RH 1997:33
Det har inte ansetts att fyra personer, som varit kommunala befattningshavare, gjort sig skyldiga till mutbrott genom att under pågående upphandlingsförfarande låta sig bjudas på lunch, middag och inträdesbiljett till VM-tävlingar i friidrott 1995 i Göteborg av ett företag som lämnat anbud till kommunen. Även fråga om ansvar för bestickning.
Åklagaren yrkade vid Bollnäs tingsrätt ansvar å L.S. och G.D. för bestickning enligt 17 kap. 7 § brottsbalken samt å S.T., S.P., H.E. och K.F. för mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken under följande påståenden: L.S. och G.D. har i egenskap av styrelseledamöter i Golv Trade Center i Sollentuna AB (nedan GTC), som i offert den 27 juni 1995 erbjudit Bollnäs kommun, barn- och utbildningskontoret, leverans och installation av ytbeläggningar och underbyggnadssystem av fabrikat Mondo till en idrottshall i Bollnäs för ett belopp på omkring 2,5 miljoner kr, har i maj 1995 erbjudit planerings- och utredningschefen S.T., kommunalrådet S.P., skolförvaltningschefen H.E. och läraren K.F., vilka i sina kommunala befattningar på olika sätt sysslat med att bereda beslutsunderlag för uppförande av idrottshallen, otillbörlig belöning för tjänsteutövningen bestående i inträdesbiljett till VM-tävlingarna i friidrott den 11 augusti 1995 i Göteborg till en kostnad av 875 kr per man samt lunch och middag till ett sammanlagt värde av åtminstone 500 kr per man. S.T., S.P., H.E. och K.F. har även tagit emot och utnyttjat den otillbörliga belöningen.
De tilltalade bestred ansvar. Till utveckling av sin talan anförde de var för sig följande.
S.P., S.T., H.E. och K.F.: De har varit med på den aktuella resan till Göteborg, bevistat VM-tävlingarna samt deltagit i lunch och middag. Värdet av middagen kan dock uppskattas till 300-350 kr per man. Såvitt avser lunchen kan den ej anses aktuell i målet, eftersom det är ett annat företag än GTC som stått för denna. De har hela tiden trott att det var Bollnäs kommun som skulle betala hela kostnaden för resan. De innehar inte sådana tjänsteställningar som innebär att de i sin tjänsteutövning kan påverka utseendet av golventreprenör. S.P. och S.T. kan i och för sig bereda beslutsunderlag. H.E. och K.F. har endast ställt vissa kravspecifikationer, vilka funktionskrav golvet skall uppfylla, men de saknar all behörighet att upphandla. - Otillbörlighetsrekvisitet är inte uppfyllt. I vart fall brister det i det s.k. subjektiva rekvisitet, dvs ingen av dem har insett att det varit fråga om en otillbörlig belöning.
G.D. och L.S.: Det har varit fråga om en seriös studieresa dit kommunen själv har fått utse deltagare och utgjort ett naturligt och nyttigt led i GTC:s verksamhet. Resan har inte tagit längre tid än vad som erfordrats och ej heller haft inslag av fritid. Middagen har varit en normal måltid och har även utnyttjats till diskussion kring GTC:s produkter. Vid bedömandet av kostnaden för måltiden, måste beaktas att det i Göteborg rådde ett exceptionellt högt kostnadsläge vid tidpunkten för VM. Såvitt avser VM-biljetterna har meningen från GTC:s sida hela tiden varit att kostnaden skulle faktureras på deltagarna, vilket också skett. Även om GTC skulle ha ansetts ha betalat VM-biljetten, kan detta ej anses som en belöning, då besöket på Ullevi haft ett naturligt samband med GTC:s verksamhet. Om fråga varit om belöning, så har den i vart fall ej varit otillbörlig. Det brister i det subjektiva rekvisitet eftersom de inte har insett att det har varit fråga om en otillbörlig belöning.
