RH 1994:1

Allmän åklagare yrkade ansvar å M.S. jämlikt 16 kap. 13 § brottsbalken för djurplågeri, i andra hand jämlikt 36 § 1 st 1 p djurskyddslagen (1988:534) för brott mot 9 § samma lag, under påstående: Sedan E.G. den 13 oktober 1991 enligt hyreskontrakt inackorderat sina två hästar, ett sto med föl, hos M.S. i Högliden, har M.S. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom vanvård otillbörligen utsatt hästarna för lidande. Vanvården har bestått i att hästarna fått otillräcklig eller olämplig föda samt i underlåtenhet att tillkalla veterinär när hästarna farit illa. Vid veterinärundersökning den 15 januari 1992 var djuren utmärglade på grund av undernäring. Stoet avlivades den 20 januari 1992 för att undvika fortsatt lidande. Fölungen kunde räddas.

M.S. förnekade gärningen. Hon uppgav: Tillsammans med sin sambo köpte hon en fastighet i Högliden. De byggde ett nytt stall med tre boxar. Hon hade själv en egen häst och hyrde en. En bekant, K.H., som ridit hennes häst, knöt kontakten med E.G. K.H. berättade att E.G. hade problem med att stalla in ett sto med föl. Stoet skulle avlivas inom kort tid. M.S. ville först inte ta hand om hästarna, eftersom hon inte hade någon erfarenhet av sto med föl och eftersom hon endast hade en box. Då uppstallningen endast skulle vara några veckor enligt E.G. och då hon nämnde att det inte krävdes någon särskild erfarenhet, åtog sig M.S. att vara fodervärd. När hästarna kom sent en kväll sa hon att det var de värsta, ovårdade hästar hon någonsin hade sett. K.H. som var med höll med henne. Dagen efter skrevs kontrakt. M.S. hade inte tidigare varit fodervärd och skrev själv hyreskontraktet. Eftersom hon visste att stoet var sjukt på något sätt tog hon i kontraktet in att hästägaren vid eventuell sjukdom eller skada skulle svara för alla kostnader. Fölets ögon rann och hårkammen hade knotter. Stoet stod och skakade i framdelen. Det var magert och drack mycket vatten. Hästarna var slöa och hade sorgsna ögon. Stoet hade bedrövliga hovar och kunde knappt gå. Vidare hade stoet sammandragningar i magen. Allt detta nämnde hon för E.G. vid flera telefonsamtal och bad E.G. skynda på med försäkringsfrågan. E.G. trodde att stoet var dräktigt. Hästarna såg likadana ut under hela vistelsen hos henne. Hon gav stoet samma mat som hennes övriga hästar. Hästarna fick lika mycket hö, havre, kli och mineraler. Stoet åt allt hon fick men drack mycket och hade en lös och mycket riklig avföring. Utfodringen skedde inne i boxen. Fölet diade stoet och åt även hö. I mitten av december 1991 visste inte M.S. om stoet hade någon mjölk kvar. Stoet stötte undan fölet. M.S. fick då ta ut fölet i mittgången och mata det med havre och hö. - De avmaskade fölet efter sommarbetet men inte stoet eftersom detta skulle avlivas. E.G. ringde dock senare och bad henne avmaska även stoet. - I början av december 1991 då E.G. och en annan person var på besök, bad M.S. att E.G. måste hjälpa till med stoet eftersom detta var mycket dåligt. Hon bad även E.G. att tillkalla veterinär. E.G. brydde sig inte om detta. M.S. nämnde även för sin sambo att hon inte klarade av hästarna och att E.G. måste ta den stora hästen. Eftersom E.G. i luciaveckan 1991 skulle åka till Dalarna kunde hon inte detta. Hon sa att hon skulle ta kontakt med M.S. På trettondagsafton fick fölet kolik. M.S. hade då kontakt med E.G. i Dalarna. Allt löste sig efter det att M.S. och hennes sambo hade varit ute och sprungit med fölet ett tag. - E.G. skulle själv ta ansvar för sjukdomar på hästarna. M.S. ringde flera gånger och erbjöd sig att skjutsa ut E.G. till stallet. E.G. nämnde inte på vilket sätt stoet var sjukt utan sa bara att det var ett litet problem med försäkringsbolaget om avlivning.

På åklagarens begäran hölls målsägandeförhör med E.G. och vittnesförhör med leg. veterinären M.C., distriktsveterinären T.H. och klinikveterinären H.N.. Därjämte hölls vittnesförhör med nio personer angående deras iakttagelser av hästarna före eller efter ankomsten till M.S.

