RH 1995:54

Åklagaren yrkade ansvar för D.E. och M.J. för brott mot 12 kap.65 och 65 a §§jordabalken, grova brott, med följande gärningsbeskrivningar:

D.E. har under våren 1989 i Stockholm uppsåtligen för I.B. och R.B. uppställt villkor om särskilt vederlag för överlåtelse av D.E:s hyresrätt till en bostadsrättslägenhet på Maria Skolgata i Stockholm till R.B.. D.E. har därefter den 31 maj 1989 i Stockholm av I.B. mottagit 195 000 kronor i ersättning. D.E:s brott är att anse som grovt, då det utgjort ett led i en olaglig verksamhet som bedrivits på ett yrkesmässigt sätt i större omfattning och avsett betydande belopp.

D.E. och M.J. har gemensamt och i samråd i oktober 1989 i Stockholm uppsåtligen uppställt villkor om särskilt vederlag om 95 000 kronor och mottagit beloppet av Å.O., P-E.S. och K.O. vid anvisning av en bostadsrättslägenhet vid Katarina Bangata i Stockholm. Brottet är att anse som grovt, då det utgjort ett led i en olaglig verksamhet som bedrivits på yrkesmässigt sätt och i större omfattning samt avsett betydande belopp.

D.E. och M.J. har gemensamt och i samråd med annan i januari 1990 i Stockholm uppsåtligen uppställt villkor om särskilt vederlag om 180 000 kronor för anvisning och överlåtelse av en hyresrätt till en bostadslägenhet vid Bastugatan i Stockholm. D.E. och M.J. har i januari 1990 i Stockholm gemensamt och i samråd mottagit beloppet av C.R.. Brottsligheten är att anse som grov, då den utgjort ett led i en olaglig verksamhet som bedrivits på ett yrkesmässigt sätt och i större omfattning samt avsett betydande belopp.

D.E. har i oktober 1992 i Stockholm uppsåtligen uppställt villkor om särskilt vederlag om 65 000 kronor och mottagit beloppet från A.O., vid anvisning av en bostadslägenhet vid Stigbergsgatan i Stockholm. Brottet är att anse som grovt, då det utgjort ett led i en olaglig verksamhet som bedrivits på ett yrkesmässigt sätt och i större omfattning samt avsett betydande belopp.

Åklagaren yrkade vidare ansvar för D.E. för bedrägeri resp. bedrägligt beteende och för M.J. för bedrägeri och urkundsförfalskning med följande gärningsbeskrivningar:

D.E., som har haft konto i SE-banken med därtill knutet betalkort har vid 23 tillfällen under tiden den 20 juli 1988 till den 30 december 1988 i Stockholm medvetet övertrasserat sitt konto och medelst vilseledande förmått företrädare för bl.a. postgirot, diverse butiker och restauranger att till henne utge kontanter, varor och tjänster till ett värde motsvarande 11 491 kronor 90 öre mer än hon varit berättigad till. Till följd härav har underskott uppstått på konto med 12 372 kronor 60 öre. Förfarandet har inneburit vinning för D.E. och motsvarande skada för SE-banken. Vilseledandet har bestått i att D.E. dels ifyllt och presenterat checkblanketter samt dels gjort inköp med betalningskortet och då undertecknat kontokortsnoter, varvid hon gjort sken av att hon på bankkontot haft innestående medel utgörande täckning för beloppen.

D.E. har den 26 juni 1992 tagit en behandling på skönhetssalongen X i Sturegallerian i Stockholm, oaktat hon inte kunde erlägga förutsatt kontant betalning med 435 kronor.

Den 23 april 1991 har M.J. framställt falsk handling genom att i en postverkets fullmaktsblankett olovligen skriva G.J:s namn som fullmaktsgivare. Åtgärden innebar fara i bevishänseende. Enligt fullmakten hade M.J. bl.a. rätt att för G.J:s räkning kvittera diverse utbetalningshandlingar. Samma dag har M.J. på postkontoret Tyresö 1 medelst vilseledande förmått en postkassörska därstädes, att mot företeende av en postgiroblankett om 7 512 kronor utställd till G.J. ävensom ovannämnda fullmakt, till honom utge beloppet 7 512 kronor, vilket innebar vinning för M.J. och skada för postgirot. Vilseledandet har bestått i att M.J. vid uppvisandet av fullmakten för kassörskan bibringat henne uppfattningen att M.J. ägde rätt att disponera över postgiroblanketten.

