RH 1995:150
Fråga om person som handlat under inflytande av s.k. hundfobi skall vara fri från ansvar.
Åklagaren yrkade vid Göteborgs tingsrätt ansvar å P.J. för bl.a. våldsamt motstånd med följande gärningspåstående: P.J. har den 30 november 1993, då han vid Kungsportsavenyn i Göteborg skulle omhändertas av polis och placeras i polisbil, satt sig till motvärn genom att sparka omkring sig och försöka rycka och slita sig ur polismännens grepp.
P.J. bestred åtalet. Han medgav därvid att han satt sig till motvärn men gjorde gällande att han befunnit sig i nöd eftersom det funnits hundar i polisbilen och han lider av allvarlig hundskräck - hundfobi - vilket han också uppgett för polismännen.
Tingsrätten hörde P.J. samt på åklagarens begäran G.F. som målsägande och polisassistenten S.L. som vittne. Vidare hördes på P.J:s begäran hans kamrater J.P. och K.E. som vittnen.
Göteborgs tingsrätt (1994-09-06, tf. chefsrådmannen Stefan Wikmark samt nämndemännen Marianne Löfberg, Marianne Landelius och Vivi Jansson) ogillade åtalet.
I domskälen anförde tingsrätten:
Av samtliga hördas berättelse framgår att P.J. satt sig till motvärn och tumult uppstått i polisbilen i samband med att P.J. skulle omhändertas enligt LOB. I polisbilen fanns även två hundar i bur. I fråga om detaljer står två nyktra polismäns uppgifter mot tre ölberusade ungdomars berättelser. P.J:s, J.P:s och K.E:s utsagor synes dessutom, enligt vad som har framgått vid förhören, delvis vara påverkade av att de, sedan de nyktrat till, resonerat sig samman om saken. Tingsrätten anser därför att i första hand polismännens uppgifter skall läggas till grund för bedömningen av vad som inträffat.
Genom samtliga hördas berättelser, sammanställda med varandra, är utrett att P.J. satt sig till motvärn på sätt som åklagaren påstått.
P.J. har uppgett att hans handlande berott på att han lider av hundfobi och därför hamnade i nöd när han sattes i polisbilen. J.P. och K.E. har båda uppgett att P.J. är rädd för hundar. S.L. har uppgett att P.J. skrek något om hundskräck när han låg i bilen.
Tingsrätten godtar P.J:s uppgift att han har "hundfobi" och på grund därav befann sig i nöd när han tvingades in i polisbilen. Tingsrätten anser vidare att hans handlande därvid varit försvarligt och inte skall medföra ansvar. Åtalet för våldsamt motstånd skall därför ogillas.
Från domen var tf. chefsrådmannen Stefan Wikmark och nämndemannen Marianne Landelius skiljaktiga och anförde: Det är utrett att P.J. vid omhändertagandet satt sig till motvärn på sätt som åklagaren påstått och att han även sparkat omkring sig i polisbilen med angivna skador som följd.
P.J. må ha varit rädd för hundar men de två hundar som fanns i polisbilen var inlåsta i kraftiga burar och kunde inte komma ut. Att hundarna var inlåsta fick P.J. också veta så snart han förde hundarna på tal. Enligt polismännens vittnesmål fortsatte han sitt motstånd även sedan han kommit ur hundbilen och skulle placeras i en annan bil. Detta visar att det inte bara varit eventuell rädsla för hundar som styrt P.J:s handlande. Vi anser att P.J. inte befunnit sig i en nödsituation varför vi bifaller åtalet för våldsamt motstånd.
Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet.
P.J. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (1995-03-06, hovrättslagmannen Staffan Leven, hovrättsrådet Lennart Morard och tf. hovrättsassessorn Tomas Alvå, referent, samt nämndemännen Hans Lindblom och Erling Richardsson) dömde P.J. för våldsamt motstånd.
I domskälen angav hovrätten till en början att omförhör hållits med G.F., P.J., S.L., J.P. och K.E. samt att därutöver vittnesförhör på åklagarens begäran hållits med polisassistenten M.J..
Hovrätten fann det genom vad som framkommit vid förhören klarlagt att gärningen tillgått på sätt som åklagaren påstått och anförde därefter: P.J. har vidare invänt mot åtalet dels att han saknade uppsåt, dels att han i vart fall handlade i nöd. Han har därom uppgett att han lider av hundfobi och att han därför hamnade i ett tillstånd av panik när polismännen försökte sätta honom i hundpatrullbilens baksäte. Till stöd för sitt påstående har han åberopat ett läkarintyg utfärdat den 25 november 1994 av f.d. chefsöverläkaren (Lillhagens sjukhus, psykiatriska kliniken) S.J.D. efter samtal med och undersökning av P.J. samt samtal med dennes far. Bland annat följande kan inhämtas från intyget.
P.J. uppfyller samtliga kriterier för "enkel fobi". Det finns således en bestående ångest för ett avgränsat stimulus (hund), omedelbar ångestattack om individen utsätts för det han fruktar, han undviker det fobiska stimulit eller uthärdar trots intensiv ångest, en stark oro för att rädslan skall utlösas, han är medveten om att rädslan är överdriven eller oförnuftig samt att denna enskilda fobi inte är del av annan psykisk åkomma. P.J. företer i alla delar en enkel fobi, här riktad mot hund, utan någon som helst annan fobi eller tecken på psykisk åkomma. Under perioden, då åtalspunkterna kom till, var P.J. i ett tillstånd då han ej kunde kontrollera sitt agerande förnuftsmässigt.