Åklagaren anförde till utveckling av åtalet i huvudsak följande. G.D. är marknadschef och L.S. är ekonomichef på GTC. De är även styrelseledamöter i GTC. GTC är bl.a. generalagent i Skandinavien för det italienska golvföretaget Mondo. - S.P. är kommunalråd i Bollnäs och även ordförande i Barn- och Utbildningsnämnden (BUN). H.E. och S.T. är anställda på barn- och utbildningskontoret i Bollnäs. K.F. är anställd som gymnastiklärare på Höghammarskolan i Bollnäs. BUN tillstyrkte den 14 april 1994 ett förslag "om byggande av gymnastiklokal inom Höghammarskolans område som tillgodoser både grundskolan och särskolans behov". Den 14 december samma år återremitterades ärendet till Barn- och Utbildningsförvaltningen för vidare utredning. S.T. kom att handlägga ärendet hos kommunen. Svenska Friidrottsförbundet konsulterades och man kom även att besöka en liknande idrottshall i Karlstad och en i Norge. Nämnden beslöt den 13 april 1995 att skicka ut ett förfrågningsunderlag för en totalentreprenad. T.F. vid Bollnäs Bostäder tog fram ett förfrågningsunderlag. Enligt underlaget skulle pris anges för tre alternativa typer av anläggningar. Anbuden skulle inlämnas senast 19 juni 1995. Sju stycken entreprenörer ingav anbud inom den stipulerade tiden och anbuden överlämnades till Bollnäs Bostäder för bedömning. - Den 30 maj 1995 hade GTC inbjudit S.T. till VM i friidrott i Göteborg. Styrelsen i GTC hade bestämt sig för att bjuda in ett antal personer. S.T. bekräftade genom ett telefax den 22 juni 1995 inbjudan och uppgav då även vilka som skulle representera Bollnäs kommun. Under denna tid kom S.T. ut med nya direktiv till anbudsgivarna innebärande att de skulle inkomma med nya anbud vilka inte skulle innefatta golvet. Den 27 juni 1995, således efter anbudstidens utgång, kom GTC in med ett separat anbud, ställt till S.T., med en omfattning om 3 miljoner kr, inklusive moms. GTC var mellan den 17-30 juni 1995 i Bollnäs på Scandic Hotel och visade sina produkter. GTC var även den 30 augusti 1995 i Bollnäs och demonstrerade golvet. - Det måste ha stått klart för deltagarna från Bollnäs kommun att de skulle bli bjudna på biljett och mat. H.E. har attesterat hotellkostnaderna i slutet av juli 1995 efter det att han fått fakturan av S.T.. S.P. har attesterat tågkostnaden. VM-biljetterna betalades av GTC den 28 maj 1995 och L.S. bokförde kostnaderna som avdragsgill representation. Kring den 20 augusti 1995 började tidningen Ljusnan att intressera sig för affären. S.T. kontaktade då G.D. och under deras samtal bestämdes att GTC i efterhand skulle fabricera fakturor. S.T. skickade adresser till deltagarna. Vidare sattes fakturorna in i GTC:s fakturapärm på ett felaktigt sätt och följde ej den övriga datumordningen. GTC:s agerande var en efterhandskonstruktion för att komma från ansvar.
