lagen.nu

NJA 1984 s. 229

Ett avtal om företagsförsäkring innehåller villkor om att vid tvist om värdet av skada på egendom värderingen på begäran av part skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. Fråga huruvida villkoret med tillämpning av 36 § avtalslagen skulle lämnas utan avseende.

(Jfr 1979 s 666)

L.S. började 1978 driva rörelse, i vilken han utförde billackering, och uppförde en särskild verkstad för denna verksamhet. Han träffade försäkringsavtal med Försäkringsaktiebolaget Skandia omfattande bl a brandförsäkring av verkstaden. Den 25 okt 1979 totalförstördes verkstaden genom brand. Skandia utbetalade 120 000 kr för den brandskadade byggnaden.

L.S. yrkade efter ansökan om stämning å Skandia vid Stockholms TR förpliktande för Skandia att betala ytterligare försäkringsersättning med 155 000 kr jämte ränta.

Skandia invände att allmän domstol inte var behörig att pröva målet.

TR:n (rådmannen Tengström) anförde i slutligt beslut d 15 mars 1982: Skandia har gjort gällande att rättegångshinder föreligger under åberopande av att enligt försäkringsvillkoren - 9 Förfarande vid tvist - tvist om värdet av skada på egendom skall på begäran av part hänskjutas till avgörande av skiljemän och att Skandia påkallat sådant avgörande.

L.S. har därefter under åberopande av 36 § avtalslagen gjort gällande att den av Skandia åberopade skiljedomsklausulen är oskälig i förevarande fall och vidhållit att hans talan skall prövas av allmän domstol. L.S. har därvid anfört bl a: L.S. har tidigare aldrig varit verksam som företagare. Han startade sin rörelse någon gång 1977/78 och strax därefter träffade han avtal med Skandia. Vid detta tillfälle hade man fullt klart för sig från Skandias sida hur situationen var för L.S:s del och att han hade uppfört en ny byggnad för att driva målerirörelse däri. I samband med att försäkringsavtalet upprättades var det inget tal om de försäkringsvillkor som handlar om förfarandet vid tvist varför L.S. inte fick tillfälle att särskilt uppmärksamma denna paragraf och försäkringsvillkoren skickades till L.S. först efter det att själva avtalet hade träffats. L.S:s ekonomiska situation har ända sedan 1978/79 varit relativt dålig och är fortfarande mindre bra. Skandia å sin sida har resurser som få företag i Sverige kan ställa upp med. Själva skiljeförfarandet skulle om det tillämpades för L.S:s del innebära stora nackdelar dels därför att han inte har möjlighet och tillgång till den stora utredningsapparat som Skandia har dels därför att kostnaderna för förfarandet kan komma att drabba L.S. betydligt hårdare än om prövning sker hos domstol. - L.S. har till stöd för sin uppfattning åberopat rättsfallet NJA 1979 s 666 samt marknadsdomstolens beslut d 12 dec 1979 i ärende nr D 2/77.

