanden som inte bör läggas till grund för en sådan gränsdragning. anser lantbruksstyrelsen och veterinärförbundet. Enligt

• Sida 6
•  Original

Prop. 1972:122 6

lantbruksstyrelsen bör det räcka med — förutom att övriga rekvisit är uppfyllda —— att ett lidande har förekommit. Likaså finner veterinär- förbundet det felaktigt att antalet djur som orsakats lidande skall nämnvärt påverka bedömningen huruvida en visad oaktsamhet skall betecknas som grov. Lantbrukarnas riksförbund önskar ett närmare klarläggande av ändringsförslagets konsekvenser för exempelvis animalieproduktionen, hästsporten. jakt. innehavare av sällskapsdjur etc. Förbundet anser det ytterst angeläget att den teknik som används inom jordbrukets animalie- produktion fyller alla krav som kan ställas från djurskyddssynpunkt, något som även torde vara en förutsättning för att man på lång sikt skall kunna uppnå ett gott produktionsresultat. Enligt riksförbundet bör ny teknik på detta område inte introduceras förrän den har blivit prövad från nu berörd synpunkt.

3.3 Straffskalan

De flesta remissinstanser som uttalat sig i denna fråga instämmer i promemorians förslag. Sålunda godtar RÅ de i promemorian gjorda övervägandena angående straffskalan. Länsåklagaren i Skaraborgs län finner promemorians motiveringar för en gemensam straffskala över- tygande. Också Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund har uppfatt- ningen att en ändring av straffsatserna inte är behövlig.

Enligt Föreningen Sveriges statsåklagare bör. om det anses nödvändigt att kriminalisera också oaktsamt djurplågeri. i vart fall en särskild straffskala införas för sådant brott. En gemensam straffskala för uppsåtlig och oaktsam brottslighet sägs nämligen utgöra undantag från de grund- läggande principerna i brottsbalken . Föreningen har svårt att tänka sig att någon domstol kan finna anledning att döma ut högre straff än t.ex. fängelse i sex månader för oaktsamt djurplågeri hur kvalificerad oakt- samheten än är.

3.4. Uttrycket'otillbörligen'

Enligt gällande lydelse av djurplågeriparagrafen krävs för straffbarhet att djur 'otillbörligen' har utsatts för lidande. Några remissinstanser anser att detta rekvisit bör utgå ur lagtexten. Sålunda menar Svenska djur- skyddsföreningen att 'otillbörligen' inte fyller någon funktion i lagtexten utan tvärtom inbjuder till subjektiva tolkningar i samband med åtal och straffmätning. Föreställningen att djur under vissa omständigheter 'till- börligen” skulle kunna tillfogas lidande bör enligt föreningens uppfattning principiellt inte accepteras. De fall där det kan tänkas vara nödvändigt att utsätta djur för lidande. exempelvis för att rädda eget, djurets eller andras liv. torde vara så få att en rättvis bedömning skulle kunna säkerställas

• Sida 7
•  Original

Prop. 1972: 122 _ 7

genom uttryckliga undantagsbestämmelscr. Också Svenska kennelklubben anser att "otillbörligen" bör utgå ur lagtexten.

En annan uppfattning har Föreningen Sveriges statsåklagare. som anser att det bästa sättet att materiellt komma till rätta med missförhållandena på djurplågeriområdet sannolikt är att se till att begreppet ”otillbörligen" får ett annat innehåll än det har nu. För detta behövs enligt föreningen ingen lagändring. utan det torde vara tillräckligt med en mera noggrann tillämpning av djurskyddslagen och andra bestämmelser om hur djur skall behandlas. Problemet är enligt föreningens uppfattning sålunda mera en tillsynsfråga än en lagstiftningsfråga.

3.5. Vissa konkurrensfrågor

Svenska jägareförbundet tar i sitt yttrande upp frågan om konkurrens mellan djurplågeriparagrafen i dess föreslagna lydelse och vissa bestäm- melser i jaktlagstiftningen.

Förbundet erinrar om att det enligt 24 få 2 mom jaktstadgan (19382279) åligger den som kolliderat med älg. hjort eller rådjur att snarast underrätta närmaste polismyndighet. Sammanstötningar med större tamdjur eller hundar bör enligt förbundets uppfattning föranleda motsvarande rapportering. 1 de fall djur påköres och föraren underlåter att vidta någon åtgärd i anledning därav, anser förbundet att föraren — i de fall djuret inte dött omedelbart — bör kunna åtalas för brott mot djurplågeriparagrafen i dess föreslagna lydelse. Enligt 32 5 4 mom. jaktstadgan bestraffas den som underlåter att lämna underrättelse om att han kolliderat med älg. hjort eller rådjur med böter. om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951 :649) om straff för vissa trafikbrott. Förbundet föreslår. att 32 ä 4 mom. jakt- stadgan kompletteras på sådant sätt att det klart framgår att underlåtenhet att fullgöra rapportering enligt 24 5 2 mom. jaktstadgan alternativt även kan straffas enligt 16 kap. 13 & brottsbalken.

Förbundet finner att även andra följdändringar i jaktförfattningarna bör övervägas. om den föreslagna ändringen i 16 kap. 13 & brottsbalken genomföres. Enligt 3 5 jaktstadgan får jakt ej bedrivas så. att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande: har villebråd sårats eller skadats. är den jagande skyldig att utan dröjsmål vidtaga de åtgärder som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas. 1 29 ä 1 mom. jaktstadgan sägs att den som bryter mot 3 & samma stadga dömes till böter. om gärningen ej är belagd med straff i brottsbalken . Hänvisningen till brottsbalken avser djurplågeriparagrafen. Det subjektiva rekvisitet enligt nämnda bestäm- melser i jaktstadgan anses vara oaktsamhet. som ej är ursäktlig. Ett visst utrymme för felbedömning. ouppmärksamhet osv. måste uppenbarligen medges. I praktiken torde därför den oaktsamhet som krävs för straff- barhet enligt jaktstadgan närma sig den svårhetsgrad som brukar beteck-

• Sida 8
•  Original

Prop. 1972: 122 8

nas som grov. De nu nämnda bestämmelserna i jaktstadgan skall jämföras med 16 å och 33 & första stycket lagen (1938z274) om rätt till jakt. Har någon vid lovlig jakt sårat älg. hjort eller rådjur och har djuret tagit sin tillflykt till annans jaktområde, är den jagande pliktig att skyndsamt lämna underrättelse om detta förhållande till jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummelse att fullgöra underrättelseplikten straffas med dagsböter. Försummad underrättelse— plikt kan straffas endast om uppsåt föreligger, om inte försummelsen också utgör förseelse mot 3 å andra punkten jaktstadgan. något som enligt förbundet kan antas vara förhållandevis vanligt.

