RH 1994:116

I skiljedom den 9 juni 1992 ålade skiljenämnd Försäkringsaktiebolaget Atlantica (Atlantica) att till Nike AB (Nike) utge ersättning på grund av en avbrottsförsäkring. Skiljenämnden ålade också Atlantica att ersätta Nikes kostnader med anledning av skiljeförfarandet, att svara för skiljenämndens kostnader och arvode samt att ersätta Nike ett av Nike deponerat belopp avseende ersättning till skiljemännen.

Atlantica väckte i juli 1992 vid Eskilstuna tingsrätt talan mot skiljedomen med yrkande att denna skulle upphävas. Därvid gjorde Atlantica gällande att skiljedomen skulle förklaras ogiltig enligt 21 § första stycket 1 och 4 lagen om skiljemän på grund av att skiljemännen dels överskridit sitt uppdrag och dels inte tillämpat vad parterna föreskrivit om förfarandet, eftersom de a) åsidosatt den punkt i skiljeklausulen, som föreskriver att skiljemännen i domen skall ange hur värdet av skadan beräknats, genom att underlåta att självständigt beräkna varje skadepost och därvid ange hur skadan framräknats, b) inte inskränkt sig till att värdera avbrottsskadan utan i strid med skiljeklausulen prövat och avgjort även omfattningen av Atlanticas ersättningsskyldighet på grund av avbrottsförsäkringen, en fråga som endast allmän domstol har att avgöra, samt c) vid värderingen inte såsom föreskrivs i skiljeklausulen tillämpat försäkringsvillkorens värderingsregler utan mot Atlanticas bestridande grundat värderingen på påstådda överenskommelser i olika värderingsfrågor, ehuru prövningen av vad som löpande kunde ha avtalats mellan parterna under skaderegleringens gång inte ankommit på skiljemännen utan på allmän domstol. Atlantica förklarade i förtydligande syfte att klandergrunderna b) och c) var att hänföra i första hand till punkten 1 och i andra hand till punkten 4 i 21 § lagen om skiljemän samt att klandergrunden a) hänförde sig enbart till punkten 4 i nämnda lagrum.

Nike ansökte den 17 september 1992 hos Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län om verkställighet av skiljedomen såvitt avsåg kostnaderna med anledning av skiljeförfarandet och det av Nike deponerade beloppet till skiljemännen.

Atlantica bestred verkställighet med hänvisning till klanderprocessen.

Kronofogdemyndigheten (1992-11-06, kronofogden B.L.) avslog den begärda verkställigheten med följande skäl: Kronofogdemyndigheten finner att Atlantica gjort sannolikt att skiljedomen kan komma att hävas enligt 21 § lagen (1929:145) om skiljemän. Vid sådant förhållande får skiljedomen inte verkställas. På grund härav avslås ansökan om verkställighet.

Nike, som sedermera vid Göteborgs tingsrätt väckt talan mot Atlantica om fullgörande av skiljedomen, överklagade kronofogdemyndighetens beslut med yrkande om bifall till ansökningen om verkställighet.

Atlantica bestred yrkandet.

Under det att verkställighetsmålet var föremål för hovrättens prövning lämnade Eskilstuna tingsrätt genom ett särskilt beslut under rättegången utan bifall ett av Nike framställt yrkande om avvisning av två av klandergrunderna. Tingsrättens beslut hade vid tidpunkten för hovrättens beslut överklagats till Svea hovrätt men där ännu inte prövats.

Hovrätten för Västra Sverige (1993-12-02, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Pär Zelano, referent, och tf. hovrättsassessorn Britta Ekström) beviljade den sökta verkställigheten och återförvisade målet till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning. I skälen för beslutet anförde hovrätten:

I 3 kap. 15 § utsökningsbalken föreskrivs att skiljedom som grundas på skiljeavtal får verkställas bl.a. om det inte görs sannolikt att domen kan hävas enligt 21 § lagen om skiljemän. Det är på svaranden i verkställighetsärendet som det ankommer att åberopa och göra sannolikt att skiljedomen kan komma att hävas i en klanderprocess. Enligt sistnämnda lagrum skall domstol häva skiljedom bl.a. i den mån skiljemännen överskridit sitt uppdrag (p. 1) eller om, utan partens förvållande, i avseende på ärendets behandling förelupit fel som med sannolikhet kan antas ha inverkat på utgången (p. 4). Ett handläggningsfel anses kunna föreligga om skiljemännen inte tillämpat vad parterna föreskrivit om förfarandet. I betraktande kommer också fall där skiljemännen prövat fråga trots att processhinder förelegat. Atlantica, som har klandrat den i målet aktuella skiljedomen, har hävdat att domen sannolikt kommer att hävas på grund av att skiljemännen i vissa närmare angivna hänseenden dels överskridit sitt uppdrag, dels inte tillämpat vad parterna föreskrivit om förfarandet.

