Prop. 1964:10
('med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1061
1
Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
införande av brottsbalken m. m.; given Stockholms slott den 29 november 1963.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för slag till
1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap.1 och 3 §§ärvdabalken, 4) lag om ändring i rättegångsbalken, 5) lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 6) lag om verkställighet av bötesstraff, 7) lag om straff för folkmord, 8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin straff för krigsmän, _
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angaende åtgärder mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry tande av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise-
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre-
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykter- hets vård
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut lämning för brott, . oc.
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 18b4 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa, bolag
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, , .... . ,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fon kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
Bihang till riksdagens protokoll 196k. 1 samt. Nr 10
2
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackords-
förhandling utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant
rätt i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets
tidens begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds
straff i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbets-
ansvar för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord
ningen den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279),
3
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280
),
ii
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisreglenngslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
.
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
„
,
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 19o7 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvar slagen den 22 apn
1960 (nr 74),
.
.
„„
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 jum 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Propositionens huvudsakliga innehåll
Brottsbalken, som utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), föreslås
genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1965. Med han
syn till att brottsbalkens påföljdssystem i väsentliga punkter skiljer sig
från strafflagens, erfordras förhållandevis omfattande övergångsstadgan-
den. I fråga om straffbestämmelsers tillämplighet i tiden har lagförslagets
regler givits generell avfattning, som medger att de i förslaget upptagna
grundsatserna användes också utanför brottsbalkens område och vid kom
mande straffrättsliga författningsändringar.
Utöver brottsbalkens promulgationslag framlägges förslag till nya lagar,
avsedda att träda i kraft samtidigt med brottsbalken. Nu gällande bestäm
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
melser om förfarandet i mål mot underåriga lagöverträdare och om efter
gift av åtal beträffande ungdomar har sammanförts i en lag med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare. I den föreslagna lagen har också in
tagits bestämmelser om ett helt nytt institut, bevistalan, som innefattar
prövning huruvida den som ej fyllt 15 år begått brottslig gärning.
Också bötesverkställighetsreglerna har gjorts till föremål för en översyn,
som på vissa punkter innebär ändringar utöver dem, som direkt föranledes
av brottsbalkens ikraftträdande. Användningen av förvandlingsstraff före
slås ytterligare begränsad. Reglerna har samlats i ett förslag till ny lag
om verkställighet av bötesstraff.
I anslutning till vissa stadganden i brottsbalken och till en av Förenta
Nationernas generalförsamling antagen och av Sverige ratificerad konven
tion om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord har utarbetats
förslag till lag om folkmord.
Övriga i propositionen framlagda lagförslag hänför sig till ändringar i
gällande författningar. Ytterligare förslag av denna karaktär är under för
beredande och avses skola framläggas för 1964 års riksdag. Viktigast bland
de nu framlagda ändringsförslagen är det, som gäller rättegångsbalken.
Beslut att ej åtala brott föreslås kunna meddelas i något större utsträck
ning än f. n. Det har vidare eftersträvats att åt vissa komplicerade proces-
suella regler ge större fullständighet och klarhet. I övrigt är de föreslagna
ändringarna väsentligen av rent lagteknisk natur och hänför sig bl. a. till
den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter, till
införandet av enhetligt frihetsstraff och till den ändrade behandlingen av
psykiskt abnorma lagöverträdare.
? S u(f /■ I A f > : f, j
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
5
1) Förslag
till
Lag
om införande av brottsbalken
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)
utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 ja
nuari 1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen en
ligt vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.
2
§•
Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad
här nedan stadgas
strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7
3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken-
Skfagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på
prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötes
straff utom strafflagens område (särskild böteslag);
lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;
lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i sakerhets-
anstalt;
lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;
lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och vi
ten; samt
lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om pafoljd
för brott av underårig;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruk
tion eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brotts
balken eller denna lag.
3 §.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.
4 §.
Är i lag eller författning för brott stadgat fängelse utan angivande av
längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.
Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid
som är stadgad för straffarbete. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning
i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
5 §•
Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den be
gicks.
Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs.
Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder
till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej
gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund
av då rådande särskilda förhållanden.
Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i
brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1
januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under in
flytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tilläm
pas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning
jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall
bestämmas enligt äldre lag.
6 §.
Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om åter
fall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre
lag.
I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari
1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad
i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som be
gåtts före sagda dag.
7 §•
Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäl
ler när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om
när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för
sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upp
tagits i den nya lagen.
8
§•
Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till
straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,
enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad
i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.
9 §•
Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angi
vas nedan, i tillämpliga delar gälla i fråga om straffarbete och beträffande
fängelse som ådömts före balkens ikraftträdande.
1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,
som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i
1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om vill
korlig frigivning sägs.
2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt fri
given från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och
innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad
därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap.
18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före
balkens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av
sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvar-
hållas längre än en vecka.
7
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 1064
;j. 1 fråga om bortfallande av straffarbete eller av fängelse, som ådömts foro
brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och22 §§ straff la
gen stadgas; i stället för tid som dar sags skall dock för bortfallande
straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av tem ar.
10 §•
Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga
tillämpning i fall då villkorlig dom enligt 1 § nämnda lag meddelats fore
brottsbalkens ikraftträdande.
.
. . ,
.
1. Vad i lagen om villkorlig dom sags om overvakningsdomstol skall i
stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken;
dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av dom
stol. Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut
i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 3ö
kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning, övervakningsnämnd ma
icke finnas tillsatt jämlikt 25 § lagen om villkorlig dom efter det att brotts
balken trätt i kraft.
0 , ,
,
...
. ,
2. Finnes den som erhållit villkorligt anstand hava begått annat brott
skail, i stället för vad i 13 § 1 mom. lagen om villkorlig dom sags, galla att
rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet
förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestamts om strait,
döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och
det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan
att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jamval ådo-
mande av straff för detta brott. I fall som nu avses skola bestämmelserna i
14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.
3 Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat tall
än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28—31 kap.
brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller
förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället for stratt tor
det brott som avsågs med den villkorliga domen.
4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 §§ brottsbalken stadgas om att vissa på
följder skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig
dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen.
11
§•
Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga
delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande
förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om
internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom^ an
stalt. Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. It § brottsbalken må, såvitt
avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej fo-
reläggas vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ung
domsfängelse, må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket
brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts
före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller
internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gatt
till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 § brottsbalken, räknas från
dagen för balkens ikraftträdande.
12
§.
För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter
till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff
skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då
brottet begicks.
Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning
beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd
enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.
13 §.
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att
straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå
kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att
någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex
månader ådömes.
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t
14 §.
Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brotts
balkens ikraftträdande:
16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr Ils. 101)
om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251)
om ändring i vissa delar av strafflagen;
3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378)
om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom
4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående infö
rande av lagen om ändring i strafflagen m. m.
15 §.
Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må
fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på
skyddskonsulent.
16 §•
Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angå-
ende fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall
icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövning
en av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förord
nande som nu avses, skall gälla följande.
1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminal-
vårdsnämnd varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.
2 Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fång-
vardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan
?ka11 övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan
till kriminalvårdsnämndens prövning.
• a
■ ^.^P^^å^Hänmden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum
« *nj?lvninSen- Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminal-
vardsnamnden förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap
15 § brottsbalken.
ö
...
? fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds hand-
aggning av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brotts
balken stadgas äga tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
9
2) Förslag
till
Lag
om ändring i giftermålsbalken
Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § gifter
målsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
6 KAP.
7 §•
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om li
vet, eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs,
vare han förlustig sin giftorätt i den
egendom, som tillhört den döde.
Har make genom brottslig gärning
uppsåtligen bragt andra maken om li
vet, eller har han, när annan sålunda
dräpt denne, haft sådan del i brottet,
som i 23 köp. b och 5 §§ brottsbalken
sägs, vare han förlustig sin giftorätt i
den egendom, som tillhört den döde.
Vad nu sagts skall dock ej gälla den
som handlat under inflytande av så
dan själslig abnormitet, som avses i
33 kap. 2 § brottsbalken. 11
11 KAP.
11
§
Varder ena maken dömd till straff
arbete i tre år eller svårare straff eller
till internering i säkerhetsanstalt, äge
andra maken vinna skillnad i äkten
skapet.
,, , .
Dömes ena maken till straffarbete
på viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till förva
ring i säkerhetsanstalt eller till fäng
else eller tvångsarbete i minst ett år,
och yrkar andra maken äktenskaps
skillnad, pröve rätten, huruvida med
hänsyn till vad den dömde låtit kom
ma sig till last och övriga omständig
heter skillnad må ske. Samma lag
vare, om ena maken varder av ut
ländsk domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas
För straffdom-----
Vill make-----------
i senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 §
SFS 1946:822.
Varder ena maken dömd till fängel
se i tre år eller svårare straff, äge
andra maken vinna skillnad i äkten
skapet.
Dömes ena maken till fängelse på
viss tid understigande tre år, dock
minst sex månader, eller till interne
ring eller till tvångsarbete i minst ett
år, och yrkar andra maken äkten
skapsskillnad, pröve rätten, huruvida
med hänsyn till vad den dömde låtit
komma sig till last och övriga om
ständigheter skillnad må ske. Samma
lag vare, om ena maken varder av ut
ländsk domstol dömd till frihetsstraff
i minst ett år och andra maken på
den grund vill skiljas.
— samtyckt därtill.
— sin talan.
1
+
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 10
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 KAP.
11
I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera ma
ken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om samman
levnadens hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse eller böter att besöka var
andra.
Vid förordnande — -— ----------------
Förordnande, varom--------------------
Beslut, varom------------------------- -----
§•
I mål om återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad
äge rätten, på yrkande av endera ma
ken, att för tiden intill dess laga kraft
ägande dom föreligger förordna, efter
vad som skäligt finnes, om samman
levnadens hävande och om bidrag av
ena maken till den andres underhåll,
så ock förbjuda makarna vid vite av
fängelse i högst ett år eller böter att
besöka varandra.
— 5 kap. 8 § sägs.
skall bestå,
rätten återkallas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall
dock alltjämt äga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före
denna dag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
11
3) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken
Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 KAP.
1 §•
om livet.
-------dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om gär
ningsmannen var under femton år el
ler handlat under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33
kap. 2 § brottsbalken.
3 §.
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för
övare av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller en
var som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom
i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken sags.
Ej må------
Dräper han
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
4) Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 6,
9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24
kap i, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11,12 och
14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap.
5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap.
12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 KAP.
4 §.
I häradsrätt dömer häradshövding
en med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid hu
vudförhandling, som hålles i omedel
bart samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudför
handling och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, varå icke kan följa svårare
straff än böter, och i målet ej före
kommer anledning, att målsägande
finnes.
I häradsrätt dömer häradshövding
en med nämnd. Häradsrätten vare
dock domför utan nämnd vid måls
avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning, som ej
sker vid huvudförhandling eller syn
å stället, så ock i tvistemål vid hu
vudförhandling, som hålles i omedel
bart samband med förberedelsen. Lag
samma vare i fråga om huvudför
handling och syn å stället i brottmål,
om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svåra
re straff än böter, och i målet ej före
kommer anledning, att målsägande
finnes.
5
I tingslag------------------ —--------------
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvud
förhandling vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördele-------------
§•
- deras antal.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fängel
se i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvud
förhandling vare dock häradsrätten
domför med tre i nämnden.
---------------- inom nämnden.
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958:465, beträffande 1 kap. 11 och
12 §§,
6
kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958:8, beträffande
20
kap. 6 § SFS
1960:
685, beträf
fande 20 kap. 8 § SFS 1948:453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959:257, beträffande 30 kap.
6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS
1954:432.
13
Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 106 fr
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11
Rådhusrätt vare-------------------------
Vid måls avgörande utan huvud
förhandling samt annan handlägg
ning, som ej sker vid huvudförhand
ling eller syn å stället, så ock i tvis
temål vid huvudförhandling, som hål
les i omedelbart samband med för
beredelsen, vare rådhusrätt dock dom-
för med en lagfaren domare. Lag sam
ma vare i fråga om huvudförhand
ling och syn å stället i brottmål, om
målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer an
ledning, att målsägande finnes.
§•
-------och nämnd.
Vid måls avgörande utan huvud
förhandling samt annan handlägg
ning, som ej sker vid huvudförhand
ling eller syn å stället, så ock i tvis
temål vid huvudförhandling, som hål
les i omedelbart samband med för
beredelsen, vare rådhusrätt dock dom
för med en lagfaren domare. Lag
samma vare i fråga om huvudför
handling och syn å stället i brott
mål, om målet rör allenast ansvar för
brott, för vilket icke är stadgat svå
rare straff än böter, och i målet ej
förekommer anledning, att målsägan
de finnes.
I stad
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, varå icke
kan följa straffarbete eller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvud
förhandling vare dock rådhusrätten
domför med tre i nämnden.
12
§.
Konungen bestämmer.
I nämnd skola sitta minst sju och
högst nio. I mål om brott, för vilket
ej är stadgat svårare straff än fäng
else i ett år och ej heller avsättning,
så ock vid syn å stället utom huvud
förhandling "vare dock rådhusrätten
Borgmästaren fördele---------------------
domför med tre i nämnden.
mellan nämndemännen.
5 KAP.
1 §•
Förhandling vid-------------------------vara offentlig.
Kan det--------------- ---------------- - sl
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brott
mål äger rum vid domstol, skall hål
las inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten fin
ner, att offentligheten skulle vara till
men för utredningen.
alle röjas.
I mål om ansvar för utpressning
må rätten, om målsäganden begär det
eller rätten eljest finner det lämpligt,
förordna, att förhandling skall hållas
inom stängda dörrar. Förhandling,
som under förundersökning i brott
mål äger rum vid domstol, skall hål
las inom stängda dörrar, om den
misstänkte begär det eller rätten fin
ner, att offentligheten skulle vara till
men för utredningen. I brottmål skatt,
när skäl äro därtill, förhandling som
angår personundersökning, sinnesun
dersökning eller annan utredning rö
rande den tilltalades levnadsomstän
digheter och personliga förhållanden
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
i övrigt, äga rum inom stängda dör-
rar.
Förhör med------------------------------stängda dörrar.
Är eljest----------------------------- det gällande.
6 KAP.
1 §•
Protokoll skall------------------------------ mål särskilt.
Över handläggning-------------------------------heller protokoll.
I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än bo- gärningen och annan brottspåföljd än
ter ej ådömes, i stället för protokoll böter ej ådömes, i stället för proto-
föras anteckningar enligt de närma- koll föras anteckningar enligt de när-
ra föreskrifter, som meddelas av mare föreskrifter, som meddelas av
Konungen.
Konungen.
9 KAP.
Då enligt denna balk vite förelåg-
ges part eller annan, bestämme rät
ten vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
8
§.
Då enligt denna balk vite föreläg-
ges part eller annan, bestämme rät
ten vitet till belopp, som med hänsyn
till hans ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt kan och omständigheterna i övrigt kan an
antagas förmå honom att iakttaga fö-
reläggandet. Vite må ej bestämmas
under fem kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och före
lägger rätten nytt vite, må vitet be
stämmas till högre belopp, dock ej
tagas förmå honom att iakttaga före
läggandet. Vite må ej bestämmas un
der tio kronor eller över femtusen
kronor. Har vite utdömts och före
lägger rätten nytt vite, må vitet be
stämmas till högre belopp, dock ej
„
O
rr>
^
'-'J uiumiiiuo
uogic utiupp, UUviV. Cj
over tiotusen kronor. Vitesföreläggan- över tiotusen kronor. Vitesföreläggan
de skall delgivas den som föreläggan- de skall delgivas den som föreläggan
det avser.
det avser.
Vite må------- ----------------------- föreläggas kronan.
Finnes, då-------------------- --------- ej utdömas.
9 §•
Är i denna balk straff utsatt i bo- Är i denna balk straff utsatt i bö
ter, dock ej dagsböter, vare lägsta bo- ter, dock ej dagsböter, vare lägsta
tesstraff fem kronor och högsta tre- bötesstraff tio kronor och högsta fem
hundra kronor. Böter och viten, som hundra kronor.
ådömas enligt denna balk, tillfalla
kronan.
20 KAP.
6
§•
Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stad
under allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under all-
gande må i visst fall tråda i stället mänt åtal.
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder
mot åtal för vissa brott, som ej äro
belagda med svårare straff än böter
omedelbart i penningar, gälle vad sär
skilt är stadgat.
7
Allmänt åtal må av åklagaren ef
tergivas:
1. om d brottet icke kan följa svå
rare straff än böter och det är uppen
bart, att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av honom
förövat brott eller till fullo undergått
straff eller annan påföljd för sådant
brott, och det är uppenbart, att brot
tet i jämförelse med det andra brottet
är med hänsyn till påföljden utan
nämnvärd betydelse.
Finnas tillräckliga skäl för efter
gift ej längre föreligga, må den åter
kallas. Närmare föreskrifter om efter
gift av åtal meddelas av Konungen.
Är i lag eller författning särskild
föreskrift meddelad om eftergift av
åtal, vare den gällande.
§•
Åklagare må besluta att icke tala
å brott:
1. om det är uppenbart, att i hän
delse av lagföring annan påföljd än
böter icke skulle komma att ådömas
och att den misstänktes lagföring ej
är påkallad ur allmän synpunkt; el
ler
2. om brottet förövats, innan den
misstänkte dömts för annat av ho
nom förövat brott eller till fullo un
dergått straff eller annan påföljd för
sådant brott, och det är uppenbart,
att brottet i jämförelse med det and
ra brottet är med hänsyn till påfölj
den utan nämnvärd betydelse; eller
3. om det i annat fall av särskilda
skäl är uppenbart, att påföljd ej er
fordras för att avhålla den misstänk
te från vidare brottslighet och att det
med hänsyn till omständigheterna ej
heller eljest är påkallat, att åtal väc-
kes; eller
4. om brottet uppenbarligen begåtts
under inflytande av sådan själslig ab
normitet, som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, samt vård enligt sinnes
sjuklagen kommer till stånd utan lag
föring och åtal ej är påkallat av sär
skilda skäl.
Beslut jämlikt första stycket 3 må
meddelas endast av riksåklagaren.
Beslut att ej tala å brott må åter
kallas, om tillräckliga skäl för beslu
tet ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut att
ej tala å brott meddelas av Konungen.
8
§•
Målsäganden må------ -------------------— äga rum.
Har åklagare — — —---------------- fullfölja talan.
Utan hinder — -------------------------- angående brott.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Målsägande är den, mot vilken
brott är begånget eller som därav bli
vit förnärmad eller lidit skada.
21 KAP.
Den misstänkte skall vid huvudför
handling i underrätt infinna sig per
sonligen i mål om allmänt åtal för
brott, varå straffarbete kan följa, sä
ock i annat mål, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för ut
redningen. Vid huvudförhandling i
hovrätt skall den misstänkte infinna
sig personligen, om han av underrät
ten dömts till straffarbete för brottet
eller anledning förekommer till ådö-
mande av sådant straff, så ock eljest,
om hans närvaro ej kan antagas sak
na betydelse för utredningen. Vid hu
vudförhandling i högsta domstolen
vare den misstänkte skyldig att in
finna sig personligen, om hans när
varo finnes erforderlig för utredning
en. I underrätt skall den misstänkte
ock infinna sig personligen vid munt
lig förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig per
sonligen, om hans närvaro finnes er
forderlig.
2
§.
Lider den
Är den —
Då den —
Den misstänkte vare i mål om all
mänt åtal skyldig infinna sig person
ligen vid huvudförhandling i under
rätt, dock ej om anledning saknas att
ådöma annan brottspåföljd än böter
och hans närvaro tillika kan antagas
vara utan betydelse för utredningen.
I mål om enskilt åtal skall den miss
tänkte infinna sig personligen vid dy
lik förhandling, om hans närvaro ej
kan antagas sakna betydelse för ut
redningen. Vid huvudförhandling i
hovrätt skall den misstänkte infinna
sig personligen, om han av underrät
ten dömts till fängelse i minst sex
månader eller internering för brottet
eller anledning förekommer till ådö-
mande av sådan påföljd, så ock eljest,
om hans närvaro ej kan antagas sak
na betydelse för utredningen. Vid hu
vudförhandling i högsta domstolen
vare den misstänkte skyldig att in
finna sig personligen, om hans när
varo finnes erforderlig för utredning
en. I underrätt skall den misstänkte
ock infinna sig personligen vid munt
lig förberedelse, om det kan antagas,
att förberedelsen därigenom främjas.
Vid annan förhandling än nu nämnts
vare han skyldig att infinna sig per
sonligen, om hans närvaro finnes er
forderlig.
----- sig personligen.
■ förordnande därom.
— är stadgat.
23 KAP.
7 §.
Underlåter den----------------------------- till förhöret.
Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en väglängd som uppehåller sig inom en väglängd
*Y tr®.tt*° kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats
dar forhor skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till
17
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1964
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i an
ledning av kallelse skulle genom un
danröjande av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.
Är den --------------------------------------
(Gällande lydelse)
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå fängelse kan följa, och det
skäligen kan befaras, att han ej skul
le hörsamma kallelse eller i anled
ning av kallelse skulle genom undan
röjande av bevis eller på annat sätt
försvåra utredningen,
ör förhöret.
(Föreslagen lydelse)
22
Förundersökning enligt detta kapi
tel vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig be
träffande brott, vård icke kan följa
svårare straff än böter, eller beträf
fande brott, som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av frihets
straff eller avsättning.
Vill åklagaren----------- ----------------
§•
Förundersökning enligt detta kapi
tel vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig be
träffande brott, för vilket icke svårare
påföljd än böter är stadgad, eller be
träffande brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Ej hel
ler vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av annan
påföljd än böter eller suspension.
—. — — ägt rum.
24 KAP.
1 §•
Är någon på sannolika skäl miss
tänkt för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hän
syn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes un
dandrager sig lagföring eller straff el
ler genom undanröjande av bevis el
ler på annat sätt försvårar sakens ut
redning, eller ock anledning förekom
mer, att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet.
Är brottet------- ---------------------------
Kan å brottet icke följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänk
te kommer att dömas allenast till bö
ter eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske.
3
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
Är någon på sannolika skäl miss
tänkt för brott, för vilket är stadgat
fängelse i ett år eller däröver, må han
häktas, om med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhål
lande eller annan omständighet skä
ligen kan befaras, att han avviker el
ler annorledes undandrager sig lagfö
ring eller straff eller genom undan
röjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fort
sätter sin brottsliga verksamhet,
han avviker.
År för brottet icke stadgat lindriga
re straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänk
te kommer att dömas allenast till bö
ter eller suspension, må häktning icke
ske.
§•
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häkt
ning ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under aderton år
må ej häktas, med mindre det är up
penbart, att betryggande övervakning
ej kan ordnas. Lag samma vare be
träffande kvinna, som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan anta
gas medföra allvarligt men för henne
eller barnet. Vill den misstänkte ej
underkasta sig övervakning, som nu
nämnts, skall häktning ske.
(Gällande lydelse)
Att reseförbud-----------------------------
antagas medföra allvarligt men för
honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häkt
ning ej längre föreligga, må han ej
häktas. Kvinna som är havande i
framskridet tillstånd eller som fött så
kort tid förut, att häktning kan anta
gas medföra allvarligt men för henne
eller barnet, må ej häktas, med mind
re det är uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan ordnas. Vill den
misstänkte ej underkasta sig övervak
ning, som nu nämnts, skall häktning
ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga
om häktning av den som är under
aderton år är särskilt stadgat.
— i 25 kap.
(Föreslagen lydelse)
7
Förekomma mot-------------------------
Träffas den som begått brott, varå
frihetsstraff kan följa, å bar gärning
eller flyende fot, må han gripas av
envar. Envar må ock gripa den som
är efterlyst för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.
Då någon------- -------- ----------------- c
§•
— gripa honom.
Träffas den som begått brott, varå
fängelse kan följa, å bär gärning eller
flyende fot, må han gripas av envar.
Envar må ock gripa den som är ef
terlyst för brott. Den gripne skall
skyndsamt överlämnas till närmaste
polisman.
Iler frigivas.
25 KAP.
1 §•
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaf
fenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen be
faras, att han avviker eller annorle-
des undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej an
ledning att anhålla eller häkta ho
nom, må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets be
skaffenhet må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan be
faras, att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande av
Är någon skäligen misstänkt för
brott, varå fängelse kan följa, och
kan med hänsyn till brottets beskaf
fenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen be
faras, att han avviker eller annorle-
des undandrager sig lagföring eller
straff, men förekommer eljest ej an
ledning att anhålla eller häkta ho
nom, må, om det finnes tillfyllest, i
stället förbud meddelas honom att
utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort. Oberoende av brottets be
skaffenhet må ock förbud, som nu
sagts, meddelas, om skäligen kan be
faras, att den misstänkte genom att
begiva sig från riket undandrager sig
lagföring eller straff eller gäldande
19
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
skadestånd eller annan ersättning till
målsägande, som kan antagas kom
ma att på grund av brottet ådömas
honom.
(Gällande lydelse)
av skadestånd eller annan ersättning
till målsägande, som kan antagas
komma att på grund av brottet ådö
mas honom.
(Föreslagen lydelse)
27 KAP.
2
§•
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan anta
gas vara sådant, att befattningshava
re eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, hos den miss
tänkte eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstå
ende eller mellan sådana närstående
inbördes.
Beslag må ej läggas å skriftlig
handling, om dess innehåll kan anta
gas vara sådant, att befattningshava
re eller annan, som avses i 36 kap.
5 §, ej må höras som vittne därom,
och handlingen innehaves av honom
eller av den, till förmån för vilken
tystnadsplikten gäller. Ej heller må,
med mindre fråga är om brott, för
vilket ej är stadgat lindrigare straff
än fängelse i två år, hos den miss
tänkte eller honom närstående, som
avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å
skriftligt meddelande mellan den
misstänkte och någon honom närstå
ende eller mellan sådana närstående
inbördes.
Brev, telegram eller annan försän
delse, som finnes i post- eller tele
grafverkets vård, må tagas i beslag,
allenast om d brottet kan följa straff
arbete samt försändelsen hos motta
garen skulle vara underkastad beslag.
§•
Brev, telegram eller annan försän
delse, som finnes i post- eller tele
verkets vård, må tagas i beslag alle
nast om för brottet är stadgat fängel
se i ett år eller däröver samt försän
delsen hos mottagaren skulle vara un
derkastad beslag.
16 §.
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, varå icke kan följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, och fin
nes det vara av synnerlig vikt för ut
redningen, att undersökningsledaren
eller åklagaren erhåller del av samtal
till och från telefonapparat, som in
nehaves av den misstänkte eller el
jest kan antagas komma att begag
nas av honom, äge rätten meddela
tillstånd till deras avhörande. Fråga
därom må upptagas allenast på yr
kande av undersökningsledaren eller
Kan någon skäligen misstänkas för
brott, för vilket ej är stadgat lindri
gare straff än fängelse i två år, och
finnes det vara av synnerlig vikt för
utredningen, att undersökningsleda
ren eller åklagaren erhåller del av
samtal till och från telefonapparat,
som innehaves av den misstänkte el
ler eljest kan antagas komma att be
gagnas av honom, äge rätten medde
la tillstånd till deras avhörande. Frå
ga därom må upptagas allenast på
yrkande av undersökningsledaren el
ler åklagaren.
åklagaren.
Tillstånd skall------------------------ telefonanstaltens föreståndare.
Om granskning------- ------------- omedelbart förstöras.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
28 KAP.
1
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må i hus, rum eller slutet förvarings-
ställe husrannsakan företagas för ef
tersökande av föremål, som är under
kastat beslag, eller eljest till utrönan
de av omständighet, som kan äga be
tydelse för utredning om brottet.
Hos annan------- —------------------ brottet vinnas.
Ej må-------------------------------- - begärt åtgärden.
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
i hus, rum eller slutet förvaringsstäl-
le husrannsakan företagas för efter
sökande av föremål, som är under
kastat beslag, eller eljest till utrönan
de av omständighet, som kan äga be
tydelse för utredning om brottet.
11
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå frihetsstraff kan följa,
må kroppsvisitation företagas för ef
tersökande av föremål, som är under
kastat beslag, eller eljest till utrönan
de av omständighet, som kan äga be
tydelse för utredning om brottet.
Å annan---------------- - — — — bro t
§•
Förekommer anledning, att brott
förövats, varå fängelse kan följa, må
kroppsvisitation företagas för eftersö
kande av föremål, som är underkas
tat beslag, eller eljest till utrönande
av omständighet, som kan äga bety
delse för utredning om brottet,
et vinnas.
12
§.
A den som skäligen kan misstänkas Å den som skäligen kan misstän-
för brott, varå frihetsstraff kan följa, kas för brott, varå fängelse kan följa,
må för ändamål, som sägs i 11 §, må för ändamål, som sägs i 11 §,
kroppsbesiktning företagas.
kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning — --------------------— men, utföras.
14
Av den som är anhållen eller häk
tad må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad an
nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vin
nande av utredning om brott, varå
frihetsstraff kan följa.
Närmare bestämmelser — — — —
§•
Av den som är anhållen eller häk
tad må fotografi och fingeravtryck
tagas; han vare ock underkastad an
nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle
ock annan, om det erfordras för vin
nande av utredning om brott, varå
fängelse kan följa.
------- av Konungen.
29 KAP.
2
§.
Över fråga,----------------- — — röstas särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huru
vida den tilltalade är skyldig till brot
tet, och därefter straff eller annan
påföljd bestämmas. Uppkommer frå-
Är fråga om ansvar för flera brott,
skall, om det erfordras, först i fråga
om varje brott omröstning ske, huru
vida den tilltalade är skyldig till brot
tet, och därefter omröstning angående
påföljden företagas. Uppkommer frå-
21
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 100\
(Gällande lydelse)
ga, huruvida ett eller flera brott före
ligga, skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angå
ende påföljden skiljaktiga meningar
om villkorligt anstånd med straffets
ådömande eller huruvida ungdoms
fängelse, förvaring eller internering i
säkerlietsanstalt eller annan skydds
åtgärd skall ådöinas, skall, om det er
fordras, särskild omröstning ske om
varje påföljd, för vilken någon sålun
da röstat. Ådömes därvid ej sådan på
följd, skall särskild omröstning ske
om straffet. Vad nu sagts om skydds
åtgärd gälle ock fråga, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbe
skaffenhet är fri från straff.
Uppkommer fråga om villkorligt
anstånd med straffs verkställande,
skall, sedan straffet bestämts, sär
skild omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta stan
nat, vare han skyldig att deltaga i se
nare omröstning; vid omröstning an
gående ådömande av annat straff än
ungdomsfängelse skall dock den som
tidigare röstat för den tilltalades fri
kännande på annan grund än hans
sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt
den för den tilltalade lindrigaste me
ningen.
(Föreslagen lydelse)
ga, huruvida ett eller flera brott före
ligga, skall ock därom röstas särskilt.
Förekomma vid omröstning angå
ende påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff el
ler sådan påföljd jämte böter skall
ådömas eller huruvida i skyddstillsyn
skall ingå anstaltsbehandling, skall,
om det erfordras, särskild omröst
ning ske om varje mening av nu an
given innebörd, beträffande vilken
yrkande framställes av någon av de
röstande. Vad nu sagts gälle ock
fråga, huruvida påföljd skall efter
givas eller huruvida tilltalad skall
vara fri från påföljd på den grund
att han begått brottet under infly
tande av själslig abnormitet. Blir så
dan mening ej gällande, skall sär
skild omröstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om stor
leken av böter som ådömas jämte
annan påföljd än straff, om särskil
da föreskrifter vid skyddstillsyn el
ler om minsta tid för internering,
skall, om det erfordras, särskild om
röstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning
varit emot det slut, vari de flesta
stannat, vare han skyldig att deltaga
i senare omröstning; vid omröstning
angående ådömande av straff eller
beträffande fråga, huruvida påföljd
skall eftergivas eller huruvida tillta
lad skall vara fri från påföljd på
den grund att han begått brottet un
der inflytande av själslig abnormi
tet, skall dock den som tidigare rös
tat för den tilltalades frikännande
anses hava biträtt den för den till
talade lindrigaste meningen.
3 §•
Yppas, då--------------- -------------- gälle ordförandens.
Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har
säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som
omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda
möterna. Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit
hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida den
misstänkte på grund av sin sinnesbe
skaffenhet är fri från straff eller om
villkorligt anstånd med straffets ådö-
mande eller huruvida ungdomsfäng
else, förvaring eller internering i sä-
kerhetsanstalt eller annan skyddsåt
gärd skall ådömas, så ock eljest, då ej
någon mening kan anses som lindri
gare, gälle dock den mening, som er
hållit hälften av rösterna och bland
dem ordförandens.
Om omröstning---------------------------
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
lindrigaste, gälle den meningen; vid
särskild omröstning, huruvida vill
korlig dom skall meddelas eller
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
internering ådömas eller förordnande
meddelas om överlämnande till sär
skild vård, så ock eljest, då ej någon
mening kan anses som lindrigare,
gälle dock den mening, som erhållit
hälften av rösterna och bland dem
ordförandens.
3 kap. 7 §.
30 KAP.
6
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och svårare straff än böter
ej ådömes, domen utfärdas i förenk
lad form. Dom, varigenom högre rätt
fastställer lägre rätts dom, må ock ut
färdas i förenklad form. Närmare
bestämmelser därom meddelas av
Konungen.
§•
I mål, som rör allenast ansvar för
brott, må, om den tilltalade erkänt
gärningen och annan brottspåföljd än
böter ej ådömes, domen utfärdas i för
enklad form. Dom, varigenom högre
rätt fastställer lägre rätts dom, må
ock utfärdas i förenklad form. När
mare bestämmelser därom meddelas
av Konungen.
9 §•
Sedan tid------- — — —-------- ånyo upptagas.
Om förändring och förening av Om förändring och förening av
straff så ock om särskilda rättsmedel brottspåföljd så ock om särskilda
gälle vad därom är stadgat.
rättsmedel gälle vad därom är stad
gat.
31 KAP.
1 §•
Dömes i---------------------------------- p
Förklaras den tilltalade på grund
av sin sinnesbeskaffenhet fri från
straff, vare han skyldig att ersätta
kostnad, som nu sagts, om och i den
mån det med hänsyn till omständig
heterna finnes skäligt.
10
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångs
kostnad i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
övas skäligt.
Eftergives påföljd eller finnes den
tilltalade hava begått brottet under in
flytande av sådan själslig abnormitet,
som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken,
vare han skyldig att ersätta kostnad,
som nu sagts, om och i den mån det
med hänsyn till omständigheterna
finnes skäligt.
§•
Fullföljes mål från lägre rätt, skall
skyldigheten att ersätta rättegångs
kostnad i högre rätt bestämmas med
hänsyn till rättegången därstädes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
23
Högre rätts dom skall anses som fäl
lande, allenast då den tilltalade dö-
mes till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill lägre rätt dömt,
eller, om han frikänts av lägre rätt,
dömes för brottet eller av honom full
följd talan ej föranleder ändring i
lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall
avse det fall, att i högre rätt talan
utan skäl fullföljts av åklagaren.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Högre rätts dom skall anses som fäl
lande, allenast då den tilltalade dö
mes till påföljd, som är att anse så
som svårare än den, vartill lägre rätt
dömt, eller, om han frikänts av lägre
rätt, finnes hava begått brottet eller
av honom fullföljd talan ej föranle
der ändring i lägre rätts dom. Stad
gandet i 3 § skall avse det fall, att i
högre rätt talan utan skäl fullföljts
av åklagaren.
Om kostnad------- ------------------ motsvarande tillämpning
Återförvisas mål,------------------------- dess återupptagande.
36 KAP.
5 §•
Ämbets- eller tjänsteman
Ej heller------- -------- ------
Rättegångsombud, biträde
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än för
svarare skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, varå icke kan
följa lindrigare straff än straffarbete
i två år.
Om tystnadsplikt------------------------
------------------ iakttaga tystnad.
samtycker därtill.
må yppas.
Utan hinder av vad i andra eller
tredje stycket sägs vare annan än för
svarare skyldig att avgiva utsaga i
mål angående brott, för vilket icke är
stadgat lindrigare straff än fängelse
i två år.
— förhållanden erfarit.
46 KAP.
15 §.
Uteblir den----------------------------- senare dag.
Kan å brottet icke följa svårare
straff än fängelse, må, om saken fin
nes kunna nöjaktigt utredas, målet
avgöras utan hinder av att den tillta
lade kommit tillstädes allenast genom
ombud eller uteblivit.
Har den — -----------
Rättegångsfråga må
Förekommer ej anledning att ådö-
ma annan brottspåföljd än böter, må,
om saken finnes kunna nöjaktigt ut
redas, målet avgöras utan hinder av
att den tilltalade kommit tillstädes al
lenast genom ombud eller uteblivit,
delgivits honom.
— — --------tilltalades utevaro.
48 KAP.
1 §•
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, varå allenast böter kunna föl
ja, dock ej normerade böter, äge åkla
garen, i stället för att väcka åtal, till
godkännande förelägga den misstänk
te det straff åklagaren anser brottet
förskylla. Ej må strafföreläggande av-
Skall allmänt åtal äga rum för
brott, för vilket stadgas allenast bö
ter, dock ej normerade böter, äge
åklagaren, i stället för att väcka åtal,
till godkännande förelägga den miss
tänkte det straff åklagaren anser brot
tet förskylla. Ej må strafföreläggande
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
se dagsböter utöver fyrtio. Är brottet
förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan påföljd, skall ock
den påföljden föreläggas den miss
tänkte till godkännande. Är fråga om
flera brott, må föreläggande ej givas,
med mindre det sker gemensamt för
alla brotten.
Strafföreläggande må-------------------
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
avse dagsböter utöver fyrtio. Är brot
tet förenat med egendoms förverkan
de eller annan sådan särskild rätts
verkan, skall ock denna föreläggas
den misstänkte till godkännande. Är
fråga om flera brott, må föreläggan
de ej givas, med mindre det sker ge
mensamt för alla brotten.
------- målsägande finnes.
2
§.
Strafföreläggande skall —--------------- ------- åklagaren uppgiva:
1. den misstänkte;
2. den brottsliga --------------- ------------- tillämpliga; samt
3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rätts-
föreläggas den misstänkte.
verkan, som föreläggas den miss
tänkte.
Föreläggandet skall----------------------------- av åklagaren.
3 §•
Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande
skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet
det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänk-
tänkte erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han un-
han underkastar sig det straff och derkastar sig det straff och den sär-
den påföljd, som förelagts honom. skilda rättsverkan, som upptagits i
föreläggandet.
Godkännes ej----------------------------- äga rum.
51 KAP.
21
§.
Hovrätten äge------- — — — --------av motparten.
Har underrätten frikänt den tillta
lade eller eftergivit påföljd för brottet
eller funnit honom vara på grund av
själslig abnormitet fri från påföljd el
ler dömt honom till böter eller fällt
honom till vite och förekommer ej an
ledning till ådömande av svårare
straff än nu sagts eller att ådöma an
nan påföljd, må målet avgöras utan
huvudförhandling; föres tillika talan
om annat än ansvar, må det dock ej
ske, med mindre talan därutinnan
enligt 50 kap. 21 § må prövas utan
huvudförhandling.
För prövning---------------------------------ej erforderlig.
25 §.
Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den
tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av
Har den tilltalade av underrätten
frikänts för brottet eller dömts till
böter eller fällts till vite och förekom
mer ej anledning till ådömande av
svårare straff eller annan påföljd än
nu sagts, må målet avgöras utan hu
vudförhandling; föres tillika talan om
annat än ansvar, må det dock ej ske,
med mindre talan därutinnan enligt
50 kap. 21 § må prövas utan huvud
förhandling.
25
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
åklagare föres till hans förmån, dö
ma till straff, som är att anse såsom
svårare än det, vartill underrätten
dömt. Har den tilltalade av under
rätten dömts till frihetsstraff, äge
hovrätten döma till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i sä-
kerhetsanstalt eller annan skyddsåt
gärd eller förordna om villkorligt an
stånd med straffs ådömande. Har un
derrätten dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat för
ordnande, som nu sagts, äge hovrät
ten döma till annan påföljd. Är hov
rätten beträffande frågan, huruvida
den tilltalade på grund av sin sinnes
beskaffenhet är fri från straff, av an
nan mening än underrätten, äge hov
rätten göra den ändring i domen, som
föranledes därav.
(Gällande lydelse)
åklagare föres till hans förmån, dö
ma till brottspåföljd, som är att anse
såsom svårare än den, vartill under
rätten dömt. Har den tilltalade av un
derrätten dömts till fängelse, äge hov
rätten förordna om villkorlig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in
ternering eller överlämnande till sär
skild vård, så ock jämte villkorlig
dom, skyddstillsyn eller överlämnan
de till vård enligt barnavårdslagen
döma till böter. Har underrätten med
delat förordnande som nu sagts, äge
hovrätten döma till annan påföljd.
(Föreslagen lydelse)
53 KAP.
2
§.
I brottmål, —------------------------ följande avvikelser:
1. Hovrätten äge------------------------------utfärda stämning.
2. Hovrätten äge ----------------------------- yttra sig.
3. I stället------------------------ —två veckor.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av svårare straff än böter,
äge hovrätten företaga målet till av
görande utan huvudförhandling; där
om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
4. Förekommer ej anledning till
ådömande av annan påföljd än böter,
äge hovrätten företaga målet till av
görande utan huvudförhandling; där
om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
54 KAP.
12
§.
Ej må----------------------------- talans
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd en
ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, varå
straffarbete eller avsättning kan föl
ja, eller tilltalad eller honom närstå
ende, som sägs i 21 kap. 1 §, med
mindre talan avser sådant brott eller
ock annat brott och den tilltalade
förklarats straffri på grund av sin
sinnesbeskaffenhet eller erhållit an
stånd med straffs ådömande eller för
brottet dömts till förvaring i säker-
Ej heller må i anledning av talan
rörande ansvar prövningstillstånd en
ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med
mindre hans talan avser brott, för vil
ket är stadgat fängelse i mer än ett år
eller avsättning, eller tilltalad eller
honom närstående, som sägs i 21 kap.
1 §, med mindre talan avser sådant
brott eller ock annat brott och den
tilltalade dömts till annan påföljd än
böter eller ådömts dagsböter ej under
sextio eller böter omedelbart i pen
ningar ej under ettusenfemhundra
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd
eller till ungdomsfängelse, fängelse,
mistning av befattning på viss tid,
dagsböter ej under sextio eller böter
omedelbart i penningar ej under ett-
tusenfemhundra kronor eller ock bli
vit fälld till vite omedelbart i pen
ningar ej under nämnda belopp eller
för honom bestämts ny minsta tid för
förvaring eller internering.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
kronor eller ock blivit fälld till vite
omedelbart i penningar ej under
nämnda belopp eller för honom be
stämts ny minsta tid för internering
eller tillämpats 3b kap. 8 § andra
stycket andra punkten brottsbalken.
58 KAP.
3 §•
Sedan dom------------------------------ - resning beviljas:
1. om sådant —------------------------ tillämpas; eller
2. om a brottet kan folja straffar
bete samt omständighet eller bevis,
som ej tidigare förebragts, åberopas
och dess förebringande sannolikt
skulle hava lett till att den tilltalade
dömts för brottet eller detta hänförts
under väsentligt strängare straffbe
stämmelse än den som tillämpats.
Ej må--------------------------------------^
2. om för brottet är stadgat fängel
se i mer än ett år samt omständighet
eller bevis, som ej tidigare förebragts,
åberopas och dess förebringande san
nolikt skulle hava lett till att den till
talade dömts för brottet eller detta
hänförts under väsentligt strängare
straffbestämmelse än den som tilläm
pats,
ra det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängel
se i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i
hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på
samma tid.
Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller be
slag jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra
stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när
fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas
till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet;
dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstill
stånd eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
27
5) Förslag
till
Lag
med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år,
må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta
att ej tala å brottet,
om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdsla-
gen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir före
mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller sär
skild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att
härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller
om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.
Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
2
§•
Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant
beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.
3 §•
Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han
beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under
årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att
vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens
mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.
Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner
det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga
utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt.
År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande in
hämtats besluta att ej tala å brottet.
4 §•
Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige.
Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av barnavårdsnämnd
förutsättes, tillställas denna.
5 §•
Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän
synpunkt.
6
§.
Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid
ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmiss
brukare är särskilt stadgat.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 b
7 §■
Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl
äro därtill.
8
§•
Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å
brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handlägg
ning i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offent
lighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken
den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet
skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra med
delas och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rät
ten, om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, hand
lägga åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.
Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten med
giva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva
till nytta, att övervara handläggningen.
9 §•
Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller
ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så
lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersök
ning ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill.
10
§.
Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma
till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis an
litas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av
ungdom.
11
§•
Saknar i fall, som sägs i 10 §, den underårige försvarare, skall offentlig
försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffen
het eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.
12
§.
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt.
Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år, skola, ändå att han ej är häktad, de tids
frister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är
häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken
är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av
två veckor.
13 §.
Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år
må, efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om
det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huru
vida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).
14 §.
Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt åtal för brott, för
vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning. Vad
29
i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffan
de dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångs
balken skall stanna å statsverket.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19tii
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944
(nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946
(nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upp
höra att gälla.
6) Förslag
till
Lag
om verkställighet av bötesstraff
Härigenom förordnas som följer.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
Böter, som äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den
bötfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den
myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betal
ningen eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra manader
från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp
minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat,
och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet.
När särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta må
nader och för avbetalning till två år.
Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar
stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbe-
slutets verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till anta
gande att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böter
nas erläggande.
2
§•
Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats an
ledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller
rätt till avbetalning må dock ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet
stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning
först meddelades.
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bö
tesbeloppet genast erläggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd
eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stycket föreskrives skall
därvid iakttagas.
3 §.
Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad
därom är särskilt stadgat.
Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från
utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda
barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.
4 §•
Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdan
stalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och där
vid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han in
tagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som av
se före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men
ej tillika annat brott.
5 §•
Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle
deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som
är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna
icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omstän
digheterna föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras
för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt.
Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den böt
fällde finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.
6
§•
Böter må ej indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff
ålagts. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller
betalning för böterna mottagas.
7 §•
Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld
äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmät
ning eller införsel.
Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.
Förvandling av böter
8
§•
Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åkla
gare förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.
9 §.
Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedel
bart i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera
brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra
kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall
vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.
Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän
digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans
tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde un
der de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger
dömts för sådan förseelse.
10 §.
Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.
Kmujl. Maj.ts proposition nr 10 år 106i
31
11
§•
När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbun
dit sig alt kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å ar-
betsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om
förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagning
en må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före utskriv
ningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse på
kallar det.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits
å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse
som ådömts på viss tid, minst två år.
12
§.
Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gär
ning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller
för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för
minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss
sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling,
hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos bar
navårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader
därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes in
tagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämn
den ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i
ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraft-
vunnet beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas
förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall
åklagaren föra talan om böternas förvandling.
13 §.
Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den böt
fällde finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna
ådömts.
14 §.
Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforder
lig i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning
av böterna, skall rätten hänskjuta saken till ny behandling av indrivnings-
myndigheten.
15 §.
Vid böters förvandling till fängelse svara en till och med fem dagsböter
mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en
dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nit
tio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter
mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må
sättas över nittio dagar.
Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda
dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.
Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje
påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196k
16 §.
Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter
som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt för-
vandlingsstraff bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har av
betalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen
i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter
till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo
verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som
skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första
stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut
verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola för
vandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen,
beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff,
varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda
strafftiden ej må överstiga nittio dagar.
17 §.
Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att be
tala böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än
enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts
med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerli
ga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter
ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.
18 §.
När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställig
heten, såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av
tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straf
fets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från
dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.
19 §.
Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövo-
tidens utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anstån
det förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövo
tiden till tre år.
Åtgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkom
mer i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande
på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit
del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.
Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras för
verkat.
20
§.
Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives till
gång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av
hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse med
hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synner
liga skäl äro därtill.
Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
33
Allmänna bestämmelser
21
§.
Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes
i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras
förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.
I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör
inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav
målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt
åtal är stadgat.
22
§.
Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verk
ställighet av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvand-
lingsstraffet. Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsät
tas till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har för
vandlingsstraffet med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må
ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än
som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda pa
ragrafer.
Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åt
njuter anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest
av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.
23 §.
Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts för
vandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden mot
svarar den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verk
ställighet beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda
straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra
stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.
Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
24 §.
Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
25 §.
Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap.
7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut,
varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten,
skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dagen för be
slutet.
26 §.
Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom
tre år från det beslutet vann laga kraft.
Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall
tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vanh
laga kraft.
2
Bihang till riksdagens protokoll 196fi. 1 samt. Nr 10
27 §.
Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.
28 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
34
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen
den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.
Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första dom
stol meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom
i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Fö
rekomma eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som med
delats före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas,
om den leder till lägre förvandlingsstraff.
Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt
lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställig
het av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag för
ordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som
meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.
7) Förslag
till
Lag
om straff för folkmord
Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 de
cember 1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brot
tet folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 de
ponerat ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekrete
rare, förordnas härigenom som följer.
1 §•
Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år
eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folk
grupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord
till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
2
§■
För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för under
låtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brotts
balken stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:is proposition nr JO år 1964
35
8) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 6—14 §§ lagen den 30 juni 1948
om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 §•
Disciplinstraff för krigsmän äro Disciplinstraff för krigsmän äro,
arrest och disciplinbot.
enligt vad i 32 kap. brottsbalken
stadgas, arrest och disciplinbot.
2
§•
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter såsom straff för brott av krigs
man mot 25—27 kap. strafflagen
samt för annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff där
för kan åläggas i disciplinmål.
Där någon som icke fullgör tjänst
göring vid krigsmakten eller vilkens
tjänstgöring är av tillfällig art finnes
förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständighe
ter kan ske utan fara för disciplinen
och särskilda skäl ej föranleda till an
nat. Böter må ock eljest ådömas, om
med hänsyn till den brottsliges tjänst
göringsförhållanden och brottets art
bötesstraff finnes vara lämpligare än
disciplinstraff. I fall då disciplin
straff är utsatt ådömas böterna i
dagsböter; såvitt fråga är om brott
mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas
dock böterna, utan hinder av vad i
lag eljest finnes stadgat, omedelbart
i penningar, högst femhundra kronor. i
Disciplinstraff ådömes, utom för
brott mot bestämmelse vari sådant
straff är utsatt, jämväl i stället för
böter när fråga är om brott av krigs
man enligt 20—22 kap. brottsbalken
eller om annat av krigsman förövat
brott av beskaffenhet att straff därför
kan åläggas i disciplinmål.
Den som icke eller endast tillfälligt
tjänstgör vid krigsmakten skall dock
dömas till böter i stället för arrest,
om det med hänsyn till brottets art
och övriga omständigheter kan ske
utan fara för disciplinen och särskil
da skäl ej föranleda till annat. Böter
må ock eljest användas i stället för
disciplinstraff, om med hänsyn till
den brottsliges tjänstgöringsförhål
landen och brottets art bötesstraff
finnes vara lämpligare än disciplin
straff.
Vid tillämpning av andra stycket
skola böterna, i fall då disciplinstraff
är utsatt för brottet, ådömas i dagsbö
ter; för brott som sägs i 21 kap. 15
eller 16 § brottsbalken ådömas dock
böterna omedelbart i penningar,
högst femhundra kronor.
i senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19(U
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4
Arrest ådömes i minst tre och högst
trettio dagar, varje dag räknad till
tjugufyra timmar.
Straffet verkställes i militärhäkte.
Arrestant deltager i tjänstgöring i den
män strafftiden överstiger tio dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänst
göring, där ej i straffbeslutet på
grund av tjänstens krav eller eljest
föreliggande särskilda skäl annorlun
da förordnats. Finnes arrest utan
tjänstgöring medföra fara för arre-
stantens hälsa, skall han under hela
strafftiden eller vad därav återstår
deltaga i tjänstgöring.
Under strafftiden------------------------
6
Disciplinbot ådömes för minst en
och högst tjugu dagar. Straffet utgö-
res av löneavdrag, vilket bestämmes
för dag till belopp som i 4 § sägs. Är
löneavdrag ej tillämpligt, skall den
brottslige förpliktas att för varje dag
gälda ett belopp i penningar, vilket
fastställes efter ty prövas skäligt med
hänsyn till löneavdraget för löntagare
i motsvarande ställning.
Verkställighet av------------------------
Kan disciplinbot-------------------------
7
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med till-
lämpning av de högsta och lägsta
mått som angivas i 4 och 6 §§.
8
Såsom gemensamt straff för brott
som finnes förskylla disciplinstraff
och brott som finnes förskylla böter
skall, där ej straffet bestämmes i svå
rare straffart, bötesstraff eller, om
§•
Den som undergår arrest deltager
i tjänstgöring i den mån strafftiden
överstiger tio dagar. I övrigt verkstäl
les arrest utan tjänstgöring, där ej i
straffbeslutet på grund av tjänstens
krav eller eljest föreliggande särskil
da skäl annorlunda förordnats. Fin
nes arrest utan tjänstgöring medföra
fara för arrestantens hälsa, skall han
under hela strafftiden eller vad där
av återstår deltaga i tjänstgöring.
- gällande avlöningsföreskrifter.
Vid beräkning av tid för arrest
räknas varje dag till tjugofyra tim
mar.
§•
Disciplinbot utgöres av löneavdrag,
vilket bestämmes för dag till belopp
som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej till-
lämpligt, skall den brottslige förplik
tas att för varje dag gälda ett belopp
i penningar, vilket fastställes efter tv
prövas skäligt med hänsyn till löne
avdraget för löntagare i motsvarande
ställning.
flera avlöningstillfällen.
beträffande bötesstraff.
§•
Disciplinstraff såsom gemensamt
straff för flera brott ådömes med till-
lämpning av de högsta och lägsta
mått som angivas i 32 kap. 6 § brotts
balken.
§•
Disciplinstraff må, om ej annat ne
dan sägs, användas såsom gemensamt
straff för flera brott allenast när dis
ciplinstraff kan följa å vart och ett
av brotten.
Gemensamt straff för brott som
finnes förskylla disciplinstraff och
brott som finnes förskylla böter skall,
såframt ej svårare straff ådömes, be
stämmas i böter; om särskilda skäl
37
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6i
särskilda skäl äro därtill, disciplin
straff ådömas. Högsta och lägsta ge
mensamma straff i allmän straffart,
då disciplinstraff är utsatt för något
av flera sammanträffande brott, be
räknas såsom om bötesstraff, som i
2 § sägs, vore utsatt i stället för disci
plinstraffet.
För brott som finnes förskylla dis
ciplinstraff må, då flera brott sam
manträffa, disciplinstraffet ådömas
jämte straff i allmän straffart för
övriga brott, om särskilda skäl föran
leda därtill.
Har någon för skilda brott förskyllt
avsättning eller suspension och disci
plinstraff, varde straffen ådömda
jämte varandra; dock må ej jämlikt
25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till
disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller
suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.
(Gällande lydelse)
äro därtill, må dock i stället dömas
till disciplinstraff. Högsta och lägsta
gemensamma straff i böter eller fäng
else beräknas, då disciplinstraff är ut
satt för något av brotten, såsom om
böter som i 2 § tredje stycket sägs
vore stadgade i stället för disciplin
straffet.
Skall någon dömas för flera brott
må, om särskilda skäl äro därtill, för
brott varå kan följa disciplinstraff så
dant straff ådömas jämte påföljd av
annan art för brottsligheten i övrigt.
(Föreslagen lydelse)
Förekomma på----------------
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fäng
else, vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för bö
ter, eller till straffarbete på viss tid,
skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags
arrest anses svara mot en dags fäng
else.
— fyrtio dagar.
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fäng
else på viss tid, vare sig det omedel
bart ådömts eller utgör förvandlings
straff för böter, skall arreststraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse.
Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde
skall undergå behandling varom stad
gas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår
därav.
10
§.
Dom eller------- ----------------- närmast därtill.
Om sammanläggning av arrest-
straff förordnar den som har att be
fordra straffbesluten till verkställig
het. Förordnande om sammanlägg
ning av arrest med fängelse eller
straffarbete meddelas av fångvårds
styrelsen.
Om sammanläggning av arrest-
straff förordnar den som har att be
fordra straffbesluten till verkställig
het. Förordnande om sammanlägg
ning av arrest med fängelse meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
11
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse eller
straffarbete på viss tid, skall från
detta straff avräknas vad han utstått
av förstnämnda straff, därvid varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse eller straffarbete. Dömes han
till arrest på kortare tid, skall vad en
ligt 4 § innehållits för överskjutande
tid utbetalas. Dömes han till disci
plinbot, böter eller suspension, skall
enligt 4 § innehållet belopp avräknas
å vad han enligt det nya straffbeslu
tet har att vidkännas eller, i den mån
det ej kan ske, utbetalas; och skall i
övrigt det andra straffet anses verk
ställt genom utstående av arreststraf-
fet i den mån domstolen funnit skä
ligt så förordna. Dömes han annor
lunda än förut är sagt eller befrias
han från ansvar i målet, skall enligt
4 § innehållet belopp utbetalas.
Därest dom-------------------------att vi
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
§•
Har arrest ålagts någon och varder
han i målet slutligen dömd till arrest
på längre tid eller till fängelse på viss
tid, skall från detta straff avräknas
vad han utstått av förstnämnda
straff, därvid varje dags arrest anses
svara mot en dags fängelse. Dömes
han till arrest på kortare tid, skall
vad enligt 4 § innehållits för över
skjutande tid utbetalas. Dömes han
till disciplinbot, böter eller suspen
sion, skall enligt 4 § innehållet belopp
avräknas å vad han enligt det nya
straffbeslutet har att vidkännas eller,
i den mån det ej kan ske, utbetalas;
och skall i övrigt det andra straffet
anses verkställt genom utstående av
arreststraffet i den mån domstolen
funnit skäligt så förordna. Dömes
han annorlunda än förut är sagt eller
befrias han från ansvar i målet, skall
enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.
12
Dom eller beslut varigenom disci
plinstraff ålagts skall ej tillräknas nå
gon till sådan förhöjning av straff för
återfall i brott, varom i 4 kap. 14- §
strafflagen förmäles.
13
Ådömt arreststraff vare förfallet,
där verkställighet ej börjat innan tre
år förflutit från det straff beslutet
vann laga kraft.
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tid som
nyss nämnts.
14
För mindre------------------------ ---------
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under mili
tärt befäl förseelse som avses i 26
§•
Har med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken disciplin
straff ådömts jämte villkorlig dom
eller skyddstillsyn, skall nöjdförkla
ring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken
avse jämväl disciplinstraffet.
§•
Arrest bortfaller, om verkställighet
ej börjat inom tre år från det arrest-
beslutet vann laga kraft. Avbry tes
påbörjad verkställighet, skall vad nu
sagts äga motsvarande tillämpning i
fråga om den fortsatta verkställighe
ten.
Disciplinbot bortfaller i den mån
straffet ej verkställts inom tre år
från det beslutet om disciplinbot vann
laga kraft.
§•
— lämna fartyget (landgångsförbud).
Begår till vapenfri tjänst uttagen
krigsman som icke står under mili
tärt befäl förseelse som avses i 21
39
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och
är förseelsen, att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläggas
tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud en
ligt vad i första stycket sägs.
Ej må------------------------- -------- eller
(Gällande lydelse)
kap. 11, 14 eller 18 § brottsbalken och
är förseelsen att anse som ringa, må
den felande i stället för straff åläg
gas tillrättavisning i form av varning,
extratjänst eller utegångsförbud en
ligt vad i första stycket sägs.
tjänstbarhet.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i
dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom ar före
skrivet, straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.
Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall
iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom
någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straff
arbete på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller be
slut som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete un
der hälften så lång tid.
9) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar
Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918
angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhalla andrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
12
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skäli
gen misstänkt för brott, som omför-
mäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15
eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 el
ler 10 a § strafflagen, eller försök
till brott, som nu sagts, där sådant
försök är med straff belagt, eller för
gärning varom i 18 kap. 13 § sam
ma lag sägs och som innebär upp
fordran eller inbjudan till otukt, ålig
ger det åklagaren att omedelbart göra
skriftlig anmälan därom till sund
hetsinspektören i orten eller, om den
§•
Finnes vid förundersökning enligt
23 kap. rättegångsbalken någon skä
ligen misstänkt för brott, som i 29 §
sägs, eller för gärning, som omförmä-
les i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brotts
balken, åligger det åklagaren att ome
delbart göra skriftlig anmälan därom
till sundhetsinspektören i orten el
ler, om den misstänkte är för brottet
häktad, den vid häktet anställde eller
anlitade läkaren.
i Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946:874 och beträffande 25 § SFS 1948:138.
40
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
misstänkte är för brottet häktad, den
vid häktet anställde eller anlitade lä
karen.
Anhängiggöres talan
------------------------- anlitade läkaren.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
25
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbets-
anstalt eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit
i ärende, som avses i denna lag, må
ej av någon, som på grund av sin
tjänstebefattning eller sitt uppdrag
erhållit kunskap därom, yppas för
obehöriga. Protokoll och handlingar i
sådant ärende skola så förvaras, att
de icke kunna av obehöriga åtkom-
mas. I fall, då någon vid förundersök
ning enligt 23 kap. rättegångsbalken
befunnits skäligen misstänkt för
brott som omförmäles i 14 kap. 21 §
strafflagen, äger åklagaren att, på be
gäran, undfå besked, huru den föran
staltade läkarundersökningen utfal
lit. Har åtal väckts, må besked som
nu sagts efter därom gjord framställ
ning lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som en
ligt denna lag inkommit till sundhets
inspektören, anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 14 kap.
21 §. strafflagen förövats, äger sund
hetsinspektören, då särskilda skäl äro
därtill, anmäla förhållandet till veder
börande åklagare. Finnes skälig an
ledning antaga, att gärning varom i
18 kaP-, 11 § strafflagen sägs blivit
övad, åligger det sundhetsinspektören
att göra anmälan därom till åklaga
ren.
§•
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller
sundhetsinspektör, militärläkare eller
läkare vid straff- eller tvångsarbets-
anstalt eller häkte eller å allmänt
sjukhus eller poliklinik förekommit i
ärende, som avses i denna lag, må ej
av någon, som på grund av sin tjäns
tebefattning eller sitt uppdrag erhål
lit kunskap därom, yppas för obehö-
riga. Protokoll och handlingar i så
dant ärende skola så förvaras, att de
icke kunna av obehöriga åtkommas. I
fall, da någon vid förundersökning
enligt 23 kap. rättegångsbalken be
funnits skäligen misstänkt för brott
som i 29 § sägs, äger åklagaren att,
pa begäran, undfå besked, huru den
föranstaltade läkarundersökningen
utfallit. Har åtal väckts, må besked
som nu sagts efter därom gjord fram
ställning lämnas jämväl till domsto
len.
Är på grund av anmälan, som en
ligt denna lag inkommit till sundhets
inspektören, anledning antaga, att
gärning som omförmäles i 29 § för
övats, äger sundhetsinspektören, då
särskilda skäl äro därtill, anmäla för
hållandet till vederbörande åklagare.
Finnes skälig anledning antaga, att
gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbal
ken sägs blivit övad, åligger det sund
hetsinspektören att göra anmälan
därom till åklagaren.
28
Åsidosätter ämbets- eller tjänste
man skyldighet, som enligt denna lag
åligger honom, ansvare såsom för
tjänstefel.
Underlåter vid häkte anlitad läka
re, som ej är att till ämbets- eller
tjänsteman hänföra, att iakttaga vad
honom enligt 23 eller 24 § åligger el-
§•
Åsidosätter ämbetsman skyldighet,
som enligt denna lag åligger honom,
ansvare såsom för ämbetsbrott.
Underlåter vid häkte anlitad läka
re, som ej är att till ämbetsman hän
föra, att iakttaga vad honom enligt 23
eller 24 § åligger eller överträder an-
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196i
ler överträder annan än ämbets- eller
tjänsteman vad i 25 § första stycket
stadgas, straffes med böter, högst
femhundra kronor.
Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § ålig
ger och är ej försummelsen att såsom
tjänstefel enligt första stycket anse,
böte högst tvåhundra kronor.
29
Åtal för överträdelse: varom i 28 §
sägs, anhängiggöres vid allmän dom
stol och utföres av allmän åklagare.
(Gällande lydelse)
30
Böter, som enligt denna lag ådö-
mas, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas enligt allmän strafflag.
nan än ämbetsman vad i 25 § första
stycket stadgas, dömes till dagsböter.
(Föreslagen lydelse)
Försummar läkare att iakttaga vad
honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § ålig
ger och är ej försummelsen att anse
såsom ämbetsbrott enligt första styc
ket, dömes till böter, högst tvåhund
ra kronor.
§•
Den som lider av könssjukdom i
smittsamt skede och med vetskap el
ler misstanke därom övar samlag med
annan, dömes till böter eller fängelse
i högst två år. Detsamma skall gälla,
om någon eljest, uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet, utsätter annan för
fara att bliva smittad av könssjuk
dom.
§•
Har brott som i 29 § sägs förövats
mot make, må åklagare väcka åtal
allenast om målsägande angiver brot
tet till åtal eller ock åtal finnes på
kallat ur allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
2\ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
10) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap
m?oärigen01? förordnas’ att 1. 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni
1938 om avbrytande av havandeskapi skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
r
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
Havandeskap må
1) när på
2) när med
3) när kvinnan hävdats under för
hållande varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då
hävdandet ägt rum under omständig
heter som omförmälas i 18 kap. 6 §
strafflagen samt inneburit ett grovt
åsidosättande av kvinnans handlings
frihet;
4) när med---------------------------------
5) när med--------------------------------
Avbrytande av-----------------------------
eller hälsa;
om barnet;
3) när kvinnan hävdats under för
hållande varom förmäles i 6 kap. 1,
2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då
hävdandet ägt rum under omständig
heter som omförmälas i 6 kap. 4 §
första stycket samma balk samt inne
burit ett grovt åsidosättande av kvin
nans handlingsfrihet;
---------------- annat slag;
---------------- svårt lyte.
-------------------- tjugufjärde veckan.
1
§.
enligt denna lag avbrytas:
2
§•
Har kvinnan hävdats under för
hållande varom förmäles i 15 kap.
12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
6 eller 8 a § strafflagen, må på grund
därav avbrytande av havandeskapet
icke äga rum, med mindre brottet,
där så kunnat ske, åtalats eller an
givits till åtal.
Avbrytande av------- --------------------
Havandeskap må------------------------
Har kvinnan hävdats under för
hållande varom förmäles i 6 kap. 1
eller 2 § eller 4 § första stycket
brottsbalken, må på grund därav av
brytande av havandeskapet icke äga
rum, med mindre brottet, där så kun
nat ske, åtalats eller angivits till åtal.
Vad nu sagts skall ej gälla om kvin
nan var sinnessjuk eller sinnesslö.
-------------------------tala därför.
----------------------- finnes olämplig.
4 §.
Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med
mindre den läkare som utför ingrep- mindre den läkare som utför ingrep
pet samt annan läkare i den tjänste- pet samt annan läkare i den tjänste-
1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 §§ SFS 1963:213, beträffande 2 8 SFS 1946-210
och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942:392.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J06i
ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, förklarat förut
sättningarna för åtgärden vara för
handen eller ock medicinalstyrelsen
lämnat tillstånd därtill.
Avbrytande av----------- -----------------
(Gällande lydelse)
ställning Konungen föreskriver, i
skriftligt utlåtande, på grunder som
i utlåtandet angivas, på heder och
samvete förklarat förutsättningarna
för åtgärden vara förhanden eller
ock medicinalstyrelsen lämnat till
stånd därtill.
-------------------- till åtgärden.
(Föreslagen lydelse)
10
Har någon efter prövning som av
ses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap
eller gjort försök därtill, och skedde
åtgärden med iakttagande av de i 1 §
andra stycket samt 3 § givna före
skrifter, då må ej dömas till straff
enligt U kap. 26, 27, 28 eller 28 a §
strafflagen.
12
Läkare, vilken mot bättre vetande
antingen i utlåtande som i i § sägs
förklarat förutsättningarna för av
brytande av havandeskap vara för
handen eller ock till myndighet eller
annan läkare avgivit falsk utsaga i
ärende angående sådan åtgärd, dö-
mes, om han ej är förfallen till an
svar för fosterfördrivning eller för
sök därtill, till fängelse i högst ett år
eller, där omständigheterna äro syn
nerligen mildrande, till dagsböter.
Har läkare vid prövning av ären
de angående avbrytande av havande
skap eller eljest genom att överträda
eller åsidosätta vad i denna lag stad
gas visat vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och är
han icke underkastad ansvar för äm
betsbrott, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
13
Avgiver någon i annat fall än ovan
sägs mot bättre vetande till myndig
het eller läkare falsk utsaga i ären
de angående avbrytande av havande
skap, och är han ej förfallen till an
svar för fosterfördrivning eller för
sök därtill, straffes med dagsbö
ter eller fängelse i högst sex månader.
§•
Har någon efter prövning som av
ses i 4 eller 7 § avbrutit havande
skap eller gjort försök därtill, och
skedde åtgärden med iakttagande
av de i 1 § andra stycket samt 3 §
givna föreskrifter, då må ej dömas
till ansvar enligt 3 kap. 4 eller JO §
brottsbalken.
§•
Har läkare i ärende angående av
brytande av havandeskap eller eljest
genom att överträda eller åsidosätta
vad i denna lag stadgas visat försum
melse, oförstånd eller oskicklighet,
dömes, om ej för gärningen är stad
gat straff i brottsbalken, till dagsbö
ter eller fängelse i högst sex måna
der.
§•
Avgiver någon mot bättre vetande
till myndighet eller läkare osann ut
saga i ärende angående avbrytande
av havandeskap, dömes, om ej för
gärningen är stadgat straff i brotts
balken, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
44
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Förseelse mot-------------------------------------------------- till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
11) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering
Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterili
sering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3
Sterilisering må — —---------------- -
Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hin
der av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred
je stycket företagas, därest den lä
kare som utför ingreppet samt an
nan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt ut
låtande, med angivande av grunden
för åtgärden förklarat förutsättning
arna för densamma vara för handen.
8
Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angå
ende sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen
eljest är belagd med strängare straff,
till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
9
Förseelse mot------------------------------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
§•
------------------------ och föreståndare.
Å den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hin
der av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred
je stycket företagas, därest den lä
kare som utför ingreppet samt an
nan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt ut
låtande, med angivande av grunden
för åtgärden på heder och samvete
förklarat förutsättningarna för den
samma vara för handen.
§•
Den som verkställer sterilisering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angå
ende sterilisering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, om ej för gär
ningen är stadgat straff i brottsbal
ken, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
—----------------till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
45
12) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 inars 1944 (nr 133) om kastrering
Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastre
ring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4 §•
Kastrering må-----------------------------
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som ut
för ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen före
skriver, i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
förklarat förutsättningarna för den
samma vara för handen. Vad nu sagts
skall dock ej gälla den som är inta
gen å fångvårdsanstalt, sinnessjuk
hus eller annan dylik anstalt.
Vid prövning------- ----------------------
--------------------och föreståndare.
Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke
må kastrering enligt 1 § andra styc
ket företagas utan medicinalstyrel
sens tillstånd, därest den läkare som
utför ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen före
skriver, i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat för
utsättningarna för densamma vara
för handen. Vad nu sagts skall dock
ej gälla den som är intagen å fång
vårdsanstalt, sinnessjukhus eller an
nan dylik anstalt.
------------------ punkten stadgas.
8
Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver falsk utsaga i ärende angå
ende kastrering eller överträder vad
i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel
sen eljest är belagd med strängare
straff, till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
9
Förseelse mot-----------------------------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
§•
Den som verkställer kastrering i
strid med denna lag eller mot bättre
vetande till myndighet eller läkare
avgiver osann utsaga i ärende angå
ende kastrering eller överträder vad i
6 § stadgas, dömes, om ej för gär
ningen är stadgat straff i brottsbal
ken, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
------- —-------- till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
13) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27
juli 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
gives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Den som------------------------------------
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under
de två senast förflutna åren begång
na gärningar, innefattande fylleri,
brott, som i 26 kap. 13 eller 14 §
strafflagen sägs, därest han vid brot
tets begående varit berusad av starka
drycker, så att det framgått av hans
åtbörder eller tal, eller brott, som
avses i 4 § lagen den 28 september
1951 om straff för vissa trafikbrott,
därest brottet varit en följd av för
täring av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
Beslut om-----------------------------------
■------- störande levnadssätt.
Samma lag vare, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk,
genom lagakraftvunnen dom fun
nits skyldig till minst tre under de
två senast förflutna åren begångna
gärningar, innefattande fylleri, brott,
som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbal
ken sägs, därest han vid brottets be
gående varit berusad av starka dryc
ker, så att det framgått av hans åt
börder eller tal, eller brott, som avses
i 4 § lagen den 28 september 1951 om
straff för vissa trafikbrott, därest
brottet varit en följd av förtäring av
starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig
för ett kringflackande liv.
----- laga kraft.
19
1 mom. Ansökan om tvångsintag-
ning göres hos länsstyrelsen av nyk-
terhetsnämnden.
Ansökan skall------------------------- —
Innan polismyndigheten---------------
2 mom. Har någon, som är hemfal
len åt alkoholmissbruk, begått brotts
lig gärning men i anseende till sin
sinnesbeskaffenhet icke fällts till an
svar, och har han vid prövning i ve-
derbörlig ordning befunnits icke vara
i behov av vård å sinnessjukhus, må
länsstyrelsen, även utan att ansökan
därom gjorts, besluta om tvång sin
tagning, om förutsättningar därför
eljest föreligga.
1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:
§•
Ansökan om tvångsintagning göres
hos länsstyrelsen av nykterhetsnämn-
den.
------------ —- — omedelbar vård.
— ------------ ansvarig ställning.
225 och beträffande 57 § SFS 1963: 72.
47
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
25 §.
Föreligger, såvitt------------------------------------------ lämpligt sätt.
När skäl äro därtill, må länsstyrel
sen jämväl förordna, att alkohol-
missbrukare, som avses i 19 § 2
mom., i avbidan på slutligt beslut om-
händertages och vårdas på lämpligt
sått.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i
34 §.
Länsstyrelsen har--------------------- -—----------------------- om tvångsintagning,
a) därest beslutet-----------------------------------------------kringflackande liv;
b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort
ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt
19 § 1 mom.;
19 §; samt
c) då fråga är om person som av
ses i 19 § 2 mom.; samt
d) då beslutet tillkommit efter an- c) då beslutet tillkommit efter an
mälan, som avses i 10 § sista stycket, mälan, som avses i 10 § sista stycket.
I övriga_________________________________ om verkställigheten.
45
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för an
nans personliga säkerhet eller kropps
liga eller själsliga hälsa eller för eget
liv, eller har beslutet meddelats jäm
likt 19 § 2 mom., eller har någon,
som förut minst tre gånger varit in
tagen å allmän vårdanstalt, ånyo in
tagits enligt slutligt beslut, som med
delats inom ett år från senaste ut
skrivningen, då må, därest den in
tagne med hänsyn till sin sinnesart
samt sitt föregående liv och förhål
lande i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert liv, den i 44 §
angivna vårdtiden förlängas med två
år.
Beslut om-----------------------------------
§•
Har beslut om intagande å allmän
vårdanstalt grundats därpå, att den,
som beslutet avser, är farlig för an
nans personliga säkerhet eller
kroppsliga eller själsliga hälsa eller
för eget liv, eller har någon, som
förut minst tre gånger varit intagen
å allmän vårdanstalt, ånyo intagits
enligt slutligt beslut, som meddelats
inom ett år från senaste utskrivning
en, då må, därest den intagne med
hänsyn till sin sinnesart samt sitt fö
regående liv och förhållande i anstal
ten måste antagas i händelse av ut
skrivning icke komma att föra ett
nyktert liv, den i 44 § angivna vård
tiden förlängas med två år.
socialstyrelsens prövning.
47 §.
Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller över- vårdanstalt, blivit häktad eller över
flyttad till fångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att
undergå frihetsstraff eller förvand- undergå fängelse eller annan påföljd
lingsstraff för böter, eller har han av- för brott, eller har han avvikit från
vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
tid, under vilken han sålunda ej vis
tats å anstalten, icke inräknas i vård
tiden.
(Gällande lydelse)
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt
i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från an
stalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.
68
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter el
ler fängelse.
Försök straffes efter vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.
ken han sålunda ej vistats å anstal
ten, icke inräknas i vårdtiden.
(Föreslagen lydelse)
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från an
stalten begått brott, för vilket ej år
stadgat svårare straff än fängelse i
sex månader, och hör brottet under
allmänt åtal, skall åklagaren pröva,
huruvida åtal lämpligen bör ske. In
nan åtalsfrågan avgöres, skall anstal
tens styrelse höras, om det ej finnes
obehövligt. Har brottet begåtts innan
den intagne fyllt aderton år, skall frå
gan om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att svårare straff än nvss sagts
är stadgat för brottet.
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.
För försök dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.
57 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
14) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott
Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om
utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4
§.
Ej må någon utlämnas, med mind- Ej må någon utlämnas, med mind
re den gärning for vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning
49
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1!)6i
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
begäres motsvarar brott, vård straff
arbete kan följa enligt svensk lag.
Har personen i den främmande sta
ten dömts för gärningen, må han ut
lämnas allenast om påföljden utgör
minst frihetsstraff i fyra månader
eller annat omhändertagande på an
stalt under motsvarande tid.
5
För gärning, varom förmäles i så
dan bestämmelse i 26 eller 27 kap.
strafflagen som avser brott av krigs
man, må utlämning ej medgivas.
Vad nu------ ------------------------- -----
begäres motsvarar brott, för vilket
enligt svensk lag är stadgat fängelse
i mer än ett år. Har personen i den
främmande staten dömts för gär
ningen, må han utlämnas allenast om
påföljden utgör minst frihetsstraff i
fyra månader eller annat omhänder
tagande på anstalt under motsvaran
de tid.
§•
För gärning, varom förmäles i så
dan bestämmelse i 21 eller 22 kap.
brottsbalken som avser brott av
krigsman, må utlämning ej medgivas.
--------- det brottet.
11
§•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihets
straff, eller som enligt dom mot ho
nom skall undergå sådant straff eller
eljest omhändertagas på anstalt, må
ej utlämnas så länge hindret består.
Samma lag vare, om förundersökning
inletts för brott som nyss nämnts.
Utan hinder--------- ----- -----------------
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat fäng
else, eller som enligt dom mot honom
skall undergå fängelse eller eljest om
händertagas på anstalt, må ej utläm
nas så länge hindret består. Samma
lag vare, om förundersökning inletts
för brott som nyss nämnts.
— — Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
15) Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet
Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående ut
vidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
§ 18.
Den, som utan vederbörlig anmä- Den, som utan vederbörlig anmä
lan, där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller
tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar
1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
försäljning eller tillverkning av va
ror eller eljest överskrider den nä-
ringsrättighet, denna förordning i sär
skilda fall bestämmer, eller i övrigt
felar mot de i dessa avseenden givna
föreskrifter, är förfallen till böter
från och med fem till och med fem
hundra kronor.
försäljning eller tillverkning av varor
eller eljest överskrider den närings-
rättighet, denna förordning i särskil
da fall bestämmer, eller i övrigt felar
mot de i dessa avseenden givna före
skrifter, dömes till dagsböter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
16) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag
och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
27 §.
Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påford
ra, att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:
att han — —------------------------------------- bolagsman åligger;
att annan — ----------- —----------------------------------i bolaget;
att annan---------------------------- —-----------------och försåld;
att annan----------- —------------ —-----------------eller vårdslöshet;
att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga
kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fängel-
arbete eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,
der framtiden.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om
den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya
lagens ikraftträdande.
1 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i
51
17) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa in
skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
16 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
15 §.
(Föreslagen lydelse)
Styrelseledamot,
Styrelseledamot,
med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot föreskriften i 12 §
andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,
eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid
mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,
eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 12 § andra
stycket andra punkten,
eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket
tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,
straffes med böter från och med J
femtio till och med tvåtusen kronor
eller fängelse.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga före
skrift, som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om förseelsen enligt all
männa strafflagen bär beläggas med
strängare straff.
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga före
skrift, som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
dömes till dagsböter.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stad
gat strängare straff i brottsbalken.
16 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, skola tillfalla kronan. Saknas till
gång till böternas fulla gäldande, sko
la de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t
18) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestäm
melser om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
8
Underlåter bärgare----------------------
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig upp
gift angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i så
dan avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter be
fälhavare eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till böter från och med fem till
och med femhundra kronor, där ej
gärningen efter allmän lag bär beläg
gas med strängare straff.
Ide--------------------------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
--------------------- allmän lag.
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig upp
gift angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i så
dan avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter be
fälhavare eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till dagsböter, om ej för gär
ningen är stadgat strängare straff i
allmän lag.
—- varit skäligt.
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
53
19) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkoinmissions-
rörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16
maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag
skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
43
Driver någon rörelse såsom fond-
kommissionär utan att vara berätti
gad därtill, straffes med böter från
och med fem hundra till och med tio
tusen kronor.
Fortsätter någon under tid, då han
är ställd under tilltal för förseelse,
som nu är nämnd, samma förseelse,
skall han, när han därtill varder lag
ligen förvunnen, för varje gång stäm
ning därför utfärdats och delgivits,
fällas till de böter, som för sådan
förseelse äro stadgade.
44
Handlar fondkommissionär i strid
emot försäkran, varav han jämlikt 7 §
är bunden, straffes med böter från
och med ett hundra till och med tio
tusen kronor.
bö §.
Underlåter fondkommissionär att
ställa sig till efterrättelse vad i 9 §
finnes stadgat, straffes med böter
från och med tjugufem till och med
fem tusen kronor.
1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.
(Föreslagen lydelse)
§•
Driver någon rörelse såsom fond
kommissionär utan att vara berätti
gad därtill, dömes till dagsböter.
Till dagsböter dömes fondkommis
sionär, som
1) handlar i strid mot försäkran,
varav han jämlikt 7 § år bunden;
2) underlåter att ställa sig till ef
terrättelse vad i 9 § finnes stadgat;
eller
3) underlåter att iakttaga före
skrift, som är meddelad i 23 §.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
§.
Underlåter fondkommissionär atl iakttaga föreskrift, som i 23 § är med delad, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kro nor.
47 §.
Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos ho-vilseleda tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orikoriktiga böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda till vetande lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten eller sin ekonomiska ställning, straf- oriktiga upplysningar om kommissiofes med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomis- hundra till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter el- eller med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år.
Förbryter sig hos fondkommissio när anställd föreståndare på sätt nu sagts vid förandet av kommissionärens böcker eller i fråga om upplys ningar beträffande kommissionärer rörelse eller hans ekonomiska ställ ning, straffes med böter från och med tjugufem till och med tio tusen kro nor eller med fängelse i högst ett år.
48 §.
Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad såsom företrädare för eller inneha- han såsom företrädare för eller inne- vare av befattning hos tillsynsmyn- havare av befattning hos tillsynsmyn digheten fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkom- missionärs eller annans affärsförhål- missionärs eller annans affärsförhål landen, straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för kronor. Sker det för egen eller an- att skada göra eller begagnar han sig nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fäng- syfte av sin kännedom i nämnda hän- else i högst ett år dömas. Framgå seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfa- lio tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för högst ett år dömas. Framgår av om- den person, om vars affärsförhållan- ständigheterna, att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till person, om vars affärsförhållanden ansvar, fråga är, och var ej heller sådan ska da åsyftad, må han icke fällas till an svar.
Å förseelse,------- ------------ av målsäganden.
49 §.
Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes till och med tio tusen kronor straffes
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
55
1) den, som 2) den, som 3) den, som 4) den, som —
Sker förseelse, varom under 3) el ler 4) sägs, under försvårande om ständigheter eller begår någon sådan förseelse andra gången eller oftare, må till fängelse i högst ett år dömas.
I fråga om förseelse, som under 3) eller 4) avses, må ovan stadgade straff icke tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bär be läggas med strängare straff.
50
Utslag, varigenom fondkommissio- när dömts till ansvar för förseelse, som avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröj ligen in sändas till tillsynsmyndigheten.
51 §.
Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
42 § stadgas; i fondpapper;
svikligen förfar; anses rimligt.
Är brott som under 3) eller 4) sägs grovt, må dömas till fängelse i högst ett år.
I fråga om brott, som under 3) el ler 4) avses, må ovan stadgade straff icke tillämpas, om för gärningen är stadgat strängare straff i brottsbal ken.
§•
Dom, varigenom fondkommissio- när funnits hava begått gärning som avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröj ligen in sändas till tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
(Gällande lydelse)
20) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa
bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmel ser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant el ler till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
i kommission emottagit eller i kom mission inköpt fondpapper, utan laga rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är belagd med strängare straff, för olov ligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § strafflagen sägs.
(Gällande lydelse)
i kommission emottagit eller i kom mission inköpt fondpapper, utan laga rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, om ej för gärningen är stadgat strängare straff, för olov ligt förfogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken sägs.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
21) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om {lottning i
allmän flottled
Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
77 §.
Idkas utan —■ — ---------------- — —----------- 18 § förmäles. Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; eller
underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- ningslistor; eller
bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med delats med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.
Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; eller
underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- ningslistor; eller
bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otyd ligt märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med delats med stöd av samma stycke,
dömes till dagsböter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
57
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
78 §.
Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes: till och med ett tusen kronor straffes:
1) ledamot av----------------------------oriktig uppgift; 2) styrelseledamot eller----------------------- må användas; 3) revisor, där---------------------------- honom granskats.
79 §.
Åsidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §, 47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller 76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottan de enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,
straffes
den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsbö-
från och med fem till och med fem- ter. hundra kronor.
Förseelse mot----------------------- varje flottande. Åtal för--------------------------- sitt säte.
80
§.
Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, dår förseelsen enligt all- tillämpas, om för gärningen är stadmänna strafflagen bör beläggas med gat strängare straff i brottsbalken , strängare straff.
81 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan, dock att av böter, som ådömas enligt 77 § första styc ket, en tredjedel, dock högst fem hundra kronor, tillfaller åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäl dande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
22) Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom förordnas, att 151, 160, 166 och 172 §§ konkurslagen skola er
hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
151 §.
Ackordsförslag må ej upptagas till behandling,
1) om före-----------------------------— blivit utfärdad,
2) om gäldenären---------------------ackordsförslags innehåll,
3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraft-
ägande beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats ti
digare än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansök
ningen gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till
drägligt eller oredligt förhållande mot oredlighet mot borgenärer,
sina borgenärer,
4) om gäldenären-------------------------avlägga bouppteckningsed.
160 §.
Är gäldenären, då ackordsförslag Är gäldenären, då ackordsförslag
förekommer till behandling, ställd un- förekommer till behandling, ställd un
der tilltal för bedrägligt eller oredligt der tilltal för oredlighet mot borgenä-
förhållande mot sina borgenärer, må rer, må förslaget ej antagas av borge-
förslaget ej antagas av borgenärerna, närerna, men äge de med den röst
men äge de med den röstövervikt, övervikt, som i 159 § sägs, besluta,
som i 159 § sägs, besluta, att förslaget att förslaget skall vara vilande. Kom-
skall vara vilande. Kommer ej sådant mer ej sådant beslut till stånd, anses
beslut til! stånd, anses ackordsfrågan aclcordsfrågan hava förfallit,
hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackords-
förslaget skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och fin-
der åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den
äge han, där ej sådant fall inträffat, åtalade gärningen, äge han, där ej så
som avses i 173 §, att inom fyra vec- dant fall inträffat, som avses i 173 §,
kor från det beslutet i målet vunnit att inom fyra veckor från det beslutet
laga kraft hos rättens ombudsman i målet vunnit laga kraft hos rättens
göra anmälan om ackordsfrågans ombudsman göra anmälan om ac-
återupptagande. Göres ej sådan an- kordsfrågans återupptagande. Göres
mälan eller varder gäldenären fälld ej sådan anmälan eller finnes gälde-
till ansvar och vinner beslutet därom nären hava begått gärningen och vin
laga kraft, skall ackordsfrågan anses ner beslutet därom laga kraft, skall
förfallen.
ackordsfrågan anses förfallen.
Vid anmälan —--------------— i ackordsförslaget.
Göres anmälan,-----------------------------motsvarande tillämpning.
Vid det------------------------ anses förfallen.
59
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
166 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
Ackord må----------- —-------- för bo: Vägras fastställelse----------------— Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för hållande mot sina borgenärer men prövas i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, förordne rätten, att frågan därom skall anstå i avbidan på åtalets ut gång; skolande ombudsmannen ge nast underrättas om beslutet. Varder åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäl denären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet vun nit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återuppta gande. Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren ofördröj ligen dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall vad i 164 § tredje och fjärde styckena stad gas äga motsvarande tillämpning. Gö res ej anmälan, som nyss sagts, eller varder gäldenären fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen.
172
Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn till kon kursen gjort sig skyldig till bedräg ligt eller oredligt förhållande mot si na borgenärer eller att gäldenären el ler annan med hans vetskap hemli gen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgö rande, förfalle den eftergift, som ge nom ackordet må vara tillerkänd gäl denären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackor det göra detsamma i övrigt gällande.
---- i ackordsfrågan.
Har gäldenären blivit ställd under tilltal för oredlighet mot borgenärer men prövas i övrigt skäl vara för han den att meddela fastställelse å ackor det, förordne rätten, att frågan därom skall anstå i avbidan på åtalets ut gång; skolande ombudsmannen ge nast underrättas om beslutet. Finnes gäldenären ej hava begått den åtalade gärningen, äge förvaltaren, gäldenä ren eller borgenär att inom fyra vec kor från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återupptagande. Göres sådan anmälan, utsätte kon kur sdomaren ofördröj ligen dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall vad i 164 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Göres ej anmälan, som nyss sagts, eller fin nes gäldenären hava begått gärningen och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen.
§•
Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn till kon kursen gjort sig skyldig till oredlig het mot borgenärer eller att gäldenä ren eller annan med hans vetskap hemligen gynnat någon borgenär i avsikt att inverka på ackordsfrågans avgörande, förfalle den eftergift, som genom ackordet må vara tillerkänd gäldenären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackor det göra detsamma i övrigt gällande.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
23) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs
Härigenom förordnas, att 1, 10, 12, 24, 32 och 37 §§ lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
§•
Vill gäldenär,----------------------------- offentlig ackordsförhandling. Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut beslut dömd för bedrägligt eller ored- funnits skyldig till oredlighet mot ligt förhållande mot sina borgenärer, borgenärer, äge ej den rätt, som i äge ej den rätt, som i första stycket första stycket sägs. sägs.
10
§.
För sättes gäldenär en---------------- — Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom gälde- nären dömts för bedrägligt eller ored ligt förhållande mot sina borgenärer, vinner laga kraft.
------------anses förfallen.
Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, dom, varigenom gälde- nären funnits skyldig till oredlighet mot borgenärer, vinner laga kraft.
12
§.
Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens försättan de i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 34 § är, om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansök ningen, där den ej av gäldenären medgives, icke bifallas, utan så är att sökandens fordran uppgår till mer än en femtedel av samtliga dylika borge närers fordringar, så vitt de vid tiden för ansökningens prövning äro kända. År ackordsförslaget antaget av bor genärerna eller eljest jämlikt 27 § hänskjutet till rättens prövning, må innan ackordsfrågan är avgjord kon-
1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.
Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens försättan de i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 34 § är, om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansök ningen, där den ej av gäldenären medgives, icke bifallas, utan så är att sökandens fordran uppgår till mer än en femtedel av samtliga dylika bor genärers fordringar, så vitt de vid ti den för ansökningens prövning äro kända. Är ackordsförslaget antaget av borgenärerna eller eljest jämlikt 27 § hänskjutet till rättens prövning, må innan ackordsfrågan är avgjord kon-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1964
Öl
kursansökning av borgenärer, som äro bundna av ackordet, icke bifallas, så vida icke ansökningen medgivits av gäldenären eller biträtts av minst halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagan de; dock skall vad i första punkten stadgats gälla i fall, då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borgenärer.
24
Är gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd under tilltal för bedrägligt eller ored ligt förhållande mot sina borgenärer, må förslaget ej antagas av borgenä rerna, men äge de med den röstöver vikt, som i 23 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall vara vilan de. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hava för fallit.
Besluta borgenärerna, att ackords- förslaget skall vara vilande, och var der åtalet mot gäldenären ej bifallet, äge han att inom fyra veckor från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos rättens ombudsman göra anmä lan om ackordsfrågans återupptagan de. Göres ej sådan anmälan, skall ac kordsfrågan anses förfallen.
Vid anmälan-------------- — —------------Göres anmälan,----------------------------Vid det ------------— —-------- —------
(Gällande lydelse)
kursansökning av borgenärer, som äro bundna av ackordet, icke bifallas, så vida icke ansökningen medgivits av gäldenären eller biträtts av minst halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagan de; dock skall vad i första punkten stadgats gälla i fall, då gäldenären är tilltalad för oredlighet mot borgenä rer.
§•
Är gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd under tilltal för oredlighet mot borge närer, må förslaget ej antagas av bor genärerna, men äge de med den röst övervikt, som i 23 § andra stycket sägs, besluta, att förslaget skall vara vilande. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hava för fallit.
Besluta borgenärerna, att ackords- förslaget skall vara vilande, och fin nes gäldenären ej hava begått den åtalade gärningen, äge han att inom fyra veckor från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos rättens ombuds man göra anmälan om ackordsfrå gans återupptagande. Göres ej sådan anmälan, skall ackordsfrågan anses förfallen.
------------------ i ackordsförslaget.
-------------------------är känd.
--------------- anses förfallen.
(Föreslagen lydelse)
32 §.
Ackord må-------------------------— — Vägras fastställelse----------------------Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för hållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ac kordet, skall frågan därom anstå i av- bidan på åtalets utgång. Bifalles ej åtalet, skall konkursdomaren efter det beslutet vunnit laga kraft oför dröj ligen utsätta dag, då ackordsfrå gan skall förekomma vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i 29 §
för borgenärerna. ----------------- ej föras.
Har gäldenären blivit ställd under tilltal för oredlighet mot borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, skall frågan därom anstå i avbidan på åtalets utgång. Finnes gäldenären ej hava begått den åtala de gärningen, skall konkursdomaren efter det beslutet vunnit laga kraft ofördröj ligen utsätta dag, då ackords frågan skall förekomma vid rätten; och skola därvid bestämmelserna i
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
första och andra styckena i tillämp
liga delar lända till efterrättelse.
Är, då--------—- — _____
37 §.
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till ac-
kordsförhandlingen gjort sig skyldig
till bedrägligt eller oredligt förhållan
de mot sina borgenärer eller att gäl
denären eller annan med hans vet
skap hemligen gynnat någon borge
när i avsikt att inverka på ackords-
frågans avgörande, förfalle den efter
gift, som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände så
dant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftes
män för ackordet göra detsamma
i
övrigt gällande.
29 § första och andra styckena i till
lämpliga delar lända till efterrättelse,
till efterrättelse.
Yppas efter fastställelse av ackord,
att gäldenären med hänsyn till ac-
kordsförhandlingen gjort sig skyldig
till oredlighet mot borgenärer eller
att gäldenären eller annan med hans
vetskap hemligen gynnat någon bor
genär i avsikt att inverka på ackords-
frågans avgörande, förfalle den efter
gift, som genom ackordet må vara
tillerkänd gäldenären; dock lände så
dant ej till rubbning i borgenärernas
rätt att mot gäldenären eller löftes
män för ackordet göra detsamma i
övrigt gällande.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
24) Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom för ordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om
automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
11
§•
Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 §
brukar automobil, böte från och med brukar automobil, dömes till dagsbö-
tjugufem till och med femhundra ter.
kronor.
Där någon,------------------------------------------------------ansvar fri.
Har förseelse,-------------------------------- —-----------------till ansvar.
Böter, som enligt denna förord
ning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla
gäldande, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag.
1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939: 88.
63
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
12
§.
Åtal för förseelse mot denna förord ning skall anhängiggöras vid polis domstol, där särskild sådan är inrät tad, men eljest hos poliskammare el ler, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, var om nu är sagt, fortsätter samma för seelse, skall, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för dylik förseelse äro bestämda.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Om någon under tid då han är ställd under åtal för brott mot denna förordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall som särskilt brott anses vad han förbrutit före varje åtal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
25) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss pant rätt i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu det bortför eller utlämnar pantför skriven spannmål, straffes som i 22 kap. i § strafflagen sägs. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren--------------------------
1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942: 386.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning en ligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu det bortför eller utlämnar pantför skriven spannmål, dömes för olovligt förfogande såsom i 10 kap. i § brotts balken sägs. Detsamma skall gälla, om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom ve terligen panträtt redan åt annan upp låtits.
------------------ med dagsböter.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av all män åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
26) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Var den, som framkallat försäk- ringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ålder eller i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott, äge vad i nämnda paragraf sägs ej tillämpning.
Lag samma-------------------- --------- ar
(Föreslagen lydelse)
§•
Var den, som framkallat försäk- ringsfallet på sätt i 18 § sägs, under femton år eller i sådant sinnestill stånd som avses i 33 kap. 2 § brotts balken, äge vad i förstnämnda para graf sägs ej tillämpning, ses försvarlig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
65
27) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom åligger, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kro nor.
Förseelsen åtalas-------------------------
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, för vandlas de enligt allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
§■
Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § ålig ger honom, dömes till dagsböter.
skall utövas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
3
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
28) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)
om bostadsrättsföreningar
Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bo stadsrättsföreningar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
63
Driver annan än bostadsrättsför ening verksamhet med ändamål mot svarande det i 1 § 1 mom. angivna straffes med böter från och med tju gufem till och med ett tusen kronor.
Till enahanda-----------------------------
(Föreslagen lydelse)
Driver annan än bostadsrättsför ening verksamhet med ändamål mot svarande det i 1 § 1 mom. angivna, dömes till dagsböter.
där sägs.
64 §.
Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom sags, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter, fem till och med fem hundra kronor.
Åsidosättes föreskrift,----------------------------- 1 mom. sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
29) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om ar betstidens begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives
dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
Använder arbetsgivare arbetare till Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som med- stadgat eller mot föreskrift, som med-
1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.
67
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
delats med stöd av lagen, straffes med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Är arbetaren under aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsman nen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, var om i denna paragraf förmäles, fort sätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.
13
Försummar arbetsgivare att fullgö ra anmälningskyldighet, som före- skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho nom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
Har arbetsgivare mot bättre vetan de lämnat oriktig uppgift i anteck ning, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.
(Gällande lydelse)
delats med stöd av lagen, dömes till dagsböter. Var arbetaren under ader ton år och skedde användandet med vårdnadshavarens vetskap och vilja, är denne förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
(Föreslagen lydelse)
§•
Försummar arbetsgivare att fullgö ra anmälningskyldighet, som före- skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho nom, eller lämnar han mot bättre ve tande oriktig uppgift i anteckning, som avses i 8 §, dömes till dagsböter.
U §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskamma re eller, där sådan ej finnes, vid all män domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t
30) Förslag
till
Lag
om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)
Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall er hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
74
Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut ställd check skall uppvisas till betal ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning en, straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år, där ej brottet är straffbart enligt 21 kap. strafflagen.
Har någon av vårdslöshet förfarit på sätt i första stycket sägs, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fäng else i högst sex månader dömas.
75 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
§.
Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut ställd check skall uppvisas till betal ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning en, dömes till dagsböter eller fängel se i högst ett år, om ej för gärningen är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Har någon av oaktsamhet förfarit på sätt i första stycket sägs, dömes till dagsböter. Är brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex måna der.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
69
31) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods
Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §•
Påträffas föremål,----------------------------- är fornfynd. Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkän nagiva fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar en- kap. 8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalkenstadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
32) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
28
Jagar någon — —------------ ----------Har han-------------------------— — — Har olovlig jakt ägt rum inom an nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö mes den jagande till fängelse eller vid
(Föreslagen lydelse)
§•
------ till dagsböter. sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom an nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö mes den jagande till fängelse i högst
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 351. * Senaste lydelse, se beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955: 43 samt beträffande 31 § 2 mom. SFS 1942: 391. 30 § och 31 § 1 mom. ha ändrats under propositionens tryckning, se SFS 1963: 606, vars text här följts vid angivande av lagens gällande lydelse.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
synnerligen förmildrande omständig- ett år eller, om brottet är ringa, till heter till dagsböter, dock ej under dagsböter, dock ej under tjugu, tjugu.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
30
Fälles någon till ansvar för förbry telse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det un dergått förskämning, dess värde för verkat.
Var det------- —------------ ---------------Med förverkat------------------------------
§■
Finnes någon hava begått gärning varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville bråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning, dess värde förverkat.
------jaktberättigade personer. -------------------i 5 § 2 mom.
31
1 mom. Anträffas å------------— —
Å område------------------------------------Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i------------------------------------------2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken el ler deras folk eller mot i andra styc ket av samma moment omförmäld be fattningshavare, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar- hållas till vedermäle och pant, vare lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.
§•
— --------------- - för sig.
---------- vid lappväsendet.
Har den som genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till olovlig jakt på annans jaktområde inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen, an nan jaktredskap och hundar förbrut- na; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §.
- än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig med våld eller hot om våld till motvärn mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller de ras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befatt ningshavare, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar- hållas till vedermäle och pant, vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
71
33) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
9
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande till kronan av betal ningsmedel, fordringar eller värde papper, som brottet avser, eller av ve derlag därför, så ock om utgivande av däremot svarande värde.
(Föreslagen lydelse)
§■
För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må stadgas straff, högst fängelse i två år. Tillika må bestämmelse meddelas om förverkande till kronan av betalnings medel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av där emot svarande värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
34) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt
i spånadslin och hampa
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss pant rätt i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an gives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning en ligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu-
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu-
1 Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
det bortför eller utlämnar pantför skriven vara, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren------------------------
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av all män åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
det bortför eller utlämnar pantför skriven vara, dömes för olovligt för fogande såsom i 10 kap. 4 § brotts balken sägs. Detsamma skall gälla, om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.
-------------- - med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
35) Förslag
till
Lag
om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där omstän digheterna åro synnerligen försvåran de, till straffarbete i högst två år. Bö terna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava un dandragits, dock minst fyrahundra kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger etthundra kro nor.
Lika med------------------------------------
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.
Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse i högst två år. Bö terna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava un dandragits, dock minst fyrahundra kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger etthundra kro nor.
skriftlig försäkran.
73
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Den som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständighe terna, dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde hava un- dandragits.
6
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke äga tillämpning.
§•
Den som förskyllt fängelse må, ef ter omständigheterna, dömas att gäl da straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde hava undandragits.
§•
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än brottsbal ken eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
36) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly delse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Har någon, som dömts till straff arbete, fängelse eller förvandlings- straff för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansökan om resning eller besvär över domvilla dom, var igenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning med anledning av verkstäl landet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera befriats; dock ej om han genom sanningslös bekän nelse vid eller utom rätten eller ge-
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467. 3
|
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon, som dömts till fängelse eller förvandlingsstraff för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansö kan om resning eller besvär över dom villa dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning med anled ning av verkställandet av straffet el ler den del därav, varifrån han seder mera befriats; dock ej om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen an-
saml. Nr 10
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
nom att falskeligen angiva sig själv gåva sig själv eller eljest uppsåtligen eller eljest uppsåtligen föranlett, att föranlett, att han blivit dömd till han blivit dömd till straffet. straffet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Vad ovan stadgats äge motsvaran de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in tagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng else eller avtjänat arrest och bestäm melserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit underkastad förvaring eller internering.
§•
Vad ovan stadgats äge motsvaran de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in tagen i anstalt för undergående av be handling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken eller ungdomsfängelse eller avtjänat arrest och bestämmel serna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit intagen i anstalt för undergående av internering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering skall gälla även den som undergått förvaring.
37) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om döds straff i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives.
(Gällande lydelse) 1
(Föreslagen lydelse)
1
§■
Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, där est straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.
Har riket----------------------------- - stycket stadgas.
Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 19, 21 eller 22 kap. brottsbalken, må, där est fängelse på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.
75
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3
Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där till. Meddelas icke tillstånd till verk ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.
4
Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han därigenom anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken bli vit dömd till dödsstraff, tillika för skyllt.
§■
Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där till. Meddelas icke tillstånd till verk ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå fängelse på livstid.
§•
Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han därigenom anses avsatt. Jämte dödsstraff må ej dömas till påföljd, som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
38) Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 84, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
§.
Med krigsman avses i denna lag Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom den som är underkastad ansvar så- krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 som krigsman enligt 21 kap. 20 § el- kap. 14 § strafflagen. ler 22 kap. 14 § brottsbalken.
3 §.
Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:
1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmä- krigsman förövat brott som omför- les i något av följande kapitel eller mäles i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 lagrum i brottsbalken, nämligen 16 kap. 10 och 11 §§ därest den brotts- kap. 15 och 16 §§ därest den brotts lige vid gärningens begående var lige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, 21, iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 22 och 24 kap. därest brottet angått 12 och 13 kap. därest brottet angått krigsmakten tillhörig eller för dess krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.; och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;
2. mål om ansvar för annat i straff- 2. mål om ansvar för annat i brotts lagen omförmält brott som krigsman balken omförmält brott som krigs- förövat med anledning av den förför- man förövat med anledning av den delades eller sin egen tjänst vid förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller ock mot myndighet krigsmakten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigs- eller annat organ tillhörande krigs makten; makten;
3. mål om —--------------------- — värnpliktslagen; samt
4. mål om------- — — — — —- — sin tjänsteplikt. Vad i--------------- • — —- -—----------- militärt mål.
9 §.
För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omför- mälda brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer 10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:
.
brott som sägs i 11 kap. 10 eller
1
.
brott som sägs i 16 kap. 15 eller
Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande 91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.
77
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
11 §, därest den brottslige vid gär ningens begående var iklädd militär tjänstedräkt;
2. brott som avses i 22 kap. 2, b el ler 7 § eller 2b kap. 2 §, under förut sättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 22 kap., att egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande;
3. brott som sägs i 25 kap. b § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, så som förare därå, samt genom förseel sen skada uppkommit; samt
4. brott varom förmäles i 26 kap. 1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. *§•
(Gällande lydelse)
16 §, därest den brottslige vid gär ningens begående var iklädd militär tjänstedräkt;
2. brott som avses i 10 kap. 2, b el ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förut sättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 10 kap., att egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande;
3. brott som sägs i 20 kap. b § eller 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg el ler luftfartyg, som någon för dess sä kerhet ansvarig krigsman begått un der utövande av befäl å detsamma el ler, om fartyget var luftfartyg, såsom förare därå, samt genom förseelsen skada uppkommit; samt
4. brott varom fömäles i 21 kap. 1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap. *§■
(Föreslagen lydelse)
24 §.
Militärförhör skall — ---------------------------------- ske kan. Förhöret hålles------------------------------ likställd befattning. Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstankte få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där sa ske kan, bör någon gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret. ret-
över förhöret----------------------------- protokollets riktighet. Närmare bestämmelser--------------------------— av Konungen.
60 §.
Ersättningsskyldighet må ej åläg gas, därest tillika är fråga om straff ansvar för den ersåttningsskyldige och denna fråga handlägges av åkla gare eller domstol. Prövas ansvarsfrå gan i disciplinmål, må ersättnings skyldighet åläggas i samma mål.
Innan fråga —---------------- — Konungen meddelar. Militärt tvistemål------- ------------ benämnes ersättningsmål.
Ersättningsskyldighet må ej åläg gas, därest tillika är fråga om ansvar för brott och denna fråga handlägges av åklagare eller domstol. Prövas an svarsfrågan i disciplinmål, må ersätt ningsskyldighet åläggas i samma mål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
84 §.
Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om efter gift av åtal skall icke äga tillämpning, om i det föreliggande fallet straff för brottet må åläggas i disciplinmål.
Vad i
Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om beslut att icke tala å brott skall ej äga till- lämpning, om i det föreliggande fallet straff för brottet må åläggas i disci plinmål.
----------------avse disciplinstraff.
87
I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på begäran erhålla offentlig försva rare tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan följa straffarbete.
Den som------------—---------—__
§•
I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att på begäran erhålla offentlig försvara re tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är misstänkt för brott, för vilket är stad gat fängelse i mer än ett år eller av sättning. ----- sin talan.
91 §.
Domstols dom-------------------- laga kraft. Dömes någon, då riket är i krig, av Dömes någon, då riket är i krig, av hovratt till straffarbete, fängelse, för- hovrätt till fängelse eller internering, varing eller internering, må hovrät- må hovrätten, om det finnes vara av ten, om det finnes vara av synnerlig synnerlig vikt för krigslydnadens vikt för krigslydnadens upprätthål- upprätthållande, förordna att domen lande, forordna att domen skall verk- skall verkställas utan hinder av att ställas utan hinder av att den ej vun- den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda mt laga kraft. Vad sålunda stadgats stadgats om hovrätts dom skall äga om hovrätts dom skall äga motsva- motsvarande tillämpning beträffande rande tillämpning beträffande slutligt slutligt beslut av hovrätt, beslut av hovrätt.
93
Under tid som sägs i 92 § må hov rätt företaga militärt brottmål till av görande utan huvudförhandling, för utom i de fall som avses i 51 kap. 21 § första och tredje styckena rättegångs balken, jämväl när den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts' till böter eller disciplinstraff eller till fängelse, ej överstigande sex månader, eller fällts till vite och an ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts; föres tillika talan om an nat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö vas utan huvudförhandling.
§•
Under tid som sägs i 92 § må hov rätt företaga militärt brottmål till av görande utan huvudförhandling, för utom i de fall som avses i 51 kap. 21 § första och tredje styckena rättegångs balken, jämväl när underrätten fri känt den tilltalade eller eftergivit på följd för brottet eller funnit honom vård på grund av själslig abnormitet fri från påföljd eller dömt honom till böter eller disciplinstraff eller till fängelse, ej överstigande sex måna der, eller fällt honom till vite och an ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts; föres tillika talan om an nat än ansvar, må det dock ej ske.
79
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
93 a
Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller av sättning kan följa.
Denna lag
med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö vas utan huvudförhandling.
§•
Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, för vilket är stadgat fäng else i mer än ett år eller avsättning.
(Föreslagen lydelse)
träder i kraft den 1 januari 1965.
39) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse pa satt nedan an- gives.
(Gällande lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad ho nom i sådan egenskap åligger beträf fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utöv ning av befattning varmed ämbetsan svar är förenat, för tjänstefel till all mänt straff som i 25 kap. 4 § straff lagen sägs.
(Föreslagen lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad ho nom i sådan egenskap åligger beträf fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter el ler, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad i 20 kap. 4 § brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 196
d
.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
40) Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340)
Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
36 §.
(Föreslagen lydelse)
1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart missbruk av sin rätt att innehava skjutvapen, detsamma för annat än damål än det vartill han är berättigad att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 § tillstånd härtill erfordras, utan att hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av lämna vapnet och ammunition till detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng else.
Egendom, med Förklaras vapen 2 mom. överlåter eller upplåter nå gon vapen eller ammunition i strid mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc ket sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisi tion som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng else.
7 mom. Dömes någon för förseelse som i denna paragraf sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari så dan dom meddelats, åligger det dom
1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart missbruk av sin rätt att innehava skjutvapen, detsamma för annat än damål än det vartill han är berättigad att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 § tillstånd härtill erfordras, utan att hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av lämna vapnet och ammunition till detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängel se i högst ett år.
— värdet förklaras förverkat,
förklaras förverkad.
1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961:40.
2 mom. överlåter eller upplåter nå gon vapen eller ammunition i strid mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc ket sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisi tion som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år.
7 mom. Har någon funnits skyldig till förseelse som i denna paragraf sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari någon av lägre rätt funnits
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
stolen att ofördröjligen om domen un derrätta myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där fråga är om den som idkar handel med skjut vapen eller ammunition, länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas. Ena handa underrättelseplikt åligger dom stolen, där någon som övertygats om gärning som avses i denna paragraf förklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff lagen ej kunna fällas till ansvar, så ock då förverkande av vapen eller ammunition helt eller delvis eftergi- vits.
(Gällande lydelse)
skyldig till sådan förseelse, åligger det domstolen att ofördröjligen om do men underrätta myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där fråga är om den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition, länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas. Enahanda underrättelseplikt åligger domstolen, om förverkande av vapen eller ammunition helt eller del vis eftergivits.
(Föreslagen lydelse)
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
41) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor
Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
61
1 mom. Tillverkar någon eller id kar handel med explosiv vara eller innehar eller förvärvar någon eljest sådan vara utan att vara berättigad därtill, eller
innehar eller förvärvar någon stör re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el ler 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fäng else.
Vara, som----------------------------- för
(Föreslagen lydelse)
§•
1 mom. Tillverkar någon eller id kar handel med explosiv vara eller innehar eller förvärvar någon eljest sådan vara utan att vara berättigad därtill, eller
innehar eller förvärvar någon stör re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el ler 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år. laras förverkat.
1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller driftförhållande, varom han under tillsynsverksamheten erhållit känne dom, eller begagnar han sig obehöri gen av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fäng else.
Förseelse som------------------------------
6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller driftförhållande, varom han under tillsynsverksamheten erhållit känne dom, eller begagnar han sig obehöri gen av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år. av målsäganden.
(Föreslagen lydelse)
62 §.
Böter tillfalla kronan.
64
Dömes någon för förseelse som i 61 § sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari sådan dom medde lats, och innehar den dömde tillstånd eller godkännande, som i denna för ordning avses, skall åklagaren oför dröj ligen om domen underrätta myn dighet som meddelat tillståndet eller godkännandet. Enahanda underrättel seplikt åligger åklagaren, där någon övertygats om gärning som avses i nämnda paragraf men förklarats jäm likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna fällas till ansvar.
§•
Har någon funnits skyldig till för seelse som i 61 § sägs eller har eljest högre rätt avgjort mål, vari någon av lägre rätt funnits skyldig till sådan förseelse och innehar han tillstånd el ler godkännande, som i denna för ordning avses, skall åklagaren oför dröj ligen om domen underrätta myn dighet som meddelat tillståndet eller godkännandet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
42) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722)
om pantlånerörelse
Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pant lånerörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 26 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
22
§.
Då med avseende å rörelsen före- Då med avseende å rörelsen före ligger anledning till anmärkning, ligger anledning till anmärkning, skall polismyndigheten göra anmälan skall polismyndigheten göra anmälan
83
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
därom till länsstyrelsen samt föreslå de åtgärder, som kunna vara erfor derliga. Åtalas enskild person som ut övar pantlånerörelse eller förestånda re för sådan rörelse för brott, som omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen strafflagen, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet.
26 §.
Böter enligt denna lag tillfalla kro nan.
därom till länsstyrelsen samt föreslå de åtgärder, som kunna vara erfor derliga. Åtalas enskild person som ut övar pantlånerörelse eller förestånda re för sådan rörelse för brott, som omförmäles i 8—11 eller lb kap. brottsbalken, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
43) Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 26, 27 och 66 §§utlänningslagen den 30 april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
26
Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, el ler förklaras utlänning medgivet an stånd med ådömande eller verkstäl lande av straff för sådant brott för verkat, och kan det på grund av gär ningens beskaffenhet och övriga om ständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verk samhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.
Vid bedömande-------------------------Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt b kap. strafflagen om förändring av på-
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes utlänning hava begått brott, ö vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlän ning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvar stanna, må domstolen förvisa honom ur riket, äro därtill.
Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be stämmande av annan påföljd för brot tet. Förordnar domstol enligt 3b kap. brottsbalken om förändring av på-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
följd, som ådömts jämte förvisning, må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.
27
Vad i 26 § stadgas för det fall att utlänning dömes till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, skall äga motsvarande tillämpning, om utlän ning dömes till ansvar för brott, varå enligt denna lag eller enligt författ ning, utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt omständigheter na vid gärningens begående äro för svårande eller han under de före gär ningen senast förflutna två åren dömts till ansvar för brott av samma slag.
66
Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med fängelse i högst sex månader. Till straff skall dock ej dömas, om utlän ningen flytt hit för att undgå politisk förföljelse.
följd, som ådömts jämte förvisning, må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.
§•
Vad i 26 § stadgas för det fall att utlänning finnes hava begått brott, varå fängelse i mer än ett år kan föl ja, skall äga motsvarande tillämp ning, om utlänning finnes hava begått brott, varå enligt denna lag eller en ligt författning, utfärdad med stöd därav, kan följa fängelse, samt om ständigheterna vid gärningens begå ende äro försvårande eller han under de före gärningen senast förflutna två åren funnits skyldig till brott av samma slag.
§•
Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning icke ägt återvända, dömes till fängelse i högst sex månader. Till ansvar skall dock ej dömas, om utlänningen flytt hit för att undgå politisk förföljelse.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvis ning må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965 begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
85
44) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)
Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
35
Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse eller till straffarbete i högst två år.
Vid bedömande-------------------- farlii
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse i högst två år.
; art.
38
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un derkastad ansvar enligt allmän straff lag, till dagsböter eller fängelse.
42
Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
§•
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, dömes, om ej för gärningen är stad gat straff i brottsbalken, till dagsbö ter eller fängelse i högst ett år.
§•
Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Är för gärningen stadgat straff i brottsbal ken, gäller vad där sägs i fråga om rätt till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
45) Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransonerings lagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
31
Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse eller till straffarbete i högst två år.
Vid bedömande------- -------- --------f
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse i högst två år.
irlig art.
34 §.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un derkastad ansvar enligt allmän straff lag, till dagsböter eller fängelse.
Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, dömes, om ej för gärningen är stad gat straff i brottsbalken, till dagsbö ter eller fängelse i högst ett år.
36 §.
Har mot------------- förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.
Avsåg brottet — —------------------------------ — av
Ogillas åtalet eller upphäves fällan de dom av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av den myndighet som meddelat förbudet.
2
§.
Finnes han ej skyldig till brottet eller upphäves fällande dom av hög re rätt, skall förbudet omedelbart hä vas av den myndighet som meddelat förbudet. 38
Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fäng else.
Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Vid bedömande huruvi da brottet är grovt skall särskilt beak tas, om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet.
Förövas gärning------- -------------eller
§•
Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fäng else i högst ett år.
Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö mas till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen avsett betydande myckenhet av för nödenhet, dagsböter.
87
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall brottet straffas efter allmän strafflag, gäller vad där stadgas i fråga om rätt till åtal.
(Föreslagen lydelse)
43 §.
Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Är för gärningen stadgat straff i brotts balken, gäller vad där sägs i fråga om rätt till åtal.
Åtal för---------------- —---------Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
46) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956 (nr 236)
Härigenom för ordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
12
§.
År brott som i 10 § sägs att anse År brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.
Vid bedömande — — — — — farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
47) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)
Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill kor som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, med fängelse eller straff arbete i högst två år. Angående på följd för olovlig utförsel av ämne el ler annat som avses i 3 § och för för sök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling. 11
11
Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats som biträde vid tillsynsverksamhe tens utövande eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehöri gen nyttja yrkeshemlighet, som där igenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfa rande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot, straffes med dagsbö ter eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill kor som meddelats med stöd av 4 §, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. An gående påföljd för olovlig utförsel av ämne eller annat som avses i 3 § och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.
§•
Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats som biträde vid tillsynsverksamhe tens utövande eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehöri gen nyttja yrkeshemlighet, som däri genom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsför farande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1904
89
48) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med sär skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §•
Möter på----------------------------------------finnes lämplig. Är part på grund av förhållanden Är i tvistemål part på grund av för- som nyss nämnts förhindrad att in- hållanden som nyss nämnts förhind- ställa sig personligen vid rätten, må råd att inställa sig personligen vid rät saken utan hinder av vad eljest gäl- ten, må saken, om den finnes kunna ler om sådan inställelse handläggas nöjaktigt utredas, handläggas och avoch avgöras, om saken finnes kunna göras utan hinder av vad eljest gäller nöjaktigt utredas och, i brottmål, an- om sådan inställelse, ledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter.
13 §.
Finnes det vara av synnerlig vikt Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå för utredningen rörande brott, för vil-ej kan följa lindrigare straff än ket ej är stadgat lindrigare straff än straffarbete i två år, att expediering- fängelse i två år, att expedieringen en av samtal till och från telefonappa- av samtal till och från telefonappara- rat, som innehaves av den som skäli- rat, som innehaves av den som skä- gen misstänkes för brottet eller eljest ligen misstänkes för brottet eller el kan antagas komma att begagnas av jest kan antagas komma att begagnas honom, inställes eller fördröj es eller av honom, inställes eller fördröj es el- att telefonapparaten avstänges för ler att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefon- samtal eller att uppgift från telefon anstalt lämnas å samtal, som expedie- anstalt lämnas å samtal, som expedie rats eller beställts till och från nämn- rats eller beställts till och från nämn da telefonapparat, äger rätten, på yr- na telefonapparat, äger rätten, på yr kande av undersökningsledaren eller kande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till så- åklagaren, meddela tillstånd till så dan åtgärd. dan åtgärd.
Giltighetstiden för---------------- telefonanstaltens föreståndare. Kan det------------ —----------------------- eller åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10
är
1964
49) Förslag
till
Lag
om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att 13 kap.1, 2, 6 och 12 §§luftfartslagen den 6 juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
13 KAP.
överträder någon förbud eller före skrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.
-----------------— -- --------- -------------- o 7 ““ '*“ö
Ö ' ****
överträdelse av------------------------- sex månader.
Överträder någon förbud eller fö reskrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter.
2
§.
----------------- sex månader.
Lämnar någon Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd där av föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, till dags böter.
6
Den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst om bord eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av starka drycker eller andra stimu lerande eller bedövande ämnen som i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter, dock ej under tjugufem.
Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd där av föreskrivna märken, dömes till fängelse i högst två år eller, om brot tet är ringa, till dagsböter.
§•
Den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst om bord eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av starka drycker eller andra stimule rande eller bedövande ämnen som i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till dagsböter, dock ej under tjugu fem. 12
Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd med straff i allmänna straffla gen.
§•
Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
91
50) Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för
brott till Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utläm
ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vis
tats i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa
straffarbete i mera än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med
mindre gärningen innefattar medver
kan till ett utom riket begånget brott
eller utlämning sker jämväl för gär
ning, som förövats utom riket.
6
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihets
straff i två år eller därutöver, eller
som enligt dom mot honom skall un
dergå frihetsstraff eller eljest omhän
dertagas på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
Utan hinder--------------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vis
tats i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är stad
gat fängelse i mer än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske,
med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begång
et brott eller utlämning sker jämväl
för gärning, som förövats utom riket.
§•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat
fängelse i två år eller däröver, eller
som enligt dom mot honom skall un
dergå fängelse eller eljest omhänder
tagas på anstalt, må ej utlämnas så
länge hindret består. Samma lag va
re, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
------------- svensk myndighet.
17
Den som är efterlyst för brott, vil
ket enligt denna lag kan föranleda ut
lämning, må, såframt på gärningen
eller gärning av motsvarande beskaf
fenhet enligt svensk lag kan följa fri
hetsstraff, i avvaktan på begäran om
§•
Den som är efterlyst för brott, vil
ket enligt denna lag kan föranleda ut
lämning, må, såframt för gärningen
eller gärning av motsvarande beskaf
fenhet enligt svensk lag är stadgat
fängelse, i avvaktan på begäran om
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om----------------------------------Polis- eller åklagarmyndighet-------
(Gällande lydelse)
utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum. ------— -— ej föras. ------- — — omedelbart hävas.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
51) Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
81
Med dagsböter eller fängelse eller, om omständigheterna äro synnerligen försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap, med straffarbete i högst två år straffes
1. den som-------------------- --------------Har någon-----------------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Till dagsböter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap och är att anse som grovt, till fängelse i högst två år dömes — ---------------- enligt 78 §. ---------- egendomens värde.
82
Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahål lande av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un dersökning eller granskning som av ses i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som---------------- --------------
§•
Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahål lande av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un dersökning eller granskning som av ses i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. ------- av målsägande^
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
93
52) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig het att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3 §•
Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som lä kare för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket,
dömts till straffarbete för annat brott eller
fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller för medverkan till hälsofarligt kvack- salveri eller för medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller ock för obehörig utövning av tandläkar- yrket eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.
11
Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att ut öva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsido sätter läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkar yrket mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för honom, straffes för obehörig utövning
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963: 252.
Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,
dömts till fängelse eller avsatts el ler suspenderats från tjänst som lä kare för brott, som han förövat un der utövning av läkaryrket,
dömts till fängelse i minst sex må nader för annat brott eller
funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller till medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller till medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om för bud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, eller ock till obehörig utövning av tand- läkaryrket eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.
§•
Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att ut öva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsido sätter läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkar yrket mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för honom, dömes för obehörig utövning
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller
fängelse.
fängelse i högst ett år.
Läkare, som------------------------------------------------------ till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.
53) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 §.
Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till straffarbete i grov, skall dömas till fängelse i högst
högst två år eller fängelse.
två år.
Vid bedömande----------------------------- -------------farlig art.
8
Lika med-----------------------------------
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst tre
hundra kronor, skall gälla vad i 3
kap. strafflagen är stadgat.
§•
----------försök därtill.
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst tre
hundra kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t
95
54) Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)
om tillverkning av sprit och vin
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§ förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
1 mom. Den som — —----------------
År brottet grovt, vare straffet fäng else eller straffarbete i högst två år.
Vid bedömande — —------------— -
8
1 mom. Förfogar tillverkare över tillverkad sprit på annat sätt än som är medgivet i denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrif ter, dömes till dagsböter eller fäng else i högst ett år. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller straffar bete i högst två år.
11
Hava flera medverkat till gärning, som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stad gat. Den, till vilken sprit avyttrats el ler eljest anskaffats, vare dock ej för fallen till ansvar för annan medver kan än anstiftan.
12
Vad som med stöd av denna för ordning inhämtats vid granskning av handelsböcker med tillhörande verifi kationer eller eljest vid tillsyn över tillverkning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, dömes till
(Föreslagen lydelse)
§• ------------sex månader.
Är brottet grovt, dömes till fängel se i högst två år. -------------- framställd sprit.
§•
1 mom. Förfogar tillverkare över tillverkad sprit på annat sätt än som är medgivet i denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrif ter, dömes till dagsböter eller fäng else i högst ett år eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år.
§•
Hava flera medverkat till gärning, som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23 kap. 4 och 5 §§brottsbalken är stad gat. Den, till vilken sprit avyttrats eller eljest anskaffats, vare dock ej förfallen till ansvar för annan med verkan än anstiftan.
§•
Vad som med stöd av denna för ordning inhämtats vid granskning av handelsböcker med tillhörande verifi kationer eller eljest vid tillsyn över tillverkning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, dömes till
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är med
straff i strafflagen.
stadgat
straff i brottsbalken .
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
55) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)
om undanförsel och förstöring
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8
§•
Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna åro synnerli- ett år eller, om brottet är grovt, till gen försvårande, med straffarbete
i fängelse i högst två år dömes
högst två år straffes
1. den som------- —-------- anmälningsskyldighet; samt
2. den som-------------------- lagrum uppställts. Har någon------------------------egendomens värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
97
56) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall
för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
§•
(Föreslagen lydelse)
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myn
dighet inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åbero
pas till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssamman
slutningen, uppsåtligen lämnat orik
tig uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsva
rande avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dags
böter eller fängelse i högst ett år. Det
samma skall gälla om den som till
handahållit den åberopade handling
en med vetskap om att den innehål
ler sådan oriktig uppgift. Är brott som
nu sagts grovt, skall dömas till straff
arbete i högst två år eller fängelse.
Begår någon
Är brott-----
Har någon i deklaration, certifikat
eller annan handling, som hos myn
dighet inom eller utom riket eller hos
auktoriserad handelskammare åbero
pas till bevis om varas ursprung eller
försändning för ändamål som avses i
konventionen angående upprättandet
av Europeiska frihandelssamman
slutningen, uppsåtligen lämnat orik
tig uppgift, ägnad att vid införsel av
varan i annan stat än Sverige inom
sammanslutningens område leda till
frihet från tull eller annan motsva
rande avgift eller till att för låg tull
eller avgift uttages, dömes till dags
böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma skall gälla om den som
tillhandahållit den åberopade hand
lingen med vetskap om att den inne
håller sådan oriktig uppgift. Är brott
skall dömas till
som nu sagts grovt,
fängelse i högst två år.
till dagsböter,
straff dömas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni 1963.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Nilsson,
statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Hermansson, Holmqvist, Aspling.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angå ende införande av brottsbalken m. m. och anför därvid följande.
För ikraftträdandet av den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brotts balken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), krävs förord nande av Kungl. Maj :t med riksdagen. Såsom framhålls under riksdagsbe handlingen av balken måste innan förordnande meddelas följ dförfattningar till balken utarbetas. Likaså måste givetvis beaktas de problem som sam manhänger med själva övergången från gammal till ny lag.
Förslag i nämnda avseenden var fogade Hd straffrättskommitténs för slag till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens betänkande om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17). Strafflagberedningen framlade även förslag, dock ej fullständiga, till följdändringar i betänkandet Skydds lag (SOU 1956: 55). I straffrättskommitténs betänkande upptogs också för slag till lag om folkmord. Förslagen har i dessa delar remissbehandlats i samband med kommittéernas huvudförslag (se prop. 1962: 10).
I särskilda framställningar har berörts frågor, vilka har anknytning till lagstiftning som bör ändras i anledning av brottsbalken. Sålunda har riks dagens justitieombudsman i skrivelse den 31 oktober 1947 upptagit spörs mål angående åstadkommande av enhetligt förfarande Hd bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter. Socialstyrelsen har i skrivelse den 5 ja nuari 1962 föreslagit vissa ändringar i bötesverkställighetslagen. Vidare har riksåklagarämbetet i skrivelse den 5 april 1961 ifrågasatt en förenkling av reglerna om åtalsprövning enligt lagen om nykterhetsvård. Framställning arna har remissbehandlats.
Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet upprättats för slag till promulgationslag och åtskilliga andra lagar med följdändringar till brottsbalken, och jag anhåller nu att få upptaga dessa spörsmål till be handling.
99
Såsom förutsattes under riksdagsbehandlingen av brottsbalken har man vid utarbetandet av förslagen utgått från att balken skall träda i kiaft den 1 januari 1965. Utöver de förslag som nu föreligger krävs emellertid viss ytterligare följ dlagstiftning, innan balken träder i kraft. Då denna lag stiftning är beroende av annan lagstiftning som bör genomföras dessförin nan, har förslag härutinnan ännu icke upprättats. Erforderlig lagstiftning om personundersökning och sinnesundersökning samt om behandling i fång- vårdsanstalt bör avvakta frågan om en reform av sinnessjuklagstiftningen. Ändringar påkallas även i de nyligen av riksdagen antagna lagarna om sam arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. och om allmänt kriminalregister. Härutöver erfordras ändring ar i tryckfrihetsförordningen. Förslag till erforderlig lagstiftning i dessa de lar torde få framläggas i en senare etapp.
I det följande behandlas först under särskilda avsnitt förslaget till pro- mulgationslag och vissa andra lagförslag, som synes kräva något utför ligare motivering. Därefter behandlas, i ett gemensamt avsnitt, övriga lag förslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Förslag till lag om införande av brottsbalken
I sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) föreslog straffrättskommittén, att i balken skulle upptagas bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden. Dessa bestämmelser skulle gälla icke endast för ikraftträdandet av balken utan var avsedda att utgöra allmänna regler vid förändring av strafflag. Huvudprincipen skulle enligt förslaget förbli den som av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings straffbarhet och straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.
Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1958 har det an setts att regler om strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas icke i själ va balken utan i promulgationslagstiftningen. De regler i detta hänseende som nu bör meddelas i lag om införande av brottsbalken torde icke böra ges vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligger när brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande motsvarande regler i strafflagens promulgationslag torde likväl de prin ciper som ligger till grund för bestämmelserna i den nya promulgations- lagen, i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser sker härifrån, få analogiskt tillämpas vid ändringar av kriminallagstiftningen som sker i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i kraft.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 10 år 196i
1
§•
Balken föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Liksom skedde vid in förandet av nya rättegångsbalken torde böra anges, att bestämmelser vilka det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela må utfärdas före den dag balken träder i kraft.
2 §.
När brottsbalken träder i kraft, skall äldre bestämmelser i avseenden som regleras i balken upphöra att gälla. Vissa lagar, som uttryckligen an ges i förevarande paragraf, torde helt böra upphävas. Det innebär bl. a., att en del bestämmelser som nu gäller kommer att sakna motsvarighet i balken eller promulgationslagen. I flera fall kommer emellertid motsvarande be stämmelser att upptagas i annan följ dlagstiftning till brottsbalken. Det gäl ler stadgandet i 14 kap. 21 § strafflagen om utsättande av annan för fara att bli smittad av könssjukdom, vilket såsom föreslås i det följande torde få motsvarighet i bestämmelse i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Bestämmelser om villkorligt anstånd med A-erkställighet av förvandlingsstraff för böter torde få upp tagas i lagen om verkställighet av bötesstraff, varom förslag framlägges i det följande. Vissa frågor, som nu regleras i de särskilda lagarna om de skilda påföljderna, avses skola upptagas i den lag om behandling i fång- vårdsanstalt som är under utarbetande inom justitiedepartementet. Såsom anmälts vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1960 torde i en del fall frågor, som nu regleras i lag, få behandlas i administrativ ordning.
Strafflagens 6 kap., som upptager bestämmelser om skadestånd, bär ingen motsvarighet i brottsbalken. Utredningen angående vissa skadestånds- rättsliga frågor ämnar enligt vad jag inhämtat under innevarande år avläm na betänkande med förslag till lagstiftning om vissa allmänna skadestånds- rättsliga spörsmål. Den tillämnade lagstiftningen skulle bl. a. ersätta de be stämmelser som nu upptages i 6 kap. strafflagen. Under dessa omständig heter torde man kunna utgå från att ny lagstiftning om skadestånd kan ske innan brottsbalken skall träda i kraft, och hinder synes därför icke böra möta mot att redan nu i promulgationslagen ange, att strafflagen i sin hel het upphör att gälla med utgången av år 1964.
I 2 kap. 14 § strafflagen stadgas nu att, om straff är beroende av värdet av viss egendom, det värde skall gälla som egendomen hade å den tid då brottet förövades. Motsvarighet till detta stadgande — som är oförändrat sedan strafflagens tillkomst — har av strafflagberedningen upptagits i 17 § i det av beredningen framlagda utkastet till lag om införande av skydds lagen. En bestämmelse av detta slag torde emellertid knappast vara be hövlig vare sig för brottsbalkens eller för specialstraffrättens del. Sedan de fasta värdegränser som strafflagen tidigare uppställde för tillämpning av straffbestämmelserna för snatteri och åverkan upphävts genom 1942 års lagstiftning, har stadgandet i 2: 14 kommit att sakna direkt betydelse för straff lagsbrottens del. Stadgandet torde icke heller vara erforderligt för till-
101
lämpningen av nu gällande specialstraffrättsliga bestämmelser om norme rade böter; vid övervägande av de värderingsprinciper som bör tillämpas beträffande dessa torde frågan om analogisk tillämpning av stadgandet i 2: 14 icke få aktualitet. Någon bestämmelse motsvarande 2: 14 har därför icke upptagits i den nu föreslagna promulgationslagen.
Genom 1 § särskilda böteslagen upphörde ett stort antal bestämmelser om bötesstraff inom specialstraffrätten att äga tillämpning; straffskalorna ändrades till att avse dagsböter i stället för penningböter. Denna verkan av särskilda böteslagen upphör icke när lagen nu föreslås upphävd. De gamla straffskalorna kommer icke därigenom att återuppstå. Att även eller brotts balkens ikraftträdande böterna skall ådömas som dagsböter framgår av 25 kap. 1 §. När det gäller minimistraffet har emellertid de äldre straff- skalorna haft betydelse på det sättet att, om minsta bot varit bestämd till femtio kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. I detta avseende har straff lagberedningen föreslagit en regel av den innebörden att någon ändring ej sker genom brottsbalkens ikraftträdande. Det synes emellertid knap past vara nödvändigt att bibehålla denna reglering. I de straffbestämmelser som numera fastställes bestämmes icke annat än i undantagsfall särskilt minimum för antalet dagsböter. Antalet straffskalor av den typ 1931 års lag avsåg blir efter hand allt mindre. Särskild bestämmelse i förevarande avseende har därför icke upptagits i promulgationslagen.
De särskilda problem som sammanhänger med den ändrade gränsdrag ningen mellan penningböter och dagsböter — 500 kronor, 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken — kommer att behandlas i det följande i avsnittet Övriga lagförslag.
3 §.
1 vissa författningsrum föreslås direkt ändring i syfte att ersätta hän visning till stadgande i strafflagen med hänvisning till motsvarande be stämmelse i brottsbalken. Det har emellertid endast ansetts böra ske i be gränsad omfattning. I övrigt torde förändringen få genomföras genom en i förevarande paragraf intagen generell bestämmelse.
4
§•
Sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihets straff har betydelse för utformningen av straffskalorna i åtskilliga för fattningar utanför brottsbalken. Såsom skall framgå av det följande före slås, att erforderliga ändringar göres i flera av dessa författningar; det gäller de bestämmelser inom specialstraffrätten som oftast tillämpas men även bestämmelser i sådana författningar som av annan anledning bör ändras till följd av brottsbalkens antagande. Det kan emellertid icke vara en praktisk utväg att söka genomföra ändring av alla förekommande be stämmelser, som är aktuella i detta sammanhang. Såsom även strafflagbe redningen föreslagit — 2 och 3 §§ i promulgationslagen i betänkandet En
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
hetligt frihetsstraff in. m. och 7 och 8 §§ i promulgationslagen i betänkan det Skyddslag — bör generella regler ges beträffande de straffskalor i för fattningar från tiden före brottsbalkens ikraftträdande som ej ändras sär skilt.
Strafflagberedningen bär som huvudregel föreslagit, att straffskalor, som nu stadgar fängelse utan utsatt maximum, efter sammanslagningen av fängel se och straffarbete skall betyda fängelse i högst ett år och att, när det gäl ler straffskalor som innehåller straffarbete, i stället för straffarbete skall dömas till fängelse på tid som nu är stadgad för straffarbete. Förslaget av ser såväl att ange straffskalornas innebörd framgent efter frihetsstraffens förenhetligande som att fastställa grunderna för bestämning av straff för brott som begåtts dessförinnan men beträffande vilka lagakraftägande dom ej föreligger. Även i sistnämnda hänseende är innebörden alltså, att straffarbete ej i något fall skall ådömas. Sedan beredningen återgivit en av straffrättskommittén föreslagen bestämmelse av innehåll, att straffets art och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs eller — om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff — den lag som gäller när dom meddelas (jfr 5 § i förevarande lagförslag), anför beredningen följande:
Vid bedömandet av frågan vilket straff som är lindrigast skall hän syn tagas både till straffets art och dess mått, i fråga om frihetsstraff allt så tidslängden. Sedan enhetlighet genomförts i fråga om verkställigheten av frihetsstraffen, vilken såsom strax skall beröras torde böra genomföras genast oberoende av när straffet ådömts, torde skillnaden mellan olika frihetsstraff kunna bedömas endast med utgångspunkt från tidslängden. Huruvida ny lag skall tillämpas blir då beroende allenast av om straff en ligt denna lag blir kortare än enligt gammal lag eller bortfaller. Under så dana förhållanden synes det vara mest ändamålsenligt att frihetsstraff all tid ådömes såsom fängelse även i de fall då, vid tillämpning av äldre lag, straffarbete skulle ha ådömts.
I fråga om de straffskalor som nu innehåller fängelse utan utsatt maxi mum anser beredningen nödvändigt med en undantagsregel för vissa fall beträffande brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande. Beredningen yttrar härom följande.
I förslaget till brottsbalk har emellertid i några fall för brott, för vilka straffet enligt strafflagen är fängelse utan utsatt maximum, stadgats fäng else i högst två år, d. v. s. straffskalans maximum har bibehållits oför ändrat. I dessa fall synes det icke vara lämpligt att föreskriva att för brott begångna före nya lagens ikraftträdande och beträffande vilka alltså gam mal lag i första hand skall tillämpas, fängelse utan utsatt maximum bety der fängelse i högst ett år. En sådan föreskrift skulle innebära, att straffet för brott, begångna före nya lagens ikraftträdande men beträffande vilka dom ännu ej meddelats, kunde komma att sättas lägre än för både brott av samma art, som begåtts tidigare men för vilka dom som vunnit laga kraft meddelats, och brott, begångna efter nya lagens ikraftträdande. I stället synes böra föreskrivas, att i de fall, då straff skall bestämmas enligt straff lagen, fängelse utan utsatt maximum skall ådömas i enlighet med den gam la lydelsen av SL 2:4, d. v. s. högst i två år. I 3 g promulgationslagen har
103
därför ett undantag gjorts i enlighet härmed. Detta medför, att i de fall, där i förslaget till brottsbalk fängelses maximum satts lägre än två år, nya lagen skall tillämpas även å brott begångna före dess ikraftträdande, om i äldre lag fängelse stadgats utan utsatt maximum.
Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har under remissbe handlingen i huvudsak icke framförts annan anmärkning än att önskemål uttalats, att direkt ändring i de särskilda straffskalorna vidtages i flera fall än enligt förslaget. Viss tvekan om lämpligheten att bestämma maximum för fängelse till ett år har emellertid uttalats av landsfogden i Norrbottens län, varjämte polisintendenten i Hälsingborg funnit det icke vara befogat att så som beredningen föreslagit göra skillnad mellan brott mot straff lagen och andra brott.
Departementschefen. De av beredningen föreslagna huvudbestämmelserna angående innebörden av straffskalorna efter brottsbalkens ikraftträdande synes ändamålsenliga. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis torde man icke behöva räkna med att den föreslagna maximigränsen av ett år för fängelse i fall, där för närvarande maximum ej är utsatt, kommer att föranleda någon allmän sänkning av straff som ådömes.
När i paragrafen utsäges att fängelse skall ådömas på tid som är stadgad för straffarbete innebär det, att såväl maximigränsen som minimigrän sen skall iakttagas. Det betyder bl. a., att i vissa fall den nu gällande all männa minimigränsen för straffarbete, två månader, skall gälla. Risken för att detta förbises under övergångstiden torde ej vara överhängande. Några svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna torde icke uppkomma, såvitt avser brott begångna efter den 1 januari 1965. Ifrågavarande äldre straffskalor — av vilka flertalet torde böra direkt ändras — förekommer då endast inom specialstraffrätten; i dessa straffskalor torde straffarbete nu vara stadgat endast som alternativ till fängelse, och den enligt brottsbalken gällande allmänna minimitiden för frihetsstraff, en månad, blir därför till lämplig.
Bestämmelserna i förevarande paragraf är avsedda att äga tillämpning även när straff skall bestämmas för brott, som begåtts före den 1 januari 1965. Särskild uppmärksamhet påkallar därvid brott mot strafflagen. Såsom skall framgå av nästföljande paragraf, skall strafflagens bestämmelser fort farande tillämpas beträffande sådana brott, om straffet härigenom blir lindrigare än enligt brottsbalken. Eftersom straffarbete icke skall ådömas i något fall, får straffets svårhet bedömas efter en jämförelse mellan fri hetsstraffets längd enligt brottsbalken och enligt strafflagen. Strafflagbe redningen har föreslagit en särskild regel för de fall där fängelse stadgats i strafflagen utan utsatt maximum. I allmänhet har dessa straffskalor i brottsbalken erhållit ett maximum av sex månader eller i en del fall ett år. När brottsbalken stadgar fängelse i två år för brott, vilka hittills varit belagda med högst fängelse, har avsikten främst varit att markera ett strängare bedömande än hittills, t. ex. vid hets mot folkgrupp (SL 11:7,
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
BrB 16: 8) och djurplågeri (SL 11: 13, BrB 16: 13), eller också har straff skalan fatt ändrad räckvidd med hänsyn till gradindelningen av brotten, t. ex. vid olovligt förfogande (SL 22:4, BrB 10:4), behörighetsmissbruk (SL 22: 6, BrB 10: 6), missbruk av urkund (SL 13: 12, BrB 15: 12) och för nekande av underskrift (SL 13: 13, BrB 15: 13). Det är enligt min mening icke erforderligt att man, när det gäller brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande, ger särskilda bestämmelser för vissa fall under åberopande av straffskalornas utformning i brottsbalken. Även när, i enlighet med vad som föreslås i det följande i 5 §, strafflagen skall tillämpas, torde där för huvudregeln i förevarande paragraf böra gälla och alltså fängelse utan utsatt maximum få anses innebära fängelse i högst ett år.
5 §.
I 23 kap. 1 § i sitt förslag till brottsbalk har straffrättskommittén upp tagit generella bestämmelser om tillämpning av ny eller gammal lag, när det gäller straff eller annan påföljd för brott som begåtts före ny lags ikraftträdande. Kommittén förklarar sig ej ha funnit anledning frångå den grundläggande principiella ståndpunkt som svensk rätt intager i fråga om strafflags tillämplighet i tiden, nämligen att ny lag ej skall äga till bakav erkände kraft med undantag för det fall att denna lag är lindrigare än den äldre. Kommittén anför härvid, att principen att åt ny strafflag ej skall givas tillbakaverkande kraft när den medför straffbeläggande av för ut straffri gärning eller skärpning av förut stadgade påföljder utgör ett skydd för den enskilde. Denna princip kommer till uttryck i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund läggande friheterna, till vilken konvention vårt land anslutit sig. I kon ventionen uttalas i artikel 7, att ingen må fällas till ansvar för någon gär ning eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående icke ut gjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt samt att ej heller högre straff må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående. Liknande uttalanden har gjorts i artikel 11 punkt 2 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december 1948.
Den av kommittén föreslagna paragrafen upptar i första stycket ett stad gande av innehåll, att en gärnings straffbarhet samt straffets art och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs, men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Med uttrycket en gärnings straffbarhet avses samtliga objektiva och subjektiva förutsättningar för straff. I uttrycket ingår, att straff för brottet icke är uteslutet på grund av allmänna straffrihetsgrunder, minderårighet, otillräknelighet eller pre skription. Beträffande bedömningen av frågan, när en gärning begåtts, an för kommittén:
Genom användande av ordet handlingen och ej ordet gärningen mar keras att avgörande tidpunkt är när den handlande avslutade den verksam
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
105
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ur l!)6'r
het som kan sägas innefatta brottets utförande. Att en från sjalva handling en till tiden skild effekt inträffat först efter lagändringens ikraftträdande är således utan betydelse. Kommer ett brott till stånd genom successivt handlande, får det i princip anses, att om någon del av handlandet infaller under den nya lagens tid, denna lag skall bliva tillämplig på det hela. Vid underlåtenhetsbrott torde i regel den nya lagen bliva tillämplig då under låtenheten infaller under giltigheten av såväl äldre som ny lag.
I paragrafens andra stycke föreslår kommittén en särskild bestämmelse angående gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. I tredje stycket upptages dels ett stadgan de att vad i första och andra styckena är sagt om straff även skall gälla om förverkande, dels ett stadgande om påföljder som ådömes i stället för straff, beträffande vilka föreslås som huvudregel att den lag skall tillampas som gäller när dom meddelas.
Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har Advokat samfundet riktat kritik mot den i tredje stycket föreslagna bestämmelsen om andra påföljder än straff. I remissyttrandet anföres, att regeln möjligen kan accepteras i fråga om villkorlig dom men icke när det gäller påföljder av exempelvis typen internering eller förvaring. Beträffande sådana på följder bör tillämpas samma princip som i fråga om straff.
Departementschefen. I promulgationslagen torde, såsom jag tidigare an fört, böra upptagas bestämmelser endast i avseenden som direkt aktualise ras av brottsbalkens ikraftträdande. Nu ifrågavarande bestämmelser bör med hänsyn härtill icke avfattas så generellt som straffrättskommittén föreslagit, och anledning att upptaga någon bestämmelse motsvarande and ra stycket i kommitténs förslag föreligger icke. Den förändrade systematik, när det gäller straff och andra påföljder, som tillämpats i brottsbalken (1 kap. 4 §) föranleder också en ändring av kommitténs förslag.
Utgångspunkten bör vara att brottsbalken icke ges tillbakaverkande kraft, vare sig så att påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med an svar när den företogs eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Denna prin cip överensstämmer med grundläggande riktlinjer, som fastslagits i kon ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund läggande friheterna, och har också kommit till uttryck i det nyligen av för- fattningsutredningen framlagda förslaget till regeringsform (2 kap. 9 §). I den mån hinder icke möter av de hänsyn som nu nämnts, bör brottsbalken tillämpas å gärningar som föreligger till bedömande sedan balken trätt i kraft. En principiell avvikelse göres härigenom från den nu tillämpade grundsatsen, som innebär att ny lag skall tillämpas endast när den är lind rigare än den äldre. Någon saklig förändring torde emellertid icke föranle das härav, och ur praktiska synpunkter torde fördelar vara att vinna av att brottsbalken genast kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.
4 j Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10
I enlighet med det anförda torde i ett första stycke av paragrafen böra anges, att för gärning som begåtts före den 1 januari 1965 ansvar ej må ådörnas enligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs. Bestämmelsen har avseende å gärningstypen som sådan; vid bedömningen av om för gärningen var stadgat straff skall bortses från så dan omständighet som att straff på grund av gärningsmannens ålder eller sinnesbeskaffenhet icke skulle ha kunnat ådömas i det enskilda fallet. Så vitt avser gärning, som begåtts av den som icke fyllt femton år, innebär brottsbalken icke någon förändring i förhållande till vad som nu gäller. Så är däremot fallet i fråga om de psykiskt abnorma lagöverträdarna. De särskilda bestämmelser som påkallas härav torde få upptagas i paragrafens andra stycke.
Beträffande bestämmandet av påföljd när fråga är om gärningar __ be gångna töre den 1 januari 1965 — vilka är belagda med ansvar såväl en ligt strafflagen som enligt brottsbalken torde regler få upptagas i andra stycket. Med utgångspunkt i vad nyss anförts torde därvid, beträffande straffen, få anges att äldre lag alltjämt skall tillämpas, om den lagen leder till lindrigare straff än brottsbalken. Vid bedömningen av om äldre lag leder till lindrigare straff får hänsyn tagas även till återfallsbestämmelser och konkurrensregler. I fråga om de sistnämnda torde emellertid särskilda be stämmelser få meddelas för de situationer som uppkommer, när straff för visst brott redan bestämts då annat brott föreligger till bedömande, se
6 §. De konkurrensregler, som upptagits i 1 kap. 6 §, 25 kap. 5 § och 26 kap. 2 §brottsbalken, innebär ur förevarande synpunkt icke några större förändringar i förhållande till hittills gällande ordning; särskilda över gångsbestämmelser torde icke erfordras för deras del.
När det gäller ådömande av andra påföljder än straffen, torde brotts balken kunna tillämpas genast, oberoende av när brottet begåtts. Tidigare bär man i flera fall, när förändringar gjorts i påföljdssystemet, i över gångsbestämmelser förklarat att den nya lagstiftningen får tillämpas endast i fråga om brott som begåtts efter ikraftträdandet (så t. ex. vid tillkomsten av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt). En sådan bestämmelse torde icke vara erforderlig vid brottsbalkens ikraftträdande. De föränd ringar som göres i påföljdssystemet torde icke i allmänhet kunna sägas le da till kraftigare ingripande mot den dömde än vad som varit möjligt en ligt hittills gällande ordning. Då det för en ändamålsenlig anordning av be handlingen av de dömda är önskvärt, att icke flera regelsystem samtidigt tillämpas, bör den nya lagstiftningen genast kunna tillämpas. Såsom skall framgå av det följande bör enligt min mening även beträffande dem, som vid brottsbalkens ikraftträdande redan dömts till påföljd, verkställigheten så långt möjligt anordnas i enlighet med balkens regler. Vid bedömande av om annan påföljd än straff i det enskilda fallet skall användas skall hänsyn alltså tagas till de förutsättningar för tillämpningen som upptages
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
107
i brottsbalken; i fråga om de förutsättningar, som anknyter till att visst straff kan följa å brottet, skall dock givetvis beaktas, alt straff i vissa fall skulle vara att bestämma enligt äldre lag.
Från den princip i fråga om tillämpningen av andra påföljder an straff som lagts till grund för förslaget torde undantag få göras i ett avseende. Lagöverträdare, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sin- nesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall enligt 5 kap. 5 § straff lagen ej fällas till ansvar. Enligt brottsbalken föres emellertid sådana lag överträdare i princip in under det av domstolarna tillämpade påföljdssy- stemet, och som nämnts i det föregående skall påföljd kunna ådömas i fall som nu avses även för brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträ dande. Härvid bör emellertid annan påföljd icke kunna komma i fråga än som motsvarar de åtgärder från samhällets sida vilka kan vidtagas en ligt gällande rätt. Av de påföljder som enligt brottsbalken kan^ tillämpas för lagöverträdare som nu avses — överlämnande till särskild vård, böter, skyddstillsyn — bör därför endast överlämnande till särskild vård kom ma i fråga. I andra stycket av 5 kap. 5 § strafflagen stadgas om straffri- het för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Enligt brottsbalken kommer gärning, som begås i sådant tillstånd, icke att betraktas som brott (jfr 1 kap. 2 §; prop. 1962: 10 del C s. 576 f, 596); i fall av detta slag kommer således icke någon på följd att ådömas efter brottsbalkens ikraftträdande.
Avgörande för frågan, om gammal eller ny lag skall tillämpas, blir enligt det föregående i vissa fall den omständigheten, huruvida gärningen begåtts före den° 1 januari 1965. Till vad straffrättskommittén anfört beträffande de moment i gärningen som härvid skall tas i beaktande kan jag ge min an slutning. Innebörden av bestämmelsen torde bli tydlig även om man icke, såsom kommittén föreslagit, använder ordet handlingen utan anknyter till alt gärningen begåtts före nämnda dag.
Frågan, huruvida gammal eller ny lag skall tillämpas, får avgöras i varje mål, som är föremål för prövning efter det brottsbalken tratt i kraft, och sålunda också vid avgörande i högre instans av mål som i lägre instans avgjorts före denna tidpunkt. Har en före brottsbalkens ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall däremot någon ändring av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av brottsbalken skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff.
De regler som i 36 kap.1—5 §§brottsbalken meddelas om förverkande av egendom innebär icke några sakliga ändringar av vad som nu gäller en ligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Reglerna i brottsbalken bör därför kunna tillämpas även när fråga är om gärningar, som begåtts före brotts balkens ikraftträdande. Då dessa regler — med undantag för 3 § — för sin tillämpning förutsätter att brott som avses i brottsbalken förövats, torde emellertid i klarhetens intresse böra uttryckligen anges, att de skall till- lämpas också när fråga är om gärning för vilken straff skall bestämmas
Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1004
enligt äldre lag. De i 36 kap.6—8 §§brottsbalken meddelade reglerna torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse. Visserligen kan härvid tänkas, att uttrycklig bestämmelse angående särskild rättsver kan i något fall kan komma att saknas, när det gäller påföljd som bestämts i dom vilken meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Några svårig heter torde dock icke härigenom uppkomma för rättstillämpningen.
Det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet i 23 kap. 1 § första stycket avsåg att reglera även frågan om åtalspreskription. Bestämmelser om preskription torde med den uppläggning av promulgationslagen som nu valts få upptagas i särskild paragraf, 12 §.
6
§•
Straffrättskommittén har i 23 kap. 3 § i sitt förslag upptagit en regel, motsvarande 12 § i 1864 års promulgationslag, av innehåll att vad i ny lag stadgas om återfall i brott skall äga tillämpning ändå att det förra brot tet bedömts efter äldre lag.
I fråga om tillämpningen av regler om sammanträffande av brott och förändring av påföljd har straffrättskommittén föreslagit (23 kap. 2 §), att den lag skall tillämpas som gäller när dom härom meddelas av första domstol; äldre lag skall dock tillämpas, då någon skall dömas allenast för brott begångna före nya lagens ikraftträdande, om den äldre lagen leder till lindrigare påföljd. I strafflagberedningens förslag har upptagits en över gångsbestämmelse, som mera direkt anknyter till de i beredningens be tänkande Skyddslag framlagda förslagen. Beredningen har föreslagit (15 §), att de nya bestämmelserna om sammanträffande av brott skall tillämpas utan hinder av att brotten eller något av dem begåtts före lagens ikraft trädande.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande över straffrätts- kommitténs förslag uttalat, att grundprincipen beträffande gammal eller ny lags tillämplighet (jfr 5 §) kan tillämpas också när det gäller konkur renssituationer.
Departementschefen. Beträffande tillämpningen av återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken torde böra meddelas en bestämmelse, motsvaran de vad straffrättskommittén har föreslagit. Stadgandet är framför allt av sett för det fall, att det senare brottet förövats efter brottsbalkens ikraft trädande. För tillämpningen av återfallsstadgandet får givetvis förutsättas att det tidigare brottet varit av sådant slag som avses i 26 kap. 3 §. Huru vida återfallsreglerna skall tillämpas i fall, när även det nya brottet för övats innan brottsbalken trätt i kraft, blir beroende av utfallet av den be dömning som domstolen skall göra jämlikt 5 § andra stycket i förevaran de lag. Leder äldre lags regler, däri inbegripet dess återfallsregler, till lind rigare straff, skall den lagen tillämpas; eljest dömes efter brottsbalken.
Såsom framhållits vid 5 § torde frågan om tillämpningen av strafflagens eller brottsbalkens konkurrensregler i princip böra bedömas i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
109
den allmänna grundsatsen, alt den lag skall tillämpas som leder till det för den dömde lindrigaste straffet. Beträffande vissa konkurrenssituationer torde emellertid böra meddelas särskild övergångsbestämmelse. Det gäller de fall som föreligger, när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1 januari 1965 skall dömas för annat brott.
Framför allt påkallar de fall som avses i 4 kap. 3 oeh 4 §§ strafflagen uppmärksamhet. Brottsbalkens bestämmelser i 34 kap. innebär en väsent lig omarbetning av nuvarande regelsystem i detta avseende. Till stor del är det emellertid fråga om en teknisk omläggning, som icke torde komma alt medföra några nämnvärda förändringar i fråga om det eller de straff som sammanlagt ådömes för de konkurrerande brotten, och enligt den princip som ligger till grund för 5 § i promulgationslagen skall alltså brottsbalkens bestämmelser tillämpas även när lråga är om äldre brott. I \isst samman hang skulle emellertid brottsbalkens regler kunna tänkas leda till ett för den dömde mindre gynnsamt resultat än nuvarande regler, nämligen när det gäller tidpunkten för villkorlig frigivning (se prop. 1962: 10 del C s. 396). Å andra sidan kan väl tänkas förekomma fall, där tillämpning av straff lagens regelsystem kan visa sig på ett senare stadium leda till ogynnsam mare resultat än brottsbalkens regler. De resultat av tillämpningen av gam mal eller ny lag som här berörts kan icke alltid bedömas vid tidpunkten för domstolens avgörande och synes därför icke kunna influera på valet av tillämpliga regler. Ett bibehållande av det nuvarande systemet, även om det uteslutande gäller brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande, vid sidan av brottsbalkens regler skulle kunna vålla besvärliga komplika tioner, eftersom det kan bli fråga om att samtidigt tillämpa två system beträffande samma person. Det synes önskvärt, att man så snabbt som möjligt bringar de olägenheter som är förbundna med det äldre systemet att upphöra, och jag vill därför förorda, att bestämmelserna i 34 kap. brotts balken får tillämpas omedelbart efter balkens ikraftträdande även när fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965. En uttrycklig bestämmelse härom bör då meddelas för att klart ange, att prövningen av tillämpligheten icke sker enligt 5 §; bestämmelsen torde få upptagas i andra stycket av förevarande paragraf.
Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i de fall, då den tidigare domen meddelats efter brottsbalkens ikraftträdande och sedermera annat brott föreligger till bedömande. Bestämmelsen skall också tillämpas, när den tidigare domen meddelats före balkens ikraftträdande. Särskilda regler torde emellertid härvid bli erforderliga, såvitt gäller påföljder som icke får någon motsvarighet i brottsbalken eller som ändrar karaktär. I detta avseende föreslås bestämmelser i 9, 10 och 11 §§.
7 §•
I fråga om åklagares befogenhet att tala å brott har straffrättskommittén föreslagit som huvudregel (23 kap. 4 §), att bedömningen skall ske efter den lag som gäller när åtal väckes. Om brottet då handlingen företogs var
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 196b
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
undantaget från allmänt åtal eller för allmänt åtal var stadgat särskilt vill kor, skall enligt förslaget bedömningen ske efter äldre lag, ifall sådan åtals- bestämmelse icke upptagits i ny lag. Kommittén uttalar, att dess förslag torde överensstämma med innebörden i gällande rätt sådan denna fram träder i 5 och 14 §§ i 1864 års promulgationslag.
De förändringar som brottsbalken medför beträffande åtalsreglerna i förhållande till vad som tidigare gällt leder till någon utvidgning av om rådet för allmänt åtal. I åtskilliga fall uppställes emellertid samma begräns ningar i åtalsrätten som tidigare gällt. De av straffrättskommittén föreslag na reglerna beträffande tillämpningen av gammal eller ny lag torde böra godtagas. I fråga om åklagares befogenhet att åtala torde alltså bedömning en i princip böra ske efter brottsbalken, om åtal väckes efter den 1 januari 1965, även när det är fråga om äldre brott. Undantag bör dock göras för de fall i vilka begränsningarna av den allmänna åtalsrätten enligt hittills gäl lande lag går längre än enligt brottsbalken; dessa begränsningar bör då allt jämt iakttagas beträffande brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdan de. Då det icke synes vara praktiskt att beträffande varje sådan bestämmel se ange om den alltjämt skall tillämpas, torde en generell regel med angi ven innebörd böra meddelas.
Begränsningar som nu avses förekommer icke endast i strafflagen. Även den bestämmelse om särskild prövning av åtal som upptages i 19 § lagen om ungdomsfängelse beröres av den föreslagna övergångsbestämmelsen. Nämnda paragraf har icke någon motsvarighet i brottsbalken, och den hit tills stadgade prövningen skall alltså alltjämt ske beträffande äldre brott. Såsom jag anförde vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 s. C 435) är avsikten, att också när det gäller brott som begåtts efter det brottsbalken trätt i kraft prövning av åtalsfrågan skall ske. Denna pröv ning skall emellertid ske enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken; härtill åter kommer jag i det följande.
Beträffande den prövning av åtalsfrågan som är stadgad i strafflagen föreskrives i åtskilliga fall, att prövningen ankommer på statsåklagare. I brottsbalken har för motsvarande prövning icke angivits vilken åklagare som skall verkställa prövningen. Det har därvid förutsatts, att den åkla gare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet också skall göra den särskilda åtalsprövningen. Frågan om fördelningen av ålclagaruppgif- terna mellan de skilda åklagarkategorierna torde få upptagas i annat sam manhang; vid övervägande härav måste beaktas också den reformering av åklagarorganisationen som följer av förstatligandet av polis- och åklagar väsendet. Oberoende av hur denna fråga löses, torde spörsmålet om vilken åklagare som skall verkställa föreskriven åtalsprövning få avgöras efter vad som gäller vid tidpunkten för prövningen. Den i förevarande paragraf föreslagna regeln om att i äldre lag meddelat särskilt villkor för åtal skall iakttagas har alltså icke avseende på regler om behörig åklagare utan en dast på de förutsättningar som gäller för att åklagare överhuvud skall få väcka åtal.
in
Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
8
§.
Genom sammanslagningen av straffarbete och fängelse till det enhetliga frihetsstraffet fängelse uppkommer åtskilliga problem beträffande redan ådömda straff. Frågor av detta slag behandlas i förevarande och nästföl- jande paragraf.
I 4 kap. 5 § andra stycket strafflagen stadgas nu att, om till verkställig het på en gång förekommer utslag varigenom någon dömts till straffarbe te på viss tid och utslag enligt vilket han har att undergå fängelse, fängel sestraffet eller vad därav återstår skall övergå till straffarbete; beslut har om meddelas av fångvårdsstyrelsen. Regeln gäller dock icke i de konkur- rcnsfall då enligt 4 kap. 4 § domstol skall bestämma gemensamt straff. En ligt 4 kap. 6 § första stycket skall vid tillämpning av 5 § — samt vissa andra paragrafer i kapitlet — viss tids fängelse anses svara mot straffar bete under hälften så lång tid.
Fråga uppkommer, hur man skall ställa sig till dessa bestämmelser när det gäller straff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande men ej då börjat verkställas. Strafflagberedningen har föreslagit, att de hittills gäl lande reglerna alltjämt skall tillämpas, om till verkställighet på en gång förekommer dom å straffarbete på viss tid och dom å fängelse, som med delats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Enligt 4 § i förevarande lagförslag skall straffarbete icke i något fall ådömas efter det brottsbalken trätt i kraft; fängelse skall i stället ådömas även i fråga om äldre brott. Det torde vidare få förutsättas, att beträffan de verkställigheten av tidigare ådömda straffarbets- och fängelsestraff de regler, som kommer att gälla för det enhetliga frihetsstraffet fängelse, ome delbart skall tillämpas. Med hänsyn härtill skulle kunna sägas, att det knap past finns någon anledning att upptaga en bestämmelse om reducering av strafftiden i enlighet med hittillsvarande ordning. År fråga om sådana fall, där den ena domen meddelats före men den andra efter brottsbalkens ikraft trädande, torde reducering icke heller böra föreskrivas. Domstolarna kan då vid den senare straff mätningen beakta, att påfölj dssystemet upptager endast en art av frihetsstraff; det torde för övrigt knappast vara möjligt att i fall av detta slag finna en användbar reduceringsmetod.
Beträffande det fall, att båda frihetsstraffen ådömts före brottsbalkens ikraftträdande, torde däremot som strafflagberedningen föreslagit reduce- ringsregeln alltjämt böra iakttagas. Den dömde synes böra få tillgodonju ta den minskning i strafftiden som han skulle ha erhållit, om verkställig heten påbörjats före balkens ikraftträdande. En bestämmelse härom bör alltså upptagas i promulgationslagen. Bestämmelsen blir tillämplig, även om straffarbetsstraffet förekommer till verkställighet efter ikraftträdan det av balken och alltså redan från början verkställes enligt reglerna för fängelse. Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, att den sista prövningen i någon domstolsinstans skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft före den dagen. Tillämpningen av bestämmelsen ankommer på den centrala fangvårdsmyndigheten. I detta
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19Gi
sammanhang torde ställning få tagas till frågan om en ändring av fång vårdsstyrelsens namn (se prop. 1962: 10 del C s. 606). Jag vill då förorda, att styrelsen — såsom den själv har föreslagit — benämnes kriminalvårds styrelsen. I det följande kommer detta namn att användas bl. a. i den nya lagen om verkställighet av bötesstraff och i lagen om disciplinstraff för krigsmän.
Uppmärksamhet kräver också den konkurrenssituation som avses i 4 kap. 4 § strafflagen, d. v. s. när någon dömts till fängelse eller straffarbete för brott som förövats innan han börjat undergå sådant straff som ådömts för annat brott. Såsom nämnts vid 6 § bör, när brottsbalken trätt i kraft, bal- kens konkurrensregler tillämpas omedelbart även beträffande domar som meddelats eller brott som förövats dessförinnan. Det betyder, att ompröv ning enligt 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken — som motsvarar 4 kap. 4 § strafflagen — kan komma att ske beträffande lagakraftvunna domar som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Prövningen innebär, att domstolen skall bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom som sist förekommer till verkställighet; något gemensamt straff skall däremot icke bestämmas. När verkställighet därefter sker, samman lägges i förekommande fall de båda straffen. Om båda de domar, som givit anledning till prövningen enligt 34 kap. 10 § andra stycket, meddelats före balkens ikraftträdande, är situationen likartad med den som berörts i det föregående vid behandlingen av 4 kap. 5 § strafflagen och, om den ena do men avser straffarbete och den andra fängelse, kunde det därför bli fråga om tillämpning av samma regler. I och med att domstol får tillfälle att göra en förnyad bedömning av straffmätningen, som då sker med beaktande av att endast en art av frihetsstraff kommer i fråga, synes dock ej finnas skäl att medge en reducering därutöver på verkställighetsstadiet. Att detta är det föreslagna stadgandets innebörd framgår av att den i paragrafen åberopade 4 kap. 5 § strafflagen från sin tillämpning uttryckligen undantar fall som avses i 4 kap. 4 §.
9 §.
Straffrättskommittén har i sitt förslag upptagit allmänna bestämmelser om påföljdspreskription. Enligt 23 kap. 5 § i förslaget skall frågan, huru vida ådömd påföljd är förfallen, bedömas efter den lag som gällde när dom meddelades; har innan verkställighet av påföljden börjat eller efter avbrott återupptagits ny lag trätt i kraft, enligt vilken påföljden är förfallen, skall dock den lagen tillämpas.
I strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag har upp tagits vissa övergångsbestämmelser, som mera direkt anknyter till de i be tänkandet framlagda förslagen. Enligt 11 § i övergångsbestämmelserna skall vad i skyddslagen stadgas om fängelse i tillämpliga delar gälla straffarbete eller fängelse, som ådömts före lagens ikraftträdande. Undantag härifrån föreslås beträffande villkorlig frigivning från gemensamt straff, som be stämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. För sådant fall skall 1 § andra styc
113
ket, 14 § andra stycket ocli 20 § törsta stycket lagen om villkorlig frigiv ning alltjämt iakttagas. Beträffande dem som vid den nya lagens ikraft trädande redan är villkorligt frigivna föreslås, bl. a. för att den nya organi sationen ej skall betungas med tillsynen över dessa frigivna, att hittills gäl lande ordning fortfarande skall gälla; förklaras den villkorligt medgivna friheten sedermera förverkad, skall dock den nya lagen tillämpas, om ny villkorlig frigivning ifrågakommer.
Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att straffrättskommitténs för slag i visst fall kan leda till icke rimligt resultat. Om någon börjat avtjäna straff innan ny lag, enligt vilken straffet är förfallet, trätt i kraft, skall verkställigheten fortgå. Rymmer den dömde sedermera, kan däremot fort satt verkställighet sedan ej ske. Ur lagtexten bör därför orden »efter av brott återupptagits» utgå.
Departementschefen. I det föregående har (vid 6 och 8 §§) berörts frågan, hur brottsbalkens bestämmelser om fängelse skall tillämpas beträffande brott som begåtts före balkens ikraftträdande. Härigenom är emellertid icke spörsmålet, vilka regler som skall tillämpas beträffande redan ådömda fängelse- och straffarbetsstraff, mer än delvis löst. I brottsbalken upptages bestämmelser om ådömda fängelsestraff bl. a. i 1 kap. 4 § andra stycket, 26 kap. 5—24 §§ och därtill anknytande bestämmelser i 37 kap., 34 kap. samt 35 kap. 8 och 9 §§.
