RH 1995:97

Allmän åklagare yrkade ansvar å J.S. för nedskräpning under påstående: J.S. har i maj 1993 på sin fastighet i Jönköpings kommun uppsåtligen nedskräpat naturen genom att slänga traktordelar, taggtråd, fårnät, trästolpar och en tom dunk på en för allmänheten tillgänglig plats där han även tidigare kastat skräp så att en mindre soptipp uppkommit. J.S. bestred ansvar och anförde: Det är riktigt att han våren 1993 på sin fastighet lämnade två traktordäck, taggtråd, några meter fårnät och stängselstolpar. Detta lades i en håla, i närheten av en åker, ca 400 m från allmän väg. Åkern var delvis insådd med träd. En traktorväg leder fram till platsen. Denna plats har man på fastigheten alltid använt som en plats för skräp. Han brukade elda där. Därför fanns också en dunk på platsen. Dunken brukar fyllas med bränsle för eldningen. Efter det att han blev kontaktad av polisen var han och tittade på platsen och kunde då se att någon annan varit där och slängt skräp, bl.a. byggnadsavfall såsom plåt, dörrar, rör m.m. Av i målet företedda fotografier syns inget av det han har lämnat på platsen utom två traktordäck. Han vet inte vem som kastat övrigt gods.

Jönköpings tingsrätt (1994-10-11, rådmannen Gunilla Polland samt nämndemännen Rune Johansson, Bernth Andersson och Ann-Britt Wilhemsson) ogillade åtalet och anförde: Enligt 37 § 1 st 7 p naturvårdslagen (1964:822) döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet skräpar ned utomhus till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen sker på plats, till vilken allmänheten inte äger tillträde eller har insyn, eller om gärningen är ringa.

Även om vad J.S. lämnat på platsen skulle kunna bedömas som nedskräpning finner tingsrätten inte utrett i målet att allmänheten utan svårighet kunnat urskilja det som J.S. lagt på platsen. Vid angivna förhållanden finns inte förutsättningar för att döma J.S. till ansvar enligt 37 § 1 st 7 p naturvårdslagen. På grund härav skall åtalet ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet enligt följande justerade gärningspåstående: J.S. har i maj 1993 på sin fastighet i Jönköpings kommun uppsåtligen eller av oaktsamhet skräpat ned i naturen genom att slänga två traktordäck, taggtråd, fårnät, trästolpar och en tom dunk på en plats till vilken allmänheten äger tillträde och har insyn. J.S. har under ett flertal år kastat skräp på samma plats. Gärningen är inte ringa.

J.S. bestred ändring och anförde: Hålan ligger vid åkerkanten i anslutning till ett skogsbryn. Traktorvägen löper från den allmänna vägen längs med åkerkanten under en sträckning av 510 m. Därefter övergår traktorvägen till enbart traktorspår utefter åkerkanten under en återstående sträcka om 120 m fram till hålan. Åkern är sedan fem år satt i träda och planterad med granplantor. Plantorna på den nämnda sträckan utefter åkerkanten är nerkörda. Han sysslar med svinuppfödning och har kastat skräp på den aktuella platsen sedan 1959. Det är inte mer skräp än som brukar läggas i anslutning till andra gårdar. Han har efter hand eldat upp det som han lagt på platsen. Det som inte brunnit upp har han sedan varje år kört till soptippen. Orsaken till att det nu aktuella skräpet låg kvar sedan maj 1993 var att årstid och väderlek inte varit passande för någon eldning. Han lägger numera inget skräp på platsen.

Åklagaren upplyste att platsen var belägen ungefär två kilometer från J.S:s gård. Av i målet ingivna fotografier framgick att plantorna under den med åtalet avsedda tiden varit så låga att de inte kunde ha försvårat insyn.

På begäran av åklagaren hölls vittnesförhör med miljö- och hälsoskyddsinspektören J.J.. Av hans vittnesmål framgick följande: Han fotograferade platsen den 13 september 1993. Den av J.S. angivna hålan är en fördjupning bestående av våtmark. Det skräp som syns på fotografierna låg på åkermarken invid slänten mot fördjupningen. Skräp fanns även på slänten ned mot fördjupningen. Traktordäcken låg som framgår av ett av fotografierna uppe på åkermarken, således inte på slänten eller i fördjupningen. Det var inte möjligt att urskilja någon övergång från traktorväg till traktorspår. Traktorvägen var vid tiden för inspektionen farbar ända fram till skräpet. Med hänsyn till terrängförhållandena vågade han inte köra sin personbil på ifrågavarande väg.

