RH 1996:81
Tillämpning av bestämmelsen i 34 § 1 st. 4. rättshjälpslagen om s.k. intresseprövning på grund av bevisläget i målet.
I mål mellan Nordbanken Finans AB (Nordbanken) och S.D. beviljades S.D. allmän rättshjälp.
Nordbanken yrkade att S.D. skulle förpliktas att till Nordbanken betala 47 336 kr jämte ränta. Som grund för ansökan uppgav Nordbanken att fordran avsåg ett lån för vilket upprättats ett skuldebrev.
S.D. bestred bifall till käromålet.
Till utvecklande av käromålet anförde Nordbanken bl.a. följande. Fordran grundar sig på ett den 27 februari 1987 upprättat skuldebrev med Sparbössan Leasing AB som kreditgivare och S.D. som kredittagare. S.D. är såsom kredittagare betalningsansvarig för ifrågavarande skuld i enlighet med skuldebrevet. Efter skuldebrevets undertecknande har dåvarande Sparbössan Leasing AB överlåtit skuldebrevet till Nordbanken. Nordbanken gjorde i andra hand gällande att Nordbanken kommit i besittning av skuldebrevet i god tro och att S.D. inte mot Nordbanken i egenskap av borgenär ägde göra gällande att lånet inte kommit honom till godo.
S.D. anförde som grund för bestridandet bl.a. följande. Skuldebrevet grundar inte någon betalningsförpliktelse för honom. Han kom i kontakt med Sparbössan Leasing AB och fick veta att bolaget tillhandahöll krediter. Han fick bl.a. lämna personuppgifter med mera. Efter ett tag fick han via posten ett skuldebrev från Sparbössan Leasing AB. Han undertecknade skuldebrevet och återsände det till bolaget. Lånet utbetalades dock aldrig till honom. Han trodde att han inte klarade solvenskravet. Lånet skulle han använda till att köpa en lägenhet. Han är därför inte återbetalningsskyldig för lånet. Han fick först under år 1990 en bunt med inbetalningskort på lånet. Han har aldrig amorterat på lånet. Eventuellt kan det vara borgensmannen som gjort detta. På skuldebrevet är inte datumet för när lånet utbetalades angivet. Nordbanken har i vart fall inte i god tro kommit i besittning av skuldebrevet utan Nordbanken måste ha känt till den omständigheten att lånebeloppet ej utbetalts eller i vart fall haft särskild anledning till misstanke härom.
Eskilstuna tingsrätt (1995-08-28, rådmannen Lars Lindhe) biföll Nordbankens talan och upphävde samtidigt, med stöd av 34 § första stycket 4. rättshjälpslagen, S.D:s allmänna rättshjälp. I sina skäl anförde tingsrätten i huvudsak följande.
S.D. har bevisbördan för att lånet inte utbetalts till honom. Mot Nordbankens påstående att lånebeloppet enligt skuldebrevet utbetalats till S.D. och att denne även amorterat på lånet har S.D. inte anfört några omständigheter eller åberopat någon bevisning förutom förhör under sanningsförsäkran med sig själv. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten att S.D. ej ens gjort sannolikt att han aldrig fått ut lånet. Under sådana förhållanden och då käromålet grundar sig på skuldebrevet skall S.D. till Nordbanken utge yrkat kapitalbelopp jämte ränta.
Tingsrätten finner att S.D. inte längre har befogat intresse att få sin sak prövad eftersom bevisläget är sådant att det framstår som utsiktslöst eller mycket osannolikt att han kan få ändring av domen i hovrätten. Tingsrätten upphäver därför den allmänna rättshjälpen med stöd av 34 § 1 st. 4 p. rättshjälpslagen.
S.D. överklagade tingsrättens dom och beslut och yrkade bl.a. att hovrätten, med ändring av tingsrättens beslut, skulle förordna att rättshjälpen skulle bestå.
Svea hovrätt (1995-12-20, hovrättsråden Birgitta Widebäck och Arno Lampa samt tf. hovrättsassessorn Karin Frick, referent) anslöt sig till tingsrättens bedömning och konstaterade att det inte heller var uppenbart obilligt att rättshjälpen upphörde, varför överklagandet i den delen lämnades utan bifall.