RH 1996:133

Åklagaren yrkade vid Helsingborgs tingsrätt ansvar å Jan R m.fl. däribland B.F. för dataintrång enligt 21 § datalagen och H.S. för anstiftan till sådant brott enligt följande ansvarspåstående.

Nedan angivna personer har vid sin anställning vid tullkammaren i Helsingborg behörighet att söka i tullverkets spaningsdiarium (SPADI- registret), polisens person- och belastningsregister (PBR-registret) och polisens allmänna spaningsregister (ASP-registret) om uppgifterna behövs för att de skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Vid nedan angivna tidpunkter har de sökt på en viss tulltjänsteman i angivet register utan att detta behövts för fullgörande av arbetsuppgifterna. Härigenom har de gjort sig skyldiga till dataintrång.

Namn Tidpunkt Register

1. J.R. 1993-04-10 SPADI-registret och

PBR-registret

2. E.P. 1993-04-10 PBR-registret

3. M.A. 1993-04-12 PBR-registret

4. L.R. 1993-04-14(2 ggr) PBR-registret

och 1993-04-19

5. K.P. 1993-04-14 PBR-registret

6. P.S. 1993-04-14--15 PBR-registret

7. J.J. 1993-04-15 PBR-registret

8. K.P. 1993-04-15 PBR-registret och

ASP-registret

9. L.N. 1993-04-15 PBR-registret

10. A.L. 1993-04-15 PBR-registret

11. A.J. 1993-04-17 PBR-registret

12. P.K. 1993-04-19 PBR-registret

13. B.F. 1993-04-20 PBR-registret

14. H.S. har 1993-04-20 anstiftat B.F. till intrånget.

Helsingborgs tingsrätt (1995-02-21, rådmannen Agneta Lindelöf samt nämndemännen Viwi Johansson, Margaret Byquist och Christer Falkheimer) dömde J.R. m.fl. däribland B.F. för dataintrång enligt 21 § datalagen och H.S. för anstiftan till sådant brott till fyrtio dagsböter med varierande dagsbotsbelopp.

Tingsrätten anförde -- efter att ha redovisat utredningen i målet -- under rubriken Tingsrättens bedömning följande.

Samtliga tilltalade är behöriga att söka i ifrågavarande register under förutsättning att uppgifter ur dessa behövs för att de skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Med undantag för B.F. och H.S. har samtliga tilltalade motiverat sitt handlande med att de hört ett flertal rykten om att X på olika sätt misskött sitt arbete och att det, då det kom till deras kännedom att X var dömd för brott och hade avtjänat straff på kriminalvårdsanstalten Hall, framstod som nödvändigt att söka på denne i registret för att de skulle kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. En av de tilltalade – A.J. -- har tillagt att han, dagen före den dag han sökte i registret, misstänkt, att X oriktigt släppt igenom en bil i vilken det kunde misstänkas finnas narkotika eller annat smuggelgods. H.S. har motiverat sitt handlande med att han behövde registeruppgiften för att dementera ryktet om X och därigenom få lugn bland personalen. B.F. har å sin sida anfört att han handlat på order av H.S. och att han måste lita på sina kollegor då de begär att han skall "slå" för deras räkning.

Enligt tingsrättens bedömning måste de inledningsvis angivna förutsättningarna för användningen av ifrågavarande register vara att förstå så, att det skall föreligga en aktuell misstanke avseende ett konkret brott av sådant slag som det ankommer på tulltjänstemannen att ingripa mot och skall uppgiften dessutom vara behövlig för att genomföra ett sådant ingripande. De omständigheter de tilltalade anfört som motivering för sitt handlande kan inte anses innebära att denna förutsättning är uppfylld. Vad särskilt angår B.F. grundar sig även hans behörighet på att registreringsuppgiften är behövlig för genomförandet av hans arbetsuppgifter. Detta kan inte förstås på annat sätt än att det ankommer på B.F. att göra en självständig prövning angående förutsättningarna för att användning av registret är uppfyllda. Enligt tingsrättens mening har inte B.F. intagit en sådan ställning i relation till H.S. att han skall vara fri från ansvar på grund av att han handlat på order av denne. Åtalet är således styrkt beträffande samtliga tilltalade. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

J.R. och övriga av tingsrätten dömda överklagade tingsrättens dom och yrkade att tingsrätten skulle frikänna dem från straffansvar. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1996-03-21, hovrättslagmannen Olle Ekstedt, hovrättsrådet Lennart Frii, referent, och adjungerade ledamoten f.d. hovrättsrådet Georg Cronsioe) lämnade åtalen utan bifall och anförde i domskälen bl.a. följande.

Klagandena har även i hovrätten vitsordat de i gärningsbeskrivningen angivna omständigheterna men bestritt straffansvar. De har därvid hävdat att de behövt uppgifter i de aktuella registren för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter.

