RH 1995:31

G.L., född 1945, dömdes 1993 för grovt bedrägeri till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling. I domen förpliktades han att utge skadestånd till 41 målsäganden med sammanlagt 340 730 kr 90 öre. Som skäl för påföljdsvalet anförde tingsrätten bl.a. att G.L. led av en allvarlig psykisk störning och att gärningarna begåtts under inflytande av denna störning.

Kronofogdemyndigheten i Blekinge län, Karlshamnskontoret, (1994-07-15, Rolf Löfberg) avslog en av G.L. gjord ansökan om skuldsanering och anförde: Med hänsyn till det sätt på vilket huvuddelen av Era skulder uppkommit, finner kronofogdemyndigheten att det inte är skäligt att Ni beviljas skuldsanering (4 § 2. skuldsaneringslagen).

G.L. överklagade beslutet och yrkade att tingsrätten skulle återförvisa ärendet till kronofogdemyndigheten för inledande av skuldsanering.

Ronneby tingsrätt (1994-10-10, lagmannen Jan Bergendal) fastställde kronofogdemyndighetens beslut och anförde i skälen:

Av kronofogdemyndighetens akt framgår följande: G.L. försattes den 27 mars 1991 i konkurs. Enligt konkursbouppteckningen hade han tillgångar om 154 000 kr och skulder om ca 918 000 kr, varav 880 000 kr oprioriterade. De sistnämnda fick utdelning om 22,3425 procent. Sedan den 1 oktober 1992 är G.L. sjukpensionär. Karlskrona tingsrätt dömde G.L. den 18 oktober 1993 för grovt bedrägeri i 64 fall under tiden september 1988 - februari 1991 till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk behandling. Enligt ett s.k. utvidgat läkarintyg enligt 7 § personundersökningslagen av överläkaren G.K. hade han begått gärningarna under inflytande av en allvarlig psykisk störning. Gärningarna bestod enligt åtalet i att G.L. medelst vilseledande om såväl sin betalningsvilja som betalningsförmåga förmått 65 företag och enskilda personer att till honom utlämna varor och tjänster för sammanlagt 694 422 kr. G.L. erkände gärningarna och medgav de enskilda anspråken från 42 målsägande utom i ett fall, avseende en hyresskuld om 4 350 kr. I det fallet ogillades yrkandet om ansvar och skadestånd, men i övrigt bifölls talan.

G.L. har hörts vid muntlig förhandling i rätten och uppgivit: Han hade svårt att fullgöra sin underhållsskyldighet mot en son och drog därför på sig kontokortsskulder och andra skulder. Under 1984 fick han ett sammanbrott och slutade betala. Tidigare hade han i olika perioder varit intagen för psykiatrisk vård. På grund av sin psykiska sjukdom och desperata situation började han helt sanslöst att beställa varor och tjänster som han inte hade någon nytta av. Detta pågick ända till dess kronofogdemyndigheten gjorde utmätning hos honom i början av 1991, då han vaknade till liksom ur en dimma. I den följande konkursen såldes den egendom han skaffat sig och som blivit utmätt, så att borgenärerna fick viss utdelning. Några nya skulder har han inte skaffat sig efter konkursen. Hans sammanlagda skuldbörda är nu strax under en miljon kr. Härav är 200 000 kr skuld till Studiestödsnämnden som han avbetalar med 540 kr per månad och kanske ytterligare någon. De övriga gamla skatteskulderna har han betalt eller förmått fordringsägarna att skriva av. Även några av skadeståndsfordringarna i domen har skrivits av, men de flesta kvarstår. På en av dem avbetalar han 150 kr per månad. - I pension får han brutto 9 814 kr och i bostadsbidrag 539 kr per månad. I skatt betalar han 2 258 kr och hyran är 2 652 kr per månad. För de kvarstående skulderna får han fortlöpande kravbrev, vilket han finner oerhört pressande. Enligt föreskriften i domen går han var 14 dag till den psykiatriska öppenvården för samtal och medicin. Det är av utomordentlig betydelse för hans fortsatta existens och psykiatriska rehabilitering att de omfattande och betungande skulderna blir sanerade.

Vad gäller G.L:s psykiska störning anförde doktor G.K. i sitt intyg sammanfattningsvis bl.a. följande: Retrospektivt kan schizofrenimisstanken från slutet av 60-talet och början av 70-talet knappast bekräftas. Exploranden företer däremot tecken på djupgående neurotiska symtom av hypokondrisk och depressiv natur samt tecken på djupgående personlighetsstörning NUD med drag av flera olika specifika personlighetsstörningar samtidigt. Dessa störningar får sammantaget bedömas såsom en allvarlig psykisk störning i lagens bemärkelse. De aktuella gärningarna har begåtts under inflytande av denna allvarliga psykiska störning. Den allvarliga psykiska störningen föreligger även vid undersökningstillfället. Störningen är av sådant slag att i dagsläget psykiatrisk behandling i öppen vård är tillfyllest och indicerad.

