RH 1994:123

K.G. bedrev sedan år 1986 slakt- och svinproduktion på en av honom ägd gård i Östergötland. Fram till augusti 1989 hade K.G. en lantbruksförsäkring i Östgöta Brandstodsbolag. Försäkringsbolaget hade då utbetalat ersättning för ett flertal försäkringsfall, bl.a. för två större bränder. Den första, som inträffade 1987, avsåg en brand i maskinhallen. Efter den sista branden sades försäkringen upp av försäkringsbolaget. Skälet till uppsägningen var bl.a. det stora antalet försäkringsfall.

K.G., som önskade teckna försäkring i L'Union des Assurances de Paris, I. A. R. D., UAP-sak (i fortsättningen UAP) kontaktade under år 1989 L.L., som arbetade med förmedling av försäkringar mellan försäkringstagare och försäkringsgivare, bl.a. UAP. L.L. besökte K.G:s gård. K.G. upplyste honom om de tidigare bränderna samt anledningen till att den tidigare försäkringen sagts upp. L.L. kontaktade därefter UAP:s handläggare och återkom till K.G. efter några dagar med beskedet att UAP inte var villigt att teckna försäkring. Som skäl uppgavs att förfrågningen gjorts så tätt inpå den senaste branden. K.G. tecknade då försäkring i försäkringsbolaget Ansvar.

Sommaren 1991 kontaktade K.G. på nytt L.L. angående möjligheterna att nu teckna försäkring hos UAP, billigare än den K.G. hade hos Ansvar. L.L. gjorde efter ett nytt besök hos K.G. en riskbedömning och försäkringsbrev avseende lantbruksförsäkring utfärdades av UAP den 6 augusti 1991. Den 7 juli 1992 inträffade en stor brand på gården. Två djurstallar brann ned till grunden och 1 200 svin brändes inne. Skador för cirka 17 miljoner kr uppstod. UAP vägrade att utge försäkringsersättning.

K.G. yrkade härefter vid Stockholms tingsrätt att det skulle fastställas att han den 7 juli 1992 hade en gällande lantbruksförsäkring enligt försäkringsbrevet samt att UAP ej var fritt från ansvar enligt försäkringsbrevet på grund av bestämmelserna i 6 och 7 §§försäkringsavtalslagen.

UAP bestred käromålet. UAP förbehöll sig rätt att i senare rättegång åberopa att försäkringsersättning skulle kunna jämkas enligt 36 § avtalslagen.

K.G. uppgav som grund för käromålet följande. Han hade en gällande lantbruksförsäkring vid brandtillfället den 7 juli 1992. UAP hade vägrat att utge ersättning enligt försäkringsavtalet. Den ovisshet som därvid rådde lände honom till förfång.

UAP anförde som grund för bestridandet följande. K.G. hade den 7 juli 1992 inte en giltig lantbruksförsäkring. För ogiltigheten åberopas 4 § försäkringsavtalslagen jämförd med 30 och 33 §§avtalslagen. Skulle tingsrätten finna att K.G. hade en gällande lantbruksförsäkring är UAP fritt från skyldighet att enligt försäkringsavtalet ersätta K.G. för skadan till följd av branden därför att han vid försäkringens tecknande underlåtit att uppge av honom kända omständigheter vars betydelse han insett eller bort inse. Förtigandet har varit vårdslöst. De omständigheter som åberopas är att K.G. och L.L., som handlade på K.G:s uppdrag, underlåtit att omtala att K.G. haft osedvanligt hög skadefrekvens och att åtminstone ett försäkringsbolag i anledning därav uppsagt eller vägrat förnyelse av lantbruksförsäkringen. K.G. och L.L. har varit medvetna om uppgifternas betydelse därför att UAP vid ett tidigare tillfälle avslagit en begäran om försäkring. Om dessa uppgifter hade lämnats till UAP hade bolaget inte meddelat försäkringen, vilket K.G. borde ha insett.

På grund av förtigandet är UAP befriat från ansvarighet enligt 7 § jämförd med 6 § försäkringsavtalslagen.

K.G. åberopade som skriftlig bevisning försäkringsbrevet. UAP å sin sida åberopade skadehistorik beträffande K.G..

I målet hördes K.G. och R.B., verkställande direktör hos UAP, under sanningsförsäkran. Vittnesförhör hölls med L.L..

