RH 1996:118

Åklagaren yrkade vid Kristianstad tingsrätt ansvar å E.O. under påstående att E.O. den 4 februari 1996 omkring kl. 01.33 fört personbil på Tians väg i Bromölla efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i hennes utandningsluft under eller efter färden uppgått till minst 0,50 milligram (0,85) per liter.

Kristianstads tingsrätt (1996-05-14, rådmannen Hans Gunter samt nämndemännen Allan Berlin, Siv Jönsson och Ulf-Peter Nilsson) dömde E.O. för grovt rattfylleri till fängelse en månad.

Tingsrätten anförde i domen följande.

E.O:s erkännande vinner erforderligt stöd av övrig utredning, däribland s.k. intoxilyzerrapport. Brottsrubriceringen är den av åklagaren angivna.

Av utredningen framgår bl.a. följande. E.O. har efter sprit- och ölförtäring blivit osams med en bekant under ett restaurangbesök och därvid bestämt sig för att köra bil hem. Under färden gjorde en polispatrull sådana iakttagelser av hennes körning som föranledde en kontroll av hennes hälsotillstånd.

E.O. är inte antecknad i kriminalregistret. Av personutredningen framgår bl.a. att hon under de senaste åren haft problem i samband med skilsmässa och upplösning av ett nytt förhållande, att hon under flera år druckit alkohol under helgerna och i samband med arbetsförlust våren 1995 ökat sin alkoholkonsumtion samt att hon inte anser sig ha behov av någon vård på grund av denna. I frivårdsmyndighetens yttrande uppges vidare att E.O. har bristande självtillit, känner sig sviken och har ett bristande socialt nätverk. Myndigheten anför att hon är i behov av en övervakares råd och stöd för att motverka återfall i brott och att skyddstillsyn med föreskrift om samtalskontakt under övervakningstiden därför är den lämpligaste påföljden.

Kuratorn vid psykiatrisk klinik i Kristianstad M.S. har i ett av E.O. åberopat intyg, ställt till tingsrätten, anfört bl.a. följande. Den aktuella bilkörningen föregicks av att E.O. bryskt avvisades av en man som hon väntat barn med. Avvisandet utlöste en krisreaktion hos henne. Enligt egen uppgift drack E.O. i samband med en under hösten 1995 företagen abort alkohol flera gånger i veckan men dricker numera endast i samband med fest. Under våren 1995 har E.O. mått "psykiskt dåligt med ångest, sömnsvårigheter, mardrömmar, ätsvårigheter, skuld- och skamkänslor, rastlöshet samt livsleda. Hon har alltsedan aborten levt under stark psykisk press med tydliga tecken på krisreaktion och psykisk insufficiens. Ett fängelsestraff skulle riskera att ytterligare försämra hennes psykiska ohälsa."

E.O. har vid huvudförhandlingen uppgivit att hon har haft ytterligare besök inbokat hos kurator M.S. samt att de självmordstankar som nämnts haft samband med den förestående rättegången och hennes farhågor för att ådömas ett fängelsestraff. E.O. har även uppgivit att hon har vård om sina barn på 16 respektive 8 år.

Enligt nu gällande praxis är normalpåföljden för grovt rattfylleri fängelse. Särskilda skäl krävs för annan påföljd.

Utredningen ger inte vid handen att E.O. har några egentliga missbruksproblem. I vart fall är inte någon vård eller behandling för sådana problem påtänkt. Något påtagligt behov av övervakning till motverkande av återfall i brott kan inte anses föreligga. Inte heller utgör de psykiska besvär som E.O. enligt utredningen drabbats av i samband med olika personliga motgångar eller hennes ängslan för ett fängelsestraff tillräckliga skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd.

E.O. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bestämma påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift alternativt villkorlig dom. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-09-16, hovrättsrådet Lennart Frii och t.f. hovrättsassessorn Lena Petersson samt nämndemännen Birgitta Carlberg och Anne-Charlotte Johansson) ändrade på det sätt tingsrättens domslut att hovrätten bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med 120 dagsböter.

Hovrätten anförde följande.

I enlighet med tingsrättens dom har E.O. gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Målet i hovrätten gäller valet av påföljd.