Utan att framställa något bestämt yrkande ifrågasätter förbundet om det efter ändring av 16 kap. 13 & brottsbalken enligt promemorieförslaget är meningsfullt att ha kvar straffsanktionen i 29 lå 1 mom. jaktstadgan. såvitt avser föreskriften i 3 & första punkten samma stadga. Oaktsamhets- rekvisiten enligt de båda straffbestämmelserna kommer att ligga varandra mycket nära. Någon påtaglig skillnad mellan uttrycken ”onödigtvis” och ”otillbörligen” torde knappast finnas. Om i 29 5 1 mom. jaktstadgan vad beträffar jaktens bedrivande endast hänvisas till 16 kap. 13 & brottsbalken åstadkommer man också att alla djur likställs i förevarande hänseenden. Förbundet anmärker i detta sammanhang att dödande av hund enligt 22 & jaktlagen och av katt enligt 23 & samma lag ej är jakt, varför det i dessa fall endast kan bli fråga om straff enligt djurplågeriparagrafen. Beträffande förseelse mot 3 & andra punkten jaktstadgan anser förbundet slutligen att den nuvarande straffbestämmelsen bör kvarstå.

4. Departementschefen

En bestämmelse om straff för djurplågeri har funnits i svensk rätt sedan år 1857, då bötesstraff infördes för den som visade uppenbar grymhet mot husdjur. Sedermera skärptes bestämmelsen dels genom att fängelse infördes i straffskalan och dels genom att tillämpningsområdet utvidgades till att avse alla slags djur.

Den nu gällande straffbestämmelsen om djurplågeri finns i 16 kap. 13 & BrB och avser den som otillbörligen utsätter djur för lidande. genom misshandel. överansträngning. vanvård eller på annat sätt. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

Av intresse för djurplågeriparagrafens tillämpningsområde är den allmänna regeln i 1 kap. 2 få första stycket BrB om krav på uppsåt hos gärningsmannen. Enligt denna regel skall gärning som beskrivs i BrB anses som brott endast om den begås uppsåtligen. om inte annat sägs. Eftersom 16 kap. 13 % BrB inte anger att oaktsamhet är straffbar. kan gärning som

• Sida 9
•  Original

Prop. 1972: 122 9

objektivt sett innebär djurplågeri men som skett av oaktsamhet f.n. inte bestraffas.

Kravet på uppsåt innebär i fråga om djurplågeri i princip att gärnings— mannen skall ha insett att djuret åsamkades lidande. [ rättstillämpningen skiljer man mellan tre uppsåtsformer. Vilken som helst av dessa tre former av uppsåt är tillräcklig för straffbarhet. Uppsåt att utsätta ett djur för lidande föreligger givetvis främst när lidandet är den effekt som gärningsmannen vill åstadkomma eller när det utgör ett genomgångsled till det mål han önskar uppnå (direkt uppsåt). Vidare anses uppsåtskravet uppfyllt, när djurets lidande visserligen inte är något som gärningsmannen vill åstadkomma men, enligt vad han förstår, är en nödvändig följd av hans handling (indirekt uppsåt). Slutligen anses uppsåt föreligga, när gärningsmannen inser att djuret löper risk att tillfogas lidande genom hans handlande och det med visshet kan sägas att han inte skulle ha handlat annorlunda ens om han varit säker på att djuret skulle komma att lida (eventuellt uppsåt).

Djurplågeriparagrafen har under senare år kritiserats framför allt under hänvisning till att uppsåtskravet ställt åklagare och domstolar inför stora svårigheter när det gällt att åstadkomma och bedöma bevisning om att gärningsmannen insett att han åsamkat djur lidande. Detta har ansetts medföra att bestämmelsen inte har kunnat tillämpas på ett effektivt och tillfredsställande sätt. Kritik av sådan innebörd har framförts bl.a. i motioner och enkla frågor i riksdagen. Tredje lagutskottet vid 1970 års riksdag och jordbruksutskottet vid 1971 års riksdag har med anledning härav uttalat sig för en översyn av djurplågeriparagrafen, innefattande frågan om en utvidgning av dess tillämpningsområde till att avse också vårdslösa handlingar. Dessa utskottsutlåtanden har godkänts av riksdagen.

Inom justitiedepartementet har sedermera upprättats en promemoria (Ds Ju 1972:21) om straff för djurplågeri. Promemorian har fogats till detta protokoll som bilaga. l promemorian föreslås att djurplågeriparagrafens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också gärning som begås av grov oaktsamhet. 1 övrigt förordas inga ändringar i paragrafen. Förslaget innebär därför bl.a. att det inte skall finnas någon särskild straffskala för oaktsamhetshandlingar.

Vid remissbehandlingen av promemorian har förslaget att utvidga straffansvaret för djurplågeri till grov oaktsamhet godtagits av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Den allmänna uppfattningen är att den föreslagna lagändringen är ägnad att förbättra djurskyddet genom att möjligheterna att ingripa mot bl.a. försumliga djurägare ökar. Några remissinstanser ifrågasätter dock om lagändringen är tillräckligt långt gående för att en sådan effekt skall kunna uppnås och föreslår därför en ytterligare utvidgning av det straffbara området, så att även lindrigare former av oaktsamhet skall kunna bestraffas.

• Sida 10
•  Original

Prop. 1972:122 10

Bestämmelsen om straff för djurplågeri har, som jag nyss nämnde och som närmare belyses i departementspromemorian. flera gånger skärpts genom straffhöjningar och utvidgning av tillämpningsområdet. Syftet härmed har givetvis varit att skapa förutsättningar för ett allt bättre djurskydd genom att öka möjligheterna att ingripa mot missförhållanden på detta område. Den nu föreslagna lagändringen utgör ytterligare ett steg i denna riktning. Remissutfallet visar att förslaget har ett starkt stöd i den allmänna uppfattningen hos myndigheter och organisationer som befattar sig med djurskyddsfrågor.