K.G. anförde: Sedan försäkringen i Östgöta Brandstodsbolag sagts upp, rekommenderade grannar försäkring i UAP. Han fick L.L:s namn och kontaktade honom. Östgöta Brandstodsbolag hade ortsombud som skötte kontakterna med försäkringstagarna och K.G. uppfattade L.L. som ortsombud för och anställd av UAP. Anledningen till att han kontaktade L.L. på nytt 1991 var att han ville höra om premien i UAP var lägre än i försäkringsbolaget Ansvar. Det var inte tal om att L.L. skulle försöka skaffa försäkring i något annat försäkringsbolag än UAP.

R.B. uppgav: Före ikraftträdandet av lagen (1989:508) om försäkringsmäklare använde sig UAP av fristående ombud som i princip arbetade som generalagenter för bolaget. Dessa mellanmän skötte kontakterna med försäkringstagarna. Ombuden kontrollerade riskerna, lämnade information till försäkringstagarna angående försäkringarna och fick information om tidigare försäkringsfall. Ombuden förmedlade sedan informationen till UAP:s handläggare som beslutade om försäkring skulle meddelas eller inte. Avgörande var bl.a. om försäkringstagaren hade haft tidigare försäkringsfall eller tidigare blivit uppsagd av ett försäkringsbolag. Om UAP fick kännedom om att så var fallet, var det enklast att inte meddela försäkring. Om mellanmannen dock insisterade, kunde det hända att UAP ändå meddelade försäkring. Efter försäkringsmäklarlagens tillkomst ändrades mellanmännens ställning bl.a. såtillvida att de blev ombud för försäkringstagarna. - UAP hade endast ett 30-tal lantbruksförsäkringar i hela Sverige. Dessa sköttes till största del av L.L.. UAP hade stort förtroende för L.L.. - Sedan UAP fått anmälan om branden 1992, kunde en av handläggarna påminna sig att hon år 1989 fått en förfrågan av L.L. om K.G:s möjligheter att teckna försäkring och att frågan besvarats nekande på grund av den tidigare skadehistoriken.

L.L. uppgav: Han började arbeta som försäkringskonsult år 1986. Han förmedlade försäkringar åt flera försäkringsbolag, men bara åt UAP såvitt avsåg lantbruksförsäkringar. Som försäkringsmäklare har han kundens uppdrag att hitta en lämplig försäkring. I de flesta fall brukar han begära fullmakt av försäkringstagaren, men han gjorde inte det av K.G.. Då K.G. sökte upp L.L. 1991 kände L.L. till de tidigare försäkringsfallen och att K.G:s tidigare försäkring hos brandstodsbolaget sagts upp. I L.L:s arbete ingick att göra en självständig riskbedömning. Han ansåg att försäkring nu kunde tecknas. Avgörande var att K.G. inte haft några nya försäkringsfall och att byggnaderna var i gott skick, varför risken för nya bränder var mycket liten och att K.G. personligen gjorde ett gott intryck. L.L. ansåg det inte nödvändigt att på nytt informera UAP om skador som inträffat en längre tid tillbaka.

Stockholms tingsrätt (1993-04-15, chefsrådmannen Ylva Häckner-Gille, rådmannen Ann-Sofie Broqvist och tingsfiskalen Monica Rodrigo) biföll K.G:s talan och fastställde att denne den 7 juli 1992 hade en gällande lantbruksförsäkring hos UAP enligt försäkringsbrev samt att UAP ej på grund av bestämmelserna i 6 och 7 §§försäkringsavtalslagen var fritt från ansvar enligt försäkringsbrevet. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

Det är i målet inte visat att K.G. förfarit svikligt eller handlat i strid mot tro och heder. Lantbruksförsäkringen skall därför inte på grund därav förklaras ogiltig enligt bestämmelsen i 4 § försäkringsavtalslagen.

Vad därefter gäller frågan om UAP är fritt från ansvarighet enligt bestämmelsen i 7 § försäkringsavtalslagen jämförd med 6 § samma lag konstaterar tingsrätten först att tidigare försäkringsfall och att annat försäkringsbolag uppsagt eller vägrat förnyelse av försäkring, är sådana omständigheter för vilka upplysningsskyldighet föreligger enligt nämnda bestämmelser.

I målet är ostridigt att L.L. och K.G. år 1989 upplyst UAP om de tidigare försäkringsfallen. Det är även ostridigt att L.L. vid sitt andra besök hos K.G. kände till de tidigare försäkringsfallen. K.G. måste därmed anses ha lämnat erforderliga upplysningar till L.L., som han uppfattade som en representant för UAP.