Av utredningen i det nu överklagade verkställighetsärendet framgår att Atlantica väckt en klanderprocess mot Nike vid Eskilstuna tingsrätt rörande den skiljedom som begärts verkställd men att frågan om vilka klandergrunder som denna process skall omfatta inte ännu avgjorts genom lagakraftvunnet beslut. Varje klandergrund kan uppenbarligen vara att bedöma som ett verkställighetshinder. Det kunde därför synas orimligt om verkställighet skulle komma att vägras med hänsynstagande till en klandergrund som vid en sedermera inom ramen för klanderprocessen företagen prövning befinns falla utanför klanderdomstolens prövning. Trots denna oklarhet om räckvidden av den klandertalan som väckts vid Eskilstuna tingsrätt anser sig hovrätten, som beaktar tingsrättens tidigare nämnda beslut i avvisningsfrågan av den 2 juni 1993, emellertid nu böra pröva verkställighetsfrågan och därvid utgå från att samtliga av Atlantica åberopade grunder slutligen kan göras gällande i klanderprocessen. Hovrätten menar sig därmed inte ha föregripit den återstående prövningen i klanderprocessen.

Nike har till en början invänt att, eftersom Atlanticas klandertalan avser endast själva den genom skiljedomen prövade saken och Atlantica inte inom klanderfristen yrkat hävning av de med verkställighetsansökningen avsedda och i skiljedomen upptagna besluten om rättegångskostnader och depositionsbelopp, skiljedomen inte kan, ens vid bifall till Atlanticas klandertalan i själva saken, komma att hävas beträffande de angivna besluten. Denna invändning kan hovrätten, trots att även härvidlag ytterst är fråga om en invändning som måhända skall prövas i klanderprocessen, emellertid inte godta. Såsom Atlantica framhållit kan en hävning av skiljedomen knappast få annan följd än att besluten om fördelningen av vissa kostnader som sammanhänger med förfarandet också blir ogiltiga.

Såsom antyds redan av det hittills anförda är det inte utan vanskligheter att bestämma vad som är underlag för hovrättens prövning i verkställighetsärendet och hur denna prövning skall ske. Svårigheten har sin grund främst i att prövningen sker i skärningspunkten mellan tre olika processformer: själva skiljeförfarandet, klanderprocessen rörande skiljedom samt verkställighetsförfarandet enligt utsökningsbalken.

Det skulle för övrigt kunna hävdas att också en fjärde processform är inblandad: hovrättens överprövning av verkställighetsbeslutet. I denna besvärsprocess enligt 52 kap.rättegångsbalken är hovrätten enligt stadgad praxis förhindrad att analogt tillämpa preklusionsreglerna rörande nytt processmaterial i hovrätt. Parterna har i hovrätten utförligt utvecklat sin talan och åberopat omfattande skriftlig bevisning. I själva verket synes parterna till hovrätten ha ingivit och åberopat i huvudsak alla skrifter som växlats under Eskilstuna tingsrätts handläggning av klandermålet. Uppenbarligen har verkställighetsärendet i hovrätten därmed fått helt andra dimensioner än under kronofogdemyndighetens handläggning. Skulle allt detta processmaterial beaktas i verkställighetsärendet, torde kunna hävdas att prövningen i hovrätten närmar sig den som skall göras i klanderprocessen. Ännu närmare överensstämmelse i prövningstemata och prövningsförfarandet skulle uppstå om hovrätten som yrkats från Nikes sida skulle hålla muntlig förhandling i målet. En sådan ordning kan i och för sig inte anses helt lycklig.

