RH 1997:118

Mellan HSB Riksförbund ek för, RT Fastigheter KB och två andra bolag träffades år 1988 ett handelsbolagsavtal innebärande att ett nytt handelsbolag, benämnt Förvaltningsbolaget Småstaden HB, bildades. I avtalet fanns intagen en skiljeklausul av följande lydelse: "Tvist med anledning av detta avtal mellan bolagsmän eller mellan bolagsman och Handelsbolaget eller eljest beträffande tillämpningen av detta avtal skall avgöras enligt gällande lag om skiljemän. Skiljeförfarande skall äga rum i Piteå." Därefter träffade Småstaden och HSB ett separat förvaltningsavtal, varigenom Småstaden uppdrog åt HSB att handha förvaltningen av och räkenskaperna för Småstadens samtliga fastigheter. Även detta avtal innehöll en skiljeklausul, enligt vilken tvist angående tolkning eller tillämpning av avtalet eller därav hänflytande rättsförhållanden skulle hänskjutas till avgörande av skiljemän i enlighet med gällande lag om skiljemän.

I en till Piteå tingsrätt den 27 april 1993 inkommen ansökan om stämning å Småstaden och HSB anförde RT klander mot Småstadens årsbokslut för räkenskapsåret 1991. RT yrkade den ändringen i bokslutet att bland Småstadens tillgångar skulle upptas en fordran mot HSB med ett belopp på 8 miljoner kr eller det lägre belopp som tingsrätten kunde finna fordran uppgå till. Som rättslig grund för sitt yrkande åberopade RT att HSB genom olika förfaranden - aktivt handlande såväl som underlåtenheter - i åtskilliga avseenden åsidosatt sina skyldigheter som bolagsman och som uppdragstagare åt Småstaden och att HSB därigenom ådragit sig skadeståndsskyldighet mot Småstaden, i följd varav Småstadens årsbokslut för 1991 skulle uppta en fordran mot HSB svarande mot det yrkade beloppet. RT hävdade i målet att HSB orsakat Småstaden onödig ränteförlust genom att inte i tid påkallat återbetalning av erlagd moms, att HSB försummat att i sin egenskap av förvaltare för Småstaden omplacera ett byggnadskreditiv till ett fastighetslån av gängse typ och därigenom förorsakat Småstaden en onödig ränteutgift, att HSB förorsakat Småstaden räntebortfall genom att Småstadens överlikviditet insatts på konto hos HSB till lägre ränta än vad som kunnat erhållas om överlikviditeten insatts på konto hos bank och att HSB orsakat Småstaden en merkostnad genom att i strid med förvaltningsavtalet ta ut mer än marknadsmässiga priser för sina tjänster avseende förvaltning, drift och underhåll. - HSB ingick i svaromål och bestred käromålet. HSB gjorde därvid inte gällande rättegångshinder på grund av skiljeklausulerna. Detta mål benämnt nedan som 1991 års klandermål.

I stämningsansökan, som inkom den 23 november 1993, yrkade RT såsom bolagsman i Småstaden åläggande för HSB att till Småstaden utge cirka 6 miljoner kr. Som grund för yrkandet åberopade RT att HSB genom handlingar och underlåtenheter vid förvaltningen av Småstaden orsakat Småstaden skada uppgående till det omstämda beloppet. De skadeståndsgrundande handlingarna som RT påstod att HSB gjort sig skyldig till var desamma som påstods i 1991 års klandermål med den utvidgningen att såvitt avsåg att HSB förorsakat Småstaden ränteborfall genom att sätta in Småstadens överlikviditet på konto hos HSB och att HSB orsakat Småstaden en merkostnad genom att ta ut mer än marknadsmässiga priser för sina tjänster grundade sig yrkandet på att HSB under flera år orsakat dessa förluster för Småstaden.

HSB, som ännu inte ingått i svaromål i sak, yrkade med hänvisning till skiljeklausulerna i bolags- och förvaltningsavtalet att käromålet skulle avvisas.