Klagandena har samstämmigt tillagt följande. De har genomgått en av generaltullstyrelsen anordnad kurs om de dataregister som är aktuella i målet. De har därvid av kursmaterialet och undervisningen i övrigt fått den uppfattningen att de kunnat fråga i de aktuella dataregistren redan om misstankar om sådant brott som tullverket har att beivra varit relativt vaga. De har särskilt åberopat ett övningsexempel av följande innehåll. Till färjeläget i Vissle ankommer italienregistrerade Lamborghinin TO 12345. Förare är E.M., född 521208. I samband med deklarationen får tulltjänstemannen en känsla av att "allt inte står rätt till". Kan SPADI-registret ge någon ledtråd som styrker eller avstyrker misstanken att föraren är "suspekt?"

Klagandena har om sina allmänna arbetsförhållanden även i hovrätten uppgivit att de arbetat i tolv olika trafikgrupper om vardera åtta personer och tolv kontrollgrupper om vardera fyra personer och att de olika grupperna varit verksamma på olika platser och på olika arbetstider.

Hovrätten gör följande bedömning.

I 21 § datalagen föreskrivs att den som olovligen bereder sig tillgång till en upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i ett register för in en sådan upptagning skall dömas för dataintrång. Paragrafen skall dock användas endast om gärningen i fråga inte är belagd med straff i brottsbalken.

Straffbestämmelserna i brottsbalken kan i viss utsträckning tillämpas på gärningar med anknytning till datatekniken. Sålunda kan en i 21 § datalagen beskriven gärning utgöra bl.a. egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. Även andra brottsbalksbrott kan vara aktuella. Har ett handlande skett vid myndighetsutövning kan tjänstefel föreligga.

Åklagaren har i målet gjort gällande att klagandena i sin anställning vid Tullkammaren i Helsingborg sökt i tullverkets spaningsdiarium och i polisiära register för att kontrollera en arbetskamrats personliga förhållanden utan att det behövts för fullgörande av arbetsuppgifterna. Gärningsbeskrivningarna innefattar enligt hovrättens mening även påståenden om ansvar för tjänstefel.

Straffbestämmelserna om tjänstefel återfinns i 20 kap. 1 § brottsbalken och innebär följande. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften skall dömas för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.

Brottet tjänstefel är subsidiärt i förhållande till andra brott. Regeln om subsidiaritet gäller även i förhållande till straffregler utanför brottsbalken. Innehåller den speciella straffbestämmelsen en regel om subsidiaritet i förhållande till brottsbalken -- såsom är fallet i nu förevarande mål -- är emellertid 20 kap. 1 § brottsbalken ensam tillämplig.

Nuvarande regler om straffansvar för tjänstefel tillkom år 1989. I lagstiftningsärendet uttalade departementschefen bl.a. följande. "Den offentliga verksamheten är omfattande och det är omöjligt och ofta inte önskvärt att ge föreskrifter om alla tänkbara situationer. Lagstiftaren är ofta hänvisad till att ange vissa riktlinjer och principer för hur den offentliga verksamheten skall bedrivas. Åtgärder som strider mot sådana allmänna principer bör inte vara undantagna från straffrättsligt ansvar på grund av att närmare författningsreglering inte skett eller på grund av att en speciell situation inte uppmärksammats i förarbetena eller blivit föremål för tidigare bedömning i domstol. För att det syfte som ligger bakom straffbestämmelsen skall kunna tillgodoses fullt ut, bör det enligt min mening anges att ansvar kan inträda vid åsidosättande av vad som gäller för uppgiften om även detta inte uttryckligen författningsreglerats. Jag vill emellertid framhålla att avsikten naturligtvis inte är att domstolarna skall göra några skönsmässiga bedömningar. I princip bör samma tolkningsprinciper komma till användning på detta område som i andra sammanhang när det gäller straffrättslig lagstiftning." (Prop. 1988/89:113 s. 15.)

I sammanhanget kan erinras om att tillämpningen av straffrättens legalitetsprincip fått ökad aktualitet i och med att Europakonventionen införlivats med nationell svensk rätt. Denna princip har redan tidigare givits en ytterligare framskjuten ställning bl.a. genom bestämmelsen i 2 kap. 10 § regeringsformen och genom den straffrättsreform som trätt i kraft år 1994. (Prop. 1993/94: 130).

Straffansvar för tjänstefel omfattar -- förutom direkt myndighetsutövning -- åtgärder som ingår som ett led i myndighetsutövning eller på annat sätt står i ett mycket nära tidsmässigt eller funktionellt samband med denna. (Prop. 1988/89:113 s. 23.) Den information som är aktuell har med hjälp av datateknik varit lagrad i register som varit åtkomliga endast för de tjänstemän som haft särskild behörighet. Vid nu angivna förhållanden finner hovrätten att gärningarna har skett vid myndighetsutövning i den mening som avses i straffbestämmelsen om tjänstefel.

En annan grundläggande fortsättning för straffansvar för tjänstefel är att gärningsmannen åsidosätter vad som gäller för uppgiften. I lagstiftningsärendet framhöll departementschefen att med uttrycket "vad som gäller för uppgiften" avses regler som mera konkret tar sikte på hur en viss uppgift skall handläggas, t.ex. rättegångsbalkens regler, förfaranderegler i förvaltningslagen eller en myndighets föreskrifter som direkt angår myndighetsutövningen. Däremot avsågs enligt departementschefen inte allmänna anvisningar om hur standarden i olika hänseenden bör vara, exempelvis regler av innebörd att myndighetens verksamhet bör vara så effektiv och billig som möjligt." (Prop. 1988/89:113 s. 24.)

I sammanhanget skall även erinras om att det tidigare angivna s.k. förfångsrekvisitet vid 1989 års reform ersattes med en begränsningsregel av det innehållet att gärningar som är att anses som ringa undantas från det straffbara området. Departementschefen framhöll i lagstiftningsärendet att denna begränsning var avsedd att markera att endast klart straffvärda handlingar skall medföra ansvar enligt de straffrättsliga bestämmelserna. (Prop. 1988/89:113 s.19.). Departementschefen anförde vidare bl.a.följande."Mitt förslag är således att gärningar som vid en helhetsbedömning bedöms som ringa skall vara undantagna från straffansvar. Denna bedömning skall ske främst mot bakgrund av gärningens betydelse för myndighetsutövningen och gärningsmannens ansvar i förhållande till denna. Vilka närmare omständigheter som bör beaktas vid bedömningen får här liksom i andra liknande sammanhang bli beroende på förhållandena i det enskilda fallet. Såväl allmänna som enskilda intressen kan ha betydelse i sammanhanget. Allmänt sett är det självfallet en viktig faktor i vad mån någon drabbats av skada eller om det förelegat någon mera påtaglig risk för skada eller olägenhet av annat slag. Det kan också annars förekomma situationer där ett felaktigt handlande vittnar om en sådan likgiltighet inför de krav som rimligen kan ställas att ett straffrättsligt ansvar är motiverat." (Prop 1988/89: 113 s. 17.)

Departementschefen uttalade även bl.a. följande om straffansvar för tjänstefel vid oaktsamhetsbrott. "Vid bedömningen av huruvida gärningsmannen handlat oaktsamt är det i första hand av betydelse vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften krävt. Detta får liksom i motsvarande sammanhang vägas mot omständigheter som hänför sig till gärningsmannen personligen, t.ex. hans kunnighet, utbildning och erfarenhet eller att han handlat under tidspress." (Prop 1988/89:113 s. 20.)

Vad åter gäller förhållandena inom tullverket kan inledningsvis konstateras att 10 kap. 6 § 1 st. tjänstgöringsreglemente (TFS 1979:19) för tullstaten i dess såväl dåvarande som nuvarande lydelse stadgar följande. "Tulltjänsteman, som upptäcker eller eljest får kännedom om brott eller försök eller förberedelse till brott mot de författningar vilkas efterlevande tullverket har att övervaka, skall vidtaga åtgärder så att sådant brott kan förhindras och beivras." I paragrafens andra stycke stadgas följande. "Tulltjänsteman, som upptäcker eller eljest får kännedom om omständigheter, som skapar förutsättningar för eller på annat sätt befrämjar i första stycket avsett brott, skall vidtaga åtgärder så att sådant brott kan förebyggas."

I målet är ostridigt att samtliga klagande i och för sig är behöriga att ta del av uppgifter från SPADI-registret, polisens person- och belastningsregister och polisens allmänna spaningsregister (ASP- registret). Enligt de föreskrifter som generaltullstyrelsen meddelat om tullverkets spaningsdiarium (SPADI) var vid tiden för de i målet aktuella gärningarna behörigheten att ta del av uppgifter från SPADI- registret eller från ASP-registret knuten till om behöriga tulltjänstemän behövde uppgifterna för att fullgöra sina arbetsuppgifter. Motsvarande bestämmelse fanns för uppgifter från person- och belastningsregistret. Föreskrifterna har inte innehållit några andra villkor för s.k. frågetransaktioner än att uppgiften ur dataregistret behövts för tjänsten.