För min del anser jag i likhet med flertalet remissinstanser att en utvidgning av straffansvaret till fall av grov oaktsamhet är nödvändig för att komma till rätta med vissa missförhållanden inom djurskyddsområdet. En utvidgning av straffansvarct för djurplågeri bör emellertid inte göras mera omfattande än som framstår som oundgängligen påkallat. Man bör sålunda enligt min uppfattning fortlöpande söka åstadkomma bättre förhållanden för djuren snarare genom ökad upplysning och förbättrade föreskrifter än genom en vittgående kriminalisering. Jag kan därför inte biträda de förslag som har förts fram av några remissinstanser om att utvidga straffansvaret också till lindrigare former av oaktsamhet.

Jag är emellertid angelägen om att framhålla att begreppet grov oaktsamhet inte bör tolkas alltför snävt. Den uppfattning som kommer till uttryck i t.ex. Föreningen Sveriges tingsrättsdomares yttrande kan jag således inte dela. Det synsätt som framträder där innebär en enligt min mening alltför stor restriktivitet vid gränsdragningen mellan grov och annan oaktsamhet. Några allmängiltiga kriterier på grov oaktsamhet vid djurplågeri kan visserligen inte anges. Jag vill emellertid här beröra några omständigheter som enligt min mening bör beaktas vid den bedömning som i varje särskilt fall måste ske vid avgörande av frågan om grov oaktsamhet skall anses föreligga.-

För straffbarhet krävs enligt djurplågeriparagrafens ordalydelse att djur har utsatts för lidande. Däremot är det i och för sig utan betydelse på vad sätt gärningsmannen har framkallat lidandet. Jag bortser i detta sammanhang från kravet att gärningen skall ha skett "otillbörligen", vilket begrepp jag skall återkomma till i det följande. Det är således tillräckligt för ansvar att ett lidande faktiskt har tillfogats djuret. Lagtexten innehåller ingen närmare bestämning av ”lidande". Användningen av detta ord torde emellertid få anses utmärka att den plåga som djuret utsatts för har haft en inte blott obetydlig intensitet och varaktighet. Någon ytterligare gradering av lidandet eller bedömning av dess varaktighet behöver inte företas för att avgöra om rekvisitet lidande skall anses uppfyllt. Den föreslagna lagänd- ringen är inte avsedd att innebära någon ändring härvidlag. Grov oakt- samhet kan således tänkas föreligga även om djurets lidande har varit varken höggradigt eller långvarigt. inte heller bör avgörande vikt fästas vid

• Sida 11
•  Original

Prop. 1972: 122 11

om lidandet har drabbat flera eller endast ett djur. Givetvis kan inte bara större djurbesättningar utan även enstaka djur bli utsatta för vanvård och andra försummelser i sådan grad eller under sådana förhållanden att grov oaktsamhet måste anses föreligga. Jag instämmer således i de synpunkter som i dessa avseenden framförts i lantbruksstyrelsens och veterinärför- bundets yttranden.

Nu redovisade principiella synpunkter hindrar enligt min mening inte att det i vissa fall kan finnas skäl att beakta ifrågavarande faktorer vid bedömningen av om grov oaktsamhet föreligger. Det kan t.ex. framstå som uppenbart att grov oaktsamhet föreligger när ett djur till följd av vanvård eller annan försummelse har utsatts för sådant lidande genom skada eller sjukdom att det dött eller måst nödslaktas. Och även om en vårdslös behandling inte har fått så svåra följder kan den å andra sidan ha drabbat ett så stort antal djur under en så relativt lång tid att handlings- sättet därigenom framstår som grovt oaktsamt. Att alltid kräva utredning om graden av lidandet och om dettas varaktighet i oaktsamhetsfall är emellertid inte avsett.

Lantbrukarnas riksförbund tar i sitt remissyttrande upp frågan om lagändringens inverkan på bl.a. jordbrukets animalieproduktion. Jag vill gärna instämma i förbundets uttalande att ny teknik på detta område inte bör införas utan att den har blivit prövad från djurskyddssynpunkt. Enligt min uppfattning bör den föreslagna lagändringen göra det möjligt att i större utsträckning än f.n. ingripa mot missförhållanden på detta område inte bara när djur har utsatts för lidande som följd av att utfärdade före- skrifter har åsidosatts utan också vid användning av oprövad teknik som orsakar lidande.

Vad beträffar den föreslagna lagändringens inverkan på andra områden av djurhållning torde till en början kunna konstateras att straffrättsliga ingripanden bör kunna göras i större utsträckning än hittills t.ex. när djur har förorsakats lidande genom att de allmänna bestämmelserna i djur- skyddslagen eller till denna anslutande författningar har åsidosatts. Större krav bör därvid kunna ställas på den som yrkesmässigt eller eljest mera varaktigt handhar djur. Därmed är dock inte sagt att den som är okunnig eller ovan att sköta djur inte skulle kunna straffas enligt djurplågeripara- grafen i dess föreslagna vidgade lydelse. Det bör i stället kunna krävas att den som är okunnig om djurskötsel eller ovan att handha djur inte försätter sig i situationer som han, enligt vad han bör förstå. inte har förutsättningar att bemästra utan risk för att tillfoga djur lidande. Detta äger exempelvis tillämpning när någon utsätter djur för lidande genom att söka avliva det på oskickligt sätt. Vidare bör framhållas att djurplågeriparagrafen är tillämplig och att straff för djurplågeri som skett av grov oaktsamhet kan komma i fråga även om särskilda djurskyddsföreskrifter inte har åsido- satts. I sådana fall får i stället handlingssättet hos erfarna och

• Sida 12
•  Original

Prop. 1972: 122 17

..

omdömesgilla personer tas till utgångspunkt vid bedömningen av frågan om straffbar oaktsamhet skall anses föreligga.

] fråga om straffskalan godtar jag de överväganden som gjorts i departementspromemorian och som biträtts av bl.a. RÅ. Någon särskild straffskala för fall av grov oaktsamhet finner jag således inte påkallad.