Som skriftlig bevisning åberopade åklagaren bl.a. ett obduktionsintyg utfärdat den 11 februari 1992, av vilket bl.a. framgick att stoet hade dåligt hull, magsår, begynnande utmärgling med allt kroppsfett förbrukat och begynnande omvandling av fettet på hjärtat, vätskeansamlingar under huden och mellan musklerna framförallt i extremiteterna och under buken, förvuxna hovar, juvret helt sinlagt, livmodern ej dräktig. Diagnosen var begynnande utmärgling. Undersökande veterinären kunde inte påvisa någon bakomliggande sjuklig förändring som orsak till det nästan utmärglade tillståndet. Han tolkade magsårsförändringarna snarare som följden av felaktigheter i foder och foderstat. Dessutom konstaterade han att hovvården var eftersatt.

M.S. åberopade som skriftlig bevisning valda delar ur sin dagbok förd under aktuell tid.

E.G. uppgav: Hon ägde två hästar, ett sto och ett föl till detta sto. Stoet var fött 1982 och var av svenskt halvblod. Dess hovstatus har i ett veterinärintyg från 1987 lämnats utan anmärkning dock med tillägget "något utflutna fullblodshovar". Stoet hade även en cysta i strålbenet. Denna strålbensskada i frambenet kunde leda till smärtor och rörelsehinder. När fölet hade diat färdigt efter cirka 6 månader skulle stoet på inrådan av veterinär eventuellt avlivas. Fölet var endast några månader gammalt när detta och stoet togs från sommarbete på en gård vid Kungälv till M.S:s stall. Hästarna som hade varit på sommarbete från början av juli 1991 var vid god kondition då de flyttades den 13 oktober 1991. De var svåra att fånga och föra in i transportfordonet. Betet hade varit bra och rikligt. Dagen efter skrev de ett kontrakt ute hos M.S. M.S. blev även informerad om stoets skada och ombads att kontrollera hästens ben så att skadan inte förvärrades. E.G. nämnde även något om avlivning men det var inte tal om att detta var nära förestående. Hon skulle ta kontakt med försäkringsbolaget för att diskutera eventuell ersättning. - Eftersom E.G:s bil var sönder hade hon svårt att besöka hästarna så ofta. Hon väntade även barn. Under hösten besökte hon M.S. fyra gånger. De stod även i telefonkontakt med varandra. En till två veckor efter det att hästarna hade anlänt till M.S. besökte E.G. gården tillsammans med en kamrat. De var då ute och gick med hästarna, som var i normalt skick. Eftersom stoet hade något utflutna hovar, bad E.G. att M.S. skulle se till så att hovarna verkades. Varje gång E.G. kom ut för att hälsa på hästarna var de ute i hagen. Denna var så stor så att hon t.ex. vid besök i slutet av november 1991 inte kunde komma nära dem. I december 1992 åkte E.G. till sina föräldrar i Dalarna och vistades där till i början av januari 1992. Den 4 januari 1992 ringde M.S. till henne i Dalarna och nämnde att fölet ligger ner och ser sig åt magen. Eftersom det kunde vara kolik bad E.G. M.S. att ta fölet och springa med det så att magen kom i gång. Efter en timme ringde hon igen och sa att allt var bra. - I telefonsamtal har M.S. aldrig sagt att hästarna mått dåligt utan tvärtom. Hon nämnde att det såg ut som om stoet var dräktigt eftersom det hade sammandragningar i magen. Både sto och föl avmaskades. Eftersom M.S. inte klarade av att göra detta, hjälpte E.G. till. - Måndagen den 13 januari 1992 kom E.G. ut till M.S. tillsammans med sin sambo. När hästarna kom fram till dem fick E.G. en chock. Hästarna bestod endast av skinn och ben. Höftknölarna på stoet stack ut som klot. M.S:s två andra hästar var inte utmärglade. E.G. ville flytta hästarna omedelbart. M.S. sa bara att hästarna såg likadana ut när hon fick hand om dem. Veterinär M.C. tillkallades. Denne kunde inte konstatera någon sjukdom, som förorsakat avmagringen. Den 16 januari 1992 flyttades stoet till ett stall i Åkarp. Till en början åt och drack det normalt. Den 20 januari 1992 blev stoet liggande oförmöget att resa sig upp. Veterinärerna T.H. och M.C. var då närvarande och konstaterade att nödslakt var den enda utvägen. På inrådan av veterinär T.H. togs fölet från Högliden till djursjukhuset i Skara. Efter vård repade sig fölet och återfick muskler och mage.