I allmänhet torde brottsbalkens regler om fängelse kunna användas även när det gäller straffarbete eller fängelse, som ådömts före balkens ikraft trädande, och detta torde böra anges som huvudregel. Regeln kommer här vid att omfatta bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning i 26 kap. Det ta innebär, att prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning i prin cip ankommer på övervakningsnämnd — jag skall i det följande vid 16 § beröra undantag härifrån — och att prövotiden alltid blir minst ett år. Det torde icke behöva vålla betänkligheter, att för dem som friges efter brotts balkens ikraftträdande prövotiden härigenom i vissa fall blir längre än en ligt tidigare lag. Prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning får ske enligt den i brottsbalken föreskrivna ordningen beträffande alla ären den, som ej avgjorts när balken träder i kraft; det må erinras om att sådan frigivning icke längre skall kräva ansökan av den intagne. I de fall åter, där beslut i ärendet meddelats före balkens ikraftträdande, torde besvär över beslutet få anföras i enlighet med hittills gällande regler; uttrycklig bestäm melse härom torde ej vara erforderlig.
I fråga om konkurrensreglerna innebär förslaget, att bl. a. 34 kap. 1—3 och 10 §§ skall tillämpas även när den tidigare domen meddelats före bal kens ikraftträdande. Skälen härför framgår av vad som anförts i det före gående rid 6 §. Även i övrigt skall 34 kap. genast tillämpas beträffande äld re domar.
Från den huvudregel som nu föreslagits torde undantag böra stadgas i några avseenden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(>k
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Såsom strafflagberedningen förordat torde beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning från frihetsstraff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, även efter brottsbalkens ikraftträdande böra ske med beaktan de av de särskilda regler som nu gäller därom enligt lagen om villkorlig frigivning (1 § andra stycket, 14 § andra stycket, 20 § första stycket). I öv rigt bör emellertid brottsbalkens regler om villkorlig frigivning gälla även beträffande dem som intagits för undergående av sådant straff. Likaså bör balkens regler om ny villkorlig frigivning tillämpas om någon som villkor ligt frigivits från 4: 3-straff därefter återintagits, utan att därvid detta lag rum åberopats.
Strafflagberedningen har föreslagit, att beträffande dem som är vill korligt frigivna när brottsbalken träder i kraft lagen om villkorlig frigiv ning — med undantag för reglerna om förverkande på grund av annat brott — alltjämt skall gälla. Beredningen har framhållit, att den nya övervak- ningsorganisationen icke borde betungas med tillsynen av dessa frigivna. Jag anser emellertid icke lämpligt att under övergångstiden bibehålla den gamla tillsynsorganisationen vid sidan av den ordning som tillskapas ge nom brottsbalken. Enligt balken skall övervakningen handhavas av över- vakningsnämnd, vilken förordnar övervakare, meddelar erforderliga före skrifter och beslutar om åtgärd, däribland förverkande, om den frigivne missköter sig. Nämndens beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämn- den, och den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsens befattning med dessa ären den upphör. Det skulle enligt min mening kunna leda till onödiga kompli kationer, om man låter vissa ärenden — såsom hittills — handläggas av skyddskonsulent och fångvårdsstyrelsen med klagorätt hos Kungl. Maj :t. Den nya övervakningsorganisationen torde därför omedelbart böra avse även dem som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigivna. I princip torde också de bestämmelser i övrigt som enligt balken gäller för villkorligt frigivna kunna tillämpas. Då dessa bestämmelser i några avse enden är mera ingripande än de nuvarande reglerna, torde emellertid vis sa undantag böra stadgas. Det gäller framför allt prövotidens längd, som icke genom brottsbalkens ikraftträdande bör för dem som redan är frigiv na förlängas utöver vad som bestämts vid frigivningen. Likaså torde den något snävare ram för meddelande av särskilda föreskrifter, som lagen om villkorlig frigivning uppdrager, böra iakttagas. Beträffande ingripande mot den som missköter sig torde brottsbalkens regler kunna tillämpas. Grundas ingripandet på förhållande, som hänför sig till tiden före balkens ikraft trädande, bör dock den nya regeln om vitesföreläggande ej få tillämpas och bör tiden för omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken begrän sas till en vecka, som är längsta tiden enligt lagen om villkorlig frigivning.
De i brottsbalken upptagna reglerna om preskription av ådömt fängel se, 35 kap. 8 och 9 §§ — som ju utformats med hänsyn till sammanslag ningen av fängelse och straffarbete till en enhetlig påföljd — kan knap past göras tillämpliga på fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Det skulle nämligen i vissa fall betyda en fördubbling av
115
preskriptionstidens längd, vilken för närvarande beträffande alla fängel sestraff är fem år. När det gäller straffarbetsstraff skulle brottsbalkens pie- skriptionsregler — enligt den i förevarande paragraf föreslagna huvudre geln att beträffande straffarbete skall gälla vad som stadgas om fängelse _i ett icke obetydligt antal fall innebära en förkortning av preskriptions tiden. Det är dock endast i fråga om de kortare straffarbetsstraffen —- ådöm- da på kortare tid än sex månader — som preskriptionstiden skulle förkor tas. Efter brottsbalkens ikraftträdande synes ej finnas anledning att beträf fande dessa korta straffarbetsstraff tillämpa längre preskriptionstid än för fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Med hänsyn till att bestämmelse krävs om beräkning av preskriptionstid, när förver kande skett av villkorligt anstånd med verkställighet av fängelse eller straff arbete — jag återkommer till frågan om förverkande i det följande vid
10 §__torde i förevarande paragraf lämpligen kunna anges, att straffla gens preskriptionsregler beträffande ådömt fängelse eller straffarbete allt jämt skall gälla, med undantag för de korta straffarbetsstraffen betiäffan de vilka preskriptionstiden uttryckligen bör anges vara fem år. Har verk ställigheten av straffet börjat före brottsbalkens ikraftträdande, skall gi vetvis verkställigheten fortgå, även om straffet enligt den nu föreslagna re geln skulle ha bortfallit; om avbrott skett, kommer emellertid den föreslag na kortare tiden, räknad från avbrottet, att gälla för återupptagande av verkställigheten efter balkens ikraftträdande.
Med att straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande avses här, lik som i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej.
10
§.
Beträffande dem som före brottsbalkens ikraftträdande erhållit villkor lig dom har strafflagberedningen föreslagit, att den nuvarande lagen allt jämt skall äga tillämpning. För att effektivisera tillsynen inom ramen för nuvarande lagstiftning förordas, att de av beredningen föreslagna tillsyns- nämnderna skall äga att upptaga frågor, som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervakningsnämnd; därvid skall vad som gäller om hand läggning och beslut av övervakningsnämnd äga motsvarande tillämpning. För vissa konkurrensfall har emellertid upptagits bestämmelser motsvaran de vad som är stadgat enligt den nya lagen; avsikten har varit att undvika tillämpning av nuvarande 4 kap. 3 § strafflagen.
Departementschefen. Såsom strafflagberedningen funnit, skiljer sig skydds tillsyn och villkorlig dom enligt brottsbalken så pass väsentligt från den nuvarande villkorliga domen att det icke torde vara lämpligt att låta brotts balkens bestämmelser bli tillämpliga beträffande dem som redan erhållit villkorlig dom. På samma sätt som föreslagits beträffande villkorligt fri givna torde dock den nya övervakningsorganisationen böra genast överta ga ansvaret för vården av dessa dömda. Vad nu sagts avser dem som erhål
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
lit villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom. De bestämmelser som erfordras i fråga om dem som erhållit villkorligt förvandlingsstraff för böter torde få behandlas i det följande i samband med förslaget till ny lag om verkställighet av bötesstraff.
De nya övervakningsnämnderna bör i enlighet med det sagda fullgöra de uppgifter som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervaknings- domstol, och sådana övervakningsnämnder som avses i lagens 25 § bör icke längre finnas tillsatta. Beslut om förverkande av anstånd torde dock icke böra läggas på nämnderna utan alltjämt -— liksom för motsvarande fall gäller enligt brottsbalken — böra tillkomma domstol. Beträffande över- vakningsnämnds och domstols handläggning av ärenden enligt lagen om villkorlig dom torde de processuella bestämmelserna i 37 och 38 kap. brotts balken kunna ges motsvarande tillämpning. En hänvisning till 38 kap. med för att dess regler blir tillämpliga även i de fall, då villkorlig dom ej är förenad med övervakning. Brottsbalkens 38 kap. har icke någon motsva righet till bestämmelserna i 19 § andra stycket lagen om villkorlig dom om att åklagare och målsägande i vissa fall skall beredas tillfälle att utföra ansvarstalan. Även utan att uttrycklig föreskrift meddelas torde det få för utsättas att övervakningsnämnd, som anser villkorligt anstånd böra för klaras förverkat, hemställer hos åklagare att talan föres därom. När det gäller frågan, vem som är behörig att göra framställning om åtgärd enligt lagen om villkorlig dom, torde vad i lagens 19 § första stycke sägs alltjämt få gälla.
Utöver vad som framgått av det nu anförda torde några avvikelser böra stadgas från reglerna i lagen om villkorlig dom. De bestämmelser lagens 13 § 1 mom. upptager för det fall, att den dömde finnes ha begått annat brott, anknyter till det hittills gällande påföljdssystemet och dess konkur rensregler. Denna ordning kan icke bibehållas utan besvärliga komplikatio ner. Det är önskvärt, att man i konkurrenssituationer i så stor utsträck ning som möjligt kan tillämpa de principer som ligger till grund för brotts balkens reglering av dessa frågor.
Såsom huvudregel torde böra anges, att domstol i fall som nu avses har att välja mellan att döma till påföljd särskilt för det nya brottet eller för klara anståndet förverkat och bestämma gemensam påföljd för brotten. Här vid är det icke möjligt att, såsom 34 kap. 1 § 3 brottsbalken föreskriver, be gränsa valet till påföljd av annan art än den tidigare ådömda. Denna tidigare påföljd utgör ju ofta villkorlig dom beträffande frihetsstraff. Från vad el jest iakttagits torde här få göras det avsteget, att domstolen skall
kunna
döma till ett gemensamt fängelsestraff; några olägenheter torde knappast uppkomma härigenom. Den föreslagna bestämmelsen om gemensam påföljd torde böra tillämpas också när det villkorliga anståndet avsett ett bötes straff. För det fall, att domstolen icke förklarar anståndet förverkat utan bestämmer påföljd särskilt för det nya brottet och därvid dömer till fängel se, torde någon regel om att domstolen vid bestämmandet av straffet skall beakta det frihetsstraff som kan ha ådömts i den villkorliga domen (jfr 34
117
kap. 3 § andra stycket brottsbalken) icke vara erforderlig. Om det straff som ådömts villkorligt sedermera skulle komma att verkställas, kan jämk ning av straffet ske med tillämpning av 34 kap. 10 § andra stycket brotts balken.
När domstolen i enlighet med vad nu sagts dömer till påföljd, särskilt för det nya brottet eller gemensamt för samtliga brott, skall brottsbalkens påföljdssystem tillämpas i enlighet med vad som stadgas i förevarade lag
(se 4, 5 §§).
Om det brott, för vilket den dömde sist lagföres, begåtts före prövotidens början, torde liksom för närvarande är fallet möjlighet böra finnas att för klara att det villkorliga anståndet skall avse jämväl detta brott. Att i sådant fall bestämma straff för brottet synes ej vara erforderligt, utan bestämmel sen torde kunna avfattas så, att domstolen endast har att förklara att an ståndet skall avse det senast åtalade brottet. Påföljd kommer då att be stämmas först om anståndet sedermera förklaras förverkat.
De i 14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom meddelade bestämmelserna bör iakttagas vid tillämpningen av de nu föreslagna konkurrensreglerna.
Om villkorligt anstånd förklaras förverkat av annan anledning än som berörts i det föregående, d. v. s. enligt 12 § eller 13 § 3 mom. lagen om vill korlig dom, bör liksom för närvarande kunna bestämmas annan påföljd än straff (jfr 12 § andra stycket sista punkten och 15 § lagen om villkorlig dom). Bestämmelse torde vidare böra upptagas om att livstids fängelse, ungdomsfängelse och internering på sätt som föx-eskrives i 34 kap.11, 12 och 13 §§brottsbalken träder i stället för villkorlig dom, jämte däri utsatt straff, som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. 11
11
§.
Strafflagberedningen har föreslagit, att de i dess slutbetänkande upptagna reglerna om skyddsfostran (ungdomsfängelse) och internering i tillämpliga delar skall gälla ungdomsfängelse respektive förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, som ådömts enligt hittills gällande lagstiftning. De före slagna nya reglerna om domstolsprövning i vissa fall beträffande kvarhål- landet i anstalt av den som dömts till internering (jfr 30 kap. 8 § brotts balken) bör enligt beredningen dock ej tillämpas genast; den förutsatta tids fristen skall enligt förslaget räknas från dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande, om minsta tiden då redan gått till ända.
Den av beredningen föreslagna lösningen av övergångsproblemen beträf fande dem som före brottsbalkens ikraftträdande dömts till ungdomsfängel se eller förvaring eller internering synes vara lämplig. Icke bara de i 29 och 30 kap. brottsbalken meddelade bestämmelserna bör tillämpas utan också t. ex. konkurrensreglerna i 34 kap. Utöver det av beredningen föreslagna undantaget torde emellertid tillämpningen av brottsbalkens regelsystem böra begränsas i ett par avseenden. Minsta tid för anstaltsvård, som enligt 34 kap. 8 § andra stycket kan bestämmas för den som dömts till ungdomsfängelse, bör ej kunna bestämmas när fråga är om brott som begåtts före brottsbal-
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1'JGb
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
kens ikraftträdande. Vidare torde liksom i förevarande lags 9 § särskild re gel meddelas beträffande vitesföreläggande. Uttryckligen torde böra anges, att balkens regler om vård utom anstalt skall gälla dem som utskrivits på prov från ungdomsfängelse, förvaring eller internering.
12
§.
Såsom nämnts i det föregående vid 5 § har straffrättskommittén avsett, att kommitténs förslag i 23 kap. 1 § skall gälla även tillämpningen av preskrip- tionsbestämmelser vid övergången till ny lag; innebörden härav är, att den för den misstänkte gynnsammaste preskriptionstidsberäkningen skall till- lämpas. Kommittén anför härom följande.
I SP 13 § stadgas att de i SL 5 kap. givna bestämmelserna, vilka bland annat innefatta regler om preskription, skola tillämpas i avseende på gär ningar som äro förövade innan nya lagen blev gällande. I fråga om den i SL 5 kap. stadgade tiden för åtal eller doms verkställande skall vidare av seende göras å det straff varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den som efter äldre lag är berättigad till frihet från åtal skall njuta den frihet till godo ändå att brottet efter nya lagen kan åtalas.
Av SP 13 § första punkten framgår, att om vid ändring av preskrip tion sbestämmelserna i strafflagen preskriptionstiden förkortas, de nya be stämmelserna skola gälla även beträffande brott som begåtts före lagänd ringens ikraftträdande. Om preskriptionstiderna genom den nya lagen för längas, anses det följa av grunderna för SP 13 §, att om preskription in trätt redan före den nya lagens ikraftträdande, straffet alltjämt skall anses förfallet men att eljest den nya lagens preskriptionsregler skola tillämpas.
Vid ändring av straffskalorna skall enligt gällande rätt preskriptionsfrå- gan bedömas med hänsyn till den nya lagens straffbestämmelser även om dessa på grund av SP 5 § i övrigt icke få läggas till grund för straffets be stämmande. Denna innebörd av gällande rätt kommer till uttryck i NJA 1944 s. 451, i vilket fall straffskalans maximum sänkts, och i plenimålet NJA 1941 s. 251, som avsåg ett fall då straffskalans maximum höjts. Har brottet redan preskriberats när den nya straffsatsen träder i kraft skall dock, så som nyss nämnts, straffet anses förfallet.
Enligt förslaget skola de allmänna grundsatserna i 1 § första stycket gälla även i fråga om åtalspreskription. Om preskription av ådömt straff föreslås ett särskilt stadgande i 5 §.
Om genom ny lag tiderna för åtalspreskription förkortas, skola de alltså liksom enligt gällande lag tillämpas även beträffande brott som begåtts före lagändringens ikraftträdande. Sker förlängning av preskriptionstiderna skola enligt förslaget de äldre bestämmelserna tillämpas, även om preskrip tion på grund av dessa ej inträtt vid lagändringens ikraftträdande. I detta fall innebär förslaget sålunda en ändring i förhållande till vad nu anses gälla.
Har genom ny lag straffskalans maximum sänkts för visst brott, skall lik som för närvarande tiden för åtalspreskription bestämmas med hänsyn till den nya straffskalan. Har straffmaximum höjts, skall preskriptionen lik som straffbarheten i övrigt bestämmas på grund av den äldre straffskalan. Enligt förslaget skall alltså även i preskriptionshänseende den mildare la gen tillämpas. För det fall att straffmaximum höjts innebär förslaget en av vikelse från avgörandet i plenimålet NJA 1941 s. 251. Det kan enligt kom mitténs mening knappast anses tillfredsställande att till grund för preskrip
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
119
tionstidens bestämmande lägga en straffskala som ej får tillämpas vid ut mätande av straffet.
Strafflagberedningen har, med hänsyn till sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit en speciell preskrip tionsregel för vissa brott, för vilka för närvarande högsta straffet är straff arbete i ett år. Beredningen anför, att tillämpning av straffrättskommitténs stadgande i 23 kap. 1 § i något fall kan leda till mindre nöjaktigt resultat.
För vissa brott, å vilka för närvarande kan följa högst straffarbete i ett år, har föreslagits att efter enhetsstraffets införande skall kunna följa högst fängelse i två år. I båda fallen är preskriptionstiden fem år. Har sådant brott begåtts före nya lagens ikraftträdande men straff icke dessförinnan be stämts, kan — enligt föreslagen promulgationsbestämmelse (jfr 4 § föreva rande lagförslag) — högre straff än fängelse i ett år icke ådömas. Därvid skulle enligt eljest gällande regler preskriptionstiden bli två år. För att för hindra detta nyckfulla resultat föreslår beredningen, att preskriptionstiden även för brott av detta slag som förekommer till bedömande under över gångstiden skall vara fem år.
Departementschefen. Såsom straffrättskommittén föreslagit torde ikraft trädandet av brottsbalken och dess följdförfattningar icke böra medföra, att preskriptionstid för brott som begåtts dessförinnan förlänges. Om ikraftträ dandet innebär en förkortning av preskriptionstiden, bör denna tillämpas till den misstänktes fördel.
Lämpligen torde man utgå från att bestämmelserna i brottsbalkens 35 kap. skall tillämpas; motsvarande uppläggning har valts i 5 § andra stycket i förevarande lagförslag. Avgörande för preskriptionstidens längd blir det straff som kan följa å brottet, varvid hänsyn skall tagas till de bestämmel ser som i det föregående meddelats i 4 och 5 §§. I fråga om själva preskrip tionstiderna innebär 35 kap. i princip inga förändringar av vad som nu gäl ler för brott, varå kan följa längre tids frihetsstraff. För de lindrigaste brot ten har emellertid skett en omarbetning. Preskriptionstidens längd påverkas vidare av att straffskalorna för vissa brott förändrats. Härigenom kan det inträffa, att reglerna i 35 kap. brottsbalken i vissa fall leder till en förläng ning av preskriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller för mot svarande gärningar. Det bör därför utsägas att, om — med gällande lags ter minologi — straff skulle vara att anse som förfallet därest preskriptions- frågan bedömdes efter den lag som, beträffande straffskalor och preskrip tionsregler, gällde när brottet begicks, påföljd ej får ådömas.
Någon specialregel av det innehåll strafflagberedningen föreslagit synes icke vara nödvändig. Den föreslagna regeln skulle kunna få betydelse endast beträffande några få brott, nämligen vissa fall som nu behandlas i 14 kap. 15 och 23 §§ strafflagen samt möjligen vissa brott inom specialstraffrätten. Den omständigheten, att preskriptionstiden för brott av detta slag som be gåtts före brottsbalkens ikraftträdande men vilka ej kommit under dom
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
stols bedömande dessförinnan blir kortare än eljest, synes icke innebära sådana olägenheter, att en speciell reglering är motiverad för dessa fall.
Den nya regeln i 36 kap. 10 § brottsbalken om preskription av ådömt för verkande torde böra få tillämpning även beträffande förverkande, som be slutats jämlikt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen. Beträffande preskription av straff och påföljder, som eljest ådömts före brottsbalkens ikraftträdande, blir reglerna i 9—11 §§ i förevarande lag att tillämpa.
13 §.
I åtskilliga sammanhang har i lagstiftningen viss verkan knutits till den omständigheten, att straff eller visst slag av straff kan följa å brott eller att straff eller annan påföljd ådömts. Brottsbalken upptager i 36 kap. 6 § be stämmelser, som har avseende å sådana fall. Däri behandlas emellertid icke det fallet, att verkan knutits till att straffarbete ådömts. Ej heller upptages någon allmän regel angående vilken innebörd stadganden om verkan av att straffarbete kan följa å brott skall anses ha efter brottsbalkens ikraftträ dande.
Strafflagberedningen har föreslagit ändring i de särskilda bestämmelser där rättsverkan sammanhänger med straffarten straffarbete och har ansett, att därutöver någon allmän övergångsbestämmelse i detta avseende icke er fordras.
Under remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet, som funnit att be redningen gjort en noggrann genomgång av författningsmaterialet, emeller tid ifrågasatt, om icke försiktigheten kräver att en allmän övergångsbestäm melse meddelas för den händelse någon av hithörande bestämmelser icke skulle ha uppmärksammats.
Såsom skall närmare redovisas i det följande vid avsnittet Övriga lagför slag torde de författningsrum, i vilka verkan knutits till att straffarbete kan följa eller ådömts, böra ändras. I likhet med vad justitiekanslersämbe tet föreslagit vill jag emellertid förorda, att en allmän regel meddelas med avseende å dessa fall, enär det icke är uteslutet att någon sådan författning kan komma att kvarstå oförändrad. Med hänsyn till den gränsdragning i fråga om straffskalorna som föreslagits i det föregående vid 4 § torde här vid böra utsägas, att rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall tillämpas när fråga är om brott, varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stad gande om verkan av att någon dömes till straffarbete bör äga tillämpning, när fängelse i minst sex månader ådömes. Denna sistnämnda bestämmelse får betydelse också då det gäller att avgöra, huruvida den avsedda verkan skall inträda när annan påföljd än straff ådömes, och fungerar härigenom som övergångsbestämmelse även till 36 kap. 6 § brottsbalken.
14 §.
Genom upphävandet av de i 2 § nämnda lagarna torde även övergångsbe stämmelser till dessa lagar komma att upphävas, om icke annat anges (jfr NJA II 1950 s. 157). Utan att särskilt stadgande meddelas torde dock den
121
verkan av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med själva övergången från gammal till ny lag.
Straffrättskommittén har i »förslag till promulgationslag» från äldre pro- mulgationslag upptagit vissa bestämmelser, som enligt kommitténs mening alltjämt bör gälla. Då åtskilliga av de stadganden i äldre övergångsbestäm melser som alltjämt bör äga tillämpning icke är av den beskaffenhet, att de oförändrade kan på nytt utfärdas, torde en lämpligare ordning än den av kommittén föreslagna vara alt i förevarande paragraf genom en uppräk ning ange de äldre bestämmelser som fortfarande skall gälla.
Från promulgationslagen till 1804 års strafflag torde här böra upptagas
16 § 1 och 6. Den i 19 § 13 upptagna bestämmelsen torde kunna överföras till administrativ författning. Vidare bär upptagas första punkten av över gångsbestämmelserna till 1938 års lagstiftning om sammanträffande av brott — övriga övergångsstadganden till denna lagändring torde numera icke behöva särskilt omnämnas — samt tredje punkten av övergångsbestämmel serna till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Av bestämmelserna i lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i straffla gen m. m. torde här böra anges 4 § a) samt 5 och 7 §§. 4 § b) i lagen har nu mera upphävts och 6 § har ersatts av bestämmelse i 20 kap. 14 § brottsbal ken. I avvaktan på resultatet av övervägandena beträffande betänkandet Ska destånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) torde någon ändring icke böra företagas i 7 §.
Straffrättskommittén har föreslagit, att de i 8 § i nyssnämnda 1948 års lag upptagna bestämmelserna överflyttas till brottsbalkens promulgationslag med vissa ändringar, som föranledes av antagandet av den nya tryckfrihets förordningen och upphävandet av lagen den 26 juni 1936 angående indrag ning av vissa skrifter. Något stadgande av detta slag torde emellertid icke längre böra bibehållas. Såvitt avser tryckta skrifter, kan ansvar utöver vad tryckfrihetsförordningen medger (se TFO 1:2, 6: 3, 10: 11, 14: 5) icke stad gas i förevarande sammanhang. När det gäller sådana skrifter, som omfattas av lagen den 22 april 1949 angående beslag å vissa skrifter, torde särskilda ansvarsbestämmelser icke vara erforderliga; de bestämmelser om ansvar som brottsbalken upptager torde vara tillfyllest (se t. ex. 21 kap. 10 §, 23 kap. 4 §).
De övergångsbestämmelser som meddelats till lagarna den 18 juni 1937 om förvaring och internering i sälcerhetsanstalt och den 22 juni 1939 om vill korlig dom torde numera sakna praktisk betydelse. Såsom skall framgå av det följande föreslås ny lagstiftning om verkställighet av bötesstraff. Den i 7 § i nuvarande lag intagna hänvisningen till lagen om villkorlig straffdom kommer därigenom att försvinna.
liungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
15 §.
Vid lagrådsremissen 1960 framhölls (prop. 1962: 10 del C s. 262) att, om skyddsföreningar kommer att bestå med i huvudsak samma uppgifter som för närvarande, det kunde övervägas att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
att i administrativ ordning förordna, att föreståndare för skyddsförening i de hänseenden som avses i brottsbalken skall jämställas med skyddskonsu- lent. Genom avtal mellan staten och vissa skyddsföreningar har från och med den 1 juli 1962 på föreningarna lagts vissa uppgifter som eljest ankommer på skyddskonsulent (jfr II ht 1962 s. 121 f, statsutskottets utlåtande 1962: 2 s. 33). Då man sålunda i den organisation som uppbygges för omhänderha- vandet av kriminalvården i frihet efter brottsbalkens ikraftträdande tillsvi dare har att räkna med medverkan av ifrågavarande skyddsföreningar, tor de bestämmelse böra upptagas som medger att befogenheter som ankommer på skyddskonsulent anförtros befattningshavare vid skyddsförening. Para grafen torde böra avfattas så, att den täcker icke bara stadganden i brotts balken (28 kap. 12 §) utan också bestämmelser som kan bli meddelade i an nan lag, t. ex. om personundersökning.
16 §.
När frågan om beslutanderätten beträffande fakultativ villkorlig frigiv ning behandlades vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960, uttalade jag (prop. 1962: 10 del C s. 128 f) att en fullständig decentralisering till övervak- ningsnämnderna, såsom förutsatts i 26 kap. 9 § brottsbalken, icke borde ge nomföras redan vid brottsbalkens ikraftträdande; åt Kungl. Maj:t kunde an förtros att bestämma när och i vilken takt decentraliseringen skulle ske. Jag uttalade vidare, att i de fall, där decentralisering ej sker, avgörandet liksom för närvarande borde ligga hos fångvårdsstyrelsen, men att man borde söka anordna förfarandet så, att det väsentliga arbetet utföres på det lokala pla net.
I promulgationslagen torde nu få meddelas de bestämmelser som erford ras rörande ärenden om fakultativ villkorlig frigivning, vilka icke skall av göras av övervakningsnämnd.
Sedan numera i brottsbalken upptagits regler om att prövning av övervak- ningsnämnds beslut i ärende om fakultativ villkorlig frigivning skall ankom ma på en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 §), och icke på fångvårdsstyrelsen såsom förordades vid lagrådsremissen år 1960, torde det vara lämpligast att kriminalvårdsnämnden får bli det organ som har att be sluta om frigivning i fall, där decentralisering av beslutanderätten till över vakningsnämnd ej skett. Det kan efter kriminalvårdsnämndens inrättande icke vara en ändamålsenlig anordning att lägga beslutanderätten i dessa fall hos fångvårdsstyrelsen (kriminalvårdsstyrelsen).
Vid utformandet av närmare bestämmelser om handläggningen av ifråga varande ärenden hos kriminalvårdsnämnden torde såsom förebild kunna ta gas vad i brottsbalken stadgas angående ärenden om övergång till vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (29 kap. 5 och 7 §§,30 kap. 6 och 10 §§). Vidare bör beslut enligt 26 kap. 11 §, att över vakning ej skall äga rum i fall som nu avses, kunna meddelas av kriminal vårdsnämnden. De bestämmelser, som i 37 kap. upptagits om kriminalvårds-
123
nämndens och övervakningsnämnds handläggning av ärenden om villkorlig frigivning som enligt brottsbalken ankommer på nämnderna, hör äga till- lämpning vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196b
Förslag till ändringar i giftermålsbalkcn och ärvdabalken
I 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn stadgas, att make kan vinna äktenskaps skillnad om andra maken dömts till straff av viss svårhetsgrad eller vissa andra påföljder. Strafflagberedningen har i 1953 års betänkande föresla git, att vad i paragrafens båda första stycken nu sägs om dom till straffar bete får gälla dom å fängelse på motsvarande tid. Beredningens förslag torde böra följas. Vidare torde vad första stycket innehåller om interneiing i säkerhetsanstalt få utgå. I andra stycket bör förvaring i säkerhetsanstalt ersättas av internering, medan den nuvarande regeln om fängelse ådömt i minst ett år bör utgå.
I enlighet med vad straff lagberedningen föreslagit synes i 15 kap. 11 § giftermålsbalken böra stadgas maximitid för det fängelse, som kan före skrivas som vite.
I 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap.1 och 3 §§ärvdabalken ges be stämmelser om förverkande av giftorätt samt arv eller testamente i fall, då någon genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller medverkat därtill. Avfattningen av paragraferna torde nu få anses inne bära, att bestämmelserna icke skall tillämpas beträffande den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen. »Brottslig gärning» får emellertid en ändrad innebörd med brottsbalken. De sinnessjuka lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tilläm pade påföljdssystemet, och med den i balkens 1 kap. 1 § givna definitionen kan brott begås även av den som är sinnessjuk eller under 15 år, under för utsättning att gärningen begåtts uppsåtligen i fall där uppsåt krävs. Då den av systematiska skäl vidtagna förändringen av brottsbegreppet i brottsbal ken icke synes böra medföra att giftermålsbalkens och ärvdabalkens nu berörda paragrafer ges ett ändrat sakligt innehåll, torde undantag uttryck ligen böra stadgas beträffande paragrafernas tillämpning å nu avsedda gärningsmän. Vidare torde i 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 3 § ärvdabalken den ändringen få göras, att hänvisning sker till brottsbalkens i stället för strafflagens medverkansregler.
Förslag till ändring i rättegångsbalken
Åtskilliga ändringar i rättegångsbalken erfordras i anslutning till brotts balkens ikraftträdande. I det följande behandlas de kapitel i rättegångsbal ken, som beröres av ändringsförslagen. Vissa för rättegångsbalken och annan lagstiftning gemensamma ändringsspörsmål skall behandlas jämväl i av snittet Övriga lagförslag.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Brottsbalken föranleder även ändring i lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken. Då denna ändring i visst avseende jäm väl är beroende av utformningen av lagstiftningen om sinnesundersökning, vilken ej upptagits till övervägande i detta sammanhang, torde förslag till ändring i nämnda lag få framläggas i en senare etapp.
1 KAP.
Strafflagberedningen tog i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17, s. 95 f) upp frågan hur de processrättsliga bestämmelser,
vilkas tillämpning är beroende av ett brotts svårhetsgrad, bör ändras vid en sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff. Sammanslagningen hör enligt beredningen icke få den följden, att särskilda processrättsliga verkningar av brotts svårhetsgrad kommer att inträda vid gärningar av annan beskaffenhet än för närvarande, vare sig i de fall, då frihetsstraffets art är avgörande för den särskilda verkans inträde, eller i de lall, då straffskalans maximum eller minimum utgör skiljelinje. För att även efter enhetsstraffets införande i huvudsak skilja de brott, å vilka nu kan t Öl ja sti affarbete, trån andra brott skulle —■ i överensstämmelse med de principer straffrättskommittén följt vid sin omarbetning av straffskalorna i strafflagen — uttrycket »brott varå icke kan följa svårare straff än fängelse i ett år» kunna användas för dessa senare. Stadsdomstolsutredningen har, såvitt gäller medverkan av stor nämnd i underrätt, förordat samma gräns (SOU 1956:28 s. 44).
Under remissbehandlingen av strafflagberedningens förslag till bestäm melser om återfall — vilka ligger till grund för och väsentligen har samma innehåll som de i 26 kap. 3 § första stycket brottsbalken upptagna__fram hölls, att de lagregler, som anknyter rättsverkningar till att fängelse an tingen i ett år eller därutöver eller ock i två år eller därutöver kan följa å brottet, får ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde, därest vid återfall straffmaximum höjes från fängelse i sex månader till fängelse i två år. I några remissyttranden anfördes, att olägenheter kan komma att uppstå där- lgenom att återfallsregeln i stor utsträckning leder till att det processuella förfarande! även för relativt obetydliga brott skall försiggå i enlighet med vad som gäller för de allvarligare brotten.
När det gäller reglerna om underrätts sammansättning i brottmål — 5 och 12 §§ i forevarande kapitel — måste hänsyn tagas till att varje utvidgning av den krets av mål, som skall handläggas med stor nämnd, medför att dom stolarnas redan förut tunga målbörda ökar. Å andra sidan bör icke i detta sammanhang övervägas inskränkningar av området för stor nämnds delta gande i rättskipningen. Den av strafflagberedningen föreslagna gränsdrag ningen synes vara väl avvägd. Det bör dock klart anges, att strafflatituden ej skall beräknas med tillämpning också av återfallsregeln i 26 kap 3 8 första stycket brottsbalken.
I enlighet med det nu anförda föreslås, att domförhetsreglerna i 5 och
125
12 §§ ändras därhän, att häradsrätt och rådhusrätt skall vara domföra med liten nämnd, om målet gäller brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år. Med uttrycket att visst straff är stadgat för brottet åsyf tas i brottsbalken den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen om brottet (prop. 1962: 10 del C s. 160). Andra på den i det särskilda fallet tillämpliga straffskalans storlek inverkande regler skall ej beaktas. Även om brottet utgör återfall, skall alltså hänsyn icke ta gas till det straff, som jämlikt 26 kap. 3 § brottsbalken kan följa å brottet. Därest fråga är om flera brott, skall hänsyn tagas till varje brott för sig. Sålunda skall ej beaktas det högsta gemensamma straff, som kan bestäm mas jämlikt 26 kap. 2 § brottsbalken. Ej heller skall beaktas de regler om straff för ämbetsman, som ges i 20 kap. 5 och 8 §§. Det må emellertid fram hållas, att hinder icke möter att handlägga mål som nu avses med stor nämnd.
I överensstämmelse med det uttryckssätt, som föreslås använt i 5 och 12 §§, bör i 4 och 11 §§ »brott, varå icke kan följa svårare straff än böter» ut bytas mot »brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter». Inne börden av att å brott kan följa straff av viss svårhetsgrad behandlas i det följande i anslutning till 24 kap. 1 §.
5 KAP.
Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s. 422 f), att i 5 kap. 1 § rättegångsbalken skulle införas ett allmänt stad gande om att förhandling angående utredning rörande den tilltalades lev nadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt skall kunna äga rum inom stängda dörrar. Stadgandet skulle ersätta de nu gällande regler na i 6 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål och 41 a § sista stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 om handläggning inom stängda dörrar. Emellertid borde stadgandet gälla även andra former av personutredning än de som avses i de nuvarande bestämmelserna.
Såsom grund för sitt förslag anförde strafflagberedningen, att personun dersökning, sinnesundersökning och annan dylik personutredning i brott mål ofta berör förhållanden av högst personlig art, vilkas yppande i en offentlig rättegång kan innebära synnerligt lidande och obehag såväl för den tilltalade själv som för andra personer. De skäl, på vilka den offentliga handläggningen i brottmål grundas, torde enligt beredningen endast sällan motivera, att sådana förhållanden bringas till allmänhetens kännedom. Att så sker betecknades som särskilt otillfredsställande i de fall då den tilltalade sedermera av domstolen frias från brottet.
Hänsynen till den misstänkte talar enligt min mening för att förhandling angående utredning rörande hans levnadsomständigheter och personliga för hållanden ofta äger rum inom stängda dörrar. Gällande bestämmelser i la gen om personundersökning i brottmål och i sinnessjuklagen möjliggör, att mål i vad angår utredning, som gäller den misstänktes sinnesbeskaffenhet
Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 106b
126
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år lOOr
eller som avses i lagen om personundersökning i brottmål, handlägges på
detta sätt. Nämnda bestämmelser tager sikte på de viktigaste formerna av
personutredning i brottmål. Även annan sådan utredning kan emellertid
komma att förebringas. Anledning saknas att därvid i större omfattning till
godose offentlighetsintresset än då fråga är om utredning enligt sinnessjuk
lagen eller lagen om personundersökning i brottmål. På grund härav och då
detta avsteg från offentlighetsprincipen är av den betydelse, att det bör äga
stöd i rättegångsbalken, förordar jag, att ett tillägg sådant som det av straff-
lagberedningen föreslagna — mot vilket ingen erinran riktats under remiss
behandlingen — göres till 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. I den
särskilda lagstiftning angående personundersökning och sinnesundersök
ning, varom förslag torde få framläggas i annat sammanhang, kommer då
motsvarigheter till de tidigare nämnda stadgandena i sinnessjuklagen och
lagen om personundersökning i brottmål ej att behöva upptagas.
Det torde ej vara erforderligt, att i lagtexten närmare angiva förutsätt
ningarna för att domstolen skall kunna förordna om handläggning inom
stängda dörrar. Avvägningen mellan offentlighetsintresset och den misstänk
tes eller andras intresse av skydd mot insyn i enskilda angelägenheter torde
utan att detaljerade anvisningar skall behöva givas kunna anförtros domsto
len.
6 KAP.
En av förutsättningarna för att protokoll i brottmål skall kunna ersättas
med anteckningar är enligt 1 § tredje stycket att svårare straff än böter ej
ådömes. Det finnes ej anledning att göra någon saklig ändring i vad som så
lunda nu gäller. Med den i brottsbalken nyttjade systematiken, som innebär
att påföljderna är sidoordnade med varandra och att viss påföljd ej ådömes
i stället för en annan, kan emellertid i förevarande stadgande bestämmelse
icke meddelas endast om straffen. 1 kap. 4 § brottsbalken innehåller beträf
fande olika påföljders inbördes svårhetsgrad allenast att fängelse, suspen
sion och avsättning är att anse som svårare påföljder än böter och disciplin
straff. övriga påföljder enligt brottsbalken — villkorlig dom, skyddstillsyn,
ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård —- har en
ligt 36 kap. 6 § brottsbalken i viss utsträckning jämställts med fängelse.
Stadgandet i 1 § tredje stycket i förevarande kapitel torde kunna ändras
till att avse de fall, då annan påföljd än böter ej ådömes. Såvitt avser mili
tära mål blir vad som sägs om böter tillämpligt i fråga om disciplinstraff (6 §
militära rättegångslagen). Beträffande militära mål har emellertid icke i
hittills utfärdade bestämmelser ansetts böra föreskrivas, att anteckningar
ersätter protokoll (5 och 13 §§ protokollskungörelsen den 26 september
1947).
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 19Gb
127
9 KAP.
Genom brottsbalken har det allmänna bötesminimum liöjts från fem till tio kronor (25 kap. 3 §). I överensstämmelse härmed torde det i 8 § törsta stycket föreskrivna minimibeloppet för vite böra höjas från fem till tio kro nor. På samma sätt och i enlighet med vad som gäller enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken bör skalan för penningböter i 9 kap. 9 § rätte gångsbalken ändras till att omfatta 10—500 kronor. Då i brottsbalken upp tagits bestämmelser om att böter och viten tillfaller kronan (25 kap. 6 och 8 §§), erfordras ej bestämmelse härom i nyssnämnda paragraf i rättegångs balken.
20 KAP.
I 6 § fastslås åklagares principiella skyldighet att tala å brott, som hör under allmänt åtal. Erinran göres i lagrummet om att åtal kan ersättas av strafföreläggande och om att vid brott, som ej är belagda med svårare straff än penningböter, särskilda hinder mot åtal kan finnas stadgade. Sålunda kan anmaning enligt 3 § lagen om parkeringsbot utgöra hinder mot åtal.
Den s. k. absoluta åtalsplikten är underkastad flera inskränkningar. Där vid är främst att märka, att åtal kan bortfalla enligt särskilda lagregler om åtalseftergift. Dessa regler återfinnes dels i förevarande kapitels 7 §, dels i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, dels ock i ungdomsfängelse lagen, barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. För allmänt åtal kan vidare finnas stadgade särskilda villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande; sådana villkor skall iakttagas jämlikt 20 kap. 3 § rättegångsbalken. Ärekränkningsbrotten är enligt brottsbalken i stor ut sträckning undandragna allmänt åtal. Angivelse av målsägande kräves i princip för allmänt åtal av bl. a. hemfridsbrott, våldtäktsbrott och lindrigare former av sådana misshandelsbrott, som ej förövats å allmän plats. Om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, kan dock åklagaren i många fall väcka åtal utan att angivelse skett.
Regler om särskild åtalsprövning har i brottsbalken uppställts i ett be gränsat antal fall, där skälen att begränsa allmän åklagares rätt eller skyl dighet att anställa åtal hänför sig till visst eller vissa brott och äger sam band med brottstypen som sådan (exempelvis visst slag av olovligt förfo gande och av kvinna själv förövad fosterfördrivning).
Enligt förevarande kapitels 7 §, punkt 1, äger åklagare eftergiva all mänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. 1 samma paragraf, punkt 2, lämnas möjlighet till åtalseftergift för brott, som förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, under förut sättning att det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.
128
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-
Strafflagberedningen. Frågor angående åtals- och påföljdseftergift har be
handlats av strafflagberedningen i olika sammanhang. I sin promemoria
med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva
påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40) framlade be
redningen utkast till en generell regel om nedsättning och eftergift av på
följd. I fråga om åtalseftergift föreslog beredningen, att bestämmelserna
i 20 kap. 7 § rättegångsbalken skulle flyttas till strafflagen och att samtidigt
möjligheterna till åtalseftergift skulle vidgas väsentligt. Sålunda skulle åtal
kunna eftergivas i de fall, då det funnes uppenbart, att åtal icke erfordrades
vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med
hänsyn till den allmänna laglydnaden.
I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) gav strafflag
beredningen sitt förslag om utvidgning av rätten att eftergiva åtal formen
av en omarbetning av 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Beredningen framhöll,
att förutsättningarna för åtalseftergift icke borde göras lika för alla fall.
Gällande regel i paragrafens första stycke om åtalseftergift för mindre för
seelser behölls oförändrad i förslaget. För åtalseftergift i övriga fall -— där
svårare straff än böter kan följa å gärningen — skärpte beredningen förut
sättningarna i förhållande till 1948 års förslag. Sålunda tillädes, att för efter
gift fordrades, att »det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att
åtal väckes». Härigenom avsåg beredningen att framhäva bl. a., att skäl att
väcka åtal kan föreligga även om åtal i och för sig knappast kan sägas vara
motiverat av individual- eller allmänpreventiva hänsyn. Det föreslogs vi
dare beträffande denna form av åtalseftergift, att beslutanderätten skulle
läggas hos riksåklagaren, detta för att en mera restriktiv tillämpning skulle
vinnas genom centralisering.
Strafflagberedningen upptog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956:
55) väsentligen samma åtalseftergiftsregler som i betänkandet Enhetligt fri
hetsstraff m. m. Ett tillägg gjordes emellertid angående eftergift av åtal
också i de fall, då den misstänkte uppenbarligen begått brottet under infly
tande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt vård enligt sinnessjuklagen
kommer till stånd utan lagföring och åtal ej heller är påkallat av särskilda
skäl. Vid brott, belagda med fängelse i lägst två år, skulle beslut om efter
gift av åtal meddelas av riksåklagaren. — Inom beredningen uttalades önske
mål, att uttrycket »eftergiva åtal» måtte utbytas mot »underlåta åtal». Där
vid framhölls bl. a., att 20 kap. 7 § i dess föreslagna lydelse skulle komma
att — i motsats till vad som förutsattes vid lagrummets tillkomst — bli till
lämplig också i fall, då den misstänktes brottslighet ej fullständigt utretts
eller då den misstänkte nekar till brottet.
Yttranden. Strafflagberedningens tre i det föregående redovisade förslag har
vart för sig varit föremål för remissbehandling. Yttrandena över 1948 års
förslag har såvitt angår åtalseftergift redovisats i SOU 1953: 17 å s. 112—120.
På motsvarande sätt har yttrandena över 1953 och 1956 års förslag i allt vä
sentligt redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 141—147. I det följande ges i hu-
129
vudsak en översiktlig sammanfattning av de i sistnämnda yttranden anför da synpunkterna.
I yttrandena över 1953 års betänkande tillstyrkte flertalet remissorgan törslaget om införande av ett allmänt stadgande om rätt att meddela åtals eftergift oberoende av brottets svårhet. Riksåklagarämbetet framhöll, alt fall finns, där åtal och dom framstår antingen som direkt stötande for rattsmed vetandet eller som meningslösa med hänsyn till det ändamål man enligt modern mening vill uppnå med straffet. Påföljdseftergift kan i många så dana fall ej ersätta åtalseftergift, eftersom inställelsen vid domstol och of fentligheten där kan träffa hårdare än domen. Att åklagaren skall behöva väcka åtal i de fall, där han med största sannolikhet kan vänta, att dom stol kommer att avstå från påföljd, fann länsstyrelsen i Kronobergs län otill fredsställande. Statsåklagaren i Göteborg erinrade om att principen om ab solut åtalsplikt ej kan tillämpas utan modifikationer; åklagarna tvingas att på omvägar — bl. a. genom att uppställa överdrivet starka krav på bevis ningens styrka — söka nå fram till avgöranden, som i realiteten innebär åtalseftergift. En garanti för en restriktiv tillämpning av en vidgad rätt till eftergift fann Suea hovrätt i riksåklagarens beslutanderätt.
Tveksamhet inför 1953 års förslag anmäldes av några remissinstanser.
Justitiekansler sämbetet ansåg vådor kunna uppstå beträffande allas likhet inför lagen och ifrågasatte behovet av lagstiftning. Risken för att svårt psy kiskt lidande kan följa av en rättegång får enligt Föreningen Sveriges hä radshövdingar ej överskattas. Föreningen gjorde också gällande, att en upp rättelse genom påföljdseftergift, meddelad av domstol, för gärningsman nen är mera värdefull än den han kan erhalla genom åtalseftergift. Även hovrätten för Övre Norrland hyste betänkligheter med hänsyn till att för farandet vid prövning av åtalseftei'gift icke är underkastat allmänhetens direkta tillsyn, vilket skulle kunna medföra att allmänheten tvivlade på prövningens säkerhet och objektivitet. Advokatsamfundet tillstyrkte rätt för riksåklagaren att meddela åtalseftergift i fall, då hänsyn till målsäganden och till intresset av att effektivt kunna bekämpa utpressningsbrottet gjorde det angeläget att undvika icke blott påföljden utan redan själva åtalet.
Flera remissorgan, som helt avstyrkte förslaget, framhöll likaledes, att domstolsprövningen innebar de bästa garantierna för säkerhet och objek tivitet. Hovrätten över Skåne och Blekinge underströk muntlighetens och omedelbarhetens betydelse härvidlag. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ut talade som sin åsikt, att något faktiskt behov av en fortsatt utvidgning av rätten till åtalseftergift icke framkommit beträffande brott, som skall sonas med frihetsstraff. Möjligen kunde eftergiftsinstitutet utvidgas till att omfatta alla förseelser, där uppenbarligen endast böter kan komma i fråga. För eningen underströk, att det varit av utomordentligt värde för åklagarna att vid sina åtalsbeslut kunna hänvisa till den absoluta åtalsplikten.
Beträffande de föreslagna eftergiftsreglernas utformning rekommendera des från flera håll, att stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse tyd ligare framhäves. Justitiekanslersämbetet yttrade, att det måhända kunde
5 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
Kungl. Alaj.ts proposition nr 10 år 19Gb
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
komma i fråga att såsom förutsättning för eftergift stadga, att ur allmän synpunkt är påkallat, att åtal icke väckes. Ämbetet betonade vikten av att riksåklagarens arbetstid ej tages oproportionerligt i anspråk av ärenden an gående åtalseftergift. Göta hovrätt ansåg det kunna vara av värde med viss exemplifiering i lagtexten av särskilda omständigheter. Att hänsyn skall ta gas också till målsägandens inställning bör enligt hovrätten för Övre Norrtand och statsåklagaren i Stockholm utsägas i lagtexten.
I yttrandena över strafflagberedningens år 1956 framlagda förslag fram föres huvudsakligen samma skäl för och emot en utvidgning av rätten till åtalseftergift som i yttrandena över betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. in.
Hovrätten för Västra Sverige anser förhandenvaron av en regel om rätt till åtalseftergift också beträffande svårare brott kunna på ett helt annat sätt än en regel om påföljdseftergift leda till att framtida lagstiftare ej finner det angeläget att draga tydliga gränser mellan straffbara och straffria gärningar. Flera remissinstanser förordar, att en utvidgning enbart får omfatta de fall, där frihetsstraff ingår i skalan men i praktiken endast böter kommer i fråga.
Strafflagberedningens förslag av år 1956 upptog icke någon motsvarighet till den i 19 § ungdomsfängelselagen intagna åtalsprövningsregeln. Bered ningen ansåg, att nuvarande 20 kap. 7 § punkt 2 rättegångsbalken lämnar tillräckliga möjligheter alt underlåta åtal och i huvudsak tillgodoser också det syfte man velat nå med 19 § ungdomsfängelselagen (se SOU 1956:55 s. 332, 397). Anstalt snämnden vid Roxtuna har i särskild skrivelse fram hållit, att nämnden starkt lutar åt den uppfattningen, att det vore önsk värt att i de fall, då under rymning verklig brottslighet förekommit, åtals eftergift meddelades i mindre omfattning och vederbörande i stället åtalades och lagfördes.
Den föreslagna regeln om eftergift av åtal, då den misstänkte uppenbar ligen begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed jämförlig abnormitet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de remissin stanser, som yttrat sig i denna del.
Till tanken att utbyta uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta åtal» ställer sig flera remissorgan positiva. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Föreningen Sveriges stadsfiskaler vänder sig dock mot uppfattningen, att kravet på utredning i vissa fall skulle kunna eftersättas.
Från åklagarhåll göres gällande, att beslutanderätten i åtalseftergiftsfrå- gor i större utsträckning än vad strafflagberedningen föreslagit skulle kun na anförtros statsåklagare.
Departementschefen. Frågan om användningen av åtalseftergiftsinstitutet har ingående behandlats i strafflagberedningens tre betänkanden åren 1948, 1953 och 1956 samt i remissyttrandena över dessa. När förslaget till brotts balk framlades, redogjorde jag för min syn på grunderna för åtalsregler- nas utformning (prop. 1962:10 del C s. 132—153) och berörde då även något rättegångsbalkens regler om åtalseftergift. Som jag därvid uttalade, behöver man icke hysa några större betänkligheter mot att inom vissa grän
131
ser utvidga åklagarnas diskretionära åtalsprövningsrätt. Visserligen bör med hänsyn till principen om allas likhet inför lagen avsteg från den åtalsplikt, som alltjämt i princip bör gälla, göras med återhållsamhet och såvitt möj ligt efter enhetliga linjer. På grund av att brotlsbeskrivningarna i åtskilliga fall måst utformas relativt allmänt, kan det emellertid inträffa, att gär ningar, som i och för sig täckes av brotlsbeskrivningarna, framstår som så föga straffvärda, att åtal bör kunna underlåtas. I viss utsträckning har rättslig grund för avsteg från den absoluta åtalsplikten skapats genom alt särskild ätalsprövning föreskrivits vid en del av de i brottsbalken behandlade brot ten. Såsom jag framhållit under förarbetena till nämnda balk är det emel lertid ur lagteknisk synpunkt ej lämpligt att införa ätalsprövning vid alla de brott, där avsteg från den absoluta åtalsplikten bör kunna få komma i fråga. En bättre lösning av problemet synes mig kunna nås, om möjlighe terna att eftergiva åtal för i första hand mindre allvarliga brott något vid gas. Från denna utgångspunkt har vissa i gällande strafflag upptagna be stämmelser om ätalsprövning icke fått någon motsvarighet i brottsbalken. Exempel härpå är brottet olovligt brukande (22 kap. 7 och 10 §§ straffla gen, 10 kap. 7 och 10 §§ brottsbalken).
För närvarande förutsättes för åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rätte gångsbalken dels att å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dels att det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Syftet med bestämmelsen har av processlagberedningen angivits vara att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d. Ett undantagslöst beiv rande av varje sådant brott har ej ansetts betingat av straffrättskipningens ändamål.
Utöver att brottet skall synas ringa bör i allmänhet krävas, att omstän digheter föreligger, som kommer den ifrågavarande gärningen att te sig mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under straff budet. Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat fri hetsstraff. Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brotts- benämning handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelse typerna mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtek- niskt icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågava rande art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan.
Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångs balken skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte bö ter är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ce-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 100h
132
nom en sadan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenser
na av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl in
vändas, att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera
typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna
invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även
efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa
bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet.
Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan på
följd än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara helt
klart att allenast böter kan komma i fråga. Det är härigenom tydligt, att den
föreslagna bestämmelsen icke avser fall, där åklagaren anser att det kan fin
nas utrymme för domstol att med tillämpning av straffnedsättningsregeln i
33 kap. 4 § andra stycket brottsbalken döma till böter för brott, för vilket
icke är stadgat lägre straff än fängelse. Såsom redan har framhållits, bär
utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan innehåller så
väl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om att annat än böter skul
le ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av regeln.
Eu så begränsad utvidgning som nu nämnts skulle enligt min mening in
nebära väsentliga kriminalpolitiska fördelar. Jag kan icke dela den från någ
ra håll framförda åsikten, att en i åklagarens hand lagd befogenhet att un
derlåta åtal för förseelser av ifrågavarande obetydliga svårhetsgrad skulle
vara ägnad att minska tilltron till de rättsvårdande organens objektivitet.
Tvärtom torde aktioner mot enskilda för bagatellartade förseelser mången
gång ha varit mera skadliga för rättsväsendets anseende än åtalseftergifter.
Blotta existensen av målsägandens subsidiära åtalsrätt torde, trots att den
under nuvarande förhållanden ytterst sällan tages i anspråk, utgöra en ga
ranti för att åtalsfrågor handlägges samvetsgrant. Möjligheten att begära
överprövning hos högre åklagare, pressens kontroll och den envar till buds
stående möjligheten att vända sig till justitieombudsmannen och justitie-
kanslern innebär ytterligare sådana garantier.
Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning
större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon
nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas upp
skatta, huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde
dock icke föreligga.
Några i lagtext eller eljest fixerade anvisningar om vilka omständigheter
som skall beaktas, när det gäller avgöra om åtal kan underlåtas, är enligt sa
kens natur svåra att ge. Strafflagberedningen föreslog i sin år 1948 publice
rade promemoria, att i lagtexten uttryckligen skulle angivas vissa omstän
digheter som särskilt skulle beaktas vid prövning av fråga om påföljdsef
tergift. För åtalseftergift borde enligt beredningen krävas, att det förelig
ger en speciell undantagssituation av det slag, som angivits för prövningen
av påföljdseftergift, eller en därmed jämförlig situation. I sina senare för
slag har emellertid beredningen slopat denna uppräkning av typfall. Skä
let härför är att en uppräkning i lagtexten kan medföra, att bestämmelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
133
tillämpas i alltför stor omfattning, när de angivna omständigheterna före
ligger, och icke kommer alt tillämpas i andra fall, då särskilda skäl löie-
ligger. När det gäller den i 33 kap. 4 § brottsbalken upptagna bestämmelsen
om nedsättning och eftergift av påföljd, har en uppräkning icke ansetts
lämplig (prop. 1962: 10 del C s. 380). Några skäl att i fråga om tillämpning
en av åtalsbestämmelserna intaga en annan ståndpunkt föreligger enligt
min mening icke.
Under förarbetena till brottsbalken har jag uttalat mig för att — till dess
närmare erfarenheter vunnits rörande den praktiska tillämpningen av den
utvidgade regeln i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken — lägga prövningen av
frågor om regelns användning hos statsåklagare. Närmare ställning till
detta spörsmål torde böra tagas först sedan klarhet vunnits rörande frågan,
hur åklagarorganisationen kommer att utformas på grundval av det av stats
makterna år 1962 fattade principbeslutet om polis- och åklagarväsendets
förstatligande. Med hänsyn till att samtliga distriktsåklagare i framtiden
helt får ägna sig åt åklagaruppgifter och till att åklagardistrikten torde kom
ma att bli större än nu, kan antagligen åtalsprövningsuppgifter i icke ringa
utsträckning anförtros distriktsåklagare. Någon inskränkning av distrikts
åklagares nuvarande behörighet att besluta i fråga om bötesbrott bör ej övei-
vägas. Å andra sidan måste givetvis beaktas, att en fördelning av prövnings-
uppgifterna på alltför många händer medför risk för att praxis skall komma
att brista i enhetlighet. I vart fall torde det icke vara erforderligt att i rätte
gångsbalken angiva på vilken åklagare prövningen skall ankomma; så har
ej heller skett i brottsbalken beträffande där meddelade regler om åtals-
prövning. Föreskrifter härom torde få ges i instruktionsväg.
Den åtalsregel som nu behandlats avser brott av ringa svårhetsgrad. Av en
helt annan karaktär är den av strafflagberedningen föreslagna regeln, att
riksåklagaren under vissa förutsättningar skulle äga att eftergiva åtal. Det
är här fråga om möjlighet att underlåta åtal även för brott av allvarlig art,
oberoende av svårhetsgrad. Beredningens förslag'har under remissbehand
lingen mött viss kritik men har dock fått ett övervägande positivt motta
gande.
Vid remitteringen av brottsbalksförslaget till lagrådet ar 1960 uttalade
jag att, om man inför en möjlighet, som pa ett mera markant sätt än hittills
varit fallet inskränker den absoluta åtalsplikten, tillämpningsområdet up
penbarligen bör göras synnerligen begränsat. Spörsmålet huruvida påföljd
ej skall inträda, ehuru fråga är om ett brottsligt förfarande av allvarlig art,
bör regelmässigt prövas av domstol; bestämmelse om sådan prövning har
upptagits i 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken. En ytterligare utvidgning
av möjligheterna att underlata atal bör därför icke sträcka sig längre än
möjligheterna för domstol att efterge påföljd. Såsom strafflagbeiedningen
framhållit torde det emellertid kunna tänkas situationer, i vilka själva dom
stolsprövningen bör undvikas, och jag är därför beredd att tillstyika en re
gel av det slag som föreslagits. Tillämpningen måste emellertid inskränkas
till rena undantagsfall. Vad som anförts beträffande situationer, i vilka på-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1004
134
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
följdseftergift kan komina i fråga (prop. 1962: 10 del C s. 378 ff), äger i
viss mån tillämpning även för åtalsprövningen. Härutöver vill jag särskilt
framhålla, att den föreslagna bestämmelsen kan tillämpas beträffande den
som utsatts för utpressning på grund av brott och hos polismyndigheten an
hållit om skydd mot utpressaren.
För att en enhetlig, restriktiv tillämpning skall kunna nås anser jag det
icke kunna ifrågakomma, att annan åklagare än riksåklagaren tillägges rätt
att meddela beslut av det slag som nu avses. Framställning om åtalspröv-
ning kan givetvis göras av den misstänkte, liksom underordnad åklagare
kan underställa riksåklagaren frågan. Föreskrift om att riksåklagaren skall
verkställa prövning av nu ifrågavarande slag torde böra intagas i rättegångs
balken.
I fråga om de förutsättningar, som skall föreligga för att åtal skall få un
derlåtas, bör i lagtexten klart angivas, att kraven är stränga. Det torde i viss
anslutning till vad som stadgats beträffande påföljdseftergift kunna anges,
att det av särskilda skäl skall vara uppenbart, att påföljd ej erfordras för
att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt att det ej heller el
jest är påkallat, att åtal väckes.
Såsom framhållits vid lagrådsremissen av brottsbalksförslaget år 1960
(prop. 1962: 10 del C s. 435) torde reglerna i 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken
vara tillfyllest för den åtalsprövning som nu sker jämlikt 19 § ungdoms
fängelselagen. Reglerna är också tillämpliga beträffande motsvarande pröv
ning när det gäller den som dömts till internering. Någon ändring av dessa
regler torde ej erfordras av denna anledning. Jag är icke beredd att för
orda en mera restriktiv praxis än för närvarande i fråga om dem som dömts
till ungdomsfängelse. Vid åtalsprövningen har åklagaren emellertid att be
akta de i brottsbalken upptagna nya reglerna om minsta tid för vård i an
stalt (34 kap. 8 och 9 §§). Jag vill i förevarande sammanhang understryka
vikten bl. a. ur processekonomisk synpunkt av att de möjligheter att under
låta åtal, som 20 kap. 7 § 2 erbjuder, i lämplig mån utnyttjas. Erfarenhe
terna av lagrummets hittillsvarande tillämpning kan synas ge vid handen,
att åklagarna ej sällan visat alltför stor återhållsamhet härvidlag.
Åtal underlåtes för närvarande i viss utsträckning, när det gäller lag
överträdare som begått straffbelagd handling under inflytande av sådan
själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Denna praxis grun
dar sig icke på någon uttrycklig bestämmelse i rättegångsbalken. Med ledning
av uttalanden under förarbetena till rättegångsbalken har emellertid riks
åklagaren i cirkulärskrivelse till statsåklagarna år 1948 utfärdat närmare
anvisningar rörande åtal i fall som nu avses. Möjlighet att underlåta åtal bör
finnas även efter brottsbalkens ikraftträdande. Enligt den i brottsbalken
nyttjade systematiken kommer — under samma förutsättningar som gäller för
andra personer — gärningar av psykiskt abnorma lagöverträdare att anses
som brott i teknisk mening, och med hänsyn härtill synes det vara påkallat
att för möjligheten att underlåta åtal finns uttryckliga bestämmelser. Den
nyss berörda allmänna regeln, som skall ge riksåklagaren möjlighet alt un
135
derlåta åtal, är alltför begränsad för detta ändamål. I likhet med strafflag beredningen vill jag därför förorda, att särskild bestämmelse meddelas som tar sikte på de psykiskt abnorma lagöverträdarna. Bestämmelsen torde kun na «es det av strafflagberedningen föreslagna innehållet; de abnormtillstånd som avses bör dock anges genom hänvisning till 33 kap. 2 § brottsbalken. Såsom förut nämnts torde i rättegångsbalken ej böra upptagas något stad gande om behörig åklagare. Då bestämmelser härom meddelas får överva gas, huruvida — såsom strafflagberedningen föreslagit — åtalsprövningen bör’anförtros riksåklagaren när fråga är om mycket allvarliga brott.
I det föregående har beträffande de föreslagna utvidgningarna undvikits gällande rätts termer eftergiva åtal och åtalseftergift. Förslag har inom strafflagberedningen framförts om eu ändrad terminologi i syfte att möjlig göra alt åklagare kan besluta att ej väcka åtal, trots att den misstänktes brottslighet ej är fullständigt utredd. Därvid pekades bl. a. på att så stränga krav på utredningens fullständighet, som förutsatts för tillämpningen av de nuvarande reglerna, icke bör upprätthållas när det gäller sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Ett utbyte av uttrycket »eftergiva åtal» mot »un derlåta åtal» torde i och för sig knappast innebära en förändring i fråga om kravet på brottmålsutredningens fullständighet. Emellertid synes uttrycket eftergiva åtal — som närmast inger den föreställningen, att några åtgärder över huvud icke vidtages mot den misstänkte — icke vara helt invandmngs- fritt, när bestämmelserna i 20 kap. 7 § får den nu föreslagna vidare omfatt ningen. I lagtexten bör därför åklagarens ställningstagande till åtalsfrågan i de fall som avses i 20 kap. 7 § betecknas som beslut alt icke tala å brottet.
I de fall, där brott begåtts men det är uppenbart att åtal ej kommer afl anställas, torde av praktiska skäl utredningen icke alltid behöva göras så fullständig som då fråga är om att anställa åtal. I viss utsträckning torde det sagda tillämpas redan för närvarande beträffande gärningar av noto riskt sinnessjuka och även i vissa andra fall. Med hänsyn till de verkningar frågan om den misstänktes brottslighet kan ha när det gäller andra myn digheters handläggning av ärenden beträffande den misstänkte som exempel kan nämnas utskrivning från mentalsjukhus eller överförande till vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse — är det emel lertid av vikt att åklagarens beslut ej fattas på grund av otillräcklig utred ning; det måste krävas att det blir klarlagt att brott begåtts av den miss tänkte. Givetvis förutsättes också en noggrann utredning i de fall, där till- lämpning ifrågakommer av den nu föreslagna regeln om rätt för riksåkla garen att undantagsvis besluta att ej väcka åtal.
Efter de relativt omfattande ändringar som nu föreslagits i 7 § i föreva rande kapitel torde i 6 §, såsom också strafflagberedningen förordat, böra göras en allmän reservation för undantag från den absoluta åtalsplikten. De hänvisningar paragrafen nn innehaller till bestämmelserna om strafföre läggande och om parkeringsbot torde därvid få utgå.
Såsom anförts i det föregående vid redogörelsen för 2 § i förslaget till lag
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1061
om införande av brottsbalken avses ny lagstiftning angående vissa skade- ståndsrättsliga frågor komina att ersätta de nuvarande bestämmelserna i 6 kap. strafflagen. I denna nya lag torde emellertid knappast finnas anled ning att upptaga motsvarighet till den definition av målsägandebegreppet som nu ges i 6 kap. 8 § strafflagen. Då ett sådant stadgande alltjämt torde böra finnas, föreslås att det med endast viss redaktionell jämkning uppta ges såsom ett fjärde stycke i 8 § av förevarande kapitel.
21 KAP.
Den misstänktes skyldighet att vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen i mål om allmänt åtal är enligt förevarande kapitels 2 § i första hand beroende av huruvida straffarbete kan följa å den åtalade brotts ligheten. Med föreskrifterna om inställelseskyldighet sammanhänger nära reglerna i 46 kap. 15 § om förutsättningarna för att brottmål skall kunna av göras utan hinder av den tilltalades utevaro. Hithörande problem har be handlats av 1951 års rättegångskommitté i en den 10 oktober 1960 dagteck- nad promemoria, vilken varit föremål för remissbehandling. Eftersom brotts balkens ikraftträdande nödvändiggör ändringar i såväl 21 kap. 2 § som 46 kap. 15 § rättegångsbalken, synes det lämpligt att i ett sammanhang be handla dessa ändringar och de sakligt mera betydelsefulla ändringar, som föreslagits i nyssnämnda promemoria.
Gällande rätt. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att vid huvudförhand ling i undeirätt den misstänkte skall infinna sig personligen i mål om all mänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa. Även i annat mål skall den misstänkte inställa sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Under sistnämnda regel faller såväl mål om all mänt åtal för brott, varå straffarbete ej kan följa, som mål om enskilt åtal. Om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten finner, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras dock ej att han infinner sig personligen. Är den misstänkte skyldig att infinna sig person ligen, skall rätten meddela förordnande därom. När den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud.
Rättegångsbalkens 45 och 46 kap., vilka avser underrättsförfarandet, in nehåller bestämmelser om mål vari allmänt åtal föres. Enligt 45 kap. 15 § andra stycket skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen i stämning en eller genom särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vi te att infinna sig personligen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Förekommer anled ning att den tilltalade ej skulle iakttaga vitesföreläggande, må i stället för ordnas att han skall hämtas till rätten.
Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes allenast genom ombud, ehuru föreläggande medde lats honom att inställa sig personligen, skall rätten i regel inställa förhand
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
137
Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 196t
linden och utsätta målet till annan dag samt förelägga den tilltalade nytt vi
te eller förordna, att han skall hämtas till rätten (40 kap. 2 § andra punkten
och 46 kap. 15 § första stycket). I vissa fall kan mål dock handläggas och
avgöras, ehuru den tilltalade uraktlåtit att inställa sig vid huvudförhandling.
en”i föreskriven ordning. Härom stadgas i 46 kap. 15 § andra fjärde styc
kena:
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes
kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade
kommit tillstädes allenast genom omhud eller uteblivit.
Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa
ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den
tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom.
Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.
Rörande förfarandet i mål om enskilt åtal vid underrätt ges bestämmelser
i 47 kap. av rättegångsbalken. Den tilltalade skall i sådant mål kallas till
huvudförhandlingen och därvid föreläggas vid vite att infinna sig personli
gen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig personligen
eller genom ombud. Här liksom i mål om allmänt åtal finnes dock även möj
lighet att i vissa fall förordna om hämtning. Beträffande huvudförhandling
i mål, vari enskilt åtal föres, äger enligt 24 § reglerna i 46 kap. i princip
motsvarande tillämpning.
I fråga om skyldighet för misstänkt att komma tillstädes vid huvudför
handling i överrätt finns särskilda bestämmelser i 21 kap. 2 § rättegångs
balken. Likaså innehåller rättegångsbalken särskilda regler för det fall att
tilltalad, sedan talan fullföljts, uteblir från huvudförhandling i överrått; se
51 kap. 19 § (jfr 15 §) och 55 kap. 15 § första stycket. I nu angivna avseen
den har alltså icke hänvisats till vad som för motsvarande fall föreskrivits
beträffande rättegången i underrätt. Annorlunda förhåller det sig med brott
mål, som upptages omedelbart av överrätt. I sådana mål skall vad som i 45—
47 kap. stadgats om rättegången vid underrätt i princip äga motsvarande
tillämpning; se härom 53 kap. 2 § och 57 kap. 1 §.
Rättegångskommittén. Efter en redogörelse för förarbetena till rättegångs
balkens regler om tilltalads skyldighet att komma tillstädes vid huvudför
handling i underrätt (se processkommissionens betänkande SOU 1926:32
s 49__5i( 55j 144—147 och 160, processlagberedningens betänkande SOU
1938:44, s. 271 och 483—486 samt 492 och 493 ävensom prop. 1942:5 s.
522) anför kommittén, att det av förarbetena framgår, att det främst är det
starka allmänna intresset av att vinna ett materiellt riktigt resultat som ver
kat avgörande på frågan om den tilltalades skyldighet att komma personligen
tillstädes vid huvudförhandling. Den tilltalades hörande har betraktats som
en så viktig del av förhandlingen, att hans personliga inställelse i allmänhet
fordras vid grövre brott.
Gränsdragningen mellan grövre mål och ringare mål har, framhåller kom
mittén vidare, enligt nuvarande ordning skett genom anknytning till den
5
-j- Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. AV 10
Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 1964
för brottet gällande straffskalan. Emellertid förekommer vida straffskalor där straffarbete ingår, ehuru sådant straff sällan ådömes. Fall kan även fin nas, när ett i och för sig relativt ringa brott på grund av särskilda regler blir att hänföra till en straffskala som innefattar straffarbete. Om t. ex. en person som fällts till ansvar för återfallsgrundande brott gör sig skyldig till ett lindrigt bedrägligt beteende, kan med hänsyn till bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen straffarbete komma att ingå i straffskalan. Även om det för domstolen framstår som uppenbart, att återfallsskärpning med hänsyn till omständigheterna icke kommer att tillämpas utan alt straffet kommer att stanna vid böter, saknas möjlighet att avgöra målet utan den tilltalades per sonliga inställelse. Skulle den tilltalade utebli eller komma tillstädes genom ombud, måste således huvudförhandlingen inställas, ehuru saken mången gång kan vara nöjaktigt utredd och högre straff än böter icke kan ifråga- komma. För att kunna genomföra huvudförhandlingen fordras måhända ett tidsödande och kostnadskrävande hämtningsförfarande. De anstalter, som domstolen sålunda kan nödgas tillgripa, står enligt kommitténs mening stundom icke i proportion till den tilltalades brottslighet.
Kommittén påpekar att, om den tilltalade uteblir eller inställer sig genom ombud och saken kan nöjaktigt utredas, nuvarande bestämmelser å andra sidan medger att fängelsestraff ådömes, blott högre straff icke ingår i straff skalan. Under förarbetena till rättegångsbalken har framhållits, att dom stolen endast undantagsvis bör ådöma fängelsestraff i mål, där den tilltala de uteblivit. Det ligger också enligt kommittén i sakens natur att ett mål, vari frihetsstraff anses böra ådömas, sällan kan bli nöjaktigt utrett utan att den tilltalade iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Kom mittén anser starka skäl tala mot att frihetsstraff över huvud ådömes utan att den tilltalade hörts personligen i målet.
Gällande bestämmelser kan således, fortsätter kommittén, medföra att den tilltalades personliga närvaro är obligatorisk i ett mål, där straffet up penbarligen kommer att stanna vid böter, medan i ett annat mål fängelse straff kan ådömas utan att den tilltalade alls kommit tillstädes. Enligt kom mitténs åsikt bör i stället den tilltalades skyldighet att komma personligen tillstädes vara beroende av brottets svårhetsgrad i det enskilda fallet. För skyldigheten att inställa sig personligen bör vara avgörande, om anledning förekommer till ådömande av strängare straff än böter. Om så är fallet, sy nes den tilltalade böra komma personligen tillstädes, medan för ringare brott obligatorisk personlig inställelse icke torde böra föreskrivas. För dessa brott bör vara avgörande, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Ifall den tilltalades skyldighet att inställa sig personligen göres beroende av påföljden i det enskilda fallet, måste detta beaktas vid utfärdande av kallelse till huvudförhandlingen. Så snart tvekan föreligger, huruvida frihetsstraff kan komma att ådömas, bör uppenbarligen den tillta lade åläggas personlig inställelse.
Under åberopande av det sagda föreslår kommittén, att i 21 kap. 2 § rät tegångsbalken stadgas skyldighet för den misstänkte att vid huvudförhand-
139
lin« i underrätt infinna sig personligen, om anledning förekommer till ådo- mande av strängare straff än böter, så ock eljest därest hans narvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen.
Med hänsyn till att den tilltalades hörande i allmänhet ar av största be tydelse för en fullständig utredning måste enligt kommittén den naturliga påföljden av den tilltalades utevaro bli att förhandlingen inställes. Uti lin - rmare mål, där saken finnes kunna nöjaktigt utredas, bör emellertid möj lighet finnas att avgöra målet, även om den tilltalade uteblivit eller kommit tillstädes genom ombud. I överensstämmelse med vad som föreslagits angå ende den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen anser kommit tén avgränsningen av de mål som kan avgöras i den tilltalades frånvaro bö ra göras så, att till denna kategori hänföres mål i vilka anledning ej före kommer till ådömande av strängare straff än böter. Härigenom införes i for hållande till nuläget den begränsningen att fängelsestraff icke kan adomas, om den tilltalade ej inställt sig personligen. Det synes kommittén rimligt att för ådömande av frihetsstraff alltid kräva, att den tilltalade horts i malet, utom för det speciella fallet att han avvikit. Den föreslagna gränsdragningen är enligt kommitténs mening bättre än gällande bestämmelser ägnad att ga rantera, att den tilltalade höres i mål som icke är bagatellartade; å andra sidan ger den möjlighet att i den tilltalades utevaro avgöra vissa i det sär skilda fallet enkla mål, ehuru straffarbete ingår i straffskalan.
I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till andrad lydelse av 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 §rättegångsbalken.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
Efter remiss har yttranden över kommitténs promemoria avgivits av riks åklagarämbetet, Svea hovrätt samt hovrätterna över Skåne och Blekinge, för Västra Sverige, för Nedre Norrland och för övre Norrland ävensom av Sveri ges advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfislcaler och Sveriges lands fiskaler. Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden av stats åklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Yttrandena. Kommitténs förslag har i sina huvudlinjer vunnit allmänt gil lande hos remissinstanserna. På en del håll har emellertid uttalats sympa tier för en ordning, enligt vilken den tilltalade i vissa fall fortfarande skall kunna dömas till frihetsstraff, oaktat han icke kommit personligen tillstädes till huvudförhandlingen.
De flesta remissinstanser inskränker sig till att tillstyrka det framlagda förslaget eller förklara, att det icke föranleder någon erinran. Bland dem som närmare utvecklat sina synpunkter på frågan är hovrätten för Nedre
Norrland, i vars yttrande framhålles, att den nuvarande ordningen — enligt vilken den tilltalades utevaro i vissa fall hindrar målets avgörande, ehuru påföljden stannar vid böter, samtidigt som i andra fall fängelse kan ådömas ulan att den tilltalade varit närvarande — icke är tillfredsställande. Svea hov rätt betonar, att kravet på personlig inställelse bör knytas till brottets svår-
140
hetsgrad i det enskilda fallet i stället för till straffskalan. Särskilt framhåller
ho\ rätten, att en tilltalad, innan han dömes till frihetsstraff, regelmässigt
hör ha blivit personligen hörd inför rätten. Under förarbetena synes man ha
uppehållit sig vid behovet att höra den tilltalade för utredning rörande den
brottsliga gärningen. Den ökade vikt, som personutredningen har fått, talar
i samina riktning. För valet av påföljd kan det enligt hovrätten vara av bety
delse, att rättens ledamöter haft möjlighet alt bilda sig en uppfattning om den
tilltalades person. Även riksåklagarämbetet finner det vara en fördel, att icke
straffskalan utan det straff, som brottet i det särskilda fallet kan antagas för
skylla, blir avgörande för frågan huruvida den tilltalades personliga instäl
lelse skall vara obligatorisk.
Ftt pal remissinstanser riksåklagarämbetet och Föreningen Sveriges
stadsdomare påpekar, att de av kommittén föreslagna reglerna förutsätter
en viss förhandsprövning från domstolens sida, men finner ej skäl att mot
sätta sig förslaget av den anledningen. Riksåklagarämbetet yttrar, att för
prövningen anknyter till den skarpt markerade skiljelinjen mellan å ena
sidan böter och å andra sidan frihetsstraff eller annan därmed jämförlig
påföljd. Prövningen synes därför icke behöva möta några avgörande betänk
ligheter. Som regel torde lätt kunna bedömas, om frihetsstraff eller motsva
rande påföljd kan komma i fråga. Ämbetet hänvisar härutinnan till vad
som vid 1954 års riksdag uttalats i samband med framlagt förslag rörande
behandlingen av mindre brottmål vid underrätt.
Som nämnts möter i somliga remissvar tanken att i viss utsträckning bör
behållas möjligheten att döma till frihetsstraff, även om den tilltalade ej
iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Två ledamöter av hov
rätten för övre Norrland anför att rättspraxis, såvitt bekant, icke givit an
ledning till betänkligheter mot att denna möjlighet står öppen. Det synes des
sa ledamöter ej tillfredsställande att i mål, där utredningen såväl beträffande
själva saken som i fråga om den tilltalades person är fyllig och entydig samt
särskilt där dessutom den tilltalade biträdes av en kunnig och erfaren för
svarare, den tilltalade — om anledning är att döma honom till fängelse -_
ovillkorligen skall vara personligen tillstädes vid huvudförhandlingen. Här
vidlag är att beakta att det stundom är förenat med betydande praktiska och
ekonomiska svårigheter för den tilltalade att inställa sig personligen vid
huvudförhandlingen. I yttrandet från Svea hovrätt frainhålles, att det redan
enligt gällande ordning torde höra till undantagen, att frihetsstraff ådömes
utan att den tilltalade infunnit sig personligen. Dock förekommer detta i viss
utsträckning i t. ex. erkända rattfyllerimål, där enda utredningen är blod
provet och där den tilltalade håller sig undan utan att kunna anses ha av
vikit. Hovrätten vill ifrågasätta om icke, bl. a. av hänsyn till den tilltalade,
viss möjlighet bör hållas öppen att även i fortsättningen kunna i dennes per
sonliga frånvaro ådöma frihetsstraff. Härför torde böra förutsättas att an
ledning icke förekommer till strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff,
att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt att den tilltalade inställt sig
genom ombud och samtyckt till att målet avgöres utan hinder av hans från
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
141
varo. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar kan en del mål, där det
kan bli fråga om fängelsestraff, t. ex. rattfyllerimål, nöjaktigt utredas även
om den tilltalade ej inställt sig ens genom ombud. Föreningen ifrågasätter
därför, om ieke 46 kap. 15 § rättegångsbalken bör bibehållas i sin gällande
lydelse. Jämväl Föreningen Sveriges landsfiskaler tager sikte på rattfylleri
målen och påpekar, att en följd av den föreslagna ändringen av 46 kap. 15 §
blir att bl. a. dessa mål icke kan avdömas utan alt den tilltalade inställt sig
vid rätten. Även om det med nuvarande bestämmelse icke har varit vanligt
att fängelsestraff för rattfylleri ådömts i den tilltalades frånvaro, har det en
ligt landsfiskalsföreningen dock förekommit i sådana fall, då annan bevis
ning icke åberopats än blodprovsanalys och den tilltalade vid förundersök
ning oförbehållsamt erkänt brottet. Den tilltalades hörande vid rätten kan
i dylika fall sällan förväntas tillföra utredningen något nytt material. Någon
fara för rättssäkerheten torde därför icke föreligga, och med hänsyn till åkla
gares och domstolars stora arbetsbelastning måste det anses angeläget att
på allt sätt tillvarataga föreliggande möjligheter till tidsbesparingar. För
eningen ifrågasätter därför, om icke för nu avsedda fall bör bibehållas möj
ligheten att döma till fängelse, även om den tilltalade icke inställt sig till
huvudförhandlingen. Slutligen erinrar statsåklagaren i Göteborg om att den
tilltalade enligt gällande lag i undantagsfall, exempelvis i misshandelsmål
där övertygande bevisning finns och där hans hörande icke är påkallat för
utredningens skull, kan ådömas fängelse. Denna ordning finner statsåkla-
garen från praktisk synpunkt vara tillfredsställande.
Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag har riks
åklagarämbetet invänt att därav ej framgår, hur de fall skall bedömas, där
anledning förekommer att tillämpa skyddsåtgärd. Det är enligt ämbetets me
ning uppenbart, att den tilltalades personliga närvaro bör vara obligatorisk i
dylika fall. Bäst hade varit, om detta direkt framgått av lagtexten. Emeller
tid finns i olika författningar föreskrifter, enligt vilka dom å skyddsåtgärd
jämställes med dom å frihetsstraff (jfr bl. a. 1 § andra stycket lagen med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig). Vidare föreskriver
21 kap. 2 § rättegångsbalken att den tilltalade skall inställa sig personligen,
om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I fall, där
fråga är om tillämpning av skyddsåtgärd, torde den tilltalades personliga in
ställelse praktiskt laget aldrig kunna sägas sakna betydelse. Med hänsyn
härtill vill ämbetet icke motsätta sig den av kommittén föreslagna avfatt
ningen.
Häradshövdingeföreningen erinrar om att enligt gällande bestämmelser
skall i kallelse till huvudförhandling utsättas vite även i sådana fall, då den
tilltalades närvaro ej är påkallad. Då härigenom vållas en del onödiga och
stundom långa resor, bör enligt föreningens åsikt i detta sammanhang in
föras en möjlighet att underlåta att förelägga vite och i stället meddela, att
den tilltalades utevaro ej hindrar målets avgörande.
Enligt Svea hovrätts mening kunde det vara lämpligt att i samband med
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
förevarande ärende överse bestämmelserna om den tilltalades personliga in ställelse i hovrätt.
Departementschefen. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken meddelas bl. a. regler om tilltalads skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt. Som huvudregel har uppställts, att den tilltalade är skyldig att in finna sig personligen vid sådan huvudförhandling. Vad angår mål om all mänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, göres i 21 kap. 2 § rätte gångsbalken icke annat undantag från denna huvudregel än att tilltalad, som lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och vars hörande på grund härav skulle vara utan gagn, icke behöver infinna sig personligen. Beträffan de andra brottmål — d. v. s. mål om allmänt åtal för brott med lägre straff maximum än straffarbete samt mål om enskilt åtal — stadgas i nämnda lagrum därjämte det undantaget från huvudregeln, att personlig inställelse ej erfordras, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för ut redningen. Efter dessa regler avgöres, om den tilltalade skall kallas att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt eller han skall kallas på sådant sätt, att han må låta sig företrädas av ombud vid förhand lingen. På andra ställen i rättegångsbalken regleras verkan av att den till talade underlåter att efterkomma vad i kallelsen förelagts honom. Om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes endast genom ombud, skall huvudförhand lingen i allmänhet inställas och utsättas till annan dag, varvid nytt före läggande meddelas den tilltalade att komma tillstädes eller förordnande sker om hans hämtande till rätten (46 kap. 2 §, 47 kap. 24 §, 46 kap. 15 § och 47 kap. 23 §rättegångsbalken). I vissa undantagsfall kan emellertid målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit eller trots föreläg gande om personlig inställelse kommit tillstädes endast genom ombud. I mål om brott, varå icke kan följa svårare straff än fängelse, kan detta ske, därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 § andra stycket och 47 kap. 24 §rättegångsbalken). Då målet rör brott med svårare straff än fängelse som straffmaximum, fordras därutöver, att den tilltalade av vikit efter det han fått del av stämningen, för att målet skall få avgöras oaktat den tilltalade icke är personligen tillstädes (46 kap. 15 § tredje styc ket och 47 kap. 24 § rättegångsbalken).