Skandia har bestritt att ifrågavarande försäkringsvillkor skulle vara oskäligt och att det skall jämkas eller lämnas utan avseende. Skandia har vidare anfört: L.S. tecknade försäkring i Skandia för lackeringsverkstaden d 1 april 1978. Han fick härvid information om vilka ersättningsregler som enligt försäkringsvillkoren skulle komma att gälla vid en eventuell skada. Det är emellertid riktigt att det vid detta tillfälle inte särskilt talades om det villkor som handlar om förfarandet vid tvist. En kort tid härefter fick L.S. de fullständiga försäkringsvillkoren. Han har inte därefter framställt någon anmärkning mot ifrågavarande försäkringsvillkor. Inför en eventuell förnyelse av försäkringsavtalet ett år senare har Skandias distriktschef varit i kontakt med L.S. i jan 1979 och på nytt gått igenom försäkringssituationen. L.S. hade då haft nära ett år på sig att studera och överväga försäkringsvillkoren. Inte heller i detta sammanhang har L.S. framfört någon anmärkning mot ifrågavarande villkor utan önskat förnya försäkringen enligt samma försäkringsvillkor. Avtal träffades också om försäkring för ytterligare ett år eller till d 1 april 1980. - Försäkringsavtalet mellan L.S. och Skandia är ett avtal mellan två näringsidkare. L.S. har vid avtalets tillkomst inte varit i någon pressad situation vad gäller att träffa avtal med Skandia. - Han har i vart fall när avtal om förnyad försäkring träffades haft god tid att sätta sig in i försäkringsvillkoren. Han har inte varit hänvisad uteslutande till Skandia för att teckna försäkring för sin rörelse. Mot bakgrund av detta kan ifrågavarande försäkringsvillkor inte med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst anses oskäligt. Det nu aktuella försäkringsvillkoret anger att vid tvist som gäller värdering av skada har part rätt att begära skiljeförfarande. Det anger således inte generellt att tvister på grund av försäkringsavtalet skall kunna hänskjutas till skiljemannaförfarande. Skiljedomsklausul för skadevärderingstvister är mycket vanliga i försäkringsvillkor. För att en rättvis värdering skall kunna göras krävs i allmänhet att sakkunniga experter anlitas. Även om således tvisten skall lösas av domstol tvingas parterna att för sin bevisning anlita sakkunniga. Det är därför lämpligare och normalt också ett snabbare och billigare förfarande att värderingstvister avgörs genom skiljedom av värderingsexperter i stället för av domstol i en eller flera instanser. Generellt sett kan ett försäkringsvillkor, som ger vardera parten rätt att vid värderingstvist påkalla att tvisten hänskjuts till skiljemannaförfarande, inte anses oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll. Tvisten mellan L.S. och Skandia är av sådan natur att inför en domstolsprövning båda parter torde få för sin bevisning åberopa utomstående sakkunnig expertis. Den kan vidare komma att prövas i upp till tre instanser. Detta innebär att kostnaderna vid ett domstolsförfarande kan komma att bli betydligt högre än vid ett skiljeförfarande. Även L.S. riskerar därigenom att drabbas hårdare ekonomiskt av ett domstolsförfarande än vid ett skiljeförfarande. Inte heller med hänsyn till innehållet i avtalet mellan L.S. och Skandia kan det nu ifrågavarande villkoret anses oskäligt. Det förhållandet att L.S. vid tvistens uppkomst har dålig ekonomi kan inte medföra att ifrågavarande villkor anses oskäligt.

TR:n gör följande bedömning.

En skiljeklausul kan väcka betänkligheter med hänsyn till att ett skiljeförfarande ofta för med sig betydande kostnader varigenom en underlägsen avtalspart kan betas möjligheten att få sin rätt prövad. Detta kan enligt TR:ns mening vara fallet även då en sådan klausul endast gäller tvist om värdering av skada.

Fråga är i målet om en skiljeklausul i ett avtal mellan näringsidkare. I förarbetena till 36 § avtalslagen har uttalats att bestämmelsen är avsedd att ges en mer begränsad tillämpning i rena affärsförhållanden. Med hänsyn till vad som framkommit rörande L.S:s förhållanden får han emellertid anses inta en ställning som har stor likhet med en konsuments.

Skandia har uppgivit att L.S. först tecknat försäkring d 1 april 1978 och att han senare förnyat försäkringen på samma villkor. Denna uppgift har lämnats obestridd. Det synes förklarligt med hänsyn till vad som upplysts i målet att L.S., då han första gången tecknade avtal med Skandia, inte fick tillfälle att särskilt uppmärksamma klausulen. L.S. har emellertid haft möjlighet att under den första avtalsperioden överväga försäkringsvillkoren innan han tecknade försäkring för den i målet aktuella perioden. Mot bakgrund därav finner TR:n inte omständigheterna sådana att villkoret skall anses oskäligt. L.S:s talan kan därför inte upptagas till prövning.

TR:n avvisar L.S:s talan.

L.S. anförde besvär mot TR:ns avvisningsbeslut i Svea HovR och yrkade med åberopande av vad han anfört vid TR:n att HovR:n med undanröjande av TR:ns beslut måtte återförvisa målet till TR:n för erforderlig handläggning.

HovR:n (hovrättsråden Åström, referent, Sederblad och samt hovrättsassessorn Rudberg) anförde i slutligt beslut d 20 juli 1982:

Skäl. HovR:n finner, liksom TR:n, sådana omständigheter icke ha förebragts som enligt 36 § avtalslagen kan medföra att ifrågavarande skiljeklausul skall anses oskälig.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

L.S. anförde besvär och yrkade att HD måtte med undanröjande av HovR:ns och TR:ns beslut återförvisa målet till TR:n för erforderlig handläggning.

Skandia bestred ändring.

