RH 1996:82
Åtal för skadegörelse - bestående i att en 15-årig yngling och hans gängkamrater krossat bl.a. fönsterrutor på sina antagonisters föreningslokal - har bifallits enär gärningen ansågs ha utförts gemensamt och i samförstånd; detta trots att det inte kunnat utrönas vilka de övriga ynglingarna var. Tillika fråga om jämkning av skadestånd.
Åklagaren yrkade ansvar å J.U., född 1980, för skadegörelse och brott mot knivförbudslagen. Åklagaren påstod när det gällde skadegörelsen att J.U. gemensamt och i samförstånd med kamrater, med hjälp av sten och kvastskaft, krossat tolv rutor och skadat en gipsskiva på målsägandens fastighet varvid skada för 45 026 kr uppstod. Målsäganden yrkade genom åklagaren ersättning med 47 118 kr jämte ränta.
J.U. erkände skadegörelse bestående i att han krossat tre fönsterrutor. Han bestred att han skulle hållas ansvarig för annat och att han handlat gemensamt och i samförstånd med kamrater. J.U. erkände brott mot knivförbudslagen men bestred ansvar på den grunden att han ansåg att innehavet av kniven var befogat. J.U. medgav skadeståndsyrkandet såvitt avsåg 13 351 kr, vilket belopp motsvarade beräknad kostnad för den skada som han orsakat jämte kostnad för städning och återställande av larmanordning.
Västerås tingsrätt (1996-05-22, rådmannen Thomas Wallin samt nämndemännen Ann-Sofie Malm, Susanne Björksten och Jan Eliasson) dömde J.U. för skadegörelse och brott mot knivförbudslagen till åttio dagsböter och förpliktade honom att utge skadestånd till målsäganden med 13 351 kr jämte ränta.
I domskälen rörande ansvar för skadegörelse och skadestånd anförde tingsrätten bl.a. följande:
Närmare hörd över åtalet har J.U. berättat bl.a. att han följt med i ett gäng om sex - sju s.k. skinnskallar till den aktuella fastigheten, där ungdomar med andra åsikter brukar ha discodans, för att "kolla läget", att någon i gänget börjat att kasta sten mot byggnaden, att han och de andra i gänget gjort samma sak utan föregående samråd, varvid han krossat tre rutor, samt att de alla lämnat platsen sedan någon av dem varskott om polisens ankomst.
Det är inte styrkt att J.U. krossat fler än tre rutor på fastigheten. Frågan är dock om han kan anses vara gärningsman för den vidare skadegörelse som förekommit vid samma tillfälle och uppenbarligen utförts av hans kamrater, ovisst vilka. Det har inte framkommit att skadegörelsen på fastigheten föregåtts av samråd mellan gruppmedlemmarna i ord eller handling. J.U:s roll i händelseutvecklingen är inte klart belyst i målet. Det framstår som oklart vilken inverkan han egentligen haft på de andras gärningar. Han kan därför inte hållas straffrättsligt ansvarig som gärningsman för annat än vad han utfört med egen hand.
Med den inskränkning som framgår av det anförda skall J.U. dömas för skadegörelse.
Med den bedömning som tingsrätten har gjort i skuldfrågan kan målsäganden inte tillerkännas högre ersättning än vad J.U. medgivit att utge. Det råder ingen tvist om ränteberäkningen i och för sig.
Åklagaren fullföljde talan och yrkade fullt bifall till åtalet och skadeståndsyrkandet.
J.U. bestred ändring. I andra hand yrkade han att skadeståndet skulle jämkas till det belopp tingsrätten förpliktat honom att utge. J.U. vitsordade skadeståndsyrkandet som skäligt i och för sig.