Vad först angår mål, vari allmänt åtal föres, framgår av dessa regler, att kravet på den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandling i under rätt sträcker sig olika långt allteftersom åtalet rör svårare eller lindrigare brott. Enligt min mening är det också naturligt att på ifrågavarande område gradera inställelsekravet efter det åtalade brottets svårhet. Vad som däremot kan diskuteras är, hur skiljelinjen mellan mål om grövre brott och mål om ringare brott på lämpligaste sätt bör dragas. I rättegångsbalken har gräns dragningen skett med ledning av straffskalans höjd. Mål om brott med straffarbete som stratfmaximum bildar sålunda en särskild grupp av mål, i
143
vilka (len tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen ar eu nara
nog nödvändig förutsättning för sakens handläggning och avgörande, medan
mål med lägre straffmaximum än straffarbete sammanförts till en annan
grupp, inom vilken kravet på personlig inställelse visserligen gäller som hu
vudregel men möjligheter föreligger att göra avsteg härifrån beroende hl. a.
på hur utredningen i målet är beskaffad. Att på detta sätt göra gränsdrag
ningen mellan de båda målkategorierna med ledning av hrottets abstrakta
svårhetsgrad, är, såsom rättegångskommittén påpekat, förenat med vissa
olägenheter. Vid åtskilliga brott förekommer straffskalor, som omfattar hade
böter, fängelse och straffarbete. I mål om sådant brott leder det nuvarande
nästan ovillkorliga kravet på personlig inställelse stundom längre an som
är sakligt befogat. Om det i sådant mål står utom tvivel, att gärningen icke
rimligtvis kan föranleda annat straff än böter och att den tilltalades per
sonliga närvaro icke heller är påkallad ur utredningssynpunkt, förefaller det
sålunda föga motiverat att, till äventyrs medelst hämtning, tvinga den till
talade att mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. Vid
åtal för brott med fängelse som straffmaximum sträcker sig å andra sidan
kravet på personlig inställelse med nuvarande gränsdragning mellan de båda
målkategorierna icke alltid så långt som önskvärt är. I denna målgiupp kan
sålunda fängelsestraff ådömas i den tilltalades utevaro, så snart utredningen
kan betecknas såsom nöjaktig, ehuru krav på i princip obligatorisk mstal-
lelseplikt i betraktande av påföljdens ingripande natur synes ligga närmast
till hands. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med rättegångskommittén
och flertalet remissorgan en jämkning påkallad av gränslinjen mellan brott
mål med principiellt obligatorisk inställelseplikt och övriga brottmål.
Rättegångskommittén har föreslagit sådan ändring av 21 kap. 2 § rätte
gångsbalken, att den tilltalade skall komma personligen tillstädes vid huvud
förhandling i underrätt, om anledning förekommer att ådöma svarare straff
än böter, så ock eljest om den tilltalades närvaro ej kan antagas sakna bety-
delse för utredningen. I anslutning härtill har rättegångskommittén förordat,
att tillämplighetsområdet för regeln i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångs
balken bestämmes så, att det kommer att omfatta fall, där anledning ej före
kommer att ådöma svårare straff än böter och saken finnes kunna nöjak
tigt utredas. Gränsdragningen mellan svårare och ringare brott har sålunda
i kommitténs förslag skett icke efter straffskalans höjd utan efter brottets
svårhet i det föreliggande fallet. Kommitténs förslag har vunnit stor anslut
ning bland remissorganen. Det vill också förefalla som om en ändamåls-
enligare ordning uppnås, om skiljelinjen mellan svårare och ringare brott på
förevarande område uppdrages efter mera konkreta bedömningsgrunder än
straffskalans höjd.
Vid övergång till en indelningsgrund, som tager sikte på den in concreto
länkbara reaktionen, kommer, såsom antytts under remissbehandlingen, icke
blott påföljder, som sinsemellan är graderade efter sin svårhet, utan även
övriga påföljder in i bilden. Härtill bör hänsyn tagas, när det gäller att med
den in concreto tänkbara påföljden som riktmärke uppdraga gränsen mellan
Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1964
144
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
brottmål med i princip obligatorisk inställelseplikt samt brottmål, i vilka
möjlighet bör förefinnas att med hänsyn till utredningens beskaffenhet göra
avsteg från grundsatsen om personlig inställelse. I överensstämmelse med
grundtanken i rättegångskommitténs förslag bör denna gräns anknyta till
den i praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssyste-
mets tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd. Gränsen synes
mig också böra utformas så, att därav tydligare än som skett i rättegångs
kommitténs förslag framgår att, när tvekan undantagsvis råder, huruvida
annan påföljd än böter kan tänkas komma till användning, målet är att
hänföra till den kategori, inom vilken den personliga inställelsen är i prin
cip obligatorisk. I enlighet härmed torde i 21 kap. 2 § rättegångsbalken böra
stadgas, att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig infinna sig per
sonligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej då anledning saknas att
ådöma annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro tillika kan anta
gas vara utan betydelse för utredningen.
Som förutsättning för tillämpning av regeln i 46 kap. 15 § andra stycket
rättegångsbalken om måls avgörande utan hinder av att den tilltalade ute
blivit eller inställt sig allenast genom ombud synes på motsvarande sätt
böra gälla, att anledning ej förekommer att ådöma annan påföljd än böter
samt att saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Utanför begreppet påföljd sådant detta begrepp användes i brottsbalken
taller särskild rättsverkan i anledning av brott, t. ex. förverkande av egen
dom. Från eventualiteten av att sådan särskild rättsverkan kan följa har
man i enlighet med denna terminologi att bortse, när det gäller att avgöra,
om ett mål enligt de föreslagna reglerna skall hänföras till den ena eller
den andra kategorin. Att disciplinstraff för krigsmän är att jämställa med
böter vid reglernas tillämpning torde framgå av 6 § militära rättegångslagen.
Den här förordade ordningen förutsätter givetvis, att man på ett för-
beiedande stadium av processen verkställer en viss prövning av frågan,
vilken påföljd som kan tänkas ifrågakomma. En dylik förhandsprövning
ar dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utrednings-
läget i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är
tråga, hai emellertid eu annan karaktär än den slutliga prövningen av
målet. Vid den förberedande prövningen har man sålunda ej att ingå på
frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörs
målet, huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, faller lika
ledes utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhets-
brott lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åkla
garen lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från
att förprövningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slut
liga provning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom
den icke syftar till annat än att från övriga brottmål särskilja dem, i vilka
någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande
dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen
icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. °
145
Vad härefter angår mål om enskilt åtal framgår av den tidigare redo
görelsen, att den tilltalade i dylikt mål är skyldig att infinna sig personli
gen vid huvudförhandling i underrätt, såframt hans närvaro ej kan an
tagas sakna betydelse för utredningen. Någon motsvarighet till den i prin
cip obligatoriska inställelseskyldigheten finnes sålunda icke på det en
skilda åtalets område. Såsom framgår av förarbetena till rättegångsbalken,
har eu sådan skyldighet här ansetts kunna bli alltför betungande för den
tilltalade. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att frångå den ord
ning som sålunda gäller på ifrågavarande område.
Den av Föreningen Sveriges häradshövdingar berörda frågan om ändring
av reglerna om vitesföreläggande är jag icke beredd att upptaga till pröv
ning i förevarande sammanhang.
Ej heller finner jag tillräcklig anledning att — såsom ifrågasatts i Svea
hovrätts remissyttrande — upptaga bestämmelserna om den misstänktes
personliga inställelse i hovrätt till granskning i vidare mån än som er
fordras med hänsyn till att straffarbete ej längre kommer att ådömas. För
närvarande gäller enligt 21 kap. 2 § första stycket andra punkten, att den
misstänkte vid huvudförhandling i hovrätt skall infinna sig personligen,
om han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning
förekommer till ådömande av sådant straff. I fråga om straffskalans och
det ådömda straffets betydelse för inträdande av viss särskild verkan har
strafflagberedningen föreslagit, att den verkan, som nu knytes till ådömt
straffarbete, efter införande av ett enhetligt frihetsstraff skall följa av
fängelse i sex månader eller däröver. Såsom skäl för denna sexmånaders-
gräns anfördes (SOU 1953: 17 s. 100 f), dels att en strafftid på sex måna
der har betydelse i andra sammanhang, dels att majoriteten av fängelse
straff lyder å kortare tid än sex månader, låt vara att ett icke ringa antal
domar å straffarbete med strafftider understigande sex månader också
förekommer.
Det kan självfallet diskuteras, vilken punkt på fängelseskalan som bäst
skall kunna anses svara mot gränsen mellan fängelse- och straffarbets-
brott. Den av strafflagberedningen föreslagna sexmånadersgränsen torde
dock kunna godtagas. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis
synes man nämligen därigenom komma att i den utsträckning det är prak
tiskt möjligt bibehålla den nuvarande uppdelningen av brott, som skall
eller icke obligatoriskt skall föranleda personlig inställelse. Såsom anförts
i det föregående när det gäller inslällelseskyldigheten i underrätt, bör upp
märksammas även andra påföljder än straff. Enligt 36 kap. 6 § brottsbal
ken jämställes internering med fängelse i minst sex månader, när det gäl
ler särskild rättsverkan. Även i förevarande sammanhang torde interne
ring böra jämställas härmed. Däremot synes det icke vara erforderligt att
i 21 kap. 2 § rättegångsbalken nämna skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller
överlämnande till särskild vård, vilka efter särskilt förordnande kan jäm
ställas med sådant straff. Beträffande det fall, att någon av sist nämnda
påföljder ådömts, torde det få ankomma på hovrätten att, med ledning
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
av stadgandet att den misstänkte skall infinna sig personligen om hans när varo ej kan antagas sakna betydelse, bestämma om hans inställelse.
Bestämmelsen om inställelseskyldigheten i hovrätt bör naturligen äga tillämpning jämväl å den som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande dömts till straffarbete. Med hänsyn till vad som enligt 4 § i den före slagna promulgationslagen till brottsbalken skall gälla för hovrättens be stämmande av straff, torde obligatorisk inställelseskyldighet böra krävas endast om straffet är så långt som föreslagits i fråga om fängelse. Uttryck lig föreskrift härom föreslås intagen i övergångsbestämmelserna.
23 KAP.
I 7 § andra stycket torde »frihetsstraff» böra utbytas mot »fängelse». »Frihetsstraff» avser här enligt gällande rätt icke några andra påföljder än straffarbete och fängelse.
I 22 § första stycket andra punkten syftar däremot »frihetsstraff» ej blott på de tidsbestämda frihetsberövande påföljderna. En lämplig avgräns- ning av de fall, då förundersökning bör krävas i mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt, torde kunna ske genom att i lagtexten i stället för »frihetsstraff eller avsättning» insättes »annan påföljd än böter eller suspension». I första punkten torde kunna användas uttrycket »icke annan påföljd än böter är stadgad» för att utmärka den gräns som avses gälla.
24 KAP.
I överensstämmelse med vad som anförts vid 1 kap. torde i 1 § första stycket »brott, varå straffarbete kan följa» böra ändras till »brott, varå fängelse i mer än ett år kan följa». År det vid tillämpning av regeln i dess ändrade utformning fråga om brott, som begåtts före brottsbalkens ikraft trädande, torde hänsyn böra tagas till det straff, som kunnat följa å brot tet, om det begåtts efter balkens ikraftträdande. Undantag bör dock göras för det fall, att häktning ej skulle ha kunnat meddelas enligt de regler, som gällde före ikraftträdandet. Föreskrifter av nu angivet innehåll kan lämp ligen meddelas i form av övergångsbestämmelser till lagen om ändring i rättegångsbalken. Det är att märka, att uttrycket, att straff av viss svår- hetsgrad »kan följa» å brottet, innebär att hänsyn skall tagas ej blott till den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestäm melsen om brottet, utan även till andra på den i det särskilda fallet tillämp liga straffskalans storlek inverkande regler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160). Därmed åsyftas bl. a. återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken och den bestämmelse om straffmaximum som upptages i 20 kap. 5 § brottsbalken. Om fråga är om flera brott, får vid bedömningen av vad som kan följa hän syn tagas till varje brott för sig. Det är icke avsett att man skall beakta det högsta gemensamma straff som kan bestämmas jämligt 26 kap. 2 § brotts balken.
Kungl. Maj.ts proposition nr
10
år
196'r
147
I 1 § tredje stycket torde den ändringen böra göras, att bestämmelsen
blir tillämplig när fråga är om brott för vilket icke är stadgat lindrigare
straff än fängelse i två år. I sista stycket bör »röstning av befattning på
viss tid» ändras till »suspension».
I det följande kommer att föreslås, att åtskilliga nu gällande bestämmel
ser, som hänför sig till proceduren i mål mot unga lagöverträdare, samlas
— delvis i omarbetat skick — i en lag med vissa bestämmelser om för
farandet beträffande underåriga lagöverträdare. Regeln i 3 § första stycket
andra punkten i förevarande kapitel om särskild förutsättning för häkt
ning av den som är under aderton år har samma speciella karaktär som
de förfarandebestämmelser vilka skall samlas i den föreslagna nya lagen.
Det förefaller därför lämpligt att bryta ut denna regel ur rättegångsbalken
och infoga den i denna lag, till vilken nu hänvisning torde få göras i ett nytt
andra stycke i 3 §.
I 7 § andra stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
Om tilltalad jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklaras icke kunna fällas till
ansvar, kan rätten icke med stöd av 24 kap. 21 § rättegångsbalken förordna,
att han skall häktas eller kvarbli i häkte. Enligt brottsbalken förekommer
ej längre straffriförklaringar i nuvarande mening. I flertalet fall kommer så
dana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu avses i 5 kap. 5 § strafflagen
att dömas till påföljd, företrädesvis överlämnande till särskild vård. Efter
som den som överlämnas till särskild vård är att anse såsom dömd för brott,
föreligger enligt 21 § i förevarande kapitel möjlighet för domstolen att för-
ordna!°att han skall häktas eller i häkte avbida, att domen vinner laga kraft.
Självfallet bör det så långt som möjligt undvikas, att psykiskt abnorma per
soner hålles i häkte. Det torde emellertid icke vara erforderligt att nu göra
någon jämkning av lydelsen i 21 §. De särskilda problem, som sammanhäng
er med intagning å sinnessjukhus när den som är häktad överlämnas till
vård enligt sinnessjuklagen, torde få övervägas ytterligare i samband med
den nya sinnessjuklagstiftning som förberedes.
Med bibehållen lydelse av 21 § kommer paragrafen icke att omfatta den
som erhållit påföljdseftergift eller den som jämlikt 33 kap. 2 § tredje styc
ket brottsbalken förklarats fri från påföljd.
25 KAP.
I 1 § bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
Ordet »påföljd» användes i 4 § liksom på åtskilliga andra ställen i rät
tegångsbalken (32 kap. 6 §, 42 kap. 10 §, 43 kap. 11 §, 44 kap. 2 4 §§, 47
kap. 9, 14 och 24 §§, 48 kap. 3 § andra stycket, 50 kap. 14 §, 51 kap. 14 §,
55 kap. 2 § och 56 kap. 2 §) i en annan betydelse än i brottsbalken. Bety
delseskillnaden är emellertid så uppenbar, att någon ändring ej erfordras av
de nämnda paragraferna i rättegångsbalken.
Kunql. Maj.ts proposition nr JO år 196b
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
27 KAP.
Den i 2 § andra punkten och 16 § första stycket förekommande avgräns- ningen av svåra brott bör i överensstämmelse med principer, för vilka redo gjorts i det föregående, hänföras till brott, för vilka ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år.
Gränsdragningen i 3 § torde böra vara densamma som i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.
28 KAP.
I 1 § första stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 14 § första stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».
29 KAP.
Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet nödvän diggör relativt omfattande ändringar i reglerna angående omröstning i brott mål. Dessa regler är förhållandevis komplicerade, men med hänsyn till att de måste täcka vitt skilda omröstningssituationer, torde någon förenkling av dem icke vara möjlig. Reglerna har gjorts till föremål för rättsvetenskaplig analys (Lars Welamson i Svensk .Juristtidning 1956 s. 465 ff, Per Olof Eke löf, Rättegång, III, s. 51 ff), som närmast synes ge vid handen, att en ut byggnad och komplettering av dem skulle kunna undanröja viss tvekan om deras rätta tillämpning. Då det emellertid måste anses angeläget, att reglerna ej erhåller en vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig avfattning än lör närvarande, och då tvekan om deras innebörd icke synes behöva uppstå annat än i sällsynta undantagsfall, föreslås i förevarande sammanhang icke andra ändringar än som betingas av påföljdssystemets omläggning.
Enligt 2 § andra stycket skall i visst fall »straff eller annan påföljd» be stämmas genom särskild omröstning. Med hänsyn till att regeln icke torde kunna avse andra påföljder än de i brottsbalken såsom påföljder beteck nade, synes orden »straff eller annan» vara överflödiga.
Reglerna i 2 § tredje och fjärde styckena angående de fall, då mer än en omröstning rörande påföljden skall företagas, bygger på tanken, att sär skilda omröstningar kan vara erforderliga, då det råder delade meningar huruvida annan påföljd än allmänt straff skall tillgripas. Skillnad göres i gallande lag mellan å ena sidan villkorligt anstånd med straffs verkstäl lande samt å andra sidan villkorligt anstånd med straffs ådömande, ung domsfängelse, förvaring, internering och annan skyddsåtgärd. Eftersom vill korlig dom och skyddstillsyn enligt brottsbalken är självständiga påföljder och icke såsom den nuvarande villkorliga domen innebär något anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföjd, bör både villkorlig dom och skyddstillsyn göras till föremål för omröstning i samma ordning som ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild
149
vård. Med hänsyn till att villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan kombineras med ådömande av dagsböter är det önskvärt, att särskild omröstning om annan påföljd än straff kan utsträc kas till att omfatta också fall, då fråga uppkommit om ådömande av bötes straff i förening med annan påföljd. Eftersom i dylika fall valet ej sällan torde komma att stå mellan å ena sidan annan påföljd än straff i förening med dagsböter och å andra sidan fängelse, bör särskild omröstning om kom binerad påföljd ske före eventuellt erforderlig omröstning om enbart straff. Särskild omröstning torde vidare i mån av behov få ske i frågan, huruvida dom å skyddstillsyn skall innefatta förordnande jämlikt 28 kap. 3 § första stycket brottsbalken om behandling i anstalt, samt då fråga uppkommit om påföljdseftergift eller frihet från påföljd i enlighet med stadgandet i 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken. Dylik omröstning bör då företagas före om röstning om straff.
Regeln i nuvarande fjärde stycket om särskild omröstning, då fråga upp kommit om villkorligt anstånd med straffs verkställande, blir såsom tidigare berörts ej längre erforderlig.
Reglerna i nuvarande femte stycket av 2 § om röstsammanräkning berö- res likaså av ändringarna i påföljdsreglerna. Eftersom ungdomsfängelse i brottsbalken ej betecknas som straff, behöver undantag för denna påföljd ej längre göras i styckets senare led. Straffriförklaring av psykiskt abnorma förekommer ej enligt brottsbalken; frikännande på grund av den tilltalades sinnesbeskaffenhet bör därför ej längre nämnas. Vid röstsammanräkningen torde ej röst för påföljdseftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brotts balken eller för frihet från påföljd jämlikt 2 § sista stycket samma kapitel böra jämställas med röst för frikännande. Ledamot som avger sådan röst anser ju den tilltalade ha begått brottslig gärning och bör därför, om han överröstas, i motsats till den som röstat för frikännande vara beredd att del taga i bestämmandet av påföljd. Endast den som röstat för frikännande skall alltså vid bestämmande av straff anses ha biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen.
Enligt 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är fängelse, suspension och avsättning att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff. Där utöver ger brottsbalken icke några föreskrifter om olika påföljders inbördes svårhetsgrad. I 36 kap. 6 § andra stycket sägs visserligen, att vid tillämp ning av föreskrifter om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff ■skall lika med fängelse anses villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel se och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnan de till särskild vård. Internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ung domsfängelse och överlämnande till särskild vård skall därvid anses motsva ra fängelse i sex månader. Dessa regler torde emellertid icke kunna göras tillämpliga vid röstsammanräkning. Då fråga är om sådan särskild omröst ning, som avses i 2 § tredje stycket första punkten, torde när det gäller röst ning om viss påföljd liksom för närvarande ordföranden böra äga utslags- röst vid lika röstetal; 3 § andra stycket torde böra ändras i överensstämmel
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1004
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
se härmed. Det synes icke nödvändigt att här särskilt nämna omröstning om mening, enligt vilken påföljd skall kombineras med böter eller i sltyddslill- syn skall ingå behandling i anstalt. Det torde ändå vara tydligt, att vid den na omröstning ingen mening kan anses lindrigare än annan; sista alterna tivet kan i dessa fall alltid tänkas bli visst straff. Däremot torde vid särskild omröstning den, som uttalar sig för påföljdseftergift eller frihet från på följd för någon som begått brott under inflytande av själslig abnormitet, kunna anses rösta för en lindrigare mening än den som röstar emot.
30 KAP.
I överensstämmelse med vad som anförts vid 6 kap. bör i 6 § »svårare straff» utbytas mot »annan påföljd». I 9 § andra stycket torde »straff» böra ersättas med »påföljd».
31 KAP.
Den som jämlikt 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken erhållit påföljds eftergift torde, när det gäller återgäldande av rättegångskostnad enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken, icke böra jämställas med den som dömts för brot tet. Å andra sidan synes det, såsom strafflagberedningen har anfört i be tänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m., icke vara lämpligt att jämställa ho nom med tilltalad, som frikännes, med följd att han icke kan förpliktas att återgälda något av kostnaderna. Däremot torde den regel, som nu gäller be träffande straffriförklarade, kunna göras tillämplig beträffande dem som erhållit påföljdseftergift. Rätten får därigenom i varje särskilt fall med hän syn till omständigheterna pröva, om den skall ålägga den tilltalade återbe- talningsskyldighet. Denna regel torde vidare, när brottsbalken träder i kraft, få avse icke den som straffriförklarats utan den som begått brott under in flytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.
I 10 § stadgas för närvarande, att högre rätts dom i kostnadshänseende skall anses som fällande bl. a. om den tilltalade dömes till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt. Utbyte av tidsbestämt fri hetsstraff mot ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller mot annan skyddsåtgärd anses lika litet som det omvända förhållandet utgöra någon skärpning av den av lägre rätt ådömda påföljden. Ordalagen i 10 § synes böra jämkas. Med hänsyn till den fasta definition som i brottsbalken givits begreppen straff och påföljd torde det icke vara lämpligt att i förevarande paragraf i fortsättningen endast reglera det fallet, att högre rätt ådömer svå rare straff än lägre rätt. Stadgandet torde i stället böra hänföra sig till att svårare påföljd ådömes. Härigenom avses icke att frångå den nu intagna ståndpunkten, att ett utbyte av straff mot annan påföljd eller omvänt i regel ej är att anse som skärpning. För denna bedömning torde stöd kunna häm tas i reglerna i 51 kap. 25 §. Det är dock påkallat, att bedömningen icke in- skränkes till vad som i teknisk mening utgör straff. Såsom fällande dom bör
151
t. ex. anses även det fallet, att någon som i lägre rätt erhållit påföljdsefter
gift av högre rätt dömes till straff eller annan påföljd.
Om den som frikänts av underrätt i högre rätt erhåller påföljdseftergift,
torde domen i kostnadshänseende böra betraktas som fällande. Även av den
na anledning bör en omredigering ske av 10 §. Prövningen av om i det en
skilda fallet skyldighet att återgälda kostnaden skall åläggas kommer där
vid att ske jämlikt 1 § andra stycket.
36 KAP.
I 5 8 fjärde stycket bör göras en ändring, motsvarande den som föresla
gits vid 27 kap. 2 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år J96i
46 KAP.
För den ändring som föreslås i 15 § har redogjorts i det föregående vid
21 kap.
48 KAP.
Såsom nämnts vid behandlingen av 25 kap. föreslås termen »påföljd» få
kvarstå i rättegångsbalken också på några ställen, där den ej har samma in
nebörd som i brottsbalken. I 48 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken torde den
dock böra utbytas mot »särskild rättsverkan». Detta uttryck torde liksom
det nuvarande »påföljd» böra förses med bestämningen »sådan» för att an
giva, att fråga ej är om samma vidsträckta krets av särskilda rättsverkning
ar, som avses i 36 kap. 6 § brottsbalken, utan blott om förverkandelilcnan-
de följder av att någon fälles till ansvar, t. ex. de som nämns i 9 § förord
ningen den 17 maj 1923 ang. skatt för hundar och 10 § andra stycket kun
görelsen den 23 maj 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat.
I 48 kap. 1 § torde vidare den ändringen böra vidtagas, att paragrafen får
avse brott för vilket allenast böter är stadgade i stället för brott varå allenast
böter kan följa.
51 KAP.
Undantagen från den allmänna regeln om huvudförhandling i brottmål tor
de böra utökas med de fall, att den tilltalade av underrätten erhållit påföljds
eftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken eller jämlikt samma
kap. 2 § tredje stycket förklarats vara fri från påföljd.
Förbudet i 51 kap. 25 § mot ändring av dom till den tilltalades nackdel i
anledning av talan, som fullföljts av den tilltalade eller av åklagaren till
hans förmån, måste ges en till överensstämmelse med brottsbalkens på
följ dssystem ändrad utformning. I paragrafens första punkt torde, av sam
ma skäl som anförts vid 31 kap. 10 §, vad nu sägs om svårare straff böra
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
ersättas av stadgande om svårare påföljd. En objektiv jämförelse med hän syn till svårhetsgrad mellan straff och övriga påföljder är i stor utsträck ning icke möjlig. Utbyte av fängelse mot villkorlig dom, skyddstillsyn, ung domsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård föreslås där för — på motsvarande sätt som beträffande nuvarande påföljder — kunna ske utan hinder av det i paragrafens första punkt inskrivna förbudet mot ändring till den tilltalades nackdel. Likaså bör hovrätten, då underrätten meddelat villkorlig dom eller dömt till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in ternering eller överlämnande till särskild vård, kunna ådöma vilken annan påföljd som helst. Förordnar hovrätten i de fall som nu berörts om villkor lig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, bör också för samma brott kunna dömas till böter. Med det i brottsbalken tillämpade systemet för behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare torde någon motsvarighet till stadgandet i paragrafens sista punkt ej vara erforderlig. Eftersom sådan lagöverträdare dömes till påföljd, blir de i pa ragrafen eljest meddelade reglerna tillämpliga; har han av underrätten för klarats fri från påföljd jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, sy nes hovrätten icke böra på hans talan kunna döma till påföljd.
53 KAP.
I 2 § 4 bör göras en ändring motsvarande den som föreslagits vid 6 kap.
54 KAP.
De nya reglerna om brottspåföljder nödvändiggör vissa ändringar i 12 § andra stycket. I avvaktan på resultaten av domstolskommitténs övervägan den om fullföljdsrätten till högsta instans torde nu icke böra vidtagas änd. ringar i syfte att inskränka eller utvidga fullföljdsrätten. De ändringar som föreslås avses så nära som möjligt motsvara läget enligt gällande rätt.
I uppräkningen av de ådömda påföljder m. m., som föreslås medföra att prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas, upptages avsättning. Däremot saknas motsvarighet till domar å straffriförklaring. Har någon be gått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själs lig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, och har skyddstillsyn, dagsböter ej under 60 eller penning böter ej under 1 500 kronor eller överlämnande till särskild vård tillämpats, kan prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2. Har påföljden stan nat vid lägre bötesstraff eller har påföljd funnits icke böra ådömas, kan däremot prövningstillstånd meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § 1, om icke brottet är av den svårhetsgrad att fängelse i mer än ett år är stadgat.
58 KAP.
I 3 § första stycket 2 föreslås den ändringen, att resning skall kunna be viljas om fängelse i mer än ett år är stadgat för brottet.
Kungl. M(ij:ts proposition nr 10 år 1!)C>\
153
Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare
Inledning
I brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöver
trädare. Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga reg
ler gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller
23 år. Brottsbalkens regler angående underåriga lagöverträdare ersätter ej
blott strafflagens motsvarande regler utan även lagen den 30 december 1952
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.
För unga lagöverträdare upptages som påföljd överlämnande till vård en
ligt barnavårdslagen. För 15—17-åringar gäller enligt balken vidare följan
de specialregler. Dessa unga får ej annat än då synnerliga skäl föreligger
dömas till fängelse (26: 4 första stycket). För brott, som någon begått före
18 års ålder, får ej dömas till livstids fängelse (26:4 tredje stycket) och
sådant brott får ej heller läggas till grund för straffhöjning vid återfall (26:
3 andra stycket), detta även om gärningsmannen vid domfällandet nått 18
års ålder. Vidare är förutsättningarna för nedsättning av straff för sådant
brott under straffskalans minimum icke så stränga som eljest (33:4). Be
träffande ådömande av skyddstillsyn och ungdomsfängelse gäller vissa be
gränsningar, då den tilltalade ej fyllt 18 år vid tiden för domen. För tillämp
ning av skyddstillsyn förutsättes att påföljden befinnes lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen; ungdomsfängelse får ådömas endast om påfölj
den är uppenbart lämpligare än annan påföljd (28: 1 andra stycket, 29: 1
andra stycket). I skyddstillsyn kan ej behandling i anstalt ingå (28: 3 förs
ta stycket, 28: 9 andra stycket).
För 18—20-åringar gäller också vissa särbestämmelser i brottsbalken.
Fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande är påkallat främst av
hänsyn till allmän laglydnad eller när fängelse eljest finnes lämpligare än
annan påföljd (26: 4 andra stycket). Ådömande av ungdomsfängelse ifråga-
kommer i första hand beträffande dem som vid tiden för domen tillhör
denna åldersgrupp (29:1 första stycket). En särregel är tillämplig såväl
beträffande denna åldersgrupp som beträffande 21—22-åringar, nämligen
den som ger rätten befogenhet att besluta, att i dom å skyddstillsyn med
delat förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet omedel
bart (28:3 andra stycket). Liksom 15—17-åringar kan 21—22-åringar dö
mas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare
än annan påföljd (29: 1 andra stycket).
Även rättegångsbalken innehåller särskilda regler beträffande unga lag
överträdare. Är misstänkt omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra vårdnadshavare^
som också har rätt att föra talan för den omyndige (21: 1 första stycket).
Vårdnadshavare!! utser också försvarare för misstänkt, som är under 18 år (21: 3 andra stycket). Om häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning, att häktningsskäl ej längre föreligger, kan ordnas, får han ej häktas. Som för utsättning för att en 15—17-åring skall få häktas gäller att det skall vara uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas (24: 3 första stycket).
Lagen den 19 maj 19U om eftergift av åtal mot vissa underåriga ansluter sig till de allmänna föreskrifterna om åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångs balken. Denna lag gäller endast brott, som kan följas av svårare straff än böter (1 §). Enligt lagen kan för brott, som begåtts av den som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år, åtal eftergivas, om antingen brottet är ringa och up penbarligen skett av okynne eller förhastande eller också den underårige 1 ) ombändertages för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, eller 2) blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd, eller 3) utan sådan åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Gemensamt för 1)—3) gäller, att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl skall kunna antagas vara den lämpligaste för den underåriges tillrättaförande. Eftergift enligt denna lag kan över huvud icke ske, om det med hänsyn till den allmänna laglyd naden eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallat, att åtal väckes (2 §).
Fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet. Efter ges ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §). Prövningen ankommer i princip på statsåklagare men har i viss utsträckning överförts till distrikts- åklagarna.
Om skälig anledning föreligger att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han fattar beslut i ärendet, inhämta yttrande av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas. Yttrandet skall avges med största skyndsamhet och ge upplysning, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämn dens mening sådan åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaföran de. Om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, skall ytt
randet också innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveck ling och för hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet ringa, får åklagaren efterge åtalet utan att nämndens yttrande inhämtats (4 §). En förutsättning för åtalseftergift i de fall, då brottet medfört skada av någon betydelse, är att åklagaren såvitt möjligt berett målsäganden till fälle alt yttra sig (5 §).
När beslut om åtalseftergift enligt 1944 års lag meddelats, skall det på lämpligt sätt delges den underårige. Barnavårdsnämnd, som förutsättes vid taga åtgärd, skall underrättas om beslutet (6 §). Meddelad eftergift kan återkallas, om skäl därtill föreligger ur allmän synpunkt (7 §).
Lagen erinrar slutligen (8 §) om de ytterligare regler om åtalseftergift, som finns beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse (19 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse) eller som för samhällsvård inskrivits vid ungdomsvårdsskola (69 § barnavårdslagen den 29 april 1960) eller som in
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är HKil
155
tagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets vård).
Lagen den 20 december 19U6 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig har likaledes karaktär av komplement till rättegångsbal ken. I lagen ges särskilda föreskrifter beträffande domstolarnas handlägg ning av mål mot lagöverträdare under 21 år. Föreskrifterna innehåller i den underåriges intresse gjorda undantag från och skärpningar av rättegångsbal kens regler om offentlighet, personutredning, underrätts sammansättning, förordnande av offentlig försvarare och tidsfrister för rättegångsåtgärder.
Beträffande offentlighet föreskrives, att mål mot underårig om ansvar för brott, varå kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt skall utsättas till handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrar sig uppmärksamhet. Där jämte har rätten vissa möjligheter att låta handlägga mål mot underårig inom stängda dörrar, om den underårige kan antas bli föremål för uppen bart olämplig uppmärksamhet (1 §).
I syfte att skapa ytterligare garantier för att domstolen erhåller god ut redning rörande den underåriges personliga förhållanden har föreskrivits, att vårdnadshavare och personundersökare bör höras i målet (2 §). I mål, där frihetsstraff, förvaring, villkorligt anstånd med straffs ådömande eller överlämnande för samhällsvård kan väntas följa bör i första hand tjänst göra nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom (4 §). I sådana mål skall i princip offentlig försvarare förordnas för den un derårige (5 §).
Mål mot underårig skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot 15—17-åring för brott, varå straffarbete kan följa, gäller samma tids
frister som för häktad. Huvudförhandling i mål mot 15—-17-åring, som ej är häktad, behöver dock i princip hållas först inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes (6 §).
Departementschefen. I det föregående har redogjorts för de ändringar, som föreslås i rättegångsbalken i samband med brottsbalkens ikraftträdan de. Utöver rena följdändringar föreslås främst en omdaning av de nuvaran de åtalsreglerna i 20 kap. 6 och 7 §§rättegångsbalken. De vidgade möjlig heter, som åklagare sålunda föreslås erhålla att besluta att icke tala å brott, berör också användningen av åtalseftergifter eller däremot svarande åt gärder beträffande underåriga lagöverträdare. Även den ändring av på följ dssystemet för unga lagöverträdare som brottsbalken medför utgör an ledning att till förnyad behandling upptaga de regler, som för närvarande har sin plats i 1944 års åtalseftergiftslag.
Också 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av un derårig torde böra överses i anledning av att brottsbalken föreslås träda i kraft. I detta sammanhang torde vidare böra tagas ställning till ett av straff lagberedningen i dess slutbetänkande framfört förslag att bereda barna- vårdsorgan möjlighet att begära domstols prövning, huruvida den som ej
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
fyllt 15 år begått viss gärning. Som jag i det följande närmare skall utveck
la synes övervägande skäl tala för att detta institut, av strafflagberedningen
benämnt bevistalan, införes i svensk rätt.
De regler, som nu finns intagna i 1944 och 1946 års lagar, har det sakliga
sambandet, att de avser förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare.
Reglerna synes därför lämpligen kunna sammanföras i en lag, vari då ock
så kan infogas den regel om häktning av underåriga, vilken såsom nämnts
i det föregående föreslås utbruten ur 24 kap. 3 § rättegångsbalken. Ur lag
teknisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att ansluta bestämmelser om
bevistalan till de regler, som gäller proceduren i mål mot unga lagöverträ
dare.
Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare
I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) föreslogs
en betydande omläggning av reglerna om åtal beträffande brott som förövats
av lagöverträdare i åldern 15—17 år. Enligt förslaget skall allmänt åtal
få väckas allenast om åklagaren finner, att handläggning vid domstol er
fordras för utredning om brottet, att den unge bör dömas till böter eller
att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anled
ning föreligger att draga saken under domstols prövning. Förslaget och ytt
randena däröver har redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 63 ff.
I olika sammanhang har inkommit framställningar med avseende å be
handlingen av unga lagöverträdare. Ordförandena i och chefstjänstemännen
hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Häl
singborg, Örebro och Gävle har i anslutning till överläggningar i november
1961 angående aktuella barnavårdsfrågor framfört vissa synpunkter på frå
gan om kompetensfördelningen mellan å ena sidan åklagare och domstolar
och å andra sidan barnavårdsnämnder. Därvid framhölls, att en grundläg
gande utvecklingslinje i det kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige under
de senaste decennierna varit att överföra ansvaret för de yngsta lagöverträ
darna — i den mån kriminalitetsyttringarna varit av allvarligare natur —
från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården. Tillkoms
ten av 1944 års åtalseftergiftslag betecknades som ett betydelsefullt steg i
denna riktning. Denna lag har som given förutsättning, att fråga om åtgärd
enligt barnavårdslagen självständigt och utan obehöriga bihänsyn skall prö
vas och avgöras av barnavårdsnämnd i enlighet med lag och praxis. Grän
sen mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella organens kompetens
säges dock i praktiken ha visat sig oklar och ha förorsakat konfliktsituatio
ner. Att domstolarna enligt brottsbalken skall äga överlämna unga lagöver
trädare ej blott till omhändertagande för samhällsvård utan till behandling
över huvud taget enligt barnavårdslagen har antagits innebära ökade risker
för konflikter. En lösning av frågan om kompetensfördelningen bör utgå
från att de berörda organen skall kunna handla självständigt inom sina om
råden.
157
I skrivelse, som överlämnats ilen 5 april 19(53, har Svenska socialvårds-
förbundct och barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg tagit upp
lagstiftningen om åtalseftergift till behandling. Det görcs gällande, att un
der de senaste fyra åren betydande förändringar ägt rum med avseende å
den kriminalpolitiska behandlingen av de yngsta lagöverträdarna. Åtalsef
tergifterna anges ha, relativt sett, minskat, medan fall av villkorlig dom,
bötesstraff, överlämnande till samhällsvård och frihetsstraff ökat. I skrivel
sen framhålles, att varsamhet bör iakttagas i fråga om skärpningar av re-
aktionsformerna i synnerhet beträffande åldersgrupperna närmast över den
nuvarande straffmyndighetsåldern. Gränsen mellan domstolars och barna
vårdande myndigheters kompetensområden har stundom visat sig oklar.
Mellan åklagare och barnavårdsnämnd kan uppkomma en motsatsställning,
eftersom de ju har att bedöma ärenden angående unga lagöverträdare från
skilda utgångspunkter, nämligen å ena sidan hänsyn till den allmänna lag
lydnaden och å andra sidan frågan om vilka åtgärder som i det enskilda
fallet är erforderliga och de bästa för den unge och hans utveckling. I skri
velsen anföres vidare:
När strafflagberedningen utformade förslaget till 1944 års lag om åtals
eftergift anförde den att syftet med det nya rättsinstitutet skulle vara att
förhindra de skadliga effekterna av själva lagförandet. Även om departe
mentschefen i propositionen uttalade sig mera återhållsamt på den punkten,
torde strafflagberedningens synpunkt varit en viktig motivering för lagen
om åtalseftergift. Ett vidare beaktande av denna synpunkt är enligt uppfatt
ningen bland den sociala barnavårdens representanter liksom på barnpsy-
kiaterhåll påkallat, i synnerhet beträffande 15—16-åringarna. Frånsett den
ogynnsamma verkan själva rättegångsförfarandet kan ha på de unga, kan
det också ifrågasättas, om inte ungdomarnas respekt för domstolarna av
trubbas, om de blir föremål för domstolsförhandling i alltför stor utsträck
ning, vanligen utan att andra reaktioner än villkorlig dom eller böter följer.
Ur barnavårdssynpunkt är det i regel önskvärt att lagföring av unga lag
överträdare undvikes, om man frånser enklare polisiära förseelser, där straff
föreläggande kommer i fråga. En inskränkning av allmän åklagares rätt att
väcka åtal för gärning, som någon begått i åldern 15—17 år, framstår där
för som angelägen.
Med hänsyn till den såsom oroande betecknade förskjutningen av valet av
behandlingsåtgärder för kriminell ungdom, som enligt skrivelsen inträtt un
der de senaste fyra åren, och med hänsyn till de allmänna uttalanden om
den sociala barna- och ungdomsvårdens ansvar för lagöverträdare i nämn
da åldrar, som gjorts i riksdagen i samband med behandlingen av förslaget
till brottsbalk, syntes det kunna ifrågasättas, om ej frågan om inskränkning
i allmän åklagares åtalsrätt borde bli föremål för förnyad prövning i sam
band med tillkomsten av ny lag angående eftergivande av åtal. I skrivelsen
erinrades om de förslag som strafflagberedningen framlagt i betänkandet
Skyddslag.
Departementschefen. I det föregående har vid redogörelsen för ändringar
i rättegångsbalken redovisats de förslag till utformning av åtalsreglerna
Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1901
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
som föranledes av brottsbalken. De särskilda reglerna om eftergift av åtal
mot vissa underåriga har emellertid därvid lämnats åsido. De har i gällande
rätt väsentligen en annan karaktär än rättegångsbalkens regler om åtalsef
tergift. Sålunda har de tillkommit av övervägande kriminalpolitiska skäl
och hänför sig närmast till regelsystemet för de olika reaktionsformerna
mot brott. Med de utvidgningar av möjligheterna för åklagare att besluta att
ej tala å brott, som nu föreslås genomförda i rättegångsbalken, minskas i
någon mån denna skillnad mellan åtalsregler inom och utom rättegångs
balken. Särskilda åtalsregler är emellertid alltjämt erforderliga när det gäl
ler de yngsta lagöverträdarna.
Mitt ståndpunktstagande till det förslag till sådana regler som strafflag
beredningen framlagt har jag redovisat vid lagrådsremissen av brottsbalken
år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 89 f). Med utgångspunkt från det påföljds-
system för de unga lagöverträdarna som då föreslogs fann jag, att förutsätt
ningarna för att åklagare skall kunna underlåta åtal borde nära överens
stämma med dem som gäller enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.
När det gäller att utforma ifrågavarande åtalsregler måste i nuvarande
läge utgångspunkten vara det påföljdssystem för de yngsta lagöverträdarna
som fastställts genom brottsbalken. Huvudprincipen i brottsbalken är, att
ansvaret för att lagöverträdare i åldern 15—17 år beredes erforderlig vård
lägges på den sociala barna- och ungdomsvården. Detta framgår av de för
utsättningar och begränsningar som balken uppställer för tillämpningen av
de olika påföljderna. Det tämligen vida register för val av påföljd som brotts
balken erbjuder gör det emellertid tydligt, att valet ytterst måste läggas på
de judiciella organen.
Den fråga som det nu gäller att avgöra är i vilken utsträckning valet av
påföljd skall hänskjutas till domstol och alltså i vilka fall påföljdsfrågan
får avgöras genom åklagares beslut att ej väcka åtal.
En av de huvudgrunder på vilka den nuvarande åtalseftergiftslagen vilar
torde kunna uttryckas så, att åtal bör kunna underlåtas om man härigenom
åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts.
Denna tankegång torde alltjämt få vara grundläggande för förevarande lag
stiftning. Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barna
vårdslagen intar i brottsbalkens påföljdssystem leder principen till att om
rådet för underlåtenhet att åtala vidgas. Det blir i ett betydande antal fall
icke nödvändigt att väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan, därför att
det av lagstiftningen förutsatta ingripandet mot lagöverträdaren ändå kom
mer till stånd.
Från barnavårdshåll har framförts tanken att åtal mot unga lagöverträ
dare bör underlåtas även av det skälet, att rättegångsförfarandet inför dom
stol kan ha ogynnsam verkan på de unga. Synpunkten har berörts i det före
gående vid redogörelsen för förslaget att i 20 kap. 7 § rättegångsbalken ge
vidgade möjligheter att underlåta åtal även för grova brott. Anledning att
åberopa förevarande skäl för att ej väcka åtal kan naturligen förekomma
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år lOtib
159
oftare när det gäller de yngsta lagöverträdarna än när det gäller äldre. .lag kan emellertid ej finna det befogat att generellt uttala, att åtal bör undvi kas av detta skäl. Det bör i detta sammanhang framhållas, att särskilda regler föreslås för domstolens handläggning av mål mot unga lagöverträ dare.
Åklagarens avgörande av om åtal skall väckas kommer med det sagda att i väsentlig mån bero på hans bedömning av påföljdsfrågan. År åklagaren osäker huruvida lämpligt ingripande kan komma till stånd utan åtal, torde han böra hänskjuta avgörandet till domstols prövning.
I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har alt pröva om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill härtill anföra, alt barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser, och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brotts balkens påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hän- skjutes till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med tillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana är påkallade.
Brottsbalkens påföljdssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta påföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de so cialvårdande och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt bar navårdsnämnden att besluta om samhällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får till läggas alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag givit uttryck åt uppfattningen, att de problem som kan uppkomma skall kunna lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det är fort farande min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande samarbe
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
te mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling mot större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom domstols väsendet och på det kommunala området, torde situationen i dag närmast vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.
Vad beträffar de åtalsregler, som nu återfinnes i 1944 års lag, torde ingen invändning kunna riktas mot att, när fråga är om ringa brott som uppen barligen skett av okynne eller förhastande, möjlighet gives att underlåta åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. Kra vet, att brottet skall vara ringa, kan emellertid möjligen misstolkas därhän, att åtal icke skulle kunna underlåtas i de fall, då särskilt straff finnes stad gat för ringa brott, och den aktuella gärningen enligt lag och praxis ej är hänförlig till ringa brott i denna bemärkelse. Men även eljest torde detta krav begränsa tillämpningsområdet alltför mycket. I fall när det uppenbar ligen är fråga om gärning som är en tillfällighet och tillräcklig varning för den unge erhålles genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, torde möjlighet böra finnas att underlåta åtal även för brott som ej i och för sig kan sägas vara ringa. Det bör, för att taga ett konkret exempel, ej vara ute slutet att åklagaren med stöd av denna regel kan besluta att icke åtala ett av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle vara att anse som stöld och ej som snatteri. Som förutsättning för att åtal ej skall väckas torde därför ej böra uppställas att brottet är ringa. Tillämp- ningsutrymmet för regeln begränsas alltid av föreskriften, att åtal skall väc kas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
I andra fall än då fråga är om brott, som uppenbarligen begåtts av okyn ne eller förhastande och som ej ur allmän synpunkt bör bli föremål för domstolsbehandling, bör åtal få underlåtas endast under förutsättning, att någon form av uppfostringsåtgärder vidtages. Åtgärderna skall vara lämp liga för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. Det är ej i och för sig nödvändigt, att det skall vara fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Också då åklagaren med säkerhet kan räkna med att enskild fostrare vidtager åt gärder, som förefaller ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och godtagbara ur allmän synpunkt, bör åklagaren kunna besluta att ej åtala brottet. År åklagaren tveksam i något av de angivna hänseendena, bör han genom att väcka åtal överlåta ställningstagandet åt domstol.
Störst praktisk betydelse har emellertid naturligt nog de åtgärder, som det ankommer på barnavårdens organ att vidtaga. Härvid bör uppmärksam mas, att enligt brottsbalken icke endast anstaltsbehandling inom kriminal vården utan också vård i frihet i form av skyddstillsyn i princip bör stå till baka för vård enligt barnavårdslagen. Anledning torde därför i allmänhet finnas att ej väcka åtal, då den unge omhändertages för placering i ung domsvårdsskola eller eljest för samhällsvård enligt barnavårdslagen, och ofta även då han ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen. Här kan emellertid stundom önskvärdheten av att bötesstraff ådömes jämte överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vara skäl till att åtal väckes.
161
För samtliga fall bör gälla, atl åtal skall väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt. En särskild hänvisning till den allmänna laglydnaden är knappast nödvändig — redan gällande lags text ger vid handen, att i det ta uttryck ej rymmes annat eller mera än som ligger i att åklagaren skall taga ställning till huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Väl kan invändas, att också sistnämnda uttryck kan ge upphov till tolkningssvårig- heter. Jag har närmare behandlat detta uttrycks innebörd under arbetet med brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 153). Här blir det åklagarnas sak att genom eu förnuftig tillämpning giva regeln ett sakligt tillfredsställande innehåll. Såsom berörts i det föregående vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan det vara anledning att med hänsyn till brottets art saken handlägges in för domstol, även om det i och för sig ej är påkallat för avgörandet av på- följdsfrågan. Givet är alt åtal kan böra väckas med hänsyn till utredningen om brottet. Jag är ej benägen att genom ytterligare uttalanden söka binda re gelns tillämpning men utgår från att man genom inbördes överläggningar mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter att skapa så fasta rikt linjer för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna, att denna form av rättskipning ej framstår som godtycklig. Sådana överläggningar bör för öv rigt ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga och av författnings- föreskrifter obundna samråd, som på flera håll i landet uppstått och ut vecklats, är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar mellan olika rätts- och socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck. I detta sammanhang må också erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter an gående samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte (nr 492). Däri nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas att avse också åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga.
Vad nu anförts ligger till grund för avfattningen av 1 § i den föreslagna nya lagen. I överensstämmelse med den terminologi, som föreslås komma till användning i 20 kap. rättegångsbalken, har i stället för »åtalseftergift» an vänts uttrycket »beslut att ej tala å brottet».
Jag har ansett lämpligt att markera att de föreslagna reglerna är subsidiä- ra i förhållande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Begränsningen till brott, varå kan följa svårare straff än böter, torde kunna utgå. Ej heller begräns ningen till åtal, som skolat väckas vid allmän underrätt, har förefallit nöd vändig att bibehålla. I den mån undantag bör göras för åtal, som skall väc kas vid speciella domstolar, torde detta få anges i de för dessas verksamhet gällande lagarna. Åtal mot 15—17-åringar vid överrätt såsom första instans förekommer i praktiken ej.
Föreskrifter om vilken åklagare som jämlikt den föreslagna lagen skall fatta beslut att ej väcka åtal torde få meddelas i instruktionsväg. Detta över ensstämmer med vad som för motsvarande fall föreslagits vid behandlingen av följdändringarna i rättegångsbalken. Det är uppenbart, att den prövning, varom här är fråga, måste verkställas av en kvalificerad åklagare. För när-
6 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj. ts
proposition
nr 10 ur 190't
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
varande är jag dock ej beredd att taga närmare ställning till frågan, hur kompetenskraven bör utformas.
Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag -sill särskilt understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. Ef tersom det i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åt gärder, är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än som är oundgängligen nödvändigt.
I den föreslagna 3 §, som motsvaras av 4 § i 1944 års lag, föreslås icke an nan ändring i förhållande till vad som nu gäller, än att barnavårdsnämn dens yttrande skall avse åtgärd som nämnden vidtagit eller avser att vidta ga samt frågan, huruvida sådan åtgärd kan anses vara lämpligast. Detta torde icke innebära större sakliga förändringar. Det är nämligen uppen bart, att nämnden icke i förväg kan helt binda sig beträffande den åtgärd som kommer att vidtagas. Som jag uttalat i annat sammanhang (prop. 1962: 10 del C s. 595) måste emellertid givetvis nämnden om icke omständighe terna förändras vara verksam för att sådana åtgärder vidtages som den har uttalat sig för i sitt yttrande. Det synes icke vara lämpligt att kräva ett ut talande av nämnden, huruvida nämndens åtgärder är tillfyllest för den ung es tillrättaförande. Av nämndens yttrande bör framgå, om de åtgärder nämnden kan vidtaga är de lämpligaste eller om andra åtgärder bör komma i fråga.
Det må framhållas att det enligt lagtexten i gällande och föreslagen ly delse ej är erforderligt, att åklagaren inhämtar yttrande från barnavårds nämnd i de fall, då det redan från början är uppenbart, att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Ej heller har åklagaren anledning att begära barna vårdsnämndens yttrande, då han bedömer bevisningen såsom så svag, att åtal ej bör väckas. Kan fråga uppkomma att ådöma yngre lagöverträdare fängelse bör däremot, såsom första lagutskottet framhållit vid behandling en av förslaget till brottsbalk (uti. 1962:42 s. 72), barnavårdsnämnd alltid beredas tillfälle att avgiva yttrande.
Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgi va sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och so cialstyrelsen har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vil ket är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren eller polisen redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas och eventuellt ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan på framställning om yttrande jämlikt denna lag.
I sista stycket av den föreslagna 3 § talas om ringa brott. Även om 1 § vidgar ramen för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal utan att tillrättaförande åtgärder vidtages, torde böra krävas att barnavårds nämndens yttrande inhämtas före avgörandet, när fråga är om allvarligare brott.
Bestämmelserna i 4—7 §§ innebär inga sakliga ändringar av vad gäller.
som nu
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ii
163
Häktning av underåriga
Departementschefen. I del föregående har jag vid förslaget till ändringar
i 24 kap. rättegångsbalken redovisat skälen till att den särskilda regleiing
beträffande häktning av underåriga, som för närvarande bar sin plats i 24
kap. 3 § rättegångsbalken, bör överflyttas till den föreslagna nya lagen. Det
kan helt naturligt ej bli tal om att i denna lag lämna eu fullständig häkt-
ningsreglering, parallell med den som ges i rättegångsbalken. Föreskrifter
na om grunder för häktning, förfarandet o. s. v. i 24 kap. rättegångsbalken
skall äga giltighet också beträffande dem, som är under 18 år. Det är blott
fråga om att här ange de skärpta förutsättningarna för häktning av de yngs
ta lagöverträdarna.
I 24 kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken sägs, att den
som är under 18 år ej må häktas, med mindre det är uppenbart, att betryg
gande övervakning ej kan anordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig
övervakning, skall enligt samma styckes sista punkt häktning ske. De nu
anförda reglerna innefattar en skärpning av vad som i allmänhet gäller, då
häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvar
ligt men för honom. Då må häktning ej ske, om sadan övervakning kan ord
nas, att skäl till häktning ej längre föreligger.
Principen att övervakning av unga lagöverträdare äger företräde framför
häktning har, då det är fråga om misstänkta under 18 år, sådan styrka, att
det dels ej erfordras någon utredning om att häktning kan antagas med
föra men för den misstänkte, dels skall vara uppenbart, att betryggande
övervakning ej kan anordnas, för att häktning skall få ske. Det första ledet
är ett uttryck för uppfattningen, att häktning av så unga misstänkta alltid
får antagas innebära allvarligt men för vederbörande och därför i största
möjliga utsträckning bör undvikas. I det andra ledet ligger ett ytterligare
understrykande av att möjligheterna att ersätta häktning med annan åtgäid
skall ha grundligt prövats, innan rätten skrider till häktning.
Det synes mig finnas skäl att i stället för dessa något invecklade uttryck
för lagstiftarens intentioner välja en klar beskrivning av huvudprincipen,
att häktning av dem, som är under 18 år, blott skall få ske i undantagsfall.
Sådana häktningar, vilka framför allt torde förekomma i rikets båda största
städer — enligt vad jag inhämtat var de under år 1961 vid Stockholms råd
husrätt 81 och vid Göteborgs 78 samt under år 1962 vid Stockholms rådhus
rätt 87 och vid Göteborgs 68 — torde kunna komma att nedbringas efter
hand som mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna hinner byg
gas ut. Det är nämligen uppenbart, att om den unge intages på sådan avdel
ning de i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna grunderna för häktning i
allmänhet får anses icke vara för handen. Jag vill erinra om, att antalet
platser vid mottagningsavdelningarna under den närmaste tiden kan väntas
öka väsentligt. Vid 1961 års riksdag beslöts (se V ht 1961 s. 57), att nya mot-
tagningsavdelningar med tillhopa 40 platser skall anordnas vid ungdoms
vårdsskolor, företrädesvis i närheten av de största städerna. Utökningen mo
tiverades bl. a. med att häktning icke på grund av platsbrist vid ungdoms vårdsskolornas slutna avdelningar skall behöva tillgripas mot lagöverträda re under 18 år. önskemålet att undvika häktning leder till att häktning i allmänhet ej bör tillgripas, om den unge kan placeras i mottagningsavdel- ning. Det bör dock framhållas, att det icke endast är omhändertagande på sådan avdelning som medför att häktning ej bör tillgripas. Även på annat sätt bör man söka undvika häktning. Tillsyn och övervakning i hemmet eller på barnavårdsanstalt kommer här i betraktande, över huvud bör alla möj ligheter tillvaratagas, varigenom häktning kan undvikas.
Avfattningen av den regel, som bör gälla beträffande häktning av dem som är under 18 år, synes kunna ansluta till vad som enligt 26 kap. 4 § förs ta stycket brottsbalken gäller för ådömande av fängelse. Jag föreslår därför, att såsom 8 § i den föreslagna lagen inskrives en bestämmelse, att den som tillhör ifrågavarande åldersgrupp ej må häktas, med mindre synnerliga skäl är därtill.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Mål rörande brott av underårig
Departementschefen. De regler, som för närvarande finns intagna i 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, torde med allenast smärre förändringar kunna överflyttas till den nu föreslagna lagen. De har där placerats i 9—13 §§. I det följande skall endast beröras de ändringar, som är av annan än rent redaktionell art. Till ändringar av sist nämnda slag hör de som är nödvändiga för att beträffande varje särskild bestämmelse tydligt ange, till vilken åldersgrupp den hänför sig. Vissa be stämmelser äger tillämpning på alla under 21 år, andra endast på dem som är under 18 år. Uttryck som »den underårige» kan användas blott där det av uttryckets plats i texten klart framgår vilken åldersgrupp som avses.
Viktigast är de ändringar, som föreslås i den i 10 § intagna texten, mot svarande 2 § i 1946 års lag. Dessa bestämmelser gäller frågan i vilken ut sträckning vårdnadshavare och personundersökare skall höras i mål mot underårig lagöverträdare.
När domstolen har att välja brottspåföljd, är det givetvis angeläget, att den har tillgång till en utförlig och tillförlitlig personutredning. Den skrift liga berättelsen över personundersökningen, eventuellt i förening med läkar intyg, är härvidlag av central betydelse. Uppgifterna i handlingarna får emellertid kompletteras med den tilltalades egna uppgifter om sina levnads omständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Då det gäller unga lag överträdare, har det ansetts värdefullt att muntliga upplysningar i viss ut sträckning inhämtas jämväl av vårdnadshavare och personundersökare. Denna uppfattning, som ligger till grund för stadgandena i 2 § av 1946 års lag, delar jag till fullo. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett hörande av vårdnadshavaren måste anses så värdefullt för påföljdsfrågans bedömning, att i motsats till vad nu gäller föreskrift härom bör meddelas också för andra fall än dem, då det är aktuellt att döma till ungdomsfängel
165
se. Också i de fall, då fråga är om så ingripande påföljder som fängelse och
skyddstillsyn, synes hörande av vårdnadshavaren regelmässigt kunna bidra
ga till kännedomen om den tilltalade, hans tidigare utveckling och hans nu
varande situation. Detta gäller särskilt tilltalade under 18 år, men också be
träffande dem som är mellan 18 och 21 år torde vårdnadshavares upplys
ningar kunna förmodas ha sådan betydelse, att skäl finns att föreskriva ett
sådant hörande. En regel härom föreslås intagen i lagens 10 §. Föreskriften
om hörande av vårdnadshavare innebär en skärpning av den allmänna re
geln i 21 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken om att rätten skall höra
vårdnadshavaren, om den tilltalade är omyndig och det med hänsyn till
brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt.
Den nu gällande föreskriften om hörande av personundersökare torde till-
lämpas i betydligt mindre utsträckning än som synes ha varit lagstiftarens
mening. I den mån personundcrsökningsberättelserna redovisar det inhäm
tade materialet och personundersökarens omdömen klart och uttömmande,
torde ett förhör med personundersökaren ha förhållandevis litet att ge. Det
finns därför för sådana fall knappast någon anledning till invändning mot
praxis sådan den utvecklat sig. Tvärtom synes det finnas anledning att mild
ra det i gällande lag uppställda kravet att personundersökare bör höras,
såframt ej särskilda skäl är däremot. Möjlighet att anordna förhör av detta
slag bör dock alltjämt finnas, och detta ej blott då personundersökningsbe-
rättelsen är alltför knapphändig för att ej utan muntlig komplettering kun
na användas som underlag vid påföljdsbestämningen. Också då tvekan råder
om valet av påföljdsart, kan det vara av värde att personundersökaren får
yttra sig muntligen vid domstolen. Detta gäller särskilt, då personundersök
ningen utförts av skyddskonsulent, skvddsassistent eller annan person med
omfattande erfarenhet och förmåga att bedöma behandlingsproblem. I lag
texten torde böra anges att personundersökaren skall höras, om skäl är där
till.
Det torde få förutsättas, att yttrande från barnavårdsnämnden inhämtats
av åklagaren eller domstolen, innan den som är under 18 år dömes till fäng
else, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse.
Icke heller den i 4 § 1946 års lag givna föreskriften om särskild samman
sättning av nämnden i vissa mål mot underåriga har måhända, åtminstone
vid mindre domstolar, iakttagits i den utsträckning som lagstiftaren avsett.
Jag anser den tanke, som ligger till grund för stadgandet, vara värd större
uppmärksamhet. Nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran
av ungdom torde finnas att tillgå i tillräckligt antal vid samtliga rikets dom
stolar. Det är angeläget, att vid varje domstol sådana nämndemän anlitas
i mål mot ungdomar, när det ej blott är fråga om bötespåföljd. I lagförsla
get har 11 § avfattats i överensstämmelse härmed.
Det kan i detta sammanhang påpekas, att den utveckling i riktning mot
större domkretsar och större åklagardistrikt, som pågår, torde öka förut
sättningarna för att också utanför de större rådhusrätterna ungdomsmål
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år
/.%“4
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 A
handlägges med särskilda åklagare, nämndemän och domstolsordförande. Härigenom skulle de för denna del av rättskipningen ansvariga kunna vin na större samlad erfarenhet av detta slags mål.
Bevis talan
Strafflagberedningen. I sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s. 401 ff) föreslog strafflagberedningen, att barnavårdsorgan skulle beredas möjlighet att, om någon som ej fyllt 15 år misstänkes ha begått viss gärning, hos domstol begära prövning huruvida han är skyldig till gärningen. För sådan talan föreslog beredningen, såsom tidigare nämnts, termen bevistalan.
Strafflagberedningen motiverar sitt förslag med att barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut i barna- vårdsärenden behöver förbättras. Beredningen konstaterar, att förfarandet inför barnavårdsorganen icke är likvärdigt med en rättegång vid domstol, när det gäller utredning huruvida den unge begått en brottslig gärning. Även med en ändrad ordning för handläggning av barnavårdsärenden kan det en ligt beredningen knappast förväntas, att förfarandet anordnas så att det blir tillfredsställande också i de sällsynta fall, då en omfattande utredning för klarläggande huruvida en brottslig gärning blivit begången är nödvändig för att barnavårdens organ skall kunna taga ställning till vilken åtgärd som skall vidtagas.
Initiativet till bevistalan skall enligt strafflagberedningens förslag tagas av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse. Den unge eller hans vårdnadshavare kan icke påfordra, att bevistalan föres för att det skall kunna visas, att den unge icke begått den gärning varom fråga är; de kan endast hemställa att nämnden eller länsstyrelsen tar initiativ till sådan talan. Förfarandet bör i sina huvuddrag överensstämma med handläggningen av brottmål. Barnavårdsnämnden eller länsstyrelsen har att vända sig till åklagare för att få bevistalan anställd. Förutsättningar för att framställning om bevista lan skall få göras bör vara, att vederbörande barnavårdsorgan finner sig icke kunna bemästra bevissvårigheterna och att det för bestämmande av barnavårdsorganens åtgärder beträffande den unge är av vikt att frågan hu ruvida han begått gärningen klarlägges. Vidare bör fordras, att särskilda omständigheter, såsom gärningens allvarliga art, gör det angeläget att pröv ning sker inför domstol. I den föreslagna lagtexten uttryckes detta så, att åklagaren kan begära domstolens prövning, om det finnes påkallat ur all män synpunkt.
Åklagaren föreslås få självständig rätt att pröva, huruvida bevistalan skall anställas. Har åklagaren väckt sådan talan, skall domstolen enligt strafflag beredningens förslag ej kunna avvisa framställningen under åberopande av att den icke är påkallad ur allmän synpunkt. Talan bör enligt beredningen utföras av statsåklagare.
Vid prövning huruvida bevistalan skall väckas har åklagaren att taga hän
167
syn till sådana omständigheter som enligt vad i det föregående anförts bör
beaktas redan av barnavårdsorganen. Då så erfordras, måste förundersök
ningen fullständigas. Finnes sannolika skäl för misstanke mot den unge
ej föreligga, bör bevistalan ej anställas. Någon gång kan det likväl, om den
unge är skäligen misstänkt, finnas anledning att handlägga saken inför
domstol, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga, som skulle
krävas för åtal, om den unge varit över 15 år.
Det ligger enligt strafflagberedningen i sakens natur, att talan knappast
bör anställas annat än när den unge närmar sig femlonårsåldern.
Rättegångsbalkens regler angående brottmål föreslås gälla i tillämpliga
delar. I sin begäran om prövning bar åklagaren således att ange den brotts
liga gärningen samt de bevis han vill åberopa och vad han vill styika med
varje särskilt bevis. Rättegångsbalkens forumregler skall också iakttagas.
Strafflagberedningen föreslår emellertid vissa särregler angående hand
läggningen. Nämnd'anses sålunda alltid böra deltaga i prövningen. Hand
läggning inom stängda dörrar föreslås kunna ske i vidsträcktaie omfattning
än enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 1 § andra stycket lagen den 20 de
cember 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.
Försvarare bör förordnas, om det ej finnes uppenbart, att sådan ej erford
ras. Förbud mot att förordna om häktning eller reseförbud föreslås. Beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör däremot kunna
ske i enlighet med rättegångsbalkens regler. Sådana rättegångskostnader,
som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall enligt beredningens förslag
alltid stanna å statsverket, oberoende av utgången av domstolens prövning.
Rättens avgörande av saken sker genom dom, i vilken skall anges, huru-
vida rätten funnit, att den unge begått gärningen eller att så icke blivit ut
rett. Såväl åklagaren som den unge bör kunna fullfölja talan mot dom, dock
ej längre än till hovrätt, eftersom fråga endast är om bevisvärdering. Blott
genom0 de särskilda rättsmedlen i 58 och 59 kap. rättegångsbalken bör i fö
rekommande fall ändring kunna sökas i hovrätts dom, liksom i lagakraft-
vunnen underrättsdom. Strafflagberedningen fortsätter:
Frå°a om laga kraft är emellertid av relativt underordnad betydelse be
träffande rättens dom i förevarande fall. De barnavårdande organen blir
nämligen icke bundna av avgörandet, vare sig det är fällande eller friande.
De är oförhindrade att värdera det förebragta materialet på annat sätt an
domstolen, och kan även taga hänsyn till nytillkomna omständigheter. Att
de är obundna av domen torde emellertid, i varje fall om icke nya omstän
digheter tillkommit, vara av enbart teoretiskt intresse. Det förhållandet att
det är barnavårdsnämnd eller länsstyrelse som påkallat prövning torde leda
till att nämnden eller styrelsen regelmässigt kommer att folja domstolens
uppfattning. Frågan om betydelsen av domstolens prövning uppkommer
emellertid icke enbart hos det organ som har att i första hand besluta i ären
det Om den nämnd eller länsstyrelse som begärt prövning inför domstol,
efter det domstolen funnit utrett att den unge begått den gärning för vilken
han misstänkts, beslutar omhändertaga den unge, kan denne genom besvär,
i sista hand till regeringsrätten, föranleda prövning även av frågan om han
har begått gärningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
168
\ttrandena. övervägande antalet av de myndigheter, som i remissyttranden
över skyddslagsbetänkandet tagit upp frågan om bevistalan, ställer sig po
sitiva till förslaget. Detta tillstyrkes sålunda i princip eller lämnas utan
ermran av justitiekanslersämbetet, hovrätterna över Skåne och Blekinge,
för Västra Sverige och för Nedre Norrland, socialstyrelsen, statspolisinten-
denten, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, Stock
holms rådhusrätt, statsfiskalen Mattsson, statsåklagarna i Göteborg och
Malmö, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalen i Skövde, socialvårds-
konsulcnterna i första och nionde distrikten, barnavårdsnämnderna i Stock
holm, Göteborg, Malmö och Karlskoga, Föreningarna Sveriges häradshöv
dingar, Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, Sveriges advokat
samfund samt Stockholms nämndemannaförening.
Föreningen Sveriges landsfiskaler, som yppar viss tvekan angående för
slaget med hänsyn till att bestämmelserna blott sällan kan bringas i till-
lämpning, uttalar att bestämmelserna måhända likväl är erforderliga.
Förslaget avstyrkes av7 Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Norr
bottens län, landsfogden i Kopparbergs län och utredningen om administra
tiva frihetsberövanden.
Svea hovratt anser, att frågan hör prövas i större sammanhang, och hov
rätten erinrar om att möjligheten att inrätta särskilda barn- och ungdoms-
domstolar bör undersökas. Göta hovrätt finner icke att det i betänkandet re
dovisade materialet ger vid handen, att det föreligger något verkligt behov av-
domstolsprövning i de åsyftade fallen. Syftet att underlätta för barnavårds-
organen att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut bör tillgodo
ses genom att utredningsförfarandet hos barnavårdsorganen själva förbätt
ras. Om det likväl från barnavårdsorganens sida skulle anses föreligga be
hov av att få frågan, huruvida barn under 15 år begått viss brottslig gär
ning, prövad av domstol, är det ett spörsmål, som lämpligen bör upptagas
under arbetet med den nya barnavårdslagstiftningen, varvid även resultatet
av utredningen angående administrativa frihetsberövanden bör beaktas.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrar:
Det måste anses vara ett angeläget önskemål att utredningen i ett barna-
vardsarende i möjligaste mån verkställes inför den myndighet, som har att
besluta i ärendet. Därför synes utredning inför annan myndighet böra kun
na ske endast om det föreligger ett framträdande behov av en sådan ordning
Bevistalan torde, såsom ock strafflagberedningen framhåller, erfordras en
dast i sallsynta fall. Främst torde förslaget härutinnan ha föranletts av tan
ken på sådana fall som det s. k. Perstorpsfallet, där bevisfrågorna voro ovan
ligt besvarhga. Det synes dock knappast som om sådana fall, som uppenbar
ligen aro ytterligt sällsynta, skulle motivera införandet av särskild bevista
lan vid domstol.
Utredningen om administrativa frihetsberövanden avser att för handlä«g-
inng av bl. a. ärenden angående omhändertagande av barn och ungdom fö
reslå ett lansorgan av mera domstolsmässig karaktär än länsstyrelsen enligt
nuvarande ordning har och med mera domstolsmäsig handläggning än den
??m. . Härvarande förekommer. Utredningen kommer bl. a. "att föreslå att
förutsättningar skapas för ett i möjligaste mån kontradiktoriskt förfaran
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
161)
de, att möjlighet beredes att förebringa vitlnesbevisning inför organet samt att den saken rör får rätt att vid handläggning inför organet anlita ottent- ligt biträde. Om en sådan ordning genomföres, synes skalen for att bereda möjlighet till hevistalan inför domstol ytterligare minska i vikt.
Av de tillstyrkande myndigheterna har hovrutten för Nedre Norrland,
Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar reagerat mot uttalandet i motiven, att domstolens avgörande i målet ej skall vara bin dande för de barnavårdande organen. Hovrätten uttalar, att det ej kan vara lämpligt att t. ex. eu barnavårdsnämnd, sedan domstolen prövat huruvida den misstänkte begått viss brottslig gärning och därvid kommit till en fri ande dom, ånyo prövar samma material och bestämmer sig för en annan uppfattning. Nämnda förening framhåller att, om nya omständigheter skulle framkomma efter domen, ändring i domen bör sökas i den ordning som rät tegångsbalken föreskriver, och föreningen hemställer, att lagtexten erhåller sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att frågan om den unges skuld eller icke skuld till gärningen genom den lagakraftvunna domen är rätts- kraftigt avgjord.
Göta hovrätt anser det vara ett oeftergivligt villkor att om institutet be vistalan skulle införas — genom domstolens lagakraftvunna avgörande blir definitivt fastslaget, huruvida den misstänkte begått den påstådda gärning en eller ej. Det bör enligt hovrättens mening icke ifrågakomma, att administ rativa myndigheter skulle kunna ompröva en av domstol meddelad dom.
Beträffande avfattningen av lagtexten uttalar Svea hovrätt, att vad som avses med »ur allmän synpunkt» icke framgår med önskvärd tydlighet. Den allvarliga åtgärden att ställa ett barn inför domstol bör icke vidtagas, så framt icke åtgärden är ofrånkomlig. Förutsättningarna för bevistalan bör därför enligt hovrätten anges snävare än i förslaget. Även Sveriges advokat samfund, som instämmer i de synpunkter som beredningen anlagt på förut sättningarna för bevistalan, önskar att stadgandet får en utformning, som ger ett mera exakt uttryck för vad som åsyftas. Föreningen Sveriges lands fiskaler anser, att åtminstone den begränsningen för anställande av bevis talan bör komma till uttryck i lagtexten, att barnet skall ha begått brottslig gärning »av allvarlig beskaffenhet», och landsfogden i Skaraborgs län före slår, att möjligheten till bevistalan inskränkes till vissa grövre brott.
Hovrätten för Nedre Norrland och utredningen om administrativa frihetsberövanden kan icke ansluta sig till beredningens uttalande, att bevistalan någon gång skulle kunna anställas, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga som skulle krävas för åtal om den unge varit över 15 år. En ligt dessa remissmyndigheters mening kan det icke vara motiverat att ford ra mindre starka skäl för att ställa någon inför domstol om han är under 15 år än om han uppnått denna åldersgräns.
Stockholms barnavårdsnämnd finner det tillfredsställande, att endast bar- navårdsorgan erhållit initiativrätt till anställande av bevistalan, eftersom det bör kunna förutsättas att dessa organ kommer att beakta de risker för vil ka barnet utsättes. För att nå enhetlighet i bedömningen och skapa ytterli-
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
170
gare säkerhet för att bevistalan förbehålles undantagsfallen, anser barna
vårdsnämnden, att den prövnings- och beslutanderätt, som enligt förslaget
tillkommer åklagare, bör läggas i händerna enbart på riksåklagaren. Läns
styrelsen i Kopparbergs lån ifrågasätter, om det bör ankomma på barna
vårdsnämnd att begära anhängiggörande av bevistalan. Lämpligen bör en
ligt länsstyrelsen barnavårdsnämnden ha att anmäla förhållandet till läns
styrelsen, som med utnyttjande av sina resurser får utreda och bedöma ären
det i hela dess vidd. Framställning till åklagaren om anställande av bevista
lan får därefter göras av länsstyrelsen, om det bedömes erforderligt. Läns
styrelsen i Gävleborgs län anser, att statsåklagare bör ha möjlighet att an
ställa bevistalan utan föregående hänvändelse från länsstyrelse eller barna-
\årdsnämnd. Syftet att säkra bevisningen kan till väsentlig del motverkas
genom den fördröjning av ärendets handläggning, som orsakas av att ytter
ligare en instans skall taga ställning till frågan.
I fråga om procedurbestämmelserna uttalar Stockholms barnavårdsnämnd,
att påfrestningen för ett barn att ställas inför domstol skulle kunna minskas,
om man låter rätten utgöras av en enmansdomstol. En annan utväg att
minska den psykiska pressen på barnet är att förlägga förhandlingen till
hemmet eller annan miljö, som icke är för barnet främmande. Ytterligare en
möjlighet är att hålla barnet utanför förhandlingen. Nämnden framhåller,
att barns inställelse inför domstol i de allra flesta fall kan undvikas med
lämplig enskild förhörsteknik under användande av tekniska hjälpmedel
såsom bandinspelning. Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsam
fund uttalar, att med hänsyn till de förutsättningar, under vilka bevistalan
skall kunna anställas, en undantagslös regel bör givas om att offentlig för
svarare skall förordnas. Enligt justitiekanslersämbetets mening föreligger
ej skäl att för den unge uppställa andra begränsningar i talerätten än som
eljest gäller.
Departementschefen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen och den
kriminologiska forskningen bestyrkt begås ett mycket stort antal brott av
ungdom i de lägre åldrarna. Medan maximum för en mansålder sedan an
sågs ligga i åldersklasserna närmast över 20 år och för något mer än tjugo
år sedan i åldersklassen 15—17 år, synes man nu ha att räkna med att
den brottsliga aktiviteten når sitt maximum ännu tidigare.
Detta har medfört, att barnavårdsnämnderna i allt större utsträckning
fått syssla med kriminell ungdom under 15 års ålder. Att nämnderna har
att ingripa när sådan ungdom på grund av brottslig gärning är i behov av
särskilda tillrättaförande åtgärder framgår av 25 § barnavårdslagen. Allt
större vikt har kommit att fästas vid att barnavårdande åtgärder sättes in
på ett så tidigt stadium, att en fortsatt ökning av den unges sociala anpass
ningssvårigheter förhindras. Stundom kan frågan, huruvida barnavårdande
organ skall ingripa, vara helt beroende av om den unge visas ha begått brotts
lig gärning.
Främst då det gäller allvarligare brottslighet kan nackdelar uppstå av det
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
171
förhållandet, att förfarandet inför barnavårdsorganen ej i första hand är ut
format för att användas vid utredning om brott. Förfarandet är ej kon-
tradiktoriskt, och verklig bevisupptagning kan ej ske.
Ett uppmärksammat brottsfall för ett femtontal år sedan (regeringsrättens
årsbok 1948 not. S 131) gav anledning till en diskussion om olika utvägar
att förbättra barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande
underlag för de beslut, som grundas å lagöverträdelser av icke straffmyn
diga. Strafflagberedningens förslag om bevistalan har framsprungit ur den
na diskussion.
Beredningen har eftersträvat att ge barnavårdsorganen möjlighet att, när
den utredning de kan åstadkomma icke ger klarhet i saken, hänskjuta frå
gan om den unge begått brottslig gärning till domstols prövning. Spörsmå
let har samband med hur förfarandet inför barnavårdsorganen anordnas.
När frågan härom diskuterades vid nya barnavårdslagens tillkomst, fann
man det ej påkallat att utforma reglerna med särskild hänsyn till möjlighe
terna att åstadkomma brottsutredning utan det förutsattes, att frågan här
om skulle behandlas i annat sammanhang (se L2U 1960: 5). Under arbetet
med brottsbalken har jag tagit avstånd från den lösning på förevarande pro
blem som inrättandet av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar skulle in
nebära och förklarat mig ämna ta ställning till strafflagberedningens för
slag vid ett senare tillfälle (prop. 1962: 10 del C s. 88 och 429).
Vad frågan nu främst gäller är att möjliggöra en utredning om brott av
samma beskaffenhet som i brottmål. Är en sådan möjlighet av behovet på
kallad, måste det uppenbarligen vara lämpligast att utredningen sker intör
domstol. Den ytterligare förbättring av förfarandet i barnavårdsmål som kan
bli följden av det utredningsarbete som nu bedrives av förvaltningsdomstols-
kommittén — vilken även har att beakta de förslag som framlagts av ut
redningen om administrativa frihetsberövanden — torde knappast kunna
förväntas helt tillgodose de krav som ställs i fråga om rena brottsutred
ningar. Med hänsyn härtill och då det övervägande positiva mottagandet av
förslaget om bevistalan synes utgöra tecken på att detta institut skulle fylla
ett tillräckligt stort praktiskt behov för att förtjäna att införas i svensk rätt,
vill jag förorda att regler härom upptages i den nu föreslagna lagen.
I fråga om förutsättningarna för den prövning det här gäller och reglerna
om förfarandet torde vad strafflagberedningen föreslagit i huvudsak kunna
accepteras. Naturligt nog torde bevistalan endast ifrågakomma, då den unge
misstänkes för gärning av allvarligare beskaffenhet. Genom den föreslagna
dubbla prövningen av frågan, huruvida bevistalan skall anställas, torde nå
got missbruk av institutet ej behöva befaras. Vederbörande barnavårds
nämnd eller länsstyrelse skall först från sina utgångspunkter avgöra, huru
vida det finns anledning att göra framställning om bevistalan. Åklagaren har
därefter att självständigt taga ställning till om bevisläget motiverar, att så
dan talan anställes. Jag vill understryka, att åklagaren bör iakttaga stor för
siktighet i de fall, då han finner skälen vara svagare än som skulle ha krävts
för åtal, om den unge fyllt 15 år. Att det likväl i sådant fall icke skall vara.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 dr 196i
172
uteslutet att föra talan kan ha sitt värde, när det framstår som ett betydan
de intresse att få domstols avgörande av frågan om utredningen ger vid han
den att den unge är skyldig till gärningen eller icke.
Vilka åklagare som skall verkställa prövningen och väcka talan, torde få
avgöras i instruktionsväg. Starka skäl föreligger att låta prövningen av
dessa ömtåliga och sannolikt också sällsynta ärenden anförtros åt överord
nad åklagare.
Det kan enligt min mening icke komma i fråga att formellt binda det
barnavardande organet vid den i domen uttalade uppfattningen. De remiss
förslag, som framförts, bottnar säkerligen i överdrivna farhågor för att icke
domstolens efter noggrann prövning gjorda slutsatser skall väga tillbörligt
tungt vid den följande administrativa behandlingen av barnavårdsärendet.
Det bör, såsom strafflagberedningen framhållit, uppmärksammas att det är
barnavårdsorgan som på grund av sin osäkerhet om bevisläget tagit initia
tiv till domstolsprövningen.
Beträffande förfarandet torde kunna hänvisas till de i den nu föreslagna
lagen upptagna reglerna om mål rörande brott av underårig. I ärenden av
detta slag torde förhandlingens offentlighet regelmässigt få anses vara till
sådan uppenbar olägenhet för den unge, att handläggningen jämlikt 9 § bör
ske inom stängda dörrar. Likaledes torde 12 § medföra, att offentlig för
svarare i praktiken alltid förordnas.
De yttre arrangemangen vid förhandling i anledning av att bevistalan
väckts kan utan särskilda föreskrifter anpassas efter vad hänsyn till den
unge kräver. Intet hinder möter mot att förhandlingen hålles utanför vanlig
rättegångslokal.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff
Tid efter annan framförda önskemål om olika ändringar i lagstiftningen
om verkställighet av bötesstraff samt iakttagelser, som gjorts rörande lag
stiftningens tillämpning, har medfört att frågan om en översyn av vissa de
lar därav sedan länge varit aktuell. Brottsbalken har gjort det nödvändigt
att vidtaga åtskilliga ändringar och kompletteringar i 1937 års lag om verk
ställighet av bötesstraff. I samband därmed synes emellertid — i avvaktan
på den av nordiska straffrättskommittén upptagna utredningen om bötes
straffets utformning — vissa ytterligare ändringar böra vidtagas i de nu
varande ieglerna. Då härigenom flertalet av den gällande lagens paragrafer
kommit att beröras av ändringar och flera nya stadganden tillkommit, har
den verkställda omarbetningen av bötesverkställighetsreglerna givits formen
av ett förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff. Härigenom har
även blivit möjligt att vidtaga vissa önskvärda redaktionella ändringar i den
äldre lagtexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år It)(ii
173
Gällande regler om verkställighet av bötesstraff
Verkställighet av bötesstraff sker genom frivillig eller framtvingad be talning eller genom böternas förvandling till fängelse. Huvudreglerna härom finnes i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (bötesverk- ställighetslagen). Till lagen ansluter sig kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff (tillämpningskungörelsen). I förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter (bötesindrivningsför- ordningen) är — med undantag för vissa speciella fall regler meddelade om bötesbeslutets avlämnande för verkställighet samt om indrivning och redovisning av böter. Lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom innehål ler bestämmelser angående villkorligt anstånd med verkställande av för- vandlingsstraff. Slutligen finnes i skilda författningar stadganden, som an går bötesverkställigheten.
Böter kan ej uttagas tvångsvis förrän beslut, varigenom böterna ådömts, vunnit laga kraft; dock får på grund av hovrätts beslut utmätning under vissa förutsättningar ske på ett tidigare stadium (52 § ulsökningslagen och 22 § promulgationsförordningen till denna lag). Enligt 5 kap. 20 § andra stycket strafflagen bortfaller ådömda böter, sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas för vandling blivit anställd. Har förvandlingsstraff för böter ålagts, får på grund av stadgandet i 5 § bötesverkställighetslagen böterna icke uttagas ända åt-, preskription ej inträtt.
Bötesverkställighetslagen upptar två huvudavsnitt, det ena (1—6 §§) om betalning och indrivning av böter samt det andra (7—19 §§) om förvand ling av böter. Härtill kommer särskilda bestämmelser samt övergångsstad- ganden. Reglerna i det förstnämnda avsnittet präglas av önskemålet att främja och underlätta en frivillig bötesbetalning. I detta syfte äger indriv- ningsmyndigheten bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller med giva avbetalning (1—3 §§). Erlägges ej böterna i föreskriven ordning, skall de indrivas. Undantag härifrån gäller i vissa fall beträffande böter avse ende fylleri eller förargelseväckande beteende. Dylika böter, som icke till lika avser annat brott, får nämligen icke uttagas, om den bötfällde efter gärningens begående enligt meddelat beslut intagits a allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader. Från utmätning för böter må utöver sådan egendom, som alltid är fri från utmätning, även undantagas nödig bostad och egendom, som i den bötfälldes näring fordras för att be reda nödig bärgning åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptiv barn (4 §).
