RH 1994:93

I vadeinlagan har åklagaren yrkat att hovrätten bestämmer påföljden för samtliga brott till skyddstillsyn i förening med fängelse. Efter vadetidens utgång har åklagaren ändrat sin talan och yrkat att påföljden för visst brott bestäms till fängelse och för övrig brottslighet till skyddstillsyn. Den i doktrinen hävdade principen att hovrätten inte är bunden av åklagarens yrkande beträffande påföljden i andra fall än som avses i 51 kap. 25 § rättegångsbalken har inte ansetts kunna tillämpas fullt ut Hovrätten har dock funnit att den i målet aktuella taleändringen inte varit av sådan skärpande karaktär att den skulle träffas av förbud.

Åklagaren yrkade vid Malmö tingsrätt ansvar å M.A. för stöld, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel och grovt rattfylleri.

Malmö tingsrätt (1994-04-28, nämndemännen Anita Andersson och Eric Larsson) dömde M.A. för de angivna brotten till skyddstillsyn i förening med böter.

Rådmannen Anders Aurell och nämndemannen Stig Hedle var skiljaktiga och ansåg att M.A. skulle dömas till fängelse för rattfylleribrottet och skyddstillsyn för övriga brott.

Åklagaren yrkade som han slutligen bestämde sin talan att hovrätten skulle bestämma påföljden för rattfylleribrottet till fängelse och för övrig brottslighet till skyddstillsyn.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-09-12, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, tf hovrättsassessorn Christian Hammenborn samt nämndemännen Arne Brettstam och Valborg Nilsson) ändrade på det sätt tingsrättens domslut att hovrätten med upphävande av bötestraffet förenade den ådömda skyddstillsynen med föreskrift om samhällstjänst.

Hovrätten anförde i domskälen bl.a. följande.

Enligt tingsrätten i denna del inte överklagade dom har M.A. befunnits skyldig till stöld, försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel och grovt rattfylleri som åklagaren påstått. Målet i hovrätten gäller valet av påföljd.

I vadeinlagan har åklagaren yrkat att hovrätten bestämmer påföljden för brotten till skyddstillsyn i förening med fängelse. Som framgår av 30 kap. 11 § brottsbalken förutsätter denna påföljdskombination att den är oundgängligen påkallad med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller till den tilltalades tidigare brottslighet.

Åklagaren har efter vadetidens utgång ändrat sin talan och i stället yrkat att hovrätten bestämmer påföljden för rattfylleribrottet till fängelse och för övrig brottslighet till skyddstillsyn. Fråga uppkommer om det är tillåtet för åklagaren att ändra sin vadetalan på detta sätt.

Enligt vad som uttalas i doktrinen är hovrätten inte bunden av åklagarens yrkande beträffande påföljden så länge inte åklagaren för talan till den tilltalades förmån enligt 51 kap. 25 § rättegångsbalken (se bl.a. Welamson, Rättegång VI, 2. uppl. s. 68f). I sammanhanget kan erinras om att förbudet mot taleändring i bl.a. 45 kap. 5 § rättegångsbalken har motiverats av att förbudet underlättar för den tilltalade att förbereda sin talan och för rätten att handlägga målet. Enahanda synpunkter kan anläggas på frågor om de olika påföljder som ryms inom det numera förhållandevis komplexa straffrättsliga påföljdssystemet. Den i doktrinen hävdade principen att hovrätten inte är bunden av åklagarens yrkande beträffande påföljden kan därför enligt hovrättens mening inte tillämpas fullt ut. Hovrätten finner dock att den i målet aktuella taleändringen inte är av sådan skärpande karaktär att den bör träffas av förbud.

Målnummer B 585/94