RH 1994:20

Myndighet har inte tillerkänts ersättning för ett sakkunnigutlåtande i en situation där en privat sakkunnig hade kunnat anlitas och då haft rätt till ersättning.

I mål mellan E.K. m.fl. och Y.P. m.fl. förordnade tingsrätten Björn L, Lantmäteriet i Örebro, att såsom sakkunnig avge skriftligt yttrande beträffande värdet av en fastighet. Tidigare hade E.K. och medparter avsett att anlita en privat värderingsman. Ägarna till fastigheten vägrade emellertid den tilltänkte värderingsmannen tillträde till fastigheten. E.K. och medparter hemställde därför att tingsrätten skulle förordna en sakkunnig att värdera fastigheten, varefter tingsrätten förordnade Björn L. Denne inkom med det begärda värderingsutlåtandet tillsammans med en faktura från Lantmäteriet avseende arvode för värderingsuppdraget om sammanlagt 11 890 kr.

Örebro tingsrätt (1993-06-24, rådmannen Robert Östberg) avslog Lantmäteriets begäran om ersättning. Som skäl angav tingsrätten att Lantmäteriverket är en sådan myndighet som enligt 40 kap. 17 § rättegångsbalken är skyldig att på begäran av domstol utreda och avge utlåtande samt att det inte är särskilt föreskrivet att ersättning skall utgå för ett sådant utlåtande.

Lantmäteriverket anförde besvär över beslutet och yrkade att hovrätten skulle tillerkänna verket begärd ersättning.

Till stöd för sin talan åberopade Lantmäteriverket grunderna för 40 kap. 17 § rättegångsbalken och anförde bl.a.: Lantmäteriet har varit skyldigt att på begäran av tingsrätten avge det begärda utlåtandet. Det saknas visserligen en särskild föreskrift om att ersättning skall utgå i ett fall som detta, och bestämmelsen i 40 kap. 17 § första stycket första punkten rättegångsbalken är därför enligt sin ordalydelse tillämplig. Av förarbetena till lagstiftningen om ersättning till sakkunnig framgår emellertid att det inte är meningen att staten skall svara för sådana kostnader i dispositiva tvistemål. Endast i sådana mål där rätten har en självständig utredningsskyldighet bör staten svara för sådan ersättning. - Vidare måste bestämmelsen om att sådan sakkunnig som nämns i 40 kap. 17 § första stycket första punkten rättegångsbalken ses mot bakgrund av de statliga myndigheternas verksamhet vid tiden för lagens tillkomst. I huvudsak bestod denna då av renodlad myndighetsutövning mot enskild. Någon uppdragsverksamhet jämställd med privat verksamhet förekom inte. Numera bedriver emellertid myndigheter vid sidan av sin myndighetsutövning ofta omfattande uppdragsverksamhet inom sitt kompetensområde. Med stöd av bestämmelser i lantmäteriinstruktionen bedriver det statliga lantmäteriet sådan uppdragsverksamhet, bl.a. i form av fastighetsvärderingar. Uppdragen finansieras inte av anslagsmedel. För sådana uppdrag skall därför uppdragsgivaren enligt 1 § i den av Regeringen fastställda lantmäteritaxan (1971:1101) betala ersättning till staten för dess kostnader. Om uppdragsgivaren avser att åberopa utlåtandet inför rätta saknar betydelse för ersättningsfrågan. - Den typ av sakkunnigutlåtande som är aktuellt i målet utförs i stor omfattning av enskilda med kunskaper i fastighetsvärdering. Det finns inte någon anledning att frågan om rätten till ersättning görs beroende av om sakkunnigförordnandet avser en privat värderingsman eller en myndighet/tjänsteman som inom sitt kompetensområde bedriver uppdragsverksamhet. I annat fall innebär det att det allmänna - i strid mot lagstiftarens avsikt - slutligen får svara för kostnaden för bevisningen i ett dispositivt tvistemål.

Göta hovrätt (1994-01-11, hovrättsråden Carl Wilhelm Nisser och Hans Ericsson samt t.f. hovrättsassessorn Charlotte Brokelind, referent) lämnade besvären utan bifall.

I motiveringen uttalade hovrätten följande.

I 2 kap. 2 § tionde punkten förordningen (1988:1232) med instruktion för lantmäterimyndigheterna föreskrivs att Lantmäteriverket skall på framställning av domstol eller annan statlig myndighet utreda och avge utlåtande i mål eller ärende hos sådan myndighet. I egenskap av anställd i Lantmäteriverket har Björn L därmed, som verket också bekräftat, varit skyldig att avge utlåtandet. På grund härav och då det inte finns någon bestämmelse att verket har rätt till ersättning för utlåtandet kan verkets begäran inte bifallas. Besvären skall alltså lämnas utan bifall.

I sammanhanget fann hovrätten anledning till följande kommentar.

Björn L:s uppdrag har varit sådant att det i och för sig kunnat ges till andra som är kunniga på fastighetsvärdering och som då haft rätt till ersättning enligt 40 kap. 17 § första stycket andra punkten rättegångsbalken. Att uppdraget i detta fall lämnats till Björn L har, som framgår av utredningen, haft speciella orsaker. I frågor där det är parternas sak att svara för utredningen bör det bara undantagsvis förekomma att ett uppdrag som sakkunnig ges till en myndighet som inte har rätt till ersättning för sitt utlåtande till domstolen.

Målnummer Ö 935/93