RH 1994:88
Bestämmelsen i 34 § körkortslagen (1977:477) om vårdnadshavares ansvar för minderårig har inte ansetts tillämplig när den minderårige fört en till lätt motorcykel omändrad moped.
Sunne tingsrätt
Allmän åklagare yrkade vid Sunne tingsrätt ansvar å L-O.N. för att ha tillåtit minderårig att föra en till lätt motorcykel ändrad moped och anförde: L-O.N:s minderårige son F., född 1978, har den 20 april 1994 fört en till lätt motorcykel omändrad moped på Mossängsvägen i Munkfors. L-O.N. har underlåtit att göra vad på honom ankommit för att hindra förseelsen.
L-O.N. förnekade gärningen och anförde: Den trimmade mopeden hade införskaffats i syfte att användas som crossmoped vid körning på motorbana. Sonen hade inte tillåtelse att använda fordonet någon annanstans.
Sunne tingsrätt (1992-12-18, tingsnotarien Tove Undin samt nämndemännen Karl-Erik Eriksson, Henrik Henriksson och Per-Åke Harding) ogillade åtalet. I domskälen anförde tingsrätten: L-O.N:s minderårige son har fört en till lätt motorcykel ändrad moped. Av åklagaren åberopat lagrum kan inte, oavsett fordonets ursprung, anses omfatta även en motorcykel. Annan grund för straffansvar har inte visats. Åtalet skall därför ogillas.
Nämndemännen Karl-Erik Eriksson och Henrik Henriksson var skiljaktiga och anförde: I målet är utrett att L-O.N. underlåtit att göra vad på honom ankommit för att hindra förseelsen. L-O.N. skall därför, oaktat att mopeden på grund av ingrepp i dess motor varit att betrakta som lätt motorcykel, fällas till ansvar.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.
L-O.N. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1994-10-19, hovrättslagmannen Bengt Malmström, hovrättsrådet Thomas Rosendahl och adjungerade ledamoten Tomas Alvå, referent) fastställde tingsrättens domslut. I domskälen anförde hovrätten:
I målet är utrett att L-O.N:s son vid det åtalade tillfället, då sonen ännu inte fyllt 14 år, fört en till lätt motorcykel ändrad moped. Tingsrätten har ogillat det på straffbestämmelsen i 34 § körkortslagen grundade åtalet med motiveringen att detta lagrum inte kan anses omfatta en lätt motorcykel, låt vara att denna ursprungligen varit en moped.
Åklagaren har, bl.a. med hänvisning till rättsfallet RH 73:82, i hovrätten vidhållit sin uppfattning att straffansvar kan utdömas enligt den angivna straffbestämmelsen även i ett fall som det förevarande där mopeden på grund av ändring är att betrakta som lätt motorcykel.
Hovrätten gör i fråga om tillämpligheten av 34 § körkortslagen följande överväganden.
Det kan inte direkt av ordalydelsen utläsas att bestämmelsen skulle vara tillämplig när förandet gällt annat fordon än moped. Frågan blir då om det är förenligt med legalitetsprincipen att ge straffbudet den tolkning som åklagaren gör gällande. Av särskilt intresse är härvidlag om en sådan tolkning vinner stöd av motivuttalanden.
Vid körkortslagens tillkomst kommenterades inte särskilt utformningen av 34 §. I allt väsentligt fanns bestämmelsen redan tidigare i 11 § 3 st mopedförordningen (1960:134) och utgjorde då ett tillägg till det förmyndaransvar som fanns i 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen (1951:648) till vilken bestämmelse i 11 § 1 st mopedförordningen hänvisade. Enligt 70 § 2 mom. vägtrafikförordningen kunde ansvar för förmyndare eller annan laga målsman inträda, när fordon som ägdes av omyndig brukades i bristfälligt skick eller i strid mot vissa bestämmelser om registrering m.m. samt i vissa fall när föreskriven ansökan eller anmälan som rörde fordonet inte gjorts. I samband med den ändring i vägtrafikförordningen som trädde i kraft den 1 januari 1970 upphörde förmyndaransvaret enligt 70 § 2 mom. att gälla. Till grund för lagändringen låg en skrivelse från riksdagen (skr 1966:151) med bifall till en hemställan från tredje lagutskottet med anledning av en motion om ändring av vägtrafikförordningens bestämmelser om föräldraansvar. I det utlåtande som utskottet efter remissbehandling lämnade över motionen angavs uttryckligen att om med en moped vidtogs en sådan åtgärd att mopeden inte längre uppfyllde mopedförordningens föreskrifter, blev den att anse som motorcykel, varigenom vägtrafikförordningens ansvarsregler om bl.a. föräldraansvar kom att gälla (Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1966 s. 12).
Det finns varken i propositionen till lagändringen 1970 (prop. 1969:140) eller vid propositionens behandling i riksdagen något som tyder på att lagstiftaren vid avskaffandet av föräldraansvaret enligt vägtrafikförordningen avsett att i någon mån utvidga området för straffbarhet i motsvarande ansvarsbestämmelse i mopedförordningen.
Mot bakgrund av det nu anförda finner inte heller hovrätten att straffbestämmelsen i 34 § körkortslagen kan äga tillämpning på vad åklagaren lagt L-O.N. till last. Eftersom det inte ens påståtts att han uppsåtligen underlåtit att hindra sonen från olovlig körning, kan ansvar inte heller komma i fråga med stöd av bestämmelsen i 23 kap. 6 § andra stycket brottsbalken. Åtalet skall följaktligen såsom tingsrätten funnit lämnas utan bifall.