RH 1997:41

Ett parkeringsföretag (i fortsättningen kallat Parkeringsbolaget) ansökte om betalningsföreläggande avseende V-A.R.. Målet överlämnades på begäran av Parkeringsbolaget till tingsrätten för vidare handläggning. Parkeringsbolaget återkallade - sedan kapitalbeloppet betalats - sitt yrkande mot V-A.R. att hon till Parkeringsbolaget skulle utge kontrollavgift för olovlig parkering, men Parkeringsbolaget vidhöll sina yrkanden om ersättning för betalningspåminnelse, inkassokrav och kostnader i målet om betalningsföreläggande samt yrkade därutöver ersättning med 130 kr för upprättande av amorteringsplan.

V-A.R. hade ingen invändning mot att Parkeringsbolagets talan såvitt gällde kontrollavgiften avskrevs från vidare handläggning. Hon bestred Parkeringsbolagets yrkanden i övrigt.

Parterna utvecklade sin talan vid tingsrätten enligt följande:

Parkeringsbolaget: Den 23 mars 1996 hade V-A.R. sin personbil parkerad i strid mot förbud som meddelats av en markägare och debiterades för detta kontrollavgift med 500 kr. Fakturan förföll till betalning den 1 april 1996. Då betalning uteblev trots att V-A.R. vid ett telefonsamtal med Parkeringsbolagets ställföreträdare upplysts att avskrivning av kontrollavgiften inte kunde ske, sändes en betalningspåminnelse den 12 april 1996 och, då betalning ändå inte erlades, ett inkassokrav enligt 5 § inkassolagen (1974:182) den 4 juni 1996. När betalning inte hade kommit in på den i inkassokravet angivna förfallodagen den 12 juni 1996 ansökte Parkeringsbolaget den 24 juni 1996 om betalningsföreläggande. Den 26 juni 1996 inkom ett telefaxmeddelande utvisande att en delbetalning om 100 kr hade erlagts den 25 juni 1996, varför yrkandet hos kronofogdemyndigheten nedsattes med samma belopp. Därefter har under målets handläggning vid tingsrätten inbetalats ytterligare 400 kr, vilket var anledningen till att talan såvitt gäller kontrollavgiften återkallades. - Grunden för yrkandet om ersättning för betalningspåminnelse var att V-A.R. genom att passera den vid infarten till området uppsatta skylten (en s.k. zonförbudstavla) hade ingått avtal med markägaren om bl.a. skyldighet att erlägga avgift för skriftlig betalningspåminnelse om debiterad kontrollavgift. Någon text med upplysning om detta fanns dock inte på zonförbudstavlan. - V-A.R. hade muntligen och skriftligen framfört önskemål om att få erlägga kontrollavgiften genom delbetalningar, vilket till en början avböjts. Sedermera upprättades dock en amorteringsplan, utformad i enlighet med V-A.R:s eget förslag, och översändes till henne för godkännande och retur inom fem dagar. Det var för denna amorteringsplan ersättning yrkades med 130 kr. Något samråd med V-A.R. förekom inte i samband med upprättandet av planen.

V-A.R.: Hennes ekonomi var sådan att hon inte kunde betala hela kontrollavgiften med en gång utan måste få en amorteringsplan, om hon skulle klara av betalningen. Efter flera telefonsamtal fick hon till slut kontakt med en representant för Parkeringsbolaget, som bad henne att skriva ett brev och redogöra för sina ekonomiska förhållanden. Hon skrev och föreslog att hon skulle få betala av beloppet med 100 kr i månaden men fick inget annat svar än en betalningspåminnelse med krav på ytterligare 45 kr. Därefter kom ett inkassokrav. Den 25 juni började hon på eget initiativ att betala av på kontrollavgiften och erlade en delbetalning på 100 kr. Dagen därpå fick hon ett svar med upplysning att ansökan om betalningsföreläggande hade getts in till kronofogdemyndigheten. - Hon bestred betalningsskyldighet för de kostnader Parkeringsbolaget fordrade ersättning för, eftersom hon inte hade fått något besked från Parkeringsbolaget angående sin begäran att få betala kontrollavgiften genom delbetalningar. Hon hade inte träffat något avtal med Parkeringsbolaget om att utge ersättning för betalningspåminnelsen och hon hade inte fört någon diskussion med någon vid Parkeringsbolaget om den amorteringsplan som tillställdes henne. Den planen upprättades först sedan målet hade överlämnats till tingsrätten.

Solna tingsrätt (1996-10-22, rådmannen Sten Lundqvist) avskrev målet såvitt gällde Parkeringsbolagets fordran på kontrollavgift för olovlig parkering och ogillade Parkeringsbolagets yrkanden i övrigt.