Erlägges ej böter till fullo, skall vad som återstår oguldet förvandlas till fängelse (7 §). Från denna huvudregel är undantag stadgade för vissa fall. Vissa låga bötesstraff, s. k. småböter, får sålunda som regel icke förvand las (8 §). Till dylika böter hänföres bötesstraff, som ej överstiger 5 dags-
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
böter eller 25 kronor omedelbart i penningar eller vid gemensamt straff 10
dagsböter respektive 50 kronor. Även småböter skall dock förvandlas, därest
omständigheterna föranleder till antagande att den bötfällde av tredska el
ler uppenbar vårdlöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling
erfordras för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri och
den dömde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller
flera gånger fällts till ansvar för sadan förseelse (8 §). — Förvandling får
ej heller ske av böter som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut
intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått
å sådan anstalt, och förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller
intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola.
Har förvandlingsbeslut redan meddelats, förfaller detta. Böter, som ådömts
efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas med mindre an
staltens styrelse påkallar detta (9 §). — Undantag från huvudregeln om
förvandling gäller vidare i vissa fall beträffande böter för fylleri och vissa
därmed jämställda alkoholbrott. Uppkommer fråga om förvandling av dyli
ka böter och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste
två åren begångna gärningar av ifrågavarande slag, skall åklagaren, innan
talan om förvandling väckes, göra anmälan om förhållandet till vederböran
de nykterhetsnämnd. Därest nämnden inom två månader därefter gör an
sökan om den bötfälldes intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får
talan om förvandling icke föras. Leder sådan ansökan till beslut om intag-
nmg> förfaller frågan om böternas förvandling. Göres icke ansökan eller re
sulterar den icke i ett beslut om intagning, skall däremot talan om förvand
ling föras (11 §). — Föreskrifter finnes slutligen i vissa specialförfattning
ar, att däri upptagna böter icke må förvandlas.
Förvandlingsstraffets längd bestämmes efter antalet dagsböter enligt en
fallande skala till lägst 10 och högst 90 dagars fängelse. Dagsbot som endast
delvis erlagts anses såsom obetald. Vid förvandling av böter, som ådömts
omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av fem kronor anses
svara mot en dagsbot (13 §). Om förvandling skall ske av något bötesstraff
och den bötfällde även häftar för andra böter som må förvandlas, skall
förvandling ske av samtliga böter och gemensamt förvandlingsstraff bestäm
mas efter sammanräknade antalet dagsböter. Skall bötesstraff med olika
dagsbotsbelopp förvandlas samtidigt och har avbetalning skett, skall den
na avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot (14 § första stycket). I några
fall när särskilt förvandlingsstraff bestämmes för vissa böter, sedan andra
böter förvandlats, skall vid förvandlingen eller verkställigheten den gemen
samma strafftiden anpassas till det straff, som skulle ha erhållits vid en
samtidig förvandling av böterna (14 § andra stycket samt 18 §).
Kan i fråga om normerade böter med skäl antagas, att den bötfällde gjort
vad han förmått för att betala böterna, må, om med hänsyn till omständig
heterna så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än som följer
enligt nyssnämnda beräkningsgrunder, dock ej under sex dagar, eller den
bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Finnes i fråga om andra böter skäl
175
för motsvarande antagande, må enahanda nedsättning av förvandlingsstraf-
fet ske, om synnerliga skäl föreligger därtill. Har böterna till huvudsaklig
del erlagts och är vad som återstår ringa, må den bötfällde befrias från
förvandlingsstraff (15 §).
Enligt lagen om villkorlig dom kan villkorligt anstånd med förvandlings-
slraffets verkställande beviljas, därest ej omständigheterna föranleder till
antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet har un
derlåtit att betala böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans
tillrättaförande (4 §). Prövotiden skall i villkorliga domar av detta slag be
stämmas till två år (5 § samma lag). Om så prövas erforderligt, kan den
dömde ställas under övervakning och åläggas att iakttaga särskilda före
skrifter.
Vissa bestämmelser i bötesverkställighetslagen hänför sig till själva för
farandet. Beträffande beslut angående avbetalning eller anstånd med be
talning gäller, att beslutet ej kan komma under högre myndighets prövning
annat än i samband med klagan över utmätning eller införsel (6 §).
Talan om förvandling utföres av allmän åklagare och upptages av allmän
underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, eller av den underrätt, vid
vilken den i målet ifrågavarande ansvarstalan förts (10 §). Rätten är domfor
med tre i nämnden. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhör inför
rätten; målet får dock handläggas och avgöras utan hinder av att den böt
fällde uteblivit. I övrigt gäller i tillämpliga delar samma processuella regler
som beträffande mål om allmänt åtal (16 §).
Praktiskt betydelsefull är domstolens plikt att hänskjuta saken till ny be
handling av indrivningsmyndigheten, om ytterligare prövning finnes vara
erforderlig i fråga om avbetalning eller anstånd med betalning eller åtgärd
för indrivning av böterna (12 §). Erbjuder den bötfällde betalning efter
underrättens avgörande, får beslut om sådant hänskjutande endast om syn
nerliga skäl föreligger meddelas av hovrätt (19 §).
I beslut om bötesförvandling må förordnas, att beslutet skall verkställas
utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (17 §). Sedan beslut om bötesfor-
vandling meddelats, får förvandlingsstraffet ej ändras på grund av betal
ning (5 §). Fullfölj dsrätten är i förvandlingsmål i vissa hänseenden begrän
sad. Sålunda får klagan ej föras över beslut, varigenom saken hänskjutits
till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Hovrätts beslut i förvand
lingsmål får vidare icke överklagas (19 §).
Bötesverkställighetslagens bestämmelser är tillämpliga också på viten. Lik
som beträffande böter gäller dock, att förvandling i vissa fall icke kan kom
ma i fråga på grund av förbud däremot i den författning, där vitesföreskrif
ten meddelats (21 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
Av brottsbalken föranledda ändringar i gällande regler
Brottsbalken medför åtskilliga, ehuru icke mera genomgripande ändring ar i bötessystemet (25 kap.). Uppdelningen i dagsböter och penningböter bi behålies. Reglerna om lägsta och högsta dagsbotsantal överensstämmer vi dare med gällande rätt.
De belopp, vartill dagsbot lägst och högst må bestämmas, har emellertid höjts från 1 och 300 kronor till 2 respektive 500 kronor. Gränsen mellan penningböter och dagsböter har flyttats från 300 till 500 kronor varjämte det belopp, som högst må utdömas vid penningböter såsom gemensamt straff, höjts från 500 till 1 000 kronor. Bötesminimum vid såväl dagsböter som penningböter har vidare i brottsbalken höjts från 5 till 10 kronor.
De angivna höjningarna av olika bötesbelopp återverkar i vissa hänse enden direkt på reglerna om verkställighet av bötesstraff. Mot höjningarna svarande ändringar i dessa regler måste därför vidtagas (9 § första styc ket och 15 § tredje stycket i förslaget).
Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken skall under vissa förutsättningar böter kunna ådömas för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjuk dom eller annan därmed jämförlig abnormitet. Det har förutsatts, att för vandling av dylika böter icke skall kunna ske. Bestämmelse därom har in tagits i förslaget till ny bötesverkställighetslag (10 §).
Vid brottsbalkens ikraftträdande upphäves lagen om villkorlig dom och ersättes med nya, i brottsbalken intagna regler. Dessa innehåller icke några stadganden om sådant anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff för böter, som för närvarande kan beviljas genom villkorlig dom. Erforder- liga bestämmelser härom har i stället ansetts böra intagas bland reglerna om verkställighet av bötesstraff. I överensstämmelse härmed har vissa stad ganden i förevarande hänseende, som finnes i lagen om villkorlig dom, upp tagits i lagförslaget (18 och 19 §§).
Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år för flutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessför innan delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av böter, sedan sådan ansökan delgivits, samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas i balken till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyftas har upptagits i det föreliggande förslaget. Därvid har jämte frågan om bortfallande av förvandlingsstraff reglerats verkan i preskriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hän- skjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 och 26 §§ i för slaget).
Övriga ändringar
Såsom inledningsvis anförts har översynen av bötesverkställighetsreglerna givit anledning även till andra ändringar i dessa än dem som föranletts av brottsbalken. Av förstnämnda ändringar synes några böra särskilt fram hållas. Till dessa hör att betalning av böter enligt förslaget skall kunna ske
177
även efter det beslut om förvandling meddelats men innan verkställighet av det ådömda förvandlingsstraffet påbörjats och alt dylik betalning skall kunna leda till minskning eller bortfall av förvandlingsstraffet (6 och 22 §§ i förslaget). Vidare föreslås att i fråga om böter, vid vilka enligt föreskrift i bötesverkställighetslagen förvandling är utesluten, domstol un der vissa förutsättningar skall kunna befria den böttällde även från be talningsskyldigheten (5 §). Slutligen torde i detta sammanhang böra nämnas den ändring, som föreslås i reglerna om bestämmande av förvand- lingsstraff och som går ut på att vid ådömande av gemensamt förvand- lingsstraff verkställd avbetalning skall avräknas å det äldsta bötesstraf fet i stället för som för närvarande å bötesstraff med lägre dagsbot (16 §).
De övriga ändringarna kännetecknas av en strävan att ytterligare be gränsa användningen av förvandlingsstraff och innebär i detta hänseende närmast en utbyggnad av' vissa av de nuvarande stadgandena. I de bestäm melser, som särskilt har avseende å verkställighet av böter vid olika alko holbrott (4 och 12 §§) och som i huvudsak övertagits från den gällande la gen, har den ändringen vidtagits, att intagning för samhällsvård i ungdoms vårdsskola jämställts med intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmiss brukare i vad avser verkningarna i bötesverkställighetshänseende. Ändring en innebär ett beaktande av att, då fråga är om alkoholmissbruk hos ung dom, erforderliga åtgärder skall vidtagas inom ramen för samhällets barna- och ungdomsvård. Det nuvarande stadgandet (9 §) om ett allmänt undantag från förvandling av böter, som ådömts den som intagits i vissa anstalter, har i ett par hänseenden utvidgats. Sålunda föreslås att den regel stadgandet in nehåller skall bli tillämplig även på den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen och på grund härav intagits å sjukhus samt på den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fäng else i två år eller däröver (11 §). En omarbetning har slutligen skett av de nuvarande reglerna om möjlighet för domstolen att i förvandlingsmål nedsätta eller eftergiva förvandlingsstraff (17 §). Förslaget går i denna del ut på att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt vad gäller eftergivande av förvandlingsstraff ge domstolarna ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter.
Genom det framlagda lagförslaget torde det omedelbara behovet av änd ringar och kompletteringar av de gällande bötesverkställighetsreglerna i huvudsak ha blivit tillgodosett. På längre sikt kan emellertid en ytterligare reformering av dessa komma att övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Frågan om bötesstraffets utformning har nämligen såsom förut nämnts ansetts böra upptagas av den nordiska straffrättskoin- mittén, som nyligen börjat utreda denna fråga.
De särskilda bestämmelserna
Liksom den gällande lagen upptar lagförslaget två huvudavdelningar, »Betalning och indrivning av böter» (1—7 §§) och »Förvandling av böter» (8—20 §§). Härutöver har under en särskild rubrik »Allmänna bestäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 i-
melser» (21—28 §§) sammanförts stadganden angående handläggningen
inför domstol, bestämmelserna om verkan av betalning av böter efter för-
vandlingsbeslut, de förut berörda preskriptionsbestämmelserna samt vissa
andra stadganden.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
Denna paragraf, som innehåller de viktigaste bestämmelserna om avbe
talning och anstånd med betalning av böter, överensstämmer i sak med 1 §
i den gällande lagen.
I fråga om förutsättningarna för anstånd och avbetalning synes den nu
varande lydelsen icke helt täcka stadgandets avsedda innehåll. Däri före-
skrives att anstånd eller avbetalning må medgivas, därest den bötfällde
»icke utan att oskäligt betungas förmår att genast utgiva böterna». Denna
lydelse utesluter formellt sett möjligheten, att den bötfällde icke alls för
mår att genast betala böterna. Stadgandet har i detta hänseende förtydligats
i förslaget.
2
§•
I paragrafen har utan sakliga ändringar sammanförts innehållet i 2 och
3 §§ i den gällande lagen. Första stycket motsvarar nuvarande 2 § medan
det andra stycket motsvarar 3 §.
3 §•
Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar första meningen i första
stycket samt hela andra stycket i nuvarande 4 §. Återstoden av denna upp
tar det undantag från indrivning, som gäller i vissa fall i fråga om böter
för fylleri och förargelseväckande beteende. Denna del har utbrutits till en
särskild paragraf (4 §).
4 §.
Paragrafen motsvarar i sak det stadgande, som enligt vad nyss anförts ut
brutits ur 4 § i den gällande lagen.
I förhållande till vad nu gäller har vidtagits den ändringen att det undan
tag från indrivning, som stadgandet innehåller, utvidgats till att gälla även
för det fall att den bötfällde intagits i ungdomsvårdsskola. Ändringen är när
mast föranledd av en framställning därom från socialstyrelsen den 5 januari
1962. Styrelsen anför i framställningen bl. a. följande.
Enligt 25 § b) barnavårdslagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1961,
har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder, om någon som ej fyllt 21 år på
grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av sär
skilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Uppstår fråga om an-
staltsbehandling av alkoholskadade barn och ungdomar, torde denna behand
ling, ifall den icke skall försiggå på sjukhus, i allmänhet bättre kunna med
delas i ungdomsvårdsskola än inom den anstaltsorganisation, som är av
sedd för vuxna alkoholskadade och där inga särskilda anordningar kan eller
179
bör vidtagas för mottagande av underåriga. Socialstyrelsen har också under är 1961 låtit vid ungdomsvårdsskola inskriva åtskilliga ungdomar, vilka va rit spritinissbrukarc. Vid Långanäs yrkesskola finnes en särskild avdelning för det spritmissbrukande äldre klientelet.
Enligt 69 § barnavårdslagen må statsåklagare eftergiva åtal för brott, som elev vid ungdomsvårdsskola begått före utskrivningen från skolan. Bestäm melsen utgör en motsvarighet till 57 § nykterhetsvårdslagen. Däremot finnes för närvarande, frånsett nådevägen, ingen möjlighet att eftergiva sådana böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som ådömts före intag ningen. Helt nyligen har elever, som utskrivits från Långanäs yrkesskola, sedan de blivit arbetsplacerade, genom införsel fått sina löner reducerade till betalning av böter, som ådömts före intagningen på ungdomsvårdsskolan. En sådan åtskillnad mellan de yngre och de äldre alkoholmissbrukarna är enligt socialstyrelsen föga tillfredsställande.
Vid remissbehandling av framställningen har icke framförts någon erin ran mot den föreslagna ändringen. Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig vidare för en sådan ytterligare utvidgning av stadgandet, att även andra former av omhändertagande enligt 25 § b) barnavårdslagen än inskrivning i ungdomsvårdsskola inbegripes däri. Riksåklagarämbetet å sin sida framhål ler, att stadgandet icke bör göras tillämpligt på den som enligt 30 § barna vårdslagen omhändertagits för utredning och i anslutning härtill placerats i ungdomsvårdsskola.
Departementschefen. Mot den föreslagna ändringen kan göras gällande, att den medför, att böter för enstaka fylleriförseelser bortfaller även i så dana fall, då hemfallenhet åt alkoholmissbruk icke föreligger och grunden för intagningen i ungdomsvårdsskola huvudsakligen varit av annan art. Även i sådana fall torde dock det aktuella fylleriet vanligen utgöra en del av den asocialitet, som man vill komma till rätta med genom intagningen. I betraktande härav får anses motiverat att utan särskilda inskränkningar låta befrielse från de berörda böterna inträda. Befrielsen bör emellertid i överensstämmelse med vad riksåklagaren anfört avse endast bötfälld, vilken intagits i ungdomsvårdsskola för samhällsvård.
5 §•
Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen.
Socialstyrelsen anför i den framställning om bortfall av böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som berörts i det föregående vid 4 §, att styrelsen övervägt att även föreslå, att ungdomsvårdsslcoleelever skulle be frias från alla före intagningen i ungdomsvårdsskola ådömda böter, obero ende av vilka brott böterna hänför sig till. Då denna fråga synts böra bedö mas i ett större sammanhang, har styrelsen emellertid inskränkt sig till att hemställa om den angivna ändringen i 4 §.
Departementschefen. Frågan om möjligheten att generellt medgiva bortfall av böter för vilka brott det vara må har såsom socialstyrelsen antytt bety delse även beträffande andra bötfällda än sådana som intagits i ungdoms
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
vårdsskola. Motsvarande situation föreligger sålunda i fråga om bötfällda
i allmänhet, vilka intagits i anstalt för icke allenast kort tid, t. ex. vårdan
stalt för alkoholmissbrukare eller fångvårdsanstalt. Olika skäl kan åberopas
för att dylika bötfällda bör befrias från böter, som ådömts dem före ut
skrivningen från anstalten. Den utskrivnes ekonomi har ofta som en följd
av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit under
grävd och han är vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja
till återanpassning i samhället torde vidare icke sällan i hög grad påverkas
av hur han bedömer möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation.
En bötesindrivning, som försämrar hans möjligheter härutinnan, kan un
der sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han har
försörjningsplikt, kan böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt
drabba dem som är beroende av honom för sin försörjning. Att införa en
generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall är emellertid icke möj
ligt utan en närmare utredning med avseende å verkningarna därav i olika
hänseenden. Frågan därom har med hänsyn härtill tills vidare lämnats
öppen. Den tillhör emellertid de spörsmål, som bör övervägas vid en vidare
reformering av bötesverkställighetsreglerna.
Då en generell regel om bortfall av böter således icke kunnat förordas men
det synts önskvärt att åtminstone i mera uttalade fall söka komma till rätta
med de ur olika synpunkter ogynnsamma verkningarna av bötesindrivning
hos dem som nyligen utskrivits från anstalt, har införandet av en möjlig
het att efter särskild prövning eftergiva betalningsskyldighet för böter i vissa
av dessa fall framstått såsom en lämplig utväg. Det förhållandet, att de
nämnda verkningarna kan variera avsevärt från fall till fall, talar över
huvud taget för en ordning, vid vilken böternas bortfallande göres beroende
av omständigheterna i det enskilda fallet. I enlighet med det anförda före
slås i fråga om böter, vilka enligt lagförslaget icke kan förvandlas, att rätten
i den ort, där den bötfällde finnes, under vissa förutsättningar skall kunna
törordna att böter eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke skall
uttagas. Såsom förutsättningar för ett dylikt förordnande har uppställts,
att böternas uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller
någon, som är beroende av honom för sin försörjning, samt att omständig
heterna icke ger anledning till antagande, att verkställighet av bötesstraffet
erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Med
hänsyn till syftet med det föreslagna stadgandet bör efterskänkande av bö
terna i vissa fall kunna ske, även om den bötfällde icke gjort vad han kun
nat för att betala böterna. Något uttryckligt krav på den bötfällde i detta
hänseende torde med hänsyn härtill icke böra uppställas.
Den avgränsning som skett till böter, vilka enligt bestämmelse i lagen
icke kan förvandlas, medför att paragrafen blir tillämplig på böter, som
förekommer i fall där den bötfällde intagits i anstalt; vilka dessa fall är
framgår av lagförslagets 11 §. Men dessutom kommer förevarande para
graf att avse även andra böter, nämligen s. k. småböter (9 §), böter som
ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken (10 §) samt böter i fall, då
181
efter anmälan av åklagare beslut meddelats om den bötfälldes intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare men villkorligt anstånd beviljats med beslutets verkställande (12 §). Att paragrafens tillämpningsområde be stämts på detta sätt sammanhänger med att det, i vad avser regler om en domstolsprövning på verkställighetsstadiet, synes önskvärt att om möjligt kunna göra samma regler tillämpliga på samtliga böter, vilka enligt be stämmelse i lagen icke kan förvandlas och således icke kan förekomma i förvandlingsmål. Någon betänksamhet häremot torde icke kunna före ligga beträffande de av de angivna böterna, som icke avser fall där den bötfällde intagits i anstalt. Särskilt gäller detta i betraktande av de särskilda förutsättningar, som uppställts för att befrielse från betalnings skyldigheten för böterna skall kunna erhållas. Dessa förutsättningar gör att i fråga om småböter något utrymme för stadgandets tillämpning i prak tiken knappast torde finnas. Vad åter angår böter som ådömes med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken och böter som avses i 12 § i lagförslaget torde, om de nämnda förutsättningarna för paragrafens tillämpning är för handen, icke vara anledning till erinran mot att den bötfällde kommer i åtnjutande av samma behandling som den som varit intagen å anstalt.
Såsom framgår av det anförda föreslås, att stadgandet skall gälla böter som ej kan förvandlas. Visserligen torde de skäl som föranlett stadgandet kunna tillmätas betydelse också när det gäller böter som må förvandlas. Den väsentliga förändring av gällande verkställighetsordning som för slaget innebär bör emellertid tills vidare begränsas. En utvidgning av till- lämpningsområdet till att omfatta alla böter kan icke komma under över vägande förrän efter en ingående utredning om konsekvenserna. För den föreslagna avgränsningen kan också anföras, att verkställigheten av för- vandlingsbara böter även utan det nya stadgandet kan komma under domstols bedömande och att, om därvid villkorligt anstånd medges be träffande verkställigheten av ådömt förvandlingsstraff, all verkställighet av bötesstraffet inhiberas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år
19(ik
6
§•
Denna paragraf innehåller en i jämförelse med den nuvarande lagen ny reglering. För närvarande gäller att böter ej må uttagas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats, och att betalning, som erlägges efter beslu tet, icke kan medföra ändring av förvandlingsstraffet. I sistnämnda hän seende föreslås genom förevarande paragraf tillsammans med 22 § den ändringen att bötesbetalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats, skall kunna med föra nedsättning i eller befrielse från förvandlingsstraffet.
Möjligheten att låta betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet, inverka på förvandlingsstraffet diskuterades vid tillkomsten av den nuva rande lagen (SOU 1935:36 s. 48). Därvid uttrycktes farhågor för att en dylik möjlighet skulle kunna leda till att den bötfällde lockades att spe kulera i möjligheten av villkorlig dom eller straffnedsättning eller straff
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
befrielse enligt 16 § andra stycket i den nuvarande lagen. Beträffande de fall, i vilka villkorlig dom meddelats och för vilka de nämnda farhågorna följaktligen icke kunde åberopas, anfördes att den varning, som villkorlig dom innebär, skulle komma att försvagas. Vidare anfördes, att det icke vore tilltalande att ändring i ett meddelat förvandlingsstraff skulle kun na åstadkommas av den bötfällde. Det påpekades slutligen, att den ordning som upptogs i den nuvarande lagen medförde vissa praktiska fördelar med avseende å verkställighet och registrering av förvandlingsstraff.
Att den möjlighet till bötesbetalning, som avvisats vid tillkomsten av den nuvarande lagen, funnits böra medtagas i det föreliggande förslaget sam manhänger med den praxis, som efter hand utvecklats i nådeärenden i motsvarande fall och enligt vilken efter förvandlingsbeslutet erbjuden be talning accepterats såsom skäl för ett eftergivande av förvandlingsstraffet. Denna praxis torde få ses som ett uttryck för en i den praktiska rättstill- lämpningen naturlig strävan att så långt det är möjligt låta betalning, så som den primära formen för bötesverkställighet, få företräde framför för vandlingsstraff. Då den varit gällande åtskillig tid och de därunder vunna erfarenheterna givit anledning till en omvärdering av de i det föregående redovisade skälen mot betalning efter förvandlingsbeslutet, har ansetts na turligt att reglera möjligheten härtill i lagen. Erfarenheterna har ej givit be lägg för de farhågor för en spekulation i villkorlig dom, vilka främst an setts tala mot nämnda möjlighet. Det är i detta sammanhang anledning att framhålla dels att bötesindrivningen kommit att bli mycket effektiv, vartill bl. a. utformningen av reglerna om betalning och indrivning av böter torde ha medverkat, och dels att redan det med ett förvandlingsmål förenade obehaget är ägnat att sporra till en ytterligare betalningsprestation i de fall, i vilka utrymme finnes för en sådan. Även om en i vissa hänseenden annan situation inträder, om den angivna möjligheten lagfästes, torde icke finnas tillräckliga skäl att i vart fall fram till dess verkställigheten av för vandlingsstraffet påbörjats vägra godtaga i dess ställe erbjuden betalning. Då ovillkorligt förvandlingsstraff är reserverat för de fall, då den uteblivna betalningen har sin grund i tredska eller uppenbar vårdslöshet, blir detta straff mer ett påtryckningsmedel och en bestraffning av betalningsovillig- het än en omvandling av den ursprungliga påföljden. Genom den förordade ordningen uppnås, att förvandlingsstraffets egenskap av påtryckningsmedel helt tillvaratages. Dess effekt i detta hänseende torde för övrigt vara star kast, när straffet bestämts och verkställigheten väntar. Vidare tillgodoses det eljest på olika sätt beaktade allmänna önskemålet att begränsa använd ningen av förvandlingsstraff.
I de nyssnämnda nådeärendena har genomgående erbjudits full betal ning för de resterande böterna. Enligt förslaget accepteras emellertid även delbetalning med däremot svarande avräkning å den i förvandlingsbeslutet bestämda strafftiden. Därest möjlighet till efterbetalning med inverkan på förvandlingsstraffet öppnas genom uttrycklig lagbestämmelse, torde såväl från principiell synpunkt som med hänsyn till vad som anförts om önsk
183
värdheten av att till fullo kunna utnyttja förvandlingsstraffets verkan så som påtryckningsmedel övervägande skäl tala för att den angivna möjlig heten icke begränsas till de fall, då full betalning kan erläggas. Det anförda kan åberopas även till stöd för att låta möjligheten till betalning stå öppen till dess förvandlingsstraffet till fullo verkställts. Då vissa olägenheter i verkställighetshänseende skulle vara förenade med en sådan ordning och betalning under avtjänandet av förvandlingsstraffet måste antagas vara ett föga praktiskt fall, har emellertid efterbetalning ansetts icke böra medgivas längre än till dess verkställigheten av detta straff påbörjats.
Möjligheten till efterbetalning bör stå öppen även för den som erhållit villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Det måste näm ligen anses skäligt att den som måhända utan egen förskyllan försatts i den situationen, att han icke kunnat betala böterna i tid och därför ådragit sig ett villkorligt förvandlingsstraff, icke utestänges från nämnda möjlighet. Härvid torde man i praktiken endast ha att räkna med det fall, att den dömde genom betalning helt befriar sig från förvandlingsstraffet.
Den föreslagna ordningen för med sig vissa problem, när det gäller beak tandet av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet. Dessa avser främst frågorna om vilka avräkningsregler, som bör gälla vid sådan betalning, och vilken myndighet, som skall ha att besluta om den ändring i förvandlings straffet, som betalningen skall föranleda. Härtill återkommer jag i det föl jande vid 22 §. Därjämte måste beaktas vissa registreringsspörsmål.
De utsträckta möjligheterna till betalning för den dömde föreslås icke kombinerade med någon motsvarande utvidgning av möjligheten att in driva böterna. Något praktiskt behov härav torde icke finnas.
Vid en ändring av de nuvarande reglerna i enlighet med vad här före slagits bör stadgandet i 17 § i den gällande lagen, att förvandlingsbeslut där så förordnas må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft, utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
7 §•
Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i den gällande lagen. Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av det nya stadgandet om ef tergivande av betalningsskyldighet för böter, som intagits i 5 §.
Förvandling av böter
8
§•
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 7 § första stycket och 21 § andra stycket.
9 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. I första stycket har dock vidtagits de i det föregående angivna, av brottsbalken föranledda höjningarna av småböternas belopp.
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
10
§.
Paragrafen, saknar motsvarighet i den gällande lagen. Såsom framhållits
under förarbetena till brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 364) bör böter
för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslö-
het eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste
anses jämställd med sinnessjukdom, icke kunna förvandlas.
11
§•
Paragrafens första stycke motsvarar utan sakliga ändringar nuvarande
9 §. I andra stycket föreslås två sakligt sett nya stadganden.
Det bar synts naturligt att överväga att göra reglerna i paragrafens första
stycke tillämpliga även på personer, som intagits å sinnessjukhus. En så
dan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde torde emellertid icke
kunna ske utan begränsning. Det synes böra krävas att den omständighet
som skall utesluta förvandling av böter — om det icke är fråga om böter
som avses i den nu föreslagna lagens 10 § — utgöres av ett samhällsingri
pande, varöver den enskilde icke äger disponera, eller som, om det till
kommit på initiativ från hans sida, blir för honom bindande på samma sätt
som en tvångsvis åvägabringad åtgärd. Det kan antagas, att i den nya sin
nessjuklagstiftningen reglerna om intagning å sinnessjukhus kommer att
utformas så, att tvång i stor utsträckning elimineras. Redan för närvarande
finnes för övrigt en intagningsform, med vilken icke är förenad kvarhåll-
ningsrätt. Under sådana förhållanden synes icke lämpligt med en allmän
regel, enligt vilken intagning å sinnessjukhus skulle få till verkan, att möj
ligheten till förvandling av böter som ådömts den intagne bortföll. En till
fredsställande avgränsning torde erhållas, om stadgandet blir tillämpligt
på dem som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken intagits å
sinnessjukhus. Den situation, som föreligger för dem som i andra fall in
tagits å sinnessjukhus, torde kunna beaktas inom ramen för möjligheter,
som bör ges domstolen att i förvandlingsmål efterskänka förvandlingsstraff;
detta spörsmål kommer att närmare behandlas i det följande vid 17 §.
Dessa möjligheter bör över huvud taget kunna omfatta fall, i vilka det på
grund av vederbörandes sjukdom framstår såsom väl motiverat att efter
giva förvandlingsstraffet, och därigenom även det fall, att den bötfällde
enligt 31 kap. 4 § brottsbalken överlämnats till öppen psykiatrisk vård. Sär
skilda bestämmelser som tar sikte på den sistnämnda kategorien torde icke
böra meddelas nu.
I skrivelse från riksåklagaren den 12 november 1957 har upptagits frågan
om att från förvandling undantaga även böter, vilka ådömts den som under
går mångårigt frihetsstraff. För en sådan ordning talar framför allt vissa
praktiska skäl. Några betänkligheter däremot torde heller icke kunna an-
töras. Den regel, som enligt första stycket i förevarande paragraf gäller för
böter vid annan anstaltsvistelse, föreslås därför bli tillämplig på böter var
om här är fråga. Vad angår längden av det fängelsestraff, som skall kunna
inverka på böternas förvandlingsbarhet, torde gränsen lämpligen kunna dra
185
gas vid två år. Härvid får hänsyn fagas till den lid under vilken den dömde i ett sammanhang skall undergå fängelse, om flera domar samtidigt verk ställes.
Den nämnda regeln hlir ett komplement till vad som enligt brottsbalken gäller om verkan av andra allvarliga påföljder. Om dom å fängelse å livstid, ungdomsfängelse eller internering förekommer till verkställighet samtidigt med böter eller förvandlingsstraff för böter, skall nämligen de förra på följderna träda i stället för böterna eller förvandlingsstraffet (34 kap. 11-13 §§).
Ett spörsmål som övervägts i förevarande sammanhang är om med hän syn till de regler, som i brottsbalken meddelats för bestämmande av fäng else i vissa fall när villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjes (27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 34 kap. 5 och 6 §§), anledning kunde finnas att i fråga om bortfall av möjligheten till förvandling av böter behandla böter, som ådömts enligt 27 kap. 2 § och 28 kap. 2 §brottsbalken, annorlunda än andra böter. Någon dylik särbehandling av de nämnda böterna har emellertid icke an setts böra förekomma.
Vid tillämpningen av vad som sägs i förevarande paragrafs första stycke torde, i de fall som avses i andra stycket, befogenheten att påkalla förvand ling av böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, få till komma sjukvårdsläkaren och fångvårdsanstaltens styresman.
12
§.
Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 11 §. I den skrivelse från socialstyrelsen, för vilken redogjorts i anslutning till
4 §, har styrelsen föreslagit den ändringen av nuvarande bestämmelser att åklagaren, om den bötfällde är under 21 år, skall göra anmälan till såväl nykterhetsnämnden som barnavårdsnämnden och att frågan om böternas förvandling skall vara förfallen jämväl i det fall, att barnavårdsnämnden inom två månader gör ansökan om den bötfälldes intagande i ungdoms vårdsskola och denna ansökan leder till beslut om intagning. Socialstyrel sens förslag har beaktats vid utformningen av stadgandet. I enlighet med vad som förutsatts i den nya barnavårdslagen bör alkoholmissbrukare, som ej fyllt tjugoett år, i första hand omhändertagas genom barnavårdens försorg. Åklagaren har ålagts att beträffande dessa göra anmälan till bar navårdsnämnden. Det torde däremot icke som socialstyrelsen tänkt sig vara påkallat att anmälan dessutom göres till nykterhetsnämnden. Intagning i ungdomsvårdsskola har med avseende å böternas förvandlingsbarhet jäm ställts med beslut om intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
Hinder mot förvandling föreligger, därest lagakraftvunnet beslut om in tagning å vårdanstalt följt på anmälan från åklagare, även om villkorligt anstånd beviljats med beslutets verkställande. Det är tveksamt, om tillräck liga skäl finnes att upprätthålla den skillnad som i detta hänseende före ligger mellan nämnda beslut och intagningsbeslut, som tillkommit i annan ordning. Det är emellertid att anmärka, att i nykterhetsvårdslagen sär
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
skilda rättsverkningar har ansetts böra förbindas med att tvångsintagning skett på grund av en anmälan från åklagaren. Sålunda skall det i dylikt fall enligt 34 § d) nykterhetsvårdslagen alltid ankomma på länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av intagningsbeslutet. Enligt 39 § samma lag förfaller vidare tvångsintagningsbeslut, som meddelats på grund av åklagar- anmälan, efter det två år förflutit utan att verkställighet av beslutet på börjats, medan motsvarande tid för övriga tvångsintagningsbeslut endast är ett år. Den längre tiden för dessa fall är avsedd att motsvara prövotiden vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill samt till att en allmän utredning om fylleribrotten och med dessa sammanhängande problem förberedes har de nuvarande reglerna i förevarande hänseende ansetts böra lämnas oförändrade. Av samma skäl är jag icke heller beredd att föreslå en sådan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde, att den kommer att omfatta även fall då vederbörande nämnds ingripande avser åtgärder utan frihetsberövande.
13 och 14 §§.
Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med nuvarande 10 och 12 §§.
15 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 13 §. Såsom förutsattes vid utarbetande av brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 230 och 554) föreslås den ändring en i tredje stycket, att vid penningböters omräkning i dagsböter varje på börjat belopp av tio kronor skall anses motsvara en dagsbot.
16 §.
Problemet hur avbetalningar å böter bör avräknas, då flera bötesstraff samtidigt skall förvandlas, har vid bötesverkställighetslagens tillämpning vållat icke obetydliga svårigheter. Såsom redan nämnts gäller för närva rande, att avräkningen skall ske å bötesstraff med lägre dagsbot.
Frågan om sättet för avräkning av delbetalning upptogs av justitieom budsmannen i en framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1947. I framställningen påpekades, att utmätningsmännen tillämpade olika princi per då de hade att avgöra å vilken eller vilka bötesposter en verkställd av betalning skulle redovisas. I regel hänfördes en avbetalning till det tidigast ådömda straffet. Det förekom emellertid även, att avbetalningar fördelades på flera bötesposter. Vissa utmätningsmän avräknade i första hand en av betalning å böter med lägre dagsbotsbelopp. Justitieombudsmannen fram höll, att bötesindrivarnas förfarande ej sällan blev avgörande för längden av det förvandlingsstraff, som kunde komma att ådömas den bötfällde. Häf tade denne för dagsböter i flera poster med olika dagsbotsbelopp eller för penningböter jämte dagsböter med annat dagsbotsbelopp än 5 kronor, kun de avbetalningens hänförande till den ena eller den andra bötesposten bli helt bestämmande för det antal dagsböter, som kvarstod obetalda vid för vandlingen och således för förvandlingsstraffets storlek. En person, som ex
187
empelvis ådömts dels 80 kronor omedelbart i penningar och dels 60 dags böter å eu krona och avbetalade 60 kronor, kunde sålunda erhålla ett för- vandlingsstraff av antingen 17 eller 45 dagars fängelse beroende på hur av betalningen avräknades.
Justitieombudsmannen påvisade vidare, huru ett flertal variationer kun de uppkomma, när den bölfällde ådömts flera bötesstraff och gjort uppre pade avbetalningar. Som exempel anfördes, att fyra bötesstraff om respek tive 30 kronor omedelbart i penningar, 30 dagsböter å en krona, 40 kronor omedelbart i penningar och 40 dagsböter å en krona, ådömda samma per son i nu angiven ordning, kunde — under förutsättning att dels 30 kronor avbetalats vid indrivning av de två äldsta straffen, dels dessa båda straff blivit föremål för särskild förvandling, dels 40 kronor avbetalats vid indriv ning av de två sist ådömda straffen och dels straffet å 40 kronor omedelbart i penningar men ej straffet å 40 dagsböter ådömts innan det vid nyssnämn da förvandling bestämda straffet avtjänats — medföra förvandlingsstraff av sammanlagt fängelse i 19, 34, 46 eller 65 dagar. Än större differens mel lan de möjliga förvandlingsstraffen uppstod, om etlvart av de omedelbart i penningar ådömda straffen avsett flera brott. Jämlikt 8 § bötesverkställig- hetslagen skulle dessa böter då i regel icke förvandlas. Om de båda avbetal ningarna hänförts till dagsbotsstraffen, kunde följaktligen den bötfällde undgå varje förvandlingsstraff. Detsamma kunde inträffa eller också kun de förvandlingsstraff et nedsättas, om de omedelbart i penningar ådömda böterna utgjordes av normerade böter, beträffande vilka förvandlingsskalan kunde frångås. Skulle några av bötesstraffen vara av sådan beskaffenhet, att 9 § bötesverkställighetslagen vore tillämplig å dem, kunde också frågan huruvida talan om bötesförvandling överhuvud skulle föras vara beroende av den ordning, i vilken böterna indrevs.
Justitieombudsmannen anförde ytterligare: Förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid inverka icke blott på förvandlingsstraffets längd och på frågan huruvida någon talan om bötes förvandling skall föras eller icke, utan även på avgörandet, huruvida en böt- fälld skall jämlikt 11 § i lagen, i stället för att erhålla förvandlingsstraff, un derkastas behandling enligt alkoholistlagen. Skulle utmätningsmannen, när fylleriböter föreligga, i första hand avräkna gjord avbetalning å dessa böter, så att de såsom till fullo guldna icke hänskjutas till förvandling, kommer nå gon tillämpning av nämnda lagrum icke i fråga, medan motsatsen blir fallet om utmätningsmannen verkställer indrivningen så, att fylleriböterna åter stå oguldna.
Av det anförda framgick enligt justitieombudsmannens mening vikten av att bötesindrivarna erhöll bestämda direktiv rörande vilket av flera den böt fällde ådömda bötesstraff som en gjord avbetalning i första hand skulle på föras. Att i detta hänseende överlåta åt utmätningsmännen själva att be stämma principerna för deras handlande eller giva dem möjlighet att för fara efter vad i varje fall syntes dem lämpligast kunde medföra olika för vandlingsstraff i likartade fall och kunde till och med innebära en fara för rättssäkerheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
Rörande frågan om utformningen av de bestämmelser, som kunde anses
erforderliga, yttrade justitieombudsmannen:
För bötesindrivaren måste det framstå såsom naturligast, att den tidigast
ådömda bötesposten i första hand indrives, detta med hänsyn såväl till ange
lägenheten av att de äldsta ärendena bliva först avslutade och redovisade
som till undvikande av att böter, vilka synas kunna gäldas av den bötfäll-
de, måste hänskjutas till förvandling på grund av att den äldsta bötesposten
hotar att bliva preskriberad. Därtill kommer, att anstånd med bötesbetal-
ning kan medgivas endast under åtta månader och avbetalning beviljas un
der högst två år, såframt indrivningen ej sker genom införsel, vilken kan
utsträckas till hela preskriptionstiden. Även för den bötfällde bör det vara
till fördel, att indrivningsmyndigheten icke tvingas att begära förvandling
av böter, som den bötfällde bär möjlighet att betala. Den bötfällde kan icke
heller sägas vara utsatt för någon orättvisa, om han nödgas betala de äldsta
böterna i första hand. Förhållandet blir ju då detsamma för honom som för
den ordentlige bötesbetalaren, vilken omedelbart erlägger honom ådömda bö
ter allt efter som bötesutslagen bliva meddelade. En omständighet, som även
synes mig värd ett visst beaktande, är den praktiska fördelen av att med en
sådan ordning en tillämpning av 14 § andra stycket lagen om verkställighet
av bötesstraff mera sällan kommer i fråga.
För en bötfälld, som ej förmår att med sina avbetalningar gälda samtliga
böter, kan det emellertid stundom bliva synnerligen ofördelaktigt, att avbe
talningarna avräknas å den äldsta bötesposten. Detta inträffar, om sistnämn
da bötespost har högre dagsbot än de senare ådömda böterna och bötesstraf
fen gå till förvandling. Det ligger då i den bötfälldes intresse, att den äldsta
bötesposten icke blir tillfullo gulden och att de gjorda avbetalningarna till
följd därav medtagas vid bestämmandet av förvandlingsstraffet.
Det är denna omständighet, som föranlett åtskilliga utmätningsmän att
vid bötesindrivningen tillämpa samma principer, som i 14 § första stycket
lagen om verkställighet av bötesstraff ligga till grund för förvandlingen av
flera bötesstraff. Nämnda stadgande gäller emellertid uttryckligen endast
»vid bestämmande av förvandlingsstraffet» och avser icke att materiellt reg
lera, a vilket bötesstraff betalningen skall redovisas. Det har också visat sig,
att de utmätningsmän, som sökt använda detta förfarande, mött svårighe
ter av praktisk art. Faran för att det äldsta bötesstraffet blir preskriberat
har således ofta hindrat en konsekvent tillämpning av regeln. Härtill kom
mer, att regeln i vissa fall omöjligen kan tillämpas. Vid bötesförvandlingen
kunna nämligen gjorda avbetalningar avräknas å ett bötesbelopp, som ej
ens var ådömt då avbetalningen skedde, en möjlighet som ju är utesluten vid
bötesindrivningen.
De övriga förfaringssätt i fråga om redovisningen av gjorda avbetalning
ar, som berörts i de hit avgivna yttrandena, torde knappast vara lämpliga
eller ens riktiga. Det synes således få anses oriktigt att i första hand verk
ställa avräkning å böter, som ej kunna förvandlas, framför äldre böter eller
böter med lägre dagsbot. Detsamma gäller fylleriböter, i anledning av vilka
den bötfällde kan underkastas alkoholistbehandling, samt normerade böter,
rörande vilka förvandlingsskalan kan frångås.
Justitieombudsmannen anförde vidare:
Enligt allmänna rättsprinciper står det en gäldenär öppet att själv avgöra
vilken av flera skuldposter, som skall likvideras genom en gjord avbetalning.
Den gängse uppfattningen torde vara, att en bötfälld har en motsvarande
rätt att bestämma ordningen för böternas gäldande, oaktat det här gäller
189
verkställighet av straff. I de flesta fall torde nog eu sådan rätt vara tämligen illusorisk, enär den bötfällde på grund av sin ovetskap om verkningarna av bötesindrivningen oftast ställer sig fullständigt likgiltig till hur bötesbetal- ningarna redovisas. Med hänsyn härtill har också bötesindrivaren stora möj- tigheter att inverka på den bötfälldes beslut i för bötesindrivaren önskvärd riktning. Stundom kan dock hötesbetalaren ha ett påtagligt intresse av att genom eu gjord avbetalning likvidera eu bestämd bötespost. Detta kan vara fallet exempelvis då någon önskar gälda ett visst, eu annan person ådömt bötesbelopp eller då den bötfällde önskar att före böter, som ej kunna för vandlas, likvidera förvandlingsbara böter. Skulle emellertid för utmätnings- männen stadgas skyldighet att indriva böterna i viss ordning, synes det vara mest följdriktigt, att den sålunda stadgade ordningen för böternas gäl dande skall iakttagas utan hinder av den bötfälldes egna önskemål i annan riktning.
Även om bötesindrivarna ålägges att iakttaga en viss ordningsföljd vid indrivningen av flera eu bötfälld ådömda bötesposter, bliva icke samtliga nu ifrågavarande spörsmål därmed lösta. Eu bestämd ordningsföljd kan nämligen icke alltid iakttagas vid indrivningen. Ha bötesutslagen successivt inkommit till utmätningsmannen eller har indrivning mot en bötfälld verk ställts av utmätningsmän å skilda orter, måste det inträffa, att betalning i första hand verkställes å ett bötesbelopp, medan en annan bötespost, som rätteligen först bort likvideras, utestår ogulden. Genom inrättandet av ett för hela riket gemensamt centralt bötesregister skulle denna olägenhet kun na undanröjas. Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av bötesstraff framhölls emellertid med rätta, att det av praktiska skäl vore hart när omöj ligt att införa registrerat av alla ådömda böter.
Efter att ha berört möjligheten att åstadkomma större enhetlighet vid straffbestämningen genom att med tillämpning av stadgandet i 15 § andra stycket frångå förvandlingsskalan uttalade justitieombudsmannen slutligen:
Att förvandlingsstraffets storlek göres helt oberoende av förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid icke åstadkommas ens med en sådan an vändning av 15 § andra stycket, som nu antytts. Dels kan lagrummet icke tillämpas vare sig till höjning av förvandlingsstraffet eller i alla fall för nedsättning av detsamma och dels är lagrummets tillämpning beroende av domarens fria skön. Därtill kommer, att de förut omförmälda osäkerhets momenten i fråga om preskriberade böter och beträffande behandlingen av dem, vilka ådömts ansvar för fylleri under omständigheter som i 11 § sägs, icke därmed avlägsnas. Ett fullständigt undanröjande av de rådande miss förhållandena synes därför endast kunna ske genom lagbestämmelser i äm net.
över justitieombudsmannens framställning avgavs efter remiss utlåtan den av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Mal möhus, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt Föreningen Sve riges stadsfogdar.
I de avgivna yttrandena vitsordades behovet av bestämmelser för åstad kommande av önskvärd enhetlighet i förfarandet vid bötesindrivningen.
Beträffande frågan, vilka böter som vid delbetalningar borde äga före träde, uttalade överståthållarämbetet och de tre länsstyrelserna att de äldsta böterna i första hand borde likvideras.
Kungl. Maj:Is proposition nr It) är 196b
Kungl. Maj:ts proposition nr 10
dr
196b
överståthållarämbetet åberopade som skäl för sin mening, att bestäm melserna om ordningsföljden borde vara enkla och på samma gång sådana att deras tillämpning tedde sig naturlig för gemene man. Frågan om regler na i det ena eller andra fallet skulle komma att medföra, att förvandlings- straff bleve kortare eller längre än om ett annat förfaringssätt kom till an vändning, kunde ämbetet icke finna vara av utslagsgivande betydelse. Såväl från synpunkten av enkelhet som med avseende på den allmänna uppfatt ningen om vad som tedde sig naturligt, syntes därför avbetalningar undan tagslöst böra hänföras till det tidigast meddelade bötesbeslutet. överståt hållarämbetet yttrade vidare att en konsekvens av denna metod måste bli att till bötesstraff fälld person icke kan medgivas rätt att själv avgöra, vil ket bötesstraff avbetalning skall avse. En följdriktig tillämpning av regeln leder vidare till att, vid införsel för gäldande av böter, influtna medel hän föras till det tidigast meddelade bötesbeslutet.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att utmätningsmannen vid bötes- indrivningen hade att tillse att åtgärder, som äventyrade straffverkställig heten, icke företogs, och att han därvid särskilt måste beakta preskriptions- bestämmelsen. Uppfattningen att den bötfällde skulle äga rätt att själv be stämma ordningen för böternas gäldande syntes vidare länsstyrelsen ej för enlig med bötesindrivningens karaktär av straffverkställighet. Liknande syn punkter framtördes av länsstyrelsen i Västernorrlands län.
Justitiekansler sämbetet förordade — under åberopande av vad justitie ombudsmannen anfört angående fördelarna med att avbetalningar avräkna des å det äldsta bötesstraffet — också ett dylikt förfarande. Ämbetet upp ställde dock såsom förutsättning dels att vissa ändringar i stadgandena om bötestörvandlingen vidtoges så att vid bestämmande av förvandlingsstraff verkställda avbetalningar skulle beaktas till förmån för den bötfällde i stör re utsträckning än för närvarande kunde ske och dels att särskilda före skrifter utfärdades, genom vilka tillförlitlig utredning om verkställda av betalningar skulle tillföras förvandlingsdomstolen. I andra hand ifrågasat te justitiekanslersämbetet att ge bestämmelserna om utmätningsmännens av räkningsförfarande sådan innebörd, att avräkningen skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Genom en samtidig föreskrift, att över två år gamla böter skulle ha förtur framför senare bötesstraff, borde enligt ämbetets mening risken att det äldsta straffet preskriberades kunna mot verkas.
Under hänvisning till att indrivningsprincipen om avräkning å det äldsta bötesstraffet kunde få mycket ofördelaktiga verkningar för den bötfällde vid de obetalda böternas förvandling anförde ämbetet, att man för att kom ma till rätta med dessa verkningar sannolikt icke kunde lita endast till en tillämpning av 15 § andra stycket bötesverkställighetslagen. Eu samtidig utvidgning av stadgandet i 14 § första stycket borde enligt ämbetet ske så, att även betalningar av böter, som vid förvandlingen redan redovisats så som betalda, kunde bli beaktade vid denna. En dylik regel, som förutsattes
191
bli gällande även för det fall att endast ett bötesstraff skulle förvandlas, bor de enligt ämbetet dock begränsas till att avse betalningar, soin erlagts efter ådömandet av det äldsta till förvandling föreliggande bötesstraffet.
I eu den 25 november 1955 inom justitiedepartementet utarbetad pro memoria med förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av bötesstraff behandlades förutom andra frågor även den av justitieombuds mannen aktualiserade frågan om avräkning av betalning i samband med förvandling av bötesstraff. 1 promemorian togs till utgångspunkt den gäl lande regeln att avbetalning skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot och därmed så, att den resulterar i lägsta möjliga förvandlingsslraff. Att upprätthålla denna förvandlingsregel även i indrivningsförfarandet be dömdes emellertid icke vara möjligt. Då de av justitieombudsmannen på talade olägenheterna därför icke kunde undanröjas genom ett för indriv ning och förvandling samordnat avräkningsförfarande, ansågs det böra överlämnas åt domstolen i förvandlingsmålet att tillse att den nämnda regeln blev konsekvent beaktad. Detta förutsatte, att prövningen i förvand lingsmålet icke inskränktes till de bötesstraff, för vilka den bötfällde häf tade vid tiden för förvandlingen. Domstolen borde i stället ges möjlighet att taga hänsyn till alla bölesposter, för vilka den bötfällde häftade, när en i förvandlingsmålet aktuell avbetalning verkställdes, oberoende av hur betalningen redovisats vid indrivningen. I överensstämmelse härmed före slogs att i 14 § första stycket i 1937 års lag uttrycket »häftar den bötfällde jämväl för andra böter» skulle utbytas mot »har den bötfällde ådömts jämväl andra böter». Avräkningsregeln i andra punkten i samma stycke skulle vidare anknytas till att avbetalningar skett, medan den bötfällde häftade för flera bötesstraff. För en riktig tillämpning av den föreslagna regeln förutsattes, att domstolen skulle tillföras en såvitt möjligt fullständig utredning angående ådömda bötesstraff och gjorda avbetalningar.
Över det i promemorian framlagda förslaget avgavs efter remiss utlåtan den av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Gö teborgs och Bohus och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges härads hövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfog dar samt Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Förslaget lämnas i huvudsak utan erinringar i de utlåtanden, som av gavs av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt läns styrelsen i Göteborgs och Bohus län. Förslaget tillstyrktes i princip även i yttrandena från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus län och Föreningen Sveriges stadsfogdar. Samtidigt framhölls emellertid i dessa yttranden de svårigheter, som kunde visa sig förknippade med att tillföra domstolen tillförlitlig utredning om de bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade då avbetalning skedde. Från stadsfogdeföreningens sida påtalades, att även bestämmandet av tiden för betalningens verkställande kunde bereda svårigheter, när betalningen skedde genom införsel.
De ovannämnda svårigheterna betonades med större skärpa av de remiss-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 19(U
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
instanser, som fann sig böra avstyrka förslaget. Till dessa hörde överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Föreningen Sveriges hä radshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges landsfiskaler.
Häradshövdingeföreningen anförde, att de uttalanden, som i promemorian gjorts om det avräkningsförfarande, som skulle tillämpas enligt ändring arna i 14 §, innebar en ofullständig och i åtskilliga hänseenden olämplig lösning av de föreliggande problemen. Föreningen uttalade bl. a.:
Enligt den nya lydelsen kommer det att åligga domstolen att i varje för- vandlingsmål efterforska, huruvida den bötfällde tidigare ådömts annat bötesstraff än det eller de, som avses med ansökningen, oavsett om de ådömda böterna äro redovisade som gnidna eller ej. Så snart den bötfällde befinnes vara tidigare dömd till böter, måste undersökas i vad mån före kommit att bötesbetalning erlagts å tidpunkt, då vederbörande häftade för mer än ett bötesstraff. Föreligger sådant fall skall ju — enligt vad som också utsäges i promemorian — vid förvandlingen hänsyn tagas till varje skedd inbetalning, som kan påverka bedömningen av huruvida den böt fällde blivit tillgodoräknad betalning på det sätt, som till resultat ger det lägsta möjliga förvandlingsstraffet i målet. Eftersom även bötesstraff, som vid tidpunkten för förvandlingsmålets avgörande är preskriberat, skall omfattas av bedömningen, kan avräkningsförfarandet teoretiskt komma att sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden. Det är uppenbart att detta kan förorsaka åklagare och domstolar mycket utredningsarbete, vars nytta kan starkt sättas i fråga så mycket mera som någon säker garanti ändock icke finnes för att utredningen kommer att lämna uppgift om alla de bötes straff, som rätteligen bort beaktas, om den antagna principen skall restlöst förverkligas. Fullständighet i detta hänseende kan ej ens med den före slagna fullständigare förundersökningen åstadkommas utan ett centralt bö- tesregister, och knappast med hjälp av ett sådant.
Efter att ha belyst olika konsekvenser, som förslaget skulle komma att få, anförde föreningen vidare:
Om än promemorians förslag i begränsad omfattning rättar till vissa missförhållanden synas de i andra hänseenden leda till nya, till sina verkningar svåröverskådliga olägenheter. Detta synes sammanhänga med att promemorian strävat efter att ytterligare renodla principerna om att avräkningen i bötesförvandlingsmålen skall verkställas oberoende av hur bötesinbetalningar bokförts hos indrivningsmyndigheterna samt på sådant sätt att det leder till det för den bötfällde förmånligaste resultatet. Det tor de emellertid förhålla sig så, att det är önskvärt att få till stånd största möjliga överensstämmelse mellan indrivningsmyndigheternas ofrånkom liga redovisning av bötesbeloppen på visst bötesstraff och domstolarnas av räkning i förvandlingsmålen. Principen att tillgodoräkning av delbetalning bör ske på sådant sätt att den bötfällde får lägsta möjliga förvandlings- straff är visserligen viktig och bör därför upprätthållas så långt det °är rimligt, men den synes ej böra drivas så till sin spets, att den i alltför stor utsträckning leder till bortfallande av bötesstraff eller komplicering av förfarandet, vilket synes bliva fallet enligt den linje som föreslagits i pro memorian. r
Det rör sig här om ganska invecklade och svårlösta problem, som tarva en mera allsidig och grundlig utredning än som kunnat ske inom prome morians ram. Intet försök har gjorts att söka i görligaste mån samordna
193
avräkningsförfarandet hos indrivningsmyndigheterna och hos domstolar na. JO :s förslag att ge utsträckt tillämpning åt stadgandet i 15 § andra stycket bölesverkställighetslagen tycks icke ha närmare prövats. Detsam ma gäller det i justitiekanslerns yttrande över justitieombudsmannens fram ställning framlagda alternativa förslaget, nämligen att avräkningen visser ligen skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet men att dock avräkning skulle i första hand ske på böter, som äro mer än två år gamla.
Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrkte bestämt del i promemorian framlagda förslaget och framhöll, att det var behäftat med allvarliga bris ter. Efter att ha uppehållit sig vid justitieombudsmannens skrivelse anförde föreningen bl. a.:
JO rekommenderade främst att bötesindrivarna erhölle bestämda di rektiv rörande vilket av flera ådömda bötesstraff som i första hand skulle gäldas genom en gjord avbetalning. I promemorian begagnas emellertid icke denna av JO rekommenderade utvägen utan göres ett försök att lösa frågan genom en vidgad tillämpning av principen att en avbetalning alltid skall avräknas på ett för den bötfällde förmånligt sätt, vilken princip det skulle åligga domstolen att beakta vid bestämmandet av förvandlingsstraf- fet.
Den föreslagna förvandlingsregeln torde vidare icke, såsom den av mo tiven att döma synes vara avsedd att tolkas, vara möjlig att tillämpa utan risk för felaktigheter så länge ett centralt bötesregister icke finnes. Detta påpekades i remissyttranden över JO:s framställning, men förbigås i pro memorian med lätt hand under hänvisning till att det med den refoim av förfarandet i bötesförvandlingsmålen, som i promemorian ifrågasatts, i re gel torde bli möjligt att grunda förvandlingsdomen på tillförlitliga uppgifter i dessa avseenden. Styrelsen delar icke denna uppfattning. Även om åklaga ren mera verksamt deltager i utredningen föreligger risk för att bötesstraff icke kommer till åklagarens och därmed icke heller till rättens kännedom. Det bör nämligen beaktas att det här ofta rör sig om ett klientel med skif tande uppehållsorter och utan stadigvarande hemvist. Det kan icke vara riktigt att ålägga domstolarna att vid bestämmandet av förvandlingsstraff beakta samtliga under viss tid ådömda bötesstraff utan att det föreligger några garantier för att domstolarna erhåller kännedom om dessa bötes straff.
Det i promemorian upptagna förslaget ledde icke till lagstiftning. Då de berörda reglerna icke heller därefter ändrats, har de i justitieombudsman nens skrivelse behandlade problemen bibehållit sin aktualitet.
Departementschefen. Då det gäller att komma till rätta med de av justi tieombudsmannen påtalade missförhållandena, synes man i princip kunna välja två olika vägar. Den ena är att införa en ordning, som medför att det sätt på vilket bötesbetalning redovisats på indrivningsstadiet icke får be tydelse vid bestämmande av förvandlingsstraff. Den andra är att göra sam ma regler för avräkning av betalning tillämpliga vid indrivning och vid förvandling.
Den förra av de nämnda utvägarna erbjuder i sin tur två alternativ. Som det första kan upptagas den i det föregående icke berörda möjligheten att
7 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10
Kanyl. Maj:Is proposition nr 10 är 100
4
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
med frångående av den nuvarande bundna relationen mellan antalet obe
talda dagsböter och viss strafftid överlåta åt domstolen i förvandlingsmålet
att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter utmäta ett för-
vandlingsstraff inom exempelvis den ram av 10—90 dagars fängelse, som
motsvarar den nuvarande skalan. Under sådana förhållanden blir något av
räkningsförfarande över huvud taget icke aktuellt i förvandlingsmålet. Där
med skulle även vara förenade andra fördelar än de nu berörda. Då verk
ningarna av en dylik lösning icke skulle vara begränsade till bötesverkstäl-
lighetsreglerna, har den icke kunnat övervägas i förevarande sammanhang.
Frågan därom tillhör emellertid de spörsmål, som bör närmare utredas i
samband med en vidare reformering av dessa regler. Det andra alternativet
ir att göra det möjligt för domstolen i förvandlingsmålet att avräkningsvis
beakta gjorda betalningar utan hänsyn till hur dessa redovisats vid indriv
ningen. Det i den tidigare nämnda departementspromemorian upptagna för
slaget överensstämmer i princip med detta alternativ. Den kritik, som an
förts mot förslaget, måste dock anses berättigad. Förslaget förutsätter, att
domstolen kan tillföras utredning om samtliga böter, som den bötfällde
ådömts under flera år, i vissa fall 4—5 år bakåt i tiden, om vilka avbe
talningar som gjorts, även sådana, varigenom böter blivit slutredovisade
såsom till fullo betalda, samt om tidpunkten för verkställda betalningar. De
svårigheter som skulle vara förenade med att åstadkomma en tillförlitlig
utredning i dessa hänseenden och det arbete som skulle erfordras härför
gör, att detta alternativ icke kan förordas.
Om således de alternativ, som bygger på att förvandlingsstraffet bestäm
mes oberoende av betalningsredovisningen på indrivningsstadiet, icke kan
törordas, återstår utvägen att göra samma avräkningsregler gällande vid
indrivning och vid förvandling. En sådan ordning måste uppenbarligen
ljygga på att den avräkningsregel, som lämpar sig bäst på indrivningssta
diet, d. v. s. kan användas i flertalet fall, göres tillämplig också vid för
vandling.
Vad justitieombudsmannen anfört framhäver vikten av att ett enhetligt
törtarande tillämpas av utmätningsmännen, då de vid bötesindrivning har
att avgöra å vilken av flera oguldna bötesposter ett influtet belopp, som ej
förslår till gäldande av samtliga böter, skall avräknas. För det fortsatta in-
dri\ ningstörtarandet kan det sålunda i vissa fall vara av betydelse hur av-
i åkningen sker, nämligen om en av bötesposterna preskriberas innan full
betalning för alla posterna erlagts eller den bötfällde intages å allmän vård
anstalt för alkoholmissbrukare och några av böterna är av beskaffenhet att
uttagning av dem ej må ske på grund av undantagsstadgandet i 4 § i det nu
framlagda lagförslaget. Vidare kan, såsom justitieombudsmannen särskilt
framhållit, förfaringssättet vid avräkningen inverka på frågan, huruvida
talan om böternas förvandling skall väckas eller ej, och på längden av det
eventuella förvandlingsstraffet ävensom på avgörandet, huruvida åklagaren
skall göra anmälan enligt 12 § i förevarande lagförslag.
Av justitieombudsmannens framställning samt de yttranden, som avgivits
Kuii()l. Maj:ts proposition nr 10 år 1064
195
däröver, framgår atl bestämmelser iir påkallade för att den önskvärda en hetligheten skall ernås.
I första hand synes den erforderliga regleringen böra avse frågan, i vilken ordning olika, till indrivning samtidigt föreliggande bötesposter skall lik videras vid verkställda frivilliga avbetalningar. Härvidlag är, såsom justitie ombudsmannen påvisat, ett flertal lösningar tänkbara. Då det vid utfärdan de av bestämmelser i ämnet gäller att avgöra åt vilken av dessa företräde bär ges, synes den omständigheten att avräkningen ingår som ett led i ett straffverkställighetsförfarande böra vara vägledande. Med hänsyn härtill får avräkningen icke ske på sådant sätt, att straffverkställigheten äventyras eller oförmånligt påverkas, t. ex. genom att någon bötespost blir stående obetald under så lång tid att preskriptionsrisk uppkommer. Icke heller bör tillfälliga yttre omständigheter, såsom tidpunkten då bötesärendena inkom till vederbörande utmätningsman, tillåtas inverka. En konsekvens av be traktelsesättet, alt avräkningen ingår i ett straffverkställighetsförfarande blir vidare, att det i och för sig saknas anledning att anordna avräkningen på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Vid valet av metod för av räkningen bör även beaktas, att förfarandet om möjligt blir enkelt och att bestämmelserna blir lätlillämpliga. Icke minst av denna anledning synes ett sådant förfarande olämpligt, som fordrar en undersökning av vad som kan vara förmånligast för den bötfällde. Av samma skäl bör en fördelning av influtna belopp mellan olika bötesposter undvikas. På grund av vad så lunda anförts får övervägande skäl anses tala för att den praxis alt hänföra avbetalningar i första hand till det äldsta straffet, som flerstädes torde till- lämpas, lagfästes.
.Justitieombudsmannen samt vissa remissinstanser har uppehållit sig vid spörsmålet, huruvida vid sidan av huvudregeln för avräkningen borde fin nas en föreskrift om att önskemål från den betalandes sida om ordningen för bötesposternas likviderande skulle beaktas. Det lärer emellertid endast sällan förekomma, att några sådana önskemål framställes. Detta torde, åt minstone där den bötfällde själv erlägger betalningen, bero på att vederbö rande oftast ej kan bedöma hur avräkningen bör göras för att bli så för delaktig för honom som möjligt. Redan av denna anledning skulle det vara olämpligt att låta den betalande påverka förfarandet. Sålunda vore det stö tande, om den som kände till betydelsen av sättet för avräkningen skulle kunna komma i åtnjutande av en förmån, som andra på grund av sin bris tande kännedom ej finge tillfälle att utnyttja. Om huvudregeln för avräk ningen utformas på sätt här förordats, blir det också mest följdriktigt att den bötfällde ej tillerkännes rätt att avgöra, vilket bötesstraff en avbetal ning skall avse. En sådan anordning synes ej böra uppkalla principiella be tänkligheter. Väl äger enligt allmänna rättsprinciper, som bland annat kom mit till uttryck i stadgandet i 9 kap. 5 § första punkten handelsbalken, en gäldenär, som häftar i skuld till samma person för flera fordringar, be stämma i vilken ordning en frivillig avbetalning skall avräknas. Stadgandet avser emellertid fordringar med olika räntesatser. Vid bötesindrivning, som
196
är en form av straffverkställighet och där möjlighet att avbryta preskrip
tionen annorledes än genom att väcka talan om bötesförvandling saknas,
torde en dylik regel om valfrihet för gäldenären icke behöva upprätthållas.
På grund av vad sålunda anförts angående sättet för avräkningen bör i
bestämmelserna om bötesindrivningen föreskrivas att, om belopp som fri
villigt erlagts ej förslår till betalning av samtliga böter för vilka den höt-
fällde häftar, betalningen skall avräknas å straffen i sådan ordning att de
äldsta böterna i första hand blir betalda.
De påtalade olägenheterna med nuvarande förhållanden kan emellertid
icke helt undanröjas genom en dylik föreskrift. Vid betalningar, som frain-
tvingats genom utmätning eller införsel, blir ordningen för indrivningen i
stor utsträckning avgörande för frågan, på vilken bötespost influtna medel
skall avräknas. För åstadkommande av enhetlighet är det av vikt, att före
skrifter meddelas även om de principer som skall följas vid utmätning och
intörsel, då flera bötesstraff föreligger till indrivning.
Den enklaste lösningen skulle otvivelaktigt vara att i överensstämmelse
med vad som föreslagits beträffande frivilliga betalningar föreskriva, att ge
nom utmätning eller införsel influtet belopp i första hand skall avräknas å
den äldsta av bötesposterna. Det får emellertid anses principiellt oriktigt att
genomföra eu ordning, varigenom influtet belopp skulle kunna bli avräknat
å andra böter än dem, för vars gäldande tvångsåtgärden i fråga vidtagits.
Regleringen synes i stället böra genomföras så, att indrivningsmyndigheten
ålägges att, när flera samma person ådömda bötesstraff föreligger till in
drivning, handlägga indrivningen på sådant sätt, att influtet belopp i första
hand blir avräknat å det äldsta straffet.
De förordade bestämmelserna om sättet för avräkning av bötesbelopp,
som frivilligt erlägges, och om handläggningen av bötesindrivningen genom
t\ångsåtgärder kan, da införande av ett centralt bötesregister givetvis ej bör
komma i fråga, göras tillämpliga endast beträffande böter, som samtidigt fö
religger till indrivning hos en och samma indrivningsmyndighet. Större olä
genheter synes emellertid ej behöva uppstå, om annan ordningsföljd än den
föreslagna kan komma att tillämpas i vissa fall, t. ex. då indrivning mot
samma person handlägges av olika myndigheter. Emellertid bör till undvi
kande av att sadana fall inträffar i bestämmelserna om bötesindrivningen
föreskrivas skyldighet för utmätningsman och exekutionsbiträde att genom
förfrågan hos den bötfällde eller på annat sätt undersöka, huruvida denne
häftar även för andra böter än dem som avses med indrivningen, samt__
om så skulle visa sig vara förhållandet — medverka till att indrivningen av
samtliga böter blir handlagd av samma myndighet. Skulle principen om av
räkning å det äldsta straffet någon gång likväl bli åsidosatt och den bötfäll
de därigenom lida förfång vid bestämmande av förvandlingsstraff, torde er
forderlig rättelse i regel kunna ske genom nedsättning av straffet med till-
lämpning av 17 § i förevarande lagförslag.
De förordade bestämmelserna synes lämpligen böra införas i förordning
en den 14 december 1917 ang. indrivning och redovisning av böter.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1901
197
Nar härefter skall behandlas förutsättningarna för att göra avräknings- rcglcrna tillämpliga vid bötesförvandlingen, torde vara anledning att något beröra den tidigare utvecklingen. De problem, som sammanhänger med bö- tesförvandlingens beroende av indrivningsförfarandet och om vilka nu är fråga, blev aktuella i och med att dagsbotssystemet infördes år 1931. Reg ler om bötesförvandlingen upptogs då i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Där vid stadgades i 11 § förslå och andra styckena, att förvandlingsstraffet skul le bestämmas enligt en viss skala efter antalet ådömda dagsböter. Enligt tredje stycket i samma paragraf skulle, då böter delvis betalats, å det för- vandlingsstraff, som erhölls på grundval av det ådömda bötesstraffet, av dragas så stor del som svarade mot förhållandet mellan vad som erlagts och de ådömda böternas fulla belopp. I 12 § meddelades föreskrifter om förfa ringssättet, då genom flera domar ålagda böter skulle förvandlas. Enligt första stycket skulle förvandlingen därvid göras efter sammanräknade an talet dagsböter på sätt stadgats i It § första och andra styckena. Enligt and ra stycket i 12 § skulle, om böterna delvis erlagts, vad i 11 § tredje stycket sagts äga motsvarande tillämpning. Dock skulle, om förvandlingsstraffet därigenom blev lägre, förvandlingen göras så, att vad som erlagts avräkna des å det av straffen, mot vilket svarade ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff. Återstoden skulle förvandlas efter vad i 11 § första och andra styckena sagts. Det subsidiära stadgandet i 2 kap. 12 § synes när mast ha tillkommit för att undvika obilliga resultat, som sammanhängde med att förvandlingsstraffet bestämdes med ledning av antalet ådömda dags böter men reduktionen på grund av verkställd betalning gjordes med hän syn till det guldna beloppet och ej till antalet guldna dagsböter. Utan nyss nämnda stadgande skulle den bötfällde, om han häftade för flera straff och gjort avbetalning, som avräknats å straff med lägre dagsbot, på grund av sättet för det gemensamma förvandlingsstraffets bestämmande gå miste om den förmån, som avräkningen hade inneburit för honom, därest ej gemen samt förvandlingsstraff ålades. Dock gavs åt stadgandet en sådan formule ring, att det blev till förmån för den bötfällde även i andra situationer än då obilliga resultat av nu angivet slag kunde uppkomma.
Ehuru man vid införandet av bötesverkställighetslagen frångick den år 1931 genomförda principen för beräkning av förvandlingsstraffet och i stäl let föreskrev, att detta straff skulle bestämmas efter antalet oguldna dags böter, bibehölls det ifrågavarande subsidiära stadgandet, vilket efter viss förenkling upptogs i 14 § första stycket andra punkten. Av förarbetena till lagen framgår ej av vilket skäl bestämmelsen fick kvarstå, låt vara i förenk lad form, oaktat det motiv, som närmast tycks ha föranlett dess införande, ej längre förelåg. En förklaring, som ligger nära till hands, är den att, efter som avräkningsförfarandet ej var reglerat utan kunde påverkas av ovid kommande omständigheter, det för den bötfällde förmånligaste sättet för av räkningen ansågs alltid böra ligga till grund för förvandlingsstraffet. Med detta betraktelsesätt hade bestämmelsen emellertid bort utformas annorlun da. Den hade sålunda å ena sidan ej bort tillåta, att vid bötesförvandlingen
198
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964
avbetalning skulle avräknas å straff, som vid betalningen ännu ej ådönits,
och å andra sidan bort medgiva att avbetalningar å böter, som ej berördes
av förvandlingen, åtminstone i vissa fall, beaktades vid förvandlingen. Ge
nom att bestämmelsen endast har avseende å avbetalningar av bötesstraff,
som skall förvandlas, kan den bötfällde komma i ett sämre läge genom att
göra en avbetalning, vilket framgår av följande exempel. En person har först
dömts att böta 50 kronor omedelbart i penningar och därefter att utgiva 50
dagsböter om en krona. Han har avbetalat 30 kronor, som avräknats å först
nämnda straff. I händelse av bötesförvandling i detta läge blir — oavsett
huruvida avbetalningen skett före eller efter dagsbotsstraffets ådömande —
förvandlingsstraffet fängelse 30 dagar. Emellertid betalar den bötfällde, in
nan förvandlingstalan väckes, ytterligare 20 kronor. Detta belopp avräknas
likaledes å de omedelbart i penningar ådömda böterna, som därmed blir helt
guldna. Om förvandling sedan kommer till stånd, blir förvandlingsstraffet
fängelse 40 dagar.
Om den föreslagna regleringen i fråga om bötesindrivningen genomföres
och ett enhetligt förfaringssätt alltså åstadkommes, talar övervägande skäl
för att den nyssnämnda bestämmelsen i 14 § bötesverkställighetslagen bör
upphävas.
Den reglering, som erfordras om stadgandet i fråga ej skulle upphävas,
måste bli av ganska vidlyftig beskaffenhet. Som skäl för att ifrågavarande
stadgande i 14 § bötesverkställighetslagen bör bibehållas och en sådan reg
lering komma till stånd har åberopats, att en tillämpning av principen om
avräkning av bötesbetalning å det äldsta straffet skulle kunna bli synner
ligen ofördelaktig för den bötfällde, särskilt när de betalda böterna hade
högre dagsbot än de obetalda och förvandling skulle äga rum. Då föränd
ringen i dagsbotens belopp torde ha sin grund i att den bötfälldes ekono
miska förhållanden försämrats, vore det rimligt, har man menat, att vid
bötesförvandlingen förändringarna i betalningsförmågan beaktades och av
betalningar därför vid förvandlingen avräknades på det för den bötfällde
förmånligaste sättet. Häremot kan emellertid invändas, att det ej förefaller
helt motiverat att en person, vars ekonomiska förhållanden försämrats efter
det ett dagsbotsstraff ådömts honom, i den speciella situation, som före
ligger då han gjort sig skyldig till ytterligare brottslighet vilken föranlett
nytt bötesstraff, skall kunna få sitt försämrade ekonomiska läge beaktat.
Om förändringar i en bötfällds ekonomi under tiden från domens medde
lande till dess verkställande skall få påverka straffverkställigheten, bör
detta ske endast på grund av en allmängiltig bestämmelse. Att införa en
sådan bestämmelse synes icke påkallat vid sidan av stadgandet i 17 § i
törslaget, vilket torde medgiva möjlighet till straffnedsättning i vissa av
dessa tall. Ej heller i annat hänseende kan principen om avräkning av bö-
tesbetalningar å det äldsta straffet beräknas föranleda så otillfredsställande
resultat att till undvikande därav avräkningsregeln bör kompletteras med
särskilda undantagsbestämmelser.
Med hänsyn till vad sålunda anförts bör samtidigt med att den föreslagna
199
avräkningsprincipen införes i indrivningsförfarandet, del berörda stadgan det i nuvarande 14 § upphävas och ersättas av en föreskrift i 16 § i försla get, att vid bestämmande av förvandlingsstraff i förevarande fall avbetalning i första hand skall avräknas å det äldsta bötesstraffet.
17
§•
Denna paragraf innehåller de redan i det föregående berörda reglerna om nedsättning och eftergivande av förvandlingsstraff. Paragrafen har i detta hänseende sin motsvarighet i nuvarande 15 §. De ändringar, som föreslås i förhållande till sistnämnda paragraf, syftar till att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt i fråga om efterskänkande av förvandlings straff ge domstolen ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter.
Enligt förslaget göres i förevarande avseende icke — såsom för närva rande __någon skillnad mellan olika slag av böter. Förslaget överensstäm mer i så måtto med vad strafflagberedningen förordat i betänkandet Skydds lag (SOU 1956: 55, 1 kap. 18 §). Däremot har det funnits påkallat att stadga andra förutsättningar för efterskänkande av förvandlingsstraffet än för ned sättning därav.
Vad angår villkoren för nedsättning av förvandlingsstraff synes såsom strafflagberedningen föreslagit lämpligt att anknyta till de förutsättning ar som nu gäller beträffande normerade böter. Tillämpningen torde icke be höva bindas av utförligare regler. Den särskilda situation, som föreligger vid de normerade böterna, förutsättes enligt samma grunder som för när varande kunna beaktas inom ramen för den nedsättningsregel som förslaget innehåller.
Den i det föregående berörda principen, att betalning som regel skall gottskrivas det äldsta bötesstraffet, utesluter icke att betalningen kan kom ma att bokföras på annat sätt, till förfång för den bötfällde vid beräkningen av förvandlingsstraffet. En dylik oegentlighet bör regelmässigt kunna be aktas genom tillämpning av förevarande paragraf. Om den bötfälldes eko nomi undergått mera betydande försämring etter bötesbeslutet kan vidare, i betraktande av den tid som kan åtgå innan åtgärder vidtages för böternas uttagande, finnas anledning att medge straffnedsättning för att undgå obilliga resultat vid förvandlingen. En förutsättning bör dock alltid vara att den bötfällde lagt i dagen vilja att efter förmåga betala böterna.
Vad åter angår förutsättningarna för ett fullständigt efterskänkande av förvandlingsstraffet har det synts vara av värde att i lagtexten ge en an visning om, vilka omständigheter utöver visad betalningsvillighet som bör kunna påverka avgörandet. Därvid är bl. a. anledning att framhålla olika förhållanden, vilka icke kan beaktas inom ramen för 11 § men som i fråga om verkningarna för den enskilde har beröringspunkter med de situatio ner, som upptagits i sistnämnda paragraf. Hit hör exempelvis fall, där den bötfällde är omhändertagen för åldringsvård eller sedan längre tid vistas på sjukhus. Det torde i dylika fall ofta kunna inträffa, att den bötfällde onö
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19<M
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
digt hårt skulle drabbas av ett förvandlingsstraff. Anledningen till att dessa fall icke inordnats i 11 § har tidigare berörts. Förhållandena torde vidare vara så varierande, att ett bedömande från fall till fall bör ske.
Vissa skäl kan anföras för att i anslutning till efterskänkande av för vandlingsstraff även införa en möjlighet att eftergiva betalningsskyldig heten för böterna. En dylik bestämmelse skulle bilda en motsvarighet till stadgandet i 5 § beträffande böter, som icke kan förvandlas. Anledning har emellertid icke ansetts föreligga att i förevarande sammanhang även införa en möjlighet att i förvandlingsmål eftergiva betalningsskyldigheten för bö ter.
18 och 19 §§.
Den i brottsbalken upptagna påföljden villkorlig dom omfattar icke det villkorliga anstånd som meddelas i fråga om verkställigheten av förvand lingsstraff (prop. 1962: 10 del C s. 278). I förevarande paragrafer upptages därför bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna motsvarar i huvud sak 4, 13 och 16 §§ lagen om villkorlig dom.
I förhållande till gällande lag föreslås, i överensstämmelse med vad straff lagberedningen förordat (SOU 1956:55, 1 kap. 19 §), vissa ändringar. Så lunda upptages icke någon motsvarighet till det stadgande om den vill korligt dömdes allmänna skyldigheter som nu finnes i 6 § lagen om vill korlig dom (27 kap. 4 § brottsbalken). Icke heller ges möjlighet att ställa den som erhållit villkorligt anstånd under övervakning eller att meddela särskilda föreskrifter. Som strafflagberedningen visat torde de nuvarande bestämmelserna härom haft en mycket ringa praktisk betydelse (SOU 1956:55 s. 70 f). Ett ingripande mot den som erhållit villkorligt anstånd kommer härigenom att kunna ske endast om han finnes ha begått brott el ler erhåller nytt förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill har föreslagits, att prövotiden alltid skall räknas från dagen för beslutet, utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Med en sådan regel behövs icke några bestämmel ser om nöjdförklaring.
Förutsättningarna för meddelande av villkorligt anstånd är desamma som nu. Jag vill emellertid framhålla, att villkorligt anstånd skall beviljas, om icke de särskilt angivna omständigheterna talar däremot.
20
§.
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 19 §. Det har emellertid be funnits motiverat att bland de omständigheter, som bör kunna föranleda att i här föreliggande fall saken hänskjutes till ny behandling av indrivnings- myndigheten, särskilt framhålla att detta skulle vara av väsentlig betydelse med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsbörda. Genom de nu fö reslagna bestämmelserna om möjlighet att betala böter efter det förvand lingsstraff ålagts (6 och 22 §§) torde dock frågan om hovrättens tillämpning av 14 § få minskad betydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b
201
Allmänna bestämmelser
21
§.
Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 §. Därjämte har beaktats den domförhetsregel, som för närvarande finnes i 17 § lagen om villkorlig dom. De i paragrafen upptagna reglerna är tillämpliga på både mål enligt 5 § och mål om förvandling av böter.
22
§.
Med den i 6 § föreslagna möjligheten till betalning av böter fram till dess verkställighet av ålagt förvandlingsstraff påbörjats skall såsom förut be rörts följa, att även betalning, som sker efter det förvandlingsstraff bestämts, kan leda till minskning av strafftiden. Regler om beaktandet av sådan be talning har intagits i förevarande paragraf.
Vid hänsynstagandet till betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslu- tet, bör gälla samma avräkningsregler som gällt före beslutet. Några möjlig heter till skönsmässig nedsättning av förvandlingsstraffet synes däremot icke böra medgivas på verkställighetsstadiet. Har domstolen med tillämp ning av bestämmelsen i 17 § i förslaget nedsatt förvandlingsstraffet under vad som gäller enligt reglerna i 15 och 16 §§, bör en senare betalning kun na leda till ändring av den bestämda strafftiden endast om betalningen, i förekommande fall tillsammans med vad som tidigare erlagts, med tillämp ning av reglerna i 15 och 16 §§ resulterar i en kortare tid.
Beträffande prövningen av verkan av betalning, som sker efter förvand- lingsbeslutet, torde det vara mest praktiskt, att ärendet handlägges av den domstol som har tillgång till akten i förvandlingsmålet, om fråga är om böt- fälld som erhållit anstånd med verkställigheten. Det kan antagas, att det endast i undantagsfall kommer att inträffa, att den som erhållit villkorligt anstånd verkställer betalning, varom här är fråga. Skall förvandlingsstraff verkställas, torde den myndighet, som skall svara för verkställigheten, näm ligen kriminalvårdsstyrelsen, även böra ha att pröva verkan av betalning, som erlagts efter förvandlingsbeslutet. Det bör ankomma på den dömde att påkalla sådan prövning och att där så erfordras styrka betalningen.
23 §.
Paragrafen överensstämmer med nuvarande 18 §.
24 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 17 § andra punkten. Regeln i första punkten i sistnämnda paragraf, att domstolen må förordna att beslut om förvandling må verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft, har såsom redan nämnts med hänsyn till reglerna i 6 och 22 §§ icke medta- gits i förslaget.
7-j- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 10
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
25 och 26 §§.
Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflu tit från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av bö ter sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyf tas har upptagits i 25 och 26 §§ i förslaget. Därvid har jämte frågan om bort fallande av förvandlingsstraff (26 §) — i vilket hänseende ingen ändring göres i vad som nu gäller (5 kap. 20 § strafflagen) — reglerats verkan i pre- skriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskju- tes till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 §). I sistnämnda hän seende innebär förslaget, i överensstämmelse med vad som föreslogs vid lag rådsremiss av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 421), att ny pre skriptionstid om tre år skall räknas från dagen för beslutet.
27 §.
Paragrafen motsvarar nuvarande 21 §. Det torde även utan uttryckligt stadgande vara klart, att bestämmelsen icke avser vite, som är bestämt ge nom avtal.
övergångsbestämmelser
Äldre lag bör tillämpas vid bestämmande av förvandlingsstraff i mål, i vilka beslut meddelats av första domstol när nya lagen träder i kraft, och även eljest beträffande äldre böter, om den leder till lindrigare förvandlings straff.
Avgörande i fråga angående villkorligt anstånd med verkställighet av för vandlingsstraff bör dock efter nya lagens ikraftträdande alltid träffas en ligt de nya bestämmelserna.
Beträffande upphävande av lagen om villkorlig dom ges bestämmelser i brottsbalkens promulgationslag (2 och 10 §§). Vad i nya lagen stadgas i 19 och 26 §§ bör gälla även dem som beviljats villkorligt anstånd enligt den äldre lagstiftningen. Då nya lagen icke upptager bestämmelser om övervak ning, har det icke heller ansetts böra meddelas bestämmelser om övervak ning beträffande dem som erhållit anstånd enligt den äldre lagstiftningen utan de förordnanden i detta hänseende, som redan meddelats, bör upphöra att gälla.
Förslag till lag om straff för folkmord
Den 9 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genoci- de). Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. Sedan riksdagen en ligt skrivelse den 17 april 1952 (nr 111) beslutat i överensstämmelse med utrikesutskottets utlåtande (nr 5) om godkännande utav ratifikation av kon-
203
ventione», har denna ralificerats av Sverige den 0 maj 1952. Den 27 samma månad har ratifikationsinstrumentet deponerats hos Förenta Nationernas generalsekreterare.
