NJA 1988 s. 329
Av rätten förordnad sakkunnig, som i tjänsten haft att tillhandagå med yttrande, hade i brottmål avgett skriftligt utlåtande och hördes därefter muntligen inför rätten. Den sakkunnige har, då särskild föreskrift härom ej meddelats, ansetts ej vara berättigad till ersättning enligt 40 kap 17 § RB för resekostnad med anledning av inställelsen till förhöret.
HovR:n
(Målet avgjort av HD i dess helhet och antecknat i HD:s minnesbok.)
I mål mellan allmän åklagare och B.M. förordnade Skellefteå TR d 27 juni 1985 överläkaren vid statens rättsläkarstation i Umeå A.E. till sakkunnig enligt 40 kap 1 § RB.
A.E. avgav skriftligt utlåtande i målet och hördes dessutom muntligen vid huvudförhandlingen. Han begärde därvid ersättning av allmänna medel för sin inställelse med 162 kr, avseende kostnad för resa Umeå- Skellefteå och åter. Han uppgav att sådan ersättning inte utgick från arbetsgivaren:
TR:n (ordf lagmannen Lundström) lämnade i beslut i dom d 16 juli 1985 A.E:s ersättningsyrkande utan bifall och anförde som skäl härför: Då A.E. enligt instruktionen för rättsläkarstationer är skyldig att i tjänsten utföra sakkunniguppdrag är han inte berättigad till ersättning av allmänna medel för sin inställelse vid huvudförhandlingen i målet.
A.E. anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att HovR:n skulle tillerkänna honom skälig ersättning i enlighet med hans yrkande vid TR:n. Han uppgav bl a att han under tio års verksamhet som rättsläkare och sakkunnig inför allmänna domstolar inte tidigare hade fått avslag på yrkande om reseersättning. Han hänvisade vidare till en skrivelse från socialstyrelsen d 10 april 1984, vari uttalades bl a följande: "Skulle rättsläkare inkallas att vittna t ex angående en obduktion som han utfört bör han också göra detta i tjänsten utan särskild ersättning. I ett sådant fall skall han dock hos domstolen begära ersättning för kostnaderna för resan och uppehället."
HovR:n inhämtade förklaring från domstolsverket, som bestred ändring. Med anledning av A.E:s hänvisning till socialstyrelsens skrivelse hade domstolsverket varit i kontakt med styrelsen, som förklarat sig beredd att ersätta A.E. för hans kostnad för resan.
HovR:n (hovrättsråden Sjöblom och Larsson samt adj led Englund, referent) anförde i beslut d 23 jan 1986: Har utlåtande avgivits av tjänsteman, som är satt att tillhandagå med yttrande, skall enligt 40 kap 17 § 1 st första meningen RB ersättning utgå allenast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Som TR:n anfört är A.E. enligt instruktion för statens rättsläkarstationer skyldig att utföra sakkunniguppdrag. Bestämmelsen i 40 kap 17 § 1 st första meningen RB är därför tillämplig på A.E:s sakkunniguppdrag. På grund härav, och då särskild föreskrift om ersättning inte meddelats, finner HovR:n i likhet med TR:n att A.E. inte är berättigad till ersättning av allmänna medel för sin inställelse vid huvudförhandlingen vid TR:n.
På grund av det anförda lämnar HovR:n A.E:s besvärstalan utan bifall.
A.E. anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n.
Riksåklagaren bestred ändring under hänvisning till ett av domstolsverket till HD avgivet yttrande i målet.
Efter föredragning av målet förordnade HD att målet skulle avgöras av HD i dess helhet.
Målet förehades i plenum d 28 april 1988, varvid HD (JustR:n Höglund, Brundin, Welamson, Nyman, Knutsson, Persson, Vängby, Palm, Bengtsson, Rydin, Heuman, Gregow, Magnusson, Freyschuss, Lind, Lars K Beckman, Gad, Sterzel, Solerud, Nyström, Lars Å Beckman, Svensson, Törnell och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. RB:s bestämmelser i 40 kap om sakkunnig skiljer mellan myndighet, tjänsteman och annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, å ena sidan, samt annan sakkunnig, å den andra.
I förevarande mål har A.E. av TR:n förordnats som sakkunnig i sin egenskap av överläkare vid statens rättsläkarstation i Umeå. Enligt 3 § instruktionen (1965:783) för statens rättsläkarstationer åligger det rättsläkarstation bl a att tillhandagå domstolar, LSt:r, allmänna åklagare och polismyndigheter med rättsmedicinska utlåtanden. A.E. har alltså mottagit sakkunniguppdraget i egenskap av tjänsteman, som är satt att tillhandagå med yttrande. Han har i målet avgett skriftligt utlåtande och därefter hörts muntligen inför rätten.
I fråga om ersättning till sakkunnig som har förordnats av rätten föreskrivs i 40 kap 17 § 1 st RB att, om utlåtande har avgetts av myndighet, tjänsteman eller annan som är satt att tillhandagå med yttrande, ersättning skall utgå endast i den mån särskild föreskrift därom är meddelad. Enligt andra meningen i samma stycke äger annan sakkunnig rätt till ersättning för kostnad som han haft för uppdragets fullgörande samt för arbete och tidsspillan efter vad rätten prövar skäligt. När såsom i förevarande fall sakkunniguppdraget utförts i mål om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, skall ersättningen enligt 2 st i §:n utgå av allmänna medel.
A.E. har gjort gällande att, så länge han i målet enbart avgett skriftligt utlåtande, han inte är berättigad till ersättning enligt 40 kap 17 § RB men att han, så snart han inställt sig för att höras muntligen inför rätten, är att betrakta som annan sakkunnig och därmed också berättigad till ersättning för kostnad enligt andra meningen i 1 st av §:n. Han har vidare åberopat att HD i det i NJA 1986 s 802 refererade målet tillerkände en avdelningsläkare vid statens rättsläkarstation i Umeå ersättning för resekostnader och uppehälle i anledning av att läkaren hördes såsom av rätten förordnad sakkunnig vid huvudförhandling i HD.
Som framgår av de nyss återgivna ersättningsbestämmelserna i 40 kap 17 § RB skiljer dessa mellan, å ena sidan, myndighet, tjänsteman och annan, som är satt att tillhandagå med yttrande, samt, å andra sidan, annan sakkunnig. Den form i vilken sakkunniguppdraget fullgjorts - genom enbart utlåtande eller genom både utlåtande och muntligt förhör inför rätten - är däremot utan betydelse för ersättningsbestämmelsernas tillämpning. Den som har att i tjänsten utföra sakkunniguppdrag är sålunda, oavsett i vilken form han fullgjort uppdraget, inte berättigad till ersättning enligt §:n annat än om särskild föreskrift meddelats därom. Att denna innebörd, som måste anses följa av §:ns ordalag, också är avsedd vinner stöd i förarbetena (se SOU 1926:32 s 296 samt NJA II 1934 s 515-519 och 1943 s 513 f). Regleringen vilar uppenbarligen på den förutsättningen att den sakkunnige i stället äger erhålla ersättning för kostnader i anledning av uppdraget såsom vid annan tjänsteförrättning.
Av det anförda följer att A.E. är berättigad till ersättning enligt 40 kap 17 § RB endast i den mån det följer av särskild föreskrift. Sådan föreskrift har emellertid inte meddelats. A.E. är följaktligen inte berättigad till ersättning enligt nämnda lagrum.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.