RT motsatte sig avvisningsyrkandet med hänvisning till att HSB i 1991 års klandermål hade ingått i svaromål trots skiljeklausulerna och till att nu aktuell talan rörde sakfrågor som var identiska med sakfrågorna i klandermålet.

Därefter inkom RT med ytterligare en stämningsansökan riktad mot Småstaden och HSB. Denna talan avsåg klander av Småstadens bokslut för räkenskapsåret 1992. De grunder och omständigheter som anfördes var i princip desamma som tidigare åberopats dock med den skillnaden att det bara avsåg skadeståndsgrundande förfaranden från HSBs sida under år 1992. HSB yrkade i det målet att käromålet skulle avvisas på grund av rättegångshinder, vilket RT bestred.

Piteå tingsrätt (1994-12-20, f.d. lagmannen Göran Ljungberg) yttrade i beslut:

Det föreligger vid tingsrätten tre skilda tvistemål rörande bolagsavtalet avseende Småstaden och förvaltningsavtalet mellan Småstaden och HSB. Talan i samtliga mål grundar sig på dessa avtal. Båda avtalen innehåller skiljeklausuler, tillämpliga på de tvistefrågor som målen gäller. I 1991 års klandermål har HSB ingått i svaromål utan att åberopa rättegångshinder på grund av skiljeklausul. De tvistefrågor som upptagits i det målet skall alltså komma under tingsrättens prövning.

Partsställningen i de två målen är väsentligen densamma. Saken, och även de omständigheter käranden åberopat, har i samtliga mål starka gemensamma inslag. Processekonomiska skäl talar för att målen prövas i ett och samma sammanhang.

Såvitt gäller skadeståndsmålet avser RT:s talan skadestånd på grund av felaktigheter och underlåtenheter vid förvaltningen av Småstaden och utgör, till skillnad från 1991 års klandermål, fullgörelsetalan.

Även om målen sålunda är av olika karaktär, och även om partsställningen i målen skiljer sig åt såtillvida att RT:s talan i 1991 års klandermål riktats även mot Småstaden, visar två av de skadeståndsposter som RT gjort gällande i skadeståndsmålet full identitet med krav på rättelser i 1991 års bokslut som framställts från RT:s sida i klandermålet, nämligen frågan om återbetalning av byggmoms, innebärande - enligt RT:s mening - onödiga räntekostnader, och försummelse att omplacera byggnadskreditiv till gängse fastighetslån, innebärande - likaså enligt RT:s uppfattning - en ränteförlust. Att HSB avstått från att i 1991 års klandermål göra skiljeklausulen gällande bör enligt tingsrättens mening ges den innebörden att HSB också försuttit sin rätt att göra skiljeklausulen gällande i skadeståndsmålet, såvitt gäller dessa båda poster. Att det i det ena målet rör sig om fastställelsetalan och i det andra målet om fullgörelsetalan ändrar inte tingsrättens bedömning härvidlag.

Övriga båda poster som gjorts gällande i skadeståndsmålet utgörs enligt RT:s påstående av krav för det HSB i strid mot förvaltningsavtalet tagit ut mer än marknadsmässig ersättning för utförda tjänster, och krav för det att likvida medel av HSB förräntats till lägre räntesats än vad som varit möjligt att ernå. Dessa båda poster visar avsevärd likhet med poster som i samma avseenden gjorts gällande i 1991 års klandermål, och RT:s krav vilar på samma grund i de båda målen. Även när det gäller dessa båda poster i skadeståndsmålet bör det förhållandet att HSB ej gjort gällande rättegångshinder beträffande motsvarande poster i klandermålet tillmätas den verkan att posterna, oavsett skiljeklausulerna, bör prövas av tingsrätten; det ter sig för övrigt varken från processteknisk eller processekonomisk synpunkt försvarligt att göra dessa båda poster till föremål för särskild prövning genom skiljeförfarande.