Enligt art. I i konventionen bekräftar de fördragsslutande parterna, att folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folk rätten, vilket de förpliktar sig att förebygga och bestraffa. Definitionen av folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt denna förstås med folkmord att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan, dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmarna svår kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen på tvingar gruppen levnadsvillkor avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åtgärder avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller ock med våld överför barn från gruppen till annan grupp.
Enligt art. III skall, utom för folkmord sådant detta brott definierats i art. II, straff inträda även för försök och stämpling till folkmord och del aktighet i sådant brott samt omedelbar och offentlig uppmaning till folk mord. I sistnämnda hänseende är att märka, att konventionen tar sikte även på gärningar som förövats medelst tryckt skrift. Under förarbetena till kon ventionen väcktes förslag om att även vissa former av förberedelse till folk mord skulle förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke anla get dels på grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förbere delsehandlingar som skulle bestraffas och dels på grund av att bestämmel ser om straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågs till fyllest när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det full bordade brottets.
I art. IV i konventionen fastslås, att personer, som gör sig skyldiga till folkmord, skall bestraffas, vare sig de är grundlagsenligt ansvariga styres män, ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer.
Enligt art. V förpliktar sig de fördragsslutande parterna att var och en i överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erford ras för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga verksamma straff för personer, vilka gör sig skyldiga till folkmord eller and ra i art. III uppräknade gärningar.
Straffrättskommittén. Kommittén har undersökt, huruvida genom dess för slag till brottsbalk de gärningar som har karaktär av folkmord beläggs med ansvar i den utsträckning som krävs enligt konventionen, och har därvid fun nit, att stadgandena i förslaget relativt väl täcker de enligt konventionen straffbara gärningarna. Däremot är bestämmelserna om försök och stämp ling ej alltid så omfattande att de helt tillgodoser konventionens krav. Ej heller har straffskalorna för de brottstyper som avses i konventionen, lika litet som skalorna för andra mot enskild person riktade brott som kan för övas i folkinordssyfte, i brottsbalksförslaget bestämts med beaktande av den särskilda form av brottslighet som folkmordsbrottet utgör.
Några nya särskilda brottstyper utöver dem som upptagits i brottsbalks-
K it ngt. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
204
förslaget är således enligt kommitténs uppfattning ej erforderliga, men det
krävs att lagstiftningen kompletteras i fråga om straffskalorna och beträf
fande straffbarheten av försök, stämpling och underlåtenhet att avslöja
brott av ifrågavarande slag. Jämväl förberedelse bör upptagas i detta sam
manhang, trots att sådan form av brottslighet ej avses i konventionen.
Med hänsyn till den säregna beskaffenheten av brottet folkmord bör de så
lunda erforderliga kompletterande bestämmelserna enligt kommittén lämp
ligen upptagas i eu särskild lag. Denna föreslås få rubriken lag om straff för
folkmord.
Kommittén har givit kompletteringen av brottsbalksförslagets straffska
lor den formen, att i 1 § i den föreslagna lagen upptages stadgande att för
gärning, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, skall dömas
för folkmord till fängelse på livstid eller från och med fyra till och med tio
år, om gärningen förövats mot nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller
religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Brotts
typen folkmord anknyter sålunda till vilket som helst brott, varå enligt lag
kan följa fängelse i fyra år eller däröver, om brottet förövas mot en folk^
grupp av angivet slag och avsikten är att förgöra gruppen helt eller delvis.
I 2 § föreslås ett stadgande, varigenom försök, förberedelse eller stämp
ling till folkmord, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffbe-
lägges.
Enligt kommittén är en särskild bestämmelse om folkmord icke påkallad i
tryckfrihetsförordningen, eftersom ansvar enligt 7 kap. 4 § punkt 8 i denna
förordning kan ådömas den som uppmanar eller eljest söker förleda till
brottslig gärning, d. v. s. gör sig skyldig till uppvigling (16 kap. 5 § brotts
balken).
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
Departementschefen. I prop. nr 71 till 1952 års riksdag angående ratifika
tion av konventionen framhöll föredragande departementschefen, att vårt
lands strafflagstiftning icke i alla avseenden uppfyllde konventionens krav
beträffande möjligheterna att beivra folkmordsbrott men att frågan om lag
stiftningens anpassning till konventionsbestämmelserna kunde beaktas i
samband med det pågående arbetet inom strafflagstiftningen. I enlighet med
straffrattskommitténs förslag torde nu i särskild lag böra upptagas de be
stämmelser som utöver vad brottsbalken innehåller erfordras för uppfyllande
av våra förpliktelser enligt konventionen.
Mot kommitténs förslag till lagens avfattning har någon kritik icke rik-
ats under remissbehandlingen. Förslaget synes ej heller ge anledning till er
inran i sak. Vissa närmast redaktionella jämkningar av förslaget torde dock
bora vidtagas. 1 § torde få avse gärning av angivet slag, för vilken är stad-
gat fängelse i fyra år eller däröver.
Såsom anfördes av föredragande departementschefen när konventionen an
togs (prop. 1952: 71 s. 11) och vid antagandet av lagen om utlämning för
brott prop. 1957: 156 s. 55) torde brottet folkmord icke vara att anse som
politiskt brott, när fråga är om prövning av utlämningsärende.
Kungl. Maj:Is proposition nr 10 är 190 4
205
Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Lagen torde i sakligt hänseende böra bibehållas i stort sett oförändrad. En längre gående omarbetning synes icke böra övervägas, förrän militärstraff- sakkunniga slutfört sin utredning. Med hänsyn till att i 112 kap. brottsbalken intagits vissa grundläggande bestämmelser om disciplinstraff för krigsmän, bör emellertid motsvarande stadganden i lagen utgå i den mån deras bibe hållande icke erfordras för sammanhangets skull (jfr i sistnämnda hänse ende lagrådets yttrande prop. 1962: 10 del C s. 574). Jämväl det nya på- följdssystemet föranleder vissa sakliga ändringar och tillägg i lagen. I övrigt föreslås redaktionella jämkningar i åtskilliga stadganden.
Det synes lämpligt att lagen inledes med stadgande om vilka disciplin straffen är. 1 § bör därför bibehållas, ehuru motsvarande stadgande åter finnes i 32 kap. 6 § första stycket brottsbalken.
I likhet med vad nu gäller bör i 2 § första stycket anges bland annat, att disciplinstraff företrädesvis skall användas, utom för brott mot bestäm melse vari sådant straff är utsatt, när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken. I 21 och 22 kap. är, såvitt gäller brott som begås av krigsman, icke i något fall stadgade böter, och nyssnämnda regel i före varande paragraf avser därför i fråga om dessa kapitel sådana fall, då med tillämpning av någon straffnedsättningsregel eller reglerna om straff för försök in. in. straffet skall bestämmas lägre än eljest stadgat fängelse.
För bibehållande av möjligheten att döma till disciplinstraff i stället för böter, då straff jämlikt 5 § förslaget till lag om införande av brottsbalken skall bestämmas enligt strafflagen, torde i övergångsbestämmelse böra före skrivas att för sådant fall 2 § i sin nuvarande lydelse alltjämt skall äga till- lämpning.
De för närvarande i 2 § andra stycket sista punkten intagna bestämmel serna föreslås överförda till ett nytt tredje stycke, varvid de med hänsyn till lydelsen av 25 kap. 1 § brottsbalken kan ges en enklare utformning än den nuvarande.
De nu gällande bestämmelserna i 4 § första stycket och andra stycket första punkten samt i 6 § första stycket rörande de gränser inom vilka disci plinstraff kan bestämmas samt i fråga om verkställigheten av arrest har upptagits i 32 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken och bör där för utgå ur lagen. Stadgandet i 4 § första stycket om beräkning av tiden för arrest torde därvid böra överföras till ett nytt tredje stycke i paragrafen.
I likhet med vad som skett beträffande böter och fängelse (25 kap. 4 § och 26 kap. 2 §brottsbalken) torde böra anges förutsättningarna för att disci plinstraff skall få användas såsom gemensamt straff för flera brott. Bestäm melser härom föreslås upptagna i ett nytt första stycke av 8 §. Därvid torde utgångspunkten böra vara, att icke något av brotten är svårare än att disci plinstraff kan följa därå. Av andra stycket — vilket motsvarar paragrafens
206
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
nuvarande första stycke — framgår dock, att disciplinstraff i vissa fall kan
ådömas såsom gemensamt straff, även om disciplinstraff icke kan följa å
samtliga brott. Innehållet i paragrafens nuvarande andra stycke föreslås i
samband härmed med vissa jämkningar överfört till ett tredje stycke i pa
ragrafen.
De regler, som nu upptages i 8 § tredje stycket, har fått motsvarighet i
1 kap. 5 § andra stycket och 34 kap. 17 § brottsbalken och bör därför utgå
ur lagen.
Med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff bör föreskrifterna i
9, 10 och 11 §§ med avseende å straffarbete utgå; i 9 § andra stycket torde
i förtydligande syfte böra anges att med dom å fängelse avses dom å fängelse
på viss tid.
För den situation som föreligger om efter den 1 januari 1965 arrest skulle
komma att konkurrera med ett ådömt straffarbetsstraff, torde regler böra
upptagas i övergångsbestämmelse till lagen. För sammanläggning av arrest,
som ådömts före den nya lagens ikraftträdande, och straffarbete bör därvid
— i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall föreslagits i 8 §
lagen om införande av brottsbalken — föreskrivas, att arreststraffet skall
anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid.
Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken kan i dom å skyddstillsyn förordnas att i
tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Jämväl den konkurrenssituation,
som kan uppkomma då dom eller beslut om arrest sammanträffar med be
slut om intagning i anstalt, bör regleras i 9 § i förevarande lag. För sådant
fall torde böra föreskrivas, att anstaltsbehandlingen skall träda i stället för
arreststraffet. Stadgande härom torde få upptagas i ett nytt tredje stycke i
paragrafen.
I 10 § bör företagas den redaktionella ändring som föranledes av att den
centrala fångvårdsmyndigheten skall benämnas kriminalvårdsstyrelsen.
I 11 § torde någon särskild regel utöver vad som sägs i första stycket sista
punkten icke behöva upptagas för den situation som uppkommer om arrest-
straff ändras till skyddstillsyn med behandling i anstalt.
Enär bestämmelsen i 12 § fått motsvarighet i återfallsreglerna i 26 kap.
3 § brottsbalken, torde paragrafen böra upphävas.
Det nuvarande stadgandet i 5 kap. 22 § strafflagen om preskription vid av
brott i verkställigheten av frihetsstraff äger tillämpning även på arrest. Då
emellertid motsvarande bestämmelse i 35 kap. 9 § brottsbalken endast avser
fängelse, torde föreskrifterna i 13 § i förevarande lag böra kompletteras med
en uttrycklig regel om bortfallande av arrest efter avbrott i verkställigheten.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år Wdt
207
Förslag till ändring i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar
12, 25 och 28 §§.
Den i 12 § för åklagare föreskrivna anmälningsplikten torde få omfatta gärningar som avses i angivna stadganden i brottsbalken (6 kap. 1, 2, 3, 4 och 10 §§) i stället för motsvarande lagrum i strafflagen; det torde emeller tid icke vara erforderligt att stadga anmälningsplikt när fråga är om gär ning som nu avses i 18 kap. 13 § strafflagen. Avfattningen av paragrafen in nebär att anmälningsskyldighet föreligger även för fall som avses i 6 kap. 9 § i balken, nämligen då den misstänkte i subjektivt hänseende kan anta gas ha gjort sig skyldig till oaktsamhet beträffande de åldersgränser som Tngår i brottsbeskrivningen för vissa av de angivna sedlighetsbrotten. An mälan skall också ske när fråga är om sådant brott som avses i den nu före slagna 29 § i lagen, motsvarande 14 kap. 21 § strafflagen.
I 25 § torde hänvisning till lagrum i strafflagen få ändras till att avse lag rum i brottsbalken och den nu föreslagna 29 § i lagen. I 28 § torde en redaktionell jämkning få vidtagas beträffande straffskalan.
29 §.
Gällande rätt. Enligt 14 kap. 21 § första stycket strafflagen inträder an svar om någon som lider av könssjukdom i smittsamt skede med \etskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt som ej är att hänföra till könsumgänge utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslös het, utsätter annan för fara att bli smittad av könssjukdom, ådrager han sig ansvar enligt andra stycket i paragrafen. Förhöjt straff må ådömas, om sjukdomen blev överförd.
Straffrättskommittén. Kommittén, som i sitt förslag till brottsbalk upptagit brottet utsättande för venerisk smitta i 11 kap. 9 §, erinrar om att köns sjukdomarna så gott som alltid sprids genom könsumgänge. För att göra tydligt, att samlag faller under straffbudet även när det sker med använ dande av preventivmedel, föreslår kommittén att gärningsbeskrivningen utformas så, att den omfattar det fall att en könssjuk person som har vet skap eller misstanke om sjukdomen övar samlag med annan. För straff barhet bör i sådant fall icke uppställas något krav på att den andra skall utsättas för fara att bli smittad. I sak torde detta icke innebära någon av vikelse från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kom mit till användning eller ej (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386). Ståndpunkten synes kommittén motiverad dels med hänsyn till att an vändande av preventivmedel icke torde helt utesluta fara för smitta, dels
208
emedan straffbestämmelsen skulle bli nära nog verkningslös om ett obe
styrkt påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med den
allmänna regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig
ursäkt till dess motsatsen bevisats.
Vidare bör enligt kommittén beaktas att med de behandlingsmetoder
som numera används sjukdomssymtom kan försvinna tämligen snabbt.
Risk för ett återuppblossande av sjukdomen kvarstår dock under viss tid
efter det symtomen försvunnit. Denna tid uppskattas beträffande den van
ligast förekommande könssjukdomen, gonorré, till minst tre veckor för
män och ungefär två månader för kvinnor samt beträffande syfilis till
minst två år. Om en person under nämnda tidrymd utsätts för en ny in
fektion, kan sjukdomssymtom uppträda som kliniskt icke kan skiljas
från ett s. k. recidiv men som i själva verket orsakats av en ny infektion.
Vad särskilt angår gonorrén kan numera också särskiljas olika stammar
av smittämnet vilka kan vara mer eller mindre motståndskraftiga mot
de medicinska preparat som används mot sjukdomen. På grund härav
kan det förekomma att en person som lider av gonorré av viss typ infek
teras med gonorré av annan typ. Straffbestämmelsen bör därför bli tillämp
lig även för det fall att båda kontrahenterna lider av samma slags köns
sjukdom. Båda blir i ett sådant fall straffbara under förutsättning att de
hade vetskap eller misstanke om sjukdomen. Detta torde innebära en ut
vidgning i förhållande till gällande lag (jfr SvJT 1945 rf. s. 12).
Förutom det fall, att könssjuk med vetskap eller misstanke om sjuk
domen har samlag med annan, bör liksom i SL 14: 21 straffbeläggas även
det fall, att någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter
annan för fara att bli smittad.
I fråga om påföljden är det enligt kommittén beträffande nu förevaran
de brottslighet lika litet som beträffande andra brott lämpligt, att en
strängare straffskala skall gälla med hänsyn till viss effekt — sjukdomens
överförande — oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas
uppsåt i förhållande till denna effekt eller ej. I stället för de olika straff
satserna i SL 14:21 föreslår kommittén därför en enhetlig straffskala,
fängelse i högst två år eller böter, inom vilken domstolen har att utmäta
straffet med hänsyn till brottets svårhet och övriga omständigheter.
Yttrandena. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har i flerta
let yttranden, däribland medicinalstyrelsens, lämnats utan erinran. Advo
katsamfundet däremot har ansett, att såsom förutsättning för straffbarhet
alltjämt i samtliga fall bör gälla att den andre utsatts för fara att bli smit
tad. Straffbestämmelsens tillämpning även för det fall, att båda kontra
henterna lider av samma slags könssjukdom, har avstyrkts av förste
provinsialläkaren i Malmöhus län, vilken påpekat, att olika typbestäm
ningar av gonorré kan vara mycket svåra att verkställa och att diagnoser
na vid olika laboratorier på grund därav kan variera i avsevärd mån.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W(U
209
Departementschefen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november 1961 har tillkallats sakkunnig för att verkställa översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar och därmed sammanhängande spörsmål. Såvitt gäller könssjukdomarna har i direktiven erinrats bland annat om att de i 14 kap. 21 § strafflagen upptagna stadgandena om straff för framkallan de av fara för venerisk smitta i enlighet med vad som anfördes vid lag rådsremiss 1958 av förslag till brottsbalk bör inrymmas i lagstiftningen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Arbetet med revi dering av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar kan icke beräknas bli avslutat före brottsbalkens ikraftträdande. I avvaktan på resultatet av den pågående utredningen torde därför bestämmelser om straff för framkal lande av fara för könssjukdom — som icke fått någon motsvarighet i brottsbalken — få upptagas i den nuvarande lagen om åtgärder mot ut bredning av könssjukdomar. Bestämmelserna torde kunna upptagas i 29 §. Den i paragrafen nu upptagna åtalsregeln torde i samband därmed kunna utgå. Regeln är överflödig; vad där sägs gäller även utan särskild före skrift.
Kommitténs förslag, att krav på att annan skall utsättas för fara att bli smittad ej skall uppställas i gärningsbeskrivningen såvitt avser samlag, sy nes böra godtagas. Såsom kommittén anfört, torde stadgandet böra bli till- lämpligt även för det fall att båda kontrahenterna är behäftade med sjuk domen. Någon anledning att ge nu ifrågavarande brott särskild brottsbe- teckning torde icke föreligga. Strafflatituden torde böra bestämmas till bö ter eller fängelse i högst två år; någon särskild straff skala för det fall att sjukdomen blev överförd torde icke böra upptagas.
30 §.
Gällande rätt och straffrättskommittén. Enligt 14 kap. 45 § sista stycket strafflagen må brott som avses i 14 kap. 21 § ej åtalas av allmän åklagare, om brottet begåtts mot make samt målsäganden ej angivit det till åtal. En ligt straffrättskommittén kan med hänsyn till brottets allmänfarliga karak tär ett ingripande i straffrättslig ordning stundom vara påkallat även när gärningen riktats mot make, exempelvis om denne är prostituerad eller eljest står i sexuellt förhållande till annan eller andra än den könssjuke. Kommittén föreslår därför att, även om gärningen förövats mot make, åklagaren utan angivelse från målsägandens sida får väcka åtal om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att förunder sökning icke bör kunna inledas eller fortsättas eller åtal väckas, om den av makarna som varit utsatt för det påstådda brottet motsätter sig att så sker.
Advokatsamfundet har hemställt, att uttrycket »åklagaren finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt» måtte utbytas mot »åklagaren finner åtal påkallat på den grund att fara för vidare spridning av smittan före
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 10<iå
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år WGl
legat» eller annan formulering av samma innebörd. Med en sådan formu lering skulle man minska risken för opåkallad inblandning i enskildas privata förhållanden och samtidigt ge åklagaren möjlighet att väcka åtal i de fall, där det kan sägas vara ett allmänt intresse att ett ingripande i straffrättslig ordning sker.
Departementschefen. Såvitt gäller mot make förövat brott som avses i 29 §, vill jag i likhet med kommittén förorda, att åklagare beredes viss möjlig het att väcka åtal även utan att angivelse skett. Sådan möjlighet bör före ligga om vidare spridning av smittan kan befaras. Den av kommittén före slagna lydelsen av bestämmelsen torde kunna godtagas.
De i förevarande paragraf nu givna bestämmelserna om böter torde med hänsyn till de allmänna reglerna i 25 kap.6 och 7 §§brottsbalken kunna utgå.
Förslag till ändring i lagen den 17 juni 1938 om avbrytande
av havandeskap
Gällande rätt. I 1 § lagen om avbrytande av havandeskap anges de sär skilda förutsättningar under vilka abort lagligen får ske. Enligt punkt 3 i paragrafen får abort ske, när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller
9 § strafflagen, så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som omförmäles i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättan de av kvinnans handlingsfrihet.
I 2 § stadgas att, om kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 eller 8 a § strafflagen, abort på grund därav icke får äga rum med mindre brottet, där så kunnat ske, åtalats eller angivits till åtal.
Enligt 4 § första stycket må abort ej äga rum, med mindre den läkare som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förkla rat förutsättningarna för åtgärden vara för handen eller ock medicinal styrelsen lämnat tillstånd därtill.
Om havandeskap avbrutits eller försök till sådant avbrytande gjorts un der iakttagande av de i lagen givna föreskrifterna, får enligt 10 § ej dömas till straff enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.
I 12 § första stycket stadgas straff för läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande enligt 4 § förklarat förutsättningarna för abort vara för handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsa ga i ärende angående sådan åtgärd. I paragrafens andra stycke stadgas att, om läkare vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap eller eljest genom att överträda eller åsidosätta vad i lagen stadgas visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, han skall dömas
‘211
till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, såvida han icke är under kastad ansvar för ämbetsbrott.
Samma straff stadgas enligt 13 § för den som i annat fall än som anges i 12 § mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap, såframt han ej är för fallen till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill.
Straffrättskommittén. Kommittén föreslår, att samtliga hänvisningar till strafflagen ändras till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. Ei- tersom enligt 6 kap. 2 § brottsbalken (4 kap. 2 § i kommitténs förslag) gär ning som där avses kan förövas icke endast av man mot kvinna utan även av kvinna mot man, har det nuvarande uttrycket i förevarande lags 1 § punkt 3 »när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles» ändrats till »när hävdandet inneburit gärning varom förmäles». Kommittén har därmed avsett att framhäva, att i fall som avses i 6 kap. 2 § brottsbalken endast gärning som riktats mot kvinnan kan utgöra förutsättning för abort enligt 1 § punkt 3.
Kommittén har ansett, att några särskilda föreskrifter med anledning av att i 6 kap. 1 och 2 §§ samt 4 § första stycket brottsbalken avses jäm väl gärningar, som förövats mot make, icke erfordras i 2 § förevarande lag utöver stadgandet, att brottet skall ha åtalats eller angivits till åtal.
Med hänsyn till att gärningar som avses i 12 § första stycket straffas jämlikt 15 kap.10 och 11 §§brottsbalken (13 kap. 10 och 11 §§ i kommit téns förslag) har kommittén ansett, att 12 § första stycket kan upphävas. I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i 4 § första stycket före- skrives, att utlåtande som där avses skall avgivas på heder och samvete. Upphävandet av 12 § första stycket har föranlett viss jämkning av stad gandet i 12 § andra stycket. I överensstämmelse med beskrivningen av tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken (18 kap. 4 § i kommitténs förslag) har kommittén föreslagit jämväl en mindre, redaktionell ändring i sagda styc ke. Även i 13 § föreslås en mindre jämkning, som närmast är av redaktio nell art.
Yttrandena. Medicinalstyrelsen finner, att gällande rätts ordning bör bibe hållas i fråga om avbrytande av sådant havandeskap som utgör en följd utav att otukt bedrivits med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18:9). Enligt gällande rätt lcräves icke att brottet åtalats eller angivits till åtal. Enligt kommittéförslaget kommer emellertid att så bli fallet, ehu ru en viss reservation göres genom tillägget av orden »där så kunnat ske». Denna ändring kommer att vålla svårigheter vid prövning av abortären den av detta slag, då just dessa ärenden ofta inkommer mycket sent till prövning.
Departementschefen. I 1 § 3 torde hänvisningarna till lagrum i strafflagen få ändras till att avse motsvarande stadganden i brottsbalken (6 kap. 1,
Kungl. Maj.Is proposition nr 10 är l'J(i'i
212
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1904
2, 3 och 5 §§ samt 4 § första stycket). Straffrättskommittén har — med
hänsyn till att brottet frihetskränkande otukt kan förövas även av kvinna
mot man — föreslagit en jämkning av den nuvarande lydelsen av föreva
rande paragraf. Mot den av kommittén föreslagna jämkningen torde emel
lertid kunna riktas samma anmärkning som mot den nuvarande lydelsen.
Då någon olägenhet knappast kan uppkomma om denna lydelse bibehål-
les — det kan erinras om att abort i fall som nu avses regelmässigt förut
sätter att brottet angivits till åtal — torde någon ändring av lydelsen icke
böra ske.
De stadganden i brottsbalkens 6 kap. till vilka förevarande paragraf hän
visar är i så måtto mera omfattande än motsvarande paragrafer i 15 kap.
strafflagen, att de avser även gärningar som begås av en make mot andra
maken. Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av förslaget till brottsbalk år
1958 har medicinalstyrelsen uttalat, att praktiska skäl talade mot att ut
vidga våldtäktsbrottet så att det kom att omfatta även det fall att parterna
är gifta med varandra. Styrelsen framhöll därvid, att en sådan ändring
också skulle innebära en utvidgning av gällande abortindikationer; för bi
fall till abortansökan krävdes emellertid i sådana fall, att kvinnan anmälde
sin make till åtal. Detta syntes styrelsen vara föga tilltalande.
Då våldtäktsbrottet i brottsbalken nu givits den av medicinalstyrelsen
kritiserade innebörden, har man att taga ställning till om detta förhållan
de bör föranleda, att man när det gäller den i 1 § 3 förevarande lag angivna
abortindikationen meddelar särskilda regler för det fall att mannen och
kvinnan är gifta. Enligt min mening är detta icke påkallat. Kan det styrkas
att mannen begått sådan gärning som här avses mot sin hustru, synes det
icke omotiverat att möjlighet finns till abort, likaväl som i de fall där par
terna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att
vara gifta. Liksom straffrättskommittén anser jag också, att det därvid ej
finns anledning att göra undantag i fråga om kravet att brottet angivits
till åtal. Detta krav kan motverka, att oöverlagda framställningar om abort
göres i fall, där andra skäl för abort ej kan åberopas, och att makar hand
lar i samförstånd.
Från den i 2 § angivna förutsättningen, att brottet skall ha åtalats eller
angivits till åtal, torde i enlighet med medicinalstyrelsens påpekande un
dantag böra göras för det fall att kvinnan var sinnessjuk eller sinnesslö.
De av straffrättskommittén föreslagna ändringarna i 4, 12 och 13 §§ tor
de böra genomföras. I 15 § torde, med hänsyn till stadgandet i 25 kap. 6 §
första stycket brottsbalken, vad som stadgas om att böter tillfaller kronan
kunna utgå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1901
213
Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastrering
Enligt 3 § andra stycket lagen om sterilisering och 4 § andra stycket la gen om kastreiång får sterilisering eller kastrering företagas utan medici nalstyrelsens tillstånd endast om den läkare som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åtgär den vara för handen. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 4 § första stycket lagen om avbrytande av havandeskap. Av skäl som anförts vid det ta lagrum föreslår straffrättskommittén, att i nämnda stadganden i lagar na om sterilisering och om kastrering föreskrives att utlåtandet skall av givas på heder och samvete.
I lagarna stadgas i 8 § straff för den som verkställer sterilisering eller kastrering i strid med vederbörande lag eller mot bättre vetande till myn dighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående ingrepp som avses i lagen eller överträder föreskriven tystnadsplikt. Straffet utgör, där ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, dagsböter eller fängelse i högst ett år. Kommittén föreslår under hänvisning till motsvarande be stämmelse i 12 § lagen om avbrytande av havandeskap en sänkning av straffmaximum till fängelse i sex månader och har även vidtagit en när mast redaktionell jämkning av ifrågavarande stadganden, innebärande att straff ej skall ådömas enligt förevarande lagar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Departementschefen. Kommitténs förslag torde böra godtagas. Att ansvar ej skall ådömas enligt lagarnas 8 § om för gärningen är stadgat straff i brottsbalken, således även om brottsbalken stadgar lindrigare straff än 8 §, torde icke innebära någon faktisk ändring i förhållande till vad nu gäller.
Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård
Vissa ändringar av övervägande redaktionell natur föreslås i 15, 47 och 68 §§. Sålunda har hänvisningar till lagrum i strafflagen ändrats till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. I 15 § har också vidtagits en ändring för att klart skall anges, att stadgandet är tillämpligt även beträf fande den som erhållit påföljdseftergift. I 68 § har i enlighet med den princip som angivits i 4 § i förslaget till lag om införande av brottsbalken maximum för fängelsestraffet bestämts till ett år.
19, 25, 34 och 45 §§.
Gällande rätt. 19 § innehåller bestämmelser om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Enligt paragrafens 1 mom. skall an sökan om sådan intagning göras hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden
214
KungL Maj:ts proposition nr JO år 1964
eller i vissa fall av polismyndigheten i orten. Då någon, som är hemfallen
åt alkoholmissbruk, av domstol straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff
lagen, kan emellertid enligt 2 mom. länsstyrelsen utan särskild ansökan
förordna om tvångsintagning, under förutsättning att alkoholmissbrukaren
vid prövning i vederbörlig ordning befunnits ej vara i behov av vård å sin
nessjukhus. I dylikt fall äger länsstyrelsen enligt 25 § andra stycket för
ordna, att alkoholmissbrukaren i avbidan på slutligt beslut om tvångsin
tagning skall omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. Huvudregeln är,
att nykterhetsnämnden har att föranstalta om verkställighet av beslut om
tvångsintagning. Enligt 34 § första stycket åligger det emellertid länssty
relsen att föranstalta om verkställigheten bl. a. när fråga är om straffri-
förklarad alkoholmissbrukare som nu avses. För sådan missbrukare kan
vårdtiden, som i regel är ett år, jämlikt 45 § förlängas med två år.
Strafflagberedningen. I samband med förslaget att överlämnande för vård
enligt lagen om nykterhetsvård skulle ingå i det straffrättsliga påföljdssyste-
met förordas, att den i 19 § 2 mom. stadgade befogenheten för länsstyrelse
att utan ansökan förordna om tvångsintagning å allmän vårdanstalt av
straffriförklarad alkoholmissbrukare utvidgas till att avse alla de fall, i vil
ka domstol förordnar om överlämnande till nykterhetsvård. Enligt bered
ningen är intresset av att en sådan möjlighet införes icke enbart betingat
därav, att i dessa fall länsstyrelsen bör kunna utöva kontroll över att erfor
derliga åtgärder kommer till stånd. Även ur nykterhetsnämndens synpunkt
kan det med hänsyn till de särskilda rättsverkningar som är förenade med
intagning enligt 19 § 2 mom. vara ändamålsenligt, att intagning sker i den
na ordning, och nämnden bör kunna göra framställning därom hos länssty
relsen.
Yttrandena. Beredningens förslag har godtagits av Stockholms nykterhets-
nämnd, som emellertid framhåller att stadgande bör införas om att nyk
terhetsnämnden skall beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen fat
tar slutligt beslut i ärendet. Mentalsjukvårdsdelegationen har uttalat tvek
samhet om lämpligheten av beredningens förslag. Tvångsintagning i all
män vårdanstalt bör icke kunna ske, om ej den lokala nykterhetsnämnden
anser, att sådan intagning bör komma till stånd. Utredningen om admi
nistrativa frihetsberövanden, som sedermera i sitt förslag angående hand
läggningen av frågor om vissa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) efter
strävat att för handläggningen inför länsorgan av sådana frågor genom
föra ett processliknande förfarande med särskild representant, som regel
vederbörande kommunala nämnd, för det allmänna, har under åberopande
av denna tankegång i sitt yttrande framhållit, att med ett sådant förfa
rande mindre väl överensstämmer den av beredningen föreslagna ordningen
att det beslutande organet skall äga självt taga upp frågan om tvångsin
tagning. Utredningen anser därför, att ansökan, eventuellt av åklagaren,
om tvångsintagning även i förevarande fall bör göras hos länsstyrelsen.
Kmujl. M<ij:ts proposition nr It) dr
■>
i r>
Departementschefen. 1 det år 1960 till lagrådet remitterade lörslaget till brottsbalk uttalade jag (prop. 1962: It) del C s. 351 f) tvekan i frågan, hu ruvida på sätt strafflagberedningen föreslagit länsstyrelsens befogenhet enligt 19 § 2 mom. borde »itvidgas till alt omfatta alla de fall, i vilka dom stol förordnat om överlämnande till nykterhetsvård. .lag uttalade emellertid, att denna fråga fick slutgiltigt behandlas i samband med övriga följdänd ringar till balken.
Jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken sker överlämnande för vård enligt nyk- terhetsvårdslagen till nykterhetsnämnden utom då den tilltalade redan är omhändertagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i vilket fall överlämnandet sker till anstaltens styrelse. Det är alltså på nykterhets- närnnden det i princip skall ankomma att föranstalta om erforderlig vård när överlämnande skett. 1 första hand blir det den kommunala nykterhets nämnden som blir ansvarig härför. Enligt 4 § 3 mom. lagen om nykterhets vård åligger det länsnykterhetsnämnd att utöva tillsyn över att de kommu nala nykterhetsnämnderna fullgör sina uppgifter samt att, om så ej är fallet, vidtaga de åtgärder som eljest ankommer på dessa nämnder. Den av läns- nvkterhetsnämnden sålunda utövade tillsynen torde vara tillräcklig även för nu avsedda fall, och dess befogenhet att vidtaga åtgärd, som eljest ankom mer på lokal nykterhetsnämnd, torde utgöra fullgod garanti för att ingri pande sker i den mån så är påkallat. Anledning torde därför icke föreligga att utifrån nu nämnda synpunkter utrusta länsstyrelse med befogenhet att även utan ansökan av behörig myndighet förordna om tvångsintagning å all män vårdanstalt i de fall då överlämnande jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken skett. Ej heller torde det vara motiverat att i fråga om vårdtidens längd, till fälligt omhändertagande i avvaktan på slutligt beslut om tvångsintagning el ler verkställighet av sådant beslut göra åtskillnad mellan de alkoholmissbru kare som av domstol överlämnats till nykterhetsvård och övriga missbruka re. Jag är således icke beredd att följa strafflagberedningens förslag om ut vidgning av länsstyrelses befogenhet enligt 19 § 2 mom.
Fråga uppkommer då, om länsstyrelsens nuvarande åligganden beträffan de sinnessjuka och andra psykiskt abnorma lagöverträdare bör få någon motsvarighet, när sådan lagöverträdare överlämnas för vård enligt lagen om nykterhetsvård. Vid övervägande av detta spörsmål har jag stannat vid att icke föreslå någon särregel för dessa lagöverträdare. Enligt brottsbalken föreligger icke i fråga om dessa några principiella avvikelser beträffande de förutsättningar under vilka överlämnande kan ske, och den omständigheten att alkoholmissbrukaren begått brottet under inflytande av själslig abnor mitet torde icke i och för sig motivera att frågan, vilka nykterhetsvårdande åtgärder som skall tillgripas, prövas eller avgöres i annan ordning än den eljest gällande. Även i dessa fall torde därför ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages få ligga hos nykterhetsnämnden. I enlighet härmed torde stadgandet i 19 § 2 mom. böra upphävas. Som en följd härav torde även få upphävas de särskilda regler i 25, 34 och 45 §§, vilka avser sådana alkohol missbrukare som i 19 § 2 mom. sägs. Det må i detta sammanhang dock
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
framhållas, att de särskilda regler, som gäller t. ex. för alkoholmissbrukare
som är farlig för annans personliga säkerhet eller som på grund av oför
måga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård,
givetvis kan bli tillämpliga också i fråga om de lagöverträdare som här av
ses. Dessa regler medger bl. a., att ansökan om tvångsintagning kan göras
av polismyndighet, att omedelbart omhändertagande kan ske och att läns
styrelsen har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintag
ning.
Vid genomförandet av den här föreslagna ordningen torde på administra
tiv väg kunna föreskrivas, att meddelande om att någon överlämnas till
nykterhetsvård skall sändas — förutom till vederbörande kommunala nyk-
terhetsnämnd eller anstaltsstyrelse — till länsnykterhetsnämnden i det län,
inom vilket den dömde har sitt hemvist.
57 §.
Gällande rätt. Enligt 57 § skall i vissa fall särskild åtalsprövning ske, då
den som är intagen å allmän vårdanstalt misstänkes att ha begått brott före
utskrivning från anstalten. Om å brottet enligt lag icke kan följa högre
straff än böter eller fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt
åtal eller av målsäganden angivits till åtal, skall det således ankomma på
statsåklagaren att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år,
skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff än nyss nämnts kan föl
ja å brottet.
Särskild framställning. I en till riksåklagarämbetet ställd skrivelse har sty
relsen för statens vårdanstalt å Venngarn ifrågasatt, huruvida icke åtgärder
bör vidtagas i syfte att förenkla handläggningen av ärenden rörande åtals
prövning enligt förevarande paragraf. Enligt styrelsen bör i fall, då fråga
är om fylleri och andra förseelser, som begåtts före intagningen eller under
avvikande eller permission, och vederbörande återförts till anstalten, åtals
eftergift kunna medgivas utan anstaltsstyrelsens hörande.
Sedan riksåklagarämbetet med anledning av Venngarnsstyrelsens fram
ställning inhämtat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, vilka tillstyrkt en förenklad handläggning av ifrågavarande ären
den, har riksåklagarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 april 1961
— med överlämnande av berörda framställning och de däröver avgivna ytt
randena — för egen del anfört, att starka skäl talar för en förenkling i den
av Venngarnsstyrelsen föreslagna riktningen. Ämbetet framhåller bland an
nat att, då uppgifter i de hänseenden, som är av betydelse för åtalspröv-
ningen, ofta torde kunna erhållas genom utdrag ur kontrollstyrelsens regis
ter eller lämnas av anstaltens föreståndare, det icke torde vara nödvändigt
att alltid höra anstaltens styrelse.
över riksåklagarämbetets skrivelse har yttrande inhämtats från socialsty
relsen. Styrelsen framhåller att — oberoende av huruvida den misstänkte
217
efter brottets begående återhämtats till anstalten eller ej åtalseftergift numera regelmässigt tillstyrkes av flertalet anstaltsstyrelser när iråga är om fylleri eller förargelseväckande beteende och den misstänkte vid brottets be gående varit intagen å anstalten. Enligt socialstyrelsens uppfattning är böter eller förvandlingsstraff eu ur vårdsynpunkt meningslös reaktionslorm mot fylleri och liknande av alkoholskadade människor begångna förseelser. För sådana förseelser bör därför åtal alltid eftergivas och således även i det fall att vederbörande efter förseelsens begående icke återhämtas till anstalten. Socialstyrelsen förordar därför, att i 57 § intages föreskrift att åtal icke skall väckas mot den som före utskrivning från anstalt gjort sig skyldig till fyl leri eller förargelseväckande beteende.
Departementschefen. Del av socialstyrelsen framförda förslaget, att åtal i fall som avses i förevarande paragraf aldrig skall väckas när fråga är om fylleri och förargelseväckande beteende, har starka skäl för sig. Ingripande med böter för fylleri mot sådana alkoholmissbrukare som är föremål för anstaltsvård framstår som en föga ändamålsenlig åtgärd. Då emellertid hela frågan om samhällets åtgärder mot fylleri inom kort kan förväntas bli före mål för särskild utredning, torde en så vittgående ändring som den av so cialstyrelsen föreslagna icke nu böra vidtagas. Jag vill framhålla, att inom ramen för gällande lag åtal kan underlåtas i vidsträckt omfattning.
I fråga om handläggningen av åtalsärendena torde emellertid en förenk ling böra eftersträvas. För närvarande är åklagare skyldig att alltid inhäm ta yttrande från anstaltsstyrelsen. Antalet ärenden är betydande och torde till stor del gälla fråga om fylleri eller förargelseväckande beteende. För så dana gärningar lär anstaltsstyTelserna enligt stadgad praxis regelbundet till styrka att åtal ej väckes, om gärningen begåtts före intagningen eller om den är begången efter intagningen och gärningsmannen återhämtas till vårdan stalten, och åklagarna torde i stor utsträckning följa styrelsernas förslag. Med hänsyn härtill synes det i allmänhet icke vara erforderligt, att i dessa fall anstaltsstyrelsens yttrande inhämtas innan åklagaren prövar åtalsfrå gan. Även i andra fall än nu nämnts synes yttrande av styrelsen kunna und varas. Om åklagaren på grundval av kännedom om den praxis anstaltssly- relserna följer kan bedöma vilken ståndpunkt en styrelse i visst fall skulle inta, torde yttrande icke behöva infordras, om icke särskild anledning före ligger att styrelsen ändå yttrar sig i ärendet. Framför allt bör åtalspröv- ningen kunna ske i denna förenklade ordning, när åklagaren delar anstalts styrelsens mening. Förevarande paragraf torde på grund av det anförda böra ändras så, att åklagaren får möjlighet att utan att yttrande inhämtas från anstaltsstyrelsen avgöra åtalsfrågan i de fall, då styrelsens hörande finnes obehövligt.
I paragrafen bör — i likhet med vad som skett i brottsbalken — icke an givas på vilken åklagare åtalsprövningen skall ankomma. Möjlighet bör fin nas att bestämma, att prövningen skall ske av den åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år UKii
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
I paragrafen föreslås i förenklande syfte en ändring i fråga om angivandet
av de brott, beträffande vilka åtalsprövning skall ske. För att icke de nya
återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken skall medföra, att förevarande
stadgande får ett alltför begränsat tillämpningsområde, bör det ges sådan
avfattning, att därav framgår att man vid bedömningen av brottets svårhet
skall bortse från återfallsregler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).
Förslag till ändring i lagen den 6 december 1957 om
utlämning
för brott
Enligt 4 § i 1957 års utlämningslag i dess nu gällande lydelse krävs för
utlämning, att brottet är av sådan svårhetsgrad att därå kan följa straff
arbete enligt svensk lag. Vid förslaget till denna avgränsning uttalade då
varande chefen för justitiedepartementet under hänvisning till den pågåen
de revisionen av strafflagstiftningen (prop. 1957: 156 s. 44 f) att han icke
avsåg att ta definitiv ställning till frågan vilken avgränsning som borde
gälla. Såväl huvudregeln angående brottets svårhetsgrad som frågan, huru
vida denna regel — såsom lagrådet förordat — borde kompletteras med
bestämmelse om utlämning även för ringare, med brott av angiven svår
hetsgrad sammanträffande brott, borde övervägas i samband med nämnda
revision.
Sverige har den 12 september 1958 ratificerat den inom Europarådet ut
arbetade, den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonven
tionen. Enligt denna skall utlämning kunna ske, om brottet enligt såväl till-
flyktslandets som den utlämningssökande statens lag är belagt med frihets
straff till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Vid depositionen
den 22 januari 1959 av ratifikationsinstrumentet gjorde Sverige förbehåll i
överensstämmelse med 4 § förevarande lag. Det må nämnas, att också Dan
mark och Norge vid sin anslutning till konventionen gjorde det förbehållet
att för utlämning skall krävas att för brottet är stadgat frihetsstraff i mer
än ett år.
Vid övervägande av frågan om avgränsningen av brottets svårhetsgrad
såsom villkor för utlämning har jag ej funnit anledning att föreslå att man
i sak frångår gällande rätt. Dragés gränsen med hänsyn till brottets svårhet
så att brott, för vilka är stadgat fängelse i ett år, kunde medföra utläm
ning, skulle stadgandets tillämpningsområde vidgas högst betydligt; bl. a.
skulle ett antal brott inom specialstraffrätten komma att omfattas av stad
gandet. Med beaktande av den princip som följts vid bestämmandet av
straffskalorna efter sammanslagningen av straffarbete och fängelse torde
därför — i syfte att bibehålla utlämningslagens nuvarande tillämpningsom
råde — böra för utlämning uppställas det kravet att för brottet är stadgat
fängelse i mer än ett år.
Vad beträffar frågan, huruvida vid sammanträffande av brott utlämning
219
ma ske även för ringare brott än nyss angivits, torde icke nu finnas anled ning till ändring i gällande rätt.
I 5 och It §§ torde få vidtagas ändring av redaktionell natur. Om 4 § ändras på sätt här föreslås, torde det av Sverige vid anslutningen till utlämningskonventionen gjorda förbehållet böra jämkas till överens stämmelse med 4 § i dess nya lydelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Övriga lagförslag
Ändringar med hänsyn till den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter
Enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall böter ådöinas omedel bart i penningar och ej i dagsböter, om för böterna är utsatt visst högsta belopp, ej över femhundra kronor. Detta innebär en ändrad gränsdragning i förhållande till vad som gäller enligt 1931 års särskilda böteslag, där grän sen dragés vid trehundra kronor. Såsom framhölls i propositionen (1962: 10 del C s. 224) förekommer alltjämt i skilda författningar stadganden från tiden före år 1932, som enligt sin ordalydelse bestämmer bötesstraff upp till femhundra kronor. Dessa äldre straffskalor innebär numera, att dags böter skall ådömas. För att förebygga att misstag i detta hänseende upp kommer efter brottsbalkens ikraftträdande, torde alltjämt kvarstående straffstadganden av detta slag böra ändras. Ändringar av denna innebörd föreslås bl. a. i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 19 juni 1919 om flott ning i allmän flottled och lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. I samband med ändring av denna anledning har i vissa lagar, såsom lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, även andra straffstadganden översetts.
Utöver de författningar, i vilka nu föreslås ändring beträffande bötes straffet, innehåller flera i administrativ ordning utfärdade äldre författ ningar straffskalor med bötesmaximum femhundra kronor. Även dessa tor de böra ändras före den 1 januari 1965.
Ändringar med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff
Såsom nämnts i det föregående upptages i 4 § i förslaget till lag om in förande av brottsbalken ett allmänt stadgande om innebörden efter brotts balkens ikraftträdande av äldre straffskalor, som innehåller fängelse eller straffarbete. Detta stadgande är i och för sig tillräckligt för att de i skilda författningar förekommande straffbestämmelserna av förevarande slag skall kunna tillämpas. I vissa fall torde emellertid finnas anledning att närmare överse straffskalorna för att vinna en ändamålsenlig gradering av brot
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1961
tens svårhetsgrad. Därjämte synes det vara lämpligt, att i viss utsträckning även eljest ändra de särskilda författningarnas ansvarsbestämmelser. Straff- lagberedningen föreslog i sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff änd ringar i några författningar. Under remissbehandlingen har bl. a. hovrätten för övre Norrland och rådhusrätterna i Stockholm och Malmö framfört önskemål, att sådana ändringar göres i större utsträckning, särskilt i de oftast tillämpade författningarna. Dessa önskemål synes böra biträdas.
I enlighet med det anförda föreslås ändringar i åtskilliga lagar. Därvid har i överensstämmelse med 4 § i promulgationslagen fängelse utan angivet maximum i allmänhet ersatts med fängelse i högst ett år och straffarbete med fängelse på samma tid som hittills gällt för straffarbete. I några straff- stadganden, som nu innehåller särskilt maximum för det fall att brottet be gåtts under försvårande omständigheter, föreslås särskild straffskala där brottet är grovt, så i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 74 § checklagen och 81 § civilförsvarslagen. I 1 § skattestrafflagen föreslås en enhetlig straffskala.
I åtskilliga författningar är för närvarande särskild verkan knuten till den omständigheten, att straffarbete eller fängelse kan följa å eller är stad gat för visst brott eller att någon dömts till straffarbete eller fängelse. Strafflagberedningen föreslog, att uttrycket »straffarbete kan följa» skul le ersättas med »fängelse i mer än ett år kan följa» och uttrycket »icke svårare straff än fängelse» med »icke svårare straff än fängelse i ett år». Den verkan som nu knytes till ådömt straffarbete föreslogs följa av fängelse i sex månader eller däröver. Såsom nämnts i det före gående har den av strafflagberedningen förordade lösningen följts vid ändring i rättegångsbalken. Principen har även följts vid nu föreslagna ändringar av andra lagrum av denna beskaffenhet, så t. ex. i 87 § militära rättegångslagen, 26 § utlänningslagen och 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag samt i 3 § lagen den 30 juni 1960 om behö righet att utöva läkaryrket, i vilket lagrum även i övrigt företagits en mind re jämkning. Ett allmänt stadgande i förevarande hänseende har såsom nämnts i det föregående upptagits i 13 § i den föreslagna promulgations lagen.
I detta sammanhang må nämnas, att i några fall, där för närvarande rättsverkan knutits till att visst straff »kan följa» å brottet, en ändring torde böra ske så, att verkan i stället knytes till att visst straff »är stadgat» för brottet (jfr vad som anförts vid 1 kap. rättegångsbalken). Ändring av detta slag föreslås bl. a. i flera paragrafer i rättegångsbalken och i 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård såsom nämnts i det föregående samt, närmast föranlett av föreslagna ändringar i rättegångsbalken, i 13 § lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Ändringar med hänsyn till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare
I brottsbalken göres ingen skillnad mellan »tillräkneliga» och »otillräk- neliga* lagöverträdare. De sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet, och straffriför- klaring i den mening som innefattas i 5 kap. 5 § strafflagen skall icke längre förekomma.
Försäkringsavtalslagen innehåller nu i 19 § undantag från de regler, vilka enligt lagens 18 § gäller om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet, för den som befann sig i sådan ålder eller sådant sinnestillstånd som utesluter lillräknelighet för brott. Förstnämnda paragraf torde få ändras till att avse den som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, d. v. s. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnor mitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnes sjukdom. Tillämpningsområdet blir härmed oförändrat. Lika litet som i gällande lydelse anges uttryckligen, att kausalitet skall föreligga mellan sin nestillståndet och gärningen; kausaliteten får anses vara presumerad.
Den förändring beträffande påföljderna för de psykiskt abnorma lagöver trädarna som brottsbalken innebär har betydelse även i fråga om flera andra författningar än den som nu berörts. I de fall, där viss verkan knutits till att någon dömts för brott, kommer efter brottsbalkens ikraftträdande sådan ver kan — i motsats till vad nu är fallet — att kunna inträda även för lagöverträ dare som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Såvitt gäller särskild rättsverkan, var om rätten har att förordna, skall frågan om tillämpningen i fall som nu avses prövas enligt 36 kap. 8 § brottsbalken; denna paragraf blir tillämplig såväl när verkan knutits till att någon dömts för brott som när det för dess inträde är tillfyllest att någon funnits ha begått brott. Det är här fråga icke bara om regler om förverkande av egendom; 36 kap. 8 § brottsbalken torde kunna tillämpas också t. ex. när rätten bedömer om förvisning bör beslutas enligt 26 § utlänningslagen den 30 april 1954.
För de fall, då det nämnda stadgandet i brottsbalken icke är tillämpligt, har såsom nämnts i det föregående i några fall föreslagits uttrycklig bestäm melse, varigenom psykiskt abnorma lagöverträdare undantages (6 kap. 7 § giftermålsbalken, 15 kap. 1 § ärvdabalken). I andra fall föreslås icke någon särbestämmelse, vilket betyder att psykiskt abnorma lagöverträdare blir helt likställda med andra lagöverträdare i det avseende som det ifrågavarande stadgandet reglerar. Exempel härpå är 151 § konkurslagen och 1 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är
196b
221
Ändringar med hänsyn till brottsbalkens stadgande om påföljdseftergift
Stadganden i vilka förverkande av egendom eller annan särskild rättsver kan knutits till den omständigheten, att någon blivit dömd till påföljd, blir icke utan vidare tillämpliga, om den som övertygats om brott erhåller på-
följdseftergift enligt 33 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande andra stadganden av detta slag, vari användes uttryck såsom att någon blivit dömd, fällts till ansvar eller liknande, kan tvekan uppkomma om tillämpningen när det gäller den som erhållit påföljdseftergift. En generell regel som tar sikte på dessa situationer ges i 36 kap. 7 § brottsbalken, vari det stadgas att, om för för verkande eller annan särskild rättsverkan som kan följa å brott förutsättes att någon dömts till påföljd, rätten må, när påföljd för sådant brott efter- gives, i den mån omständigheterna föranleder det förordna att rättsverk ningen skall inträda. Domstolen kan sålunda i det enskilda fallet bestämma härom.
I åtskilliga fall är den nu nämnda regeln dock icke tillfyllest. När det gäl ler rättsverkningar som icke beror av domstolens förordnande utan an tingen följer automatiskt av att någon fälles till ansvar eller också är bero ende av annan myndighets avgörande, kan frågan om betydelsen av att nå gon erhåller påföljdseftergift icke alltid lösas med hjälp av 36 kap. 7 §. Som exempel på bestämmelser av detta slag kan nämnas 1 § andra stycket lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, enligt vilken gälde när som blivit dömd för vissa brott icke kan erhålla offentlig ackordsför handling. För att i bestämmelser av detta slag klargöra om de skall äga tillämpning när den åtalade övertygas om brott men erhåller påföljdsefter gift, torde bestämmelserna böra omarbetas. Om en sådan bestämmelse skall kunna tillämpas, bör då verkan knytas till att någon finnes ha begått brott, oberoende av om påföljd ådömts. Eljest torde böra utsägas, att verkan är knuten till att någon dömes till påföljd.
Den genomgång av bestämmelser av förevax-ande slag som nu skett kan icke göra anspråk på att vara fullständigt uttömmande. I den mån ledning för tillämpningen av bestämmelse som icke särskilt uppmärksammats ej kan erhållas av stadgandet i 36 kap. 7 § brottsbalken, torde man med utgångs punkt i bestämmelsens syfte få pröva om den väsentligen beror av att på följd ådömes eller av att någon befinnes skyldig till brott.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19tii
Andra ändringar
I enlighet med förslag av straffrättskommittén torde i 74 § andra stycket checklagen avfattningen av brottsbeskrivningen böra jämkas genom att »vårdslöshet» ersättes med »oaktsamhet» samt i 31 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innebörden av stadgandet preciseras genom till lägget att motvärn skall ha skett »med våld eller hot om våld».
I samband med att hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till mot svarande lagrum i brottsbalken har straffrättskommittén föreslagit, att i 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål och 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa införes brottsbeteck- ningen olovligt förfogande och i 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods brottsbeteckningen fyndförseelse. När det gäller de två förstnämnda lag rummen torde kommitténs förslag böra följas. Däremot svnes det kunna för-
Kungl. Mnj. ts proposition nr 10 år Wlii
223
anleda missförstånd, om beteckningen fyndförseelse införes i hittegodslagen; i fråga om förfaranden med föremål som avses i lagens 9 § torde nämligen liksom för närvarande även straffbestämmelsen för olovligt förfogande stundom kunna bli tillämplig.
Med anledning av de ändringar som brottsbalken medför i påföljdssyste- met har smärre jämkningar funnits påkallade i flera lagrum.
I lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. torde 3 § böra kompletteras med ersättningsrätt för den som varit intagen i anstalt i samband med dom till skyddstillsyn (28 kap. 3 § brottsbalken). Vad i nämnda paragraf sägs om tvångsuppfostran och förvaring bör utgå. Bestämmelse om förvaring bör utgå även ur 91 § militära rättegångslagen. I militära rättegångslagen torde härutöver, förutom ändring av hänvisningar till att avse lagrum i brottsbalken, avfattningen av 24, 60 och 93 §§ böra jämkas.
De nya påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn föranleder förslag till jämkning av 26 § första stycket utlänningslagen den 30 april 1954. I 5 § andra stycket lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in. bör, med hänsyn till brottsbalkens stadganden i 1 kap. 3 och 4 §§, tillämpningsområdet för be stämmelsen preciseras.
Vissa lagrum torde få ändras med anledning av de nya konkurrensregler na i 34 kap. brottsbalken. Det gäller 4 § lagen den 30 juni 1948 om döds straff i vissa fall då riket är i krig och 26 § tredje stycket utlänningslagen. Den redaktionella avfattningen av den speciella konkurrensregeln i 12 § för ordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt föreslås jämkad. Motsvaran de konkurrensregler i 43 § andra stycket lagen den 16 maj 1919 om fond- kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och 12 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning torde kunna utgå.
Utöver vad som nu nämnts bör i viss utsträckning genom direkt lag ändring hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till att avse lagrum i brottsbalken. Vidare bör, när anledning föreligger att ändra viss författning, bestämmelser om att böter skall tillfalla kronan och om förvandling av böter få utgå; sådana bestämmelser är med hänsyn till innehållet i 25 kap.6 och 7 §§brottsbalken överflödiga. Även vad i vissa stadganden sägs om att talan utföres av åklagare torde böra utgå liksom den bestämmelse om åklagarandel i böter som finnes i 81 § lagen om flottning i allmän flottled; det förutsättes, att åklagarväsendet förstatligas från den 1 januari 1965.
Departementschefens hemställan
I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitie departementet utarbetade förslag till
1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabnlken.
224
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 4
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin
straff för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry
tande av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise
ring,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre-
ring,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykter
hets vård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut
lämning för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in
skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fond-
kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackords-
förhandling utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt.
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant
rätt i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
225
28) lag angående undrad lydelse av 03 och Oi §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1930 (nr 138) om arbets tidens begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131), 31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt, 33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), 34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3 (nr 313), 36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 19i5 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19i8 (nr i50) om döds straff i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord ningen den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) ,
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280
) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
8 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
226
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag
av protokollet inhämtas över de upprättade förslagen.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj :t Konungen.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Kungl. Maj. ts proposition nr
10
år
19(it
227
Bilaga
1
Förslag
till
Lag
om införande av brottsbalken
1 §•
Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700)
utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 ja
nuari 1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen en
ligt vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.
2
§•
Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad
här nedan stadgas
strafflagen den 16 februari 1864;
3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken
skap;
lagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits pa
prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt;
lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötes
straff utom strafflagens område (särskild böteslag);
lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse;
lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhets
anstalt;
!
i fH
lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom;
lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning;
lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och vi
ten; samt
lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruk
tion eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brotts
balken eller denna lag.
3 §•
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall
den bestämmelsen i stället tillämpas.
4 §.
Är i lag eller författning såsom straff för brott stadgat fängelse utan an
givande av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år.
Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid
som är stadgad för straffarbete.
228
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
5
§•
För gärning som begåtts före den 1 januari 1965 må ansvar ej ådömas en
ligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs.
Äldre lag skall alltjämt tillämpas när fråga är om att döma till straff för
gärning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindri
gare straff än brottsbalken. Beträffande ådömande av annan påföljd än straff
skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts
före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning som någon begått
under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen ej
tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård.
Vad i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl
när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket ovan skall
bestämmas enligt äldre lag.
6
§•
Vad i 26 kap. 3 § brottsbalken stadgas om återfall i brott må tillämpas
utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag.
Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas jämväl när fråga
är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965.
7
§•
Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller
när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om
när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för
sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upp
tagits i brottsbalken.
8
§•
Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till
straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965,
enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad
i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.
9 §•
Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angi
vas nedan, i tillämpliga delar gälla straffarbete och fängelse som ådömts fö
re balkens ikraftträdande.
1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff,
som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i
1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om vill
korlig frigivning sägs.
2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt fri
given från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och
innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad
därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap. 18 §
brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före bal
kens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av
sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvar-
hållas längre än en vecka.
3. I fråga om bortfallande av fängelse eller straffarbete, som ådömts före
brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och 22 §§ straffla
gen stadgas; i stället för tid som där sägs skall dock för bortfallande av
straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av fem år.
229
10 §.
Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga tillämpning i fall da villkorlig dom enligt 1 g nämnda lag meddelats inre brottsbalkens ikraftträdande.
1. Vad i lagen om villkorlig dom sägs om övervakningsdomstol skall i stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken; dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av dom stol. Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 38 kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Övervakningsnämnd må icke finnas tillsatt jämlikt 25 g lagen om villkorlig dom efter det att brotts balken trätt i kraft.
2. Finnes den som erhållit villkorligt anstånd hava begått annat brott skall i stället för vad i 13 g 1 mom. lagen om villkorlig dom sägs, gälla att rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestämts om straff, döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jämväl ådö- mande av straff för detta brott. I tall som nu avses skola bestämmelserna i 14 och 16 gg lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning.
3. Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat fall än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28 31 kap. brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället för straff för det brott som avsågs med den villkorliga domen.
4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 gg brottsbalken stadgas om att vissa på följder skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen. 11
11
§.
Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom an stalt. Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. 11g brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej fö reläggas vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ung domsfängelse, må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra styc ket brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som be gåtts före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gått till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 g brottsbalken, räknas från dagen för balkens ikraftträdande.
12
§.
För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks.
Vad i 36 kap. 10 g brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd enligt 2 kap. 16 eller 17 g strafflagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 7.%'4
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
13 §.
Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex månader ådömes.
14 §.
Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brotts balkens ikraftträdande:
16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101; om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall;
1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251) om ändring i vissa delar av strafflagen;
3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378 i om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom
4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående infö rande av lagen om ändring i strafflagen in. m.
15 §.
Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på skyddskonsulent.
16
§.
Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angå ende fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall icke aga tillämpning i vidare mån än Konungen förordnar därom. I fråga om provningen av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka icke om- tattas av förordnande som nu avses, skall gälla följande.
1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminal- vardsnamnd varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken.
2. Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fån«- vardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan ^rom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan till kriminalvårdsnämndens prövning.
3. Kriminalvårdsnämnden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum *r*!?*vnin§en' Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvardsnamnden förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap 15 § brottsbalken. ö 1 J fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds hand läggning av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brotts balken stadgas äga tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1961
231
Förslag
till Lag
om ändring i giftcrmålsbalken
Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § gifter- målsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
6 KAP.
7
Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om li vet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde.
§•
Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om li vet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 23 kap. 4 och 5 §§brottsbalkensägs, vare han förlustig sin giftorätt i den egendom, som tillhört den döde.
Vad nu sagts skall dock ej gälla den som handlat under inflytande av så dan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken .
11 KAP.
11
Varder ena maken dömd till straff arbete i tre år eller svårare straff eller till internering i säkerhetsanstalt, äge andra maken vinna skillnad i äkten skapet.
Dömes ena maken till straffarbete på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förva ring i säkerhetsanstalt eller till fäng else eller tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äktenskaps skillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit kom ma sig till last och övriga omständig heter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av ut ländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas.
För straffdom----- -------------- - — sa Vill make-------------------------sin tab
§•
Varder ena maken dömd till fängel se i tre år eller svårare straff, äge andra maken vinna skillnad i äkten skapet.
Dömes ena maken till fängelse på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till interne ring eller till tvångsarbete i minst ett år, och yrkar andra maken äkten skapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den dömde låtit komma sig till last och övriga om ständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken varder av ut ländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas.
mtyckt därtill.
1 Senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 § SFS 1946: 822.
Kiingl. 31aj:ts proposition nr JO år J96i
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 KAP.
11 §•
I mål om återgång av äktenskap, I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera ma- äge rätten, på yrkande av endera ma ken, att för tiden intill dess laga kraft ken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om samman- vad som skäligt finnes, om samman levnadens hävande och om bidrag av levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka var- fängelse i högst ett år eller böter att andra. besöka varandra.
Vid förordnande — ---------------------5 kap. 8 § sägs. Förordnande, varom------------------- - — skall bestå. Beslut, varom------------------------ rätten återkallas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall dock alltjamt aga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före denna dag.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 15 kap.1 och 3 §§ärvdabalken
_ Härigenom förordnas, att 15 kap.1 och 3 §§ärvdabalken skola erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
15 KAP.
1 §•
Ej må ------------------------------------------- om livet. Dräper han —-------------------- dräpte levat.
Vad nu sagts skall ej gälla, om gär ningsmannen var under femton år el ler handlat under inflytande av så dan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken .
3 §•
Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för övare av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller en var som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. \ och 5 §§brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
233
Förslag
till
Lag
om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24 kap. 1, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11, 12 och 14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap. 5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap. 12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1 KAP.
4 §•
I häradsrätt dömer häradshövding en med nämnd. Häradsrätten vare dock domför ntan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvud förhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen. Lag sam ma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om må let rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än bö ter, och i målet ej förekommer an ledning, att målsägande finnes.
I häradsrätt dömer häradshövding en med nämnd. Häradsrätten vare dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid hu vudförhandling, som hålles i ome delbart samband med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvud förhandling och syn å stället i brott mål, om målet rör allenast ansvar för brott, för vilket icke är stadgat svå rare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägan de finnes.
5 §.
I tingslag----------------------------- ders I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å stället utom huvud förhandling vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden.
Häradshövdingen fördele------------
antal.
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängel se i ett år och ej heller avsättning, så ock vid syn å stället utom huvud förhandling vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden. -------------- inom nämnden.
■ Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958: 465, beträffande 1 kap. 11 och 12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958: 8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträfande 20 kap.
8
§ SFS 1948: 453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959: 257, beträffande 30 kap.
6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS 954: 432.
Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
Rådhusrätt vare Vid måls avgörande utan huvud förhandling samt annan handlägg ning, som ej sker vid huvudförhand ling eller syn å stället, så ock i tvis temål vid huvudförhandling, som hål les i omedelbart samband med för beredelsen, vare rådhusrätt dock dom för med en lagfaren domare. Lag sam ma vare i fråga om huvudförhand ling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer an ledning, att målsägande finnes.
(Föreslagen lydelse)
och nämnd. Vid måls avgörande utan huvud förhandling samt annan handlägg ning, som ej sker vid huvudförhand ling eller syn å stället, så ock i tvis temål vid huvudförhandling, som hål les i omedelbart samband med för beredelsen, vare rådhusrätt dock dom för med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudför handling och syn å stället i brott mål, om målet rör allenast ansvar för brott, för vilket icke är stadgat svå rare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägan de finnes.
11
§•
I stad I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke kan följa straffarbete eller avsättning, så ock vid syn å stället utom huvud förhandling vare dock rådhusrätten domför med tre i nämnden.
12
§
— Konungen bestämmer.
I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fäng else i ett år och ej heller avsättning, så ock vid syn å stället utom huvud förhandling vare dock rådhusrätten domför med tre i nämnden.
Borgmästaren fordele mellan nämndemännen.
5 KAP.
1
Förhandling vid-------------------------Kan det---------------------------- skulle I mål om ansvar för utpressning må rätten, om målsägande!! begär det eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brott mål äger rum vid domstol, skall hål las inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten fin ner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen.
§•
— vara offentlig, röjas.
I mål om ansvar för utpressning må rätten, om målsäganden begär det eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brott mål äger rum vid domstol, skall hål las inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten fin ner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen. I brottmål skall, när skäl äro därtill, förhandling an gående personundersökning, sinnes undersökning eller annan utredning rörande den tilltalades levnadsom ständigheter och personliga förhål-
235
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b
(Gällande lydelse)
Förhör med Är eljest —
(Föreslagen lydelse)
landen i övrigt äga ram inom da dörrar.
— stängda dörrar,
det gällande.
stäng-
6 KAP.
1
Protokoll skall------- —----------------Över handläggning----------------------I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än bö ter ej ådömes, i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närma re föreskrifter, som meddelas av Konungen.
§• - mål särskilt. ------heller protokoll.
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och annan påföljd än bö ter ej ådömes, i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närma re föreskrifter, som meddelas av Konungen.
9 KAP.
8
§.
Då enligt denna balk vite föreläg- ges part eller annan, bestämme rät ten vitet till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antagas förmå honom att iakttaga fö reläggandet. Vite må ej bestämmas under fem kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts och före lägger rätten nytt vite, må vitet be stämmas till högre belopp, dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggan de skall delgivas den som föreläggan det avser.
Vite må-----------------------------föreläggas kronan. Finnes, då----------------------------- ej utdömas.
Då enligt denna balk vite föreläg- ges part eller annan, bestämme rät ten vitet till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan an tagas förmå honom att iakttaga före läggandet. Vite må ej bestämmas un der tio kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts och före lägger rätten nytt vite, må vitet be stämmas till högre belopp, dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggan de skall delgivas den som föreläggan det avser.
9 §•
Är i denna balk straff utsatt i bö ter, dock ej dagsböter, vare lägsta bö tesstraff fem kronor och högsta tre hundra kronor. Böter och viten, som ådömas enligt denna balk, tillfalla kronan.
Är i denna balk straff utsatt i bö ter, dock ej dagsböter, vare lägsta bötesstraff tio kronor och högsta fem hundra kronor.
20 KAP.
6
§■
Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stad under allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under all- gande må i visst fall träda i stället mänt åtal.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för åtal, stadgas i 48 kap. Om hinder mot åtal för vissa brott, som ej äro belagda med svårare straff än böter omedelbart i penningar, gälle vad sär skilt är stadgat.
7
Allmänt åtal må av åklagaren ef tergivas:
1. om å brottet icke kan {olja svå rare straff än böter och det är uppen bart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller
2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brot tet i jämförelse med det andra brot tet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.
Finnas tillräckliga skäl för efter gift ej längre föreligga, må den åter kallas. Närmare föreskrifter om efter gift av åtal meddelas av Konungen.
År i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om eftergift av åtal, vare den gällande.
§•
Åklagare må besluta att icke tala å brott:
1. om det är uppenbart, att i hän
delse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; el ler
2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av ho nom förövat brott eller till fullo un dergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det and ra brottet är med hänsyn till påfölj den utan nämnvärd betydelse; eller
3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej er fordras för att avhålla den misstänk te från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller
4. om den misstänkte uppenbarli gen begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som av ses i 33 kap. 2 § brottsbalken , samt vård enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl.
Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren.
Beslut att ej tala å brott må åter kallas, om tillräckliga skäl för beslu tet ej längre finnas föreligga.
Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av Konungen.
8
§•
Målsäganden må---------------------------- äga rum. Har åklagare------------------------------ fullfölja talan. Utan hinder------------------- --------- angående brott.
237
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav bli vit förnärmad eller lidit skada.
21 KAP.
2
§■
Den misstänkte vare i mål om all mänt åtal skyldig infinna sig person ligen vid huvudförhandling i under rätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan påföljd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. I mål om enskilt åtal skall den misstänkte infinna sig personligen vid dylik för handling, om hans närvaro ej kan an tagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personli gen, om han av underrätten dömts till fängelse i minst sex månader eller in ternering för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådan påföljd, så ock eljest, om hans närva ro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Vid huvudförhandling i högsta domstolen vare den misstänk te skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig för utredningen. I underrätt skall den misstänkte ock infinna sig personli gen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därige nom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans när varo finnes erforderlig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(iå
Lider den----------------------------- sig personligen. Är den — — -------------------- förordnande därom. Då den---------------------------- är stadgat.
23 KAP.
7 §‘
Underlåter den----------------------------- till förhöret. Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd av trettio kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och det
Den misstänkte skall vid huvudför handling i underrätt infinna sig per sonligen i mål om allmänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, så ock i annat mål, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för ut redningen. Vid huvudförhandling i hovrätt skall den misstänkte infinna sig personligen, om han av underrät ten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådö mande av sådant straff, så ock eljest, om hans närvaro ej kan antagas sak na betydelse för utredningen. Vid hu vudförhandling i högsta domstolen vare den misstänkte skyldig att in finna sig personligen, om hans när varo finnes erforderlig för utredning en. I underrätt skall den misstänkte oek infinna sig personligen vid munt lig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig per sonligen, om hans närvaro finnes er forderlig.
238
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
det skäligen kan befaras, att han ej skäligen kan befaras, att han ej skul-
skulle hörsamma kallelse eller i an- le hörsamma kallelse eller i anled-
ledning av Kallelse skulle genom un- ning av kallelse skulle genom undan-
danröjande av bevis eller på annat röjande av bevis eller på annat sätt
sätt försvåra utredningen.
försvåra utredningen.
Är den------------------------------för förhöret.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
22
Förundersökning enligt detta kapi
tel vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig be
träffande brott, vård icke kan följa
svårare straff än böter, eller beträf
fande brott, som avses i 45 kap. 2 §
första eller andra stycket. Ej heller
vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av frihets
straff eller avsättning.
Vill åklagaren---------------- ._______
§•
Förundersökning enligt detta kapi
tel vare, om tillräckliga skäl för åtal
ändock föreligga, ej erforderlig be
träffande brott, för vilket icke annan
påföljd än böter är stadgad, eller be
träffande brott, som avses i 45 kap.
2 § första eller andra stycket. Ej hel
ler vare förundersökning erforderlig i
mål, som skall upptagas omedelbart
av högre rätt, med mindre anledning
förekommer till ådömande av annan
påföljd än böter eller suspension.
------- ägt rum.
24 KAP.
1
Är någon på sannolika skäl miss
tänkt för brott, varå straffarbete kan
följa, må han häktas, om med hän
syn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen kan befaras,
att han avviker eller annorledes un
dandrager sig lagföring eller straff el
ler genom undanröjande av bevis el
ler på annat sätt försvårar sakens ut
redning, eller ock anledning förekom
mer, att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet.
Är brottet-----------------------------han
Kan å brottet icke följa lindrigare
straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänk
te kommer att dömas allenast till bö
ter eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske.
3
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för
§•
Är någon på sannolika skäl miss
tänkt för brott, varå fängelse i mer
än ett år kan följa, må han häktas,
om med hänsyn till brottets beskaf
fenhet, den misstänktes förhållande
eller annan omständighet skäligen
kan befaras, att han avviker eller an
norledes undandrager sig lagföring
eller straff eller genom undanröjan
de av bevis eller på annat sätt försvå
rar sakens utredning, eller ock an
ledning förekommer, att han fortsät
ter sin brottsliga verksamhet,
avviker.
År för brottet icke stadgat lindriga
re straff än fängelse i två år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart,
att anledning därtill saknas.
Kan det antagas, att den misstänk
te kommer att dömas allenast till bö
ter eller suspension, må häktning icke
ske.
§■
Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för
‘239
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6'i
(Gällande lydelse)
honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häkt ning ej längre föreligga, må han ej häktas. Den som är under nderton år må ej häktas, med mindre det är up penbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Lag samma vare be träffande kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan anta gas medföra allvarligt men för henne eller barnet. Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall häktning ske.
Att reseförbud--------------------------
( Föreslagen lydelse)
honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häkt ning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att häktning kan anta gas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej häktas, med mind re det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig övervak ning, som nu nämnts, skall häktning ske.
Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stadgat. — i 25 kap.
7 §•
Förekomma mot----------------------------- gripa honom. Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, vara frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bar gärning eller eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar, envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är ef- är efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. polisman.
Då någon----------------—-------- eller frigivas.
25 KAP. 1 Är någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och kan med hänsyn till brottets beskaf fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen be faras, att han avviker eller annorle- des undandrager sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej an ledning att anhålla eller häkta ho nom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, om skäligen kan be faras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning till
Är någon skäligen misstänkt för brott, varå fängelse kan följa, och kan med hänsyn till brottets beskaf fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen be faras, att han avviker eller annorle- des undandrager sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej an ledning att anhålla eller häkta ho nom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, om skäligen kan be faras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av skadestånd eller annan ersättning
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
målsägande, som kan antagas kom- till målsägande, som kan antagas ma att på grund av brottet ådömas komma att på grund av brottet ådö- honom. lllas honom.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
27 :
2
Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan anta gas vara sådant, att befattningshava re eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, vård ej kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, hos den miss tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstå ende eller mellan sådana närstående inbördes.
3
Brev, telegram eller annan försän delse, som finnes i post- eller tele grafverkets vård, må tagas i beslag, allenast om å brottet kan följa straff arbete samt försändelsen hos motta garen skulle vara underkastad beslag.
16
Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare straff än straffarbete i två år, och fin nes det vara av synnerlig vikt för ut redningen, att undersökningsledaren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som in nehaves av den misstänkte eller el jest kan antagas komma att begag nas av honom, äge rätten meddela tillstånd till deras avhörande. Fråga därom må upptagas allenast på yr kande av undersökningsledaren eller åklagaren.
Tillstånd skall-----------------------------Om granskning---------------- -----------
§•
Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan anta gas vara sådant, att befattningshava re eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år, hos den miss tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstå ende eller mellan sådana närstående inbördes.
§•
Brev, telegram eller annan försän delse, som finnes i post- eller tele verkets vård, må tagas i beslag, alle nast om å brottet kan följa fängelse i mer än ett år samt försändelsen hos mottagaren skulle vara underkastad beslag.
§•
Kan någon skäligen misstänkas för brott, för vilket ej är stadgat lindri gare straff än fängelse i två år, och finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen, att undersökningsleda ren eller åklagaren erhåller del av samtal till och från telefonapparat, som innehaves av den misstänkte el ler eljest kan antagas komma att be gagnas av honom, äge rätten medde la tillstånd till deras avhörande. Frå ga därom må upptagas allenast på yrkande av undersökningsledaren el ler åklagaren.
telefonanstaltens föreståndare. - omedelbart förstöras.
241
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
28 KAP. 1 Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må i hus, rum eller slutet förvarings- ställe husrannsakan företagas för ef tersökande av föremål, som är under kastat beslag, eller eljest till utrönan de av omständighet, som kan äga be tydelse för utredning om brottet. Hos annan------ ---------------------- brottet vinnas Ej må------- -------- —--------- begärt åtgärden.
Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må i hus, rum eller slutet förvaringsstäl- le husrannsakan företagas för efter sökande av föremål, som är under kastat beslag, eller eljest till utrönan de av omständighet, som kan äga be tydelse för utredning om brottet.
11
Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, må kroppsvisitation företagas för ef tersökande av föremål, som är under kastat beslag, eller eljest till utrönan de av omständighet, som kan äga be tydelse för utredning om brottet.
Å annan----------------------------- brotte
§•
Förekommer anledning, att brott förövats, varå fängelse kan följa, må kroppsvisitation företagas för eftersö kande av föremål, som är underkas tat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga bety delse för utredning om brottet.
; vinnas.
12
A den som skäligen kan misstänkas för brott, varå frihetsstraff kan följa, må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.
Vid kroppsbesiktning-------------------
14
Av den som är anhållen eller häk tad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad an nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vin nande av utredning om brott, varå frihetsstraff kan följa.
Närmare bestämmelser----------------
§•
Å den som skäligen kan misstän kas för brott, varå fängelse kan följa, må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas.
- men, utföras.
§•
Av den som är anhållen eller häk tad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad an nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vin nande av utredning om brott, varå fängelse kan följa. ------- - — av Konungen.
29. KAP. 2
§•
Över fråga,---------- ------------------ ro: Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huru vida den tilltalade är skyldig till brot tet, och därefter straff eller annan påföljd bestämmas. Uppkommer frå ga, huruvida ett eller flera brott före ligga, skall ock därom röstas särskilt.
tas särskilt.
Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huru vida den tilltalade är skyldig till brot tet, och därefter påföljd bestämmas. Uppkommer fråga, huruvida ett eller flera brott föreligga, skall ock därom röstas särskilt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-
(Gällande lydelse)
Förekomma vid omröstning angå ende påföljden skiljaktiga meningar om villkorligt anstånd med straffets ådömande eller huruvida ungdoms fängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skydds åtgärd skall ådömas, skall, om det er fordras, särskild omröstning ske om varje påföljd, för vilken någon sålun da röstat. Ådömes därvid ej sådan på följd, skall särskild omröstning ske om straffet. Vad nu sagts om skydds åtgärd gälle ock fråga, huruvida den tilltalade på grund av sin sinnesbe skaffenhet är fri från straff.
Uppkommer fråga om villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall, sedan straffet bestämts, sär skild omröstning därom företagas.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stan nat, vare han skyldig att deltaga i se nare omröstning; vid omröstning an gående ådömande av annat straff än ungdomsfängelse skall dock den som tidigare röstat för den tilltalades fri kännande på annan grund än hans sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt den för den tilltalade lindrigaste me ningen.
(Föreslagen lydelse)
Förekomma vid omröstning angå ende påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan påföljd än straff el ler sådan påföljd jämte böter för sam ma brott skall ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling, skall, om det erfordras, sär skild omröstning ske om varje sådan mening. Vad nu sagts gälle ock frå ga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad, som begått brott under inflytande av själslig ab normitet, skall vara fri från påföljd.
Blir sådan mening ej gällande, skall särskild omröstning ske om straff.
Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stan nat, vare han skyldig att deltaga i se nare omröstning; vid omröstning an gående ådömande av straff skall dock den som tidigare röstat för den till talades frikännande anses hava bi trätt den för den tilltalade lindrigaste meningen.
3 §■
\ ppas, då---------------------------- - gälle ordförandens. Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda möterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida den misstänkte på grund av sin sinnesbe skaffenhet är fri från straff eller om villkorligt anstånd med straffets ådö mande eller huruvida ungdomsfäng else, förvaring eller internering i sä kerhetsanstalt eller annan skyddsåt gärd skall ådömas, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindri gare, gälle dock den mening, som er hållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
Om omröstning---------------------------
möterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida vill korlig dom skall meddelas eller skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering ådömas eller förordnande meddelas om överlämnande till sär skild vård, så ock eljest, då ej någon mening kan anses som lindrigare, gälle dock den mening, som erhållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens.
3 kap. 7 §.
'243
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
30 KAP.
6
§•
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenk lad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock ut färdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.
I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och annan påföljd än bö ter ej ådömes, domen utfärdas i för enklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. När mare bestämmelser därom meddelas av Konungen.
9 §•
Sedan tid--------------- ------------ ånyo upptagas. Om förändring och förening av Om förändring och förening av påstraff så ock om särskilda rättsmedel följd så ock om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat.
gälle vad därom är stadgat.
31 KAP.
1 §•
Dömes i —-------------------- — prövas skäligt.
Förklaras den tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet fri från straff, vare han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till omständig heterna finnes skäligt.
Eftergives påföljd eller har den tilltalade begått brottet under infly tande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, vare han skyldig att ersätta kostnad, som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.
10
§.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångs kostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fäl lande, allenast då den tilltalade dö mes till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, dömes för brottet eller av honom full följd talan ej föranleder ändring i lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl fullföljts av åklagaren.
Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångs kostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fäl lande, allenast då den tilltalade dö mes till påföljd, som är att anse så som svårare än den, vartill lägre rätt dömt, eller, om han frikänts av lägre rätt, finnes hava begått brottet eller av honom fullföljd talan ej föranle der ändring i lägre rätts dom. Stad gandet i 3 § skall avse det fall, att i högre rätt talan utan skäl fullföljts av åklagaren.
Om kostnad----------- ------------------motsvarande tillämpning. Återförvisas mål,------- ------------ -------- dess återupptagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
36 KAP.
5 §•
Ämbets- eller tjänsteman---------------------------- iakttaga tystnad. Ej heller-------------------- ---------samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde------- — —------------ må yppas. Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än för- tredje stycket sägs vare annan än för svarare skyldig att avgiva utsaga i svarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan mål angående brott, för vilket icke följa lindrigare straff än straffarbete är stadgat lindrigare straff än fäng-i två år. else i två år.
Om tystnadsplikt----------------------------- förhållanden erfarit.
46 KAP.
15 §.
Uteblir den------------------------- — senare dag.
Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken fin nes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tillta lade kommit tillstädes allenast genom ombud eller uteblivit.
Har den-----------------------------delgivits honom, Rättegångsfråga må----------------------------- tilltalades utevaro.
Förekommer ej anledning att ådöma annan påföljd än böter, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utre das, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes alle nast genom ombud eller uteblivit.
48 KAP. 1 Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna föl ja, dock ej normerade böter, äge åkla garen, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänk te det straff åklagaren anser brottet förskylla. Ej må strafföreläggande av se dagsböter utöver fyrtio. År brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan påföljd, skall ock den påföljden föreläggas den miss tänkte till godkännande. År fråga om flera brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må-------------------
§•
Skall allmänt åtal äga rum för brott, för vilket äro stadgade allenast böter, dock ej normerade böter, äge åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den miss tänkte det straff åklagaren anser brot tet förskylla. Ej må strafföreläggande avse dagsböter utöver fyrtio. Är brot tet förenat med egendoms förverkan de eller annan sådan särskild rätts verkan, skall ock denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Är fråga om flera brott, må föreläggan de ej givas, med mindre det sker ge mensamt för alla brotten.
--------- målsägande finnes.
2
§.
åklagaren uppgiva:
Strafföreläggande skall
1. den misstänkte;
2. den brottsliga-------
tillämpliga; samt
245
Kuiujl. Maj:ts proposition nr 10 är l!)fii
(Gällande lydelse)
3. det straff och den påföljd, som föreläggas den misstänkte.
Föreläggandet skall------- --------—
(Föreslagen lydelse)
3. det straff och den särskilda rätts verkan, som föreläggas den miss tänkte. ------ av åklagaren.
3 §•
Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänk- tänkte erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han han underkastar sig det straff och underkastar sig det straff och den den påföljd, som förelagts honom. särskilda rättsverkan, som förelagts
honom.
Godkännes ej — ------------------------- äga rum.
51 KAP.
21
§.
Hovrätten äge----------------—------ -Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till böter eller fällts till vite och före kommer ej anledning till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan huvudförhandling; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan en ligt 50 kap. 21 § må prövas utan hu vudförhandling.
För prövning,----------------- --------- —
25
Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, dö ma till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av under rätten dömts till frihetsstraff, äge hovrätten döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåt gärd eller förordna om villkorligt an stånd med straffs ådömande. Har un derrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller meddelat för ordnande, som nu sagts, äge hovrät-
v motparten.
Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller har påföljd eftergivits eller har den tilltalade fun nits vara fri från påföljd på grund av själslig abnormitet eller dömts till bö ter eller fällts till vite och förekom mer ej anledning till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgöras utan hu vudförhandling; föres tillika talan om annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvud förhandling.
- ej erforderlig.
