RH 1994:27
Åtal har ogillats av hovrätt med tillämpning av 51 kap. 23 a § rättegångsbalken, trots att vad som hade förekommit vid tingsrätten inte i sig kunde anses falla under de i paragrafen angivna förutsättningarna för en sådan prövning. Även fråga om gränsdragningen mellan skadegörelse och åverkan.
Åklagaren yrkade ansvar å C.P. enligt 12 kap. 1 § brottsbalken för skadegörelse med påstående att denne den 10 januari 1993 uppsåtligen hade krossat en fönsterruta i en fastighet i Huddinge, varvid skador för 804 kr uppkommit.
Huddinge tingsrätt (1993-08-23, rådmannen Knut Öhrström samt nämndemännen Karin Hinse, Birgitta Carlmark och Ragnar Gagnegård) dömde C.P. för skadegörelse till 70 dagsböter om 30 kr och uttalade i sina domskäl, såvitt nu är av intresse, följande: C.P. har medgivit ansvar. Genom hans erkännande och övrig utredning är åtalet styrkt. Brottet är att bedöma på sätt åklagaren angivit. Påföljden skall bestämmas till dagsböter.
C.P. yrkade, som han fick förstås, att hovrätten, såvitt nu är i fråga, skulle sätta ned bötesstraffet.
Åklagaren medgav att bötesstraffet sattes ned.
Svea hovrätt (1994-01-28, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och tf. hovrättsassessorn Mikael Sedolin), som avgjorde målet utan huvudförhandling, ogillade åtalet. I sina domskäl uttalade hovrätten, under rubriken Ansvarsfrågan, följande:
C.P. har inte överklagat tingsrättens dom i skuldfrågan. Hovrätten kan därför pröva frågan om han skall dömas för den åtalade gärningen i princip bara under de förutsättningar som anges i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken. Hovrätten har emellertid att, oberoende av dessa bestämmelser, ta ställning till hur gärningen skall rubriceras.
I rubriceringsfrågan gör hovrätten följande överväganden.
Det är ostridigt i målet att skadans värde uppgick till 804 kr. I rättspraxis (se NJA 1988 s. 351) har värdegränsen mellan stöld och snatteri - som tillämpas vid främst tillgrepp i butik - ansetts kunna vara till ledning för gränsdragningen mellan skadegörelse och åverkan, vid helt okomplicerade fall av oöverlagd förstörelse av egendom som medfört enbart ekonomisk skada, samtidigt som det har ansetts att hänsynen till övriga omständigheter vid brottet i de flesta fall är avgörande för rubriceringen. Den nämnda gränsen i rättspraxis mellan stöld och snatteri ansågs år 1990 gå vid ett värde av ca 800 kr och vara underkastad förändring med hänsyn till penningvärdets försämring (se NJA 1990 s. 743).
Hovrätten finner mot bakgrund av det nu anförda att värdet på den egendom som förstörts genom brottet inte är sådant att brottet enbart med hänsyn till detta värde bör bedömas som skadegörelse i stället för åverkan. Det har enligt hovrättens mening inte i målet framkommit några andra omständigheter som gör att brottet ändå bör bedömas som skadegörelse. Hovrätten finner därför att brottet skall rubriceras som åverkan.
Enligt 12 kap. 6 § brottsbalken får åverkan, om brottet förnärmar endast enskilds rätt, åtalas av åklagare bara om åtal av särskilda skäl är påkallat ur allmän synpunkt. Med hänsyn härtill har åklagaren under handläggningen här beretts tillfälle att ange sin inställning för det fall att hovrätten skulle anse att gärningen är att bedöma som åverkan. Åklagaren har därefter gjort gällande endast att gärningen, med hänsyn till brottets karaktär och värdet av den krossade rutan, inte är att anse som ringa utan att bedöma som skadegörelse. Såvitt framgår har således någon sådan åtalsprövning som är en förutsättning för att C.P. skall kunna dömas till ansvar för åverkan inte ägt rum.
En fällande dom här för åverkan skulle under sådana omständigheter, enligt hovrättens mening, innebära att det under målets handläggning hade förekommit sådant grovt rättegångsfel som kunde leda till att hovrättens dom skulle undanröjas på grund av domvilla. Vid detta förhållande bör hovrätten vara oförhindrad att pröva om C.P. skall dömas för den åtalade gärningen, även om vad som har förekommit vid tingsrätten inte i sig kan anses falla under de i 51 kap. 23 a § rättegångsbalken angivna förutsättningarna för en sådan prövning. Med hänsyn härtill finner hovrätten att tingsrättens dom i ansvarsfrågan skall upphävas och åtalet ogillas.