NJA 1989 s. 109

(Jfr 1980 s 320 och 1988 s 520)

Den 8 juli 1987 förrättades avträdessyn på fastigheterna Viby 7:2 och 7:3 i Arboga kommun till grund för avräkning mellan lantbruksnämnden i Västmanlands län, jordägare, och L.A., avträdande arrendator. Sedan lantbruksnämnden klandrat synen vid arrendenämnden i Västerås såsom i arrendeavtalet utsedd skiljenämnd, avvisade arrendenämnden genom skiljedom d 27 april 1988 lantbruksnämndens klandertalan såsom för sent väckt.

Lantbruksnämnden (ombud advokaten D.E.) ansökte hos HD om återställande av försutten tid för klander av synen.

L.A. (ombud akademifogden S-R.S.) yrkade i första hand att ansökningen måtte avvisas och bestred i andra hand bifall till densamma.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Forss, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut som - efter en redogörelse för sakförhållandena av i allt väsentligt samma innehåll som återfinns i HD:s beslut - föreslogs ha följande lydelse: Till grund för sin ansökan om återställande av försutten tid får lantbruksnämnden anses ha åberopat att synemännens fullföljdshänvisning är felaktig eller ofullständig såtillvida som däri inte angivits hur skiljeförfarande rätteligen skall påkallas.

L.A. har som grund för sitt yrkande att lantbruksnämndens ansökan skall avvisas anfört att enligt regeringsformen 11 kap 11 § hör ansökningen till RegR:ns prövning, eftersom arrendenämnden är en förvaltningsmyndighet som i skiljedomsärendet är högsta instans.

Som grund för sitt bestridande av bifall till lantbruksnämndens ansökan har L.A. anfört bland annat att fullföljdshänvisningen inte är felaktig därför att den saknar en detaljinformation, som är allmänt känd på arrendemarknaden och som i vart fall lantbruksnämnden borde ha känt till.

Enligt 11 kap 11 § regeringsformen hör ansökan om återställande av försutten tid till RegR:ns prövning när fråga är om ärende för vilket regeringen, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. En skiljedom meddelad enligt lagen om skiljemän kan inte klandras på grund av sakliga men väl formella felaktigheter. Sådant klander, som vid bifall leder till skiljedomens hävande, prövas av allmän domstol. Mot denna bakgrund kan skiljenämnd inte med fog betecknas som högsta instans beträffande den tvist som parterna underställt nämndens prövning. Även om arrendenämnd är en förvaltningsmyndighet, är alltså den angivna forumregeln i 11 kap 11 § regeringsformen inte tillämplig i detta fall. Enligt lydelse närmast före d 1 jan 1989 av nämnda lagrum och 58 kap RB är då HD behörig att pröva ansökningen om återställande av försutten tid.

Med hänsyn till arrendesyns karaktär av judiciell förrättning, vilken mynnar i beslut som blir bindande för parterna, får fristen för klander av synen anses vara att jämställa med frist för fullföljande av talan såvitt gäller möjligheten att återställa försutten tid.

Såsom arrendenämnden funnit i sin skiljedom, och som för övrigt syns ostridigt mellan parterna, måste skiljeavtalets tillämpning påkallas hos motparten inom tvåmånadersfristens utgång, dvs denne skall inom nämnda tid ha fått del av den skrift där tillämpning påkallats för att klandertalan skall vara väckt i rätt tid. En annan sak är att det därjämte enligt 15 § jämförd med 8 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder fordras skriftlig ansökan till arrendenämnden för att tvisten skall upptas till skiljeförfarande. Någon tidsfrist för ingivande av sådan ansökan finns inte.

Fråga är då om den av synemännen lämnade fullföljdshänvisningen uppfyller det krav som i JB 9 kap 26 § uppställs på att i synehandling skall lämnas tydlig hänvisning om vad den har att iakttaga som vill klandra synen.

Det av synemännen använda uttrycket "väcka talan - - - vid arrendenämnden" måste anses närmast föra tankarna till reglerna i 13 kap RB, som handlar om talan och dess väckande i tvistemål. Enligt 4 § i detta kapitel anses talan väckt när ansökan om stämning inkom till rätten. Som framgått av det tidigare anförda är emellertid denna regel inte ens analogivis tillämplig i förevarande fall. Fullföljdshänvisningen framstår därför som i vart fall otydlig. Den borde, såsom också rekommenderas i den allmänt använda arrendelagskommentaren av Bäärnhielm-Larsson (s 9:121 och II 5:17), ha innehållit en hänvisning att före tvåmånadersfristens utgång hos motparten påkalla tillämpning av skiljeavtalet.

