RH 1996:30

Åklagaren yrkade ansvar å B.A. för bestickning och B.B. för mutbrott enligt följande gärningsbeskrivning: B.B. har såsom avdelningsdirektör vid dåvarande Byggnadsstyrelsen under tiden 1 juli 1988 till den 1 juli 1993 tjänstgjort vid verkets mellansvenska region med stationeringsort i Uppsala. I B.B:s arbetsuppgifter ingick att ansvara för hyresförhandlingar vid uthyrning av Byggnadsstyrelsens lokaler och fastigheter i bl.a. Gävleborgs län och att för statens räkning ansvara för hyresförhandlingar med privata hyresvärdar för inhyrning av lokaler och fastigheter till statliga myndigheter. I B.B:s arbetsuppgifter ingick även att vara lokalförsörjningsutredare. Under tiden hösten 1991 till försommaren 1993 har B.B. i tjänsten fört förhandlingar i hyresärenden med B.A. i dennes egenskap som dels fastighetsägare och dels som ställföreträdare för Karlsgårds Förvaltning AB och Gävle Sanering AB, i vilka bolag B.A. tillika var delägare. Hyresförhandlingarna resulterade i att hyreskontrakt upprättades i februari 1992 med B.A. som hyresvärd och Byggnadsstyrelsen som hyresgäst, i februari 1993 med Karlsgårds Förvaltning AB som hyresvärd och Lantmäteriverket/Kartcentrum som hyresgäst och i juni 1993 med Byggnadsstyrelsen som hyresvärd och Gävle Sanering AB som hyresgäst. B.B. har under våren 1993 av B.A. begärt ersättning med 195 000 kr för sin tjänsteutövning. Den 11 juni 1993 har B.A. till B.B. överlämnat fordrade 195 000 kr i form av en postväxel. Postväxeln har B.B. löst in den 15 juni 1993. B.B. har härigenom i angiven tjänsteställning begärt och av B.A. i dennes egenskap dels som fastighetsägare och dels som företrädare för Karlsgårds Förvaltning AB mottagit muta eller annan otillbörlig belöning om 195 000 kr för sin tjänsteutövning. B.A. å sin sida har dels för egen räkning och dels som ställföreträdare för Karlsgårds Förvaltning AB lämnat nämnda muta eller annan otillbörlig belöning till B.B. för dennes tjänsteutövning. Mutbrottet är att anse som grovt med hänsyn till beloppets storlek och till att ersättningen mottagits i en integritetskänslig ställning. - Åklagaren yrkade vidare att B.B. skulle förpliktas att som förverkat utbyte av mutbrott utge 195 000 kr till staten.

B.A. och B.B. förnekade vad åklagaren lade dem till last.

Sandvikens tingsrätt (1994-06-27, lagmannen Karl-Axel Bladh samt nämndemännen Sören Bergkvist, Olle Björk och Mai Lender Jämes) dömde B.A. för bestickning till villkorlig dom jämte dagsböter 120 å 130 kr och B.B. för mutbrott, som var att anse som grovt, till fängelse åtta månader samt förpliktade B.B. att såsom förverkat utbyte av mutbrott utge 195 000 kr till staten. I domskälen uttalade tingsrätten bl.a. följande.

Det mutbrott som B.B. gjort sig skyldig till har avsett ett betydande belopp. B.B. har haft tjänst som avdelningsdirektör, dvs. en befordrad tjänst, och i hans uppgifter har ingått att företräda staten vid känsliga hyresförhandlingar i omfattande kontakter med både myndigheter och enskilda. Sammantaget har omständigheterna vid brottets begående varit sådana att mutbrottet skall betraktas som grovt. - Minimistraffet för grovt mutbrott är sedan den 1 juli 1993 fängelse sex månader. När det nu aktuella brottet begicks var det lägsta straffet för grovt mutbrott allmänna fängelseminimum. I lagstiftningsärendet (prop. 1992/93:141 s. 51) framhöll departementschefen att straffvärdet för grovt mutbrott var lika högt som för grovt tjänstefel, något som borde markeras genom ett högre straffminimum. Brottets art och straffvärde föranleder den bedömningen att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga för B.B:s del. Vid straffmätningen skall beaktas att B.B. sannolikt kommer att avskedas från sin tjänst. Fängelsestraffet kan därför stanna vid åtta månader. - Straff för bestickning är böter eller fängelse högst två år. Straffvärdet för bestickning är således betydligt lägre än för grovt mutbrott. Med hänsyn till brottets storlek och till omständigheterna vid gärningens begående talar dock starka skäl för att döma även B.A. till ett fängelsestraff. Med beaktande av stadgandet i 30 kap. 4 § brottsbalken finner tingsrätten emellertid att ett fängelsestraff inte är oundgängligen påkallat. Påföljden kan i stället stanna vid villkorlig dom, som dock skall kombineras med kraftiga böter.

B.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade i första hand att åtalet och yrkandet om förverkande skulle ogillas och i andra hand att brottet inte skulle bedömas som grovt. Han yrkade vidare att påföljden i allt fall skulle bestämmas till villkorlig dom eller att straffnedsättning skulle ske.

B.A. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändringsyrkandena och yrkade för egen del att påföljden för B.A. skulle bestämmas till fängelse.

Hovrätten för Nedre Norrland (1995-11-02, hovrättslagmannen Hans-Göran Englund, hovrättsråden Risto Stoorhöök, referent, och Christer Forsberg samt nämndemännen Sven-Erik Hassselblad och Birgitta Henriksson) fastställde tingsrättens dom beträffande B.B. och bestämde påföljden för B.A. till fängelse tre månader och uttalade i domskälen bl.a. följande: Hovrätten delar tingsrättens bedömning att mutbrottet är att bedöma som grovt. - Anledning saknas att beträffande B.B. frångå tingsrättens bedömning i fråga om påföljd och straffmätning. Inte heller när det gäller frågan om förverkande finner hovrätten skäl att göra annan bedömning än tingsrätten. - När det sedan gäller påföljden för B.A. finner hovrätten med hänsyn till det belopp det varit fråga om och omständigheterna i övrigt att brottet är av sådan karaktär att utgångspunkten bör vara att påföljden skall bestämmas till fängelse. På grund härav och då vad som framkommit om B.A.:s personliga förhållanden inte föranleder annat skall denne dömas till fängelse.

Målnummer B 371/94