Bollnäs tingsrätt (1996-02-23, hovrättsassessorn Nils Pålbrant samt nämndemännen Lars Ekström, Karl-Evert Hellström och Karl-David Westlund) ogillade åtalet i sin helhet. Tingsrätten anförde i domskälen: En första förutsättning för att fälla någon för ansvar för mutbrott är att vederbörande tillhör den kategori av personer på vilka ansvar kan utkrävas. Envar av de mutåtalade har hävdat att de ej skall vara underkastade sådant ansvar och därvid bl.a. anfört att de inte själva kan bestämma om någon hall skall byggas eller vem som skall få ett sådant uppdrag. - Enligt huvudregeln i 20 kap. 2 § 1 st. brottsbalken omfattar mutansvaret arbetstagare. Med arbetstagare avses den som är arbetstagare i civilrättslig mening, så att alla anställda omfattas av mutansvaret, anställningen må vara i offentlig eller enskild tjänst (se prop. 1975/76:176 s. 34). K.F. är anställd av Bollnäs kommun som idrottslärare. Han är följaktligen i och för sig underkastad mutansvar enligt ovanstående. - I paragrafens andra stycke utsträcks personkretsen utöver begreppet arbetstagare. I punkt 1 har upptagits ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet och allmän försäkringskassa. Till dessa kategorier hör exempelvis ledamöter av kommunfullmäktige och kommunala nämnder samt innehavare av sådana med tjänst likartade förtroendeuppdrag som landstingsråd och kommunalråd (se Cars: Mutor och bestickning 3 uppl. 1983 s. 25 ff). - Av detta följer att även S.P., S.T. och H.E. omfattas av mutbrottsparagrafen. Deras invändning - såsom den får förstås - att de själva inte kan fatta beslut i nu förevarande fall, kan enligt tingsrättens mening inte ha någon betydelse vid bedömningen om de kan ådömas ansvar eller ej . Tingsrätten finner således att samtliga fyra mutåtalade i och för sig omfattas av stadgandet i 20 kap. 2 § brottsbalken. - Tingsrätten kommer härefter att behandla frågan om det kan anses utrett att GTC haft för avsikt att bjuda de mutåtalade på VM- biljetterna. G.D. och L.S. har, som ovan anförts, bestämt hävdat att GTC aldrig har haft för avsikt att bjuda på biljetterna och att GTC även har tagit styrelsebeslut på detta. Denna uppfattning har även S.T. fått efter att pratat ha med en person som är anställd på GTC. Åklagaren har pekat på en rad omständigheter som enligt honom skall styrka hans påstående i denna del.
Tingsrättens bedömning: Det framstår otvivelaktigt som märkligt att L.S. skulle bokföra kostnaden för biljetterna som avdragsgill representation, om GTC:s avsikt inte varit att bjuda på dessa. Han har visserligen påstått att detta enbart var en första kontering som senare skulle kunna komma att ändras, men detta påstående förefaller enligt tingsrättens mening inte särskilt sannolikt. För åklagarens påstående talar även det i och för sig ostridiga faktum att G.D. fakturerat biljetterna först sedan massmedia börjat intressera sig för saken. Hennes påstående att hon inte säkert visste vilka som skulle medfölja på resan, motsägs av den omständigheten att S.T. redan den 22 juni 1995 via telefax angett vilka från kommunens sida som skulle medfölja på resan. Den febrila aktivitet som verkar ha uppstått kring den 21 augusti 1995 när G.D. får adressuppgifterna av S.T. och ger skriftliga instruktioner om brådskande fakturering, stöder enligt tingsrättens mening starkt åklagarens påstående om en efterhandskonstruktion. Ett visst, om än i förevarande fall inte särskilt starkt bevisvärde, måste även tillmätas den skrift rörande bolagets sätt att hantera motsvarande evenemang i Globen i samband med DN-games, där man uttryckligen skrivit till Mondos representant att man där stod för kostnaden för bl.a. biljetter. Tingsrätten anser således att det är utrett att