RH 1995:65
Hantering av ett parti narkotika om ca 100 gram har inte bedömts som grovt narkotikabrott då den faktiska mängd kokain som ingått i partiet inte kunde antas vara så stor. Att de tilltalade för egen del trott sig ha hanterat en väsentligt större mängd kokain har beaktats vid bedömningen av straffvärdet inom ramen för straffskalan för narkotikabrott (1 § narkotikastrafflagen).
Åklagaren yrkade vid Huddinge tingsrätt ansvar å B.H., K.W. och R.B. för grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: B.H., R.B. och K.W. har den 21 februari 1995, intill Texaco bensinstation i Bredäng, tillsammans och i samråd av okända personer olovligen i överlåtelsesyfte förvärvat ca ett hekto kokain, som är narkotika. Kontakten med de okända säljarna har olovligen förmedlats av R.B. i syfte att främja narkotikahandel. Narkotikan har därefter av B.H. och K.W. olovligen transporterats till en person på Karlbergsvägen i Stockholm som den 22 februari 1995 medtagit narkotikan till den butik på Långholmsgatan där B.H. och K.W. olovligen förvarat narkotikan i nämnda butik där de också försökt att rena den. - Brottet är grovt då det avsett särskilt stor mängd narkotika.
B.H. bestred ansvar. Han vitsordade att han vid angiven tid förvärvade, transporterade och förvarade en viss substans men förnekade att det var fråga om narkotika och att det rörde sig om mer än 20 gram.
K.W. bestred i första hand ansvar på den grund att den aktuella substansen inte innehöll narkotika. För det fall att tingsrätten skulle finna att det var fråga om narkotika underkastade han sig ansvar för medhjälp till narkotikabrott av normalgraden bestående i att han förde bilen till och från den plats där substansen förvärvades.
R.B. förnekade gärningen.
Åklagaren yrkade vidare ansvar å B.H. för narkotikabrott, ringa brott, och narkotikabrott, vilka brott B.H. erkände.
Huddinge tingsrätt (1995-06-19, rådmannen Torgil Melin samt nämndemännen Arne Andersson, Hannelore Hollman, Fritz Miesenberger, Gunnar Ohlsson och Siv Wrangås) fällde dels de tre tilltalade för grovt narkotikabrott enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), dels B.H. dessutom för de båda brott han erkänt samt bestämde påföljden, för B.H. till fängelse tre år två månader samt för envar av K.W. och R.B. till fängelse tre år.
Tingsrätten tog i sina domskäl inledningsvis upp frågan om den ifrågavarande substansen utgjort kokain. Tingsrätten fann i den delen att det förvärvade partiet var att anse som kokain. Tingsrätten framhöll därvid, bl.a., att även om andelen kokain var så låg ("fultjack") som en av de tilltalade uppgivit vid ett polisförhör - nämligen att partiet innehöll 10 gram kokain och 90 gram socker - var partiet att anse som narkotika i narkotikastrafflagens mening. Tingsrätten fann vidare att förvärvet avsett en mängd om ett hekto samt att alla de tre tilltalade förvärvat partiet i fråga i överlåtelsesyfte.
Vad gällde rubriceringen fann tingsrätten att narkotikabrottet var grovt, eftersom det avsett en särskilt stor mängd narkotika.
I påföljdsfrågan anförde tingsrätten att annan påföljd än relativt långvariga fängelsestraff inte kunde komma i fråga.
De tre tilltalade överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grovt narkotikabrott. B.H. yrkade i andra hand att hovrätten skulle bedöma gärningen som narkotikabrott medan R.B. i andra hand yrkade att hovrätten skulle bedöma gärningen som medhjälp till narkotikabrott eller som narkotikabrott. Alla tre yrkade att hovrätten i vart fall skulle nedsätta fängelsestraffet.
Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-08-16, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Lars Hesser, referent, tf. hovrättsassessorn Lotta Gustavson samt nämndemännen Torsten Gyhlenius och Per Häggqvist) ändrade tingsrättens dom på så sätt att hovrätten dömde de tre tilltalade för narkotikabrott - B.H. enligt 1 § 3 narkotikastrafflagen (1968:64), K.W. enligt 1 § 4 samma lag och R.B. enligt 1 § 5 samma lag - samt bestämde fängelsestraffens längd, för B.H. till fängelse två år två månader (avsåg även de båda erkända brotten), för K.W. till fängelse ett år sex månader och för R.B. till fängelse ett år nio månader.
Hovrätten behandlade i sina domskäl inledningsvis frågan om det förvärvade ämnet var att anse som narkotika. Hovrätten fann det visat att det aktuella partiet delvis utgjorts av kokain samt uttalade därefter följande. Något säkert påstående om vilken kokainstyrkan varit går självfallet inte att göra. Åklagaren har vitsordat att fråga varit om kokain av dålig kvalitet. I avsaknad av närmare utredning godtar hovrätten den av B.H. vid hans telefonsamtal med K.A. lämnade uppgiften att partiet var av så pass dålig kvalitet att det inte lämpade sig för allmän försäljning. Uppenbart är dock att ämnet i fråga är att anse som narkotika i narkotikastrafflagens mening. - Hovrätten fann det vidare visat att förvärvet avsett en mängd om ca 100 gram.
När det gällde de tilltalades medverkan fann hovrätten att alla de tre tilltalade medverkat till brottet, B.H. i enlighet med vad åklagaren påstått, K.W. genom att som chaufför ha transporterat det aktuella partiet samt R.B. genom att ha förmedlat den aktuella narkotikaaffären.
Vad angick frågan om brottens rubricering anförde hovrätten följande. Åklagaren har hävdat att B.H., K.W. och R.B. skall dömas för grovt narkotikabrott med hänsyn till att fråga varit om särskilt stor mängd narkotika. Hovrätten har funnit att det parti som de aktuella brotten avser uppgått till ca 100 gram. Hantering av ett så stort parti kokain är regelmässigt att bedöma som grovt narkotikabrott. Uppenbart är dock att hänsyn måste tas till att det ostridigt varit fråga om ett parti av dålig kvalitet med en låg koncentration av kokain. Den faktiska mängd kokain som ingått i partiet kan inte antas ha varit så stor att det med hänsyn till denna finns skäl att bedöma brotten som grova. Att de tilltalade för egen del trott sig hantera en väsentligt större mängd kokain skall - som hovrätten återkommer till - självfallet beaktas vid bedömningen av straffvärdet inom ramen för den tillämpliga straffskalan men bör däremot enligt hovrättens mening inte föranleda att brotten betecknas som grova. - Hovrätten finner att gärningen är att rubricera som narkotikabrott och att de tre tilltalade samtliga gjort sig skyldiga till brott i gärningsmannaskap.
I påföljdsfrågan anförde hovrätten bl.a. följande. Med hänsyn till brottens art och straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Vid bedömningen av straffvärdet beaktar hovrätten som försvårande omständighet att de tilltalade haft uppsåt att befatta sig med väsentligt större mängd kokain än man faktiskt kommit att göra.