I anslutning till de olika åtalspunkterna yrkade målsägandena skadestånd.

Stockholms tingsrätt (1994-02-10, nämndemännen Ninnie Sundborn, Torsten Mahren och Harry Kjellin) dömde D.E. enligt 12 kap. 65 a § andra stycket samt 9 kap. 1 § och 2 § andra stycket brottsbalken för brott mot jordabalken, bedrägeri och bedrägligt beteende till fängelse i ett år och ålade henne viss skadeståndsskyldighet. Vidare dömde tingsrätten M.J. enligt 12 kap. 65 a § jordabalken och 14 kap. 1 § brottsbalken för brott mot jordabalken och urkundsförfalskning till fängelse i tre månader, ogillade åtalet för bedrägeri den 23 april 1991 samt ålade M.J. viss skadeståndsskyldighet.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande:

Åtalet för brott mot jordabalken våren 1989

D.E. har erkänt. Hon har emellertid gjort gällande att verksamheten ej bedrivits yrkesmässigt och att brottet därför inte är att anse som grovt.

Närmare hörd över åtalet har D.E. till en början berättat: Hon förmedlade överlåtelser av bostadsrätter från 1987. Det var fråga om fem eller sex överlåtelser per år. Hon hyrde en kontorslokal i en fastighet vid Arsenalgatan i Stockholm. Syftet med förhyrningen av kontorslokalen var dock inte att driva verksamhet med överlåtelse av bostadsrätter eller hyresrätter. I stället har hon huvudsakligen använt kontoret i samband med köp och försäljning av tavlor.

Vad angår den aktuella överlåtelsen av bostadslägenheten har D.E. berättat: Det var hon själv som förhyrde lägenheten. Hon var därför medveten om att det var en hyresrätt. Någon gång under våren 1989 kom hon i kontakt med R.B. som var i behov av en bostadslägenhet. Vid visningen var, förutom R.B., även hans mor I.B. närvarande. Det överenskoms att hon skulle få ersättning för överlåtelse av hyresrätten. När R.B. flyttade in i lägenheten, betalade I.B. 195 000 kr till D.E.. Det visade sig emellertid att hyresvärden inte godkände överlåtelsen. Detta medförde att R.B. endast kunde bo sex månader i lägenheten. Under den tiden betalade R.B. inte avtalad hyra om 17 400 kr (6 x 2 900) kr. D.E. har därför medgivit att återbetala 177 600 kr (195 000 - 17 400) kr till I.B..

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med I.B. och R.B..

Tingsrätten gör följande bedömning

Huvudregeln i 12 kap. 65 a § jordabalken är att ingen får ta emot vederlag för anvisning av bostadslägenhet. Sådan ersättning får dock utgå vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt grunder som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Av förordningen (1978:313) om taxa för yrkesmässig bostadsförmedling framgår att kommerskollegiet har uppgiften att fastställa denna taxa. Den högsta ersättning som får tas ut utgör f n 1 200 kr (KFS 1991:18). Vid tiden för den aktuella överlåtelsen fick en ersättning om högst 750 kr tas ut vid yrkesmässig bostadsförmedling (KFS 1988:29).

Tingsrätten finner utrett att D.E. gjort sig skyldig till brott mot bestämmelsen i 12 kap. 65 a § jordabalken. Fråga är då om brottet är att anse som grovt. En omständighet av intresse är storleken av den otillåtna ersättningen. Av betydelse är även om den olagliga verksamheten har skett yrkesmässigt eller eljest varit av stor omfattning (jfr prop. 1977/78:175 s. 180 och prop. 1983/84:137 s. 139).

När det gäller frågan om verksamheten bedrivits yrkesmässigt tar tingsrätten hänsyn till dels den utredning som lagts fram under denna åtalspunkt, dels vad som förekommit med övriga anvisningar av bostadslägenheter och som behandlas i följande avsnitt. Den sammantagna utredningen ger vid handen att D.E. vanemässigt förmedlat bostadslägenheter och att hon i flera fall där överlåtelse slutligen ej kommit till stånd erbjudit ersättningslägenheter. Hon har också för verksamheten haft tillgång till ett kontor.