Svea hovrätt (1996-08-29, hovrättslagmannen Thorsten Cars, hovrättsrådet Omi Mohammar, referent, t.f. hovrättsassessorn Håkan R:son Matz samt nämndemännen Berit Gustavsson-Stockhaus och Anne Marie Högel) bestämde påföljden till etthundra dagsböter samt förpliktade J.U. att utge skadestånd till målsäganden med 20 000 kr jämte ränta och uttalade i domen rörande skadegörelsen och skadeståndet bl.a. följande:
J.U. har hörts på nytt i hovrätten och i allt väsentligt berättat som vid tingsrätten enligt den överklagade domen. Han har dock gjort bl.a. följande tillägg och förtydliganden. Han var vid ifrågavarande tid s.k. skinnskalle, vilket han visade genom att klä sig i speciella kläder och ha huvudet rakat. Han och hans kamrater - alla skinnskallar - var den aktuella kvällen tillsammans. De var sex - sju stycken och några hade druckit öl, dock inte J.U.. Gänget var först i en av kamraternas hem där de gemensamt och i samförstånd bestämde sig för att bege sig till målsägandens lokaler där de visste att AFA - en antifascistisk rörelse - höll till. De var införstådda med att det skulle kunna bli bråk om de stötte ihop med AFA:s gängmedlemmar. Framkomna till platsen fann de byggnaden tom. En av skinnskallarna tog upp en sten och krossade en ruta, varefter de övriga tog stenar och fortsatte att krossa fönster. J.U. krossade för sin del tre fönster. Han vill inte namnge sina kamrater som deltog i skadegörelsen.
I målet är utrett att fönsterrutorna och gipsskivan krossades av den grupp som J.U. tillhörde och att J.U. för sin del krossade tre stycken rutor.
Flera deltagande personer kan dömas som gärningsmän, även om det inte kan visas att var och en av dem självständigt uppfyller samtliga brottsrekvisit. Det är således tillräckligt att de deltagit i utövandet av den brottsliga gärningen och att de tillsammans uppfyller kravet på att ha orsakat skada. Gärningsman är därmed inte bara den som utfört den skadegörande handlingen utan även annan. Föreligger erforderligt uppsåt får alla svara för den skada de gemensamt har orsakat (jfr NJA 1980 s. 606).
Utredningen i förevarande mål ger inte stöd för att skadegörelsen var planerad eller på något annat sätt hade föregåtts av samråd mellan gruppens medlemmar. Det måste dock hållas för visst att samtliga var väl införstådda med att bråk skulle kunna uppstå när de begav sig till fastigheten. Vidare var sammanhållningen inom gruppen uppenbarligen så stark att när en gruppmedlem började att kasta sten så gjorde i vart fall flertalet av de övriga genast samma sak. Med hänsyn härtill anser hovrätten att skadegörelsen har förövats gemensamt och i samförstånd. På grund av det anförda är J.U. övertygad om skadegörelse på sätt åklagaren påstått och åtalet är i sin helhet styrkt. Tingsrättens dom skall således ändras i enlighet härmed.
Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är J.U. skyldig att betala skadestånd till målsäganden för hela skadan. Yrkat belopp har vitsordats i och för sig. Vad gäller frågan om skadeståndet bör jämkas gör hovrätten följande bedömning.
Enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) kan ersättning för skada som vållats av den som är mellan 15 och 18 år jämkas. Enligt lagens förarbeten är det avsett att denna möjlighet skall användas jämförelsevis restriktivt (jfr prop. 1972:5 s. 169 och 461 f.). Jämkning skall komma i fråga huvudsakligen i fall full ersättning skulle innebära en oskäligt betungande börda för den skadeståndsansvarige. Det är alltså i första hand de ekonomiska följderna för denne som skall beaktas, men vid bedömningen måste skälig hänsyn tas till den skadelidandes ekonomiska förhållanden och till omständigheterna vid skadefallet (jfr NJA 1976 s. 121).
I detta fall har skadan vållats genom uppsåtligt brott och J.U. måste ha förstått att skadegörelsen skulle innebära betydande kostnader. Detta talar i och för sig emot jämkning av skadeståndet. Med beaktande härav och med hänsyn till J.U:s ekonomiska förhållanden - han är ännu inte fyllda 16 år och skall till hösten börja i gymnasieskolan - anser hovrätten att ett jämkat skadestånd till målsäganden om 20 000 kr inte kan anses oskäligt betungande för honom. Tingsrättens dom skall således ändras i enlighet härmed.