GTC haft för avsikt att stå för VM-biljetterna och att detta även skall ligga till grund för det vidare resonemanget. - Av uttalanden i lagförarbetena framgår att det i princip godtas att företag som ett led i sin marknadsföring av varor och tjänster inbjuder offentliga förtroende- och tjänstemän till studieresor och därvid bekostar resor, logi, måltider och annat som är förbundet med arrangemangen. Detta är ett system som ofta kritiserats och som särskilt i våra dagar är utsatt för ett mycket kritiskt granskande, särskilt då från massmedias sida. För att arrangemang av detta slag skall kunna godtas - och alltså inte innebära bestickning eller mutbrott - måste de uppenbarligen hållas inom vissa snäva gränser. Vid bedömningen härvidlag har i rättspraxis och förarbeten uppställts vissa måttstockar (se NJA 1981 s. 1174). Syftet med studieresan måste vara seriöst och resan måste framstå som ett naturligt och nyttigt led i utövningen av de inbjudnas befattningar eller uppdrag. Resan får inte ta längre tid än vad som skäligen erfordras och den får inte i onödan bereda tillfällen till fritid och förströelser. Resor kan dock ibland få ta mer än en dag. Det avgörande bör vara vilken tid som krävs för att uppnå syftet med resan i den mån detta är tillräckligt gott. - Såvitt avser standard i fråga om måltider som erbjuds deltagarna i en resa utan att gränsen mellan godtagbart och otillbörligt överskrids är oklart. Vad som kan anses tillbörligt måste bedömas med hänsyn till flera faktorer, bl.a. förhållandena på de orter som kommer ifråga. Eftersom just förmåner i form av påkostade måltider lätt kan ge anledning till misstankar om otillbörlig påverkan, är det under alla omständigheter lämpligt att iaktta återhållsamhet i detta hänseende. Det blir dock till slut fråga om att göra en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheterna och på grundval av den bedömningen skall avgöras, om ett arrangemang innehåller något som kan betecknas som otillbörligt. - Till en början konstaterar tingsrätten att resan var att betrakta som ett led i GTC:s marknadsföring och att de inbjudna hade en sådan ställning i kommunen att fråga kan bli om mutbrott och bestickning. Åklagaren har gjort gällande att syftet med resan inte har varit seriöst. Han har därvid särskilt uppehållit sig till ett vad han kallar inofficiellt och ett officiellt program som G.D. tillhandahållit de mutåtalade. Det officiella programmet skulle enligt åklagarens mening visas upp, medan det av det inofficiella programmet stod klart att syftet med resans ändamål inte var seriöst. - G.D. har uppgett att det inte har legat någon tanke bakom hennes skrivning "det officiella programmet". Enligt tingsrättens mening är det visserligen en viss skillnad på de olika programmen, där det första mer talar om själva tävlingarna som huvudämne. Men såvitt tingsrätten tolkar programmen, kan det "officiella programmet" i första hand ses som ett förtydligande eller en agenda över vad som skulle äga rum under resan. Så har i vart fall de mutåtalade uppfattat det hela och tingsrätten delar deras uppfattning härvidlag. Såvitt känt har de även i huvudsak följt detta program, där särskilt kan uppmärksammas att besöket på Ullevi varade i endast 2,5-3 timmar. De mutåtalade har samtliga uppgett att de ansett att resan har varit givande och att de har haft nytta av den. De har även, såsom ovan anförts, en sådan ställning i kommunen att de på ett eller annat sätt har beslutanderätt eller annat inflytande över frågor av denna karaktär. Deras ambition att tillvarata brukargruppens intresse i byggandet av sporthallen har inte ifrågasatts. Ej heller deras önskan att få ett så bra och ändamålsenligt golv som möjligt. Mot