Göta hovrätt (1995-09-14, t.f. hovrättslagmannen Lennart Thorelli och hovrättsrådet Carl-Gustav Ohlson, referent) ändrade tingsrättens dom och dömde J.S. enligt 23 § och 37 § 1 st 7 pnaturvårdslagen (1964:822) i dess lydelse före den 1 juli 1995 för förseelse mot naturvårdslagen till 30 dagsböter.

I domskälen anförde hovrätten: Enligt 23 § naturvårdslagen skall envar tillse att han inte skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, plast, glas, papper, avfall eller annat. Genom J.S:s egna uppgifter, vittnesmålet och fotografierna är det utrett att J.S. i maj 1993 slängt de i åtalet angivna föremålen på den aktuella platsen. Med hänsyn till platsens belägenhet och föremålens beskaffenhet har J.S. därigenom gjort sig skyldig till uppsåtlig nedskräpning innebärande överträdelse av ifrågavarande nedskräpningsförbud. En överträdelse av förbudet är emellertid inte straffbar om nedskräpningen sker på en plats till vilken allmänheten icke äger tillträde eller har insyn. För att detta undantag skall vara tillämpligt krävs att båda rekvisiten är uppfyllda. Enligt allemansrättsliga regler har allmänheten ägt tillträde till platsen. Den angivna straffriheten omfattar därmed inte förevarande överträdelse av nedskräpningsförbudet.

Nedskräpningen skall inte heller föranleda något straff om gärningen är att bedöma som ringa. Enligt de förarbeten som ligger till grund för lagen faller bagatellartade handlingar som att kasta bort enstaka biljetter och cigarettfimpar i regel utanför det straffbara området och nedskräpning kring jordbruksbyggnader på landet måste ofta tolereras (prop. 1970:157 s. 113 f).

Den i målet aktuella nedskräpningen har haft en icke obetydlig omfattning. Skräpet, som är av vanprydande karaktär med hänsyn till den naturmiljö som det slängts i, har inte heller lagts i närheten av jordbruksbyggnaderna. Det har kunnat urskiljas utan någon svårighet och har legat kvar under relativt lång tid. Därmed har det även varit ägnat att locka andra att slänga ytterligare föremål där. Med hänsyn främst till dessa omständigheter finner hovrätten att gärningen inte kan betraktas som ringa. Den omständigheten att J.S. av ålder utnyttjat platsen till att bränna gammalt skräp kan inte föranleda annan bedömning. J.S. skall därför dömas för förseelse mot naturvårdslagen.

T.f. hovrättsassessorn Jan Bengtsson var skiljaktig och anförde: De föremål som nu är i fråga utgör avfall som har anknytning till det av J.S. bedrivna jordbruket. Föremålen placerades av J.S. på en av honom tillhörig äga, vid ett skogsbryn som är omgärdat av åkermark - numera granplantering - mot det håll där den allmänna vägen är belägen. Avståndet mellan den plats där föremålen placerades och den allmänna vägen är cirka 500 meter.

J.S. har påstått att han sedan 1959 brukat platsen för eldning av jordbruksavfall m.m. samt att han årligen kört de rester som blivit kvar till soptippen, uppgifter som får tas till godo.

En överträdelse av förbudet mot nedskräpning är enligt 37 § 1 st 7 p naturvårdslagen inte straffbar bl.a. om gärningen sker på plats till vilken allmänheten inte har tillträde eller har insyn. I förarbetena till nu nämnda straffbestämmelse har angetts att sådan nedskräpning som äger rum på område, dit allmänheten inte äger tillträde och som inte heller ligger inom synhåll från väg eller annan plats där allmänheten fär färdas fritt, bör i allmänhet inte kunna bli föremål för ingripande (prop.1970:157 s. 113).

Enligt min mening kan ovan redogjorda uttalanden i förarbetena inte ge stöd för den tolkningen att allemansrättsliga regler skall läggas till grund för bedömningen av frågan om insyn. Med hänsyn till de av J.S. lämnade uppgifterna och då föremålen - som inte utgör någon större mängd skräp - varit placerade på en plats där allmänheten enligt min mening i regel inte har tillträde och svårligen kunnat upptäckas från den allmänna vägen, bör gärningen inte bedömas som straffbar. I övrigt är jag ense med majoriteten.

Målnummer B 1228/94