NJA 1993 s. 38

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Belin) anförde i dom d 16 okt 1991:

Domskäl. De tilltalade har erkänt gärningarna. Genom deras uppgifter är följande utrett: De köpte narkotikan på Christiania i Köpenhamn. H.H. betalade, men avsikten var att de skulle dela både narkotikan och kostnaden. I.A. tog först hand om narkotikan, som var avsedd för eget bruk. I Helsingör stoppade H.H. på eget initiativ upp narkotikan i slidan för att minska risken för upptäckt i tullen. I.A. var införstådd med förfarandet. Sedan de stoppats i tullen fattades beslut om kroppsbesiktning beträffande dem båda. Innan besiktning ägt rum plockade H.H. fram narkotikan.

Genom erkännandena är gärningarna styrkta. Vid en samlad bedömning finner TR:n att brotten, trots att narkotikan stoppats upp, bör bedömas som ringa.

Påföljderna bör bestämmas till böter.

Förverkandeyrkandet är medgivet och skall såsom lagligen grundat bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde H.H. och I.A. enligt 2 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till 120 dagsböter, för H.H. å 50 kr och för I.A. å 10 kr samt förklarade 98,1 g cannabisharts förverkade.

Domskäl

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har H.H. och I.A. gjort sig skyldiga till försök till varusmuggling avseende narkotika. Frågan är om straffet för deras brott skall bestämmas enligt 1 § eller 2 §varusmugglingslagen.

Enligt 1 § är straffet för smuggling av narkotika fängelse i högst tre år, medan det i 2 § stadgas för ringa brott böter eller fängelse i högst sex månader. Straffsatserna överensstämmer med dem som gäller enligt narkotikastrafflagen för narkotikabrott och ringa narkotikabrott. Lagstiftaren har åsyftat en enhetlig bedömning av narkotikahantering, oberoende av om den ena eller den andra lagen är tillämplig. Gränsdragningen mellan ringa brott och andra brott följer sålunda samma principer i bägge lagarna; i förarbetena till varusmugglingslagens 1 och 2 §§ hänvisar föredragande statsrådet till de uttalanden som gjorts under förarbetena till motsvarande bestämmelser i narkotikastrafflagen (prop 1984/85:46 s 19).

Av särskilt intresse är den lagändring som gjordes år 1985 i de bägge lagarna. I 1 § slopades då den möjlighet som tidigare funnits att döma till böter. Straffskalan enligt 2 §, som dittills omfattat endast böter, skärptes samtidigt till nu gällande strafflatitud. Tillämpningsområdet för 2 § kom därigenom att vidgas i förhållande till äldre rätt.

Riksåklagaren har i HD gjort gällande att redan den mängd cannabisharts som smugglingsförsöket avsåg - 98,1 g - utesluter tillämpning av 2 § varusmugglingslagen.

Vid gränsdragningen mellan ringa brott och annat brott synes man i rättspraxis tillmäta - förutom arten av narkotika - mängden av narkotika stor betydelse. I flera lagstiftningsärenden har departementschefen berört denna praxis och framhävt vikten av att man gör en samlad bedömning av omständigheterna i målet och frigör sig från ett strikt mängdtänkande. Även med denna utgångspunkt för bedömningen står det dock klart att mängden av narkotika betyder mycket vid bedömningen. Föreligger inga särskilda, anmärkningsvärda förhållanden kring brottet är det naturligt att låta mängd - liksom art - få avgörande betydelse.

I detta fall har HovR:n - till synes i anslutning till praxis på gärningsorten - ansett mängden narkotika ej utesluta tillämpning av 2 §. Denna praxis kan inte sägas vara oförenlig med 2 § efter 1985 års lagändring. Något skäl att frångå HovR:ns bedömning föreligger inte.

Riksåklagaren har vidare som grund för att tillämpa 1 § åberopat det tillvägagångssätt som utnyttjats vid smugglingsförsöket.

Genom att utnyttja kroppens håligheter för förvaring av narkotika

- något som enligt vad de tilltalade uppgivit numera är mycket vanligt

- försvåras kraftigt tullens och polisens möjligheter att vid gränskontrollerna upptäcka smugglingsbrott. För att kunna avslöja smuggling som bedrivs på sådant sätt krävs normalt mycket omfattande insatser från myndigheternas sida.

Med hänsyn till samhällets svårigheter att värja sig mot denna typ av smuggling och då det aktuella brottet avsett en icke ringa mängd narkotika får det vid en samlad bedömning anses vara så kvalificerat att det inte kan anses innefatta ett ringa brott utan skall bedömas som riksåklagaren gjort gällande, eller sålunda enligt 1 § varusmugglingslagen.

I påföljdsdelen har riksåklagaren förklarat att han för de tilltalade ej påyrkar annat än villkorlig dom förenad med ett bötesstraff.

HD finner ej skäl till annan bedömning i påföljdsfrågan.

Av 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB följer att bötesstraffet skall bestämmas med tillämpning av 25 kap BrB i dess lydelse före d 1 jan 1992.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD envar av H.H. och I.A. jämlikt 1 § 1 st lagen (1960:418) om straff för varusmuggling jämförd med 8 § samma lag och 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling till villkorlig dom jämte 70 dagsböter, varje dagsbot bestämd till 10 kr.