bakgrund av detta framstår resan som i och för sig seriöst menad. Att de skulle ha varit på liknande resor tidigare och även i varierande grad blivit informerade vid GTC:s träffar på Scandic, ändrar inte tingsrättens mening härvidlag. Vid bedömandet av samtliga omständigheter framstår således resans syfte som seriöst och att den även framstått som ett naturligt och nyttigt led i utövningen av deras befattningar. - Såvitt känt har resan ej heller gett deltagarna någon tid över för fritid och förstörelser. Tvärtom har fråga varit om ett ganska intensivt resande varunder en helg har tagits i anspråk. Det kan enligt tingsrättens mening med hänsyn till omständigheterna - resan företogs per tåg och avståndet mellan Bollnäs och Göteborg är långt - ej heller anses otillbörligt att resan varade i mer än en dag. Här måste givetvis även beaktas att kostnaden för resa och logi betalades av kommunen. - Frågan är då om standarden på de måltider som tillhandahållits varit sådant som medför att de varit högre än vad som kan anses försvarbart. Lunchen bjöds av Mondo, vilket företag dock måste anses så starkt förknippat med GTC, att även denna måltid bör läggas till grund för helhetsbedömningen. Av det av åklagaren åberopade beloppet om 500 kr, hänför sig dock 470 kr till middagen. Utredningen, den av åklagaren åberopade krognotan, visar också att detta belopp bör ligga till grund för bedömningen. Försvaret har hävdat, vilket inte närmare har kommenterats av åklagaren, att prisnivån i samband med VM var 25-30 % högre än annars. Att GTC har bjudit på måltiden anser tingsrätten i och för sig ej vara otillbörligt. Kostnaden för densamma framstår ej heller, med hänsyn bl.a. till kostnadsläget, som särskilt extravagant. Tingsrätten anser således inte att det kan betraktas som en otillbörlig förmån att GTC stod för kostnaderna i samband med måltiderna. Här kan även beaktas att måltiderna synes ha utnyttjats till samtal kring studiebesöket. - Slutligen uppkommer då frågan om de erbjudna VM-biljetterna skall anses utgöra en otillbörlig förmån. Tingsrätten anser att besöket på Ullevi, med hänsyn till hur resan har utformats, har utgjort ett naturligt led i densamma. Visserligen har fråga varit om relativt dyra biljetter, men omständigheterna i samband med besöket ger ändock inte vid handen att denna belöning heller den skall anses som otillbörlig i och för sig. - Till sist måste även beaktas den omständigheten att bolaget har försökt att dölja sin, såsom i vart fall tingsrätten ser saken, ursprungliga avsikt att bjuda på biljetterna. Denna omständighet är givetvis graverande. Även om det inte kan anses klarlagt att något faktiskt anbudsförfarande påbörjats, kan också ifrågasättas det lämpliga i att från kommundeltagarnas sida företa en studieresa liknande denna när man samtidigt är i färd med att undersöka förutsättningarna för att förvärva ett visst golv hos GTC. Vid en samlad bedömning finner dock tingsrätten att vad bolaget i förevarande fall skall anses ha bjudit på, inte skall anses som otillbörligt. Åtalen skall således i sin helhet ogillas.
Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till sin vid tingsrätten förda talan.
S.P., S.T., H.E., K.F., G.D. och L.S. bestred ändring.
S.P., S.T., H.E., K.F., G.D. och L.S., som hördes på nytt i hovrätten, intog samma ståndpunkter till åtalet som vid tingsrätten. I hovrätten hördes vidare vittnena T.F. och B-Å.O. på nytt. Vittnet S.W:s vid tingsrätten lämnade uppgifter förebringades genom banduppspelning. All den vid tingsrätten förebringade skriftliga bevisningen, jämte viss ytterligare utredning, åberopades av åklagaren.
Av de i hovrätten på nytt hörda personernas utsagor återges här följande uppgifter.