Några remissinstanser har framfört önskemålet att uttrycket 'otill- börligen ' bör utgå ur lagtexten. Den senaste ändringen av djurplågeri- paragrafen. vilken företogs år 1965. rörde just detta uttryck. Enligt paragrafens lydelse före ändringen dömdes för djurplågeri om någon genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur för lotillbörligt lidande”. I denna lydelse anknöt således otillbörlig- heten till effekten. nämligen djurets lidande. Gärningen skulle. enligt uttalande av föredragande departementschefen, ha otvetydigt överskridit gränsen för det tillåtna (prop. 1944:43 s. 74). Detta innebar att man alltid måste gradera lidandet för att fastställa om det uppfyllde kriteriet för straffbarhet. Denna gradering visade sig bereda svårigheter i praktiken och ledde till en alltför restriktiv tillämpning av straffbestämmelsen. Vidare kunde det från språklig synpunkt invändas att det inte var tillfredsställande att använda ordet otillbörlig för att utmärka graden av lidande. Däremot ansågs det böra kunna utläsas av lagtexten att handlingar som förorsakar djur lidande måste i viss utsträckning tolereras av hänsyn till legitima intressen, t.ex. vissa forskningsändamål. För att motverka den alltför restriktiva tillämpning paragrafen hade fått och för att på ett tydligare sätt uttrycka att det kunde finnas godtagbara intressen som motiv för att utsätta djur för lidande. fick paragrafen genom 1965 års lagändring den lydelse den nu har. Det är således inte längre lidandet som måste framstå som otillbörligt för att straffbarhet skall föreligga. I stället torde straff- ansvar kunna inträda så snart ett djur har utsatts för lidande genom handling eller underlåtenhet som inte kan anses berättigad av ett godtag- bart intresse att förfara med djuret på det sätt som skett. Kan gärningen inte ursäktas eller motiveras av ett dylikt legitimt intresse torde den således få anses ha skett ”otillbörligen”. Någon ändring av paragrafen i denna del anser jag inte motiverad.

Svenska jägareförbundet har i sitt yttrande gått in på frågan om förhållandet mellan djurplågeriparagrafen i lydelsen enligt förslaget och vissa bestämmelser i jaktstadgan (1938:279). Förbundet föreslår. på skäl som utvecklas närmare i yttrandet. att ändringar görs i 29 ä 1 mom. och 32 5 4 mom. jaktstadgan.

Den som bryter mot 3 & jaktstadgan dömes enligt 29 ä 1 mom. till böter, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken . I 3 åförsta punkten föreskrivs. att jakt inte får bedrivas så att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Enligt förbundet torde den oaktsamhet som krävs för straffbarhet enligt jaktstadgan i praktiken närma sig den svårhetsgrad som brukar

• Sida 13
•  Original

Prop. 1972: 122 13

betecknas som grov. Vidare anser förbundet att det inte torde finnas någon påtaglig skillnad mellan ”onödigtvis" och ”otillbörligen". Förbundet ifrågasätter därför om det efter en ändring av djurplågeriparagrafen finns anledning att ha kvar den särskilda straffsanktionen i 29 ä 1 mom. såvitt gäller 3 & första punkten.

I 24 ä 2 mom. jaktstadgan föreskrivs att förare av motorfordon som kolliderat med älg. hjort eller rådjur. som därvid skadats eller dödats. är skyldig att snarast möjligt låta underrätta närmaste polismyndighet. Den som underlåter att Söka fullgöra denna underrättelseskyldighet dömes enligt 32 ä 4 mom. till böter, om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Förbundet föreslår. att denna straffbestämmelse kompletteras så att underlåtenhet att rapportera kan straffas också enligt 16 kap. 13 & BrB.

Jag har i dessa frågor samrått med chefen för jordbruksdepartementet. Vår gemensamma uppfattning är att ändringar i de berörda bestäm- melserna i jaktstadgan inte torde vara påkallade vid ett genomförande av föreliggande förslag till ändring i djurplågeriparagrafen. Såvitt gäller sanktionen i 29 5 1 mom. jaktstadgan beträffande förseelse mot bestäm- melserna i 3 ;” första punkten samma stadga föreligger inte heller efter en utvidgning av djurplågeriparagrafen full identitet. beroende främst på att det subjektiva rekvisitet för brott mot jaktstadgan får förutsättas vara uppsåt eller oaktsamhet medan djurplågeriparagrafen enligt förslaget kräver minst grov oaktsamhet för straffbarhet. Bestämmelsen i 3 5 bör också stå kvar oförändrad. Den fyller där en viktig uppgift som en grundregel för all jaktutövning och ett rättesnöre för våra jägare. Straff— bestämmelsen i 32 lå 4 mom. jaktstadgan gäller endast subsidiärt, dvs. om ansvar inte kan ådömas enligt trafikbrottslagen. I 5 så denna lag föreskrivs böter eller fängelse i högst ett år för s.k. smitning från olycksplats. Från allmänpreventiv synpunkt torde det vara tillräckligt med denna hänvisning till trafikbrottslagen. Det bör med anledning av ett uttalande i förbundets remissyttrande påpekas. att 5 så i denna lag torde vara tillämplig även efter sammanstötning med hundar och vissa andra tamdjur. Att 32 ä 4 mom. jaktstadgan hänvisar endast till trafikbrottslagen torde inte hindra att. i de fall djur utsatts för särskilt lidande genom försummad underrättelse- skyldighet. straff kan ådömas också enligt djurplågeriparagrafen. En sådan rättstillämpning torde dock bli mindre vanligt förekommande. Någon ändring i 32 ä 4 mom. jaktstadgan synes under dessa förhållanden inte vara påkallad.

• Sida 14
•  Original

Prop. 1972: 122 l4

5. Hemställan

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om ändring i brottsbalken .

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen

att antaga förslaget.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas pro- position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Gunnel Anderson

• Sida 15
•  Original

Ds Ju 1972:21 Justitiedepartementet

• Sida 16
•  Original

• Sida 17
•  Original

Prop. 1972: 122 17

PM om straff för djurplågeri

Innehåll 1 Inledning .......................................................................... 19 2 Gällande bestämmelser m.m. ............................................... 20 2.l Brottsbalken ............................................................... 20 2.2 Djurskyddslagen ......................................................... 22 2.3 Andra djurskyddsförfattningar i huvuddrag ...................... 25 3 Dansk. finsk och norsk rätt .................................................. 27 3.1 Danmark ................................................................... 27 3.2 Finland ...................................................................... 27 3.3 Norge ....................................................................... 28 4 Frågans tidigare behandling .................................................. 28 5 Överväganden och förslag .................................................... 31 Bilagor 1 Statistiska uppgifter 1961—1970

1. Inledning

Enligt 16 kap. 13 & brottsbalken (BrB) kan den som genom misshandel. överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år. För straffbarhet krävs att gärningen begås uppsåtligen.