§•
Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, dö ma till påföljd, som är att anse så som svårare än den, vartill underrät ten dömt. Har den tilltalade av un derrätten dömts till fängelse, äge hov rätten förordna om villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in ternering eller överlämnande till sär skild vård, så ock jämte villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnan de till vård enligt barnavårdslagen för samma brott döma till böter. Har underrätten meddelat förordnande
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
ten döma till annan påföljd. Är hov- som nu sagts, äge hovrätten döma rätten beträffande frågan, huruvida till annan påföljd. den tilltalade på grund av sin sinnes beskaffenhet är fri från straff, av an nan mening än underrätten, äge hov rätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J96A
53 KAP.
2
§•
I brottmål,-------------------- — -— följande avvikelser:
1. Hovrätten äge---------------------------- utfärda stämning.
2. Hovrätten äge----------------------------- yttra sig.
3. I stället----------------------------- två veckor.
4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, äge hovrätten företaga målet till av görande utan huvudförhandling; där om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
4. Förekommer ej anledning till ådömande av annan påföljd än böter, äge hovrätten företaga målet till av görande utan huvudförhandling; där om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.
54. KAP. 12
§.
Ej må-----------------------------talans väckande. Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå straffarbete eller avsättning kan föl ja, eller tilltalad eller honom närstå ende, som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade förklarats straffri på grund av sin sinnesbeskaffenhet eller erhållit an stånd med straffs ådömande eller för brottet dömts till förvaring i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller till ungdomsfängelse, fängelse, mistning av befattning på viss tid, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ett- tusenfemhundra kronor eller ock bli vit fälld till vite omedelbart i pen ningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.
Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning, eller tilltalad eller honom närstående, som sägs i 21 kap. 1 §, med mindre talan avser sådant brott eller ock annat brott och den tilltalade erhållit villkorlig dom eller dömts till fängelse, skydds tillsyn, ungdomsfängelse, internering, suspension, avsättning, dagsböter ej under sextio eller böter omedelbart i penningar ej under ettusenfemhund ra kronor eller ock blivit fälld till vi te omedelbart i penningar ej under nämnda belopp eller överlämnats till särskild vård eller för honom be stämts ny minsta tid för internering.
Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1064
247
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
58 KAP.
3 §•
Sedan dom--------------------------— resning beviljas:
1. om sådant---------------------------- tillämpas; eller
2. om för brottet är stadgat fängel-
mer än ett år samt omständighet
2. om å brottet kan följa straffar bete samt omständighet eller bevis, som ej tidigare förebragts, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle hava lett till att den tilltalade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare straffbe stämmelse än den som tillämpats.
Ej må------- — — ---------------------
se i eller bevis, som ej tidigare förebragts åberopas och dess förebringande san nolikt skulle hava lett till att den till talade dömts för brottet eller detta hänförts under väsentligt strängare straffbestämmelse än den som tilläm pats. ------------ göra det.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängel se i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på samma tid.
Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller be slag jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas till det straff, som kunnat följa å brottet, om det begåtts efter det brottsbalken trätt i kraft; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller pröv ningstillstånd eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske före den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet,
om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdsla gen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir före mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller sär skild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller
om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.
2 Il-
Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.
3§.
Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande.
Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt.
Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt. År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande in hämtats besluta att ej tala å brottet.
4
§.
Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, om så kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan han må besluta att ei tala å brottet.
5§.
Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige. Underrättelse om beslutet skall ock, därest åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes, tillställas denna.
6
§•
Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur all män synpunkt.
24!)
7
§•
Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits så som elev vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.
8
§•
Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skal äro därtill.
9 §.
Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handlägg ning i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet.
Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offent lighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra med delas och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rät ten, om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, hand lägga åtalet mot den underårige såsom särskilt mål.
Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten med giva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, att övervara handläggningen.
10 §.
Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersök ning ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill. 11
11
§•
Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis an litas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.
12
§.
Saknar i fall, som sägs i 11 §, den underårige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffen het eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.
13 §.
Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå fängel se i mer än ett år kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är före skriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två veckor.
14 §.
Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år, må åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställ ning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse hos domstol begära prövning huruvida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).
15 §.
Om bevistalan skall vad här ovan i 9—12 §§ stadgas samt vad i rätte gångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott varå kan följa fängelse i
Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1964
mer än ett år äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångs balken är stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan°rätte- gångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall stanna å stats verket.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upp höra att gälla.
Förslag
till
Lag
om verkställighet av bötesstraff
Härigenom förordnas som följer.
Betalning och indrivning av böter
1 §•
®om äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den
botfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betal ningen eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet! Nar särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta må nader och för avbetalning till två år.
Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbe- slutets verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till anta gande att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böter nas erläggande.
2 §•
Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats anledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller
j avbetalninS må d°ck ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalnin» torst meddelades. °
Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bö tesbeloppet genast erlaggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stvcket föreskrives skall därvid iakttagas.
3 §.
Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad darom är särskilt stadgat.
Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmatning ma for böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i
251
den bötfälldes näring erfordras för alt åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.
4 §■
Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdan stalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och där vid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han in tagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som av se före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott.
5 §.
Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna föranleda antagan de, att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättafö rande eller ur allmän synpunkt.
Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den böt fällde finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.
6
§•
Böter må ej indrivas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats. Se dan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller betalning för böterna mottagas.
7 §•
Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmät ning eller införsel.
Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1'Jdi
Förvandling av böter
8
§•
Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åkla gare förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.
9 §■
Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedel bart i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthund ra kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen.
Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppen bar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den böt fällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse.
10
§.
Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.
Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1964
11
§.
När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid för bundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men fö re utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans sty relse påkallar det.
Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse i två år eller däröver.
12
§.
Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gär ning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos bar navårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes in tagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämn den ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraft- vunnet beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.
13 §.
Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den böt fällde finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna ådömts.
14 §.
Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforder lig i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning av böterna, skall rätten hanskjuta saken till ny behandling av indrivnines- myndigheten. ‘ ö B
15 g.
Vid böters förvandling till fängelse svara eu till och med fem dagsböter mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dags böter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas över nittio dagar.
Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.
253
Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.
16 §.
Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt för- vandlingsstraff bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betal ningen i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola förvandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvand lingsstraff, varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sam manlagda strafftiden ej må överstiga nittio dagar.
Kungl. Mnj.ts proposition nr It) år lOGi
17 §.
Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att be tala böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerli ga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.
18 §.
När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställig heten, såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straf fets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.
19 §.
Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövo- tidens utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anstån det förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövo tiden till tre år.
Ätgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkom mer i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit del av åtal eller av ansökan om böters förvandling.
Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras för verkat.
20
§.
Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives tillgång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synnerliga skäl äro därtill.
Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.
Allmänna bestämmelser
21
§.
Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förkla ras förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd.
I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till för hör inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder här av målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt åtal är stadgat.
22 §•
Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verk ställighet av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvand- lingsstraffet. Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsät tas till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har för vandlingsstraffet med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda pa ragrafer.
Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åt njuter anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.
23 §.
Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts för vandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden mot svarar den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats.
Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verk ställighet beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling.
Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.
24 §.
Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.
25 §.
Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap. 7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut, varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndig- heten, skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dasen för beslutet.
26 §.
Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas in om tre år från det beslutet vann laga kraft.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 b
255
Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vann laga kraft.
27 §.
Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.
28 §.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff.
Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas.
Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första dom stol meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Fö rekomma eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som med delats före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas, om den leder till lägre förvandlingsstraff.
Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jäm likt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkstäl lighet av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag förordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om straff för folkmord
Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 de cember 1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brot tet folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 de ponerat ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekrete rare, förordnas härigenom som följer.
1 §•
Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folk grupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.
2
§•
För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för under låtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brotts balken stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff
för krigsmän
Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad ly delse på sätt nedan angives, dels ock att 12 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2
Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigs man mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.
Där någon som icke fullgör tjänst göring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock i stället
till böter, om det med hänsyn till
brottets art och övriga omständighe ter kan ske utan fara för disciplinen och särskilda skäl ej föranleda till an nat. Böter må ock eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänst göringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då disciplin straff är utsatt ådömas böterna i dagsböter; såvitt fråga är om brott mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest finnes stadgat, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.
4
Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar.
Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter när fråga är om brott av krigs man enligt 20—22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål.
Den som icke eller endast tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten skall dock dömas till böter i stället för arrest, om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskil da skäl ej föranleda till annat. Böter må ock eljest användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhål landen och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplin straff.
Vid tillämpning av andra stycket skola böterna, i fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsbö ter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömas dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.
§•
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.
257
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager i tjänstgöring i den män strafftiden överstiger tio dagar.
I övrigt verkställes arrest utan tjänst göring, där ej i straffbeslutet. på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlun da förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arres- tantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring.
Under strafftiden------------------------
(Gällande lydelse)
Den som dömts till arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkstäl les arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskil da skäl annorlunda förordnats. Fin nes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad där av återstår deltaga i tjänstgöring.
gällande avlöningsföreskrifter.
Vid beräkning av tid för arrest räk nas varje dag till tjugofyra timmar.
(Föreslagen lydelse)
6
Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgö- res av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning.
Verkställighet av-------------------------Kan disciplinbot-------------------------
7
Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till- lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§.
§•
Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej till- lämpligt, skall den brottslige förplik tas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löne avdraget för löntagare i motsvarande ställning.
- flera avlöningstillfällen. - beträffande bötesstraff.
§•
Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till- lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 32 kap. 6 § brotts balken.
8
§•
Såsom gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, där ej straffet bestämmes i svå rare straffart, bötesstraff eller, om särskilda skäl äro därtill, disciplin straff ådömas. Högsta och lägsta ge mensamma straff i allmän straffart,
Disciplinstraff må, om ej annat föl jer av vad nedan sägs, användas så som gemensamt straff för flera brott allenast när disciplinstraff kan följa å vart och ett av brotten.
Gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, såframt ej fängelse ådömes, bestäm mas i böter; om särskilda skäl äro därtill, må dock i stället dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsta ge mensamma straff i böter eller fäng-
Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
258
Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
då disciplinstraff är utsatt för något
av flera sammanträffande brott, be
räknas såsom om bötesstraff, som i
2 § sägs, vore utsatt i stället för disci
plinstraffet.
För brott som finnes förskylla dis
ciplinstraff må, då flera brott sam
manträffa, disciplinstraffet ådömas
jämte straff i allmän straffart för
övriga brott, om särskilda skäl föran
leda därtill.
Har någon för skilda brott förskyllt
avsättning eller suspension och disci
plinstraff, varde straffen ådömda
jämte varandra; dock må ej jämlikt
25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till
disciplinstraff, där den brottslige för
annat brott förskyllt avsättning eller
suspension och sådant straff prövas
vara tillfyllest.
(Föreslagen lydelse)
else beräknas, då disciplinstraff är ut
satt för något av brotten, såsom om
böter som i 2 § sägs vore stadgade i
stället för disciplinstraffet.
Skall någon dömas för flera brott
må, om särskilda skäl äro därtill, för
brott varå kan följa disciplinstraff så
dant straff ådömas jämte påföljd av
annan art för brottsligheten i övrigt.
9 §•
Förekomma på-------------------------
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
fällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fäng
else, vare sig det omedelbart ådömts
eller utgör förvandlingsstraff för bö
ter, eller till straffarbete på viss tid,
skall arreststraffet övergå till sådant
frihetsstraff. Därvid skall varje dags
arrest anses svara mot en dags fäng
else.
fyrtio dagar.
Skola på en gång verkställas dels
dom eller beslut varigenom någon
tällts till arrest, dels ock dom eller
beslut varigenom han dömts till fäng
else på viss tid, vare sig det omedel
bart ådömts eller utgör förvandlings
straff för böter, skall arreststraffet
övergå till fängelse. Därvid skall varje
dags arrest anses svara mot en dags
fängelse.
Förekommer till verkställighet dom
eller beslut om arrest när den dömde
skall undergå behandling varom stad
gas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall
denna behandling träda i stället för
arreststraffet eller vad som återstår
därav.
10
§.
Dom eller------------------------- närmast därtill.
Om sammanläggning av arrest-
straff förordnar den som har att be
fordra straffbesluten till verkställig
het. Förordnande om sammanlägg
ning av arrest med fängelse eller
straffarbete meddelas av fångvårds
styrelsen.
Om sammanläggning av arrest-
straff förordnar den som har att be
fordra straffbesluten till verkställig
het. Förordnande om sammanlägg
ning av arrest med fängelse meddelas
av kriminalvårdsstyrelsen.
259
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6b
(Gällande lydelse)
11
Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse eller straffarbete. Dömcs han till arrest på kortare tid, skall vad en ligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes han till disci plinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslu tet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verk ställt genom utstående av arreststraf- fet i den mån domstolen funnit skä ligt så förordna. Dömes han annor lunda än förut är sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.
Därest dom---------------- — — att v
(Föreslagen lydelse)
§•
Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för över skjutande tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspen sion, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arreststraffet i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp utbetalas.
idkännas.
12
§.
Dom eller beslut varigenom disci plinstraff ålagts skall ej tillräknas nå gon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. li § strafflagen förmäles.
Ådömt arreststraff vare förfallet, där verkställighet ej börjat innan tre år förflutit från det straffbeslutet vann laga kraft.
Arrest bortfaller, om verkställighet ej påbörjats inom tre år från det arrestbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad
sagts äga motsvarande tillämp-
nu ning i fråga om den fortsatta verk ställigheten.
Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann la ga kraft.
14 §.
För mindre-----------------------------lämna fartyget (landgångsförbud). Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som nyss nämnts.
Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står under mili tärt befäl förseelse som avses i 26 kap. 11, H eller 18 § strafflagen och är förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas
Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står under mili tärt befäl förseelse som avses i 21 kap. 11, H eller 18 § brottsbalken och är förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläg-
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
tillrättavisning i form av varning, gas tillrättavisning i form av varning, extratjänst_ eller utegångsförbud en- extratjänst eller utegångsförbud en ligt vad i första stycket sägs. ligt vad i första stycket sägs.
Ej må---------------- — — eller tjänstbarhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom är före skrivet, straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen.
Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straff arbete på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller be slut som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete un der hälften så lång tid.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar
Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
12
Finnes vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken någon skäli gen misstänkt för brott, som omförmäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15
eller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 el ler 10 a § strafflagen, eller försök till brott, som nu sagts, där sådant försök är med straff belagt, eller för gärning varom i 18 kap. 13 § sam ma lag sägs och som innebår upp fordran eller inbjudan till otukt, ålig ger det åklagaren att omedelbart göra skriftlig anmälan därom till sund hetsinspektören i orten eller, om den misstänkte är för brottet häktad, den vid häktet anställde eller anlitade lä karen.
Anhängiggöres talan----------- —-----
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken någon skä ligen misstänkt för brott, som i 29 § sägs, eller för gärning, som omförmäles i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brotts balken, åligger det åklagaren att ome delbart göra skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören i orten el ler, om den misstänkte är för brottet häktad, den vid häktet anställde eller anlitade läkaren.
anlitade läkaren.
1 Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946: 874 och beträffande 25 § SFS 1948: 138.
‘261
liungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
25
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbets- anstalt eller häkte eller å allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit i ärende, som avses i denna lag, må ej av någon, som på grund av sin tjänstebefattning eller sitt uppdrag erhållit kunskap därom, yppas för obehöriga. Protokoll och handlingar i sådant ärende skola så förvaras, alt de icke kunna av obehöriga åtkom- mas. I fall, då någon vid förundersök ning enligt 23 kap. rättegångsbalken befunnits skäligen misstänkt för brott som omförmäles i 1b kap. 21 § strafflagen, äger åklagaren att, på be gäran, undfå besked, huru den föran staltade läkarundersökningen utfal lit. Har åtal väckts, må besked som nu sagts efter därom gjord framställ ning lämnas jämväl till domstolen.
Är på grund av anmälan, som en ligt denna lag inkommit till sundhets inspektören, anledning antaga, att gärning som omförmäles i lb kap. 21 § strafflagen förövats, äger sund hetsinspektören, då särskilda skäl äro därtill, anmäla förhållandet till veder
börande åklagare. Finnes skälig an ledning antaga, att gärning varom i 18 kap. 11 § strafflagen sägs blivit övad, åligger det sundhetsinspektören att göra anmälan därom till åklaga-
§•
Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbets- anstalt eller häkte eller å allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit i ärende, som avses i denna lag, må ej av någon, som på grund av sin tjäns tebefattning eller sitt uppdrag erhål lit kunskap därom, yppas för obehö riga. Protokoll och handlingar i så dant ärende skola så förvaras, att de icke kunna av obehöriga åtkommas. I fall, då någon vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken be funnits skäligen misstänkt för brott som i 29 § sägs, äger åklagaren att, på begäran, undfå besked, huru den föranstaltade läkarundersökningen utfallit. Har åtal väckts, må besked som nu sagts efter därom gjord fram ställning lämnas jämväl till domsto len.
Är på grund av anmälan, som en ligt denna lag inkommit till sundhets inspektören, anledning antaga, alt gärning som omförmäles i 29 § för övats, äger sundhetsinspektören, då särskilda skäl äro därtill, anmäla för hållandet till vederbörande åklagare. Finnes skälig anledning antaga, att gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbal ken sägs blivit övad, åligger det sund hetsinspektören att göra anmälan därom till åklagaren.
ren.
28 §.
Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman —----------------- för tjänstefel. Underlåter vid häkte anlitad läka- Underlåter vid häkte anlitad läka re, som ej är att till ämbets- eller re, som ej är att till ämbets- eller tjänsteman hänföra, att iakttaga vad tjänsteman hänföra, att iakttaga 'ad honom enligt 23 eller 24 § åligger el- honom enligt 23 eller 24 § åligger el ler överträder annan än ämbets- eller ler överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 § första stycket tjänsteman vad i 25 § första stycket stadgas, straffes med böter, högst stadgas, dömes till dagsböter, femhundra kronor.
Försummar läkare------- -— -— — ------------tvåhundra kronor.
29 §.
Åtal för överträdelse, varom i 28 § Den som lider av könssjukdom i sägs, anhängiggöres vid allmän dom- smittsamt skede och med vetskap elstol och utföres av allmän åklagare. ler misstanke därom övar samlag med
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
30
Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
annan, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjuk dom.
§•
Har brott som i 29 § sägs förövats mot make, må åklagare väcka åtal allenast om målsägande angiver brot tet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.
(Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande
av havandeskap
Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
1
§•
Havandeskap må enligt denna lag avbrytas 1) när på---------------- —-------------------------2) när med------------------------------------------ -3) när kvinnan hävdats under för hållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap.
2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum under omstän digheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans
eller hälsa;
---------------- om barnet;
3) när kvinnan hävdats under för hållande varom förmäles i 6 kap. 1, 2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då hävdandet ägt rum under omständig heter som omförmälas i 6 kap. 4 § första stycket samma balk samt inne burit ett grovt åsidosättande av kvin nans handlingsfrihet;
handlingsfrihet;
4) när med--------------------------------------------------- annat slag; 5) nar med------------------------------------------------- svårt lyte. Avbrytande av--------------------------------------------------- tjugu fjärde veckan
Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4
och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942: 392.
SFS 1963: 213, beträffande 2 § SFS 1946: 210
263
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
(Gällande lydelse)
2
Har kvinnan hävdats under för hållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 eller 8 a § strafflagen, må på grund därav avbrytande av havandeskapet icke äga rum, med mindre brottet, där så kunnat ske, åtalats eller an givits till åtal.
Avbrytande av----------------------------Havandeskap må-------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Har kvinnan hävdats under för hållande varom förmäles i 6 kap. 1 eller 2 § eller b § första stycket brottsbalken, må på grund därav av brytande av havandeskapet icke äga rum, med mindre brottet, där så kun nat ske, åtalats eller angivits till åtal.
Vad nu sagts skall ej gälla om kvin nan var sinnessjuk eller sinne sslö. --------------- — tala därför. ----------—-------- finnes olämplig.
4 §.
Havandeskap må ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingrep pet samt annan läkare i den tjänste ställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtandet ar givas, förklarat förut sättningarna för åtgärden vara för handen eller ock medicinalstyrelsen lämnat tillstånd därtill.
Avbrytande av----------------------------
Havandeskap må ej avbrytas med mindre den läkare som utför ingrep pet samt annan läkare i den tjänste ställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtandet angivas, på heder och samvete förklarat förutsättningarna för åtgärden vara förhanden eller ock medicinalstyrelsen lämnat till stånd därtill.
—----------------till åtgärden.
10
Har någon efter prövning som av ses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 § andra stycket samt 3 § givna före skrifter, då må ej dömas till straff enligt Ib kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.
12
Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 | sägs förklarat förutsättningarna för av brytande av havandeskap vara för handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende angående sådan åtgärd, dömes, om han ej är förfallen till an svar för fosterfördrivning eller för sök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro syn nerligen mildrande, till dagsböter.
Har läkare vid prövning av ären de angående avbrytande av havande-
§•
Har någon efter prövning som av ses i 4 eller 7 § avbrutit havande skap eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 § andra stycket samt 3 § givna föreskrifter, då må ej dömas till ansvar enligt 3 kap. b eller 10 § brottsbalken.
§•
Har läkare i ärende angående av brytande av havandeskap eller eljest
264
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
skap eller eljest genom att överträda
eller åsidosätta vad i denna lag stad
gas visat vårdslöshet, försummelse,
oförstånd eller oskicklighet, och är
han icke underkastad ansvar för äm
betsbrott, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
13
Avgiver någon i annat fall än ovan
sägs mot bättre vetande till myndig
het eller läkare falsk utsaga i ären
de angående avbrytande av havande
skap, och är han ej förfallen till an
svar för fosterfördrivning eller för
sök därtill, straffes med dagsböter
eller fängelse i högst sex månader.
15
Förseelse mot------------------------------
Böter som ådömas enligt denna lag
tillfalla kronan.
genom att överträda eller åsidosätta
vad i denna lag stadgas visat försum
melse, oförstånd eller oskicklighet,
dömes, om ej för gärningen är stad
gat straff i brottsbalken, till dagsbö
ter eller fängelse i högst sex måna
der.
§■
Avgiver någon mot bättre vetande
till myndighet eller läkare osann ut
saga i ärende angående avbrytande
av havandeskap, dömes, om ej för
gärningen är stadgat straff i brotts
balken, till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.
§•
- --------------- till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering
Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterili
sering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3 §.
Sterilisering må —- -— ---------------------------------------- och föreståndare.
Å den som är i stånd att lämna Ä den som är i stånd att lämna
giltigt samtycke må dock, utan hin- giltigt samtycke må dock, utan hin
der av vad i första stycket sägs, på der av vad i första stycket sägs, på
grund av kroppslig sjukdom eller grund av kroppslig sjukdom eller
kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred- kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred
je stycket företagas, därest den lä- je stycket företagas, därest den lä
kare som utför ingreppet samt an- kare som utför ingreppet samt an
nan läkare i den tjänsteställning nan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, i skriftligt ut- Konungen föreskriver, i skriftligt ut
låtande, med angivande av grunden låtande, med angivande av grunden
265
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
för åtgärden förklarat förutsättning- för åtgärden på heder och samvete arna för densamma vara för handen, förklarat förutsättningarna för den
samma vara för handen.
8 §<
Den som verkställer sterilisering i Den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angå ende sterilisering eller överträder vad ende sterilisering eller övertrader vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen i 6 § stadgas, dömes, om ej för gareljest är belagd med strängare straff, ningen är stadgat straff i brottsbal-till dagsböter eller fängelse i högst ken, till dagsböter eller fängelse i elt år_ högst sex månader. 9
§•
Förseelse mot------------—----------------------------------- till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. _________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrermg
Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastre- ring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §.
Kastrering må------------------------------Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan medicinalstyrelsens tillstånd, därest den läkare som ut för ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för den samma vara för handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är inta gen å fångvårdsanstalt, sinnessjuk hus eller annan dylik anstalt.
Vid prövning-------------------------------
9-j- Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1
------------------och föreståndare.
Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må kastrering enligt 1 § andra styc ket företagas utan medicinalstyrel sens tillstånd, därest den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete förklarat för utsättningarna för densamma vara för handen. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen å fång vårdsanstalt, sinnessjukhus eller an nan dylik anstalt. ----------------- punkten stadgas.
samt. Nr 10
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8
§•
Den som verkställer kastrering i Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angå ende kastrering eller överträder vad ende kastrering eller överträder vad i i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel- 6 § stadgas, dömes, om ej för gärsen eljest är belagd med strängare ningen är stadgat straff i brottsbalstraff, till dagsböter eller fängelse i ken, till dagsböter eller fängelse i högst ett år. högst sex månader.
9
§•
Förseelse mot------------------------------------------------- till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård
Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27 juh 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Den som-------------------------------------Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begång na gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen sägs, därest han vid brot tets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, därest brottet varit en följd av för täring av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv.
Beslut om-----------------------------------
----------- störande levnadssätt.
Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,
funnits skyldig till minst tre under de två senast förflutna åren begång na gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § lagen den 28 septem ber 1951 om straff för vissa trafik brott, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller
utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. ------------- laga kraft.
1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:225 och beträffande 57 § SFS 1963:72.
267
Kungl. Maj:ts proposition nr JO är 1904
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
1 mom. Ansökan om tvångsintag- Ansökan om tvångsintagning göning göres hos länsstyrelsen av nyk- res hos länsstyrelsen av nykterhets- terhetsnämnden. nämnden.
Ansökan skall-------------------------------------------------- omedelbar vård. Innan polismyndigheten------------------------------—- — ansvarig ställning. 2 mom. Har någon, som är hemfal len åt alkoholmissbruk, begått brotts lig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till an svar, och har han vid prövning i ve derbörlig ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen, även utan att ansökan därom gjorts, besluta om tvångsin tagning, om förutsättningar därför eljest föreligga.
25 §.
Föreligger, såvitt----------------------------------------- ------- lämpligt sätt.
När skäl äro därtill, må länsstyrel sen jämväl förordna, att alkoholmissbrukare, som avses i 19 § 2 mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages och vårdas på lämpligt sätt.
34 §.
Länsstyrelsen har------- ---------------------------------------- om tvångsintagning,
a) därest beslutet----------------------------- —-------------kringflackande liv;
b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt 19 § 1 mom.; 19 §; samt
c) då fråga är om person som av- c) då beslutet tillkommit efter an ses i 19 § 2 mom.; samt mälan, som avses i 10 § sista stycket.
d) då beslutet tillkommit efter an mälan, som avses i 10 § sista stycket.
I övriga----------------------------------------------------- om verkställigheten.
45
Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för an nans personliga säkerhet eller kropps liga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller har beslutet meddelats jäm likt 19 § 2 mom., eller har någon, som förut minst tre gånger varit in tagen å allmän vårdanstalt, ånyo in tagits enligt slutligt beslut, som med delats inom ett år från senaste ut skrivningen, då må, därest den in tagne med hänsyn till sin sinnesart
§•
Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för an nans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller har någon, som förut minst tre gånger varit intagen å allmän vårdanstalt, ånyo intagits enligt slutligt beslut, som meddelats inom ett år från senaste utskrivning en, då må, därest den intagne med: hänsyn till sin sinnesart samt sitt fö regående liv och förhållande i anstal-
268
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
samt sitt föregående liv och förhål
lande i anstalten måste antagas i
händelse av utskrivning icke komma
att föra ett nyktert liv, den i 44 §
angivna vårdtiden förlängas med två
år.
Beslut om----------- ----------------------
47
Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller över
flyttad till iångvårdsanstalt för att
undergå frihetsstraff eller förvand
lingstraff för böter, eller har han av
vikit från vårdanstalten, skall den
tid, under vilken han sålunda ej vis
tats å anstalten, icke inräknas i vård
tiden.
57
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt
i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från an
stalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter
eller fängelse i sex månader, och hör
brottet under allmänt åtal eller har
det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det å statsåklagaren att
efter hörande av anstaltens styrelse
avgöra, huruvida åtal lämpligen bör
ske. Har brottet begåtts innan den
intagne fyllt aderton år, skall frågan
om åtal prövas i nämnda ordning
ändå att högre straff än nyss sagts
kan följa å brottet.
68
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, straffes med dagsböter el
ler fängelse.
Försök straffes efter vad i 3 kap.
strafflagen stadgas.
ten måste antagas i händelse av ut
skrivning icke komma att föra ett
nyktert liv, den i 44 § angivna vård
tiden förlängas med två år.
------------ socialstyrelsens prövning.
§•
Har någon, som intagits å allmän
vårdanstalt, blivit häktad eller över
flyttad till fångvårdsanstalt för att
undergå fängelse eller annan påföljd
för brott, eller har han avvikit från
vårdanstalten, skall den tid, under vil
ken han sålunda ej vistats å anstal
ten, icke inräknas i vårdtiden.
§•
Misstänkes den, som tvångsintagits
å allmän vårdanstalt eller, på sätt i
58 § sägs, frivilligt ingått å sådan
anstalt och därvid förbundit sig att
kvarstanna å anstalten sex månader,
att hava före utskrivning från an
stalten begått brott, för vilket icke är
stadgat svårare straff än böter eller
fängelse i sex månader, och hör brot
tet under allmänt åtal, skall åklaga
ren pröva, huruvida åtal lämpligen
bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres,
skall anstaltens styrelse höras, om det
ej finnes obehövligt. Har brottet be
gåtts innan den intagne fyllt aderton
år, skall frågan om åtal prövas i
nämnda ordning ändå att svårare
straff än nyss sagts är stadgat för
brottet.
§•
Hjälper någon den som är intagen
å allmän vårdanstalt att avvika från
anstalten, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.
För försök dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
269
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning
för brott
Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
4
Ej må någon utlämnas, med mind re den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå straff arbete kan följa enligt svensk lag. Har personen i den främmande sta ten dömts för gärningen, må han ut lämnas allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhändertagande på an stalt under motsvarande tid.
(Föreslagen lydelse)
§•
Ej må någon utlämnas, med mind re den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är stadgat fängelse i mer än ett år. Har personen i den främmande staten dömts för gär ningen, må han utlämnas allenast om påföljden utgör minst frihetsstraff i fyra månader eller annat omhänder tagande på anstalt under motsvaran de tid.
5
För gärning, varom förmäles i så dan bestämmelse i 26 eller 27 kap. strafflagen som avser brott av krigs man, må utlämning ej medgivas.
Vad nu------------------------ —------— - 11
§•
För gärning, varom förmäles i så dan bestämmelse i 21 eller 22 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman, må utlämning ej medgivas. ---------- det brottet.
11 S.
Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets straff, eller som enligt dom mot ho nom skall undergå sådant straff eller eljest omhändertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss nämnts.
Utan hinder--------------------------------
Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa fängelse, eller som enligt dom mot honom skall undergå fängelse eller eljest omhän dertagas på anstalt, må ej utlämnas så länge hindret består. Samma lag vare, om förundersökning inletts för brott som nyss nämnts. ------- Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)
angående utvidgad näringsfrihet
Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående ut vidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
18.
Den, som utan vederbörlig anmä lan, där sådan är föreskriven, eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning eller tillverkning av va ror eller eljest överskrider den nä- ringsrättighet, denna förordning i sär skilda fall bestämmer, eller i övrigt felar mot de i dessa avseenden givna föreskrifter, är förfallen till böter från och med fem till och med fem hundra kronor.
Den, som utan vederbörlig anmä lan, där sådan är föreskriven, eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning eller tillverkning av varor eller eljest överskrider den närings- rättighet, denna förordning i särskil da fall bestämmer, eller i övrigt felar mot de i dessa avseenden givna före skrifter, dömes till dagsböter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag
Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
27 §.
Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påford ra, att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom:
att han-------------------------—------------------ bolagsman åligger; att annan------ ------------- —------------------------------ i bolaget; att annan------- -------- --------------------- —-------- och försåld; att annan------------------- ------------ —------------ eller vårdslöshet;
1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73. 2 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.
271
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga
kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fangel-
arbete eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader,
der framtiden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om
den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya
lagens ikraftträdande.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag
Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa in
skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
16 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
15 §.
Styrelseledamot,
Styrelseledamot,
med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot foreskntten i D S
andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs,
eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid
mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten,
eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 1- 9 andra
stycket andra punkten,
.
„
,
, , .
eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket
tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare,
straffes med böter från och med dömes till dagsböter eller fängelse
femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år.
eller fängelse.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga före
skrift, som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
straffes med böter från och med fem
till och med femhundra kronor.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om förseelsen enligt all
männa strafflagen bär beläggas med
strängare straff.
Underlåter styrelseledamot i annat
fall än nyss är sagt att iakttaga före
skrift, som är meddelad i 12 § andra
stycket första eller andra punkten,
dömes till dagsböter.
Ej må straff, som ovan är stadgat,
tillämpas, om för gärningen är stad
gat strängare straff i brottsbalken.
272
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
16 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, skola tillfalla kronan. Saknas till
gång till böternas fulla gäldande, sko
la de förvandlas enligt allmänna
strafflagen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd
Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestäm
melser om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels
ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
Underlåter bärgare
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig upp
gift angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i så
dan avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter be
fälhavare eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till böter från och med fem till
och med femhundra kronor, där ej
gärningen efter allmän lag bör beläg
gas med strängare straff.
I de
9 §.
Böter, som ådömas enligt denna
lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas fulla gäldande, skola de
förvandlas efter allmänna strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
allmän lag.
Lämnar bärgare, befälhavare eller
redare, i sviklig avsikt, oriktig upp
gift angående omständigheterna vid
bärgningen, eller vidtager han, i så
dan avsikt, särskild åtgärd med det
bärgade godset, eller underlåter be
fälhavare eller redare att, i enlighet
med vad i 2 § stadgas, avlämna det
bärgade eller därför influtna medel,
dömes till dagsböter, om ej för gär
ningen är stadgat strängare straff i
allmän lag.
varit skäligt.
8 §•
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
273
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissions-
rörelse och fondbörsverksamhet
Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag skola upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
43
Driver någon rörelse såsom fond- kommissionär utan att vara berätti gad därtill, straffes med böter från och med fem hundra till och med tio tusen kronor.
Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som nu är nämnd, samma förseelse, skall han, när han därtill varder lag ligen förvunnen, för varje gång stäm ning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.
44
Handlar fondkommissionär i strid emot försäkran, varav han jämlikt 7 § är bunden, straffes med böter från och med ett hundra till och med tio tusen kronor.
45
§.
Underlåter fondkommissionär att ställa sig till efterrättelse vad i 9 § finnes stadgat, straffes med böter från och med tjugufem till och med fem tusen kronor.
46
§.
Underlåter fondkommissionär att iakttaga föreskrift, som i 23 § är med-
1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.
(Föreslagen lydelse)
§•
Driver någon rörelse såsom fond kommissionär utan att vara berätti gad därtill, dömes till dagsböter.
§•
Till dagsböter dömes fondkommis sionär, som
1) handlar i strid mot försäkran, varav han jämlikt 7 § är bunden;
2) underlåter att ställa sig till ef terrättelse vad i 9 § finnes stadgat; eller
3) underlåter att iakttaga före skrift, som är meddelad i 23 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
delad, straffes med böter från och med tio till och med fem hundra kro nor.
47 §.
Fondkommissionär, som i syfte att vilseleda tillsynsmyndigheten för oriktiga böcker eller som mot bättre vetande lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga upplysningar om sin rörelse eller sin ekonomiska ställning, straf fes med böter från och med fem hundra till och med tio tusen kronor eller med fängelse i högst ett år.
Förbryter sig hos fondkommissio när anställd föreståndare på sätt nu sagts vid förandet av kommissionä rer böcker eller i fråga om upplys ningar beträffande kommissionärens rörelse eller hans ekonomiska ställ ning, straffes med böter från och med tjugufem till och med tio tusen kro nor eller med fängelse i högst ett år.
48
Den, som obehörigen yppar vad han såsom företrädare för eller inneha vare av befattning hos tillsynsmyn digheten fått sig bekant om fondkom- missionärs eller annans affärsförhål landen, straffes med böter från och med tjugufem till och med fem tusen kronor. Sker det för egen eller an nans fördel eller för att skada göra eller begagnar han sig eljest i sådant syfte av sin kännedom i nämnda hän seende, då må böterna höjas till högst tio tusen kronor eller till fängelse i högst ett år dömas. Framgår av om ständigheterna, att hans förfarande icke kunnat medföra skada för den person, om vars affärsförhållanden fråga är, och var ej heller sådan ska da åsyftad, må han icke fällas till an svar.
Å förseelse, —
Om fondkommissionär eller hos ho nom anställd föreståndare för orik tiga böcker i syfte att vilseleda till synsmyndigheten eller mot bättre vetande lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga upplysningar om kommissio närens rörelse eller hans ekonomis ka ställning, dömes till dagsböter el ler fängelse i högst ett år.
§•
Den, som obehörigen yppar vad han såsom företrädare för eller inne havare av befattning hos tillsynsmyn digheten fått sig bekant om fondkom- missionärs eller annans affärsförhål landen, dömes till dagsböter. Sker det för egen eller annans fördel eller för att skada göra eller begagnar han sig eljest i sådant syfte av sin kännedom i nämnda hänseende, då må till fäng else i högst ett år dömas. Framgår av omständigheterna, att hans förfa rande icke kunnat medföra skada för den person, om vars affärsförhållan den fråga är, och var ej heller sådan skada åsyftad, må han icke fällas till ansvar.
— -— av målsäganden.
49
Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes till och med tio tusen kronor straffes
1) den, som---------------------------------------------- 42 § stadgas; 2) den, som------------ -------------------------------- i fondpapper;
275
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
3) den, som----------------- --------- — 4) den, som-------------------------------
Sker förseelse, varom under 3) el ler 4) sägs, under försvårande om ständigheter eller begår någon sådan förseelse andra gången eller oftare, må till fängelse i högst ett år dömas.
I fråga om förseelse, som under 3) eller 4) avses, må ovan stadgade straff icke tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bär be läggas med strängare straff.
50
Utslag, varigenom fondkommissio- när dömts till ansvar för förseelse, som avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröj ligen in sändas till tillsynsmyndigheten.
51 §.
Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.
------------ svikligen förfar; ------------ anses rimligt.
Är brott som under 3) eller 4) sägs grovt, må dömas till fängelse i högst ett år.
I fråga om brott, som under 3) el ler 4) avses, må ovan stadgade straff icke tillämpas, om för gärningen är stadgat strängare straff i brottsbal ken.
§•
Dom, varigenom fondkommissio- när funnits hava begått gärning som avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröjligen in sändas till tillsynsmyndigheten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
v
Lag
om
ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper
Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmel ser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4 §•
Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant el ler till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning i kommission emottagit eller i kom- i kommission emottagit eller i kom mission inköpt fondpapper, utan laga mission inköpt fondpapper, utan laga
1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är belagd med strängare straff, för olov ligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § strafflagen sägs.
(Föreslagen lydelse)
rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, om ej för gärningen är stadgat strängare straff, för olov ligt förfogande såsom i 10 kap. 4 § brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i
allmän flottled
Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
77
Idkas utan------- ---------------------------Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; eller
underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- ningslistor; eller
bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med delats med stöd av samma stycke,
straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
(Föreslagen lydelse)
§•
---------18 § förmäles.
Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; eller
underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- ningslistor; eller
bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otyd ligt märkt virke; eller
bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med delats med stöd av samma stycke,
dömes till dagsböter.
78 §■
Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes: till och med ett tusen kronor straffes:
1) ledamot av---------------------------- oriktig uppgift;
1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.
277
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
2) styrelseledamot eller------------------------må användas; 3) revisor, där----------------------------honom granskats.
79 §.
Asidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §, 47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller 76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottan de enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,
straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån och med fem till och med fem- ter. hundra kronor.
Förseelse mot------------------------ varje flottande. Åtal för---------------------------- sitt säte.
Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 196b
80 §.
Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, där förseelsen enligt all männa strafflagen bör beläggas med strängare straff.
81 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan, dock att av böter, som ådömas enligt 77 § första styc ket, en tredjedel, dock högst fem hundra kronor, tillfaller åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäl dande, skall förvandling ske enligt all männa strafflagen.
Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om för gärningen är stad gat strängare straff i brottsbalken .
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961
Förslag
till
Lag
om ändring i konkurslagen
Härigenom för ordnas, att 151, 160 och 166 §§konkurslagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
151 §.
Ackordsförslag må ej upptagas till behandling, 1) om före----------------------------------blivit utfärdad, 2) om gäldenären------- —-------- ackordsförslags innehåll, 3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats ti digare än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansök ningen gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till drägligt eller oredligt förhållande mot bedrägligt eller oredligt förhållande sina borgenärer, mot sina borgenärer,
4) om gäldenären--------------------------avlägga bouppteckningsed.
160
§.
Är gäldenären,----------- ---- ----------------- hava förfallit. Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackords- förslaget skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den åta-äge han, där ej sådant fall inträffat, lade gärningen, äge han, där ej sådant som avses i 173 §, att inom fyra vec- fall inträffat, som avses i 173 §, att in kor från det beslutet i målet vunnit om fyra veckor från det beslutet i må- laga kraft hos rättens ombudsman let vunnit laga kraft hos rättens om- göra anmälan om ackordsfrågans budsman göra anmälan om ackords- återupptagande. Göres ej sådan an- frågans återupptagande. Göres ej så- mälan eller varder gäldenären fälld dan anmälan eller finnes gäldenären till ansvar och vinner beslutet därom hava begått gärningen och vinner be laga kraft, skall ackordsfrågan anses slutet därom laga kraft, skall ackords- förfallen. frågan anses förfallen.
Vid anmälan — —----------- i ackordsförslaget. Göres anmälan,------------------------- — motsvarande tillämpning. Vid det------------------------- anses förfallen.
166 §.
Ackord må------------------------ för borgenärerna. Vägras fastställelse —---------------- ---------i ackordsfrågan. Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för- tilltal för bedrägligt eller oredligt för hållande mot sina borgenärer men hållande mot sina borgenärer men prövas i övrigt skäl vara för handen prövas i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, att meddela fastställelse å ackordet, förordne rätten, att frågan därom förordne rätten, att frågan därom
279
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år li)C>b
(Gällande lydelse)
skall anstå i avbidan på åtalets ut gång; skolande ombudsmannen ge nast underrättas om beslutet. Varder åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäl- denären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet vun nit laga kraft hos konkursdomaren göra anmälan om ärendets återuppta gande. Göres sådan anmälan, utsätte konkursdomaren ofördröj ligen dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall vad i 164 § tredje och fjärde styckena stad gas äga motsvarande tillämpning. Gö res ej anmälan, som nyss sagts, eller varder gäldenären fälld till ansvar och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen.
(Föreslagen lydelse)
skall anstå i avbidan på åtalets ut gång; skolande ombudsmannen ge nast underrättas om beslutet. Finnes gäldenären ej hava begått den åtalade gärningen, äge förvaltaren, gäldenären eller borgenär att inom fyra veckor från det beslutet i målet vunnit laga kraft hos konkursdomaren göra an mälan om ärendets återupptagande. Göres sådan anmälan, utsätte kon kursdomaren ofördröj ligen dag, då ackordsfrågan skall förekomma vid rätten; och skall i ty fall vad i 164 § tredje och fjärde styckena stadgas äga motsvarande tillämpning. Göres ej anmälan, som nyss sagts, eller fin nes gäldenären hava begått gärningen och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om
ackordsförhandling utan konkurs
Härigenom förordnas, att 1, 10, 24 och 32 §§ lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1 §•
Vill gäldenär,----------------------------- offentlig ackordsförhandling. Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande beslut dömd för bedrägligt eller ored ligt förhållande mot sina borgenärer, äge ej den rätt, som i första stycket sägs.
10
Försättes gäldenären--------------- ----Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom gälde-
1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.
åren genom laga kraftägande beslut funnits skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållande mot sina borge närer, äge ej den rätt, som i första stycket sägs.
§•
------- — anses förfallen.
Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, dom, varigenom gälde-
280
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
nären dömts för bedrägligt eller ored
ligt förhållande mot sina borgenärer,
vinner laga kraft.
24
Är gäldenären,----------------- — —
Besluta borgenärerna, att ackords-
förslaget skall vara vilande, och var
der åtalet mot gäldenären ej bifallet,
äge han att inom fyra veckor från
det beslutet i målet vunnit laga kraft
hos rättens ombudsman göra anmä
lan om ackordsfrågans återupptagan
de. Göres ej sådan anmälan, skall ac-
kordsfrågan anses förfallen.
Vid anmälan —----------- ----------------
Göres anmälan,----------- —------ — —
Vid det----------------------- - — — ——
(Föreslagen lydelse)
nären funnits skyldig till bedräg
ligt eller oredligt förhållande mot sina
borgenärer, vinner laga kraft.
§•
— -------------hava förfallit.
Besluta borgenärerna, att ackords-
förslaget skall vara vilande, och fin
nes gäldenären ej hava begått den
åtalade gärningen, äge han att inom
fyra veckor från det beslutet i målet
vunnit laga kraft hos rättens ombuds
man göra anmälan om ackordsfrågans
återupptagande. Göres ej sådan an
mälan, skall ackordsfrågan anses för
fallen.
----------------i ackordsförslaget.
------------------------ är känd.
- -— ------anses förfallen.
32 §.
Ackord må----------------- — — —-
Vägras fastställelse —-----------------
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt för
hållande mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å ac
kordet, skall frågan därom anstå i av-
bidan på åtalets utgång. Bifalles ej
åtalet, skall konkursdomaren efter
det beslutet vunnit laga kraft oför
dröj ligen utsätta dag, då ackordsfrå
gan skall förekomma vid rätten; och
skola därvid bestämmelserna i 29 §
första och andra styckena i tillämp
liga delar lända till efterrättelse.
Är, då---------------------------------------- -
------ ---------- för borgenärerna.
-------------------------- — ej föras.
Har gäldenären blivit ställd under
tilltal för bedrägligt eller oredligt för
hållande mot sina borgenärer, men
anser rätten i övrigt skäl vara för
handen att meddela fastställelse å
ackordet, skall frågan därom anstå
i avbidan på åtalets utgång. Finnes
gäldenären ej hava begått den åtala
de gärningen, skall konkursdomaren
efter det beslutet vunnit laga kraft
ofördröj ligen utsätta dag, då ackords
frågan skall förekomma vid rätten;
och skola därvid bestämmelserna i
29 § första och andra styckena i till
lämpliga delar lända till efterrättelse.
—------- till efterrättelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
281
Förslag
till
Förordning
angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt
Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
11
Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, böte från och med tjugufem till och med femhundra kronor.
Där någon,----------------------------------Har förseelse,-------------------- —------
Böter, som enligt denna förord ning ådömas, tillfalla kronan.
Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
12
Åtal för förseelse mot denna förord ning skall anhängiggöras vid polis domstol, där särskild sådan är inrät tad, men eljest hos poliskammare el ler, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett.
Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, var om nu är sagt, fortsätter samma för seelse, skall, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för dylik förseelse äro bestämda.
§•
Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, dömes till dagsbö ter.
------------------- ansvar fri. -----------------------till ansvar.
§•
Om någon under tid då han är ställd under åtal för brott mot denna förordning fortsätter sitt brottsliga förfarande, skall som särskilt brott anses vad han förbrutit före varje åtal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939:88.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss
panträtt i spannmål
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss pant rätt i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu det bortför eller utlämnar pantför skriven spannmål, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen
sägs. Lag samma
vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren-------------------------
§.
Brott mot denna lag åtalas av all män åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning en ligt 5 § hållits och fordran på grund av skuldebrevet uppkommit, med vet skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu det bortför eller utlämnar pantför skriven spannmål, dömes för olovligt förfogande såsom i 10 kap. 4 § brotts balken sägs. Detsamma skall gälla, om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom ve terligen panträtt redan åt annan upp låtits. ----------------- med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942:386.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
283
Förslag
till Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
19
Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ålder eller i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott, äge vad i nämnda paragraf sägs ej tillämpning.
Lag samma--------------- — —---------
(Föreslagen lydelse)
§•
Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs, under femton år
eller i sådant sinnestill
stånd som avses i 33 kap. 2
§
brotts
balken, äge vad i förstnämnda para graf sägs ej tillämpning.
------------------- anses försvarlig.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till Lag
angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser
Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
19 §.
Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § åligåligger, straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter, med fem till och med femhundra kro nor.
Förseelsen åtalas----------------------- --------—---------------- skall utövas.
Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, för vandlas de enligt allmänna straffla gen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)
om bostadsrättsföreningar
Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bo stadsrättsföreningar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
63 §.
Driver annan än bostadsrättsför- Driver annan än bostadsrättsför ening verksamhet med ändamål mot- ening verksamhet med ändamål mot svarande det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna, straffes med böter från och med tja- dömes till dagsböter, gufem till och med ett tusen kronor.
Till enahanda--------------------------------------------- — — där sägs.
64 §.
Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. sägs, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter, fem till och med fem hundra kronor.
Åsidosättes föreskrift,-------------------------------------------------- 1 mom. sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning
Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om ar betstidens begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
12
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som med delats med stöd av lagen, straffes med
Senaste lydelse se SFS 1951: 310.
(Föreslagen lydelse)
§•
Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som med delats med stöd av lagen, dömes till
285
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196\
(Gällande lydelse)
böter från och med tio till och med ettusen kronor. År arbetaren under aderton år och har användandet skett med faders eller målsmans vetskap och vilja, vare fadern eller målsman nen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, var om i denna paragraf förmäles, fort sätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som år bestämt för sådan förseelse.
13
Försummar arbetsgivare att fullgö ra anmälningsskyldighet, som före- skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho nom, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kronor.
Har arbetsgivare mot båttre vetan de lämnat oriktig uppgift i anteck ning, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.
U §.
Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskamma re eller, där sådan ej finnes, vid all män domstol.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
(Föreslagen lydelse)
dagsböter. Var arbetaren under ader ton år och skedde användandet med vårdnadshavarens vetskap och vilja, är denne förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor.
§•
Försummar arbetsgivare att fullgö ra anmälningsskyldighet, som före- skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho nom, eller lämnar han mot bättre ve tande oriktig uppgift i anteckning, som avses i 8 §, dömes till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)
Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall er hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
74 §.
Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut ställd check skall uppvisas till betal ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning en, straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år, där ej brottet är straffbart enligt 21 kap. strafflagen.
Har någon av vårdslöshet förfarit på sätt i första stycket sägs, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fäng else i högst sex månader dömas.
75 §.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.
Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut ställd check skall uppvisas till betal ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning en, dömes till dagsböter eller fängel se i högst ett år, om ej för gärningen är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken.
Har någon av oaktsamhet förfarit på sätt i första stycket sägs, dömes till dagsböter. År brottet grovt, må dömas till fängelse i högst sex måna der.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
287
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods
Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
9 §.
Påträffas föremål,------------------------------------------- — — är fornfynd. Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkän nagiva fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar en- kap. 8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalkenstadgas.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
28
Jagar någon---------------------------------Har han--------------------------------------Har olovlig jakt ägt rum inom an nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö mes den jagande till fängelse eller vid synnerligen förmildrande omständig heter till dagsböter, dock ej under tjugu.
1 Senaste lydelse se SFS 1942:351. * Senaste lydelse, se beträffande 30 § och 31 § 2 mom. SFS 1942:391.
(Föreslagen lydelse)
§• ----------------till dagsböter. — sex månader.
Har olovlig jakt ägt rum inom an nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö mes den jagande till fängelse i högst ett år eller, om brottet är ringa, till dagsböter, dock ej under tjugu.
31 § 1 mom. SFS 1963: samt beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
30
Fålles någon till ansvar för förbry telse varom sägs i 28 eller 29 §, vare villebråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det un dergått förskämning, dess värde för verkat.
Var det------------------------------------Med förverkat —--------------------------
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes någon hava begått gärning varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville bråd som han olovligt dödat, fångat eller tillägnat sig eller fallvilt som han tillvaratagit eller, därest det icke kan tillrättaskaffas eller det undergått förskämning, dess värde förverkat.
----- — jaktberättigade personer. ----- ---------------- — i 5 § 2 mom.
31
1 mom. Anträffas å------------------- - -
Å område-----------------------------— — Har den som blivit dömd till ansvar för olovlig jakt å annans jaktområde inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen, annan jaktredskap och hundar förbrutna; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §.
Vad i----------------------------—----------2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken el ler deras folk eller mot i andra styc ket av samma moment omförmäld be fattningshavare, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar- hållas till vedermäle och pant, vare lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.
§•
-----— — — -— för sig. --------------vid lappväsendet.
Har den som genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till olovlig jakt på annans jaktområde inom två år därefter ånyo gjort sig skyldig till sådan förseelse, vare skjutvapen, an nan jaktredskap och hundar förbrut na; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §. --------- än kronan.
2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig med våld eller hot om våld till motvärn mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller de ras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befatt ningshavare, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvarhållas till vedermäle och pant, vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbal ken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1004
289
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
9
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst straffarbete i två
år. Tillika må bestämmelse meddelas
om förverkande till kronan av betal
ningsmedel, fordringar eller värde
papper, som brottet avser, eller av ve
derlag därför, så ock om utgivande av
däremot svarande värde.
(Föreslagen lydelse)
§•
För överträdelse av föreskrift, som
meddelas med stöd av denna lag, må
stadgas straff, högst fängelse i två år.
Tillika må bestämmelse meddelas om
förverkande till kronan av betalnings
medel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller av vederlag
därför, så ock om utgivande av där
emot svarande värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt
i spånadslin och hampa
Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss pant
rätt i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an
gives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
18
Den som, efter det besiktning en
ligt 5 § hållits och fordran på grund
av skuldebrevet uppkommit, med vet
skap härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbu
det bortför eller utlämnar pantför
skriven vara, straffes som i 22 kap.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, efter det besiktning enligt
5 § hållits och fordran på grund av
skuldebrevet uppkommit, med vet
skap härom uppsåtligen förstör eller
i strid mot det i 12 § stadgade förbu
det bortför eller utlämnar pantför
skriven vara, dömes för olovligt för-
Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.
10 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits.
Om innehavaren------ ------------- -------
19 §.
Brott mot denna lag åtalas av all män åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.
(Föreslagen lydelse)
fogande såsom i 10 kap. 4 § brotts balken sägs. Detsamma skall gälla, om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits. ----------------- med dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)
Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
1
Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där omstän digheterna äro synnerligen försvåran de, till straffarbete i högst två år. Bö terna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava un dandragits, dock minst fyrahundra kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger etthundra kronor.
Lika med —-----------------------------—
§•
Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse i högst två år. Bö terna skola bestämmas till högst fem gånger det belopp, som genom den oriktiga uppgiften undandragits eller, om uppgiften följts, skulle hava un dandragits, dock minst fyrahundra kronor, där ej skattebelopp som nyss nämnts understiger etthundra kro nor.
----------- skriftlig försäkran.
1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.
291
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1904
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
4
Uen som förskyllt fängelse eller straffarbete må, efter omständighe terna, dömas att gälda straffskatt med högst tre gånger det belopp, som nndandragits eller kunde hava un- dandragits.
6
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna strafflagen eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke äga tillämpning.
§•
Den som förskyllt fängelse må, ef ter omständigheterna, dömas att gäl da straffskatt med högst tre gånger det belopp, som undandragits eller kunde hava undandragits.
§•
Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än brottsbal ken eller i särskild författning, skola bestämmelserna i denna lag icke äga tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118)
om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.
Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly delse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Har någon, som dömts till straff arbete, fängelse eller förvandlings- straff för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansökan om resning eller besvär över domvilla dom, var igenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning med anledning av verkstäl landet av straffet eller den del därav, varifrån han sedermera befriats; dock ej om han genom sanningslös bekän nelse vid eller utom rätten eller ge nom att falskeligen angiva sig själv eller eljest uppsåtligen föranlett, att han blivit dömd till straffet.
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon, som dömts till fängelse eller förvandlingsstraff för böter, helt eller till någon del undergått straffet och meddelas sedermera efter ansö kan om resning eller besvär över dom villa dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än han redan utstått, äge han av allmänna medel erhålla ersättning med anled ning av verkställandet av straffet el ler den del därav, varifrån han seder mera befriats; dock ej om han genom sanningslös bekännelse vid eller utom rätten eller genom att falskeligen an giva sig själv eller eljest uppsåtligen! föranlett, att han blivit dömd till straffet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
3
Vad ovan stadgats äge motsvaran de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in tagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfäng else eller avtjänat arrest och bestäm melserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit underkastad förvaring eller internering.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad ovan stadgats äge motsvaran de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in tagen i anstalt för undergående av be handling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken eller ungdomsfängelse eller avtjänat arrest och bestämmel serna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit intagen i anstalt för undergående av internering.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering skall gälla även den som undergått förvaring.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa
fall då riket är i krig
Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om döds straff i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives.
(Gällande lydelse)
1
Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, där est straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff.
Har riket------------------------------------
3
Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där till. Meddelas icke tillstånd till verk ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 19, 21 eller 22 kap. brottsbalken, må, där est fängelse på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. --------- stycket stadgas.
§•
Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där till. Meddelas icke tillstånd till verk ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå fängelse på livstid.
293
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
4
§•
Dömes någon, som är underkastad Dömes någon, som är underkastad
ämbetsansvar, till dödsstraff, skall ämbetsansvar, till dödsstraff, skall
han därigenom anses avsatt. I övrigt han därigenom anses avsatt. Jämte
förfaller straff som någon, vilken bli- dödsstraff må ej dömas till påföljd,
vit dömd till dödsstraff, tillika för- som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken,
skyllt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)
Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rät
tegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
2
Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar såsom
krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27
kap. 14 § strafflagen.
(Föreslagen lydelse)
§•
Med krigsman avses i denna lag
den som är underkastad ansvar så
som krigsman enligt 21 kap. 20 § el
ler 22 kap. 14 § brottsbalken.
3 §.
Såsom militära brottmål anses enligt denna lag:
1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av
krigsman förövat brott som omförmä-
les i något av följande kapitel eller
lagrum i strafflagen, nämligen 11
kap. 10 och 11 §§ därest den brotts
lige vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20,
21, 22 och 24 kap. därest brottet an
gått krigsmakten tillhörig eller för
dess behov avsedd egendom, 25 kap.
1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.;
2. mål om ansvar för annat i straff
lagen omförmält brott som krigsman
förövat med anledning av den förför
delades eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
krigsman förövat brott som omför-
mäles i något av följande kapitel eller
lagrum i brottsbalken, nämligen 16
kap. 15 och 16 §§ därest den brotts
lige vid gärningens begående var
iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10,
12 och 13 kap. därest brottet angått
krigsmakten tillhörig eller för dess
behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4
och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;
2. mål om ansvar för annat i brotts
balken omförmält brott som krigs
man förövat med anledning av den
förfördelades eller sin egen tjänst vid
krigsmakten eller ock mot myndighet
i Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffan
de 91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
eller annat organ tillhörande krigs makten;
3. mål om------- - ------------------------
4. mål om----------- ■ •------ -------------Vad i-----------------------------------------
(Föreslagen lydelse)
eller annat organ tillhörande krigs makten ;
-------------- värnpliklslagen; samt --------------- - sin tjänsteplikt. ---------- militärt mål.
9 §.
För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omför- mälda brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer 10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål:
1 .
brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1. brott som sägs i 16 kap. 15 eller
11 §, därest den brottslige vid gär- 16 §, därest den brottslige vid gär ningens begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär tjänstedräkt; tjänstedräkt;
brott som avses i 22 kap. 2, 4 el- 2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 el
ler 7 § eller 24 kap. 2 §, under förut- ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förut sättning att fråga är om krigsmakten sättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 22 någon av nämnda paragrafer i 10 kap., kap., att egendomen lämnats åt den att egendomen lämnats åt den brotts- brottslige för begagnande; lige för begagnande;
3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg navigering av krigsmaktens fartyg el- eller luftfartyg, som någon för dess ler luftfartyg, som någon för dess sä- säkerhet ansvarig krigsman begått kerhet ansvarig krigsman begått un- under utövande av befäl å detsamma der utövande av befäl å detsamma el- eller, om fartyget var luftfartyg, så- ler, om fartyget var luftfartyg, såsom som förare därå, samt genom förseel- förare därå, samt genom förseelsen sen skada uppkommit; samt skada uppkommit; samt
4. brott varom förmäles i 26 kap. 4. brott varom förmäles i 21 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap. 4 §. 4 §.
24 §.
Militärförhör skall----------- ------- ------- --------- -------- ske kan. Förhöret hålles------------------ ---------------------- likställd befattning.
o Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där så ske kan, bör någon gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhö- förhöret. ret.
över förhöret----------------------------------------------protokollets riktighet. Närmare bestämmelser----------------------------------------- av Konungen.
295
Kungl. Maj.ts proposition nr It) år It)6i
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
GO
Ersättningsskyldighet må ej åläg
gas, därest tillika är fråga om straff
ansvar för den ersättningsskyldige
och denna fråga handlägges av åkla
gare eller domstol. Prövas ansvarsfrå
gan i disciplinmål, må ersättnings
skyldighet åläggas i samma mål.
Innan fråga-------------------- ------------
Militärt tvistemål —--------------------
87
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försva
rare tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa straffarbete.
Den som ------------------------------------ “
§•
Ersättningsskyldighet må ej åläg
gas, därest tillika är fråga om ansvar
för brott och denna fråga handlägges
av åklagare eller domstol. Prövas an
svarsfrågan i disciplinmål, må ersätt
ningsskyldighet åläggas i samma mål.
------------- Konungen meddelar.
—--------- — benämnes ersättningsmål.
§•
I militärt mål som handlägges av
åklagare eller domstol skall rätt att
på begäran erhålla offentlig försvara
re tillkomma, förutom anhållen och
häktad, jämväl den som är tagen i
förvarsarrest samt annan som är
misstänkt för ämbetsbrott varå kan
följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa fängelse i mer än ett
år.
------- — sin talan.
91
Domstols dom-------------------- ---------
Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till straffarbete, fängelse, för
varing eller internering, må hovrät
ten, om det finnes vara av synnerlig
vikt för krigslydnadens upprätthål
lande, förordna att domen skall verk
ställas utan hinder av att den ej vun
nit laga kraft. Vad sålunda stadgats
om hovrätts dom skall äga motsva
rande tillämpning beträffande slutligt
beslut av hovrätt.
93
Under tid som sägs i 92 § må hov
rätt företaga militärt brottmål till av
görande utan huvudförhandling, för
utom i de fall som avses i 51 kap.
21 § första och tredje styckena rätte
gångsbalken, jämväl när den tilltala
de av underrätten frikänts för brot
tet eller dömts till böter eller disci
plinstraff eller till fängelse, ej över
stigande sex månader, eller fällts till
vite och anledning ej förekommer till
ådömande av svårare straff eller an
nan påföljd än nu sagts; föres tillika
§•
------------------- laga kraft.
Dömes någon, då riket är i krig, av
hovrätt till fängelse eller internering,
må hovrätten, om det finnes vara av
synnerlig vikt för krigslydnadens
upprätthållande, förordna att domen
skall verkställas utan hinder av att
den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda
stadgats om hovrätts dom skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
slutligt beslut av hovrätt.
§•
Under tid som sägs i 92 § må hov
rätt företaga militärt brottmål till av
görande utan huvudförhandling, för
utom i de fall som avses i 51 kap.
21 § första och tredje styckena rätte
gångsbalken, jämväl när den tilltala
de av underrätten frikänts för brottet
eller påföljd eftergivits eller den till
talade funnits vara fri från påföljd på
grund av själslig abnormitet eller
dömts till böter eller disciplinstraff
eller till fängelse, ej överstigande sex
månader, eller fällts till vite och an
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
talan om annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därut- innan enligt 50 kap. 21 § rättegångs balken må prövas utan huvudför handling.
93
Ej_ må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller av sättning kan följa.
ledning ej förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts; föres tillika talan om an nat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö vas utan huvudförhandling.
■ §•
Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, för vilket är stadgat fäng else i mer än ett år eller avsättning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 491) om ämbetsansvar
för vigselförrättare i vissa fall
. Hä1r,i.8en°"1 förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
glV€S.
(Gällande lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad ho nom i sådan egenskap åligger beträf fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utöv ning av befattning varmed ämbetsan svar är förenat, för tjänstefel till all mänt straff som i 25 kap. 4 § straff lagen sägs.
(Föreslagen lydelse)
Åsidosätter vigselförrättare vad ho nom i sådan egenskap åligger beträf fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, för tjänstefel till böter el ler, om brottet är grovt, fängelse i högst ett år efter vad i 20 kap. 4 § brottsbalken sägs.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 b
297
Förslag
till
Förordning
om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen
den 10 juni 1949 (nr 340)
Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10
juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
36
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat än
damål än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av
lämna vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng
else.
Egendom, med — — —------- -—• —
Förklaras vapen —----------------------
2 mom. överlåter eller upplåter nå
gon vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc
ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc
ket sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisi
tion som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng
else.
7 mom. Dömes någon för förseelse
som i denna paragraf sägs eller har
eljest högre rätt avgjort mål, vari så
dan dom meddelats, åligger det dom
stolen att ofördröj ligen om domen un-
1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS
Bihnng till riksdagens protokoll 196b.
§•
1 mom. Innehar någon skjutvapen
utan att vara berättigad därtill; eller
använder någon, med uppenbart
missbruk av sin rätt att innehava
skjutvapen, detsamma för annat än
damål än det vartill han är berättigad
att använda vapnet; eller
ändrar någon vapen, där enligt 11 §
tillstånd härtill erfordras, utan att
hava erhållit sådant tillstånd; eller
underlåter innehavare av vapen att,
efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av
lämna vapnet och ammunition till
detsamma; eller
förvärvar någon ammunition i strid
mot vad i 21 § sägs,
straffes med dagsböter eller fängel
se i högst ett år.
----- - värdet förklaras förverkat.
------------------ förklaras förverkad.
2 mom. Överlåter eller upplåter nå
gon vapen eller ammunition i strid
mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc
ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc
ket sägs; eller
överlåter någon vapen utan rekvisi
tion som i 29 § sägs,
straffes med dagsböter eller fäng
else i högst ett år.
7 mom. Har någon funnits skyldig
till förseelse som i denna paragraf
sägs eller har eljest högre rätt avgjort
mål, vari någon av lägre rätt funnits
skyldig till sådan förseelse, åligger det
1961:40.
1 saml. Nr 10
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
derrätta myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där fråga är om den som idkar handel med skjut vapen eller ammunition, länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas. Ena handa underrättelseplikt åligger dom stolen, där någon som övertygats om gärning som avses i denna paragraf förklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff lagen ej kunna fällas till ansvar, så ock då förverkande av vapen eller ammunition helt eller delvis eftergi- vits.
(Föreslagen lydelse)
domstolen att ofördröjligen om do men underrätta myndighet som i 5 § 1 mom. första stycket avses eller, där fråga är om den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition, länsstyrelsen i det län, där rörelsen utövas. Enahanda underrättelseplikt åligger domstolen, om förverkande av vapen eller ammunition helt eller delvis eftergivits.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341)
om explosiva varor
Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
61
1 mom. Tillverkar någon eller id kar handel med explosiv vara eller innehar eller förvärvar någon eljest sådan vara utan att vara berättigad därtill, eller
innehar eller förvärvar någon stör re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el ler 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fäng else.
Vara, som-----------------------------------6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
§•
1 mom. Tillverkar någon eller id kar handel med explosiv vara eller in nehar eller förvärvar någon eljest så dan vara utan att vara berättigad där till, eller
innehar eller förvärvar någon stör re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller
överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el ler 24 § första stycket,
straffes med dagsböter eller fäng else i högst ett år.
- förklaras förverkat.
6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller
1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.
299
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
(Gällande lydelse)
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit känne
dom, eller begagnar han sig obehöri
gen av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fäng
else.
Förseelse som------------------------------
62 §.
Böter tillfalla kronan.
64
Dömes någon för förseelse som i
61 § sägs eller har eljest högre rätt
avgjort mål, vari sådan dom medde
lats, och innehar den dömde tillstånd
eller godkännande, som i denna för
ordning avses, skall åklagaren oför
dröj ligen om domen underrätta myn
dighet som meddelat tillståndet eller
godkännandet. Enahanda underrättel
seplikt åligger åklagaren, där någon
övertygats om gärning som avses i
nämnda paragraf men förklarats jäm
likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna
fällas till ansvar.
(Föreslagen lydelse)
driftförhållande, varom han under
tillsynsverksamheten erhållit känne
dom, eller begagnar han sig obehöri
gen av sådan kännedom,
straffes med dagsböter eller fäng
else i högst ett år.
— av målsäganden.
§•
Har någon funnits skyldig till för
seelse som i 61 § sägs eller har eljest
högre rätt avgjort mål, vari någon av
lägre rätt funnits skyldig till sådan
förseelse och innehar han tillstånd el
ler godkännande, som i denna för
ordning avses, skall åklagaren oför-
dröjligen om domen underrätta myn
dighet som meddelat tillståndet eller
godkännandet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 29 decemher 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse
Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pant
lånerörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att
26 § sagda lag skall upphöra att gälla.
(Gällande lydelse)
22
Då med avseende å rörelsen före
ligger anledning till anmärkning, skall
polismyndigheten göra anmälan där
om till länsstyrelsen samt föreslå de
åtgärder, som kunna vara erforderli-
(Föreslagen lydelse)
§•
Då med avseende å rörelsen före
ligger anledning till anmärkning,
skall polismyndigheten göra anmälan
därom till länsstyrelsen samt föreslå
de åtgärder, som kunna vara erfor-
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
(Gällande lydelse)
ga. Åtalas enskild person som utövar pantlånerörelse eller föreståndare för sådan rörelse för brott, som omförmä- les i 12 eller 20—23 kapitlen straff lagen, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet.
§.
Böter enligt denna lag tillfalla kro nan.
(Föreslagen lydehe)
derliga. Åtalas enskild person som ut övar pantlånerörelse eller förestånda re för sådan rörelse för brott, som omförmäles i 8—11 eller H kap. brottsbalken, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)
Härigenom förordnas, att 26, 27 oc 1954 skola erhålla ändrad lydelse på
(Gällande lydelse)
26
Dömes utlänning till ansvar för brott, varå straffarbete kan följa, el ler förklaras utlänning medgivet an stånd med ådömande eller verkstäl lande av straff för sådant brott för verkat, och kan det på grund av gär ningens beskaffenhet och övriga om ständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verk samhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvarstanna, må domstolen förvisa honom ur riket.
Vid bedömande---------------------------Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 kap. strafflagen om förändring av på följd, som ådömts jämte förvisning, må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas.
h 66 §§utlänningslagen den 30 april sätt nedan angives.
(Föreslagen lydelse)
§•
Finnes utlänning hava begått brott, å vilket fängelse i mer än ett år kan följa, eller undanröjes villkorlig dom eller skyddstillsyn som ådömts utlän ning för sådant brott, och kan det på grund av gärningens beskaffenhet och övriga omständigheter befaras att han kommer att här i riket fortsätta brottslig verksamhet eller föranleder brottet eljest att han icke bör få kvar stanna, må domstolen förvisa honom ur riket. —----------- — äro därtill.
Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. brottsbalken om förändring av påföljd, som ådömts jämte förvis ning, må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav på kallas.
301
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
27
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning dömes till ansvar för brott,
varå straffarbete kan följa, skall äga
motsvarande tillämpning, om utlän
ning dömes till ansvar för brott, varå
enligt denna lag eller enligt författ
ning, utfärdad med stöd därav, kan
följa fängelse, samt omständigheter
na vid gärningens begående äro för
svårande eller han under de före gär
ningen senast förflutna två åren
dömts till ansvar för brott av samma
slag.
66
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, skall han straffas med
fängelse i högst sex månader. Till
straff skall dock ej dömas, om utlän
ningen flytt hit för att undgå politisk
förföljelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Vad i 26 § stadgas för det fall att
utlänning finnes hava begått brott,
varå fängelse i mer än ett år kan föl
ja, skall äga motsvarande tillämp
ning, om utlänning finnes hava begått
brott, varå enligt denna lag eller en
ligt författning, utfärdad med stöd
därav, kan följa fängelse, samt om
ständigheterna vid gärningens begå
ende äro försvårande eller han under
de före gärningen senast förflutna
två åren funnits skyldig till brott av
samma slag.
§•
Uppehåller sig utlänning i riket,
ehuru han enligt verkställt beslut om
förvisning eller utvisning icke ägt
återvända, dömes till fängelse i högst
sex månader. Till ansvar skall dock
ej dömas, om utlänningen flytt hit för
att undgå politisk förföljelse.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande
eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för
det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvis
ning må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965
begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 §
strafflagen.
Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)
Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den
26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
35
År brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dö
mas till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande —--------- -------- — —
(Föreslagen lydelse)
§•
År brott som i 31—33 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dö
mas till fängelse i högst två år.
------------------------ farlig art.
302
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
38
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är un
derkastad ansvar enligt allmän straff
lag, till dagsböter eller fängelse.
42
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall
brottet straffas efter allmän strafflag,
gäller vad där stadgas i fråga om rätt
till åtal.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stad
gat straff i brottsbalken, till dagsbö
ter eller fängelse i högst ett år.
§•
Brott varom förmäles i 38 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. År för
gärningen stadgat straff i brottsbal
ken, gäller vad där sägs i fråga om
rätt till åtal.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)
Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransonerings
lagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
31
År brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dö
mas till fängelse eller till straffarbete
i högst två år.
Vid bedömande----------- ----------------
34
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, där han ej för brottet är un
derkastad ansvar enligt allmän straff
lag, till dagsböter eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Är brott som i 24—29 §§ sägs med
hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall dö
mas till fängelse i högst två år.
------- —-------- farlig art.
§■
Bryter någon uppsåtligen eller av
oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat,
dömes, om ej för gärningen är stad
gat straff i brottsbalken, till dagsbö
ter eller fängelse i högst ett år.
36 §.
Har mot------------ förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts
med stöd av 2 §.
Avsåg brottet------------------------------------------av 2 §.
Ogillas åtalet eller upphäves fällan- Finnes han ej skyldig till brottet
de dom av högre rätt, skall förbudet eller upphäves fällande dom av hög-
303
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196t
(Gällande lydelse)
omedelbart hävas av den myndighet
som meddelat förbudet.
(Föreslagen lydelse)
re rätt, skall förbudet omedelbart hä
vas av den myndighet som meddelat
förbudet.
38 §.
Den som uppsåtligen saluhåller, Den som uppsåtligen saluhåller,
överlåter eller använder förnödenhet i överlåter eller använder förnödenhet
strid mot förbud varom förmäles i i strid mot förbud varom förmäles i
36 §, dömes till dagsböter eller fäng- 36 §, dömes till dagsböter eller fäng
else
else i högst ett år.
Är brott som i första stycket avses Är brott som i första stycket avses
med hänsyn till omständigheterna vid med hänsyn till omständigheterna vid
brottet att anse som grovt, skall do- brottet att anse som grovt, skall do
mas till fängelse eller straffarbete i mas till fängelse i högst tva år. Vid
högst två år. Vid bedömande huruvi- bedömande huruvida brottet är grovt
da brottet är grovt skall särskilt beak- skall särskilt beaktas, om gärningen
tas, om gärningen avsett betydande avsett betydande myckenhet av for-
myckenhet av förnödenhet.
nödenhet.
Förövas gärning------- — --------------------------------- eller dagsböter.
43 §.
Brott varom förmäles i 34 § må ej Brott varom förmäles i 34 § må ej
åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att
målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. År
brottet straffas efter allmän strafflag, för gärningen stadgat straff i brotts-
gäller vad där stadgas i fråga om rätt balken, gäller vad där sägs i fråga om
tin åtal.
rätt till åtal.
Åtal för____________________ _____________ Konungen bestämmer.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen
den 1 juni 1956 (nr 236)
Härigenom förordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni
1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
12
§.
Är brott som i 10 § sägs att anse Är brott som i 10 § sägs att anse
som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse
eller till straffarbete i högst två år. i högst två år.
Vid bedömande —------------------------ ------------- --------farlig art.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
304
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen
den 1 juni 1956 (nr 306)
Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
7
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke vill
kor som meddelats med stöd av 4 §,
straffes med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader eller, om brottet
är grovt, med fängelse eller straff
arbete i högst två år. Angående på
följd för olovlig utförsel av ämne el
ler annat som avses i 3 § och för för
sök därtill stadgas i lagen om straff
för varusmuggling. 11
11
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhe
tens utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehöri
gen nyttja yrkeshemlighet, som där
igenom blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsförfa
rande eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, straffes med dagsbö
ter eller fängelse.
(Föreslagen lydelse)
§•
Bryter någon mot vad i 1 eller 2 §
stadgas eller iakttager han icke vill
kor som meddelats med stöd av 4 §,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader eller, om brottet är
grovt, till fängelse i högst två år. An
gående påföljd för olovlig utförsel av
ämne eller annat som avses i 3 § och
för försök därtill stadgas i lagen om
straff för varusmuggling.
§•
Den som har eller haft att utöva
tillsyn å efterlevnaden av denna lag
eller med stöd av lagen meddelade
villkor eller föreskrifter eller anlitats
som biträde vid tillsynsverksamhe
tens utövande eller som eljest tagit
befattning med ärende, som avses i
denna lag, må ej röja eller obehöri
gen nyttja yrkeshemlighet, som däri
genom blivit känd för honom, och ej
heller, där det ej kan anses påkallat
i tjänstens intresse, yppa arbetsför
farande eller affärsförhållande, vilket
sålunda blivit honom kunnigt. Bryter
någon häremot, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst ett år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
1 Senasle lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964
305
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132)
med särskilda bestämmelser angående domstolarna och
rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med sär
skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller
krigsfara in. in. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
5
Möter på----------- — —-------- -------
År part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad att in
ställa sig personligen vid rätten, må
saken utan hinder av vad eljest gäl
ler om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas och, i brottmål, an
ledning ej förekommer att döma till
svårare straff än böter.
(Föreslagen lydelse)
§•
----------------finnes lämplig.
Är part på grund av förhållanden
som nyss nämnts förhindrad att in
ställa sig personligen vid rätten, må
saken utan hinder av vad eljest gäl
ler om sådan inställelse handläggas
och avgöras, om saken finnes kunna
nöjaktigt utredas och, i brottmål, an
ledning ej förekommer att döma till
annan påföljd än böter eller disciplin
straff.
13 §.
Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, varå
ej kan följa lindrigare straff än
straffarbete i två år, att expediering
en av samtal till och från telefonappa
rat, som innehaves av den som skäli
gen misstänkes för brottet eller eljest
kan antagas komma att begagnas av
honom, inställes eller fördröjes eller
att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefon
anstalt lämnas å samtal, som expedie
rats eller beställts till och från nämn
da telefonapparat, äger rätten, på yr
kande av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till så-
Finnes det vara av synnerlig vikt
för utredningen rörande brott, för vil
ket ej är stadgat lindrigare straff än
fängelse i två år, att expedieringen
av samtal till och från telefonappa
rat, som innehaves av den som skä
ligen misstänkes för brottet eller el
jest kan antagas komma att begagnas
av honom, inställes eller fördröj es el
ler att telefonapparaten avstänges för
samtal eller att uppgift från telefon
anstalt lämnas å samtal, som expedie
rats eller beställts till och från nämn
da telefonapparat, äger rätten, på yr
kande av undersökningsledaren eller
åklagaren, meddela tillstånd till så
dan åtgärd.
dan åtgärd.
Giltighetstiden för------- —-------------- telefonanstaltens föreståndare.
Kan det — ------- ---------— eller åklagaren.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
306
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1964
Förslag
till
Lag
om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)
Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6
juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
13 KAP.
1
Överträder någon förbud eller före
skrift som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter.
Överträdelse av---------------------------
§■
Överträder någon förbud eller fö
reskrift som Konungen meddelat med
stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse
i högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.
----------------- sex månader.
2
Lämnar någon------- -—------- —- —
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd där
av föreskrivna märken, dömes till
fängelse eller straffarbete i högst två
år eller, om brottet är ringa, till dags
böter.
6
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst om
bord eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimu
lerande eller bedövande ämnen som
i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse
eller straffarbete i högst två år eller,
om brottet är ringa, till dagsböter,
dock ej under tjugufem.
12
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i allmänna straffla
gen.
§•
------- — — -— sex månader.
Framför någon luftfartyg, som är
märkt med oriktig nationalitets- och
registreringsbeteckning eller eljest
saknar i denna lag eller med stöd där
av föreskrivna märken, dömes till
fängelse i högst två år eller, om brot
tet är ringa, till dagsböter.
§•
Den som vid förande av luftfartyg
eller utövning av annan tjänst om
bord eller vid utövning av tjänst som
avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad
av starka drycker eller andra stimule
rande eller bedövande ämnen som i 5
kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa,
till dagsböter, dock ej under tjugu
fem.
§•
Till straff enligt denna lag må ej
dömas för gärning, som är särskilt
belagd med straff i brottsbalken.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
307
Förslag
till
Lag
angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott
till Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlam-
ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
2
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vis
tats i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
varå enligt svensk lag kan följa
straffarbete i mera än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske, med
mindre gärningen innefattar medver
kan till ett utom riket begånget brott
eller utlämning sker jämväl för gär
ning, som förövats utom riket.
6
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, varå kan följa frihets
straff i två år eller därutöver, eller
som enligt dom mot honom skall un
dergå frihetsstraff eller eljest omhän
dertagas på anstalt, må ej utlämnas
så länge hindret består. Samma lag
vare, om förundersökning inletts för
brott som nyss nämnts.
Utan hinder-------------------- -----------
(Föreslagen lydelse)
§■
Svensk medborgare må utlämnas,
allenast om han vid tiden för brottet
sedan minst två år stadigvarande vis
tats i den stat till vilken utlämning
begäres eller den gärning för vilken
utlämning begäres motsvarar brott,
för vilket enligt svensk lag är stad
gat fängelse i mer än fyra år; om
gärningen i sin helhet begåtts inom
riket, må utlämning dock ej ske,
med mindre gärningen innefattar
medverkan till ett utom riket begång
et brott eller utlämning sker jämväl
för gärning, som förövats utom riket.
§•
Den som här i riket är åtalad för
annat brott, för vilket är stadgat fäng
else i två år eller däröver, eller som
enligt dom mot honom skall undergå
fängelse eller eljest omhändertagas på
anstalt, må ej utlämnas så länge hind
ret består. Samma lag vare, om för
undersökning inletts för brott som
nyss nämnts.
.----------- svensk myndighet.
17 §.
Den som är efterlyst för brott, vil- Den som är efterlyst för brott, vil
ket enligt denna lag kan föranleda ut- ket enligt denna lag kan föranleda ut
lämning, må, såframt på gärningen lämning, må, såframt för gärningen
eller gärning av motsvarande beskaf- eller gärning av motsvarande beskaf
fenhet enligt svensk lag kan följa fri- fenhet enligt svensk lag är stadgat
hetsstraff, i avvaktan på begäran om fängelse, i avvaktan på begäran om
utlämning omedelbart anhållas eller utlämning omedelbart anhållas eller
åläggas reseförbud av polis- eller åläggas reseförbud av polis- eller
308
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
(Gällande lydelse)
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
Beslut om----------------------------------
Polis- eller åklagarmyndighet-------
Denna lag träder i kraft den 1
(Föreslagen lydelse)
åklagarmyndighet enligt vad som i
allmänhet gäller om brottmål. Beslag
må ock i sådant fall äga rum.
---------ej föras.
----------------omedelbart hävas.
januari 1965.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74)
Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
( Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
81
Med dagsböter eller fängelse eller,
om omständigheterna äro synnerligen
försvårande och brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap, med
straffarbete i högst två år straffes
1. den som — ---------------- ------------
Har någon-------------- -------------------
§•
Till dagsböter eller fängelse i högst
ett år eller, om brottet begåtts under
högsta civilförsvarsberedskap och är
att anse som grovt, till fängelse i
högst två år dömes
--------------------enligt 78 §.
---------- egendomens värde.
82
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahål
lande av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jäm
likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un
dersökning eller granskning som av
ses i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
straffes med dagsböter eller fängelse.
Förseelse som------------------------------
§•
Vad som inhämtats genom sådan
upplysning eller sådant tillhandahål
lande av handlingar som avses i 47 §
första stycket e), vid besiktning jäm
likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un
dersökning eller granskning som av
ses i 66 § må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
avsedda syftet. Bryter någon häremot,
dömes till dagsböter eller fängelse i
högst ett år.
--------------- av målsägande^
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
309
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408)
om behörighet att utöva läkaryrket
Härigenom förordnas, att 3 och 11 £
het att utöva läkaryrket1 skola erhålla
(Gällande lydelse)
3
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till frihetsstraff eller avsatts
eller suspenderats från tjänst som lä
kare för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till straffarbete för annat
brott eller
fällts till ansvar för medverkan till
obehörig utövning av läkaryrket eller
för medverkan till hälsofarligt kvack-
salveri eller för medverkan till brott,
som avses i 10 § lagen om förbud i
vissa fall mot verksamhet på hälso-
och sjukvårdens område, eller ock för
obehörig utövning av tandläkaryrket
eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
11
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att ut
öva läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsido
sätter läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkar
yrket mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, straffes för obehörig utövning
av läkaryrket med dagsböter eller
fängelse.
Läkare, som----------- • -------------------
i§ lagen den 30 juni 1960 om behörig-
ändrad lydelse på sätt nedan angivcs.
(Föreslagen lydelse)
§•
Har legitimerad läkare genom dom,
som vunnit laga kraft,
dömts till fängelse eller avsatts el
ler suspenderats från tjänst som läka
re för brott, som han förövat under
utövning av läkaryrket,
dömts till fängelse i minst sex må
nader för annat brott eller
funnits skyldig till medverkan
till obehörig utövning av läkaryrket
eller till medverkan till hälsofarligt
kvacksalveri eller till medverkan till
brott, som avses i 10 § lagen om för
bud i vissa fall mot verksamhet på
hälso- och sjukvårdens område, eller
ock till obehörig utövning av tand
läkaryrket eller medverkan därtill,
äger medicinalstyrelsen återkalla
hans legitimation, om han genom
brottet visat sig icke vara skickad att
utöva läkaryrket.
