RH 1995:5
Frist för väckande av talan mot staten med anledning av beslut enligt 16 § lönegarantilagen (1992:497) har ansetts kunna bli föremål för återställande av försutten tid.
Enligt en tredskodom meddelad av Stockholms tingsrätt förpliktades Bronsgjutarens Bilbärgning & Uthyrning Aktiebolag att betala uppsägningslön till sin f.d. anställde G.L. med visst belopp. Bolaget hade dessförinnan försatts i konkurs vid Huddinge tingsrätt. G.L. begärde hos konkursförvaltaren att få betalt enligt lönegarantilagen för sin fordran. I beslut den 10 december 1993 enligt 16 § lönegarantilagen (1992:497) avslog konkursförvaltaren G.L:s begäran. I beslutet angavs att talan mot staten skulle väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet samt att denna var Huddinge tingsrätt. Den 3 januari 1994 var sista dag för väckande av talan. Sedan G.L. i rätt tid väckt talan mot staten vid Stockholms tingsrätt, avvisade tingsrätten i beslut den 7 januari 1994 G.L:s stämningsansökan, eftersom talan väckts vid fel forum.
G.L. ansökte i skrift som inkom till hovrätten den 14 januari 1994 om återställande av försutten tid för väckande av talan mot staten vid Huddinge tingsrätt. Till stöd för sin ansökan anförde han i huvudsak följande. Det låg nära till hands att utgå från att Stockholms tingsrätt var rätt domstol, eftersom den tredskodom han åberopade till stöd för sin fordran hade meddelats av denna tingsrätt. Om tingsrätten hade meddelat beslut samma dag som stämningsansökningen gavs in - den 29 december 1993 - eller dagen därpå, hade det fortfarande varit möjligt att i rätt tid ge in en stämningsansökan till behörig domstol.
Svea hovrätt (1994-06-22, hovrättsråden Christine Möller och Claes Svanström samt t.f. hovrättsassessorn Inger Kalmerborn, referent) lämnade ansökningen utan bifall och anförde: Bestämmelsen om återställande av försutten tid i 58 kap. 11 § rättegångsbalken avser enligt ordalydelsen frister för fullföljande av talan mot dom eller beslut eller för ansökan om återvinning eller återupptagande. I rättspraxis har dock vissa andra frister än de som omnämns i det aktuella lagrummet ansetts till sin art vara sådana att de kan jämställas med frister för fullföljande av talan. Som exempel kan nämnas rättsfallet NJA 1980 s. 320, där klander av bodelning ansågs kunna bli föremål för återställande av försutten tid. (Jfr. numera 17 kap. 9 § äktenskapsbalken.) Ytterligare exempel utgör rättsfallen NJA 1988 s. 520 och NJA 1989 s. 109, vari frist för klander av slutredovisning i konkurs resp. klander av syn i arrendeförhållanden har ansetts kunna återställas.
Konkursförvaltare utses av tingsrätten. Enligt 16 § lönegarantilagen har förvaltaren i konkurs där bevakning inte förekommer tillagts befogenhet att pröva och meddela beslut i frågan om en fordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Beslutet skall enligt 3 § lönegarantiförordningen (1992:501) innehålla bl.a. skälen för beslutet. Förvaltarens handhavande av lönegarantifrågor i konkurser utan bevakning utgör sådan myndighetsutövning som medför att förvaltaren beträffande denna del av sin verksamhet står under tillsyn av Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän (prop. 1991/92:139 s. 32). Enligt 29 § lönegarantilagen får den arbetstagare som är missnöjd med beslutet väcka talan mot staten inom tre veckor från det han fick del av beslutet. Om tillsynsmyndigheten finner att beslutet är oriktigt, får myndigheten enligt 30 § lönegarantilagen väcka talan mot arbetstagaren inom samma tid. Om talan inte väcks inom den föreskrivna tiden, går rätten till talan förlorad (a. prop. s. 51 och 68 f.).
Mot bakgrund av vad ovan anförts finner hovrätten övervägande skäl tala för att jämställa fristen för väckande av talan enligt lönegarantilagen med sådana frister som enligt 11 kap. 11 § regeringsformen och 58 kap. 11 § rättegångsbalken kan bli föremål för återställande av försutten tid.
Vad G.L. har anfört till stöd för sin ansökan kan ej anses innefatta laga förfall för hans underlåtenhet att i rätt tid väcka talan vid behörig domstol.
Hovrätten lämnar därför ansökningen utan bifall.