HD inhämtade yttrande i målet från försäkringsinspektionen.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Frideen, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Tvisten i målet gäller värdet -av skadad egendom för vilken Skandia enligt försäkringsavtal mellan parterna skall utge ersättning. Försäkringsavtalet gäller företagsförsäkring och försäkringen har tecknats av L.S. i egenskap av näringsidkare. Enligt de bestämmelser som gäller för avtalet skall vid tvist om värdet på skadad egendom på begäran av part värderingen hänskjutas till avgörande av skiljemän. Bestämmelsen är intagen i de allmänna försäkringsvillkor som tillämpas av Skandia för företagsförsäkringar.

Såvitt framkommit driver L.S. rörelse under enskild firma och med små ekonomiska resurser. Skiljeklausuler i avtal med näringsidkare är ägnade att inge betänkligheter eftersom de kan medföra att den ekonomiskt svagare parten på grund av de kostnader som är förenade med ett skiljeförfarande betas möjligheten att få sin rätt prövad.

Ifrågavarande avtal har ingåtts mellan två näringsidkare. Härvid skall emellertid beaktas att L.S. torde ha intagit en helt underordnad ställning i förhållande till Skandia och det framstår som osannolikt att L.S. genom förhandlingar med Skandia skulle ha kunnat påverka de för denna typ av försäkringar allmänt gällande försäkringsvillkoren. Någon diskussion om villkoren förekom inte heller i samband med att försäkringen tecknades.

Under nu angivna förhållanden måste den i målet aktuella skiljeklausulen anses som oskälig. Klausulen bör därför med tillämpning av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Slut. HD undanröjer TR:ns och HovR:ns beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Fredlund, Welamson, Knutsson, Palm och Ehrner, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. L.S. har i sin stämningsansökan yrkat förpliktande för Skandia att till honom i försäkringsersättning för den brandskadade byggnaden betala, utöver redan utbetalade 120 000 kr, 155 000 kr jämte ränta.

Skandia har mot L.S:s talan gjort invändning om rättegångshinder. Skandia har härvid åberopat punkt 9 i de för L.S:s försäkring gällande allmänna villkoren och påstått att enligt denna bestämmelse tvist om värdet av skada på egendom skall på begäran av part hänskjutas till avgörande av skiljemän. Skandia har påkallat sådant skiljeförfarande.

L.S. har bestritt Skandias invändning om rättegångshinder under påstående att skiljeklausulen är oskälig i förevarande fall och därför jämlikt 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

Vad först beträffar räckvidden av den i punkt 9 av de allmänna försäkringsvillkoren intagna skiljeklausulen är att märka att denna är på det sättet begränsad att den endast stadgar att vid tvist om värdet av skada på egendom värderingen på begäran av part skall hänskjutas till avgörande av skiljemän. I punkt 8.22 av de allmänna villkoren anges att den försäkrade, om han inte är nöjd med bolagets beslut i ersattningsfrågan, enligt försäkringsavtalslagen har att väcka talan om kravet vid domstol inom viss angiven tid för att ej förlora rätten att kräva ut ersättningen. Mot denna bakgrund och med hänsyn till ordalydelsen av punkt 9 kan skiljeklausulen inte anses ge skiljemännen längre gående kompetens än att fastställa värdet av skadan på egendomen. Skiljeklausulen utgör därför inte skäl att avvisa L.S:s fullgörelsetalan.

Under förutsättning att skiljeklausulen rörande fastställandet av värdet av skadan på byggnaden är bindande för L.S. blir emellertid detta värde genom skiljedomen rättskraftigt fastställt och skall läggas till grund av TR:n vid prövning av L.S:s fullgörelsetalan.

Praktiskt sett ligger uppenbarligen tyngdpunkten i tvisten mellan parterna i deras olika uppfattning om värdet av skadan. Med hänsyn till det sagda får parternas ståndpunkter i frågan om rättegångshinder anses innebära beträffande Skandia att skiljeklausulen i varje fall utgör hinder för prövning i rättegång av värdet av skadan på byggnaden och beträffande L.S. att klausulen också med denna tolkning är oskälig.

L.S. har i HD särskilt framhållit följande. Den i försäkringsvillkoren intagna, av Skandia åberopade skiljeklausulen tillämpas av samtliga försäkringsbolag i Sverige, när det gäller tvister rörande värdering. Försäkringstagaren får därför anses sakna möjlighet att genom förhandling med försäkringsgivaren få bort skiljeklausulen. Valet står alltså mellan att få försäkringsskydd med skiljeklausulen bland försäkringsvillkoren eller att vara utan försäkringsskydd. Vidare kan L.S., om klausulen blir tillämplig, komma att drabbas av mycket stora kostnader för skiljeförfarandet, något som rent av kan medföra att han inte vågar ta risken av ett sådant förfarande. För Skandia är sådana kostnader inte alls kännbara, varför Skandia har en otillbörlig fördel av försäkringsvillkoren.