G.D.: GTC:s huvudsakliga kundkrets består bl.a. av kommuner och landsting. GTC har således stor erfarenhet av hur upphandling sker hos kommuner. Det brukar vara en lång procedur. Eftersom det är en mycket "känslig" kundkrets, fanns det inte någon anledning att bjuda S.P., S.T., H.E. och K.F. på entréavgifterna och inte heller att betala deras resor och hotellkostnader. De demonstrationer av GTC:s produkter som tidigare, bl.a. i mars 1995, ägt rum i Bollnäs var inte fullständiga och dessa gav, som oftast är fallet, upphov till följdfrågor. Under besöket i Göteborg fanns tillfälle att få dessa besvarade direkt av representanter för tillverkaren, Mondo, samt även att träffa kolleger från andra kommuner och utbyta erfarenheter. - I juni 1995 fick hon från Bollnäs kommun per fax underrättelse om vilka personer som skulle delta i resan till Göteborg. Det var S.T. som bestämde antalet personer, eftersom kommunen stod för kostnaderna. När de steg på tåget i Stockholm delade hon ut inträdesbiljetterna till dem som önskade titta på tävlingarna på Ullevi samt brevet "Go'morron", som innehöll information om bl.a. boendet samt tid och plats för middagen. Hon hade beställt entrébiljetter till både förmiddags- och eftermiddagstävlingarna den aktuella dagen som en gardering med hänsyn till den visning av Ullevi "bakom kulisserna" som var avsedd att ingå i programmet. Det var nämligen uppgjort att deltagarna vid besöket på friidrottsarenan skulle få en guidad tur i de underjordiska utrymmena på Ullevi, där det skulle ges tillfälle att "se Mondogolvet underifrån". Hon fick dock i sista stund besked om att detta besök inte kunde genomföras och som skäl härför angavs säkerhetsriskerna. Besöket på Ullevi hade således ett naturligt samband med studieresan och utgjorde ett naturligt led i densamma. Vid middagen på restaurang Grappa deltog samtliga representanter från Mondo och då gavs tillfälle till fortsatta diskussioner mellan dessa och övriga deltagare. Notan för middagen betalades av GTC:s dåvarande verkställande direktör, G.A.. Efter middagen hade ytterligare tre personer, bl.a. från andra Mondo- golvföretag tillkommit, varför notan upptar även deras förtäring. - På kommunens anmodan lämnade bolaget ett förtydligande av det ursprungliga anbudet. Det var inget nytt anbud.
S.P.: Inom kommunen förelåg politisk oenighet om hur stor sporthall som skulle byggas. Därför lades mycket arbete ner på att undersöka olika alternativ. Han tyckte att golvet i Voxnäshallen i Karlstad var ointressant men han fick tips om att "Mondo" var likvärdigt med det golv som de hade tittat på i Stangehallen i Norge och som hade fångat deras intresse. - Bollnäs Bostäder skötte upphandlingen och beslutade till sist att Fastec Bollnäs AB (nedan Fastec) skulle bli huvudentreprenör för bygget. - När han fick inbjudan till resan till Göteborg förmodade han att VM-biljetten ingick i totalsumman, 2 550 kr. Det var först tio- tolv dagar efter hemkomsten som han ändrade uppfattning då han summerade fakturorna avseende tågbiljett och hotell. Han fick fakturan avseende sin VM-biljett per fax den 24 augusti 1995 och han har numera betalat den.
S.T.: Han och K.F. erbjöds först av bolaget att följa med till Göteborg. De lät detta vila, eftersom de båda även hade möjlighet att följa med Svenska Handikappidrottsförbundet. Han tog sedan kontakt med F.J. vid Mondo och frågade om inbjudan avsåg enbart dem eller om det fanns möjlighet att ta med två personer till. Han rådgjorde med sin chef, H.E., som själv ville ha information om Mondos golvmaterial och som tyckte att någon från "den politiska sidan" borde åka med. Därför tillfrågades S.P. som accepterade inbjudan. Till bolaget skickade han per fax deltagarnas namn och titel. - Under tågresan gavs tillfälle att bekanta sig med andra personer som hade erfarenheter av olika golvmaterial. Det var först när han kom hem igen som han fick klart för sig att VM-biljetterna inte ingick i den totalkostnad om 2 550 kr som kommunen stod för utan att de skulle betala biljetterna själva. Han tog därför omedelbart kontakt med bolaget och faxade över deltagarnas hemadresser. - Han tyckte att besöket i Göteborg var mycket givande genom att de kunde ta del av Mondos utbud. Han blev dock besviken över att de inte fick komma in "bakom kulisserna" på Ullevi som planerat var. Han hade ändå nytta av den information han fick i Göteborg, eftersom han därigenom fick underlag för den kravspecifikation avseende idrottshallens golv som K.F. sedan sammanställde. Kravspecifikationen fogades till förfrågningsunderlaget. Då Voxnahallens golvmaterial, asfalt, inte var intressant på grund av allergier, kvarstod "Polastic" som dock inte var anpassat för rullstolsåkning. Vid anbudsförfarandet var det viktigt att de kunde jämföra "Polastic" med "Mondo", varför han från GTC begärde in en "prisuppgift", ej offert.