På grund av det anförda finner tingsrätten att D.E:s brott utgjort led i en olaglig verksamhet som bedrivits yrkesmässigt. Med hänsyn härtill och då den otillåtna ersättningen avsett betydande belopp är brottet att anse som grovt.

Åtalet för bedrägeri år 1988

D.E. har bestritt ansvar för bedrägeri.

Närmare hörd över åtalet har D.E. berättat bl.a.: Hon utgick från att det fanns innestående medel på kontot som täckte de uttag hon gjorde med checkarna och betalkortet. Den 19 juni 1988 skedde emellertid utan hennes vetskap en utmätning med 19 000 kr. Hon hade inte kännedom om att hon övertrasserade kontot.

Av utredningen framgår att D.E. under tiden juli-december 1988 vid ett stort antal tillfällen gjort uttag på det aktuella kontot och att det övertrasserade beloppet uppgått till drygt 12 000 kr. Det måste enligt tingsrättens mening hållas för visst att D.E. varit medveten om att det uppkommit ett underskott på kontot. Även om D.E. vid de första uttagen ej känt till det exakta saldot på kontot är det dock visat att hon insett risken för att kontot övertrasserats och att hon skulle ha handlat som hon gjort även om hon vetat om underskottet på kontot. Tingsrätten finner därför visat att D.E. vilselett olika företrädare på sätt åklagaren påstått. Åtalet för bedrägeri är därför styrkt.

Åtalet mot D.E. och M.J. för brott mot jordabalken i oktober 1989

D.E. har bestritt ansvar. Däremot har M.J. medgivit ansvar för brott mot jordabalken. Han har dock gjort gällande att brottet ej är att anse som grovt.

D.E. har, närmare hörd över åtalet, berättat: Hon betingade sig inte något vederlag för överlåtelse av bostadslägenheten. Inte heller tog hon emot några pengar. Det var M.J. som anvisade bostadslägenheten. Hon var närvarande vid en visning av lägenheten.

M.J. har berättat bl.a.: Genom sin sambo fick han vetskap om att Å.O. och P-E.S. var i behov av en bostadslägenhet. Han förmedlade kontakt med D.E.. Å.O. och P-E.S. skulle köpa hyresrätten till bostadslägenheten. När det gällde finansieringen erlade Å.O:s mor, K.O., en stor del av betalningen. Vid olika tillfällen erlades sammanlagt 95 000 kr till honom. Av detta belopp överlämnade han 80 000 kr till D.E.. Hans provision utgjorde 15 000 kr. Enligt hans uppfattning var det D.E. som anvisade lägenheten åt Å.O. och P-E.S.. Han hjälpte endast D.E. i dennas förmedlingsverksamhet och betingade sig provision för detta.

Målsägandeförhör har ägt rum med K.O. och Å.O.. Åklagaren har även åberopat skriftlig bevisning.

Tingsrätten gör följande bedömning.

Omständigheterna kring anvisningen av bostadslägenheter är likartade med den lägenhetsaffär som avses med åtalspunkten beträffande gärningarna i januari 1990. Som kommer att framgå av det följande är utrett att D.E. från C.R. mottagit 180 000 kr som vederlag för överlåtelse av hyresrätt till en annan bostadslägenhet.

I fråga om anvisningen av den nu aktuella lägenheten ger utredningen vid handen att såväl D.E. som M.J. deltagit i visningen. Det är också utrett att det till M.J. överlämnats 95 000 kr som vederlag för hyresrätten. Uppgift står mot uppgift om hur detta belopp kan ha fördelats mellan D.E. och M.J..

Tingsrätten finner ställt utom allt rimligt tvivel att D.E. och M.J. gemensamt och i samförstånd som villkor för överlåtelsen krävt otillåten ersättning för deras anvisning av lägenheten. D.E. och M.J. har därför gjort sig skyldiga till brott mot jordabalken. Fråga är då om brotten är att anse som grova.

I enlighet med den bedömning som gjorts under åtalspunkten avseende gärningen under våren 1989 är utrett att D.E. yrkesmässigt bedrivit verksamhet. Med hänsyn härtill och då den otillåtna ersättningen avsett betydande belopp är brottet för hennes del att anse som grovt.