L.S:s försäkring är tagen i hans verksamhet som näringsidkare, och den är enligt försäkringsbrevet betecknad som kombinerad företagsförsäkring. Villkoren får därför i sin helhet antas bygga på att det här är fråga om ett avtal mellan näringsidkare. Detta förhållande talar i och för sig för iakttagande av särskild restriktivitet vid tillämpning av 36 § avtalslagen. Å andra sidan får av utredningen anses framgå att omfattningen av L.S:s rörelse varit så blygsam att hans ställning från ekonomisk synpunkt inte i mera avsevärd grad skiljer sig från en konsuments.

Vid bedömningen, huruvida skiljeklausulen med hänsyn till L.S:s ställning i avtalsförhållandet kan befaras medföra sådana olägenheter för honom att den kan betraktas som oskälig, är följande att beakta.

Skiljeförfarandet är i punkt 9 av de allmänna villkoren i huvudsak reglerat sålunda. Vardera parten skall utse en skiljeman, som skall vara opartisk och sakkunnig i den fråga tvisten gäller. Tredje skiljeman skall utses av de båda skiljemännen, om annan överenskommelse inte träffats. Vid värderingen tillämpas villkorens värderingsregler. Parterna skall ges tillfälle att lägga fram den utredning de vill åberopa och närmare utveckla sin uppfattning. I skiljedomen skall anges hur värdet av skadan beräknats. Skiljedomen skall meddelas senast sex månader efter den dag då tredje skiljemannen utsetts. Klausulen innehåller också vissa omröstningsregler. Avslutningsvis föreskriver klausulen att i övrigt lagen om skiljemän gäller.

Skiljeklausulens innehåll är ägnat att leda till en sakkunnig, opartisk och snabb prövning av frågan om värdet av skadan på egendomen. L.S. har samma möjlighet att få biträde enligt rättshjälpslagen förordnat i en skiljetvist som i en rättgång. Att utse skiljeman och att utveckla talan inför skiljemännen kan därför i och för sig inte anses oskäligt betungande för honom. Vidare får den möjlighet som skiljeförfarandet erbjuder att snabbt få ett värde på skadan slutgiltigt fastställt anses innebära en väsentlig fördel inte minst för försäkringstagaren.

Uttalanden om skiljeförfarande i försäkringstvister och då särskilt värderingsfrågor finns i förarbeten till viss lagstiftning i samband med utbyggnad av konsumentskyddet. Vid tillkomsten av lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden infördes en ny paragraf 3 a i lagen om skiljemän, vilken syftade till att ge den förstnämnda lagens rättegångsförfarande företräde framför skiljeförfarande i konsumenttvister där tvisteföremålets värde faller inom lagens tillämpningsområde. Från sådant företräde undantogs ursprungligen alla tvister mellan försäkringsgivare och försäkringstagare. I propositionen 1973:87 s 203 uttalade departementschefen: "När det gäller tvister mellan försäkringstagare och försäkringsgivare kan skiljenämnder ofta vara en lämplig anordning. Förbudet mot skiljeklausuler bör därför inte gälla försäkringsavtal." 3 a § lagen om skiljemän ändrades i samband med tillkomsten av konsumentförsäkringslagen (1980:38) till att, med vissa här ointressanta undantag, avse även försäkringsavtal. I fall där tvisteföremålet överstiger gränsen för tillämpning av lagen om rättegång i tvistemål om mindre värden finns dock alltjämt frihet för skiljeförfarande i försäkringstvister också där försäkringstagaren är konsument. I propositionen 1979/30:9 s 96 uttalade departementschefen i detta sammanhang att i fråga om andra konsumentförsäkringar än sådana som grundades på kollektivavtal eller gruppavtal skiljeklausuler torde användas endast vid tvister om värdet av skada på byggnad. Departementschefen fortsatte: "Sådana tvister torde regelmässigt gälla högre belopp än ett halvt basbelopp. I dessa fall synes skiljeförfarande många gånger vara en lämplig anordning. Bl a med hänsyn till detta bör man inte nu införa ett generellt förbud mot skiljeklausuler i tvister om andra konsumentförsäkringar än de kollektiva."