M.C. uppgav: M.S:s stall var välskött och hennes egna hästar var mycket fina. Enligt M.S. hade samtliga hästar fått mat i sina boxar. E.G:s hästar hade bleka slemhinnor och inga svullna lymfkörtlar. Det fanns inget tecken på smittsam sjukdom. Stoet var kraftigt avmagrat. Eftersom även fölet var magert kan hästarnas skick endast ha haft sin orsak i negativt foderintag. De kan inte ha fått samma mat som de andra hästarna i stallet. Eftersom stoet saknade synligt kroppsfett måste undernäringen ha pågått under minst en månad. Otillräcklig föda samt vårdnaden om sitt föl kan ha stressat stoet. Cystan i strålbenet gav stoet en lindrig hälta och något behov av slakt förelåg ej.

T.H. uppgav: Han blev kallad till Åkarp. Stoet låg utslaget och i mycket dåligt skick. I sin 40-åriga verksamhet hade han inte sett ett sto så utmärglat. Hästen var i halv coma och hade reflektorisk hjärtsvikt. Den kunde inte resa sig och inte heller komma upp på bröstet. Det fanns ingen anledning att påbörja någon behandling. Stoet fick smärtstillande medel. Omedelbar nödslakt skedde. Hästen hade konkava hovar, vilket visade på en mycket dålig hovvård många månader tillbaka. Hovarna var förstörda. Stoets utmärglade tillstånd vittnade om att stoet måste ha varit dåligt i två-tre månader. Veterinär skulle ha tillkallats. Om hästen fått visst foder under senare tid måste undernäringen ha skett under oerhört lång tid, 5-6 månader, för att hästen skulle ha fått den status den hade i mitten av januari 1992. Magsår är mycket ovanligt på hästar och det fodras mycket för att en häst skall få detta. Av obduktionsintyget framgår inte hur gammalt magsåret var och inte heller skrivs något om hästens tarmar. Om hästen har fått foder kan avmagringen ha berott på en reflektorisk försämring av näringsupptagningen. Stoets mjölk är mycket fet. Produktionen av mjölk är bland det sista som lämnar stoet och det krävs således en lång undernäring för att så skall ske. Fölet var på gränsen till utmärgling, varför han remitterade detta till Djursjukhuset i Skara. Stoets cysta i strålbenet var en skada som i det närmaste betydde slakt. Denna skada kan ha stressat stoet.

H.N. uppgav: När fölet kom till djursjukhuset var det kraftigt avmagrat och hade en insjunken muskulatur. Det var dock piggt och följde med. I bakbenen konstaterades ödem vilket kunde bero på dålig proteintillförsel. Blodvärdena visade sig vara strax under det normala. Eftersom fölet var lite uttorkat fick det dropp. Det var vingligt och kunde inte resa sig själv. Fölet åt våldsamma mängder med hö. Han fann inga andra orsaker till undernäringen än att fölet fått för litet mat. För att komma i det tillstånd som fölet var i, måste det ha gått flera veckor. Först efter 12 dagar kunde fölet resa sig självt.

Jönköpings tingsrätt (1992-12-13, lagmannen Anders Nordström samt nämndemännen Brita Pråmell, Kerstin Ekwall och Lennart Warell) dömde M.S. jämlikt 16 kap. 13 § brottsbalken för djurplågeri till villkorlig dom i förening med 50 dagsböter å 50 kr samt yttrade i domskälen bl.a.:

I målet har av parterna lämnats uppgifter som klart strider mot varandra. Under förhandlingen har parterna med hänsyn till målets karaktär haft svårt att hålla tillbaka sina känslor. Åberopade vittnen har även lämnat uppgifter som klart skiljer sig åt.

I målet är utrett att hästarna anlände till M.S:s stall den 13 oktober 1991. Flera vittnen har hörts om i vilket skick hästarna då befann sig. Uppfattningarna om hästarnas status när de lämnade sommarbetet och kom till stallet går starkt isär. Med hänsyn till de lämnade uppgifterna finner tingsrätten att det inte kan uteslutas att hästarna - i vart fall stoet - till viss del var undernärda redan när de kom till Högliden. Detta ställningstagande kan även stämma med de uttalanden som T.H. gjort. Denne har - under förutsättning att hästarna fått någon föda hos M.S. - inte kunnat utesluta med hänsyn till stoets tillstånd i januari 1992 att undernäringen av stoet påbörjats en eller ett par månader innan stoet kom till Högliden.