Som framgår av 30 kap. 4 § första stycket brottsbalken gäller den allmänna principen att rätten skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. I vissa fall får denna princip vika. Bl.a. kan brottets art utesluta en icke frihetsberövande påföljd. Grovt rattfylleri anses generellt vara sådant brott vars art grundar en presumtion för att fängelse skall väljas som påföljd.

Nuvarande lagstiftning om rattfylleribrotten tillkom år 1994. I lagstiftningsärendet uttalades om förutsättningarna för att välja en icke frihetsberövande påföljd bl.a. följande. "Det är inte endast brottets art som är av betydelse för valet av påföljd. Av vikt är också om det i det enskilda fallet finns omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Främst avses sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § och 30 kap. 9 § andra stycketbrottsbalken. Särskilt kan i detta sammanhang, förutom de s.k. kontraktsvårdsfallen, nämnas situationer där den bedömningen görs att en framgångsrik påbörjad rehabilitering, avseenden missbruk eller annat förhållande som kan antas ha haft samband med brottsligheten, skulle spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställigheten av ett fängelsestraff. Finns ett sådant särskilt skäl bör den tilltalade -- trots att fängelse normalt bör följa enligt 30 kap. 4 § andra stycket brottsbalken på grund av brottets art -- kunna erhålla skyddstillsyn. Ett grundläggande krav, för att skyddstillsyn på anförd grund skall ifrågakomma, är således att en sådan påföljd verkligen ges ett meningsfullt innehåll och förväntas ge resultat i det enskilda fallet. Ett annat förhållande som kan utgöra särskilt skäl för annan påföljd än fängelse är, i enlighet med den praxis som förelåg före 1990 års reform, att den misstänkte på grund av dokumenterade psykiska problem, handikapp, hög ålder eller liknande har svårt att klara ett fängelsestraff. En stor del av dem som gör sig skyldiga till grovt rattfylleri har alkoholproblem. Visserligen kan sådana problem inte automatiskt tas till intäkt för att det föreligger en risk för fortsatt brottslighet men detta är ofta förhållandet. Mot den bakgrunden är det främst skyddstillsyn med särskild föreskrift eller kontraktsvård som kan komma i fråga i stället för fängelsestraff. -- Villkorlig dom bör, som framgått, användas med stor restriktivitet och -- i likhet med vad som gällde före 1990 års reform -- komma i fråga endast i klara undantagsfall (se t.ex. rättsfallen NJA 1972 s. 60 och NJA 1984 s. 447). I de situationer där villkorlig dom kommer till användning bör denna, utom i rena undantagssituationer, kombineras med ett kraftigt bötesstraff." (Prop. 1993/94:44 s. 35--36.)

I överensstämmelse med den praxis som utvecklats måste artbrottets närmare karaktär och omständigheterna vid brottet beaktas. Vidare måste även vid denna form av brottslighet hänsyn tas till vad som kommit fram om gärningsmannens personliga förhållanden.

I de hänseenden som i det föregående angivits är -- utöver vad som antecknats i tingsrättens dom -- att beakta bl.a. att E.O. har hävdat att hennes nuvarande psykiska konstitution men även hennes tidigare alkoholproblem skulle utgöra sådana särskilda skäl som talat för att skyddstillsyn med särskild föreskrift om samtalsterapi eller villkorlig dom skall väljas som påföljd i stället för fängelse.

Vad gäller E.O:s nuvarande psykiska konstitution framgår av intyg från en vid en psykiatrisk klinik tjänstgörande kurator att E.O:s psykiska ohälsa avsevärt försämrats sedan tidpunkten för tingsrättens dom. Sålunda har hänt att E.O. sedan dess inte kunnat äta eller sova på flera dygn. Hon har haft hopplöshets- och meningslöshetskänslor, ångest, oro och uppgivenhetskänslor. E.O. har haft suicidplaner, som av personalen på kliniken bedömts som allvarliga. E.O. har sålunda t.ex. tänkt att i sådant syfte använda tabletter hon har haft hemma men hejdat sig med tanke på sina barn. Det har även hänt att hon har suttit hemma i sitt badkar med ett rakblad i handen och velat skära sig men blivit avbruten.