Tingsrätten fann således hinder ej föreligga för rätten att pröva RT:s talan i skadeståndsmålet. HSBs avvisningsyrkande i målet lämnades därför utan bifall.

HSB överklagade och yrkade avvisande av RT:s skadeståndstalan. HSB anförde därvid bl. a. följande. Partsställningen i de två målen är olika, yrkandena är olika och det föreligger inte identitet mellan grunderna för respektive yrkanden. Att HSB ingått i svaromål i 1991 års klandermål har inte inneburit att HSBs rätt att åberopa rättegångshinder på grund av skiljeklausul i detta mål har prekluderats.

RT bestred ändring och åberopade som skäl härför, utöver vad det anfört i tingsrätten, att alla målen företer sådana likheter mellan varandra att målen skall tas upp i en och samma instans, tingsrätten, med hänsyn till att det har betydande processekonomiska fördelar.

Hovrätten för Övre Norrland (1996-05-22, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Bertil Eriksson samt t.f. hovrättsassessorn Agneta Ögren, referent) avvisade RT:s talan i skadeståndsmålet i sin helhet och uttalade följande: I målet är ostridigt att tvist mellan parterna med anledning av de bolags- och förvaltningsavtal, på vilka RT grundar sin talan, enligt bestämmelserna i avtalen skall prövas av skiljemän. Tvist råder dock om vilken betydelse det skall tillmätas att HSB försummat att göra invändning om rättegångshinder i 1991 års klandermål och om alla tre målen, trots skiljeklausul, skall handläggas av samma tingsrätt då det råder sådan identitet mellan målen.

RT har i detta mål yrkat åläggande för HSB att till Småstaden utge cirka sex miljoner kr och målet utgör således en fullgörelsetalan. Såvitt avser de båda klandermålen har RT i målen yrkat att tingsrätten skall fastställa den ändringen i Småstadens bokslut att bland Småstadens tillgångar en fordran mot HSB på grund av skadestånd skall tas upp samt justeringar göras av vissa redovisningsposter. Dessa klandermål utgör således en fastställelsetalan.

Målen är därför av olika karaktär och partställningen i målen skiljer sig åt. Enligt hovrättens mening föreligger inte sådan identitet mellan å ena sidan 1991 års och 1992 års klandermål och å andra sidan detta mål att hinder på grund av lis pendens skall anses föreligga.

På sätt som tingsrätten redovisat företer dock två av grunderna i skadeståndsmålet full identitet med de krav på rättelser i 1991 års bokslut som RT framställt i 1991 års klandermål. Vad som gäller när två mål har identiska grunder och invändning om rättegångshinder endast anförs i det ena målet är inte klarlagt. Enligt hovrättens mening måste en invändning om processhinder på grund av skiljeavtal ses som en processhandling gjord utifrån omständigheterna i det aktuella målet och en sådan invändning eller underlåtenhet att göra sådan invändning bör rimligen inte få verkningar utöver det aktuella målet (jämför Hassler och Cars "Skiljeförfarande" 2 uppl. s. 55 not 11 och SvJT 1967 s. 196). HSB har därför haft full rätt att göra skiljeklausulen gällande i skadeståndsmålet.

Den förhärskande principen i svensk rätt är enligt praxis att parterna i ett mellanhavande genom avtal kan till avgörande av skiljemän hänskjuta sådana tvistefrågor mellan sig som är av dispositivt slag. Dylika avtal måste rättsordningen i regel respektera. Även om processekonomiska skäl talar för att alla tre målen prövas i ett sammanhang föreligger enligt hovrättens mening mot bakgrund av vad som nu anförts inte tillräckliga skäl för att domstol skall ta upp skadeståndsmålet till prövning i strid mot invändning om skiljeklausul.

Vad parterna anfört i övrigt föranleder inte till någon annan bedömning.

Skiljeklausulerna utgör således hinder för prövning i rättegång av skadeståndsmålet. Tingsrätten har inte varit behörig att ta upp målet och RT:s talan skall således avvisas i sin helhet.

Målnummer Ö 11/95