I målet har flera vittnat om att M.S. var mycket mån om sina hästar. Stallet var i mycket god ordning. Enligt M.S. har stoet fått samma och lika mycket mat som hennes båda andra välmående hästar. Grannen Å.K. har sett hur stoet och fölet utfodrades i stallet. Av anteckningar i M.S:s dagbok framgår också att hon ömmade och oroade sig över hästarna.

Samtidigt är i målet utrett att både stoet och fölet var i ett utmärglat tillstånd i mitten av januari 1992. Det är även visat att hästarna haft denna status i vart fall sedan årsskiftet 1991/92. M.C. har inte kunnat förklara denna utmärgling på annat sätt än att hästarna fått för lite mat av M.S. Även T.H., som har större erfarenhet av hästar än M.C., har hållit detta som en trolig orsak till utmärglingen.

T.H. har emellertid inte kunnat utesluta att stoet - med beaktande av vad som framkommit vid obduktionen - led av en sjukdom som försämrade hästens möjligheter att tillgodogöra sig näringen i den föda den åt. Denna sjukdom kan således ha orsakat avmagringen trots att stoet utfodrades på ett normalt sätt. Mot denna bakgrund kan enligt tingsrättens mening inte heller uteslutas att fölet, som skulle få sin huvudsakliga näring genom att dia stoet, även blivit undernärt på grund av att stoet haft dålig kvalite på mjölken och senare gått i sin.

Genom dessa senare omständigheter sammantagna med M.S:s uppgifter om hur hon utfodrat hästarna, finner tingsrätten att M.S. inte kan fällas till ansvar för att hon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet låtit hästarna fara illa genom att ge dem för lite mat. Åtalet för djurplågeri på denna grund skall därför ogillas.

Enligt 3 § djurskyddslagen skall djur ges tillräckligt med foder och vatten och tillräcklig tillsyn. Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot denna bestämmelse kan straffas enligt 36 § samma lag. Omständigheterna i målet är ej heller sådana att M.S. skall dömas enligt denna bestämmelse.

Som tidigare nämnts var hästarna i mycket dåligt skick i mitten av januari 1992. Stoet fick nödslaktas. Fölet kunde räddas till livet genom en aktiv insats av veterinär. Tingsrätten har funnit att hästarna till viss del var undernärda redan när de kom till M.S. Uppenbart är emellertid att deras kondition måste ha blivit avsevärt mycket sämre under vistelsen hos henne. Även om M.S. skötte dessa hästar vad gäller foder och annan omsorg på samma sätt som de andra hästarna, måste hon ha insett att något var fel på stoet och fölet och att de for illa. Dessa båda hästar får anses i vart fall från årsskiftet 1991/92 ha varit i så dåligt skick att djuren behövde professionell vård. M.S. har enligt egna uppgifter trott att hästarna var sjuka och bett E.G. att tillkalla veterinär. När så inte skedde, anser tingsrätten att M.S., som hade hästarna i sin vård och som även visste om att ägaren var bortrest, snarast skulle se till att hästarna gavs nödvändig vård genom att veterinär tillkallades. Genom att underlåta detta har M.S. i vart fall av grov oaktsamhet genom vanvård utsatt hästarna för onödigt lidande. Åtalet för djurplågeri på denna grund är således styrkt.

M.S. är tidigare ostraffad. Av personutredningen framgår att det aktuella åtalet framkallat en "krisreaktion" hos henne vilket föranlett en sjukskrivning.

Brott av förevarande art har ett högt straffvärde. Omständigheterna i målet jämte M.S:s personliga förhållanden gör emellertid att påföljden bör kunna stanna vid en villkorlig dom. Den villkorliga domen bör dock förenas med ett bötesstraff.

Såväl åklagaren som M.S. vädjade mot domen.

Åklagaren yrkade helt bifall till åtalet och straffskärpning.

M.S. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller, i andra hand, bedöma gärningen, i vad avsåg underlåtenhet att tillkalla veterinär, som brott mot djurskyddslagen. Hon yrkade i allt fall att påföljden skulle lindras.

Utredningen i hovrätten var väsentligen densamma som vid tingsrätten. De hörda personerna lämnade uppgifter som endast i följande avseenden utgjorde tillägg till eller ändringar av vad de uppgett vid tingsrätten.