Vad därefter angår M.J. är ej visat annat än att han vid två tillfällen mottagit otillåten ersättning för anvisning av bostadslägenheter. Verksamheten kan därför inte anses ha bedrivits yrkesmässigt. Målsägandeförhören under denna åtalspunkten avseende gärningarna i januari 1990 ger också vid handen att D.E. i större mån än M.J. haft ett bestämmande inflytande. En samlad bedömning leder till att brottet ej är att som grovt för M.J:s del.

Åtalet för brott mot jordabalken i januari 1990

D.E. har bestritt ansvar. Däremot har M.J. medgivit ansvar för brott mot jordabalken.

Närmare hörd över åtalet har D.E. berättat bl.a.: Hon betingade sig inte något vederlag för anvisning av bostadslägenheten på Bastugatan. På kontoret tog hon emot 180 000 kr från C.R.. Dessa pengar lämnades därefter över till M.J., som anvisat lägenheten.

M.J. har berättat bl.a.: Genom en bekant fick han kontakt med C.R., som var i behov av en lägenhet. Han förmedlade kontakt till D.E.. Det var D.E. som föreslog att lägenheten på Bastugatan skulle förmedlas för 180 000 kr. I den summan skulle kostnaden för ett byte ingå. C.R. överlämnade på D.E:s kontor 180 000 kr i sedlar. Han räknade igenom pengarna och överlämnade dessa till D.E.. Han erhöll provision med 5 000 kr för sin medverkan i affären.

På åklagarens begäran har målsägandeförhör ägt rum med C.R.. Åklagaren har även åberopat skriftlig bevisning.

Av utredningen framgår att C.R. på kontoret överlämnat 180 000 kr till D.E. som vederlag för överlåtelse av hyresrätten. Det är också utrett att M.J. varit D.E. behjälplig med anvisning av lägenheten och att även han tagit emot otillåten ersättning. Tingsrätten finner visat att D.E. och M.J. gemensamt och i samråd uppställt villkoret om vederlaget på 180 000 kr.

Åtalet mot D.E. och M.J. för brott mot jordabalken är därför styrkt. På skäl som tidigare anförts är brottet för M.J:s del ej att anse som grovt.

Däremot är brottet att anse som grovt för D.E:s del.

Åtalet mot D.E. för bedrägligt beteende

D.E. har bestritt ansvar för bedrägligt beteende.

Av D.E:s egna uppgifter framgår att hon i annat namn tagit en behandling på skönhetssalongen och att hon inte erlagt betalning för behandlingen. Tingsrätten finner åtalet för bedrägligt beteende styrkt.

Åtalet mot M.J. för bedrägeri och urkundsförfalskning

M.J. har bestritt ansvar. Närmare hörd över åtalet har M.J. uppgett att han haft tillåtelse av sin tidigare sambo, G.J., att disponera beloppet 7 512 kr, och att han på postverkets fullmaktsblankett skrivit G.J:s namn.

G.J. har, hörd som målsägande, berättat att hon gett M.J. lov att disponera den återbetalning som gjorts till henne över postgirot men att hon inte trott att han skulle lyckas få ut pengarna.

Tingsrätten finner ej visat att M.J. gjort sig skyldig till bedrägeri. Åtalet i den delen skall däför lämnas utan bifall.

Däremot finner tingsrätten utrett att M.J. framställt falsk handling genom att på fullmaktsblanketten olovligen skriva G.J:s namn. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende. Åtalet för urkundsförfalskning är därför styrkt.

Åtalet mot D.E. för brott mot jordabalken i oktober 1992

D.E. har erkänt. Hon har dock gjort gällande att brottet ej är att bedöma som grovt.

Målsägandeförhör har ägt rum med A.O..

Genom erkännandet, sammanställt med övrig utredning, finner tingsrätten åtalet mot D.E. för brott mot jordabalken styrkt. På de skäl åklagaren anfört är brottet att anse som grovt.

Påföljdsfrågan

D.E. förekommer under ett avsnitt i kriminalregistret. I dom meddelad 1987 dömdes D.E. sålunda för snatteri och bedrägeri till villkorlig dom.