Vid 1970 års riksdag behandlades motioner med hemställan om sådan ändring i lagstiftningen att straffansvar för djurplågeri skulle kunna ådömas inte bara vid uppsåtligt handlande utan också vid djurplågeri som förorsakats av vårdslöshet. Tredje lagutskottet (3LU 1970:15) fann skäl föreligga att undersöka möjligheterna att utvidga lagstiftningen om djur- plågeri till att avse även vårdslösa handlingar. I enlighet med utskottets förslag gav riksdagen Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört (rskr 197097).

I svar på två vid 1971 års riksdag framställda enkla frågor i ämnet förklarade justitieministern bl.a. att han delade uppfattningen att en översyn av straffbestämmelsen om djurplågeri var befogad och att en sådan översyn skulle komma till stånd så snart arbetsläget inom departe- mentet medgav det.

Frågan om djurskyddet togs vid samma riksdag upp även i några motioner. Vid sin behandling av dessa underströk jordbruksutskottet ("JoU l971:15) vikten av ett effektivt djurskydd och anförde att ett av de besvärligaste hindren när det gäller att verksamt ingripa mot fall av djurplågeri uppenbarligen är svårigheterna att åstadkomma bindande bevisning att uppsåt förelegat. Utskottet förutsatte att prövningen av denna fråga skulle komma till stånd vid den översyn av straffbestäm- melsen om djurplågeri som justitieministern förutskickat i det nyssnämnda uttalandet i riksdagen.

I denna promemoria behandlas frågan om en utvidgning av straff- ansvaret vid djurplågeri till att omfatta också vårdslösa handlingar.

• Sida 20
•  Original

Prop. 1972: 122 20

2 Gällande bestämmelser m.m.

2.1. Brottsbalken

Som har nämnts inledningsvis finns bestämmelsen om straff för djur- plågeri i 16 kap. 13 & BrB. Bestämmelsen är grundläggande för den rättsliga regleringen av djurskyddet. Dess bakgrund är i korthet följande.

Straff för djurplågeri infördes genom förordningen den 21 december 1857 angående ansvar för misshandling av djur. Enligt denna förordning skulle den som i behandling av egna eller andras kreatur visade uppenbar grymhet straffas med böter från fem till och med 100 riksdaler riksmynt. Förordningen gällde alltså endast husdjur. Bestämmelsen togs oförändrad upp i 18 kap. 16 å i 1864 års strafflag. Straffskärpningar genomfördes dels genom lag den 20 juni 1890, då straffmaximum höjdes till 500 kronors böter, dels genom lag den 29 juni 1900, enligt vilken straffet kunde bestämmas till fängelse i högst sex månader vid synnerligen försvårande omständigheter. Tillämpningsområdet utvidgades till att avse alla djur, både tama och vilda, när uttrycket 'egna eller andras kreatur” genom lag den 12 juli 1907 ersattes med ordet ”djur”. Efter vissa ytterligare ändringar upptog bestämmelsen fram till år 1945 som brottsbeskrivning att någon i behandling av djur ”visat uppenbar grymhet” genom misshandel, överan- strängning, vanvård eller annorledes. Brottsbeskrivningen anknöt alltså till det sinnelag gärningsmannen hade ådagalagt.

Genom lag (1944z220), som trädde i kraft den 1 januari 1945, ändrades lydelsen av 18 kap. 16 & strafflagen. Bestämmelsen fick då den avfattning den hade när strafflagen med utgången av år 1964 upphörde att gälla. Den fördes då utan ändring i sak över till 16 kap. 13 å BrB. Enligt paragrafens lydelse vid brottsbalkens ikraftträdande förelåg djurplågeri om någon genom misshandel. överansträngning, vanvård eller annorledes utsatte djur för otillbörligt lidande. Brottsbeskrivningen anknöt således till effekten, djurets lidande. Straffet var böter eller fängelse i högst två år.

Sin nuvarande lydelse fick 16 kap. 13 5 BrB genom lagen ( 1965:726 ) om ändring i brottsbalken , som trädde i kraft den 1 juli 1966. Bestämmelsen blev då omformulerad i skärpande riktning. Sålunda kan nu för djurplågeri dömas till böter eller fängelse i högst två år om någon genom misshandel. överansträngning. vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter djur för lidande. Begreppet otillbörlighet hänförs alltså till den åtgärd som har gett upphov till djurets lidande i stället för att — som tidigare _— anknyta till

• Sida 21
•  Original

Prop. 1972:122 21

själva lidandet. Syftet med denna ändring var enligt departementschefen (prop. l965:138 s. 18) att motverka den alltför restriktiva tillämpning djurplågeriparagrafen hade fått. Det ansågs motiverat att förtydliga stadgandet så att det gav ett mera lättillgängligt uttryck för det avsedda innehållet.

Enligt 1 kap. 2 9” första stycket BrB skall i balken beskriven gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen, om ej annat sägs. Eftersom 16 kap. 13 & BrB inte uppställer oaktsamhet som subjektivt rekvisit. måste de objektiva rekvisit lagrummet innehåller vara täckta av gärningsmannens uppsåt. Gärning som i och för sig innebär djurplågeri men som skett av oaktsamhet kan sålunda f.n. inte straffas.

Begreppet uppsåt (dolus) definieras inte i BrB. l rättspraxis och doktrin skiljer man mellan tre former av uppsåt. nämligen direkt, indirekt och eventuellt uppsåt. När det gäller ådömande av ansvar är det närmast av intresse att bestämma dessa begrepp med avseende på frågan huruvida gärningsmannen uppsåtligen har framkallat en viss brottslig effekt.

Direkt uppsåt till viss effekt föreligger, Om effekten är just det som gärningsmannen vill uppnå genom sin handling. Sådant uppsåt föreligger också när gärningsmannen betraktar effekten som ett genomgångsled till vad han främst önskar uppnå.

Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger, om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans handling. Till skillnad mot vad som gäller när fråga är om direkt uppsåt vill gärningsmannen dock inte med sitt handlande främst uppnå denna effekt och inte heller är effekten ett nödvändigt genomgångsled till vad han önskar uppnå.

Slutligen föreligger eventuellt uppsåt till viss effekt om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig, om än inte en nödvändig följd av hand- lingen. och det kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda. Det krävs alltså att gärningsmannen inser att det finns en risk för effekten. Dessutom krävs att man kan förutsätta, att han skulle ha handlat som han gjort även om han vetat att risken skulle förverkligas.

