RH 1994:69
En konkursförvaltare beviljade fyra löneborgenärer betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) för uppsägningslön under viss tid. I samband med överklagande av förvaltarens beslut yrkade staten "kvarstad på så sätt att tills vidare inget belopp fick utbetalas". Statens yrkande om säkerhetsåtgärd har ansetts inte kunna bifallas.
A.F., C.K., L.N. och C.F. erhöll enligt skriftliga anställningsbevis anställningar hos O. Aktiebolag från och med den 1 februari 1994, den 9 februari 1994, den 11 februari 1994 respektive den 21 mars 1994. Enligt anställningsbevisen skulle sex månaders ömsesidig uppsägningstid gälla. Bolaget försattes i konkurs den 5 april 1994. Sedan A.F., C.K., L.N. och C.F. yrkat löneersättning för innestående lön och lön under en uppsägningstid av sex månader, förklarade konkursförvaltaren i beslut den 10 maj och den 26 maj 1994 enligt 16 § lönegarantilagen dem berättigade till lönegaranti med belopp som utgick från en uppsägningstid om sex månader.
Staten genom tillsynsmyndigheten väckte talan mot A.F., C.K., L.N. och C.F. med yrkande att tingsrätten skulle förklara att de saknade rätt till statlig lönegaranti för uppsägningstid överstigande en månad. Tillsynsmyndigheten yrkade också att tingsrätten interimistiskt skulle förordna om kvarstad på så sätt, att tills vidare inget belopp fick utbetalas till A.F. och hans medparter i anledning av konkursförvaltarens beslut. Som grund för kvarstadsyrkandet åberopade tillsynsmyndigheten följande: Lönegarantilagen saknar bestämmelser om inhibition. Överprövning av beslut angående rätten till lönegaranti skall ske med tillämpning av rättegångsbalkens regler för tvistemål. Oaktat att käromålet avser en fastställelsetalan, bör kvarstad medges enligt 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Återbetalningsreglernas utformning i 34 § lönegarantilagen medför att staten vid framgång i tvistemålet inte skulle kunna återkräva utbetalda belopp. Fortsatt utbetalning skulle därmed vara till skada för staten.
Hässleholms tingsrätt (1994-06-08, hovrättsassessorn Christin Österlund) lämnade yrkandet om interimistiskt kvarstad utan bifall med följande motivering: Den talan staten genom tillsynsmyndigheten väckt kan inte anses vara en sådan talan om bättre rätt som avses i 15 kap. 2 § rättegångsbalken. Inte heller i övrigt föreligger förutsättningar att meddela kvarstadsbeslut. Yrkandet om kvarstad skall därför lämnas utan bifall.
Staten genom riksskatteverket överklagade tingsrättens beslut. Såvitt avsåg grunderna för kvarstadsyrkandet tillade riksskatteverket i hovrätten, att det skäligen kunde befaras att A.F. och medparter, i den händelse de erhöll fortsatt utbetalning, skulle komma att konsumera utbetalda medel då de inte hade andra inkomster.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-06-23, hovrättsråden Björn Eilard, Bengt Nilsson, referent, och Kerstin Winquist) avslog överklagandet med följande motivering.
Enligt lönegarantilagen skall i konkurs utan bevakning konkursförvaltaren pröva och meddela beslut i frågan huruvida en lönefordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Om förvaltaren finner att fordran skall betalas enligt garantin skall, som framgår av 22 § och följande paragrafer i lönegarantilagen, länsstyrelsen sedan - efter viss utredning och under vissa förutsättningar - utbetala medlen.
Någon bestämmelse som ger staten möjlighet att begära inhibition av de utbetalningar en konkursförvaltare beslutat finns inte i lönegarantilagen. Frågan om behovet av en sådan bestämmelse har inte heller berörts i förarbetena till lagen. Tvärtom har bestämmelserna om återkrav utformats på så sätt att staten endast under vissa förutsättningar har möjlighet att återfå utbetalade garantibelopp.
Frågan i målet är nu om staten, sedan talan väckts vid tingsrätt mot löneborgenärerna, kan med stöd av bestämmelserna i 15 kap.rättegångsbalken utverka sådan säkerhetsåtgärd att fortsatta utbetalningar förhindras.
Förutsättningar att bevilja kvarstad enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken föreligger uppenbarligen inte.
Kvarstad enligt 15 kap. 2 § rättegångsbalken kan inte mot bestämmelsen i 16 kap 13 § andra stycket utsökningsbalken ske i en löneborgenärs fordran på uppsägningslön.
Eftersom målet rör en negativ fastställelsetalan avseende löneborgenärers rätt till fortsatta utbetalningar synes det emellertid vara möjligt att med stöd av 15 kap. 3 § rättegångsbalken förordna om en säkerhetsåtgärd, bestående t.ex. i inhibition av förvaltarens beslut eller ett förordnande att utbetalningarna tills vidare skall ske till god man.
Även om det kan anses att staten visat sannolika skäl för sitt anspråk utgör emellertid inte det förfarande från A.F:s och hans medparters sida som staten påtalat, nämligen att använda utbetalda medel till sitt uppehälle - mot bakgrund av lönegarantins sociala syften - en sådan sabotagerisk att en åtgärd enligt 15 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken kan beviljas trots den skada staten genom utbetalningarna kan vållas.