RH 1997:45
Lagfart har beviljats efter lagfartssammanträde. Bl.a. fråga huruvida förfarandefel förekommit beträffande sammanträdet. Bedömningen härav ansågs utgöra en del av den materiella prövningen av lagfartsansökningen.
På begäran av S.O:s dödsbo höll Inskrivningsmyndigheten i Nacka domsaga lagfartssammanträde för utredning av äganderätten till fastigheten Gällnö 4:22 i Värmdö kommun.
I protokollet från sammanträdet angavs att dödsboet anfört följande.
S.N., den senast lagfarna ägaren till Gällnö 4:22, erhöll fastigheten i arv efter sin mor Kristina S. I bouppteckningen efter den sistnämnda finns fastigheterna Gällnö 4:6 och 4:22 upptagna på samma rad.
Den 16 september 1969 upprättades ett köpekontrakt mellan S.N. och S.O., vilket sedermera annullerades och ersattes med ett nytt den 5 februari 1970. Det sistnämnda innebar att hela Gällnö 4:6 överläts från S.N. till S.O.. Enligt S.O:s uppfattning omfattade förvärvet emellertid även fastigheten Gällnö 4:22, vilken enligt sökanden är ett impediment i sammanhanget. Vid den aktuella tidpunkten rådde osämja mellan S.N. och hennes släktingar och hon ville därför sälja allt hon ägde på Gällnö och endast behålla viss nyttjanderätt. Alla dessa förhållanden framkom vid skrivandet av köpekontraktet. Advokat S.L., som under lång tid var ekonomisk rådgivare åt S.N., har återgett att han visserligen inte var anlitad av S.N. vid tiden för förvärvet men att också hans uppfattning är att fastigheten Gällnö 4:22 omfattades av köpet.
I bouppteckningen efter S.N. finns ingen fastighet upptagen; emellertid har hon kommit att kvarstå som senast lagfaren ägare på fastigheten Gällnö 4:22, trots att S.O. varit taxerad ägare i över tio års tid. I S.N:s dödsbo fanns en universell testamentstagare, B.R..
1994 förrättades bouppteckning efter S.O., varvid denne påfördes Gällnö 4:22. Vid det efterföljande arvskiftet erhöll dottern G.O. och sonen D.O. hälften vardera av fastigheten.
Gällnö 4:22 har sedan tiden för köpekontraktets upprättande betraktats som S.O:s fastighet, vilket förhållande aldrig har ifrågasatts förrän dödsbodelägarna skulle söka lagfart. B.R:s ombud, advokat O.N., vilken förklarat att han ej kan närvara vid dagens sammanträde, har i sin inlaga av den 10 april 1996 inte utöver köpekontraktet angivit några omständigheter som tyder på motsatsen.
I inskrivningsmyndighetens protokoll antecknades också att S.L. uppgett att han inte kunde närvara vid sammanträdet men att han vid telefonkontakt med inskrivningsmyndigheten angett att han visserligen inte var rådgivare åt S.N. vid tiden för S.O:s förvärv men att hans uppfattning var att S.O:s förvärv omfattade även Gällnö 4:22.
Vidare angavs i protokollet att H.L., som uppgav sig vara ägare till en angränsande fastighet, bekräftade att S.O. såvitt ankom på honom hela tiden betraktats som ägare till fastigheten.
Inskrivningsmyndigheten (1996-04-24) beviljade dödsboet lagfart på fastigheten på grundval av protokollet från sammanträdet.
B.R. överklagade lagfartsbeslutet och yrkade att hovrätten skulle upphäva beslutet, alternativt undanröja det och visa ärendet åter till inskrivningsmyndigheten för ny handläggning. Till stöd för sina yrkanden anförde hon följande. S.N. förvärvade fastigheten genom arv efter sin mor. Arvskiftet gjordes emellertid på ett sätt som stred mot ett testamente, som hade upprättats av S.N:s båda föräldrar. Enligt testamentet skulle bl.a. alla vägar förbli i gemensamt bruk. Därmed måste ha avsetts att fastigheten Gällnö 4:22, som bl.a. består av vägmark, skulle tillfalla S.N:s föräldrars samtliga bröstarvingar. S.N. fick således felaktigt ensam lagfart på fastigheten. Grunden för yrkandet om återförvisning är att inskrivningsmyndigheten höll lagfartssammanträdet i hennes utevaro.
B.R. yrkade, för det fall ärendet inte återförvisades, att hovrätten skulle hålla förhandling. Hon begärde att hon därvid skulle höras om de geografiska förhållandena på Gällnö.
Svea hovrätt (1997-03-12, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring, hovrättsrådet Erik Bergenfalk och tf. hovrättsassessorn Anders Ingman, referent), som inte fann skäl att hålla förhandling, lämnade B.R:s yrkanden om återförvisning och upphävande av lagfartsbeslutet utan bifall.
Hovrätten anförde i sina skäl följande. Syftet med ett lagfartssammanträde är att utreda äganderätten till en fastighet så att ägaren skall kunna få lagfart bl.a. i fall då han inte kan förete en fångeshandling eller denna är bristfällig. Protokollet från sammanträdet och vad som i övrigt framkommit läggs till grund för inskrivningsmyndighetens prövning av lagfartsansökningen. Om något förfarandefel skulle ha förekommit i fråga om lagfartssammanträdet, leder felet till att lagfartsansökningen ogillas. Av vad som har anförts följer att det fel som B.R. har påtalat - brister i kallelseförfarandet - utgör ett moment i hovrättens materiella prövning av överklagandet och således inte grund för att visa ärendet tillbaka till inskrivningsmyndigheten.
Enligt 20 kap. 11 § första stycket jordabalken får ett lagfartssammanträde hållas även om någon som kallats uteblir. B.R. kallades i god tid till sammanträdet. Hennes utevaro finner hovrätten inte ha bort föranleda inskrivningsmyndigheten att ställa in sammanträdet. Såvitt framgår av de från inskrivningsmyndigheten överlämnade handlingarna har inte heller i övrigt förekommit något fel såvitt gäller lagfartssammanträdet.
Enligt ett intyg från Skattemyndigheten i Stockholms län var S.O. under åren 1984-1994 i fastighetslängderna antecknad som fastighetens ägare. Med hänsyn härtill och till vad som framkom vid lagfartssammanträdet enligt protokollet från detta, finner hovrätten att inskrivningsmyndigheten på sätt som skett kunnat meddela dödsboet lagfart på fastigheten. B.R:s invändningar i hovrätten mot lagfartsbeslutet, vilka rör S.N:s förvärv av fastigheten, föranleder inte någon annan bedömning.