Effekten av den brottsliga handling som beskrivs i 16 kap. 13 15 BrB är det lidande djuret tillfogas. Uppsåt att utsätta ett djur för lidande före- ligger om lidandet är vad gärningsmannen önskar eller ett genomgångsled till vad han främst vill uppnå. Uppsåt föreligger vidare, om djurets lidande visserligen inte är vad gärningsmannen vill åstadkomma men, enligt vad han inser, är en nödvändig följd av hans handling. Slutligen handlar gärningsmannen uppsåtligen, om han inser att djuret löper risk att tillfogas lidande genom hans handlande men inte ens med visshet om att djuret verkligen kommer att lida skulle avhålla sig från att utföra handlingen.

Inte heller begreppet oaktsamhet (culpa) är definierat i BrB. Ibland används uttrycket utan vare sig gradering eller exemplifiering, såsom i 3

• Sida 22
•  Original

Prop. 1972:122

lx) h)

kap. 7 t'; (”den som av oaktsamhet orsakar annans död"). En gradering förekommer i bl.a. 3 kap. 9 & och 15 kap. 10 &, där det för straffbarhet krävs grov oaktsamhet. 1 13 kap. 6 % ges exempel på former av oaktsamhet som kan orsaka viss effekt (”den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand" etc.). I andra lagrum, t.ex. 9 kap. 7 å och 15 kap. 6 och 7 åå. används det uttryckssättet att gärningsmannen "icke insåg men hade skälig anledning antaga att” viss omständighet förelåg. Oaktsamhetsrekvisitet begränsas därvid till att avse endast gärningsmannens insikt om ett visst förhållande, t.ex. att en sak som han köpt är stöldgods.

Vid bedömningen av om oaktsamhet föreligger anses man böra utgå från gängse uppfattning eller språkbruk bland omdömesgilla personer. Anvisning om vad som är ett riktigt beteende ges emellertid i ganska stor utsträckning av regler i författningar eller myndigheters föreskrifter på det område som är i fråga. Ledning kan även hämtas från tekniken eller det faktiskt brukliga tillvägagångssättet bland kunniga och ansvarsmedvetna människor i en situation av ifrågavarande slag. Viss hänsyn tas till gärningsmannens faktiska möjligheter att handla riktigt. Fysiska defekter och intellektuell undermålighet beaktas i princip. Den ursäktande verkan som sådana omständigheter tillmäts är dock starkt begränsad. Det anses nämligen i och för sig vara oaktsamt att någon försätter sig i en situation som han, enligt vad han bort förstå. inte behärskar.

2.2. Djurskyddslagen

Lagen (I944:219) om djurskydd avser enligt 1 .6 vård och behandling av husdjur och av andra djur som hålls i fångenskap. Lagen innehåller en allmän reglering av skyddet för sådana djur och var vid sin tillkomst den första i vår lagstiftning som. jämte djurplågeriparagrafen, innehöll allmänt utformade bestämmelser i detta ämne. Ändringar och tillägg har gjorts genom ett flertal lagändringar (1946:865, 1958:134, 1965:728, 1968:735 och 1971:1 111).

1 2-7 %& finns vissa allmänna bestämmelser om behandlingen av sådana djur som lagen avser. Djur skall enligt 2 & behandlas väl och såvitt möjligt skyddas mot lidande. Stall "Och annat förvaringsrum skall vara tillräckligt rymligt och skyddat och skall hållas tillfredsställande rent. Djur skall förses med erforderligt foder och vatten. Enligt 3 åskall djur som används i arbete såvitt möjligt inte överansträngas. Djur får inte heller pådrivas eller agas med redskap som lätt kan sarga eller på annat sätt skada djuret. 1 4 .6 föreskrivs att djur inte får hållas bundet eller tjudrat på ett plågsamt sätt eller så att det inte kan få behövlig vila. Paragrafen innehåller också regler avseende djur på betesgång med förbud mot s.k. hållning och klubbning. Djur som har blivit sjukt eller skadat skall enligt 5 _6 utan

• Sida 23
•  Original

ro u.:

Prop. 1972: 122

dröjsmål få nödvändig vård. om inte sjukdomen eller skadan är så svår- artad att djuret bör avlivas. 1 6 .ö finns en allmän bestämmelse om transport av djur. Transportmedlet skall vara lämpat för ändamålet och djuret skall såvitt möjligt skyddas mot stötar, skavning och dylikt. Närmare bestämmelser i detta ämne finns i kungörelsen (1944z781) angående transport av vissa levande djur med motorfordon m.m. samt i kungörelsen ( 1972:66 ) om tillämpning av den europeiska konventionen den 13 december 1968 om skydd av djur under internationella transporter. I fråga om slakt av husdjur finns i 7 s" djurskyddslagen en hänvisning till särskilda bestämmelser, nämligen lagen ( 1937:313 ) angående slakt av husdjur.

Djurskyddslagen reglerar vidare i 8-13 åå en del särskilda förfaranden med djur. 8 # avser förevisning av djur. Djur får inte övas eller användas vid filminspelning. offentlig föreställning eller annan förevisning på sådant sätt att det utsätts för ångest eller annat lidande. Närmare föreskrifter meddelas i kungörelsen ( 1959:486 ) om offentlig förevisning av djur. 1 8 a 5 regleras yrkesmässig hunduppfödning m.m. och i 8 b ,8 hållande av bandhund. Den senare paragrafen föreskriver att hund, som annat än tillfälligt står bunden utomhus, skall vara kopplad till löplina om minst tio meters längd och ha tillgång till koja eller annan viloplats som ger tillfredsställande skydd mot väder och vind. Närmare föreskrifter härom har meddelats av lantbruksstyrelsen. ] 9-11 ,59' finns bestämmelser om anlitande av veterinär vid kastrering eller kupering och vid sjukdom eller skada. Enligt 12 9" får djur inte utan lantbruksstyrelsens tillstånd användas för vetenskaplig forskning eller liknande ändamål, om användningen är förenad med operativt ingrepp. insprutning eller blodavtappning eller på annat sätt medför ångest eller annat lidande för djuret. Närmare bestämmelser finns i kungörelsen (1944z771) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. Företas operativt ingrepp eller annan åtgärd som avses i 12 :$. får djuret inte tillfogas större lidande än som är oundgängligt. Om djuret skulle åsamkas avsevärt lidande också efter ingreppet eller åtgärden. skall det avlivas snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser finnsi 13 .é'.