H.E.: Han lade ned mycket arbete vid planeringen av hallbygget. Bara kostnaden för golvet upptog ungefär en sjundedel av totala byggkostnaden. Han såg inbjudan till Göteborg som ett bra tillfälle att förbättra sitt kunnande om golv. Det var han som bestämde att K.F. skulle följa med, eftersom denne är kommunens "expert" beträffande anpassningen av sporthallen för handikappidrott. Den 10 augusti 1995 åkte de hyrbil till Stockholm. Redan på tåget ner till Göteborg började diskussionerna. Det var först i Göteborg som han fick insikt om hur viktigt det var med rätt underlag i sporthallen. Under nästan hela middagen på kvällen diskuterade han med en tekniker från Mondo bl.a. uppbyggnad och konstruktion av kurvor i sporthallen. Före resan hade det planerats att kurvorna skulle gjutas, men under middagen blev han övertygad om fördelarna med en träkonstruktion. Han har betalt VM- biljetten i efterhand.
T.F.: Under våren 1995 utarbetade han en rambeskrivning med tillhörande allmänna föreskrifter, kartor, skisser etc, vilken skulle ligga till grund för entreprenörernas anbud. Själva huvudanbudet skulle avse allvädersbana med alternativ pris för "Polastic" och "Mondo". Kommunen öppnade anbuden, som därefter överlämnades till honom för värdering. Endast ett av anbuden innehöll "Mondo". De övriga avsåg endast allvädersbana. Eftersom anbuden var avgivna i klumpsumma, kunde han inte särskilja kostnaden för de olika golvmaterialen. Därför begärde han in kompletteringar för att kunna jämföra anbuden med de olika alternativen. Kommunen själv hade tagit in en offert avseende "Mondo", vilket han anser var mycket olämpligt. - Golvfrågan hade utretts en hel del av kommunen och han förstod att golvet var en viktig fråga för kommunen. Det var dock oklart vilket golv kommunen hade råd med. Eftersom ytterligare utredning krävdes innan kommunen slutligen kunde fatta beslut i golvfrågan, föreslog han att golvet skulle plockas ut som ett särskilt entreprenadobjekt, som därefter skulle upphandlas separat. Tre eller fyra av anbudsgivarna kom därefter in med nya anbud, vilka låg på ungefär samma prisnivå. Han gjorde därefter en sammanställning till kommunen. "Mondo" var prismässigt intressant, tillika ett bra golv med goda referenser, samt hade den kvalitetsnivå kommunen önskade. Slutligen antogs Fastecs anbud som var ett totalanbud, innefattande även golvet. Därefter skulle Fastec själv i sin tur upphandla golvet. När avtalet mellan kommunen och Fastec skrevs, var avtalet mellan Fastec och golventreprenören ännu inte klart. - Han är själv ingen expert på sportgolv men fick uppfattningen att K.F. "visste vad han pratade om".
Hovrätten för Nedre Norrland (1997-03-24, hovrättsråden Hans-Göran Englund, Anja Brandoné och Lise-Lotte Bäckström, referent, samt nämndemännen Sven Oskar Hellholm och Birgitta Henriksson) fastställde tingsrättens domslut och anförde i domskälen: Såsom tingsrätten funnit tillhör S.P., S.T., H.E. och K.F. samtliga den mutansvariga personkrets som avses i 20 kap. 2 § brottsbalken. De förmåner som omnämns i åtalet har ostridigt haft ett samband med deras respektive tjänsteutövning. Hovrätten finner vidare, i likhet med tingsrätten, utrett att bolaget haft för avsikt att stå för kostnaden för inträdesbiljetterna till VM- tävlingarna, vilken kostnad uppgått till 875 kr avseende var och en av de mutåtalade. Fråga är då om dessa förmåner samt förmånerna av de måltider som de bjudits på under vistelsen i Göteborg är att anse som otillbörliga i den mening som avses i ovan nämnda lagrum respektive 17 kap. 7 § brottsbalken.
