RH 1995:83

Åklagaren yrkade vid Mjölby tingsrätt ansvar å I.V., född 1965, för mened, stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel och bedrägligt beteende. Beträffande åtalet för mened påstod åklagaren att I.V. begått följande gärning.

Den 7 december 1994 hördes I.V. under ed som vittne vid Mjölby tingsrätt i mål rörande påstått biltillgrepp, förövat av bl.a. J.H.. Han uppgav därvid sanningslöst att J.H. ej deltagit i tillgreppet. Tingsrätten fällde dock denne till ansvar.

I.V. förnekade gärningen.

Mjölby tingsrätt (1995-04-04, tingsfiskalen Lars Bertler samt nämndemännen Marianne Olsson, Susanne Orrenius och Carina Jönsson) dömde I.V. för mened, grov stöld och bedrägligt beteende till fängelse tio månader. I sina domskäl anförde tingsrätten bland annat:

Av handlingarna har framgått följande.

I det tidigare målet vid tingsrätten dömdes J.H. för tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse i två månader. Huvudförhandlingen hölls den 7 december 1994. Enligt den av åklagaren åberopade gärningsbeskrivningen, som tingsrätten mot J.H:s förnekande fann styrkt, hade J.H. i samråd med kamrater den 9 juli 1994 i Nyköping olovligen tagit den parkerade personbilen KOL 553 och fört den till Åby.

Tingsrätten hade dessförinnan, genom dom den 21 september 1994, för delaktighet i samma gärning dömt I.V. och P.J.. Domen mot I.V. hade vid tidpunkten för huvudförhandlingen mot J.H. vunnit laga kraft.

I.V. hördes som vittne under ed i målet mot J.H.. Tingsrättens bedömning grundades på uppgifter som I.V. lämnat vid polisförhör den 19 juli 1994.

De i målet mot J.H. hörda personerna uppgav, enligt referat i domen, följande.

J.H.: Han rymde från fångvårdsanstalten i Nyköping tillsammans med I.V. och P.J.. Han hade inget umgänge med I.V. och P.J., varför han skildes från dem utanför anstalten. Han hämtades av en person och åkte med denne till Skänninge.

I.V.: Efter rymningen skildes han och P.J. från J.H.. I.V. stal en bil, KOL 553. I den åkte han och P.J. på småvägar till Åby, där de ställde bilen.

I domen antecknades vidare en av åklagaren åberopad passus hämtad ur ett polisförhör som hölls med I.V. den 19 juli 1994. Följande antecknades: "Lördagen den 9 juli 1994 klättrade han tillsammans med J.H. och P.J. över stängslet som omgärdar anstalten i Nyköping. I första skedet begav de sig till centrum där J.H. ringde ett telefonsamtal för att sedan fortsätta till ett industriområde där de gemensamt tillgrep en Saab personbil. I denna färdades de till Åby utanför Norrköping där J.H. hade bekanta hos vilka han lånade telefonen och ringde till vänner i Linköping. Samma dag blev de sedan hämtade av bekanta till J.H. en tjej och en kille och samtliga begav sig till Skäggetorp i Linköping där tjejen och killen hade sin bostad. J.H. stannade sedan i Skäggetorp medan tjejen skjutsade I.V. och P.J. till A.E. i Mjölby."

Tingsrätten antecknade i domen att I.V. lämnat följande kommentar till förhörsuppgifterna: I.V. har om förhöret sagt att det som står i detta är förhörsledarens teori, som han ville att I.V. skulle lyssna på.

Vidare framgår bl.a. följande av tingsrättens domskäl: Tingsrätten noterar att I.V. i målet som tilltalad uppgett att han stal KOL 553 och att han inte vet var P.J. blev av.

Genom dom den 14 december 1994 dömde tingsrätten J.H. för tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse två månader. Domen vann laga kraft.

- - - - -

I.V. har närmare hörd över det nu aktuella åtalet vidhållit att det han uppgivit vid vittnesförhöret, antecknat i domen av den 14 december 1994, är riktigt, samt vidare berättat, att han bara lyssnade på förhörsledarens teori, att han inte själv berättat det som står antecknat i det åberopade polisförhöret utan bara lyssnade på förhörsledaren och att han inte ville höras som vittne men var tvungen att vittna.

På åklagarens begäran har förhör hållits med ett nytt vittne, R.K., som var förhörsvittne vid förhöret med I.V. den 19 juli 1994. Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat ovan redovisade utdrag ur samma förhör, Mjölby tingsrätts dom den 14 december 1994 mot J.H., i vilken I.V:s vittnesuppgifter återges, och utskrift av vittnesförhöret med denne.