Av utredningen framgår, att UAP låtit fristående ombud sköta kontakterna med försäkringstagarna. Om ett försäkringsbolag godtar en mäklare som mellanhand utan att denne har fullmakt från försäkringstagaren, kan enligt tingsrättens mening, mellanmannens underlåtenhet att vidarebefordra upplysningar, inte av bolaget åberopas mot försäkringstagaren. Det är utrett i målet att K.G. inte givit L.L. skriftlig fullmakt att teckna försäkring. Den omständigheten att L.L. haft K.G:s uppdrag att ombesörja försäkring, medför inte att L.L:s underlåtenhet att vidarebefordra upplysningar till bolaget skall tillräknas K.G..

Tingsrätten finner på grund av vad sålunda upptagits att K.G. fullgjort sin upplysningsskyldighet enligt 7 § försäkringsavtalslagen jämförd med 6 § samma lag och att bolaget därför inte skall vara fritt från ansvarighet. Käromålet skall på grund härav bifallas i sin helhet.

UAP vädjade mot tingsrättens dom och yrkade ogillande av K.G:s talan. K.G. bestred ändring. Parterna åberopade i huvudsak samma omständigheter och bevisning som vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1994-04-15, hovrättsråden Lars Hesser, Jan-Olov Svahn, referent, och Ingrid Holmstrand samt hovrättsassessorn Anders Weihe) fastställde tingsrättens domslut samt anförde i skälen bl.a. följande: Vad först gäller frågan om K.G. handlat svikligt eller på sådant sätt att hans åberopande av försäkringsavtalet skulle strida mot tro och heder får hovrätten anföra följande.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att K.G. måste anses ha lämnat erforderliga uppgifter till L.L.. Det har inte framkommit något i målet som talar för att K.G. hade anledning att utgå från annat än att L.L. till UAP vidarebefordrade dessa uppgifter och att UAP, då bolaget erbjöd honom försäkringen, alltså hade kännedom om uppgifterna. Således har det inte visats att K.G. handlat svikligen eller på ett sådant sätt att hans åberopande av försäkringsavtalet skulle strida mot tro och heder.

Vad härefter angår frågan om UAP är fritt från ansvar enligt de åberopade bestämmelserna i 6 och 7 §§försäkringsavtalslagen vill hovrätten först göra en allmän bedömning av rättsläget. Ansvarsfrihet skulle i detta fall grundas på att UAP äger att mot K.G. åberopa att L.L. inte vidarebefordrade de uppgifter varom är fråga. Gällande rätt innebär enligt hovrättens mening emellertid inte att en försäkringsmäklare, som erhållit ett uppdrag av en försäkringstagare, redan på grund av uppdragsförhållandet skulle vara behörig att binda försäkringstagaren eller att mäklarens agerande direkt skall tillräknas uppdragsgivaren. För att försäkringsgivaren mot försäkringstagaren skall kunna åberopa mäklarens agerande måste därför i regel krävas att mäklaren är att anse som befullmäktigat ombud för försäkringstagaren (jfr i första hand SOU 1989:88 s. 150-152 men också prop. 1988/89:136 s. 39-40 och Ds 1993:39 s. 139).

Vid bedömande av vilken ställning L.L. hade i förhållande till K.G. är följande av betydelse. K.G. har uppgivit att han, särskilt mot bakgrund av den tidigare kontakten med L.L. år 1989, då denne var fristående ombud för UAP, uppfattade denne som representant för UAP även vid deras kontakter år 1991, och att han därför inte hade anledning att ge denne någon fullmakt och ej heller gjorde detta. Av vittnesförhöret med L.L. framgår bl.a. att han vid de kontakter med K.G. som ledde fram till det aktuella försäkringsavtalet ansåg sig ha K.G:s uppdrag att hjälpa denne att arbeta fram en försäkringslösning men att han inte begärde och ej heller fick någon fullmakt från denne. UAP har inte heller påstått att L.L. uppgav till bolaget att han var ombud för K.G..

Med hänsyn till det anförda finner hovrätten utrett att det visserligen fanns ett uppdragsförhållande mellan K.G. och L.L. men att detta uppdragsförhållande inte innefattat behörighet för L.L. att företräda K.G. gentemot UAP. Det har inte heller i övrigt framkommit något som ger vid handen att förhållandena var sådana att L.L:s handlande gentemot UAP skall ges samma verkan som om det varit K.G:s. Hovrätten delar således tingsrättens slutsats att L.L:s underlåtenhet att vidarebefordra de ifrågavarande uppgifterna inte skall tillräknas K.G. och att försäkringsavtalet därför är gällande. På anförda skäl skall tingsrättens domslut fastställas.

Målnummer T 925/93