Enligt 4 § skuldsaneringslagen får, såvitt nu är i fråga, skuldsanering beviljas en gäldenär, om det är skäligt med hänsyn till hans personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom. Därvid skall beaktas bl.a. omständigheterna vid skuldernas tillkomst.

I lagens förarbeten diskuteras i vilken mån man vid den allmänna skälighetsbedömningen som alltså skall företagas skall beakta att gäldenären gjort sig skyldig till grövre brottslighet. Departementschefen uttalar (prop 1993/94:123 s. 90) att det finns anledning att ta allvarligt på frågan och att det allmänna förtroendet för ett skuldsaneringsinstitut skulle riskera att rubbas, om den som dömts för exempelvis omfattande bedrägerier eller gäldenärsbrott skulle kunna erhålla skuldsanering. Ett brottsligt förflutet, särskilt om det avser s.k. ekonomisk brottslighet bör, fortsätter departementschefen, givetvis vara en omständighet som starkt talar mot att ifrågavarande person skall beviljas skuldsanering. I ett senare avsnitt (s. 100 ff) diskuteras skuldsanering beträffande sådana skadeståndsfordringar som grundar sig på brott och sägs att sådana normalt bör hindra skuldsanering. Undantagsfall sägs kunna tänkas, t ex där skadeståndet utgör endast en mindre del av gäldenärens samtliga skulder.

De skulder för vilka G.L. nu söker skuldsanering har till betydande del uppkommit genom grova bedrägerier. Det står därför klart att han, om han varit psykiskt frisk, inte skulle ha kunnat beviljas skuldsanering. Frågan blir då om så likväl kan ske på grund av att han begått brotten under inflytande av allvarlig psykisk störning och att denna alltjämt består.

Frågan berörs inte i lagens förarbeten. Där sägs emellertid (s. 99) att det rent principiellt inte skall spela någon roll hur ett fordringsanspråk har uppkommit; ett skuldsaneringsförfarande skall inte användas för att jämka eventuellt oskäliga avtalsvillkor eller för att tolka innebörden i gäldenärens förpliktelser eller liknande. Detta uttalande tyder på att man inte skall ta hänsyn till att skadeståndsfordringarna mot G.L. måhända kunde ha jämkats enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen eller att vissa fordringsanspråk kanske kunde ha begränsats enligt 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under påverkan av psykisk störning. Principen om likabehandling av fordringar vid skuldsanering hindrar emellertid inte att gäldenärens psykiska status beaktas vid den allmänna skälighetsbedömning som skall föregå beslutet om skuldsanering skall inledas. Att så skall ske ligger redan i föreskriften att skuldsanering skall vara skälig med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden.

Tingsrätten väger alltså in G.L:s psykiska störning vid skälighetsbedömningen. Mot bakgrund av den omfattande brottsligheten och den psykiska störningens art anser emellertid tingsrätten i likhet med kronofogdemyndigheten att det inte är skäligt att inleda skuldsanering. Kronofogdemyndighetens beslut skall alltså fastställas.

G.L. överklagade tingsrättens dom och vidhöll sitt yrkande om skuldsanering.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-02-21, hovrättslagmannen Trygve Hellners samt hovrättsråden Göran Petersson, referent, och Jan E Ohlsson) biföll överklagandet och anförde:

I målet föreligger den situationen att gäldenärens skuldbörda väsentligen består av skadestånd som han av domstol förpliktats utge i samband med att han dömts till ansvar för ett stort antal bedrägeribrott. I likhet med tingsrätten anser hovrätten att skuldsanering normalt inte skall komma i fråga i fall av sådant slag. Vad som föranleder ytterligare överväganden rörande tillämpning av skuldsaneringslagen i G.L:s fall är det förhållandet att han i brottmålet med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken särbehandlats på grund av att han begått brotten under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Det förtjänar redan här att påpekas att skadeståndsskyldigheten ålagts honom i anledning av att målsägandenas talan medgetts och alltså utan att fråga om jämkning av denna skyldighet enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) aktualiserats i målet.

I förarbetena till skuldsaneringslagen har klargjorts att skadeståndsfordringar på grund av brott inte utgör något absolut hinder mot tillämpning av skuldsaneringsinstitutet (se prop 1993/94:123 s. 89 f och 100 ff). Skuldsanering har ansetts kunna medges undantagsvis, och i förarbetena anges vissa exempel på sådana undantagssituationer (se prop s. 102). De beskrivna situationerna är inte sådana att de i och för sig utesluter skuldsanering i G.L:s fall, även om de knappast ger något egentligt stöd för ett positivt ställningstagande till hans ansökan. Avgörande blir - som också tingsrätten uppfattat saken - vilken betydelse som skall tillmätas det förhållandet att skadeståndsfordringarna tillkommit på grund av omfattande, uppsåtlig brottslighet och den omständigheten att den psykiska störning G.L. lider av inte är av mera specifik karaktär utan utgörs av en sammanvägning av symptom på olika personlighetsstörningar. Oavsett bedömningen av dessa två förhållanden skall ett ställningstagande till ansökningen föregås av en totalbedömning av samtliga omständigheter rörande gäldenärens ekonomi och personliga förhållanden (se prop s. 95 ff).