Vad gäller den av de mutåtalade företagna resan till Göteborg i sig kan konstateras att Bollnäs kommun stått för samtliga kostnader för resa och logi. Annat har inte framkommit än att syftet med resan från kommunens sida har varit att deltagarna skulle ges möjlighet att inhämta ytterligare information om Mondo-golvets tekniska för- och nackdelar, innan ställning skulle tas till bl.a. det anbud som lämnats av GTC. GTC har i samband med resan som ett led i sin marknadsföring erbjudit representanterna från kommunen att bevista VM-tävlingarna på Ullevi, bl.a. eftersom dessa ägde rum på underlag av samma märke som bolagets. Avsikten med Ullevibesöket var också, vilket bl.a. G.D. oemotsagt uppgivit, att deltagarna samtidigt skulle få vara med vid en visning av utrymmena under idrottsarenan för att närmare kunna studera golvens uppbyggnad. Emellertid kunde visningen av säkerhetsskäl inte genomföras, vilket - enligt vad bl.a. S.T. uppgivit - blev något av en besvikelse för deltagarna från kommunen. Deras uppgifter om att besöket på Ullevi varade högst tre timmar har inte vederlagts av åklagaren. Även om värdet av inträdesbiljetterna i sig torde ligga på gränsen för vad som kan anses tillåtligt, finner hovrätten, vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter, inte att erbjudandet och mottagandet av biljetterna skall betraktas som en otillbörlig belöning.
Såvitt gäller de måltider som kommunens representanter bjudits på under vistelsen i Göteborg, har G.D. och L.S. invänt, att det var Mondo som bjöd på lunchen och att de därför inte i egenskap av styrelseledamöter i GTC kan ställas till svars för denna förmån. Hovrätten finner i denna fråga inte anledning frångå tingsrättens bedömning att även denna förmån skall anses erbjuden av GTC. Åklagaren har i målet värderat den lunch, vilken deltagarna bjöds på i samband med visningen av golvprodukterna, till 30 kr per person. Lunchen representerar således ett ganska ringa värde. Mottagarna var visserligen verksamma inom kommunen, men någon sannolikhet för att de skulle låta lunchen påverka sin tjänsteutövning kan enligt hovrättens mening inte anses ha förelegat. - Resterande del, 470 kr, av det av åklagaren i denna del angivna beloppet 500 kr hänför sig till kvällens middag som bolaget var värd för. De tilltalade har gjort gällande att värdet av middagen skall uppskattas till högst 350 kr för envar av dem, eftersom notans totala belopp avser fler personer än de som finns angivna på notan. Dessa uppgifter synes inte ha ifrågasatts av åklagaren. På grund härav finner hovrätten att i målet inte är utrett annat än att värdet på middagen uppgått till det av de tilltalade vitsordade beloppet, 350 kr per person. I hovrätten har försvaret vidare vidhållit att prisnivån i samband med VM var 25-30 procent högre än annars. Det har också framgått av utredningen att Mondos representanter deltog i middagen, som utnyttjades bl.a. för diskussioner med och information till kommunens deltagare om Mondo-golven. Mot bakgrund av vad som sålunda upptagits finner hovrätten, i likhet med tingsrätten, att det inte heller kan betraktas som en otillbörlig belöning att bolaget stod för kostnaderna för middagen. - Sammantaget finner hovrätten således att förmånerna i form av inträdesbiljetter, lunch och middag, varken var för sig eller tillsammans är att bedöma som otillbörliga. Åtalen skall därför ogillas i sin helhet.