Enligt 21 35 djurskyddslagen kan böter ådömas den som bryter mot 8 a eller 9-12 åå. dvs. i stort sett när föreskrivet tillstånd saknas eller veterinär inte anlitas vid vissa ingrepp. Däremot är bestämmelserna i 2-6, 8, 8 b och 13 55 inte straffsanktionerade i djurskyddslagen . Vid ett sådant åsido— sättande av bestämmelserna som medför att djur otillbörligen utsätts för lidande kan emellertid 16 kap. 13 & BrB (djurplågeriparagrafen) tillämpas.

För tillsyn av att de allmänna bestämmelserna efterlevs finns ett administrativt övervakningssystem. De viktigaste reglerna härom finns i 14 och 15 åå djurskyddslagen . Enligt 14 .5 1 mom. gäller som huvudprincip att hälsovårdsnämnden i orten övar tillsyn över djurens vård och

• Sida 24
•  Original

Prop. 1972: 122 24

behandling genom en eller flera tillsyningsmän. Vid tillsynen medverkar länsveterinären och distrikts- eller stadsvetcrinären. Vidare skall länsstyrelsen med biträde av länsveterinären vaka över att hälsovårds- nämnder och tillsyningsmän samt distrikts— och stadsveterinärer fullgör sina åligganden. Högsta tillsynen tillkommer lantbruksstyrelsen, som meddelar råd och anvisningar till ledning för övriga tillsynsorgan. Med stöd av 14 55 2 mom. kan hälsovårdsnämnden meddela föreskrifter och förelägga vite, om någon åsidosätter vad som föreskrivs i 2-6 åå eller 8 b &. Vidtas inte sådan åtgärd som nämnden föreskrivit, kan nämnden verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Samma befogenheter har länsstyrelse enligt 14 :S 4 mom. första stycket.

En försumlig djurägare kan enligt 14 ,é' 4 mom. andra stycket under vissa förutsättningar förbjudas att handha djur eller visst slag av djur. Beslut härom meddelas av länsstyrelsen. Djurägaren kan också åläggas att avhända sig djur och förbjudas att anskaffa djur eller visst slag av djur. Förbud att handha djur kan också meddelas den som har djur i sin vård utan att själv äga dem.

Enligt 15 9" är den som har djur i sin vård skyldig att låta bl.a. hälsovårdsnämnden och tillsyningsman samt läns-. distrikts- eller stadsveterinär besiktiga djuret och stall eller annat förvaringsrum. födoämnen, redskap och persedlar som är avsedda för djuret. Vid behov kan polismyndighet meddela handräckning för att genomföra sådan besiktning.

Reglerna i 14 och 15 åå gäller inte djur som används inom försvars- väsendet (16 å).

Bestämmelser om rätt att omhänderta eller döda djur finns i 17-20 515. Enligt 17 55 kan djur omhändertas genom polismyndighetens försorg. om det är utsatt för djurplågeri och rättelse inte sker på tillsägelse av polis- myndigheten, hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen. Beslut om omhändertagande meddelas av länsstyrelsen. Sådant beslut kan också meddelas, om djurägare inte iakttar enligt 14 & 4 mom. meddelat åläggande att avhända sig djur eller förbud att anskaffa djur. Sedan djur omhändertagits fårägaren inte förfoga över det utan polismyndighetens tillstånd (18 55). Polismyndigheten skall efter värdering låta sälja eller döda djur som omhändertagits. Kostnaderna för förfarandet förskjuts av all- männa medel men skall återbetalas av den försumlige bl.a. om denne döms för djurplågeri. Närmare bestämmelser om förfarandet finns i kungörelsen ( 1968:736 ) om omhändertagande av djur, m.m. Enligt 20 & får veterinär eller polisman genast döda djur som är så svårt sjukt eller skadat att det uppenbarligen bör dödas omedelbart. l synnerligen trängande fall har även en privatperson samma rätt. Den som i sådant fall avlivar djuret skall genast underrätta ägaren eller innehavaren eller, om det inte kan ske. polismyndigheten.

• Sida 25
•  Original

Prop. 1972: 122 25

I 21 $$ föreskrivs bötesstraff för bl.a. den som överträder sådant förbud att handha djur som meddelats enligt 14 ä 4 mom. andra stycket eller åsidosätter skyldigheten att bereda tillfälle till besiktning enligt 15 & första Stycket. Också underlåtenhet att fullgöra underrättelseskyldighet enligt 20 å andra stycket är belagd med bötesstraff. Som har nämnts förut straff- belägger 21 & därjämte brott mot bestämmelserna i 8 a och 9—12äå.

2.3. Andra djurskyddsförfattningari huvuddrag

Redan före djurskyddslagen tillkom lagen ( 1937:313 ) om slakt av husdjur (slaktlagen). Den innehåller bestämmelser om bl.a. bedövning av djur som skall avlivas. 1 fråga om bedövning vid sådan slakt av ren som inte sker i offentligt slakthus eller kontrollslakteri finns föreskrifter i kungörelsen ( 1966:513 ) med vissa bestämmelser om kastrering och slakt av ren. För förseelse mot slaktlagen eller nämnda kungörelse kan enligt 5 & slaktlagen ådömas böter, om inte gärningen skall bedömas som djurplågeri och straffas enligt BrB.

Som tidigare nämnts har djurskyddslagen kompletterats med ett flertal särskilda författningar och föreskrifter som utfärdats med stöd av bemyndiganden i lagen. Den i 14 & djurskyddslagen föreskrivna tillsynen avser också efterlevnaden av dessa specialförfattningar. _

Genom kungörelsen (1944:78I.) angående transport av vissa levande djur med motorfordon m.m. (transportkungörelsen) har Kungl. Maj:t meddelat föreskrifter om beskaffenhet och utrustning av motorfordon eller släp- fordon som används för djurtransport. om lastning av djur, om djurs vård under transport m.m. Åsidosättande av dessa föreskrifter straffas med dagsböter. I fråga om internationella djurtransporter gäller. som har nämnts förut, en särskild kungörelse ( 1972266).