I sina domskäl uttalade tingsrätten bl.a. följande:

På grund av parkeringsbolagets återkallelse och då V-A.R. inte har motsatt sig detta skall målet såvitt gäller den av Parkeringsbolaget fordrade kontrollavgiften avskrivas. - Det återstår härefter att ta ställning till parkeringsbolagets yrkanden om ersättning för inkassokostnader och kostnader i målet om betalningsföreläggande. - Av fotografier som V-A.R. har gett in framgår att det av markägaren beslutade parkeringsförbudet när fotografierna togs var utmärkt i föreskriven ordning med en zonförbudstavla (vägmärke 1.2.77.1) samt en tilläggstavla, vars text visserligen inte är läsbar på fotografierna men som måste antas uppta parkeringsbolagets namn och telefonnummer. Det saknas anledning att anta att parkeringsförbudet inte var utmärkt på detta sätt när V-A.R. parkerade på platsen. Rätt att debitera henne kontrollavgift för olovlig parkering har följaktligen förelegat. Den debiterade avgiften överstiger inte den felparkeringsavgift som enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift har fastställts inom kommunen för det aktuella slaget av felparkering. - V-A.R. är under angivna förhållanden skyldig att ersätta Parkeringsbolaget för inkassokostnader avseende kontrollavgiften, dock endast i den mån kostnaderna har varit skäligen påkallade för tillvaratagande av Parkeringsbolagets rätt samt i övrigt är ersättningsgilla enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. - En gäldenär är enligt 2 § lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden,om avtal därom har träffats senast i samband med skuldens uppkomst. Kostnaden för andra betalningspåminnelser - utom krav enligt 5 § inkassolagen (1974:182) - är gäldenären enligt 5 § lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. inte skyldig att ersätta. Enbart det förhållandet att V-A.R. har passerat den vid infarten till det aktuella området uppsatta zonförbudstavlan innebär inte, som Parkeringsbolaget har gjort gällande, att hon har ingått avtal med bolaget att utge ersättning för en sådan skriftlig påminnelse om sin skyldighet att betala den debiterade kontrollavgiften som det enligt 8 § andra stycket lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering har ålegat Parkeringsbolaget att sända ut innan åtgärder för inkassering av avgiften enligt inkassolagen vidtogs. Parkeringsbolagets yrkande om ersättning för kostnaden för betalningspåminnelse skall därför lämnas utan bifall. - Parkeringsbolagets inkassokrav har ostridigt haft den utformning som framgår av en kopia V-A.R. har gett in i målet. Kravet har enligt denna avsett inte bara kontrollavgiften samt kostnad för inkassokravet. V-A.R. har även krävts på den kostnad för betalningspåminnelse som hon enligt det nyss anförda inte är skyldig att ersätta. Inkassokravet kan därför inte anses stå i överensstämmelse med god inkassosed och kan vid sådant förhållande inte heller anses ha varit skäligen påkallat för tillvaratagande av Parkeringsbolagets rätt (jfr 8 § inkassolagen samt prop. 1980/81:10 s. 160). Även yrkandet om ersättning för ett kravbrev enligt 5 § inkassolagen skall därför lämnas utan bifall. - För att gäldenär skall vara skyldig att utge ersättning för upprättande av amorteringsplan krävs enligt 3 § lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. bl.a. att amorteringsplanen har tillkommit i samråd med gäldenären. Av de uppgifter som parterna i målet har lämnat framgår att något sådant samråd inte har förekommit utan att planen, som V-A.R. har gett in i målet och som omfattar även de kostnader hon har bestritt betalningsskyldighet för, har upprättats mot V-A.R:s vilja. Yrkandet om ersättning för upprättande av amorteringsplanen skall följaktligen, i likhet med Parkeringsbolagets övriga yrkanden om ersättning för inkassokostnader, lämnas utan bifall.

Parkeringsbolagets yrkande om förpliktande för V-A.R. att erlägga den debiterade kontrollavgiften har återkallats därför att beloppet betalats frivilligt innan målet avgjorts. Vid sådant förhållande bör Parkeringsbolaget när det gäller rättegångskostnaderna behandlas på samma sätt som om bolaget hade vunnit målet i den delen. V-A.R. har å andra sidan vunnit målet i den del som gäller bolagets yrkanden om ersättning för inkassokostnader. Under sådana förhållanden bör vardera parten enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken svara för sin rättegångskostnad. Parkeringsbolagets yrkande om ersättning för kostnaderna i målet om betalningsföreläggande skall således ogillas.

Parkeringsbolaget överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla dess yrkanden vid tingsrätten om ersättning för inkassokostnader - såvitt avsåg yrkandet om ersättning med 140 kr för ett kravbrev - samt rättegångskostnader. V-A.R. bestred ändring.