M.S.: Hästarna ankom sent på kvällen fredagen den 12 oktober 1991. Enligt E.G. skulle hästarna stanna bara ett par veckor. Skälet härtill var att stoet sedan skulle avlivas på grund av sjukdom. M.S. visste inte vad det var för sjukdom och frågade inte heller E.G. därom. Vid ankomsten var E.G. trött. Därför talades de inte vid så mycket. Först på måndagen lyckades hon åter få kontakt med E.G. Hon omtalade för denna att stoet mådde dåligt, att det skakade. E.G. sade att hon visste om det. På tisdagen körde hon E.G. till stallet. E.G. avmaskade då fölet. Stoet blev inte avmaskat, eftersom en häst inte får avmaskas då avlivning är nära förestående. Denna dag visade hon kontraktet för E.G. Hon hade själv skrivit det. Hon hade skrivit att hästägaren skulle svara för kostnader i anledning av eventuell sjukdom eller skada med tanke på att stoet var sjukt. Hon har senare hört att E.G. var en "dålig betalare". De hade klarat ut hur mycket foder hästarna skulle ha. Stoet skulle ha 13 kg hö och 3 kg havretillskott samt kli varje dag. Två gånger bad hon E.G. tillkalla veterinär. Den ena gången var som omnämnts i tingsrättens dom den 5 december 1991 och den andra gången var, som framgår av hennes dagboksanteckningar, den 19 oktober 1991. Vid lucia ringde hon till E.G. och sade att nu gick det inte längre utan E.G. fick ta hand om hästarna. Skälet till att hon sade så var att det var för trångt i boxen för ett sto och ett föl, att hästarna var magra och att de inte mådde bra. Ingenting hände emellertid, eftersom E.G. skulle åka till sina föräldrar i Dalarna. Hon hade under hästarnas vistelse påtalat för E.G. även att avföringen var riklig och lös samt att hästarna drack ovanligt mycket och åt ovanligt mycket salt. Eftersom stoet inte lät fölet äta i stallboxen, lät hon från mitten av december 1991 utfodra fölet i stallgången. Det foder som hästarna fick åt de upp. Hon hade aldrig tidigare haft sto med föl. Hon köpte därför en bok om föl. Enligt hennes uppfattning blev hästarna aldrig sämre under vistelsen hos henne. De såg likadana ut hela tiden.

E.G.: Fölet föddes i juni 1991. Stoet var av den lättare typen. Revbenen var synliga. Hennes avsikt var att hästarna skulle kvarbli hos M.S. till dess fölet hade blivit avvänjt från stoet. Ett föl brukar vara avvänjt efter omkring sex månader. Hon minns inte att tiden för hästarnas vistelse var uppe till diskussion med M.S. De pratade inte om vem som skulle ha ansvaret för hästarna under deras vistelse hos denna. Det kan vara så att M.S. kontaktade henne om behovet av avmaskning och om ögonsalva för fölet. Vid ankomsten i oktober 1991 talade de om att stoet hade sammandragningar i magen. Då nämnde hon att stoet kunde vara dräktigt. I övrigt har M.S. inte fört på tal några fel hos hästarna.

M.C.: Han undersökte hästarna den 15 januari 1992. Det var enda gången som han såg hästarna. Han har aldrig sett så magra hästar. De var totalt avmagrade. De hade brutit ned större delen av muskulaturen för att få näring. Det fanns inga yttre sjukdomstecken. Sålunda fanns inga tecken på smärta eller infektionssymptom såsom varflytningar eller bölder. Han ordinerade att hästarna skulle flyttas från stallet för att kunna undersökas noggrannare och ges individuellt kontrollerad utfodring. Enligt vad han erfarit klarade stoet inte transporten från stallet utan hamnade i ett chocktillstånd och fick avlivas. Detta hade samband med näringsbristen hos stoet. Hästarna var i slutstadiet av avmagring. Vilken hästägare eller hästinnehavare som helst skulle ha sett att hästarna var dåliga och i behov av veterinär långt tidigare.

T.H.: Då han såg stoet var det i ett direkt döende tillstånd. Fölets tillstånd var höggradigt kritiskt. Han lät därför omgående skicka fölet till djursjukhuset. Veterinär skulle ha tillkallats långt tidigare. Hästarna måste ha varit undernärda två eller flera månader. Varken cystan eller magsåret kan ha påverkat stoets näringsupptagning. En cysta hos ett sto som används endast för avel behöver inte leda till slakt omedelbart utan stoet kan användas under ett eller flera år. Obduktionen av stoet har varit ofullständig. Varken obduktionen eller vad han själv iakttagit utesluter att stoet led av en sjukdom som försämrade stoets möjlighet att tillgodogöra sig födan. En sådan sjukdom kan ha orsakat avmagringen även om stoet utfodrats på normalt sätt. Det kan inte heller uteslutas att fölet blivit undernärt på grund av att stoet haft dålig kvalitet på mjölken och senare gått i sin. Detta gäller alltså även med beaktande av att fölet var ca fyra månader då det kom till M.S:s stall. I vilken mån ett föl kan kompensera sig genom vanligt foder är individuellt betingat.