Vad som nu sagts om det ömsesidiga sambandet mellan de olika processformerna får inte förstås så att hovrätten skulle i sak kunna ingå i prövningen av frågor som prövats i exekutionstiteln. Annat kan inte komma ifråga än det slags extraordinära prövning i vissa, främst formella hänseenden som ligger inom ramen för klanderprocessen. Denna gränsdragning mellan skiljeförfarandet och övriga berörda processformer säger däremot inget om gränsen mellan klanderprocessen och verkställighetsförfarandet.

Den inledningsvis nämnda bestämmelsen i 3 kap. 15 § utsökningsbalken avsågs vid sin tillkomst i princip motsvara bestämmelsen i 46 § utsökningslagen, enligt vilken överexekutor skulle förordna om verkställighet först sedan överexekutor funnit att något hinder mot verkställighet inte förelåg (SOU 1973:22 s. 171 jfr. prop. 1980/81:8 s. 314). Lagberedningen förutsatte dock att ansökningar om verkställighet av skiljedom skall prövas av kvalificerad befattningshavare (a a s. 171). Enligt tidigare praxis hade ansetts att överexekutor kunde förklara en fråga om verkställighet av skiljedom vara av så tvistig beskaffenhet att den inte borde avgöras i den för exekutiva ärenden föreskrivna ordningen. Denna praxis innebar att frågan hänvisades till prövning av domstol efter stämning. I enlighet härmed hade det även ansetts att domstol kunde, utan föregående prövning av överexekutor, pröva frågan angående verkställighet. I förarbetena gjordes inte något uttalande om den prövning som skulle ske hos kronofogdemyndighet i det fallet att klandertalan redan var väckt.

Som tidigare nämnts krävs för verkställighet av en skiljedom bl.a. att sökandens motpart inte har gjort sannolikt att skiljedomen kan komma att hävas i en tilltänkt eller redan inledd klanderprocess. Mot den tidigare nämnda historiska bakgrunden för 3 kap. 15 § utsökningsbalken kunde ligga nära till hands att hävda att såväl kronofogdemyndighetens som hovrättens prövning av spörsmålet om verkställighetshinder föreligger måste begränsas till en helt översiktlig bedömning av om klandertalan har sådan vidlyftighet och komplexitet att dit hörande rätts- och sakfrågor inte lämpligen kan avgöras i den för utsökningsmål stadgade ordningen. Mot en sådan tolkning talar emellertid i sak främst det angelägna i att en skiljedom snabbt och okomplicerat skall kunna verkställas. En vidsträckt möjlighet att resa verkställighetshinder genom åberopande av klandergrunder som kan förväntas bli underkastade endast en ytlig granskning skulle kunna undergräva det grundläggande syftet med att genom skiljeförfarandet få till stånd en snabb och verksam lösning av den underställda tvisten. Tydligt är också att den försiktighet som i förarbetena till äldre lagstiftning påbjöds med hänsyn till de rättssäkerhetsrisker som kunde vara förenade med skiljeförfarandet inte längre har samma aktualitet. Ytterligare säkerhet ligger vidare i det förhållandet att klanderdomstolen med stöd av 3 kap. 18 § utsökningsbalken kan inhibera vidare åtgärder för sådan verkställighet av skiljedom varom kronofogdemyndighet beslutat. Från formell synpunkt kommer härtill själva avfattningen av den berörda bestämmelsen, som anger att prövningen i verkställighetsärendet till arten skall vara densamma som i klanderprocessen, låt vara att en ogiltigförklaring av skiljedomen endast behöver göras sannolik. Prövningen i förevarande fall bör därför, oavsett att skiljedomen klandrats och att denna rättegång fortfarande pågår, göras självständigt med beaktande av det i verkställighetsmålet åberopade materialet. I denna del påminner prövningssituationen mycket om den bedömning som måste göras i ett utmätningsmål, där det kan finnas så goda skäl för en tredjemans anspråk på äganderätten till den utmätta egendomen att han bör hänvisas att stämma vid domstol.

Hovrätten övergår härefter till att granska de åberopade klandergrunderna utifrån det angivna perspektivet. - (Nu angivna granskning har uteslutits i referatet).

På grund av det anförda kan hovrätten sammanfattningsvis inte finna att Atlantica gjort sannolikt att skiljedomen kan komma att hävas på någon av de angivna klandergrunderna. Den sökta verkställigheten skall därför beviljas.

Målnummer Ö 2144/92