Med stöd av bemyndigande i 8 & djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen ( 1959:486 ) om offentlig förevisning av djur (förevisningskungörelsen). All offentlig förevisning av djur, vare sig den äger rum i zoologisk trädgård, djurpark, cirkus eller variete, i föreläsnings- , utställnings— eller affärslokal, på tävlingsbana eller annorstädes, skall stå under överinseende av lantbruksstyrelsen i samverkan med övriga i djurskyddslagen nämnda tillsynsmyndigheter. Lantbruksstyrelsen skall genom inspektioner låta undersöka hur de djur som det här är fråga om handhas. Om styrelsen finner att ett djur behandlas i strid med gällande djurskyddsbestämmelser. kan den förbjuda att djuret förevisas offentligt eller används vid övning. Innan offentlig tävling med djur äger rum på tävlingsbana. skall banan besiktigas av veterinär. En sådan skall även vara närvarande vid tävlingen. Om djur utsätts eller befaras kunna bli utsatt för djurplågeri. kan veterinären med omedelbar verkan helt eller delvis för- bjuda att tävlingen hålls eller fortsätts eller att visst eller vissa djur deltar däri.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1972:122 76

-På grund av bemyndigande i 12 å djurskyddslagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen (194477!) med vissa bestämmelser om användning av djur för vetenskapligt ändamål m.m. Åtgärd, som är förenad med operativt ingrepp av någon betydelse. får inte i undervisningssyfte företas på varmblodigt djur. om ändamålet kan uppnås på annan väg. Innan operativt ingrepp av någon betydelse företas på varmblodigt djur, skall djuret såvitt möjligt bedövas så att det inte känner smärta. Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingreppet. får dock detta göras med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I sådant fall skall, om det kan ske. smärtstillande eller lugnande medel användas för att begränsa djurets lidande. Den som vidtar åtgärd som avses i 12 ?) djurskyddslagen med apor, hundar. katter. hästar eller klövbärande djur skall föra särskild journal dels över inköp av djuren ('inköpsjournal), dels över åtgärderna (försöksjournall. I försöksjournalen skall för varje försök antecknas bl.a. ändamålet med försöket. försöksåtgärds beskaffenhet, art och omfattning av bedövning eller. om bedövning ej använts. anledningen härtill och vad som i sådant fall gjorts för att lindra försöksdjurets lidande. dagen för försökets avslutning samt åtgärd med djuret efter avslutat försök. Senast den 1 februari varje år skall journalerna för det föregående kalenderåret sändas till hälsovårdsnämnden för granskning. I kungörelsen medges, med stöd av 12 å djurskyddslagen . undantag för vissa institutioner och inrätt- ningar i fråga om bestämmelsen att lantbruksstyrelsens tillstånd krävs för sådan användning av djur som innebär lidande för djuret.

Jaktstadgan (1938:279) innehåller bestämmelser om jaktutövning och skydd av de vilda djuren. Stadgan har från den I januari 1968 ändrats i betydande omfattning. Numera är enligt 1 å alla vilda däggdjur och fåglar i princip fridlysta och jakt tillåten endast under bestämda jakttider. I 3 å föreskrivs att jakt inte får bedrivas så att villebrådet onödigtvis tillfogas lidande. Har villebråd skadats. skall den jagande utan dröjsmål vidta erforderliga åtgärder för att uppspåra och avliva djuret. För att förebygga onödigt lidande finns ingående bestämmelser om de jaktvapen och jakt- medel som får användas (4-11 åå). Enligt 4 å får jakt numera i princip endast bedrivas med skjutvapen. Undantag från regeln meddelas i 5 och 6 åå. Skärpta regler gäller om nattjakt, om jakt med hund och om jakt från motorfordon, 1 28-33 åå finns bestämmelser om straff för den som bryter mot föreskrifter i stadgan.

I fiskeristadgan ('1.954:607) finns bestämmelser avsedda att skydda fisk mot vissa fångstmetoder som kan orsaka lidande.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1972: 122 27

3 Dansk, finsk och norsk rätt

3.2. Finland

Enligt tidigare gällande bestämmelser i 43 kap. 5 å strafflagen kunde ”den, som ådagalagt grymhet emot djur. vare sig att brottet skett upp- såtligen eller av grovt vållande' straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. Skedde det 'i avsikt att åsamka annan skada" eller var omständigheterna eljest försvårande. uppgick straffet till böter eller fängelse i högst två år.

Jämte strafflagsbestämmelsen fanns i lag den 14 april 1934 om djurskydd ett allmänt stadgande om straff för den som bröt mot denna lag.

En ny djurskyddslag utfärdades den 27 januari 1971. Därvid upphävdes 43 kap. 5 å strafflagen. I propositionen uttalas. att det inte kunde ”anses sakenligt, att stadganden angående straffbar behandling av djur' ingick i två olika lagar. Bestraffning av djurplågeri sker därför numera endast enligt djurskyddslagen .

• Sida 28
•  Original

Prop. 1972: 122 28

Den nya djurskyddslagen är tillämplig på alla slags djur. Den innehåller regler om behandlingen av djur i olika avseenden. om saluförande och uppfödande av djur, tillsyn m.m. Enligt 2 å är det förbjudet att åsamka djur onödig smärta eller plåga. Det är enligt samma paragraf också förbjudet att förvara, binda eller tjudra djur på ett sätt som förorsakar djuret onödigt lidande. att lämna djur. som vårdas i hem. djurgård eller är i annan vård, utan nödig skötsel. föda, dryck och vila samt att överan- stränga djuret eller hålla det i oskäligt sträng tukt. Om någon behandlar djur på ett sätt som strider mot dessa bestämmelser. kan han enligt 15 å första stycket dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen försvårande omständigheter kan dömas till böter eller fängelse i högst två år, varjämte den dömde kan förklaras förlustig rätten att hålla djur. Ytterligare straffbestämmelser finns i 15 å andra och tredje styckena.

3.3. Norge

I Norge antogs en djurskyddslag redan år 1842. Den gällande djurskyddslagen utfärdades den 7 juni 1935 och gäller alla slags djur. Den som bryter mot lagens bestämmelser eller mot föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen kan enligt å 16 straffas med böter eller fängelse i högst sex månader. För brott som begås av oaktsamhet ("for brot gjort av aktlöyse' ) är straffet böter eller fängelse i högst tre månader. Den som brutit mot å 16 på särskilt grovt sätt eller mer än en gång kan fråndömas rätten att handha husdjur för viss tid eller för alltid.