Försäkringsinspektionen har i sitt yttrande anfört bl a: "På företagsförsäkringssidan är skiljeklausuler då det gäller värderingstvister allmänt förekommande. Inspektionen har inte funnit anledning till anmärkning mot denna ordning. Inspektionen anser således att rättegångshindrande skiljeklausuler i företagsförsäkringsvillkor då det gäller värderingstvister generellt sett är acceptabla och skäliga. Om i ett enskilt fall klausulen kan betraktas som jämkningsbar enligt allmänna avtalsregler på den grunden att den aktuelle företagaren har en ställning som liknar enskilda konsumenters är naturligen en bedömningsfråga. Vid ett avgörande av en dylik fråga synes enligt ämbetsverkets bedömning betydande vikt böra fästas vid att försäkringsbolag med en i vart fall generellt övervakad verksamhet och skyldighet att stå försäkringstagaren till tjänst med invändningsfri skadereglering inte är att jämställa med andra näringsidkare med mera accentuerade affärsintressen. Vad i det aktuella målet upplysts är - såvitt remitterade handlingar ger vid handen - inte av den art att enligt inspektionens bedömning jämkning bör ske."

Även om L.S. får anses ha saknat möjlighet att motsätta sig den i försäkringsvillkoren intagna skiljeklausulen kan på grund av det förut sagda klausulens tillämpning gentemot L.S. inte anses oskälig, såvida inte till följd av hans ekonomiska underlägsenhet kostnadsriskerna i ett skiljeförfarande i förhållande till motsvarande risker i en rättegång föranleder en annan bedömning.

Vid en jämförelse mellan kostnadsriskerna i ett skiljeförfarande och i en rättegång är följande att beakta. Ersättningen till skiljemännen täcks inte av allmän rättshjälp. Även med allmän rättshjälp riskerar L.S. således att - förutom egna kostnader motsvarande rättshjälpsavgiften - vid förlust få betala i en skiljetvist såväl motpartens kostnader som ersättningen till skiljemännen mot i en rättegång enbart motpartens kostnader. Det är emellertid att märka att i en rättegång parterna nödgas förebringa bevisning genom sakkunniga, vilken bevisning i en skiljetvist med sakkunniga skiljemän kan undvaras eller i varje fall avsevärt begränsas. L.S. riskerar således i en rättegång att få ersätta motpartens kostnader inklusive betydande kostnader för motpartens sakkunnigbevisning och detta i ett förfarande som i motsats till ett skiljeförfarande kan riskeras innefatta prövning i flera instanser.

På angivna skäl kan inte heller de av L.S. framförda kostnadssynpunkterna tillmätas sådan betydelse att skiljeklausulen rörande värderingen av skadan bör lämnas utan avseende.

Skiljeklausulen och det med stöd därav av Skandia påkallade skiljeförfarandet utgör således hinder för prövning i rättegång av värdet av skadan på byggnaden. Skäl föreligger däremot inte att avvisa L.S:s fullgörelsetalan. HovR:ns och TR:ns beslut i själva saken skall därför undanröjas och målet visas åter till TR:n för erforderlig behandling. I avbidan på den för TR:ns prövning grundläggande skiljedomen rörande värdet av skadan på byggnaden bör målet förklaras vilande.

Slut. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns beslut såvitt därigenom L.S:s talan avvisats.

Med förklaring att det av Skandia påkallade skiljeförfarandet utgör rättegångshinder i vad avser prövning av värdet av skadan på den brandskadade byggnaden men ej i vad gäller prövning av L.S:s mot Skandia vid TR:n väckta fullgörelsetalan visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1984-02-14
Målnummer
Ö1216-82
Lagrum
36 § avtalslagen (1915:218)
Rättsfall
NJA 1979 s. 666
Litteratur
Sökord
Företagsförsäkring
Skiljeavtal
Avtal
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (5)

NJA 1987 s. 639: Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i avtal mellan näringsidkare.
NJA 1992 s. 290: Fråga om tillämpning av 36 § avtalslagen på skiljeklausul i franchiseavtal.
NJA 1992 s. 782: Enligt ett villkor för företagsförsäkring hade försäkringsgivarens ansvar upphört till följd av att premien inte betalats. Ansvar skulle emellertid enligt villkoret återinträda dagen efter den då...
RH 1997:118: Fråga om vad som gäller när två mål har till viss del identiska grunder, men hinder på grund av lis pendens inte föreligger och invändning om rättegångshinder på grund av skiljeklausul endast anförts...
RH 1997:119: Fråga om en skiljeklausul mist sin verkan av rättegångshinder i enlighet med 3 § lagen (1929:145) om skiljemän.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation