RH 1997:43

Åklagaren yrkade ansvar å T.E. för bestickning och H.E. för mutbrott enligt följande gärningsbeskrivning: T.E. har under tiden från den 1 januari 1993 till slutet av 1994 i Älvsbyn till arbetstagaren H.E. - teknisk chef vid Älvsbyns kommun - lämnat, utlovat eller erbjudit muta eller annan otillbörlig belöning för dennes tjänsteutövning. H.E. har på motsvarande sätt under ovan nämnd tid i egenskap av arbetstagare mottagit, låtit åt sig utlova eller begärt muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. Förfarandet har bestått av följande. H.E. har under början av år 1993 överenskommit med T.E. - företrädare för Byggaktiebolaget N. - att bolaget skulle uppföra ett fritidshus åt H.E. och därvid tillhandahålla merparten av nödvändigt material samt arbetskraft. Kostnaden för bolagets åtagande har varit i vart fall cirka 187 000 kr, varav kostnad för snickare på platsen har uppgått till cirka 42 000 kr. Huset uppfördes under tiden juni 1993 -februari 1994. Fakturering och betalning har skett först efter det att saken kommit till allmän kännedom i mars 1994. Överenskommelse har träffats mellan H.E. och T.E. att den förre a) inte skulle behöva betala något alls för bolagets åtaganden enligt ovan, eller b) i vart fall endast skulle betala kostnaden för snickare på platsen - cirka 42 000 kr.

T.E. och H.E. förnekade allt som åklagaren lagt dem till last.

Piteå tingsrätt (1995-10-13 lagmannen Richard Brännström samt nämndemännen Vera Nilsson, Harry Andersson och Christina Oskarsson) fann åtalet styrkt i enlighet med åklagarens under a) gjorda gärningspåstående och dömde T.E. för bestickning och H.E. för mutbrott till fängelse tre månader. I påföljdsfrågan uttalade tingsrätten följande. Varken T.E. eller H.E. har tidigare lagförts för brott. Det är i målet fråga om brott av den arten att i första hand ett frihetsstraff bör utmätas. Något behov av insatser från frivården har inte framkommit. Vid straffmätningen bör beaktas att H.E., tydligtvis på grund av misstankarna om mutbrott, lämnat sin tjänst hos kommunen. Mutbrottet har emellertid avsett ett ganska stort värde och någon annan påföljd än fängelse bör alltså inte väljas. Det får anses vara mer straffvärt att som tjänsteman ta emot mutor än att erbjuda belöningar men med hänsyn till vad som nyss noterats om att H.E. lämnat sin tjänst, vilket antagligen varit menligt för hans förhållanden, kan straffet sättas lika för de tilltalade. Fängelsestraffet bör bestämmas till tre månader för båda.

T.E. och H.E. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas. H.E. yrkade i andra hand att påföljden skulle bestämmas till böter eller i vart fall till villkorlig dom.

Åklagaren bestred ändring.

Åklagaren gjorde i hovrätten gällande att mutbrottet skulle rubriceras som grovt med hänsyn till att kostnaden för Byggaktiebolaget N:s åtaganden uppgått till ett betydande belopp och då H.E. i sin egenskap av teknisk chef har innehaft en särskilt ansvarsfull ställning.

Hovrätten för Övre Norrland (1996-10-22 hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Susanne Möller, hovrättsassessorn Göran Kvist, referent, samt nämndemännen Eivor Granberg och Lisbeth Hällgren) ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden för T.E. och H.E. bestämdes till villkorlig dom i förening med 120 respektive 70 dagsböter. I rubricerings- och påföljdsfrågan uttalade hovrätten följande. Det mutbrott som H.E. befunnits övertygad om har avsett ett betydande belopp. Hans ställning som teknisk chef har emellertid - enligt vad han själv uppgivit - inte inneburit att han för kommunens räkning har haft behörighet att utifrån lämnade anbud självständigt fatta beslut om vilket byggbolag som skall erhålla en viss entreprenad. Han har inte heller i övrigt - i vart fall inte enligt hans egna uppgifter - haft något avgörande inflytande på kommunens beslut i entreprenadärenden. H.E:s nu lämnade uppgifter har inte på något sätt ifrågasatts av åklagaren, än mindre blivit av honom vederlagda och de skall därför tagas för goda. Vid sådant förhållande är mutbrottet oaktat det avsett ett betydande belopp inte att bedöma som grovt brott. Som hovrätten tidigare konstaterat är straffet för bestickning respektive mutbrott varom nu är i fråga böter eller fängelse i högst två år. Mot bakgrund av vad som har befunnits utrett i målet finner hovrätten att påföljden inte kan stanna vid ett bötesstraff. Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken skall rätten vid val av påföljd fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Som skäl för fängelse får rätten enligt samma lagrum, utöver brottslighetens straffvärde och art, beakta att den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. H.E. och T.E. är inte tidigare dömda för brott. De lever båda under ordnade förhållanden och det har i målet inte framkommit någonting som tyder på att de kommer att hemfalla åt fortsatt brottslighet. Fråga är således om brottets straffvärde eller art påkallar att H.E. och T.E. likväl skall ådömas ett fängelsestraff. Vad gäller brottslighetens straffvärde uttalas i förarbetena till ovannämnda lagrum att som ett riktvärde kan anges att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer innebär det en presumtion för att fängelse skall ådömas (prop. 1987/88:120 s. 100). Även om det finns all anledning att se allvarligt på nu aktuell brottslighet så är straffvärdet för vad som ligger var och en av H.E. och T.E. till last enligt hovrättens uppfattning inte så högt att det i sig påkallar att påföljden bestäms till fängelse. Vad därefter gäller brottslighetens art konstaterar hovrätten att det varken av förarbetena till bestämmelserna om muta och bestickning eller i rättspraxis finns stöd för att brottslighet av den typ som är aktuell i förevarande mål skulle utgöra s.k. artbrott (jfr dock RH 1996:30). Åklagaren har emellertid beträffande brottslighetens art pläderingsvis hävdat att den brottslighet varom nu är i fråga har blivit mer utbredd och tagit sig elakartade former. I motiven till brottsbalkens regler om straffmätning och påföljdsval har framhållits att hänsyn till sådana förhållanden som att t.ex. en viss form av brottslighet har blivit mer utbredd i vissa fall kan vara av betydelse för valet av påföljd (prop. 1987/88:120 s. 37, 100). Av de uttalanden som gjorts i motiven framgår att sådana hänsynstaganden ansetts i första hand vara en uppgift för lagstiftaren och endast med stor försiktighet bör göras i domstolarnas praxis. I fråga om nu aktuell brottslighet är det dessutom enligt hovrättens uppfattning svårt att finna något belägg för att en sådan ökning av brottsfrekvensen skulle ha ägt rum under senare tid och någon utredning som tyder på att så skulle vara fallet har inte heller förebringats av åklagaren.

Mot bakgrund av det ovan redovisade finner hovrätten att påföljden för var och en av H.E. och T.E. bör bestämmas till villkorlig dom i förening med ett mycket kännbart bötesstraff. Vid bestämmande av antalet dagsböter beaktar hovrätten att det får anses mer straffvärt att i egenskap av tjänsteman ta emot en muta än att erbjuda densamma. Antalet dagsböter bör därför normalt sett sättas högre för H.E., men med hänsyn till att han på grund av misstankarna om mutbrott frivilligt har lämnat sin tjänst finner hovrätten anledning att i skälig omfattning beakta detta, till följd varav han bör ådömas ett lägre bötesstraff än T.E..

Målnummer B 334/95