R.K. har uppgett följande: Han var polisaspirant och närvarade som vittne vid förhöret den 19 juli 1994. Han var med under hela förhöret. Vid detta berättade I.V. helt spontant bl.a. att han, J.H. och P.J. efter rymningen stal en bil. I.V. var under förhöret inte styrd på något sätt. De nedtecknade förhörsuppgifterna är inte något påfund av förhörsledaren. R.K. var inte insatt i ärendet och deltog inte som förhörsvittne i andra förhör med I.V..

Av den åberopade utskriften av vittnesförhöret med I.V. framgår att han avlagt vittnesed och erinrats om edens betydelse. Vidare kan utläsas bl.a. att ordföranden i målet upplyst att domen mot honom vunnit laga kraft, att han då undergick straffverkställighet och att han inte behövde yttra sig om sådant han inte då var dömd för och som skulle röja att han förövat brottslig gärning.

Tingsrättens bedömning.

Lika med tingsrätten i det tidigare målet, vars bedömning vinner ytterligare stöd genom de uppgifter som vittnet R.K. lämnat, finner tingsrätten nu att det är övertygande utrett att J.H. vid tillfället deltagit vid tillgreppet av bilen och således gjort sig skyldig till det brott för vilket han dömts.

När I.V. hördes som vittne under ed hade domen mot honom, genom vilken han befunnits skyldig för delaktighet i samma gärning, vunnit laga kraft. Han har därför varit skyldig att på sätt som skett underkasta sig vittnesförhör under ed och har inte ägt vägra yttra sig om omständigheter hänförliga till denna gärning (se NJA 1980 s 435).

I.V:s, efter förhöret den 19 juli 1994, nu redovisade uppgifter har inneburit ett kategoriskt påstående att J.H. inte deltagit vid det aktuella biltillgreppet och att förhållandena var sådana att han tveklöst skulle han känt till om så ända varit fallet. Det är således utrett att I.V. i vittnesförhöret vid tingsrätten uppsåtligen lämnat osanna uppgifter. Utsagan har inte varit utan betydelse för saken. Han skall därför dömas för mened.

I.V. överklagade domen och yrkade bl.a. att hovrätten skulle ogilla ansvarstalan i dess helhet. Åklagaren bestred ändring.

Göta hovrätt (1995-06-06, hovrättslagmannen Sven Larsson, hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson, t.f. hovrättsassessorn Lars Bjurstam, referent, samt nämndemännen Ing-Marie Larsson och Göte Nilsson) ogillade åtalet för mened och bestämde påföljden för övriga brott till fängelse sex månader. I domskälen yttrade hovrätten bl.a. följande.

I.V. har i hovrätten erkänt att han medvetet lämnade oriktiga uppgifter när han hördes som vittne under ed vid Mjölby tingsrätt den 7 december 1994. Han har gjort gällande att han på grund av hot och trakasserier från andra intagna på kriminalvårdsanstalten i Västervik där han då vistades, befunnit sig i en nödsituation och därför känt sig tvingad att lämna de oriktiga uppgifterna.

Hovrätten finner utrett att I.V. såsom vittne vid tingsrätten under ed uppsåtligen lämnat osanna uppgifter och att dessa inte varit utan betydelse för saken. I.V. hade dock tidigare dömts för delaktighet i den gärning som förhöret gällde, varför han enligt 36 kap 1 § andra stycket rättegångsbalken inte skulle ha hörts som vittne i målet oavsett om domen mot honom vunnit laga kraft eller ej. Han skulle i stället ha hörts såsom medtilltalad och därmed varit undantagen från såväl edsansvar som sanningsplikt. Denna omständighet är visserligen inte av beskaffenhet att utesluta ansvar för mened, men den skall beaktas inom ramen för undantagsregeln i 15 kap 4 § andra stycket brottsbalken. - Eftersom I.V. inte skulle ha hörts som vittne i målet, har han ägt rätt att vägra yttra sig. Vid detta förhållande skall den ovan nämnda undantagsregeln anses tillämplig för det fall omständigheterna inneburit skälig ursäkt för honom. Med hänsyn till den intressekonflikt som medtilltalade generellt får antas befinna sig i (jfr prop. 1983/84:78 s 58) och till domstolens felaktiga handlande när I.V. på åklagarens begäran hördes inför tingsrätten, måste omständigheterna anses ha inneburit skälig ursäkt för honom att uttala sig såsom skett. Några omständigheter som medför annat bedömande har inte framkommit i målet. I.V. skall därför ej dömas till ansvar för den mened han begått.

Målnummer B 514/95