RH 1995:85
Bestämmelsen i 3 kap. 5 § föräldrabalken har ansetts utgöra hinder för en man, som påstår sig vara far till ett barn, att väcka talan om fastställande av faderskap. Denna bestämmelse har inte ansetts uppenbart stå i strid med artikel 8 i Europakonventionen.
K.O. väckte talan mot avlidna J.J. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att han var far till henne. Delägarna i dödsboet efter J.J. medgav käromålet.
Till grund för sin talan anförde K.O. bl.a.: Han och G.J. har tidigare varit sammanboende. G.J. födde dottern J.J. den 28 januari 1992. J.J. avled på grund av plötslig spädbarnsdöd, och G.J. tog livet av sig strax därefter. - G.J. har inte undertecknat faderskapsbekräftelse, och faderskapet kan därför inte fastställas på annat sätt än genom stämningsförfarande. K.O. har däremot undertecknat en sådan bekräftelse. Han har vidare inför socialförvaltningens familjerättsenhet medgett faderskapet och i protokoll bekräftat att han och modern varit sammanboende under hela konceptionstiden samt att han är övertygad om att barnet är deras gemensamma. - K.O. gör gällande att talan kan föras som en fastställelsetalan enligt rättegångsbalken. Den materiella frågan kan avgöras med tillämpning av regeln i 1 kap. 5 § föräldrabalken.
Till ansökan om stämning bifogade K.O. ett yttrande av universitetslektorn A.S. vid Uppsala universitet.
Helsingborgs tingsrätt (1995-01-19, rådmannen Rolf Håkansson) avvisade K.O:s talan och anförde därvid: Enligt reglerna i föräldrabalken, som exklusivt får anses reglera möjligheten att föra talan om fastställande av faderskap, saknar mannen talerätt.
K.O. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle undanröja beslutet och visa målet åter till tingsrätten för förnyad prövning.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-08-21, hovrättslagmannen Per Eriksson, hovrättsrådet Marianne Lejman och hovrättsassessorn Bo-Göran Ohlsson, referent) lämnade K.O:s överklagande utan bifall och anförde följande skäl.
Av 3 kap. 5 § föräldrabalken framgår att talan om fastställande av faderskap väcks av barnet och att barnets talan förs av socialnämnden, modern eller särskilt förordnad förmyndare. Härav följer att den som påstår sig vara far till ett barn inte kan grunda talerätt på bestämmelserna i föräldrabalken (se prop. 1975/76:170 s. 140-142, 171 och 307-308 samt Lu 1975/76:33 s. 77). Som tingsrätten anfört reglerar dessa bestämmelser exklusivt rätten att föra talan i mål av förevarande slag, och det finns därför inte heller något utrymme för att med stöd av 13 kap. 2 § rättegångsbalken tillerkänna en påstådd far talerätt.
Det kan emellertid finnas anledning att pröva frågan också mot bakgrund av vad som föreskrivs i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (se Anna Singer, SvJT 1992, s. 558 f). I konventionen, som fr.o.m. den 1 januari i år utgör en del av den svenska rätten (SFS 1994:1219), tillerkänns sålunda i artikel 8, punkten 1, envar rätt till skydd för bl.a. sitt privat- och familjeliv. Skulle en konflikt föreligga mellan denna artikel och de inhemska talerättsreglerna i mål om fastställande av faderskap, talar mycket för att konventionsregeln skall anses vara överordnad föräldrabalkens bestämmelser (prop. 1993/94:117 s. 35 f och 73 f samt Ulf Bernitz, Juridisk Tidskrift 1994-95 nr 2, s. 259 ff).
Enligt Europadomstolens praxis har artikel 8 getts en mycket extensiv tolkning, och det finns avgöranden, från vilka man kan utläsa att en ogift fars förhållande till sitt barn faller under begreppet familjeliv (se bl.a. Peer Lorenzen m.fl., Den Europeiske Menneskeretskonventionen, Jurist- og Okonomforbundets Forlag, 1995, och E.C.H.R. Series A no. 31 (1979), E.C.H.R. no. 94 (1985)). Såvitt bekant har Europadomstolen däremot inte direkt prövat den fråga som hovrätten nu har att avgöra. Dock har kommissionen i mål nr 3100/67 X vs F.R.G. (slutligt beslut 1970-02-05) gjort uttalanden, som skulle kunna tolkas så, att en lagstiftning som helt utesluter en far från att upprätta varje form av rättsligt band med sitt barn innefattar en kränkning av rätten till skydd för familjelivet (Anna Singer a.a. samt Gillian Douglas, International Journal of Law and the Family 2, 1988, s. 90). Enligt hovrättens mening lämnar emellertid kommissionens beslut ett så stort utrymme för skilda tolkningar att det inte, i avsaknad av auktoritativa uttalanden från Europadomstolen, kan läggas till grund för slutsatsen att talerättsreglerna i föräldrabalken uppenbart skulle stå i konflikt med föreskriften i konventionens åttonde artikel. Det föreligger därmed inte heller förutsättningar att, med tillämpning av bestämmelsen i 11 kap. 14 § regeringsformen, åsidosätta föräldrabalkens regler om begränsning av talerätten i faderskapsmål.
På grund av vad sålunda anförts kan K.O:s talan inte vinna bifall.