Försvårande för D.E. är att hon i fyra fall övertygats om ansvar för brott mot jordabalken och att brotten är att anse som grova. Det har varit fråga om otillåtna ersättningar med betydande belopp. Varje målsägande har lidit en kännbar ekonomisk skada. D.E. har också utnyttjat den bostadsbrist som rått i Stockholm.

Det anförda leder till att de nu aktuella brotten har sådant straffvärde att annan påföljd än fängelse ej kan komma i fråga. Fängelsestraffets längd bör bestämmas till ett år.

M.J. förekommer under ett avsnitt i kriminalregistret. I dom meddelad 1988 dömdes M.J. sålunda för medhjälp till grov stöld, falsk tillvitelse, narkotikabrott och olaga vapeninnehav, varvid påföljden för de båda förstnämnda brotten bestämdes till villkorlig dom och för övriga brott till fängelse två månader.

Vad angår brotten mot jordabalken bör som en försvårande omständighet beaktas att det varit fråga om otillåtna ersättningar med betydande belopp. Brotten har sådant straffvärde att påföljden bör bestämmas till fängelse. Vid straffmätningen bör hänsyn tas till att brotten för M.J:s del ej utgjort led i någon yrkesmässig verksamhet. Fängeslestraffets längd bör bestämmas till tre månader.

- - - - -

Ordföranden, rådmannen Lars Ivarsson, var skiljaktig såvitt avsåg påföljden för M.J:s del samt anförde:

Av betydelse ur straffvärdesynpunkt är att M.J. i två fall döms för brott mot jordabalken. Storleken av de otillåtna ersättningarna talar för att fängelse bör väljas som påföljd. Hänsyn bör å andra sidan tas till att brotten för M.J:s del ej utgjort led i någon yrkesmässig verksamhet. Det bör också beaktas att M.J:s tidigare missbrukat narkotika och att han, enligt vad som framkommit i en personutredning, är under en positiv utveckling. Frivårdsmyndigheten har uttalat att det nu inte föreligger något behov av övervakning. En samlad bedömning leder till att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Åklagaren, D.E. och M.J. överklagade tingsrättens dom.

Åklagaren yrkade beträffande M.J. att brotten enligt jordabalken skulle bedömas som grova och att fängelsestraffet skulle skärpas.

D.E. yrkade att åtalet för bedrägeri och bedrägligt beteende samt för brott mot jordabalken såvitt avsåg gärningarna under våren 1989, i oktober 1989 och i januari 1990 skulle ogillas - beträffande gärningen under våren 1989 på grund av preskription - liksom att åtalet för brott mot jordabalken såvitt avsåg gärningen i oktober 1992 skulle bedömas som brott av normalgraden. Hon yrkade vidare att påföljden bestämdes till villkorlig dom eller, i andra hand, att fängelsestraffet sattes ned.

M.J. yrkade att åtalet för brott mot jordabalken skulle bedömas som brott av normalgraden och att åtalet i denna del på grund av preskription därför skulle ogillas samt att han för urkundsförfalskning skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.

D.E. och M.J. yrkade också att tingsrättens dom skulle ändras i skadeståndsdelen.

Svea hovrätt (1994-12-16, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Göran Rosenberg, referent, och tf hovrättsassessorn Elisabet Malmström samt nämndemannen Lennart Gerseus) ändrade tingsrättens domslut på följande sätt. D.E. dömdes även enligt 12 kap. 65 § andra stycket jordabalken. Beträffande brott mot jordabalken enligt 12 kap. 65 a § jordabalken dömdes D.E. enligt andra stycket andra meningen i paragrafens lydelse närmast före den 1 juli 1991 och enligt tredje stycket andra meningen i paragrafens lydelse närmast före den 1 juli 1993. Påföljden för D.E. bestämdes till fängelse i tio månader. Beträffande brott mot jordabalken enligt 12 kap. 65 a § jordabalken dömdes M.J. enligt andra stycket andra meningen i paragrafens lydelse närmast före den 1 juli 1991. Påföljden för M.J. bestämdes till fängelse i fyra månader.