Eftersom det inte kan komma i fråga att låta kravet på en fullföljdshänvisnings tydlighet bestämmas av parternas större eller mindre förtrogenhet med fullföljdsreglerna, får onöjaktigheten i den av synemännen meddelade fullföljdshänvisningen anses medföra att lantbruksnämnden haft laga förfall, som den inte i rätt tid kunnat anmäla, för sin underlåtenhet att i laga tid klandra synen.

HD bifaller jämlikt 58 kap 11 § RB ansökningen om återställande av försutten tid och föreskriver, att lantbruksnämnden äger klandra synen genom att inom två månader från dagen för HD:s beslut skriftligen meddela L.A. att nämnden påkallar tillämpning av skiljeavtalet.

HD (JustR:n Höglund, Vängby, Solerud, Törnell och Munck, referent) fattade följande slutliga beslut: Det mellan lantbruksnämnden och L.A. gällande arrendeavtalet beträffande de ifrågavarande fastigheterna innehöll en bestämmelse, att tvister med anledning av det genom kontraktet uppkomna arrendeförhållandet skulle avgöras enligt lagen (1929:145) om skiljemän och att länets arrendenämnd skulle fungera såsom skiljenämnd.

Genom synen fastställdes att L.A. hade utfört förbättringar på fastigheten, vilka värderades till visst belopp. I synehandlingen lämnades följande fullföljdshänvisning: "Part som ej godtar denna syn får klandra synen genom att väcka talan mot den andra parten vid arrendenämnden i Västerås inom två månader från det denna synehandling delgavs honom. Klandras inte synen vinner den laga kraft och gäller därefter som fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken synen hänför sig."

Lantbruksnämnden fick del av synehandlingen d 24 sept 1987 och klandrade synen i en d 19 nov 1987 till arrendenämnden inkommen skrift. Klanderskriften delgavs L.A. d 25 nov 1987 genom arrendenämndens försorg. L.A. yrkade att arrendenämnden skulle avvisa lantbruksnämndens klandertalan eftersom den väckts för sent.

I sin skiljedom yttrade arrendenämnden under rubriken Domskäl: "Enligt 9 kap 28 § 1 st JB har part, som inte godtager syn, rätt att klandra synen genom att väcka talan mot den andra parten. Sådan talan skall väckas inom två månader från det synehandlingen delgavs den klandrande parten. I förevarande fall delgavs synehandlingen lantbruksnämnden d 24 sept 1987, vilket innebär att nämnden hade tid på sig till d 24 nov 1987 att väcka klandertalan. - I 27 § 1 st lagen (1929:145) om skiljemän, vilken lag enligt det aktuella arrendekontraktet är tillämplig på tvisten, föreskrivs att part, som enligt lag skall anhängiggöra sin talan inom viss tid och vars talan enligt avtal skall prövas av skiljemän, har att inom den lagstadgade tiden på det sätt, som anges i 11 § lagen om skiljemän, påkalla skiljeavtalets tillämpning. Enligt 11 § 2 st angivna lag skall den påkallande parten 'skriftligen meddela motparten uppgift på den eller de frågor, varom skiljedom äskas'. Sådant meddelande har i förevarande fall inte skett förrän d 25 nov 1987 eller alltså dagen efter den då klanderfristen gick ut. - Skiljenämnden finner sålunda att lantbruksnämnden klandrat synen först sedan denna vunnit laga kraft. Klandertalan kan därför inte tas upp till prövning."

Till grund för sin ansökan om återställande av försutten tid får lantbruksnämnden anses ha åberopat att synemännens fullföljdshänvisning var felaktig eller ofullständig så till vida som däri inte angivits hur skiljeförfarande rätteligen skulle påkallas.

L.A. har som grund för sitt yrkande att lantbruksnämndens ansökan skall avvisas gjort gällande att det enligt 11 kap 11 § regeringsformen ankommer på RegR:n att pröva frågan om återställande av försutten tid, eftersom arrendenämnden, som varit högsta instans i ärendet, är en förvaltningsmyndighet.

Som grund för sitt bestridande av bifall till lantbruksnämndens ansökan har L.A. anfört bland annat att fullföljdshänvisningen inte varit felaktig. Vad som saknats har varit en detaljinformation, som är allmänt känd på arrendemarknaden och som i vart fall lantbruksnämnden borde ha känt till.

Frågan om förutsättningarna för att återställa försutten tid för klander av syn i arrendeförhållande var föremål för uppmärksamhet under förarbetena till JB. Arrendelagsutredningen - som under hänvisning till HD:s dåvarande praxis antog att sådan försutten tid inte kunde återställas enligt allmänna regler - föreslog att särskilda bestämmelser i ämnet skulle tas in i JB (SOU 1968:57 s 331-333). Förslaget lades emellertid inte till grund för lagstiftning; departementschefen uttalade i propositionen med förslag till jordabalk att frågan hade principiell betydelse även utanför arrendelagstiftningens område och inte lämpligen borde prövas i det sammanhanget (prop 1970:20 del B 2 s 1005; NJA II 1972 s 321).