§•
Utövar läkare, vars legitimation är
återkallad eller vars behörighet att ut
öva läkaryrket eljest upphört, likväl
läkaryrket mot ersättning eller åsido
sätter läkare, som tillagts begränsad
behörighet, under utövning av läkar
yrket mot ersättning de föreskrifter i
avseende å behörigheten som gälla för
honom, dömes för obehörig utövning
av läkaryrket till dagsböter eller fäng
else i högst ett år.
------------------ till dagsböter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall
dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.
1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963:252.
310
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418)
om straff för varusmuggling
Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
3
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till straffarbete i
högst två år eller fängelse.
Vid bedömande--------------------------
8
Lika med — — — —--------— -
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst tre
hundra kronor, skall gälla vad i 3 kap.
strafflagen är stadgat.
§•
Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år.
----------------- farlig art.
§•
— -— försök därtill.
Hava flera medverkat till gärning,
som enligt denna lag är belagd med
svårare straff än böter, högst tre
hundra kronor, skall gälla vad i 23
kap. brottsbalken är stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Förordning
angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)
om tillverkning av sprit och vin
Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§
förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
7 §•
1 mom. Den som------------------------------------ — sex månader.
Är brottet grovt, vare straffet fäng- Är brottet grovt, dömes till fängel-
else eller straffarbete i högst två år. se i högst två år.
Vid bedömande — —----- — —--------—--------- framställd sprit.
311
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
8
§•
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b
i mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrif
ter, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Är brottet grovt, vare
straffet fängelse eller straffarbete i
högst två år.
11
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3
kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat.
Den, till vilken sprit avyttrats eller
eljest anskaffats, vare dock ej förfal
len till ansvar för annan medverkan
än anstiftan.
12
Vad som med stöd av denna förord
ning inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifi
kationer eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, där ej gärningen är belagd
med straff i strafflagen.
1 mom. Förfogar tillverkare över
tillverkad sprit på annat sätt än som
är medgivet i denna förordning eller
med stöd därav utfärdade föreskrif
ter, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år eller, om brottet är grovtr
till fängelse i högst två år.
§•
Hava flera medverkat till gärning,
som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23
kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stad
gat. Den, till vilken sprit avyttrats el
ler eljest anskaffats, vare dock ej för
fallen till ansvar för annan medver
kan än anstiftan.
§.
Vad som med stöd av denna förord
ning inhämtats vid granskning av
handelsböcker med tillhörande verifi
kationer eller eljest vid tillsyn över
tillverkning må ej yppas i vidare mån
än som erfordras för vinnande av det
med kontrollen avsedda ändamålet.
Bryter någon häremot, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader, om ej för gärningen är stad
gat straff i brottsbalken.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 i
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655)
om undanförsel och förstöring
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
8
§.
Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet är grovt, till försvårande, med straffarbete i högst fängelse i högst två år dömes två år straffes
1. den som---------------------- anmälningsskyldighet; samt
2. den som---------------------- lagrum uppställts. Har någon-------------------- — egendomens värde.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse)
1
Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myn dighet inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åbero pas till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslut ningen, uppsåtligen lämnat oriktig
(Föreslagen lydelse)
§•
Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myn dighet inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åbero pas till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslut ningen, uppsåtligen lämnat oriktig
313
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i
(Gällande lydelse)
uppgift, ägnad att vid införsel av va
ran i annan stat än Sverige inom sam
manslutningens område leda till fri
het från tull eller annan motsvarande
avgift eller till att för låg tull eller av
gift uttages, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen med vet
skap om att den innehåller sådan
oriktig uppgift. Är brott som nu sagts
grovt, skall dömas till straffarbete i
högst två år eller
fängelse.
Begår någon-----------------------till dagsböter.
Är brott--------------------------straff dömas.
(Föreslagen lydelse)
uppgift, ägnad att vid införsel av va
ran i annan stat än Sverige inom sam
manslutningens område leda till fri
het från tull eller annan motsvaran
de avgift eller till att för låg tull eller
avgift uttages, dömes till dagsböter el
ler fängelse i högst ett år. Detsamma
skall gälla om den som tillhandahållit
den åberopade handlingen med vet
skap om att den innehåller sådan
oriktig uppgift. Är brott som nu sagts
grovt, skall dömas till fängelse i högst
två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.
314
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 no
vember 1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Holmgren.
Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats
rådet den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin
straff för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry
tande av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise
ring,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre-
ring,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykter-
hetsvård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut
lämning för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in
skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
315
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fond-
kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackords-
förhandling utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant
rätt i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
{nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets
tidens begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
{nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds
straff i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbets-
ansvar för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord
ningen den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) ,
45) lag om ändring i allmäna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. m.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Förslagen finnas bilagda detta protokoll.
Beträffande förslaget under 6) — lag om verkställighet av bötesstraff -—
beslöt lagrådet avgiva särskilt yttrande.
Övriga förslag hade inför lagrådet föredragits av statssekreteraren Carl
Holmberg och lagbyråchefen Örjan Wetterberg.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Lagrådet:
316
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Lagen om införande av brottsbalken
Förslaget i allmänhet
Huvudreglerna i svensk rätt beträffande strafflags tillämplighet i tiden
äro grundade på en analogisk tillämpning av de i strafflagens promulga-
tionsförordning givna övergångsbestämmelserna. Detta gäller i första hand
vid ändringar i strafflagen, men analogisk tillämpning torde även förekom
ma inom specialstraffrätten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
317
Straffrättskommittén upptog i sitt förslag till brottsbalk i 23 kap. all
männa bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden, vilka ansågos giva
i huvudsak uttryck för gällande rätts ståndpunkt. De föreslagna bestäm
melserna voro ej uttömmande utan avsågo endast alt angiva de principer
som skulle tillämpas där cj annat var stadgat. Bestämmelserna skulle i
första hand tillämpas vid införandet av brottsbalken. Därutinnan komplet
terades de av de speciella övergångsbestämmelserna i kommitténs förslag
till lag om införande av balken. Vidare borde de emellertid tillämpas vid
framtida ändringar i brottsbalken och, enligt ett särskilt stadgande, även i
fråga om straffrättsliga bestämmelser utanför balken. Genom de sålunda
föreslagna allmänna bestämmelserna avsågs att skapa viss enhetlighet i be
dömandet av vilken lag som skulle tillämpas när lagändring skedde och att
giva vägledning för tolkningen av övergångsspörsmål som ej blivit uttryck
ligen reglerade. Dessutom ville man möjliggöra en förenkling av övergångs
bestämmelserna vid ny lagstiftning, eftersom dessa kunde inskränkas till
att stadga de undantag från de allmänna principerna eller åstadkomma de
förtydliganden som kunde finnas erforderliga. (SOU 1953: 14 s. 423)
Vid remissen av brottsbalken till lagrådet 1958 anmäldes, att regler om
strafflags tillämplighet i tiden ansetts böra upptagas icke i själva balken
utan i promulgationslagstiftningen. Departementschefen uttalar vid den nu
ifrågavarande remissen, utan närmare motivering, att sådana regler icke bör
givas vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligga när
brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande mot
svarande regler i strafflagens promulgationsförordning avses likväl de prin
ciper som ligga till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen
— i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser härifrån föreskrivas
— skola analogiskt tillämpas vid ändringar i kriminallagstiftningen som ske
i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i
kraft.
De grundläggande principerna för bedömande av straffbarhet vid över
gången från äldre till ny lag behandlas i förslagets 5 § första stycket och
andra stycket första punkten. Det är angeläget att de principer varom här
är fråga komma till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. De
äro grundläggande för vår nu gällande straffrätt i förevarande hänseende
och böra vara det även framdeles. Bestämmelser härom ha upptagits i kon
ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg
gande friheterna ävensom i det av författningsutredningen framlagda för
slaget till regeringsform. Det skulle framstå som en brist om de i ett så
centralt lagverk som brottsbalken kommo till uttryck endast i form av
speciella regler för den aktuella situationen.
Departementschefen uttalar enligt remissprotokollet att utgångspunkten
bör vara att brottsbalken icke gives tillbakaverkande kraft vare sig så att
påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar när den före
togs eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning
av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip har i konstruktio
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
nen av de grundläggande bestämmelserna kommit till uttryck på ett annat sätt än i gällande rätt. I 5 § i det remitterade förslaget heter det sålunda att äldre lag alltjämt skall tillämpas när fråga är om att döma till straff för gär ning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare straff än brottsbalken. Huvudregeln är alltså att brottsbalken skall tillämpas även på äldre brott. I 5 § strafflagens promulgationsförordning stadgas där emot att brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vil ket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej överklagas, skall straffas efter nya lagen, om det straff som efter samma lag bör ådömas är lindrigare än det som i äldre lag varit stadgat för brottet. Här underförstås alltså att äldre lag i regel skall tillämpas på äldre brott. I straffrättskommitténs förslag uttryckes principen också så, att straffet be stämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs; gäller annan lag när dom meddelas, skall den tillämpas, där den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff.
Motiveringen till att förslagets nu ifrågavarande grundläggande bestäm melser i 5 § gestaltats så som skett är att från praktiska synpunkter för delar skulle vara att vinna av att brottsbalken genast kunde tillämpas i så stor utsträckning som möjligt; i den mån hinder icke mötte i de förut nämnda allmänt gällande principerna borde brottsbalken tillämpas å gär ningar som föreligga till bedömande sedan balken trätt i kraft.
Emellertid torde man icke utan starka skäl böra frångå den konstruk tion som vi haft i vår lagstiftning sedan 1864 och som alltså legat till grund för doktrin och praxis under ett århundrade; denna konstruktion har visat sig väl användbar. Därtill kommer att det kan ifrågasättas huruvida verkli gen de praktiska fördelarna med den nya konstruktionen överväga.
Man har i detta sammanhang att taga hänsyn till huvudsakligen två olika fall, det ena då talan anhängiggöres först efter den nya lagens ikraft trädande och det andra då talan dessförinnan anhängiggjorts men saken ej blivit slutligen avgjord då den nya lagen träder i kraft. I första fallet har man att räkna med en grupp mål, där anhängiggörandet i allmänhet sker rätt snart; antalet sådana mål kommer snabbt att minskas. I senare fallet är fråga om mål som äro föremål för prövning i underrätt eller som överklagats och därför äro anhängiga i högre instans. Har en före nya la gens ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall åter någon änd ring av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av den nya lagen skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff. Det är alltså att märka, att man under alla förhållanden ej kommer ifrån att övergångs vis räkna med lagakraftvunna domar som grunda sig på äldre rätt. Olägen heterna av att ytterligare ett antal domar komma att vara grundade på äldre lags straffbestämmelser kunna knappast vara av avgörande betydelse. Det är däremot en betydande olägenhet för domstolsverksamheten att högre rätt skall behöva ändra meddelade domar även i fall då ändringen ej har mate riell betydelse. Beträffande mål, vari underrätt före brottsbalkens ikraftträ dande meddelat dom och som överklagats till hovrätt, måste enligt förslaget
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964-
319
domen skrivas om och straffet grundas på brottsbalkens bestämmelser med
undantag allenast för de fåtaliga fall då brottsbalken leder till strängare re
sultat.
Ett särskilt problem är hur det skall förfaras i högsta domstolen i mål,
där fråga är om prövningstillstånd. Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må
talan mot hovrätts dom eller beslut i regel ej i vidare mån än som framgår
av 10 § i samma kapitel komma under högsta domstolens prövning med
mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. I själva verket
innebär — såsom också framhölls av vederbörande riksdagsutskott vid rät
tegångsbalkens tillkomst (1942 års riksdags första särskilda utskotts utlå
tande nr 2 s. 81, NJA II 1943 s. 698) — även frågan, huruvida tillstånd
skall meddelas, en prövning av målet. Lagrådet förutsätter emellertid att,
om prövningsavdelningen med tillämpning av principerna i det remitte
rade förslaget ej skulle finna anledning till annan ändring av hovrättens
dom än den rent formella att brottsbalken skulle åberopas i stället för
strafflagen, ändringsdispens ej bör meddelas. Det är dock mindre tilltalande
att tillämpningen av äldre eller ny lag i de mål som överklagats från hov
rätt då blir beroende av om prövningstillstånd meddelas eller ej.
Om de nu ifrågavarande grundläggande bestämmelserna göras generella,
torde de böra kompletteras med en regel — motsvarande den av straffrätts-
kommittén i 23 kap. 1 § andra stycket upptagna —- angående gärning, som
under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhål
landen.
Straffrättskommittén upptog i sitt förslag en bestämmelse att vad som
sagts om straff också skulle gälla förverkande. I det remitterade förslaget
saknas en sådan regel. Detta motiveras med att bestämmelserna i brottsbal
ken (36 kap. 1—5 §§) icke innebära några sakliga ändringar av vad som
gäller enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, varför reglerna i brottsbalken
böra kunna tillämpas även när fråga är om gärningar- som begåtts före
brottsbalkens ikraftträdande. Denna ståndpunkt har föranlett den särskilda
bestämmelsen i 5 § tredje stycket.
I samband med tillkomsten av 1960 års lag om straff för varusmuggling
uttalade departementschefen (prop. 1960: 115 s. 131, NJA II 1960 s. 185) i
anslutning till övergångsbestämmelserna, att frågan huruvida gammal eller
ny lag skulle tillämpas vore att bedöma med hänsyn till den sammanlagda
reaktionen beträffande såväl straff som förverkande; det ginge sålunda
t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffan
de förverkande. Lagrådet yttrade att departementschefens uttalande vore
ägnat att ingiva tvekan och hänvisade därvid till att första lagutskottet i ett
annat sammanhang (uti. 1949: 37 s. 14, NJA II 1949 s. 598) intagit den
ståndpunkten att vid jämförelse mellan ny och gammal lag de olika på
följderna borde betraktas var för sig. Lagrådet ansåg att det ej vore orimligt
att man bedömde frågan olika vid olika slag av förverkande och att man där
för borde överlämna åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196k
frågor som mötte i hithörande sammanhang. Jämför rättsfallet NJA 1961 s. 724.
I princip anser lagrådet att frågan om tillämpning av gammal eller ny lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som be träffande straff. På skäl som anfördes av lagrådet beträffande 1960 års lag stiftning får lagrådet dock förorda att någon regel härom ej upptages i 5 § utan att ståndpunktstagandet i det särskilda fallet till frågor av förevarande slag överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen i 5 § tredje stycket i förslaget torde vid sådant förhållande kunna utgå.
De allmänna reglerna i 5 § beträffande straff böra i princip vara grund läggande även för bedömande av frågan om tillämpningen av äldre eller ny lag vid ådömande av annan brottspåföljd än straff. Karaktären av de änd ringar som vid brottsbalkens införande ske beträffande andra brottspåfölj der än straff torde dock motivera att såsom en specialregel vid införandet av brottsbalken meddelas en bestämmelse med det innehåll 5 § andra styc ket andra punkten har i förslaget. Denna bestämmelse torde då få upptagas som särskilt stycke. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att bestäm melsen om annan påföljd än straff endast avser själva påföljden och ej den till grund för domen liggande brottsbestämmelsen. Fastän domen går ut på påföljd enligt brottsbalken, kan sålunda tänkas att ett straffbud i straff lagen åberopas som grund för domen.
På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att 5 g första och andra styc kena erhålla följande utformning:
»Ingen må dömas för gärning, som ej var belagd med straff när den be gicks.
Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.»
Såsom tredje stycke i 5 § bör upptagas ett stadgande med samma innehåll som 5 § andra stycket andra punkten i remissförslaget.
Vid avvägning huruvida äldre eller ny lag leder till lindrigare straff skall enligt förslaget hänsyn tagas även till återfallsbestäinmelser och konkur rensregler. Beträffande vissa konkurrenssituationer har emellertid i försla get upptagits en särskild övergångsbestämmelse i 6 § andra stycket. Det gäl ler de fall som föreligga när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1 januari 1965 skall dömas för annat brott. Då skola enligt det föreslagna lagrummet bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts före nämnda dag. För att tillgodose den i det föregående berörda synpunkten, att vid överklagande av dom högre dom stol ej skall behöva ändra domen på grund av omständigheter av huvud sakligen formell natur, hemställer lagrådet om sådan ändring i det före slagna andra stycket i 6 § att vad där stadgas begränsas till att gälla annat
321
mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965 (jäm
för punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1938 års ändringar i 4 kap.
strafflagen). I de mål, som av första domstol avgjorts före nämnda dag,
blir valet mellan ny eller gammal lag att avgöra jämlikt de i 5 § angivna
grunderna.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(H
2
§•
Vid utformningen av detta lagrum har avsetts, att 1864 års strafflag i sin
helhet skulle upphävas i och med att brottsbalken träder i kraft. Även
stadgandena om skadestånd i 6 kap. 1—7 §§, vilka sakna motsvarighet i
brottsbalken, skulle alltså upphöra att gälla. I detta hänseende har i mo
tiveringen anförts att ett förslag till lagstiftning om skadeståndsrättsliga
spörsmål, avsett att ersätta bl. a. de nu i 6 kap. strafflagen upptagna reg
lerna, vore att vänta, och att man torde kunna utgå ifrån att en ny lagstift
ning om skadestånd kunde komma till stånd innan brottsbalken skulle trä
da i kraft.
Det åsyftade lagförslaget, skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd
I (SOU 1963: 33), har numera framlagts, men då visshet om förslagets vi
dare behandling av naturliga skäl ännu ej föreligger, synes det lämpligt,
att man räknar med att de ifrågavarande strafflagsbestämmelserna tills
vidare skola gälla. Promulgationslagens 2 § bör alltså enligt lagrådets me
ning i förevarande del erhålla den lydelsen att genom brottsbalken upp-
häves »strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 §§».
4 §•
Det vid förslaget i allmänhet berörda önskemålet att högre domstol ej
skall av formella skäl behöva ändra en överklagad dom synes böra för
anleda ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att vad där sägs
dock ej skall äga tillämpning i mål, vari domstol före den 1 januari 1965
dömt till straffarbete. Det må framhållas att i de fall varom nu är fråga
8 § kan bliva tillämplig.
I remissprotokollet förutsättes att beträffande verkställigheten av tidigare
ådömda straffarbetsstraff de regler, som komma att gälla för det enhetliga
frihetsstraffet fängelse, omedelbart skola tillämpas. Detsamma bör uppen
barligen bliva fallet i fråga om straffarbete som ådömes med stöd av den
nu föreslagna undantagsregeln.
Det må understrykas att vid bedömningen enligt 5 § av frågan, huruvida
brottsbalken leder till lindrigare straff, straffarbete skall anses motsvara
fängelse på lika lång tid; sex månaders fängelse är alltså icke lindrigare
än sex månaders straffarbete.
5 §.
Beträffande detta lagrum hänvisas till lagrådets uttalande vid förslaget i
allmänhet.
11 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10
322
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
6
§.
Vad beträffar första stycket är att märka att en återfallssituation i all
mänhet skall bedömas enligt 5 § andra stycket i förslaget. Den specialregel,
som gives i G § första stycket för det fall att därvid befinnes att brottsbal
ken skall tillämpas, synes i förtydligande syfte böra ändras så att däri
stadgas, att vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stad
gas om återfall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet be
dömts efter äldre lag.
Vid förslaget i allmänhet bar lagrådet hemställt att andra stycket i 6 §
andras så att den där givna regeln begränsas till att gälla i annat mål än
sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965. Vidare tor
de den redaktionella ändringen böra göras att i lagtexten tillfogas att be
stämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas »med iakttagande av
vad i 9—11 §§ denna lag sägs».
7 §•
Vid förslaget i allmänhet har lagrådet förordat att vissa bestämmelser i
lagen om införande av brottsbalken erhålla allmän karaktär. Detta gäller
även 7 §. För sådant ändamål torde endast den ändringen behöva ske i för
slagets formulering att ordet brottsbalken ersättes med »den nya lagen».
8
§-
Här gives en regel för det fall att dom å viss tids straffarbete och annan
dom, meddelad före brottsbalkens ikraftträdande, enligt vilken vederböran
de har att undergå fängelse, på en gång förekomma till verkställighet. I an
slutning härtill må framhållas, att med dom å fängelse utan uttrycklig före
skrift torde få jämställas rättens avgörande om förvandling av böter, trots
att detta benämnes beslut.
Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, enligt vad som
uttalas i remissprotokollet, att den sista prövningen i någon domstolsinstans
skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft
före den dagen. Det är tydligt att i detta sammanhang med uttrycket »pröv
ningen» ej avses högsta domstolens behandling av fråga om prövningstill
stånd.
9 §.
I remissprotokollet uttalas i anslutning till denna paragraf att med ut
trycket »straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande» avses, här lik
som i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den
tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej. Härmed torde
böra likställas det fall då den dömde förklarat sig nöjd med domen och
straffverkställigheten börjat före brottsbalkens ikraftträdande.
10 §.
En av de möjligheter som föreligger enligt punkt 2 är att döma till
skyddstillsyn såsom gemensam påföljd för det brott, som avsågs med den
323
gamla villkorliga domen, och det nya brottet. Detta förfaringssätt torde ej
sällan vara att föredraga framför att låta den gamla villkorliga domen bestå
och döma till särskild påföljd för det nya brottet eller förordna att an
ståndet skall avse även det nya brottet.
I anslutning till stadgandet i punkt 3 må framhållas att, såsom torde
framgå av ordalydelsen, i där avsedda fall ej må dömas till böter enligt 28
kap. 2 § eller 31 kap. 1 § brottsbalken vid sidan av skyddstillsyn eller över
lämnande till vård enligt barnavårdslagen.
14 §.
I motiveringen till denna paragraf uttalas att genom upphävande av de i
2 § nämnda lagarna även övergångsbestämmelserna till desssa lagar torde
komma att upphävas, om icke annat anges. Detta uttalande synes icke böra
tilläggas principiell innebörd (jfr NJA II 1958 s. 164). Såsom i remisspro
tokollet framhålles torde utan att särskilt stadgande meddelas den verkan
av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med
själva övergången från gammal till ny lag. Vidare uppräknas i 14 § de stad-
ganden i de äldre övergångsbestämmelserna som avses fortfarande skola
äga tillämpning. Oavsett hur det förhåller sig i det hänseende som beröres
i det förutnämnda uttalandet, blir det sålunda genom lagtexten otvetydigt
angivet vilka hithörande stadganden som skola äga giltighet även i fortsätt
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
16 §.
I förevarande paragraf gives en bestämmelse med syfte att uppskjuta den
i brottsbalken tänkta decentraliseringen av ärenden om fakultativ villkor
lig frigivning till övervakningsnämnderna. Det synes lagrådet lämpligast
att bestämmelsen i fråga erhåller den lydelsen, att vad i 26 kap. 9 § första
stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig fri
givning prövas av övervakningsnämnd ej skall äga tillämpning i den mån
Konungen så förordnar. Detta innebär att Konungen kan förordna om un
dantag från regeln under den första tiden efter brottsbalkens ikraftträdan
de men att brottsbalkens regel därefter utan vidare gäller.
Lagen om ändring i rättegångsbalken
1 kap.
Till följd av att i brottsbalken de nuvarande straff arterna fängelse och
straffarbete sammanslagits till ett enhetligt frihetsstraff, fängelse, har änd
ring nu föreslagits i åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken, vilkas till
lämplighet är beroende av det straff som kan följa å brottet. Därvid har,
liksom i brottsbalken, i vissa fall anknutits till det straff som »är stadgat»
för brottet och i andra till det straff som »kan följa» å brottet. Under för
324
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
arbetena till brottsbalken gjorde departementschefen och lagrådet vissa
uttalanden om den avsedda innebörden av dessa uttryck (prop. 1962: 10 C
s. 160 och 541). Även remissprotokollet innehåller — under 1 kap. och
24 kap. rättegångsbalken samt 57 § lagen om nykterhetsvård —- uttalanden
i d^tta hänseende. Lagrådet har icke något att erinra mot vad där sägs men
vill i detta sammanhang beröra några gemensamma spörsmål rörande till-
lämpningen av dessa båda uttryck.
När fråga är om försök, förberedelse, stämpling och medverkan måste
häijsyn tagas till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande grad-
indielade brott, såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten, torde lik
som nu varje grad av brottet böra betraktas som ett särskilt brott med
egen straffskala. Om exempelvis straffmaximum för normalfall är fängelse
i sex månader och för grova fall fängelse i två år, skall alltså hänsyn tagas
till det högre maximum endast då brottet i det aktuella fallet är att anse
som grovt. Motsvarande bör gälla i fråga om straffbestämmelser, enligt vil
ka möjligheten att döma till visst straff är betingad av en närmare angiven
omständighet, t. ex. 18 kap. 2 §, 19 kap. 11 § och 23 kap. 5 § brottsbalken.
Inom specialstraffrätten finnas fortfarande straffbestämmelser, i vilka stad
gas straffskärpning vid försvårande och strafflindring vid mildrande om
ständigheter. Enligt vedertagen uppfattning anses i dylika fall en enda
straff skala föreligga; det maximum som gäller vid försvårande omständig
heter skall alltså beaktas oberoende av huruvida sådana omständigheter
åberopas i det särskilda fallet. Hur nödvärnsexcess skall bedömas enligt reg
ler som bygga på uttrycket »är stadgat» kan vara tveksamt. Enligt lagrådets
uppfattning bör man i fall då målet gäller nödvärnsexcess beakta 24 kap.
5 § brottsbalken och följaktligen icke tillämpa sådana bestämmelser som
äro anknutna till visst straffminimum.
Till förebyggande av missuppfattning må framhållas, att uttrycket »brott,
för vilket är stadgat fängelse» omfattar även brott, vilkas straffskala för
utom fängelse innehåller annan straffart, t. ex. böter, samt att uttrycket
»brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver» och liknande ut
tryck omfattar även fall då lindrigare straff ingår i straffskalan.
I fall då tillämpligheten av en processuell bestämmelse är beroende av
straffminimum har i remissförslaget genomgående använts uttrycket att
lindrigare straff icke »är stadgat». När anknytning skett till straffmaximum
har däremot i somliga fall använts »är stadgat» och i andra »kan följa».
Den praktiskt viktigaste skillnaden mellan dessa fall blir, att vid »kan
följa», men icke vid »är stadgat», hänsyn skall tagas till återfallsregeln i
26 kap. 3 § och bestämmelsen om osjälvständiga ämbetsbrott i 20 kap. 5 §
brottsbalken. I gällande rätt har den omständigheten, att straffarbete kan
följa å brottet, i stor utsträckning använts för att avgränsa kretsen av de
brott som ansetts så allvarliga att vissa processuella särbestämmelser skola
gälla. Enligt förslaget skall detta uttryck i några fall utbytas mot uttrycket
brott, vara fängelse i mer än ett år »kan följa». En dylik ändring skulle
medföra en betydande utvidgning av särregelns tillämpningsområde i för
325
hållande till vad som nu gäller. Medan återfallsbestämmelsen i 4 kap. 14 §
strafflagen endast avser gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott,
bär nämligen brottsbalkens återfallsregel utsträckts att omfatta alla i bal-
ken behandlade brott, som äro belagda med fängelse. I fall då detta stad
gande är tillämpligt höjas straffmaxima å fängelse i sex månader till fäng
else i två år och exempelvis straffmaxima å fängelse i ett år till fängelse
i fyra år. Detta gäller t. ex. beträffande sådana relativt lindriga brott som
våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman och undanhållande.
Även stadgandet i 20 kap. 5 § brottsbalken angående osjälvständiga äm
betsbrott medför en betydande utvidgning av särbestämmelsernas tillämp
ningsområde. Motsvarande bestämmelse i strafflagen (25 kap. 5 §) öppnar
icke någonsin möjlighet att döma till straffarbete i fall då brottet eljest ej
är belagt med sådant straff. Enligt brottsbalken blir lägsta maximum för
osjälvständiga ämbetsbrott fängelse i två år. Detta gäller såväl beträffande
brott enligt brottsbalken som inom specialstraffrätten och även då brottet
eljest ej kan medföra svårare straff än böter, t. ex. fylleri i tjänsten.
Å andra sidan skulle ett utbyte av »kan följa» mot »är stadgat» i de pro-
cessuella bestämmelser varom här är fråga medföra en viss ehuru ganska
ringa inskränkning av bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde;
gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott skulle falla utanför, när
återfallet vore att hänföra till sådan lägre brottsgrad, för vilken straff
maximum utgör fängelse i sex månader eller, beträffande bodräkt, ett år.
Det rör sig här om brott som i och för sig äro relativt lindriga, och den
omständigheten att återfall föreligger torde endast undantagsvis komma att
medföra att det vanliga straffmaximum överskrides (jfr prop. 1962: 10 C s.
247).
Den inskränkning av de processuella särbestämmelsernas tillämplighet
som användningen av uttrycket »är stadgat» skulle medföra synes i all
mänhet vara en väsentligt mindre olägenhet än den utvidgning som skulle
ske, om uttrycket »kan följa» begagnas. Sistnämnda metod innebär, att man
i viss mån överger den nuvarande principen att reservera ifrågavarande be
stämmelser för mera allvarliga brott. Enligt lagrådets mening bör i fall var
om nu är fråga uttrycket »kan följa» användas endast då det av särskild
anledning finnes önskvärt att bestämmelsen får ett mera vidsträckt till-
lämpningsområde.
Av anförda skäl har lagrådet funnit sig böra föreslå, att uttrycket »kan
följa» i vissa stadganden — såväl i rättegångsbalken som i andra författ
ningar — utbytes mot uttrycket »är stadgat»; se nedan vid 24 kap. 1 § och
27 kap. 3 § rättegångsbalken, övergångsbestämmelserna till denna lag, 13
och 15 §§ lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande under-
åriga lagöverträdare och 87 § militära rättegångslagen. Däremot synes nå
gon ändring icke böra ske i 26 och 27 §§ utlänningslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196
4
326
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
20 kap. 7 §.
Förslaget innebär åtskilliga ändringar med syfte att vidga möjligheterna
för åklagare att underlåta åtal.
Vad angår punkt 1 avses i förslaget, att åtal skall underlåtas, om det
är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle
komma att ådömas. Medan hittills enligt denna punkt åtalseftergift ifråga-
kommit blott då svårare straff ej kunnat följa å brottet, skall i framtiden
åtal kunna underlåtas även när fängelse ingår i straffskalan. Liksom tidi
gare skall vidare krävas att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur
allmän synpunkt.
I motiveringen för den nya lydelsen framhålles bl. a. att för stadgandets
tillämpning förutsättes, att omständigheter föreligga, som komma gärning
en i fråga att framstå som mindre straffvärd i jämförelse med de flesta
andra, som falla under straffbudet i fråga; det skall vara fråga om »ringa»
brott eller lagöverträdelser av »föga allvarlig beskaffenhet».
Lagrådet finner — mot bakgrunden av den antydda motiveringen — den
sålunda föreslagna utvidgningen kunna godtagas. Självfallet kan det bliva
vanskligt att på förhand bedöma huruvida endast böter skulle komma att
ådömas för gärningen i fråga, men den nya lagtexten ger tydligt vid han
den, att vid tveksamhet i detta hänseende det ej kan ifrågakomma att un
derlåta åtal. Härutöver finnes enligt lagrådets mening anledning under
stryka, att underlåtenhet att åtala bör vara utesluten, då det kan antagas
att vid lagföring skulle ådömas visserligen endast böter men höga böter; i
sådant fall kan det ej — såsom i motiven förutsatts — sägas vara fråga
om ringa brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet, och lag
föring måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.
I den nya lagtexten ha gällande rätts termer »eftergiva åtal» och »åtals
eftergift» ansetts böra övergivas och ersatts av uttrycket »beslut att icke
tala å brott». Oavsett huruvida verkligen av innehållsmässiga skäl en änd
ring av den äldre terminologien kan anses erforderlig, föreligger enligt lag
rådets mening här ett praktiskt behov av en lätthanterlig kort benämning.
Eftersom nu ordet »åtalseftergift» varit i bruk en rätt lång tid och de nya
reglerna på området i principiellt avseende ej mycket avvika från hittills
gällande ordning, vill lagrådet förorda att — då ej någon annan kort benäm
ning torde kunna anvisas — uttrycken eftergiva åtal och åtalseftergift be
hållas. Ifrågasättas kan för övrigt huruvida ej beteckningen åtalseftergift,
även om den uteslutes ur lagen, skulle på grund av det praktiska behovet
komma att alltjämt användas. Om lagrådets förslag följes, erfordras ingen
ändring av ingressen till 7 § första stycket, varjämte lagrummets tredje och
fjärde stycken skulle erhålla samma lydelse som nuvarande andra stycket
första och andra punkten. Det må i detta sammanhang erinras om att ut
trycket eftergift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen,
vilket stadgande enligt remissprotokollet icke föreslås skola ändras.
I samband med frågan om ändrad terminologi har i motiveringen till re
Kuncjl. Maj.ts proposition nr 10 är 190b
327
missförslaget jämväl dryftats spörsmålet hur fullständig utredningen rö
rande brottsligheten behöver göras i fall, då beslut att ej anställa åtal kom
mer i fråga. I motiveringen uttalas att det måste krävas att det blir klar
lagt alt brott begåtts av den misstänkte. Därutöver bör emellertid enligt lag
rådets mening i normala fall krävas att den misstänkte erkänt brottet.
24 kap. 1 §.
Enligt gällande lydelse av paragrafens första stycke må under vissa förut
sättningar häktning ske, när fråga är om brott, »varå straffarbete kan föl
ja». I departementsförslaget har begränsningen av häktningsmöjligheten
med hänsyn till brottets svårhetsgrad i stället knutits till brott, »varå
fängelse i mer än ett år kan följa». Som motivering för ändringen åbero
pas vad som anförts vid 1 kap. Där användes emellertid icke uttrycket »kan
följa» utan uttrycket »är stadgat».
Såsom framgår av vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbal
ken är tillämpningsområdet för en bestämmelse som bygger på uttrycket
»kan följa» betydligt vidsträcktare än då »är stadgat» användes. Främst
beror detta på att återfallsstadgandet i 26 kap. 3 § och bestämmelsen i 20
kap. 5 § brottsbalken om osjälvständiga ämbetsbrott skola beaktas vid
bedömningen av vilket straff som »kan följa». Enligt departementsförslaget
skulle ett sextiotal brott, som f. n. aldrig kunna föranleda häktning jäm
likt ifrågavarande häktningsregel, bliva häktningsgrundande i fall då stad
gandet i 26 kap. 3 § vore tillämpligt. De allra flesta av dessa brott äro så
dana, för vilka fängelse i högst sex månader är stadgat. Begränsningen
till brott »varå fängelse i mer än ett år kan följa» skulle i återfallssitua-
tioner på brottsbalkens område komma att sakna betydelse; häktning för
brott, varå ej kan följa svårare straff än böter eller suspension är uteslu
ten på grund av föreskriften i paragrafens fjärde stycke. På grund av 20
kap. 5 § brottsbalken skulle vidare alla osjälvständiga ämbetsbrott bliva
häktningsgrundande.
Vare sig häktningsregeln grundas på »kan följa» eller »är stadgat» in
träda i fråga om tillämpningsområdet vissa ändringar i förhållande till vad
som nu gäller. I brottsbalken har visserligen i allmänhet å ena sidan för
brott, varå enligt strafflagen ej kan följa svårare straff än fängelse, icke
stadgats högre straff än fängelse i ett år och å andra sidan för brott, varå
enligt strafflagen kan följa straffarbete, stadgats fängelse i två år eller där
över. Men i båda dessa hänseenden förekomma undantag. Sålunda har för
vissa brott, som nu icke äro belagda med straffarbete, maximum för fäng
elsestraffet satts högre än till ett år. Detta gäller bl. a. hets mot folkgrupp,
djurplågeri, normalfall av vållande till annans död, grova fall av vållande till
kroppsskada, missbruk av urkund och förnekande av underskrift samt icke
grova fall av olovligt förfogande och behörighetsmissbruk. Vidare ha vissa
fall av misshandel, som nu straffas enligt 14 kap. 13 § strafflagen, hänförts
under den allmänna misshandelsbestämmelsen i 3 kap. 5 § brottsbalken,
där maximum utgör fängelse i två år. I enstaka undantagsfall har för brott,
328
som nu är belagt med straffarbete, i brottsbalken stadgats fängelse i högst
ett år, t. ex. beträffande otukt med syskon. Det förekommer också att vissa
av de gärningar som för närvarande falla in under ett brott, för vilket stad
gas straffarbete, hänförts under en lindrigare brottstyp med fängelse i ett
år som maximum. Sålunda ha en del gärningar, vilka nu straffas som otukt,
överförts till brottet otuktigt beteende. Vad angår specialstraffrätten kom
ma, enligt 4 § promulgationslagen till brottsbalken, straffmaxima å ett års
straffarbete att för framtiden avse fängelse i ett år. Detta gäller exempelvis
grov vårdslöshet i trafik.
Det är onekligen svårt att sedan straffarbete sammanslagits med fängelse
till ett enhetligt frihetsstraff finna en lämplig gräns för att angiva de brott
som äro av sådan svårhetsgrad, att häktning skall kunna ske, om övriga i
första stycket stadgade förutsättningar föreligga. Såsom framgår av det an
förda innebär deparlementsförslaget, att den nuvarande principen att häkt-
ningsregeln bör avse endast mera allvarliga brott övergivits i betydande ut
sträckning. Detta synes i viss mån betänkligt, ej minst med hänsyn till att
befogenheten att anhålla skulle komma att utvidgas i samma omfattning. En-
ligt lagrådets mening skulle det från denna synpunkt vara lämpligare att
häktningsregeln anknytes till det straff som »är stadgats, än till det straff
som »kan följa» (jfr uttalande av departementschefen i prop. 1962: 10 C
s. 248). Stadgandena i 20 kap. 5 § och 26 kap. 3 § skulle i så fall icke in
verka på frågan om häktning. Hur lång tids fängelse som bör utgöra gräns
synes i viss mån tveksamt. Bland de relativt fåtaliga brott, för vilka i brotts
balken stadgas fängelse i högst ett år, finns det enligt lagrådets mening vis
sa, där det i något fall kan vara önskvärt att äga möjlighet att anhålla och
häkta även bofast person, särskilt vid återfall. Ett exempel utgör otuktigt
beteende som avses i 6 kap. 6 § första stycket; såsom ovan nämnts omfat
tar detta stadgande vissa fall som nu hänföras till otukt. Straffskalor med
fängelse i ett år som maximum förekomma även inom specialstraffrätten.
Dessa brott skulle bliva häktningsgrundande, om häktningsregeln ankny
tes till brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Flertalet
av dessa bestämmelser torde avse mera ovanliga brott. Det finns emellertid
några vanliga brott med ett års fängelse som straffmaximum, nämligen grov
vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning. Förstnämnda brott är nu
häktningsgrundande. Att häktningsregeln utsträckes att omfatta rattfylleri
och smitning synes knappast behöva vålla några betänkligheter; övriga för
utsättningar för häktning torde vid dessa brott endast mera sällan vara upp
fyllda. Vid införande eller revision av straffskalor inom specialstraffrät
ten böra konsekvenserna i häktningsavseende beaktas.
Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att häktningsregeln
i paragrafens första stycke angives avse »brott, för vilket är stadgat fängelse
i ett år eller däröver».
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
329
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
27 kap. 3 §.
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. och 24 kap. 1 § rätte
gångsbalken hemställes att orden »å brottet kan följa fängelse i mer an ett
år» utbytas mot orden »för brottet är stadgat fängelse i ett år eller darover».
29 kap. 2 §.
Enligt den föreslagna lydelsen av andra stycket skola under viss förut
sättning ske särskilda omröstningar i skuldfrågan och därefter »påföljd be
stämmas». Nämnda uttryck synes böra utbytas mot »omröstning angåen
de påföljden företagas»; därmed komma ordalagen att omfatta även det
fall att påföljd eftergives enligt 2 kap. 6 § eller 33 kap. 4 § tredje stycket
brottsbalken eller att tilltalad jämlikt 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken
förklaras vara fri från påföljd.
I paragrafens tredje stycke regleras de fall, då särskilda omröstningar
skola ske angående påföljden. Enligt nu gällande bestämmelser, liksom en
ligt remissförslaget, kan sådan särskild omröstning komma i fråga — för
utom när det gäller straff — endast beträffande sådan mening, för vilken nå-
cf0n ledamot i första hand röstat. Den första omröstningen har på detta satt
gjorts preklusiv med avseende på de skilda omröstningsteman som kunna
uppställas beträffande annan påföljd än straff. Principiella erinringar kun
na riktas mot denna konstruktion av bestämmelserna, se Welamson i
Svensk Juristtidning 1956 s. 484. Några egentliga praktiska olägenheter
vållas likväl icke härav för närvarande. De olika alternativa påföljder som
nu kunna tänkas bliva aktuella i det särskilda målet äro nämligen relativt
få. Härtill kommer att, sedan straff bestämts, enligt nuvarande fjärde styc
ket av paragrafen kan ske omröstning rörande villkorligt anstånd med
straffets avtjänande; beträffande ett yrkande därom synes den första om
röstningen icke vara preklusiv.
Med brottsbalkens påföljdssystem däremot aktualiseras olägenheterna av
det valda systemet. Antalet påföljder har i brottsbalken väsentligt ökats, och
de skilda påföljderna komma i stor utsträckning att utgöra praktiska be
handlingsalternativ i det enskilda fallet. Vidare öppnas enligt brottsbalken
vidgade möjligheter till kombinationer av olika påföljder. Det är då otill
fredsställande att omröstningsreglerna äro utformade så, att de utesluta va
let av en påföljd som måhända kunnat samla majoritet inom domstolen.
Det bör vidare beaktas att de nu gällande reglerna innebära att, om ej
vid särskild omröstning majoritet vinnes för viss påföljd, resultatet blir
ådömande av straff, även om denna mening i och för sig ej har majoritet
inom domstolen. Härigenom kommer vid valet av påföljd straff att få visst
företräde. Under förarbetena till brottsbalken har emellertid vid flera till
fällen understrukits att straffen böter och fängelse icke i och för sig skola
anses äga företräde framför andra påföljder. För unga lagöverträdare är
tvärtom fängelsestraffet att anse som undantag i förhållande till bl. a. på-
ll-f Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10
330
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
följderna villkorlig dom eller överlämnande till vård enligt barnavårds-
lagen.
Någon ändring av omröstningsreglerna i fråga om straffs uppställande
såsom sista alternativ synes svårligen kunna vidtagas. Det är under sådana
förhållanden desto angelägnare att ej bibehålla regeln om den första om
röstningens preklusiva verkan beträffande vilka påföljder som skola kunna
uppställas till särskild omröstning. Lagrådet föreslår därför att tredje styc
ket ändras därhän, att särskild omröstning skall ske om varje där angiven
påföljd, beträffande vilken under omröstningens gång yrkande framställes
av någon av de röstande. Att på detta sätt en enskild ledamot skulle kun
na framtvinga särskilda omröstningar om en rad alternativa påföljder tor
de knappast kunna betecknas som någon olägenhet. Själva omröstningarna
torde i dylikt fall innebära mindre tidsutdräkt än de diskussioner som eljest
skulle erfordras för att klargöra, om någon sammanjämkning av mening
arna är möjlig.
Det är i och för sig angeläget att begränsa antalet av de meningar som
enligt tredje stycket skola kunna göras till föremål för särskild omröstning.
Ju större antalet göres, desto större äro utsikterna att varje enskild mening
blir utvoterad med den följden att resultatet blir straff. För de skiftningar
i meningarna som icke skola omfattas av tredje styckets regel om särskilda
omröstningar kunna två olika förfaranden tänkas: antingen skola i denna
del vad som skall gälla — utan ny omröstning — bestämmas efter vad fler
talet inom majoriteten anser, eller också skall, sedan påföljden bestämts,
särskild omröstning ske om den närmare utformningen av påföljden. Sist
nämnda tillvägagångssätt har — utan direkt stöd vare sig i lagtexten eller i
motiven — accepterats i rättspraxis i fråga om särskilda föreskrifter vid
villkorlig dom (se Svensk Juristtidning 1954 rf s. 23 samt Welamson, nyss
nämnda uppsats s. 495). Med hänsyn till de vidsträckta möjligheter som
brottsbalken erbjuder beträffande påföljdernas utformning synes det lämp
ligast att åtminstone i viss utsträckning acceptera principen om sekundär om
röstning i detaljfrågor.
När det gäller att taga ställning till den närmare utformningen av lag
texten i enlighet med det sagda, framstår det som praktiskt taget ogörligt
att fullständigt reglera alla fall som kunna uppkomma enligt brottsbalken.
Särskilt framträder detta när det gäller att tillämpa reglerna i 34 kap.
brottsbalken om sammanträffande av brott eller ifrågasättes att tillämpa
bestämmelserna i 1 kap. 6 § brottsbalken. En framkomlig väg synes vara
att i den nu förevarande paragrafen uttryckligen reglera endast det fall att
ett brott föreligger och hänvisa de mera komplicerade fallen att avgöras
med tillämpning av de grunder som kommit till uttryck i lagen.
I enlighet med det sagda torde i tredje stycket såsom föremål för särskild
omröstning böra, på sätt skett i remissförslaget, upptagas fråga huruvida
annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller
huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling, huruvida påföljd
skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den
331
grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Det
bör framhållas, alt förslaget i fråga om kombination av påföljd med böter
innebär exempelvis att särskild omröstning skall ske icke beträffande fia-
gan huruvida skyddstillsyn, varom ett flertal av de röstande förenat sig,
skall kombineras med böter utan beträffande frågan huruvida skyddstill
syn jämte böter skall ådömas. Om sistnämnda fråga besvaras med ja av en
majoritet inom domstolen, är därmed ej storleken av böterna avgjord.
Till fall, då särskild sekundär omröstning skall ske, torde böra hänföras
frågor om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff,
om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för om
händertagande i anstalt vid internering. Dessa fall synas böra behandlas
i fjärde stycket av paragrafen, varvid remissförslagets fjärde stycke bör bliva
femte stycket.
På grund av det anförda hemställer lagrådet att tredje och fjärde styc
kena i förevar ande paragraf erhålla följande lydelse:
»Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar,
huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall
ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbchandling, skall,
om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven
innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande.
Vad nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huru
vida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brot
tet under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande,
skall särskild omröstning ske om straff.
Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte an
nan påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om
minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild omröstning där
om företagas.»
Med nu angivna lydelse av lagtexten torde det vara klart att vid samman
träffande av brott särskild omröstning enligt de i fjärde stycket angivna
grunderna skall, om det erfordras, företagas beträffande sådana frågor som
tillämpning av bestämmelserna i 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten
eller 9 § första stycket andra punkten brottsbalken om minsta tid för den
fortsatta anstaltsvården vid ungdomsfängelse eller internering eller med
delande av nya eller ändrade föreskrifter beträffande tidigare ådömd vill
korlig dom eller skyddstillsyn (se 34 kap. 5 § andra stycket och 6 § första
stycket). Är det åter vid sammanträffande av brott fråga om att träffa ett
val mellan de olika alternativ, som angivas i 34 kap. 1 § brottsbalken, synas
grunderna för tredje stycket i förevarande paragraf böra användas. Likaså
bör särskild omröstning enligt tredje stycket företagas i frågan huruvida
jämlikt 34 kap. 6 § första stycket behandling i anstalt skall föreskrivas be
träffande tidigare ådömd skyddstillsyn. Ett annat exempel på en situation,
då särskild omröstning enligt tredje stycket kan ske, utgör fall då tillämp
ning av 1 kap. 6 § brottsbalken ifrågasättes. Vissa av fallen enligt 1 kap.
6 § brottsbalken kunna — om uttrycket »för samma brott» uteslutes ur
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(U
332
tredje stycket i förevarande paragraf — hänföras direkt under ordalagen;
andra fall åter få hänvisas till analogisk tillämpning.
För det fall att disciplinstraff kommer i fråga skall, på grund av hän
visningen i 6 § militära rättegångslagen, vad enligt den nu förevarande pa
ragrafen gäller om böter äga motsvarande tillämpning.
Det synes icke vara lämpligt att i lagen reglera den ordning, i vilken sär
skilda omröstningar enligt tredje stycket skola ske. Härom får i sin tur,
om det erfordras, särskild omröstning företagas enligt 29 kap. 5 § rätte
gångsbalken.
I sista stycket av 29 kap. 2 § rättegångsbalken upptages ett undantag från
regeln att den som vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta
stannat, är skyldig att deltaga i senare omröstning; enligt förslaget skall
sålunda vid omröstning angående ådömande av straff den som tidigare
röstat för den tilltalades frikännande anses ha biträtt den för den tilltalade
lindrigaste meningen. Det kan ifrågasättas om icke denna regel bör utvid
gas därhän, att jämväl vid omröstning angående eftergift av eller befrielse
från påföljd se 2 kap. 6 § samt 33 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken — den
som tidigare röstat för frikännande skall anses ha biträtt den för den till
talade lindrigaste meningen, d. v. s. han skall anses ha anslutit sig till den
mening som går ut på eftergift av eller befrielse från påföljd. Det kan visser
ligen ej sägas vara självklart att han, om han vore skyldig avgiva nytt vo-
tum, skulle ha biträtt nämnda mening. Emellertid skulle det närmast fram
stå som stötande om i ett dylikt läge den tilltalade skulle bliva fälld till an
svar ehuru majoriteten av domarna, om också på skilda grunder, ansett ho
nom skola vara fri från påföljd. Lagrådet föreslår därför att undantagsbe
stämmelsen i sista stycket angives avse även omröstning beträffande frågan
huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från
påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig ab
normitet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
51 kap. 25 §.
I denna paragraf upptages bland de olika valmöjligheter beträffande på
följden, som hovrätten har när underrätt dömt till fängelse och endast den
tilltalade fullföljer talan, att hovrätten äger jämte villkorlig dom, skydds
tillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för samma brott
döma till böter. Uttrycket »för samma brott» kan föranleda till uppfattning
en att hovrätten vore förhindrad att, när flera brott föreligga, med till-
lampning av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till någon av på
följderna villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt
barnavårdslagen för ett eller flera av brotten och till böter för brottslighe
ten i övrigt. Detta bör emellertid i vart fall anses tillåtligt enligt en ana
logisk tillämpning av förevarande stadgande. Lagrådet hemställer därför
att uttrycket »för samma brott» utgår ur lagtexten.
333
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 7.%'4
54 kap. 12 §.
Bland de fall, då oavsett brottets svårhetsgrad prövningstillstånd kan
meddelas tilltalad jämlikt 54 kap. 10 § 2, upptages i förslaget, liksom enligt
gällande rätt, att för honom bestämts ny minsta tid för internering (34 kap.
9 § första stycket andra punkten brottsbalken). Med detta fall synes i före
varande hänseende böra likställas att hovrätten beträffande tilltalad som,
efter det han ådömts ungdomsfängelse, blivit övertygad om nytt brott förord
nat att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det nya brottet samt
jämlikt 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken bestämt att
den tilltalade ej må överföras till vård utom anstalt förrän sex månader för
flutit. Lagrådet hemställer alltså att i 54 kap. 12 § andra stycket rätte
gångsbalken efter orden »bestämts ny minsta tid för internering» tillfogas
»eller tillämpats 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken».
Det kan förtjäna påpekas att vissa andra fall av tillämpning av 34 kap.
brottsbalken icke ha nu angivna verkan i fullföljdsavseende. För prövnings
tillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken räcker det således ej
med exempelvis enbart den omständigheten att hovrätten förklarat inter
nering eller ungdomsfängelse, som tidigare ådömts, skola avse även nytt
brott och förordnat att den tilltalade skall återintagas i anstalt (jämför i
detta avseende NJA II 1938 s. 477) eller att hovrätten med stöd av 34 kap.
8 § första stycket brottsbalken förlängt den längsta tid, som ungdoms
fängelse må pågå, eller att hovrätten förordnat att tilltalad, som tidigare
ådömts skyddstillsyn, skall undergå anstaltsbehandling som avses i 29 kap.
3 § brottsbalken. För prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångs
balken kräves i dessa fall att det nya brottet är av den svårhetsgrad att för
brottet är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning.
Vidare må erinras att i fall då den tilltalade ådömts arrest eller disci
plinbot prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas alle
nast för den händelse det ifrågavarande brottet är av den svårhetsgrad som
nyss nämnts, se 93 a § militära rättegångslagen.
Övergångsbestämmelserna
Beträffande andra stycket hemställer lagrådet om sådan jämkning av
lagtexten att personlig inställelseskyldighet vid huvudförhandling i hovrätt
kräves även av den som dömts till straffarbete på kortare tid än sex må
nader.
Godtages lagrådets förslag beträffande 24 kap. 1 § första stycket och
27 kap. 3 §, komma samtliga de lagrum, vartill hänvisning sker i övergångs
bestämmelsernas tredje stycke, att anknyta till det straff som »är stadgat»
för brottet. Som konsekvens härav bör i sistnämnda bestämmelse utsägas
att hänsyn skall tagas till »det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande
är stadgat för brottet».
334
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b
Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare
Lagens rubrik
Lagrådet hemställer att lagens rubrik förkortas, lämpligen till »lag med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare».
1—7 §§.
I anslutning till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken
hemställes att benämningen »åtalseftergift» bibehålies. Bifall härtill föran
leder jämkningar i 1—7 §§, vilka därvid kunna avfattas i nära anslutning
till de motsvarande stadgandena i 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.
För att tydligare utmärka karaktären av fall av åtalseftergift enligt 1 §
senare ledet hemställer lagrådet att lagtexten jämkas därhän, att eftergift
må ske om brottet är av lindrigare art och det uppenbarligen skett av okyn
ne eller förhastande.
Enligt 4 § skall, i vissa fall, åklagaren bereda målsäganden tillfälle att
yttra sig innan han beslutar om åtalseftergift. Då någon motsvarande
bestämmelse ej finnes upptagen beträffande eftergift enligt 20 kap. 7 §
rättegångsbalken och det snarare finnes större anledning att bortse från
målsägandens uppfattning när det gäller behandlingen av unga lagöverträ
dare, hemställer lagrådet att 4 § i förevarande förslag måtte utgå. Bifall
härtill föranleder ändringar i numreringen av de följande paragraferna i
lagförslaget.
13 §.
Lagrådet hemställer, att andra stycket angives avse allmänt åtal mot den
som ej fyllt aderton år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett
år. Med hänsyn till stadgandet i 26 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, att
brott som någon begått innan han fyllt aderton år ej må betraktas som
återfallsgrundande, kommer jämkningen i lagtexten ej att medföra någon
nämnvärd saklig ändring. Det synes emellertid fördelaktigt att i största
möjliga utsträckning använda uttrycket »är stadgat»; jämför vad lagrådet
anfört vid 1 kap. rättegångsbalken.
14 och 15 §§.
Justitieråden Romanus, Digman och Nordström:
I dessa paragrafer behandlas det nya institutet bevistalan. Det är avsett
att rättens avgörande av saken skall ske genom dom, i vilken angives huru-*
vida rätten funnit att den unge begått gärningen eller att så icke blivit
utrett. Fullföljd mot denna dom skall kunna ske i vanlig ordning. Sedan
domen vunnit laga kraft, bör skuldfrågan därmed anses avgjord, bortsett
från fall, då särskilda rättsmedel kunna tillämpas. Det bör sålunda icke
335
rimligen komma i fråga att i fall, då — eventuellt efter fullföljd till högre
rätt — den misstänkte funnits icke övertygad om gärningen, han likval
skulle kunna av myndighet läggas gärningen till last. Någon uttrycklig
regel härom kan dock ej anses erforderlig; det direkta syftet med en fram
ställning från barnavårdsnämnd eller länsstyrelse om bevistalan är ju att
erhålla besked i skuldfrågan.
I remissprotokollet har departementschefen berört frågan om vilka skal
som böra krävas för anhängiggörande av bevistalan jämfört med vad som
kräves för åtal mot den som fyllt 15 år. Av regeln i 14 § följer att anstäl
lande av bevistalan kan — av allmänna hänsyn — underlåtas i fall, då åtal
skulle ansetts påkallat om den misstänkte fyllt 15 år. Däremot synes det
principiellt knappast kunna göras gällande, att bevistalan skulle kunna an
ställas i fall, då åtal ej varit möjligt om den misstänkte fyllt 15 år. Om ex
empelvis i visst fall lika starka misstankar föreligga mot en 14-åring och en
16-åring att endera av dem eller båda tillsammans begått visst brott, lärer
det knappast kunna sägas att bevisningen är så svag att talan endast kan
föras mot 14-åringen. Det nu anförda torde dock väsentligen endast ha
teoretiskt intresse, då prövningen av frågan huruvida tillräckliga skäl
för åtal föreligga alltid måste ske med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet och någon exakt jämförelse mellan skilda fall därför knap
past är möjlig.
Lagrådet:
Det synes angeläget att hänvisningen i 15 § första punkten får om
fatta även bestämmelserna i brottsbalken om åtalspreskription. Vidare tor
de även i fråga om förevarande bestämmelse uttrycket brott, för vilket
är stadgat fängelse i mer än ett år, vara att föredraga; jämför vad lagrådet
anfört vid 13 §. Med hänsyn till det nu sagda hemställer lagrådet, att i
första punkten av 15 § utsäges att om bevistalan skall vad som galler be
träffande allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett
år, äga motsvarande tillämpning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Samordningen av bestämmelserna om disciplinstraff i brottsbalken och
lagen om disciplinstraff för krigsmän synes ej vara helt konsekvent genom
förd. Detta förhållande medför viss brist på överskådlighet. Problemet, som
torde ha praktisk betydelse särskilt för dem som ha att tillämpa lagen om
disciplinstraff, har berörts i remissprotokollet samt av lagrådet i prop.
1962:10 C s. 573—574. Oavsett att, såsom departementschefen uttalar, en
omarbetning av disciplinstrafflagen kan komma till stånd framdeles, anser
lagrådet att följande jämkningar böra ske i förslaget.
De grundläggande bestämmelserna om disciplinstraff finnas i 32 kap. 6
och 7 §§ brottsbalken. Där stadgas bland annat vilka disciplinstraffen äro
336
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
samt de gränser inom vilka dessa straff kunna bestämmas. Medan å ena
sidan nu föreslås att i 1 § lagen om disciplinstraff bibehålla bestämmelsen
om vilka disciplinstraffen äro, föreslås å andra sidan att föreskrifterna
om gränserna inom vilka straffen kunna bestämmas skola utgå ur 4 och 6 §§.
För sammanhanget i lagen är det av värde att i 1 § angives vilka disciplin
straffen äro. Emellertid bör bestämmelsen anknytas till brottsbalken genom
att i paragrafen angives att disciplinstraff för krigsmän, enligt vad i 32 kap.
brottsbalken stadgas, äro arrest och disciplinbot. En sådan formulering har
det praktiska värdet att man vid läsning av lagen får en erinran om de
grundläggande bestämmelserna i brottsbalken vilka äro nödvändiga för att
förstå lagens innehåll.
I 8 § andra stycket av förslaget torde uttrycket »såframt ej fängelse ådö
mes» böra jämkas till »såframt ej svårare straff ådömes». Genom denna
formulering blir det tydligt att även fall, då suspension eller avsättning
ådömes, äro undantagna.
I 32 kap. 7 § brottsbalken sägs, att om ådömande av disciplinstraff i stäl
let för böter stadgas i särskild lag. I 24 a § lagen om villkorlig dom finnes nu
en bestämmelse att, om med stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för
krigsmän disciplinstraff ådömes i stället för böter som avses i 1 a § lagen
om villkorlig dom, vad i 24 § samma lag är stadgat om att nöjdförklaring
enligt lagen inbegriper jämväl böter som ådömts jämlikt 1 a § skall äga
motsvarande tillämpning beträffande disciplinstraffet. Ett motsvarande
stadgande torde, i överensstämmelse med vad lagrådet uttalat i prop. 1962:
10 C s. 585, böra upptagas i förevarande lag, förslagsvis såsom 12 §.
Stadgandet bör angiva att, om disciplinstraff med stöd av 27 kap. 2 § eller
28 kap. 2 § brottsbalken ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn,
skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplin
straffet.
Bifall till vad lagrådet hemställt beträffande 1 och 12 §§ föranleder änd
ring av lagförslagets ingress.
Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar
28 §.
Tjänstefel är enligt 20 kap. brottsbalken beteckningen för brott som av
ses i 4 §. I förevarande paragrafs första stycke förekommer emellertid uttryc
ket i en mer vidsträckt bemärkelse. Det avser nämligen här även ämbets
brott som i brottsbalken behandlas i andra paragrafer av nämnda kapitel.
Lagrådet får därför föreslå, att ordet tjänstefel utbytes mot ordet ämbets
brott. Sker detta, måste motsvarande ändring göras även i paragrafens tred
je stycke.
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
337
Lagen angående ändring i lagen om nykterhetsvård
15 §.
I andra stycket av förevarandc lagrum torde i tydlighetens intresse före
orden »funnits skyldig till minst» böra inskjutas »genom lagakraftvunnen
dom». Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att här även avses be
slut i disciplinmål.
Lagen angående ändring i lagen om utlämning för brott
11
§.
Liksom i 4 § förevarande lag samt 2, 6 och 17 §§ nordiska utlämnings-
lagen bör i denna paragraf användas uttrycket »brott, för vilket är stadgat»
i stället för »brott, varå kan följa».
Lagen om ändring i konkurslagen och lagen angående ändring i lagen om
ackordsförhandling utan konkurs
Den förändring i fråga om bedömandet av de psykiskt abnorma lagöver
trädarna, som brottsbalken innebär, har givit anledning till jämkningar i
151, 160 och 166 §§ konkurslagen samt 1, 10, 24 och 32 §§ lagen om ackords
förhandling utan konkurs. Mot dessa jämkningar är ingen erinran att gö
ra. Emellertid synes det lämpligt att samtidigt vissa lagrum i de båda
lagarna på det sätt ändras att överensstämmelse vinnes med de beteckning
ar å gäldenärsbrott, som kommo till stånd redan genom reformen av för-
mögenhetsbrotten 1942 och nu skola gälla också enligt 11 kap. brottsbal
ken.
I 151 § 3) konkurslagen skulle i enlighet med det sagda stadgas att
ackordsförslag ej må upptagas till behandling, om gäldenären funnits skyl
dig till oredlighet mot borgenärer. Motsvarande ändring bör göras i 160 §
första stycket, 166 § tredje stycket och 172 § konkurslagen ävensom i 1 §
andra stycket, 10 § andra stycket, 12 §, 24 § första stycket, 32 § tredje
stycket samt 37 § ackordsförhandlingslagen. Detta föranleder ändringar
även i lagförslagens ingresser.
Lagen om ändring i militära rättegångslagen
87 §.
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken
hemställer lagrådet att i förevarande paragrafs första stycke uttrycket
338
»misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott
varå kan följa fängelse i mer än ett år» utbytes mot uttrycket »misstänkt
för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning».
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
Lagen om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.
I 5 § andra stycket av förslaget meddelas föreskrifter om att saken under
vissa förhållanden kan avgöras utan hinder av vad som eljest gäller om
parts personliga inställelse, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och,
i brottmål, anledning ej förekommer att döma till annan påföljd än böter
eller disciplinstraff. Med hänsyn till att motsvarande bestämmelse i 46 kap.
15 § andra stycket rättegångsbalken enligt remissförslaget omfattar hithö
rande fall, såvitt angår brottmål, synes undantagsbestämmelsen i förevaran
de lag kunna begränsas till att avse tvistemål. Bestämmelsen torde kunna
formuleras så, att om i tvistemål part på grund av förhållanden som nyss
nämnts är förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, saken må, om
den finnes kunna nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras utan hinder av
vad eljest gäller om sådan inställelse.
Övriga förslag
Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
339
Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 no
vember 1963.
Närvarande:
justitieråden Romanus,
Digman,
Nordström,
regeringsrådet Hegrelius.
Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedeparteinentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats
rådet den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle inhämtas över upprättade förslag till lagstiftning angående införan
de av brottsbalken m. m. I denna lagstiftning ingick ett förslag till lag om
verkställighet av bötesstraff.
Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Nyman.
Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.
Förslaget i allmänhet
Den nu föreslagna lagen, som avser att ersätta 1937 års lag i ämnet, upp
tar de ändrade bestämmelser som föranledas av brottsbalkens ikraftträdan
de den 1 januari 1965. I samband härmed ha vissa ytterligare ändringar
föreslagits i de nuvarande reglerna. Härmed anses det omedelbara behovet
av ändringar och kompletteringar i de gällande bötesverkställighetsregler-
na ha blivit tillgodosett. Departementschefen påpekar emellertid att en yt
terligare reformering av dessa kan komma att övervägas.
Lagrådet, som i princip finner bestämmelserna i det föreliggande försla
get kunna godtagas i det aktuella läget, vill understryka att på åtskilliga
punkter tveksamhet kan råda om vad som på lång sikt är den bästa lös
ningen och att det därför är angeläget att lagens bestämmelser i ett senare
sammanhang upptagas till allmän översyn.
4 §.
När i denna paragraf — liksom i 5 § — talas om att böter i vissa fall icke
må uttagas, lärer detta uttryck avse hela betalningsskyldigheten och alltså
innebära hinder såväl mot indrivning som mot mottagande av betalning för
böterna (se NJA II 1952 s. 517).
5 §•
Enligt denna paragraf äger rätten under vissa förutsättningar förordna,
att böter »eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat» icke må uttagas. Lag
340
rådet hemställer att de citerade orden uteslutas såsom obehövliga. Den av
sedda situationen kan föreligga även i andra fall — t. ex. sådana som be
handlas i 4 § — utan att det uttryckligen nämns i lagtexten; i båda stad-
gandena åsyftas, när böter delvis betalats, endast den del som återstår obe-
talad.
Lagrådet vill vidare framhålla, att bestämmelserna i 5 § icke avse det fall,
som angives i 11 § första stycket sista punkten. Detta lärer med tillräcklig
tydlighet framgå av att den i 5 § angivna förutsättningen — att böter enligt
bestämmelse i denna lag ej kunna förvandlas — icke kan anses föreligga
när hindret, såsom i angivna fall enligt 11 §, beror på den ståndpunkt som
intagits av styrelsen för viss anstalt eller ungdomsvårdsskola.
6
§.
Lagrådet hemställer att första punkten i paragrafen gives den lydelsen,
att böter ej må indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlings-
straff ålagts. Genom denna formulering — vilken ansluter sig till det nu
varande stadgandet i 5 § i 1937 års bötesverkställighetslag — blir det otve
tydigt att endast positivt beslut i fråga om förvandling av böter har an
givna verkan. Det är ej avsett i remissförslaget att eftergift av förvandlings-
straff enligt 17 § skall medföra sådan verkan.
Förslagets bestämmelser i 6 och 22 §§ att betalning av böter efter för-
vandlingsbeslutet men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet på
börjats skall kunna medföra nedsättning i eller bortfallande av förvand
lingsstraffet innebär att man inför ett nytt system inom bötesverkställighe-
ten. Tidigare framförda betänkligheter beträffande verkningarna av ett så
dant system kunna visserligen ej anses vederlagda. Lagrådet vill emellertid
ej motsätta sig att det nu föreslagna systemet prövas.
10
§.
Det torde innebära ett avsteg från den eljest tillämpade metoden i lag
stiftningen beträffande böter och deras förvandlingsbarhet att här ifråga
varande förbud mot förvandling ej upptagits i anslutning till den bestäm
melse, vari det ifrågavarande bötesstraffet förekommer. Det hade sålunda
varit önskvärt, att förvandlingsförbudet upptagits i 33 kap. 2 § brottsbalken.
Placeringen av bestämmelsen därom har emellertid, med den utformning
5 § i förslaget erhållit, även en materiell innebörd. Detta lagrum avser så
lunda endast böter som enligt bestämmelse »i denna lag» icke kunna för
vandlas. Förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i 5 § att bötes
belopp ej må uttagas är att uttagande av böterna skulle vara till synnerligt
men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin för
sörjning; förordnande enligt 5 § må dock ej meddelas, därest omständig
heterna föranleda till antagande att verkställighet av bötesstraffet erford
ras för den bötfälldes tillrättaförande eller från allmän synpunkt. Enligt 33
kap. 2 § brottsbalken skall emellertid dömas till böter endast om det
finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
341
Under sådana förhållanden torde det endast i sällsynta undantagsfall kun
na bliva rum för tillämpning av bestämmelserna i 5 § i fall av förevarande
slag. Dessa fall torde betingas av sådana hänsyn att nådeinstitutet kan till-
lämpas.
De nu berörda spörsmålen äro dock av den natur att en ändring i den
nyligen antagna brottsbalken ej framstår såsom nödvändig. Lagrådet vill
därför ej yrka att ändring nu sker. Frågan förtjänar emellertid att ytter
ligare övervägas vid en allmän översyn av bötesverkställighetslagen.
11 §.
De i andra stycket upptagna inskränkningarna i fråga om förvandling
av böter, vilka ådömts den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå
fängelse i två år eller däröver, sakna motsvarighet i gällande lag. Konse
kvenserna av stadgandet äro svåra att överblicka. I åtskilliga situationer
måste domstolarna beakta dessa inskränkningar, när det gäller att bestäm
ma påföljd för brott. Det hade därför varit önskvärt att konsekvenserna
närmare utretts och att förslaget blivit föremål för remissbehandling. I det
ta sammanhang må erinras om att ett liknande förslag år 1938 avvisades
av dåvarande chefen för justitiedepartementet under åberopande bl. a. av
att vid tillämpning i praxis av de föreslagna reglerna skulle uppkomma av
sevärda svårigheter (se prop. 1938: 191 s. 63, NJA II 1938 s. 563).
I motiven till brottsbalken (prop. 1962: 10 C s. 168) uttalas, att ett sär
skilt skäl att med stöd av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till
böter vid sidan av fängelse är, att de böter som ifrågakomma ej få för
vandlas. Det förvandlingsförbud varom nu är fråga är uppenbarligen av
annan art än de som åsyftas i detta uttalande och får icke leda till att
böter ådömas vid sidan av fängelsestraffet; förbudet kan tvärtom utgöra
ett skäl mot att, när långvarigt fängelsestraff ådömes, begagna den formella
möjligheten att vid sidan därav döma till böter, vilka som en följd av det
nu berörda stadgandet icke kunna förvandlas.
För det fall att någon, efter det han dömts till långvarigt fängelsestraff
men innan verkställigheten därav börjat, skall dömas för brott som endast
är belagt med böter, synes förslaget kunna medföra betänkliga konsekven
ser. Domstolen har då i regel att välja mellan att förordna att fängelsestraf
fet skall avse jämväl det andra brottet och att döma särskilt till böter för
detta brott. Det måste då förutses att dessa böter ej komma att kunna för
vandlas. Böterna kunna visserligen indrivas, men då böter endast undan
tagsvis torde kunna uttagas genom utmätning eller införsel hos det klientel
varom här är fråga, kommer förvandlingsförbudet i regel att innebära att
böterna komma att sakna varje reell betydelse.
Som ett ytterligare exempel på komplikationer, som kunna uppkomma
vid tillämpningen av det nu föreslagna förbudet, må nämnas de i remiss
protokollet berörda fallen, då fängelsestraff ådömes i samband med undan
röjande jämlikt 34 kap. 1 § 3 brottsbalken av villkorlig dom eller skydds
tillsyn, som varit förenad med böter enligt 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §.
Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b
342
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i
I gränsfallen kunna egendomliga resultat uppkomma. Om sålunda den
som skall undergå ett eller flera fängelsestraff om tillhopa ett år 11 måna
der tillika är ålagd förvandlingsstraff om t. ex. 90 dagar, kommer han att
få avtjäna alla de nämnda påföljderna. Om åter ytterligare ett fängelse
straff å en månad tillkommer, bortfaller förvandlingsstraffet med påföljd
att den sammanlagda strafftiden blir kortare än i det förstnämnda fallet.
Från systematisk synpunkt kan det verka vilseledande att, ehuru 34
kap. brottsbalken reglerar fall av sammanträffande på verkställighetssta-
diet av förvandlingsstraff med fängelse på livstid (11 §), ungdomsfängelse
(12 §) och internering (13 §), i förevarande lag givas ytterligare regler
om sammanträffande av förvandlingsstraff med fängelse.
Det är givet att de i det föregående antydda invändningarna mot förslaget
minska i styrka när, såsom i förslaget, minimigränsen för det fängelsestraff,
som skall ha ifrågavarande verkan, satts så högt som till två år. När det
gäller mycket långa fängelsestraff bliva också de praktiska skäl, som tala
för förslaget, mera påtagliga. Lagrådet anser därför förslaget kunna god
tagas såsom ett provisorium i avbidan på en mera allmän översyn av hit
hörande bestämmelser.
I förtydligande syfte hemställer emellertid lagrådet att bestämmelsen an-
gives gälla den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som
ådömts på viss tid, minst två år.
För de fall som avses i andra stycket torde i själva lagtexten böra angi
vas vem befogenheten att påkalla förvandling av böter, som ådömts efter
intagningen men före utskrivningen, skall tillkomma.
16 §.
Denna paragraf behandlar sättet för avräkning av delbetalning, då flera
bötesstraff förvandlas, övervägande skäl synas tala för att den av departe
mentschefen för sådant fall föreslagna regeln, att betalningen i första hand
skall avräknas å det äldsta av straffen, bör godtagas. Vid tillämpning av
regeln synes — i analogi med vad som gäller i fråga om preskription — da
gen då bötesbeslutet vann laga kraft böra vara avgörande. Ha två eller flera
bötesbeslut vunnit laga kraft samma dag, synes valet mellan dem böra ske
så, att betalningen i första hand avräknas å straff med lägsta dagsbot; nå
gon uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes icke erforderlig.
Ur protokollet:
Stig Granqvist
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
343
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 november 1963.
Närvaran de:
Statsministern
E
rlander
,
ministern för utrikes ärendena
N
ilsson
,
statsråden
S
träng
, A
ndersson
, L
ange
, L
indholm
, K
ling
, S
koglund
, E
denman
,
J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, H
olmqvist
, A
spling
, P
alme
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che
fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 19 november
1963 avgivna utlåtanden över den 5 juni 1963 till lagrådet remitterade för
slag till
1) lag om införande av brottsbalken,
2) lag om ändring i giftermålsbalken,
3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken,
4) lag om ändring i rättegångsbalken,
5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare,
6) lag om verkställighet av bötesstraff,
7) lag om straff för folkmord,
8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin
straff för krigsmän,
9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar,
10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry
tande av havandeskap,
11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise
ring,
12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre-
ring,
13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykter-
hetsvård,
14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut
lämning för brott,
15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864
(nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet,
16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64)
om handelsbolag och enkla bolag,
344
Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964
17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in
skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i
vissa bolag,
18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa
bestämmelser om sjöfynd,
19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fond-
kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,
20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med
vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper,
21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning
i allmän flottled,
22) lag om ändring i konkurslagen,
23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackords-
förhandling utan konkurs,
24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt,
25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant
rätt i spannmål,
26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77)
om försäkringsavtal,
27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)
om tillsyn över stiftelser,
28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 115) om bostadsrättsföreningar,
29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets
tidens begränsning,
30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131),
31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods,
32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt,
33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350),
34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss
panträtt i spånadslin och hampa,
35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313),
36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945
(nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.,
37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds
straff i vissa fall då riket är i krig,
38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472),
39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbets-
ansvar för vigselförrättare i vissa fall,
40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord
ningen den 10 juni 1949 (nr 340),
41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr
341) om explosiva varor,
42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om
pantlånerörelse,
43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),
44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr
279) ,
45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr
280) ,
46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1
juni 1956 (nr 236),
47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni
1956 (nr 306),
48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr
132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången
vid krig eller krigsfara m. in.,
49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning
för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 408) om behörighet av utöva läkaryrket,
53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960
(nr 418) om straff för varusmuggling,
54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr
180) om tillverkning av sprit och vin,
55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr
655) om undanförsel och förstöring, samt
56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120)
om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.
Föredraganden anför följande.
Lagen om införande av brottsbalken
Vid förslagets remitterande till lagrådet har jag uttalat, att regler om
strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas i promulgationslagstiftningen
och icke ges vidare avfattning än som betingas av de problem, som förelig
ger när brottsbalken skall sättas i kraft. De principer, som ligger till grund
för bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen, skulle emeller
tid i viss utsträckning kunna tänkas bli analogiskt tillämpade vid ändringar
i kriminallagstiftningen såväl i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande
som efter det balken trätt i kraft.
Lagrådet har funnit det angeläget att de principer varom här är fråga
kommer till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. Därför har
lagrådet förordat, att vissa bestämmelser i den föreslagna promulgations
lagen ges generell karaktär.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
345
346
Ehuru regler av allmän innebörd och räckvidd i ifrågavarande hänseende
enligt min mening rätteligen har sin plats i lagstiftning av annan karaktär
än förevarande, vill jag, med den avgränsning av den generella giltigheten
som lagrådet föreslagit, icke motsätta mig, att promulgationslagens regler
ges direkt tillämplighet också i andra fall än de som aktualiseras av brotts
balkens ikraftträdande.
Viktigast är härvid de principer, som inskrivits i förslagets 5 §. Lagrådet
har här även föreslagit en omkastning av det remitterade förslagets lös
ning av frågan om gammal eller ny lags företräde i de fall, då ej principen
om tillämpning av den lindrigare lagen ger utslag. Då den bedömning av de
praktiska för- och nackdelarna som lagrådet gjort synes kunna godtagas har
jag funnit mig böra tillmötesgå lagrådets önskemål om ändrad utformning
av 5 § i förevarande hänseende. Jag får därför förorda, att de tre första
styckena i paragrafen med endast en mindre redaktionell jämkning ges det
innehåll som lagrådet föreslagit.
Lagrådet har förordat, att bestämmelsen om förverkande i 5 § sista styc
ket i det remitterade förslaget får utgå. Det är emellertid att märka, att en
ligt brottsbalkens terminologi förverkande är varken straff eller påföljd.
I och för sig är det ej givet, att frågan om tillämpning av gammal eller ny
lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som be
träffande straff. Jag anser mig därför icke kunna biträda vad lagrådet i
denna del förordat. Hänvisningen till brottsbalkens förverkanderegler tor
de dock böra begränsas till att avse 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§; för tillämpningen
av 36 kap. 3 § torde ej fordras särskild övergångsbestämmelse.
Vad lagrådet föreslagit beträffande 4 § anser jag mig kunna tillstyrka.
Härav föranledes en jämkning i 9 §.
Lagrådets förslag till förtydligande av 6 § första stycket torde böra god
tagas. Det må emellertid framhållas, att paragrafen torde få sin största
betydelse i fall, då det nya brottet begåtts efter den 1 januari 1965. Även
lagrådets hemställan att andra stycket i 6 § ändras så att regeln begränsas
till att gälla i annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den
1 januari 1965 finner jag mig kunna godtaga. Jag vill emellertid framhålla,
att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma med den av lagrådet för
ordade ordningen, om den tilltalade, när målet skall avgöras i högre in
stans, efter den 1 januari 1965 i annat mål genom lagakraftvunnen dom
dömts till påföljd. Det i samma stycke förordade redaktionella tillägget
»med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs» torde böra göras.
De ändringar som lagrådet föreslagit beträffande övriga §§ torde böra ge
nomföras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964
Lagen om ändring i rättegångsbalken
Mot lagrådets vid 1 kap. redovisade förslag beträffande användningen av
uttrycken »kan följa» och »är stadgat» bär jag i princip ingen erinran att
göra.
Skälen att i 20 kap. 7 § och övrig lagstiftning ej använda termerna »ef
347
tergiva åtal» och »åtalseftergift» har jag utförligt redovisat när förslaget
remitterades till lagrådet. Vad lagrådet anfört har ej övertygat 111ig om
lämpligheten av att ändra förslaget i förevarande avseende.
Lagrådet har uttalat att för åklagares beslut att icke tala å brottet bör i
normala fall krävas, att den misstänkte erkänt brottet. Jag kan instämma
häri men vill härtill understryka, att frågan om utredningens fullständig-
liet bör prövas i enlighet med de synpunkter som framlades när förslaget
remitterades och att krav på erkännande ej kan uppställas som någon ovill
korlig regel.
I anslutning till sin genomgång av användningen av uttrycken »kan följa»
och »är stadgat» har lagrådet påpekat, att genom det remitterade förslaget
en utvidgning skulle ske av kretsen av de brott för vilka häktning skall
kunna äga rum, om övriga förutsättningar för häktning föreligger, och fö
reslagit en gränsdragning som bland annat innebär, att häktningsmöjlig-
heterna i vissa fall inskränkes i förhållande till vad som gäller för närva
rande samtidigt som möjligheterna härtill utvidgas framför allt inom spe
cialstraffrätten. Den avgränsning som lagrådet föreslagit finner jag mig
kunna godtaga. 24 kap. 1 § och i överensstämmelse därmed 27 kap. 3 § tor
de därför böra avfattas i enlighet med lagrådets förslag.
Vid framläggande av de i det remitterade förslaget upptagna omröst-
ningsreglerna i 29 kap. 2 § stod det klart, att reglerna ej täcker alla situa
tioner och att problem utöver de i lagtexten behandlade kan tänkas upp
komma. Det ansågs emellertid icke påkallat att i förevarande samman
hang ge reglerna en vidlyftigare avfattning än för närvarande. Lagrådets
förslag innebär en icke obetydlig utbyggnad av omröstningsreglerna. Det
kan vara föremål för tvekan, om behov föreligger att så långt som skett
reglera olika omröstningssituationer. Emellertid är det obestridligt, att de
genom brottsbalken ökade valmöjligheterna i fråga om påföljdsbestämning
i större utsträckning än för närvarande kan ge upphov till komplicerade
omröstningssituationer. De av lagrådet föreslagna reglerna lämnar mera i
detalj gående anvisningar än det remitterade förslaget. Jag anser mig
kunna acceptera den av lagrådet föreslagna utbyggnaden av förevarande
paragraf.
Förslaget om jämkning av andra stycket i övergångsbestämmelserna kan
jag ej biträda. Avsikten med den av mig föreslagna formuleringen är att
den nya gränsen i fråga om frihetsstraffets längd skall gälla redan från
brottsbalkens ikraftträdande.
Mot vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om rättegångsbalkens regler
har jag ej någon invändning.
Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga
lagöverträdare
Den föreslagna förkortningen av lagens rubrik torde böra godtagas.
Såsom anförts vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan jag ej acceptera lag
rådets förslag i fråga om beteckningen åtalseftergift.
Ktimjl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b
348
Icke heller finner jag mig kunna godtaga förslaget till tillägg i 1 § att
brottet skall vara av lindrigare art för att åklagare skall få besluta att ej
tala därå.
I enlighet med vad lagrådet föreslagit torde 4 § böra utgå och följande
paragrafer omnumreras.
Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förevarande lagförslag föran
leder icke någon invändning från min sida. Förslaget bör därför ändras i
enlighet härmed.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b
Lagen om verkställighet av bötesstraff
Vad lagrådet föreslagit i sitt utlåtande över detta lagförslag anser jag
mig kunna tillstyrka med endast det undantaget, att jag ej finner anled
ning att i 11 § andra stycket göra något tillägg angående befogenheten att
påkalla förvandling av böter.
I detta sammanhang vill jag föreslå en ändring av första stycket av 11 §
i det till lagrådet remitterade förslaget. Enligt vad jag numera erfarit, har
cheferna för inrikesdepartementet och socialdepartementet för avsikt att
föreslå sådana ändringar, att de bestämmelser, som finns angående intag
ning i tvångsarbetsanstalt, icke kommer att vara i kraft den 1 januari 1965.
Med uttrycket arbetsanstalt i den föreslagna lagtexten avses tvångsarbetsan
stalt eller den form av anstalt, som kan komma att ersätta tvångsarbets
anstalt.
Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän
Vad lagrådet föreslagit beträffande denna lag kan jag biträda.
Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av
könss jukdomar
Mot vad lagrådet anfört har jag icke någon erinran. Därför bör 28 §, med
viss ytterligare redaktionell jämkning, ges den avfattning som lagrådet fö
reslagit.
Lagen om ändring i militära rättegångslagen
Lagrådets förslag i fråga om 87 § torde böra godtagas.
I anslutning till lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträf
fande underåriga lagöverträdare har lagrådet påpekat, att uttrycket efter
gift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen. Uttryckssät
tet i denna paragraf torde böra ändras i överensstämmelse med vad som
föreslagits angående 20 kap. 7 § rättegångsbalken.
Övriga förslag
Vad lagrådet föreslagit torde böra genomföras.
Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten få vidtagas vissa
mindre, redaktionella jämkningar.
349
Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå 1964 års riksdag att antaga de i enlighet med det anförda ändrade
lagförslagen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964
Med bifall till vad föredraganden sålunda med in
stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj:t Konungen att till 1964 års riks
dag skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Margit Hirén
350
Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A
Innehållsförteckning
Proposition till riksdagen den 29 november 1963 .........................
1
Propositionens huvudsakliga innehåll ...................................................
3
Lagtext ............................................................................................................
5
Remiss till lagrådet den 5 juni 1963
....................................................... 98
Förslag till lag om införande av brottsbalken....................................... 99
Förslag till ändringar i giftermålsbajken och ärvdabalken ............... 123
Förslag till ändring i rättegångsbalken................................................... 123
Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande
underåriga lagöverträdare.......................................................................
153
Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff................................... 172
Förslag till lag om straff för folkmord ............................................... 202
Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän...........205
Förslag till ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar ........................................................................................ 207
Förslag till ändring i lagen om avbrytande av havandeskap ______ 210
Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastre-
ring ............................................................................................................ 213
Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård................................... 213
Förslag till lag om ändring i lagen om utlämning för brott...........218
övriga lagförslag ........................................................................................ 219
Departementschefens hemställan............................................................... 223
Lagtext ............................................................................................................ 227
Utdrag ur protokollet över justitiedepartementsärenden den 29 no
vember 1963
.......................................................................................................
343
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
6305
X
9