Hovrätten anförde under rubriken Utredningen i hovrätten följande: D.E., M.J., Å.O. och C.Ö. (tidigare C.R.) har hörts på nytt. D.E. och M.J. har berättat ungefär som vid tingsrätten, enligt vad som framgår av dess dom, med de tillägg och ändringar som har antecknats nedan. Bandinspelningen av förhöret vid tingsrätten med A.O. har spelats upp. Skriftlig bevisning har gåtts igenom.

Åtalet mot D.E. för bedrägeri

D.E.: Hon fick reda på att det hade skett utmätning efter att ha kontaktat banken när hon inte fick ut pengar på kontot via bankomat. Under den aktuella tiden använde hon sig endast av checkar och kreditkort.

Åtalet mot D.E. och M.J. för brott mot jordabalken i oktober 1989

D.E.: M.J. har aldrig arbetat åt henne. Han var inte någon mäklare. Hon hade sålt sin egen hyresrätt och två bostadsrätter i sitt företag. Hon kände M.J. genom dennes flickvän. De hade pratat om försäljning av lägenheter. Hon känner mycket folk och visste om en kamrat som ville bli av med en lägenhet. Hon förmodar att det var denne som skulle ha pengarna. Senare riktade Å.O. ekonomiska krav på henne. Hon sade då till Å.O. att hon fick ta upp saken med M.J..

M.J.: Han och D.E. umgicks. De träffades genom hans dåvarande fästmö år 1988. Han visste att hon hade kontakter och kunde fixa. Han var aldrig anställd hos henne och extraknäckte inte heller hos henne. Han har varit 2-3 gånger på hennes kontor. Han hade kontakt även med andra personer än D.E. när han fick reda på att Å.O. och hennes sambo behövde en lägenhet. Han tyckte synd om dem. Det var fråga om en väntjänst. Å.O:s mor överlämnade 80 000 kr till honom på en parkering i Sollentuna. Köparna litade på honom, han uppfattades som en garant för affären. Han var med på grund av att Å.O. inte kände D.E.. Han sade aldrig åt Å.O. att han arbetade åt D.E.. Hon gav honom instruktioner. Han hade dålig ekonomi vid den aktuella tidpunkten. Han trodde att D.E. skulle betala tillbaka pengarna när affären inte blev av.

Åtalet mot D.E. och M.J. för brott mot jordabalken i januari 1990

D.E.: M.J. hade frågat henne om hon kände till någon som ville bli av med en lägenhet. Hon kände innehavaren av den aktuella hyreslägenheten och ville vara hygglig och hjälpa till. Pengarna som hon lämnade till M.J. skulle denne senare lämna till lägenhetsinnehavaren. Hon hade inte med någon lägenhet på Bondegatan att göra.

M.J.: Han hade också i detta fall kontaktat andra personer om en lägenhet innan han kontaktade D.E.. En lägenhet på Bondegatan visades först för C.Ö.. Även den lägenheten hade D.E. fått fram.

Under rubriken Hovrättens domskäl anförde hovrätten följande:

Skuldfrågorna

Åtalet mot D.E. och M.J. för brott mot jordabalken

I överensstämmelse med tingsrättens dom, som inte har överklagats i skuldfrågorna beträffande gärningarna under våren 1989 resp. i oktober 1992 skall D.E. dömas för då åtalade gärningarna. Gärningen under våren 1989 bör enligt hovrättens mening, eftersom D.E. själv innehade hyresrätten, bedömas som brott enligt 12 kap. 65 § jordabalken såsom har angetts i åtalet. Beträffande brottens rubricering återkommer hovrätten i det följande.

När det gäller gärningarna i oktober 1989 och januari 1990 finner hovrätten att utredningen här inte ger anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten har gjort beträffande D.E. och M.J. i skuldfrågorna. Gärningarna utgör brott enligt 12 kap. 65 a § jordabalken.

Hovrätten finner således att D.E. och M.J. har gjort sig skyldiga till de åtalade gärningarna i denna del. Frågan är därvid hur gärningarna bör rubriceras.

Vid bedömande av om ett brott enligt 12 kap. 65 § jordabalken är grovt skall enligt paragrafen beaktas bl.a. om det utgjort led i en verksamhet som bedrivits yrkesmässigt eller i större omfattning. Av motiven till 12 kap. 65 a § jordabalken (se prop. 1977/78:175 s. 179 f., jfr prop. 1983/84:137 s. 139) får anses framgå att sådana omständigheter skall beaktas även vid bedömningen av huruvida ett brott enligt den paragrafen skall bedömas som grovt.