I målet är vidare upplyst att E.O. -- som uppgivit sig sakna ett mera utvecklat socialt nätverk -- sedan slutet av maj i år en gång i veckan för samtalsterapi besöker en kurator vid psykiatrisk klinik. Vidare samtalar hon en gång i månaden med en psykiatriker. Detta terapeutiska och psykiatriska stöd skall enligt vad E.O. uppgivit pågå tills vidare. Därtill kommer att E.O. dagligen medicinerar såväl antidepressiv psykofarmaka i form av Seroxat som sömnmedlet Stilnoct. Som framgår av FASS är Seroxat ett antidepressivum som innehåller den verksamma substansen paroxetin, vilken inte har kemisk strukturell likhet med andra antidepressiva. Paroxetin är en potent, selektiv serotinåterupptagshämmare. Paroxetin ger enligt FASS ingen potentiering av alkohol. Indikationer för Seroxat är egentliga depressioner med melankoli, djupa eller långvariga depressioner utan melankoli. Seroxat används även profylaktiskt mot depressiva recidiv, paniksyndrom med eller utan agorafobi samt tvångssyndrom.

E.O. har i fråga om sina personliga förhållanden i övrigt -- utöver det som finns antecknat i tingsrättens dom -- negerat att hon har alkoholproblem och uppgivit att hon numera har en ALU-anställning som kassörska på en cafeteria men att denna anställning upphör under första hälften av november i år.

I målet har hävdats att de skäl av personlig karaktär som E.O. åberopat till stöd för sitt överklagande enbart bör beaktas inom ramen såsom det är statsrättsligt reglerat i 11 kap. 13 Regeringsformen. Nu förhåller det sig emellertid så att skiljegränsen mellan vad som enbart är nådeskäl och vad som är skäl som bör beaktas vid en domstols påföljdsbestämning vare sig i doktrin eller i praxis är särskilt väl klarlagd. I den straffrättsliga doktrinen har kritik riktats mot nådeinstitutet. I sammanhanget kan erinras om följande uttalanden i Nelsons monografi Brott och nåd. "Ur straffrättslig synpunkt måste det vara ägnat att beklaga att de av domstolarna bestämda påföljderna i betydande omfattning ändras i administrativ ordning. Det straffrättsliga reaktionssystemets effektivitet minskas inte oväsentligt av en efter domen ännu bestående ovisshet om det ådömda straffet skall kunna nådevägen undanröjas, ändras eller uppskjutas. Det förhållandet att Kungl. Maj:t icke sällan bifaller nådeansökningar ter sig som en kritik av själva straffsystemet, i det man icke kan undgå att lägga märke till att Kungl. Maj:t hyser större tilltro till kriminalvård i frihet och skyddsåtgärder än till de traditionella straffarterna." (Nelson, Brott och nåd, s. 131--132.)

Därtill kommer att bestämmelsen i 29 kap. 5 § 6 p brottsbalken lämnar ett inte obetydligt utrymme för domstolen att vid påföljdsbestämningen beakta bl.a. sådan typ av psykiskt ohälsotillstånd som aktualiseras i nu förevarande mål. Belysande i sammanhanget är vad Högsta domstolen anför i rättsfallet NJA 1989 s. 464.

Som framgår av redovisningen i det föregående har E.O. i första hand yrkat att hovrätten bestämmer påföljden till skyddstillsyn med särskild föreskrift. Påföljden skyddstillsyn förutsätter emellertid att risk föreligger att den tilltalade återfaller i brottslighet. Denna förutsättning är inte uppfylld i nu förevarande mål. Det är därför uteslutet att påföljden kan bestämmas till skyddstillsyn.

Fråga uppkommer därför om E.O:s personliga förhållanden konstituerar ett sådant klart undantagsfall att påföljden kan bestämmas till villkorlig dom.

Vid påföljdsbestämningen bör E.O:s personliga situation ses i ett enda sammanhang, där E.O:s sociala psykiska konstitution och sociala isolering särskilt bör beaktas. Därtill kommer att något skäl som skulle medföra att E.O:s suicidtankar kan ifrågasättas inte presenterats i målet.

Enligt hovrättens mening konstituerar E.O:s personliga förhållanden ett sådant klart undantagsfall att påföljdsformen villkorlig dom kan väljas. Enligt huvudregeln i 30 kap. 8 § brottsbalken skall denna påföljd förenas med böter.

Referenten, adjungerade ledamoten rådmannen Roy Lindeberg, var skiljaktig i påföljdsfrågan och anförde: Enär vad som i hovrätten förekommit ej utgör tillräckliga skäl för ändring av tingsrättens påföljdsval, fastställer jag tingsrättens domslut.

Målnummer B 683/96