RH 2008:69

Domskäl

Hovrätten (tf. hovrättslagmannen Lars Lundgren, hovrättsrådet Peter Borgström, referent, och tf. hovrättsassessorn Erika Bergman samt nämndemännen Bo Berg och Siv Bergvall) anförde i dom den 13 november 2008 angående åtalet för grovt narkotikabrott följande.

DOMSKÄL

Av utredningen framgår att P.K. är förfallen till ansvar för att i sitt hem i Uppsala olovligen ha innehaft en mindre - ej vägbar - mängd amfetamin, som är narkotika.

När det gäller partiet om 107 gram vitt pulver framgår av analysbeskedet att fråga är om narkotika - i form av kokain - i narkotikastrafflagens mening.

Såvitt avser frågan om huruvida P.K:s innehav av det aktuella kokainpartiet omfattats av dennes uppsåt ger vad som förekommit här inte anledning till någon annan bedömning än den tingsrätten gjort. Hovrätten instämmer vidare i tingsrättens bedömning att, när det gäller kokainpartiet, fråga varit om ett innehav i överlåtelsesyfte.

Intresset här knyter sig främst till frågan vilken betydelse när det gäller rubricering och straffvärde som skall tillmätas det förhållandet att det aktuella kokainpartiet om 107 gram hade en halt av blott cirka 8 procent kokainhydroklorid, medan den normala koncentrationshalten för denna typ av narkotika uppgår till väsentligt högre procenttal. (Enligt Sterzel, Påföljdspraxis, 2005, s. 488 f. har kokain normalt en koncentration eller renhetsgrad av cirka 50 procent och enligt vad EU- organet The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, EMCDDA, uppgett i sin årsrapport för 2007 varierade år 2005 kokainets genomsnittliga eller typiska renhetsgrad i missbrukarledet från 20 procent till 78 procent.) - Hovrätten gör i denna fråga följande bedömning.

Vid rubricerings- och straffvärdebedömningar i narkotikamål är det vanligt att utgå från mängden hanterad narkotika i förening med det ifrågavarande preparatets farlighet. I litteraturen har uttalats att hänsyn enligt ”fast praxis” inte tas till det enskilda narkotikapreparatets koncentration, eftersom denna för missbrukaren ofta är oförutsebar och slumpmässig samt att endast om koncentrationen varit särskilt hög eller särskilt låg av denna anledning viss justering sker i använda tabeller vid rena mängdresonemang (Sterzel, Påföljdspraxis, 2005, s. 465).

Utifrån ett rent mängdresonemang är vad P.K. låtit sig komma till last i förevarande åtalspunkt otvivelaktigt att bedöma som tingsrätten gjort, dvs. som grovt narkotikabrott. När det gäller att i ett enskilt fall fastställa gränsen mellan narkotikabrott av normalgraden och grovt narkotikabrott bör emellertid försiktighet iakttas att tillämpa generella schabloner avseende art och mängd av narkotika (jfr bestämmelsen i 3 § andra stycket narkotikastrafflagen om att bedömningen huruvida brottet är grovt skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet och rättsfallet NJA 2004 s. 354).

Åklagaren har till stöd för sin uppfattning i rubriceringsfrågan pekat på, förutom mängden, att ett av inblandningsämnena i kokainpartiet, mefedron, även om det inte utgör narkotika, enligt vad analysbeskedet utvisar dock har kemiska likheter med narkotikaklassade substanser. Att partiet innehåller en viss mängd mefedron - vilken halt det rör sig om framgår inte av analysbeskedet - kan enligt hovrättens uppfattning inte inverka på den bedömning som nu är aktuell.

Hovrätten kan med ovan angivna utgångspunkter inte finna att den faktiska mängd narkotika i form av kokain som - i enlighet med vad som framgår av analysbeskedet - ingått i det aktuella partiet varit så stor att den motiverar att i förevarande åtalspunkt aktuell narkotikabrottslighet skall bedömas som grovt narkotikabrott (jfr t.ex. rättsfallen NJA 1998 s. 512 samt RH 1995:65, RH 1999:79, RH 2006:61, RH 2007:76 och RH 2008:20). Inte heller har det framkommit någon annan omständighet som ger anledning till en sådan rubricering. - Enligt hovrättens uppfattning skall med nu aktuell åtalspunkt avsedd brottslighet rubriceras som narkotikabrott (1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen). Arten och mängden av narkotika har emellertid när det gäller kokainet varit sådana att det finns skäl för att låta dem få ett visst genomslag vid bedömningen av straffvärdet inom ramen för den tillämpliga straffskalan.

DOMSLUT

Hovrätten dömer med avseende på den överklagade skuldfrågan P.K. inte för grovt narkotikabrott utan enligt 1 § första stycket 6 narkotikastrafflagen (1968:64) för narkotikabrott och bestämmer påföljden för samtliga brott till fängelse 1 år 8 månader.

Hovrättens dom meddelad: den 13 november 2008.

Mål nr: B 7430-08.

Lagrum: 1 § narkotikastrafflagen (1968:64).

Rättsfall: NJA 1998 s. 512; NJA 2004 s. 354;RH 1995:65; RH 1999:79; RH 2006:61; RH 2007:76; RH 2008:20.

Litteratur: Georg Sterzel-Martin Borgeke, Studier rörande påföljdspraxis med mera, 3:e uppl., 2005, s. 488 f.; Årsrapport för 2007 av The European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction, (EMCDDA).