Svea hovrätt (1997-04-10, hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt samt hovrättsråden Göran Rosenberg, Lars Sundberg och Omi Mohammar, referent) fastställde tingsrättens domslut i överklagad del samt anförde i domskälen följande:

God inkassosed och skyldigheten att utge ersättning för inkassoåtgärder

Hovrätten anser att det finns skäl att inledningsvis behandla frågan om vilken betydelse det har för skyldigheten att utge ersättning för inkassoåtgärder att god inkassosed iakttagits vid en sådan åtgärd. - Enligt 4 § inkassolagen skall inkassoverksamhet bedrivas enligt god inkassosed, och därvid skall iakttas bl.a. att gäldenären inte utsätts för otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Av 8 § följer att inkassoåtgärd inte bör vidtas, om det föreligger sannolika skäl för att fordringen inte är lagligen grundad eller att fordringen annars framstår som obefogad. Sistnämnda föreskrift är närmast avsedd som en utfyllnad av bestämmelsen om god inkassosed, och närmare anvisningar för föreskriftens tillämpning har förutsatts bli meddelade av Datainspektionen (prop. 1974:42 s. 111), som utövar tillsyn över efterlevnaden av inkassolagen (se 13 §). Inspektionen har sålunda i sina allmänna råd (1995, 3 uppl. p. 5.3), uttalat att det strider mot god inkassosed att vidta inkassoåtgärd beträffande en fordran på påminnelseavgift som gäldenären inte har åtagit sig att betala. - Enligt 2 § lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. är gäldenären skyldig att utge ersättning för skriftlig betalningspåminnelse rörande skulden, ifall avtal om det har träffats senast i samband med skuldens uppkomst. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1980/81:10 s. 159, jfr s. 101) uttalas att huruvida ett sådant avtal har träffats får bedömas efter vanliga regler; det torde krävas att det på tydligt sätt har gjorts klart för gäldenären att han skall vara skyldig att ersätta betalningspåminnelse och att gäldenären har accepterat sådan skyldighet. Vidare följer av 3 § 1 att gäldenären är skyldig att utge ersättning för krav rörande skulden, om kravbrev som utformats på sådant sätt som anges i 5 § inkassolagen har lämnats över till eller sänts till gäldenären. Enligt motiven till 3 § 1 lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. (prop. 1980/81:10 s. 159) tar bestämmelsen inte i första hand sikte på kostnaderna för att upprätta och sända ut det enskilda kravbrevet utan avser i stället hela kravförfarandet rörande en viss förfallen fordran. - Av 4 § första stycket lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. följer att ersättningsskyldighet enligt 2 och 3 §§ - dvs avseende bl.a. betalningspåminnelse och kravbrev - gäller endast kostnader som har varit skäligen påkallade för att ta till vara borgenärens rätt. Enligt motiven till den bestämmelsen (prop. 1980/81:10 s. 160) kan kostnaden för en åtgärd som strider mot god inkassosed aldrig anses ha varit skäligen påkallad för att ta till vara borgenärens rätt, och ett kravbrev som innehåller ovederhäftiga utfall e.d. mot gäldenären föranleder således inte ersättningsskyldighet.

Prövningen av Parkeringsbolagets talan

Parkeringsbolagets talan i hovrätten avser ersättning för inkassokostnader. Fordran avsåg kontrollavgift, och det är i målet ostridigt hur det aktuella kravbrevet var utformat. I kravbrevet begärdes, förutom kontrollavgiften, ersättning för "inkassokostnaden" - dvs. ersättning för kravförfarandet beträffande fordran på kontrollavgift - och ersättning för en betalningspåminnelse med 45 kr. Något avtal mellan V-A.R. och Parkeringsbolaget om skyldighet för henne att utge ersättning för sådan påminnelse har inte, såvitt framgår av utredningen, ingåtts. - En fordran på ersättning för inkassokostnader utgör ett ordinärt civilrättsligt anspråk. Borgenären har alltså - mot bakgrund av vad som har anförts i det föregående om betydelsen av att god inkassosed iakttagits då en inkassoåtgärd vidtagits - att styrka bl.a. att inkassoåtgärden skett enligt god inkassosed. I förevarande fall har Parkeringsbolaget sålunda att visa bl.a. att kravbrevet hade utformats enligt god inkassosed. - Hovrätten finner att V-A.R. inte hade någon skyldighet att utge ersättning till Parkeringsbolaget för betalningspåminnelsen. Det förhållandet att Parkeringsbolaget i kravbrevet framställde krav på ersättning för betalningspåminnelse innebar därför, enligt hovrättens mening, att bolaget vidtog en inkassoåtgärd som avsåg en inte ersättningsgill fordran och som därför stred mot god inkassosed. - Genom att nämnda krav framställdes i kravbrevet, som sålunda utgjorde ett led i ett grundat kravförfarande beträffande en fordran på kontrollavgift, kom enligt hovrättens mening detta brev att få ett missvisande innehåll, låt vara enbart med avseende på det obefogade kravet på ersättning för betalningspåminnelse. V-A.R. skulle i och för sig ha varit ersättningsskyldig för 140 kr avseende kravbrevet. Hovrätten anser emellertid att Parkeringsbolaget, med hänsyn till nämnda bristfällighet beträffande kravbrevet, inte har styrkt att det i bolagets inkassoförfarande mot V-A.R. har vidtagits en inkassoåtgärd enligt god inkassosed. Med hänsyn härtill finner hovrätten att inte någon ersättning för inkassokravet skall utgå. - Parkeringsbolagets talan här om ersättning för inkassokostnader skall alltså lämnas utan bifall. - Ifråga om rättegångskostnaderna anser hovrätten att det inte finns skäl att göra någon annan bedömning än den som tingsrätten har gjort. - Tingsrättens dom skall alltså helt stå fast.

Målnummer FT 1659/96