I rättsfallet NJA 1980 s 320 har HD i plenum, med avsteg från tidigare praxis funnit frist för klander av en av skiftesman förrättad bodelning kunna bli föremål för återställande av försutten tid. Detsamma har i ett nyligen avgjort rättsfall, NJA 1988 s 520, funnits gälla i fråga om frist för klander av slutredovisning i konkurs.

Under hänvisning till det förstnämnda av dessa båda rättsfall har i den juridiska litteraturen antagits att numera även försutten frist för klander av syn i arrendeförhållande kan återställas (Bäärnhielm-Larsson, Arrendelagen, s 9:121). Alldeles självfallen ter sig inte denna slutsats, eftersom syn, till skillnad från exempelvis bodelning, inte innefattar någon slutlig prövning av ett rättsförhållande mellan de berörda parterna utan endast utgör ett bevismedel. Så till vida är synen dock bindande för parterna att motbevisning inte är tillåten, om synen lämnas oklandrad. Med hänsyn härtill och till de regler som gäller för synemännens utseende och om förfarandet talar övervägande skäl för att hänföra fristen för klander av syn till sådana frister som enligt 11 kap 11 § regeringsformen kan bli föremål för återställande av försutten tid. Detta får anses gälla även när som i förevarande fall klandertalan skall prövas av arrendenämnd såsom skiljenämnd.

Klander av syn skall enligt 8 kap 32 § JB upptas av fastighetsdomstol, och högsta instans för ärendet i den mening som avses i 11 kap 11 § regeringsformen är följaktligen allmän domstol. Oberoende av om parterna genom skiljeavtal överenskommit om annan ordning för prövningen ankommer det därmed på HD att uppta en ansökan om återställande av försutten tid för klander, varvid frågan blir att pröva enligt 58 kap 11 § RB.

Som angetts i arrendenämndens skiljedom följer av 27 § 1 st jämfört med 11 § 2 st lagen om skiljemän att en part som enligt lag skall anhängiggöra sin talan inom viss tid och vars talan enligt avtal skall prövas av skiljemän har att påkalla skiljeavtalets tillämpning inom den föreskrivna tiden genom att meddela motparten uppgift om den eller de frågor varom han begär skiljedom. Det kan hävdas att denna ordning ter sig omotiverad för det fall att parterna utsett en myndighet till skiljenämnd och att talan i sådant fall borde kunna anhängiggöras genom att ansökan om skiljedom ges in till myndigheten (jfr 2 kap 55 § 1 st i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom). Något undantag från skiljemannalagens regel har emellertid inte föreskrivits för en sådan tvist som här är i fråga; vad som anges i 15 § lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder om att nämnd på ansökan skall avgöra tvist genom skiljedom kan ej tilläggas den betydelsen att regeln i skiljemannalagen sätts ur spel. I enlighet med vad arrendenämnden funnit har alltså lantbruksnämnden inte klandrat synen inom rätt tid.

Enligt 9 kap 26 § 4 st JB skall i synehandling tydlig hänvisning lämnas om vad den har att iaktta som vill klandra synen. Denna föreskrift får anses vara så att förstå att i fall då skiljeavtal föreligger även detta skall beaktas när klanderhänvisning utformas.

Den klanderhänvisning som i förevarande fall meddelats av synemännen framstår som missvisande, eftersom den inbjuder till den tolkningen att en part som gjort ansökan om skiljedom hos arrendenämnden därigenom har tillvaratagit sin rätt till klander av synen. Hänvisningen borde ha innehållit en erinran om att det ålåg part som ville klandra synen att före tvåmånadersfristens utgång påkalla tillämpning av skiljeavtalet hos motparten (jfr Bäärnhielm-Larsson a a s 9:121 och II 5:17).

Anledning saknas till antagande att lantbruksnämnden hade kännedom om att synen skulle klandras på sist angivet sätt; det förtjänar framhållas att en uppfattning, enligt vilken klandertalan i fall som det förevarande kan väckas genom ansökan hos arrendenämnden, har kommit till uttryck i den juridiska litteraturen (se Moberg, Jordbruksarrende, 2 uppl 1985 s 107 f). Klanderhänvisningens missvisande avfattning får därför anses ha medfört att lantbruksnämnden för sin underlåtenhet att inom föreskriven tid klandra arrendesynen haft laga förfall, som den inte i rätt tid kunnat anmäla.

HD bifaller jämlikt 58 kap 11 § RB på det sätt ansökningen om återställande av försutten tid att HD förordnar att arrendenämnden, utan hinder av sin d 27 april 1988 meddelade skiljedom, skall uppta lantbruksnämndens klandertalan till fortsatt handläggning.