Vad först gäller skadeståndsfordringarnas art och omfattning kan av Karlskrona tingsrätts dom i brottmålet den 18 oktober 1993, DB 349, inte utläsas annat än att G.L. under tiden september 1988 - maj 1991 medelst vilseledande förmått 64 olika företag och personer att till honom utlämna varor eller utföra tjänster till ett sammanlagt belopp om bortåt 700 000 kr. Han har i rättegången förklarat att han på grund av den psykiska störningen inte kan minnas vad som närmare har inträffat. Det saknas alltså utredning om i vad mån han tillgodogjort sig de beställda varorna och tjänsterna eller i vad mån de annars medfört nytta för honom. Å andra sidan finns inte grundad anledning till antagande att den mängd kapitalvaror, inredningsartiklar, byggvaror, växter, oljeprodukter, transporttjänster m.m. som beställningarna avser länt honom till ekonomisk fördel. Han har sålunda försatts i konkurs den 27 mars 1991. I konkursen såldes den egendom han skaffat sig och användes så långt det gick till utdelning åt borgenärerna. De skadeståndsfordringar som omfattas av hans ansökan om skuldsanering utgör resten av de fordringar som uppstod på grund av hans brottslighet. Med hänsyn till det anförda torde den vidsträckta skadeståndsskyldigheten knappast kunna anföras som ett skäl i och för sig för att vägra skuldsanering, särskilt som de av honom gjorda beställningarna skett under inverkan av en allvarlig psykisk störning.

Vad härefter gäller arten av den psykiska störning G.L. lider av är det förståeligt om åtskilliga borgenärer skulle uppfatta det som stötande att tvingas sätta ned sina fordringar när denne uppenbarligen uppträtt på ett sådant sätt mot dem att de inte insett att denne var psykiskt störd (jfr andra stycket i lagen 1924:323 om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning). Det har emellertid i brottmålet blivit utrett att störningen är av allvarlig karaktär. Att göra skillnad mellan olika slag av allvarliga psykiska störningar i nu förevarande hänseende, t ex mellan en person med psykotiska drag och andra psykiskt störda personer, synes inte vara möjligt. Det avgörande är att det rör sig om en allvarlig psykisk störning. De avtal G.L ingått under påverkan av sin psykiska störning är alltså vid tillämpning av 1924 års lag ogiltiga. Det bör med hänsyn till det anförda inte heller möta hinder mot skuldsanering med tanke på arten av hans psykiska störning.

Vid den allmänna skälighetsbedömning som skall göras enligt 4 § skuldsaneringslagen är ytterligare följande att beakta. G.L. är i det närmaste 50 år och är sedan några år "sjukpensionär" på grund av sina psykiska besvär. I ett i hovrätten ingivet intyg utfärdat den 20 september 1994 av överläkaren L.R. vid Psykiatriska mottagningen i Ronneby uttalas att ett "livslångt förmyndarskap från Kronofogdemyndigheten är en psykosocial belastning för G.L:s hälsotillstånd och motverkar eller omöjliggör förmågan till ett autonomt fungerande och elimination av psykosociala stressorer". Ingenting har framkommit som tyder på annat än att G.L:s arbetsoförmåga kommer att bli bestående.

De uppgifter G.L. vid tingsrätten lämnat angående sina nuvarande ekonomiska förhållanden förmedlar intrycket av att han efter konkursen 1991 börjat komma till insikt om nödvändigheten av att söka göra rätt för sig i förhållande till sina fordringsägare men att hans bemödanden härvidlag med hänsyn till den stora skuldbördan inte blivit särskilt verkningsfulla. Han saknar annan inkomst än pensionen jämte visst bostadsbidrag och har inga utmätningsbara tillgångar. Under de senaste åren har han tillskrivit sina fordringsägare med begäran om avskrivning av fordringarna, något som resulterat i att en del borgenärer avstått från sina krav medan andra gått med på viss månatlig avbetalning. För att få hjälp i sin situation har han vänt sig till konsumentvägledare och Ackordscentralen Stockholm. Någon ekonomisk uppgörelse har emellertid inte kunnat träffas.

Mot nu angivna bakgrund framstår det som uppenbart att det för en social rehabilitering av G.L. är oundgängligen nödvändigt med någon form av sanering av hans skulder. För borgenärerna skulle det närmast vara till fördel med en samlad uppgörelse i stället för den individuella bevakning av fordringarna som skett efter konkursen 1991. Med hänsyn till vad som upplysts om G.L:s psykiska tillstånd och hans pensionering saknas grund för att anta att borgenärerna någonsin skulle kunna få full betalning för sina fordringar.

Hovrätten finner att det - trots inslaget av skadeståndsfordringar - med hänsyn till G.L:s personliga och ekonomiska förhållanden är skäligt att skuldsanering beviljas honom. Målet bör visas åter till kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning.

Med upphävande av tingsrättens och kronofogdemyndighetens beslut visar hovrätten målet åter till kronofogdemyndigheten för fortsatt handläggning.

Målnummer Ö 1433/94