H.N.: Fölet inkom till djursjukhuset den 23 januari 1992. Det behandlades helt och hållet som ett undernärt föl. Det fick enbart foder, bortsett från dropp första dagen. Det kan uteslutas att fölet blivit undernärt på grund av att stoet hade dålig kvalitet på mjölken och senare gått i sin. Ett föl som är i åldern tre, fyra månader kompenserar sig nämligen för dålig mjölk genom att äta mer hö. Fölets näringstillförsel påverkas inte.

Göta hovrätt (1993-12-02, hovrättslagmannen Lars Persson, hovrättsrådet Alf Åkesson samt nämndemännen Nils Nyström och Lennart Styf) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde M.S. jämlikt 36 § 1 st 1 p djurskyddslagen (1988:534) för brott mot 9 § samma lag till 50 dagsböter å 50 kr.

I sin motivering anförde hovrätten.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att det inte kan uteslutas att hästarna var undernärda redan när de kom till M.S:s stall. Genom vittnesförhören med veterinärerna och genom obduktionsintyget är det emellertid utrett att hästarna på grund av undernäring var i ett tillstånd av begynnande utmärgling då E.G. kom till stallet den 13 januari 1992 och att undernäringen pågått under avsevärd del av den tid då hästarna fanns hos M.S. M.S. har gentemot E.G. åtagit sig att utfodra hästarna. Hovrätten har bl.a. efter att ha tagit dela v M.S:s dagboksanteckningar fått intrycket att M.S. bemödat sig om att ge hästarna en god omvårdnad. Det är omvittnat att hennes egna hästar var vid gott hull och att stallet ar välskött. utredningen utesluter inte möjligheten att - som tingsrätten funnit - stoets undernäring kan ha sin grund i en sjukdom. Det kan på grund härav inte anses styrkt att stoet har fått otillräcklig eller olämplig föda. När det gäller fölet kan stoets mjölk ha utgjort otillräcklig näring för fölet på grund av sjukdom hos stoet. Även om M.S. lagt in foder hos hästarna, har man att räkna med möjligheten att fölet ej kunnat eller fått tillfälle att äta tillräckligt av fodret. Ej heller när det gäller fölet kan det därför anses styrkt att M.S. vanvårdat detta genom bristfällig utfodring.

Genom obduktionsintyget och veterinärernas vittnesmål är det styrkt att hästarna tillstånd i januari 1992 var sådant att veterinär hade bort tillkallas långt tidigare än som skett.

Det är inte utrett att M.S. uppsåtligen utsatt hästarna för lidande. Fråga är om den omständigheten att hon inte tillkallat veterinär innebär att hon av grov oaktsamhet otillbörligen utsatt dem för lidande eller om denna omständighet eljest kan läggas henne till last som oaktsamhet. För att så skall kunna vara fallet fodras att M.S. haft skyldighet att handla.

Av betydelse för bedömningen av M.S:s handlingsplikt är till en början vad som överenskommits mellan E.G. och henne. Den utredning som finns i detta hänseende är dels det skriftliga avtalet, dels vad parterna uppgett om hur detta skall tolkas. I den mån deras uppgifter inte överensstämmer finner hovrätten - liksom beträffande deras uppgifter i övrigt - inte anledning att sätta större tilltro till E.G:s uppgifter än till M.S:s, om de förra inte vinner avsevärt stöd av annan utredning.

Avtalet mellan E.G. och M.S. var enligt sin lydelse ett hyresavtal, enligt vilket M.S. hyrde ut en boxplats till E.G. samt därutöver åtog sig att utföra vissa tjänster, nämligen att svara för att hästarna hade rent och snyggt omkring sig, att de borstades av och hölls rena, att de utfodrades och dagligen vid lämpligt väder fick vistas ute. Det har inte visats att parterna kommit överens om att något ytterligare skulle åligga M.S. i fråga om vård och tillsyn av hästarna. All annan vård av hästarna såsom ryktning, daglig inspektion, hovvård och avmaskning skall således anses ha ålegat ägaren, E.G. I avtalet föreskrivs också att hästägaren vid eventuell sjukdom eller skada svarar för alla kostnader som kan uppstå. Att en sådan föreskrift tagits in i avtalet medger inte, som åklagaren ifrågasatt, slutsatsen att det skulle åligga M.S. att tillkalla veterinär vid behov. Även tillkallande av veterinär och annan sjukvård skall alltså anses ha varit sådant som ålegat E.G.

