RH 1994:101
Narkotikabrott och försök till varusmuggling avseende 28,9 gram cannabisharts har med hänsyn till tillvägsgångssättet vid smugglingsförsöket ansetts icke kunna utgöra ringa brott.
Åklagaren yrkade vid Helsingborgs tingsrätt ansvar å B.O. för försök till varusmuggling och narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: B.O. har den 20 januari 1993 innehaft 28,9 gram cannabisharts som är narkotika. Narkotikapartiet har han - uppstoppat i sin ändtarm - försökt insmuggla till Sverige över Helsingborg. På grund av mellankommande tullvisitation kom smugglingsbrottet ej till fullbordan, men fara härför har förelegat.
B.O. erkände gärningen.
Helsingborgs tingsrätt (1993-10-20, tingsfiskalen Catharina Kihlefelt samt nämndemännen Roland Linder, Britt Rönn och Anna Maria Warö) dömde B.O. enligt 2 § och 8 §varusmugglingslagen (1960:418), 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) samt 23 kap. 1 § brottsbalken för försök till varusmuggling och narkotikabrott till 50 dagsböter samt anförde i domskälen följande.
Erkännandet stöds av övrig utredning. Vid bedömningen av om brottet skall bedömas som normalgraden av försök till varusmuggling och narkotikabrott eller som ringa brott beaktar tingsrätten följande. Förfaringssättet att gömma narkotika i kroppens håligheter är förslaget och kan som regel aldrig upptäckas vid rutinmässig kontroll i tullen. Det har dock i målet rört sig om en liten mängd cannabisharts, som varit avsedd för eget bruk. B.O. har, sedan han stoppats i tullen, självmant plockat fram narkotikan. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att gärningen bör bedömas som ringa brott. Påföljden bör bestämmas till ett bötesstraff.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande att både narkotikabrottet och försöket till varusmuggling skulle bedömas som icke ringa brott samt påföljden bestämmas till fängelse.
Prövningstillstånd meddelades.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-10-31, hovrättsråden Björn Eilard och Kerstin Winquist, referent. tf. hovrättsassessorn Anders Neergaard samt nämndemännen Bertil Håkansson och Mårten Hansson) ändrade tingsrättens dom på så sätt att B.O. dömdes för narkotikabrott enligt 1 § 6 p. narkotikastrafflagen och försök till varusmuggling enligt 1 § 1 st. och 8 §varusmugglingslagen och 23 kap. 1 § brottsbalken till villkorlig dom och 50 dagsböter.
I domskälen anförde hovrätten följande.
I enlighet med tingsrättens dom har B.O. gjort sig skyldig till de gärningar åklagaren lagt honom till last. Frågan är om gärningarna skall bedömas som ringa brott.
Lika med tingsrätten finner hovrätten att mängden och arten av narkotika inte utesluter tillämpning av 2 § i respektive lagar.
Som Högsta domstolen uttalat i sitt i NJA 1993 s. 38 refererade avgörande försvåras kraftigt tullens och polisens möjligheter att vid gränskontrollerna upptäcka narkotika som förvaras i kroppens håligheter, och det krävs normalt mycket omfattande insatser från myndigheternas sida för att kunna avslöja smuggling som bedrivs på sådant sätt.
Hovrätten finner med hänsyn till samhällets svårigheter att värja sig mot denna typ av smuggling och då brottet avsett en icke helt obetydlig mängd narkotika att detta får anses vara så kvalificerat att det inte kan anses innefatta ringa brott utan skall bedömas enligt 1 § narkotikastrafflagen respektive 1 § varusmugglingslagen.
S.O.T., överläkare och specialist i psykiatri vid Psykiatriska kliniken i Lunds sjukvårdsdistrikt, har i intyg den 11 oktober 1994 uppgett bl.a. följande. B.O. har sedan 1975 missbrukat centralstimulerande medel och cannabis. Missbruket har sedan varit av stor omfattning och föranlett åtskilliga sjukhusvistelser mellan 1975 och 1989, under vilken tid han vid ett par tillfällen utvecklat paranoida psykoser till följd av missbruket. Han har vårdats enligt LSPV 1975 och 1988. Han dömdes till sluten psykiatrisk vård 1980 och vårdades då i tio månader. Under de senaste sex åren har hans missbruk avtagit markant. Han har alltmer socialt stabiliserat sig och missbrukar numera endast sporadiskt. I sammanfattningen uttalas att B.O. tidigare haft ett omfattande tungt narkotikamissbruk som tidvis gett allvarliga psykiatriska komplikationer, att denne numera får betraktas som en före detta missbrukare med enstaka sporadiska återfall och tydligt märkt av sina många år i missbruk, att ett fängelsestraff skulle ytterligare riskera att försämra hans redan nedsatta psykiska hälsotillstånd och vara honom till mer skada än hjälp samt att därför ur psykiatrisk synpunkt en icke frihetsberövande påföljd är att föredra.
Med hänsyn till vad som sålunda och i övrigt upplysts om B.O:s personliga förhållanden föreligger sådana omständigheter som talar för ådömande av en lindrigare påföljd än fängelse. Hovrätten finner att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom jämte dagsböter.