RH 1995:11
Kostnader för dödsbodelägares och andras resor till begravning har normalt inte ansetts som begravningskostnader och därmed inte heller avdragsgilla vid arvsbeskattningen efter den avlidne.
R.L. avled den 7 januari 1994. Vid sitt frånfälle var hon bosatt i Malmö. Hon efterlämnade som dödsbodelägare maken, D.L., och dottern i ett tidigare äktenskap, M.S., bosatta i Malmö respektive Höllviken. I bouppteckningen efter R.L. upptogs under rubriken "Skulder och avgående poster" bl.a. kostnader i anledning av gravsättning i Jerusalem. Utöver kostnader för gravplats i Jerusalem, för gravsten och för blommor antecknades här kostnader om tillhopa 39 749 kr för flygbuss, taxi, flygbåt, hotell i Jerusalem och "Elfborg resebyrå". Tingsrätten inhämtade att vid resan till begravningen i Jerusalem var närvarande D.L. och M.S. samt M.S:s make och hennes två barn samt att resan till gravstensceremonin avsåg M.S..
Malmö tingsrätt, avd. 6:7 (1994-07-13, rådmannen Rolf Ström) registrerade bouppteckningen och bestämde därvid behållningen till 423 353 kr samt fastställde arvsskatten till 14 160 kr. I beslutet anförde tingsrätten:
Beträffande i bouppteckningen gjorda avdrag, 39 749 kr, avseende kostnader för resor och hotell för anhöriga i samband med begravningen i Jerusalem, där anhöriga till den avlidne ej längre finns, kan endast kostnaderna för en vuxen anhörig godtagas (jfr NJA 1949 s. 693), vilken kostnad tingsrätten har beräknat till avrundat 8 000 kr. Tingsrätten har därför ökat den i bouppteckningen upptagna behållningen med 31 749 kr.
Dödsboet överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle ändra tingsrättens beslut på så sätt att skattläggning skulle ske med beaktande av avdragsrätt för samtliga de i bouppteckningen upptagna kostnaderna för resa och hotell för anhöriga i samband med begravningen. Till stöd för sin talan anförde dödsboet bl.a. följande. R.L:s bror, C.R., är begravd i Jerusalem, där broderns änka och döttrar nu bor. R.L. och C.R. var de enda överlevande av hela familjen efter andra världskrigets förintelse. Det var R.L:s högsta önskan att få begravas där hennes brors grav finns. Det är viktigt såväl från allmänmänsklig synpunkt som ur den judiska religionens perspektiv att tillmötesgå detta önskemål och att möjliggöra för de anhöriga att delta i begravningsceremonin.
Kammarkollegiet bestred ändring och anförde att enligt gällande praxis kunde högre avdrag för resor och hotell i samband med begravningen än tingsrätten beslutat inte medges.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1994-10-28, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Lars Göran Abelson, referent, och adjungerade ledamoten professorn Peter Westberg) lämnade överklagandet utan bifall och anförde:
Enligt 13 § 1 mom. 3 lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt får vid beräkningen av behållning i dödsbo avdrag ske för bl.a. begravningskostnad. Att sådan kostnad får dras av trots att det inte är fråga om någon den avlidnes skuld beror på att kostnaden är en i samband med dödsfallet uppkommen förpliktelse, som ekonomiskt belastar dödsboet. Eftersom motivet för arvsbeskattningen främst är att söka i de arvsberättigades ökade skatteförmåga, är det naturligt att avdrag medges för ofrånkomliga utgifter för den avlidnes begravning.
Att den nu berörda avdragsrätten i första hand måste avse kostnad som hänför sig till begravningen som sådan är uppenbart. I praxis har emellertid som begravningskostnad godtagits också skäliga kostnader för inköp av gravplats och uppförande av gravvård liksom utgifter för sorgkläder åt bl.a. närmaste anförvanter samt för förtäring i samband med begravningen. Kostnader som uppkommit till följd av resor som dödsbodelägare eller annan gjort till begravningen kan däremot i princip inte anses vara begravningskostnader i den bemärkelse som avses i den nämnda lagregeln. Normalt sett finns det därför inte utrymme för att vid skattläggningen medge avdrag för sådana resor.
I undantagsfall kan förekomma att det t.ex. föreligger ett så nära samband mellan en resa som en dödsbodelägare eller annan nödgats göra och det praktiska arbetet med att arrangera en begravning att kostnaderna för resan skulle kunna vara att anse som en verklig kostnad för begravningen. Om en sådan situation är emellertid inte fråga i förevarande mål.
I sammanhanget kan anmärkas att det, i fall då personskada har lett till döden, enligt 5 kap. 2 § första stycket 2 skadeståndslagen (1972:207) kan utgå ersättning av skadevållaren för bl.a. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet. Såsom sådan annan kostnad till följd av dödsfallet kan enligt praxis i viss begränsad omfattning ersättas utgifter som en nära anhörig haft för att resa till den avlidnes begravning (se rättsfallet NJA 1982 s. 668). Det rör sig emellertid då inte om en begravningskostnad i egentlig mening, och något motsvarande utrymme som inom skadeståndsrätten för att vid tillämpning av regeln i 13 § 1 mom. 3 lagen om arvsskatt och gåvoskatt som avdrag för begravningskostnad ta i beaktande sådan annan kostnad till följd av dödsfallet kan inte anses föreligga.
Med hänsyn till det anförda kan dödsboets begäran om att ytterligare avdrag skall medges för reskostnader vid bestämmandet av behållningen i och för skattläggningen inte vinna bifall.