Ägaren synes ha eftersatt de flesta av sina åligganden beträffande hästarnas skötsel. Frågan är i vad mån M.S., när hon upptäckte att ägaren undandrog sig sitt ansvar, varit skyldig att handla, att i ägarens ställe föranstalta om lämpliga åtgärder, närmast att anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten eller själv tillkalla veterinär.

I 9 § djurskyddslagen anges inte vem det åligger att sörja för att ett sjukt djur får nödvändig vård. I förarbetena (prop. 1987/88:93 s. 55) anför departementschefen som sin mening att det ligger i sakens natur att det är ägaren till djuret och den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret som är ansvariga för att bestämmelserna i djurskyddslagen iakttas. Departementschefen fortsätter: Utöver den kretsen kan skyldigheterna enligt lagen inte sträcka sig. Vem eller vilka inom den angivna gruppen som är ansvarig måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Ägarens ansvar utesluter således inte att någon annan samtidigt kan ha ansvar för att ett sjukt djur får vård. De omständigheterna att hästarna faktiskt befunnit sig i M.S:s stall och att någon annan inte tagit ansvar för deras välbefinnande innebär enligt hovrättens uppfattning att M.S., som åtagit sig visst vårdansvar, någon gång under händelseutvecklingen, i den mån hon insett att hästarna behövde vård, blivit skyldig att vidtaga lämpliga åtgärder.

Av M.S:s egna uppgifter, som inte vederlagts, framgår att hon på olika sätt varit verksam för att underlätta för E.G. och att förmå henne att ta ansvar för hästarna. Hon har erbjudit sig att skjutsa henne med bil till stallet. Hon har uppmanat henne att ordna sina försäkringsförhållanden så att stoet, såsom utlovats, skulle kunna avlivas. Hon har vid flera tillfällen vid E.G:s besök i stallet och per telefon gjort påpekanden angående hästarnas tillstånd. Påpekandena har gällt exempelvis att stoet darrade, hade kraftig och konstig avföring, var mycket törstigt och konsumerade stora mängder mineralsten. Vid två tillfällen, sista gången så sent som omkring en månad innan E.G. enligt egen uppgift blev "chockad" av hästarnas tillstånd, har M.S. uttryckligen uppmanat denna att tillkalla veterinär, bl.a. av det skälet att hästarna var magra.

E.G. var en långt mera erfaren hästägare än M.S., som bl.a saknade all erfarenhet av sto med föl. E.G. hade redan från början gjort klart att stoet inom kort skulle avlivas, bl.a. avstod hon att avmaska stoet efter avlämnandet med motiveringen att avmaskning inte får ske inom tre veckor före slakt. Vid M.S:s upprepade påpekande om hästarnas tillstånd svarade E.G. bagatelliserande och undvikande, varför instruktionerna blev oklara. Härtill kommer att hästarna redan när de avlämnades var, eller åtminstone även av erfaret hästfolk som hovslagaren kunde uppfattas som, magra och ovårdade och att de vid E.G:s sista besök i stallet före jul måste ha varit ännu magrare.

Även om avmagringen inte kan antas ha uppstått dramatiskt utan naturligtvis skett fortlöpande fram till i januari 1992, kan M.S. inte ha undgått att lägga märke till förändringen. Hon har emellertid upprepade gånger tagit kontakt med E.G. om hästarnas tillstånd. Mot bakgrund av att hon inte hade lika stor erfarenhet av hästar som E.G. hade hon särskild anledning att förlita sig på dennas bedömningar. Med hänsyn till att de besked hon fick var allmänt överslätande och undanglidande, har hon befunnit sig i en svår situation, särskilt som hon hade fått uppgift om att E.G. var en "dålig betalare" och M.S. därför inte ens kunde känna sig säker på att få ersättning för eventuella utlägg för veterinär. Det är också naturligt om hon i det längsta dragit sig för att anmäla till myndighet att hennes hyresgäst eftersatte vården av djuren.