Hovrätten finner av de skäl som tingsrätten har angett att D.E:s brott utgjorde led i en olaglig verksamhet som bedrevs yrkesmässigt och att de otillåtna ersättningarna avsåg betydande belopp. Beträffande gärningen under våren 1989 anser hovrätten därvid att det i detta hänseende saknar betydelse att hon själv innehade hyresrätten. D.E. skall därför dömas för grova brott enligt 12 kap. 65 § resp. 65 a § jordabalken.

När det sedan gäller de brott som M.J. skall dömas för finner hovrätten att det här visserligen är fråga om endast två gärningar. Enligt hovrättens mening ger emellertid utredningen vid handen att M.J. var fullt införstådd med omfattningen och karaktären av den verksamhet med olaglig lägenhetshandel som D.E. bedrev. Hans gärningar innebar att han främjade denna verksamhet. Hovrätten finner därför att även M.J:s brott enligt 12 kap. 65 a § jordabalken skall bedömas som grova.

Åtalet mot D.E. för bedrägeri

Hovrätten lämnar D.E:s uppgifter om att hon inte vetat om att hon övertrasserade kontot utan avseende. Som tingsrätten har funnit skall hon därför dömas för den åtalade gärningen. Den är att bedöma som bedrägeri.

Av utredningen framgår att D.E. fick del av åtalet i denna del den 3 september 1993. Eftersom det för bedrägeri är föreskrivet fängelse i högst två år, skall åtalet därför - med hänsyn till bestämmelserna i 35 kap. 1 § brottsbalken om åtalspreskription - bifallas endast såvitt gäller tiden fr.o.m. nyssnämnda tidpunkt.

Åtalet mot M.J. för urkundsförfalskning

I överensstämmelse med tingsrättens dom, som inte har överklagats i denna skuldfråga, skall M.J. dömas för den åtalade gärningen. Den är att bedöma som tingsrätten har gjort.

Åtalet mot D.E. för bedrägligt beteende

Vad som förekommit här ger inte hovrätten anledning att göra någon annan bedömning än tingsrätten.

Påföljdsfrågorna

D.E.

Hovrätten anser att brotten enligt jordabalken är av sådan karaktär och att den samlade brottsligheten har ett sådant straffvärde att någon annan påföljd än fängelse inte bör komma i fråga. Straffet kan dock sättas något lägre än vad tingsrätten har bestämt.

M.J.

Den samlade brottslighetens straffvärde gör visserligen inte att någon annan påföljd än fängelse är utesluten. Brotten enligt jordabalken innebar emellertid att M.J. deltog i en yrkesmässigt bedriven olaglig handel med lägenheter. Hans handlande var visserligen begränsat till två fall av sådan "svart lägenhetshandel", men han spelade i båda fallen en aktiv roll. I båda fallen begärdes och mottogs betydande belopp i ersättning innan överlåtelsen av hyresrätten hade kommit till stånd och de berörda hyressökandenas trångmål på bostadsmarknaden kan sägas ha utnyttjats grovt.

Med hänsyn till karaktären av brotten enligt jordabalken ansluter sig hovrätten därför till tingsrättens påföljdsval beträffande M.J.. Fängelsestraffet bör därvid, med hänsyn till hovrättens rubricering av brotten enligt jordabalken, skärpas i förhållande till tingsrättens staffmätning.

Nämndemannen Georg Jönsson var skiljaktig i ansvarsfrågan beträffande M.J. och anförde:

Av de skäl som tingsrätten har angett finner jag att de brott enligt jordabalken som M.J. gjort sig skyldig till inte är att anse som grova. Eftersom dessa brott därför är preskriberade, med hänsyn till att det inte är föreskrivet högre straff för brotten än fängelse i högst sex månader och till att åtalet för brotten inte ens väcktes inom två år från brotten, finner jag - med tillämpning av bestämmelserna i 35 kap. 1 § brottsbalken om åtalspreskription - att M.J. skall bedömas för enbart urkundsförfalskning. Överröstad i denna fråga är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 661/94