Angående den inverkan de två polishundarna i polisbilen hade på P.J:s handlande har följande framkommit. Hundarna var åtskilda från baksätet av ett finmaskigt stålnät. De var fullt synliga och skällde högt. Från att inledningsvis ha låtit sig ledas mot polisbilen, gjorde P.J. våldsamt motstånd när poliserna öppnade bakdörren för att han skulle sätta sig i baksätet. Enligt samstämmiga uppgifter skrek han högt, grät och försökte ta sig loss från polismännens grepp genom att sparka vilt omkring sig. P.J. har själv berättat att han inte var medveten om vad han gjorde, utan hade all uppmärksamhet riktad på hundarna. Han har också sagt att hans enda tanke var att komma bort från hundarna. Det är oklart om han fortsatte att göra våldsamt motstånd när han fördes från hundpatrullbilen till en annan polisbil. Själv har han uppgett att han blev mycket lättad när han fördes bort från hundarna och därför inte gjorde något motstånd, medan G.F. och S.L. uppgett att han alltjämt var bråkig då. M.J. har till skillnad från de andra polismännen uppfattat att P.J. var lugn när han fördes till den andra polisbilen.
Hovrätten finner att P.J:s uppgifter om hundfobin och dess inverkan på honom i den aktuella situationen får godtas. Det kan inte anses utrett att han jämväl av andra orsaker än sin rädsla för hundar förövade gärningen.
I den del åtalet avser våldsamt motstånd finner hovrätten att P.J., även om han i första hand försökte komma bort från hundarna, var medveten om att hans handlande också innefattade motstånd mot polismännen. Åklagarens gärningspåstående omfattas således i den delen av P.J:s uppsåt. Eftersom hundarna var instängda bakom ett stålnät, befann han sig inte i nöd. Det måste också ha stått klart för honom att hundarna inte utgjorde någon fara för honom och att han inte befann sig i en nödsituation.
Fråga är då om P.J. på grund av hundfobin ändå kan vara fri från ansvar. Hovrätten har godtagit P.J:s uppgifter om fobins inverkan på hans handlande. Enligt hovrättens mening bör hans sinnestillstånd kunna betecknas närmast som tillfällig sinnesförvirring. I tidigare svensk straffrätt medförde ett sådant tillstånd att gärningsmannen blev fri från ansvar för brott. Sålunda fanns i strafflagen en bestämmelse med följande lydelse (5 kap. 5 § 2 st.).
Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det tillståndet begår.
I brottsbalken saknas en bestämmelse om ansvarsfrihet för den som begått en brottslig gärning i ett tillstånd av tillfällig sinnesförvirring. Vid brottsbalkens tillkomst ansåg man att en sådan bestämmelse var onödig, då handling som begås i sådant tillstånd som avsågs i 5 kap. 5 § 2 st. strafflagen inte kan tillräknas gärningsmannen såsom uppsåtlig eller vårdslös (prop. 1962:10 s. 576). I samband med införandet av brottsbalken uttalade departementschefen i propositionen till BrP (prop. 1964:10 s. 107) att de som innefattades i den kategori som skulle gå fria från ansvar enligt strafflagens bestämmelse om tillfällig sinnesförvirring även enligt brottsbalken skulle gå fria från ansvar. I doktrinen har åsikten framförts att, om man tar fasta på departementschefens uttalande, det kan vara fråga om en utanför lagen förekommande grund för frihet från ansvar (Jareborg: Handling och uppsåt, 1969).
Lagstiftarens slutsatser har emellertid kritiserats. Sålunda anför Fängelsestraffkommmitten i sitt slutbetänkande "Frihet från ansvar - om legalitetsprincipen och om allmänna grunder för ansvarsfrihet" (SOU 1988:7 s. 161) att man inte kan räkna med att kravet på uppsåt undantar alla dem som varit tillfälligt sinnesförvirrade från ansvar. I betänkandet hänvisas till att HD i de publicerade rättsfall där en gärning begåtts i höggradigt tillfälligt omtöckningstillstånd prövat huruvida gärningen begåtts med vad HD betecknat som uppsåt i straffrättslig mening eller ej och allt efter utfallet av denna prövning fällt till ansvar eller frikänt. Således dömde HD i rättsfallet NJA 1968 s. 471 en man för rattfylleri och för grov vårdslöshet i trafik och grovt vållande till annans död trots att han vid gärningarnas begående ansågs ha varit i ett tillstånd av patologiskt rus.
Enligt Fängelsestraffkommitten bör vidare domstolar iaktta största försiktighet när det gäller att tillämpa någon icke lagreglerad ansvarsfrihetsgrund. Kommitten uttalar att sådan rättsskapande verksamhet är betänklig även då man stöder sig på uttalanden i lagförarbeten. I kommittedirektiven uttalade också departementschefen att de grundläggande intressena av legalitet, konsekvens, likformighet och förutsebarhet gör sig gällande även i fråga om undantag från straffbarheten (SOU 1988:7 s. 129 och 162).
Hovrätten finner mot denna bakgrund att tillfällig sinnesförvirring hos gärningsmannen enligt nuvarande lagstiftning inte kan anses undanta denne från ansvar för brott, om gärningen begåtts med uppsåt i straffrättslig mening. Som framgår av det ovan sagda har hovrätten funnit att P.J. varit medveten om att hans handlande innefattade sådant motstånd mot poliserna som åklagaren påstått och att handlingen får anses ha begåtts uppsåtligen. På grund härav och då hans hundfobi inte undantar honom från ansvar för brott skall han dömas för våldsamt motstånd.