Senare -- nära ett år efter de i detta mål aktuella gärningarna -- har general tullstyrelsen i allmänna råd och kommentarer (Allmänt meddelande 1994:6) angivit att SPADI-registret och andra i systemet ingående register får användas endast för behov i tjänsten. Person som tagits ut för kontroll enligt 63 § tullagen får enligt nyssnämnda allmänna meddelande inte sökas i nämnda register utan att någon brottsmisstanke föreligger. Det måste -- enligt nyssnämnda meddelande -- således finnas anledning anta att någon överträtt eller avser att överträda en tullbestämmelse. Av visst intresse i nu förevarande sammanhang är att generaltullstyrelsen i ett författningsmeddelande (Författningsmeddelande 1994:3) angivit bl.a. att SPADI-registret "skall användas för registrering och återvinning av information om händelser, personer, fordon, organisationer och farkoster som förekommer eller misstänks förekomma i samband med brott som det åligger tullverket att bekämpa." I anslutning härtill har i författningsmeddelandet under rubriken Anmärkning angivits bl.a. följande. "Finns det anledning anta att planerad, förberedd, pågående eller fullbordad brottslig verksamhet föreligger, får registrering ske. Misstanken behöver alltså, för att få registreras, inte uppnå den styrkegrad som krävs för s.k. skälig misstanke enligt rättegångsbalken. Enbart det förhållandet att en person åtalats eller dömts får -- enligt författningsmeddelandet -- inte föranleda registrering."

Det tjänstgöringsreglemente som gällde vid tiden för gärningarna har, enligt vad som redovisats, för tulltjänstemännen inskärpt vikten bl.a. av att de, om de fått kännedom om omständigheter som befrämjar tullbrott, skulle vidtaga åtgärder så att sådant brott kunnat förebyggas. Bestämmelserna i förening med den beskrivning som lämnats av klagandena om deras arbetsuppgifter föranleder bedömningen att tjänstemännens operativa verksamhet varit i viss mån artskild från polisiär verksamhet och varit mera inriktad på enskilda tjänstemäns initiativ på såväl fritid som under tjänstgöringspassen. Tolkningen av reglementet belyses också av vad den då tjänstgörande tullförvaltaren anfört i den promemoria som låg till grund för generaltullstyrelsens ansvarsnämnds åtalsanmälan. Han uttalar bl.a. att det inte kan stå i strid mot syftet med SPADI att införskaffa uppgifter om en person som kan misstänkas för medverkan i smuggling även om denne är tulltjänsteman.

Vad gäller klagandena utom B.F. och H.S. gör hovrätten sammanfattningsvis följande bedömning. Klagandena har innan de fått behörighet genomgått en av tullverket anordnad kurs i SPADI-systemet. Vid denna utbildning kan de bl.a. med hänsyn till de övningsexempel som använts ha bibringats den av dem hävdade uppfattningen att de vid ganska vaga misstankar kunnat söka i de aktuella registren. Klagandena har under tjänsteutövningen opererat i skilda grupper, som arbetat vid olika tider. Utredningen i målet motsäger inte klagandenas uppgift att de börjat söka i dataregistren därför att den person som de frågat om kunnat misstänkas för medverkan i tullbrott. Med hänsyn till att ett stort antal tulltjänstemän till stor del opererat såväl rumsligt som tidsmässigt utan inbördes samband kan det inte anses anmärkningsvärt eller på annat sätt klandervärt att ett flertal tulltjänstemän frågat i dataregistren. Deras handlande framstår tvärtom som helt i linje med de riktlinjer som kan utläsas bl.a. av tullens interna tjänstgöringsreglemente. Deras handlande kan sålunda inte bedömas som tjänstefel.

B.F. och H.S. har motiverat sitt sökande i dataregistren på ett annat sätt än övriga klagande. H.S. har hävdat att han önskade uppgifterna för att kunna ta ställning till de rykten som florerade och för att kunna utöva den arbetsledning som därför var nödvändig. B.F. har hävdat att han gjorde en sökning i registren för att H.S. bad honom om det när H.S. själv blev förhindrad. Hovrätten finner inte skäl att ifrågasätta de sålunda lämnade uppgifterna.

H.S:s åtgärd bör bedömas mot bakgrund av att hovrätten funnit andra tulltjänstemäns sökningar som godtagbara som ett led i arbetet med att bekämpa tullbrott. Hovrätten finner därvid att H.S. som arbetsledare haft fog för sin åtgärd att kontrollera det material som tulltjänstemännen uppfattat som kontroversiellt och som påverkat dem under utövandet av tjänsten. H.S. kan sålunda inte anses ha gjort sig skyldig till tjänstefel genom att söka i registret eller förmå B.F. att göra det. Vid den bedömningen har inte heller B.F. gjort sig skyldig till tjänstefel.

Som hovrätten tidigare angett skall klagandenas gärningar bedömas endast enligt reglerna om tjänstefel. Deras handlande kan sålunda inte vara straffbart som dataintrång. Enligt det anförda skall åtalen ogillas.

Målnummer B 325/95