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att hästarnas tillstånd i mitten av januari 1992 varit sådant att det - i brist på ingripande från ägaren - ålegat även M.S. att sörja för att de kom under veterinärvård. Hennes underlåtenhet i detta hänseende måste tillräknas henne som oaktsamhet. I beaktande av omständigheterna kan oaktsamheten inte anses som grov. Underlåtenheten skall därför inte bedömas som djurplågeri utan som brott mot djurskyddslagen. Påföljden bör stanna vid böter.

Referenten, hovrättsrådet Ohlson, var skiljaktig och anförde:

På de av majoriteten anförda skälen finner även jag att det inte kan anses styrkt att stoet fått otillräcklig eller olämplig föda. När det gäller fölet kan det visserligen konstateras att detta under sin vistelse på djursjukhuset kurerades genom en individuell och kontrollerad utfodring med lämpligt foder. I målet kan likväl inte anses styrkt att, eller i vilken mån, fölet haft förmåga att kompensera sig för brister i mjölken genom ökat foderintag under den tid fölet fanns hos M.S. På grund härav finner jag det inte heller beträffande fölet styrkt att det foder som M.S. gett var otillräckligt eller olämpligt.

Lika med majoriteten finner jag det styrkt att hästarnas tillstånd i januari 1992 var sådant att veterinär borde ha tillkallats långt tidigare än skett. Fråga är då huruvida det överhuvudtaget åvilat M.S. att sålunda tillkalla veterinär.

M.S. har invänt att det inte ålegat henne utan E.G. att tillkalla veterinär. Hon har till stöd härför åberopat dels det ingångna avtalet mellan henne och E.G., dels sina påstådda kontakter med E.G. om hästarnas skick och om behovet av veterinär. Nämnda påståenden finner jag inte vederlagda i målet. De skall alltså ligga till grund för bedömningen i målet. Å andra sidan skall följande beaktas. M.S. innehade hästarna under lång tid och hade därvid i praktiken ensam den faktiska tillsynen och skötseln om dem. Omhänderhavandet kom alltså de facto att med tiden sträcka sig betydligt längre än vad det ursprungligen ingångna skriftliga avtalet ger vid handen. Hästarnas hälsotillstånd kom att bli mycket allvarligt. Tillståndet kom dessutom att bli av akut karaktär. Det fanns inte någonting som hade gett M.S. anledning att tro att E.G. faktiskt skulle komma att tillkalla veterinär tidigare än hon gjorde.

Skyldighet att tillkalla veterinär följer av 9 § djurskyddslagen (1988:534). Skyldigheten vilar därmed ytterst på offentligrättslig grund. Av förarbetena framgår att skyldigheten åvilar inte endast ägaren av ett djur utan även den som på annan grund innehar eller förfogar över djuret (jfr prop. 1987/88:93 s. 55 och 124 f). Om någon med insikt om de faktiska omständigheterna felaktigt tror att det inte föreligger någon sådan skyldighet, är det fråga om en form av rättsvillfarelse som inte inverkar på huruvida vederbörande skall fällas till ansvar eller inte. Det hindrar givetvis inte att villfarelsen kan vara att beakta vid bestämmandet av påföljd.

Vid en bedömning av samtliga omständigheter finner jag det uppenbart att inte endast hästägaren, E.G., utan även M.S. med hänsyn till hästarnas hälsotillstånd har varit skyldig att tillkalla veterinär långt tidigare än som skett.

Det förhållandet att veterinär sålunda inte tillkallats har inneburit att hästarna - objektivt sett - genom vanvård otillbörligen har utsatts för lidande. Genom vad som framkommit i målet är det emellertid inte styrkt att M.S. insett att hästarnas hälsotillstånd var sådant som angetts i det föregående. Hon skall därför inte fällas till ansvar för att uppsåtligen sålunda ha utsatt hästarna för lidande. Med hänsyn till vad som genom obduktionsintyget och veterinärernas vittnesmål framkommit om hästarnas skick och hälsotillstånd finner jag dock - lika med tingsrätten - att M.S. har varit grovt oaktsam i förevarande hänseende. På grund härav och vad som i det föregående anförts har hon gjort sig skyldig till djurplågeri enligt 16 kap. 13 § brottsbalken i det att hon av grov oaktsamhet genom vanvård otillbörligen har utsatt hästarna för lidande. Överröstad i denna fråga finner jag lika med majoriteten att hon gjort sig skyldig till brott mot djurskyddslagen enligt 9 § och 36 § 1 st 1 p ifrågavarande lag. Jag anser att påföljden bör bestämmas till 100 dagsböter å 50 kr.

Målnummer B 113/93