RH 1997:50

Åklagaren yrkade ansvar å E.G. för narkotikabrott och försök till varusmuggling enligt följande gärningspåståenden.

E.G. har den 23 februari 1994 på Arlanda flygplats, Sigtuna kommun, olovligen innehaft 52 stycken tabletter innehållande bromazepam, som är narkotika. Han har därvid försökt att utan att tillkännage för tullmyndigheten och i strid mot införselförbud, uppsåtligen till riket införa narkotikan.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av i beslag tagna 52 tabletter.

E.G. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar för brott och anförde följande. Han kände inte till gällande regler för införsel av läkemedel. Han råkade i början av 1994 ut för en bussolycka och for under sin konvalescensperiod på en två veckors semester till Bulgarien. På grund av sömnsvårigheter gick han till ett apotek där man rekommenderade lugnande medel av typ bromazepam. Denna medicin kan köpas receptfritt i Bulgarien. Hans villfarelse om gällande rätt skall anses som ursäktlig.

Sollentuna tingsrätt (1994-10-28, tingsfiskalen Martin Weyler samt nämndemännen Lars-Göran Ahlqvist, Dagmar Jansson och Matti Reinikainen) dömde E.G. för narkotikabrott, ringa brott, och försök till varusmuggling, ringa brott, till 30 dagsböter.

Tingsrätten anförde i domskälen följande.

Varusmuggling är till sin karaktär ett brott som förutsätter uppsåt. Lagtextens utformning är sådan att uppsåtet är inriktat på införseln som sådan. En följd härav är att obekantskap med gällande regler inte utan vidare utesluter uppsåt. Den som olovligen inför en vara till riket i strid med gällande bestämmelser kan därför inte räkna med straffrihet annat än i fall då vederbörandes misstag framstår som ursäktligt. Något sådant förhållande föreligger inte i detta fall.

Av i målet åberopat analysprotokoll framgår att den aktuella substansen utgör narkotika enligt Läkemedelsverkets föreskrift (LVFS 1990:47) om förteckningar över narkotika. Enligt 3 § lagen (1992:860) om kontroll av narkotika krävs som huvudregel tillstånd för införsel av narkotika. Resande får dock, om inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande Läkemedelsverket föreskriver något annat, utan tillstånd föra in narkotiska läkemedel i Sverige om läkemedlen är avsedda för medicinska ändamål och den resandes personliga bruk. Närmare föreskrifter om detta finns i Läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45). Enligt dessa föreskrifter skall den resande styrka att de medförda läkemedlen är för personligt, medicinskt bruk till exempel genom ett skriftligt intyg från läkare. E.G. har inte inför inresan till Sverige varit försedd med sådan dokumentation som krävts för att han skulle ha rätt att föra in tabletterna i landet. Dessutom har han innehaft tabletter i sådan mängd att det överstiger gränsen för tillåten införsel även för det fall att tabletterna skulle vara avsedda för personligt bruk.

Villfarelse om dessa regler är inte ursäktlig och E.G. skall därför fällas till ansvar för försök till varusmuggling och brott mot narkotikastrafflagen. Med hänsyn till målets art och omständigheterna i övrigt är brotten att anse som ringa. För gärningen skall E.G. dömas till böter.

Yrkandet om förverkande är lagligen grundat och skall därför bifallas.

E.G. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och lämna förverkandeyrkandet utan bifall.

Åklagaren bestred ändring.

Som grund för sitt bestridande anförde E.G. följande. Han gör i första hand gällande att han inte kände till att läkemedlet innehöll ett ämne, som är klassat som narkotika. På grund av bristande uppsåt skall han därför inte fällas till ansvar. Han gör i andra hand gällande att han hade rätt att föra in läkemedlet i Sverige eftersom det var anskaffat för medicinskt ändamål och avsett för hans personliga bruk. Han kände inte till att det krävdes en skriftlig förskrivning och detta framgår inte tillräckligt tydligt av Läkemedelsverkets föreskrifter. Han gör slutligen gällande att hans förfarande, med hänsyn till samtliga omständigheter, har framstått som ursäktligt och att han därför inte skall fällas till ansvar.

I hovrättens dom antecknades följande omständigheter som utredda. Vid ankomsten till Arlanda flygplats uttogs E.G. för kontroll när han passerade "gröna gången". Vid genomgång av hans bagage hittades två askar märkta "Lexotan 3 mg Bromazepam". Askarna, som vardera rymde 30 tabletter, innehöll 52 tabletter i s.k. tryckförpackningar vilka hade motsvarande märkning som askarna.

E.G. hördes på nytt i hovrätten och anförde därvid följande.

Han åkte till Bulgarien på semester efter att strax innan ha varit med om en trafikolycka i Sverige då han i sitt arbete som busschaufför körde in i ett träd. Efter olyckan fick han sömnsvårigheter. På ett apotek i Bulgarien konsulterade han apotekare rörande sina problem och köpte därefter på apotekarens rekommendation två förpackningar Lexotan med trettio tabletter i vardera asken. Han upplystes vid inköpet att tabletterna verkade lugnande och därmed var bra för sömnen. Han använde åtta tabletter under vistelsen i Bulgarien. De fungerade på det sätt han önskade och han sov bättre. Han kände inte av några andra verkningar av tabletterna och han hade ingen tanke på att de kunde innehålla narkotikaklassade ämnen. Han har inte haft sömnproblem tidigare och har aldrig använt sömntabletter. Han hade inget intresse av vad som stod på askarna eller förpackningarna och brydde sig inte om att läsa texten på dessa. Inte heller läste han det papper med informationstext som låg i askarna. Det kan vara besvärligt att konsultera läkare i Bulgarien och det är vanligt att folk i första hand vänder sig till apotek för att få hjälp med sina besvär. Han förvarade askarna med tabletter i ytterfacket i sin väska under hemresan. Han hade ingen tanke på att det kunde vara otillåtet att föra in medicinen i Sverige. Han är född i Bulgarien och har bott i Sverige sedan 1979.

Svea hovrätt (1997-04-08, hovrättsråden Christine Möller och Ragnar Lindgren samt tf. hovrättsassessorn Margaretha Gistorp, referent) ogillade åtalet.

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Det är till en början utrett att det läkemedel av märke Lexotan som E.G. medfört till Sverige innehöll ämnet bromazepam vilket är klassat som narkotika enligt Läkemedelsverkets föreskrifter om förteckningar över narkotika (LVFS 1990:47). Enligt lagen (1992:860) om kontroll av narkotika krävs som huvudregel tillstånd för införsel av narkotika. Resande får dock, om inte regeringen eller efter regeringens bemyndigande, Läkemedelsverket föreskriver något annat, utan tillstånd föra in narkotiska medel i Sverige, om läkemedlen är avsedda för medicinskt ändamål och den resandes personliga bruk. Närmare föreskrifter om detta finns i Läkemedelsverkets narkotikakungörelse (LVFS 1990:45). Enligt dessa föreskrifter skall den resande styrka att medförda läkemedel är för medicinskt ändamål och personligt bruk antingen genom ett skriftligt intyg från läkare eller genom att läkemedlet är försett med apotekets etikett som upptar namnet på dels den resande, dels ordinerande läkare. Etiketten skall dessutom vara försedd med uppgift om läkemedlets art, mängd och dosering. - Det är i målet klarlagt att E.G. inte innehaft sådan dokumentation som hade krävts för att han skulle ha haft rätt att föra in tabletterna i Sverige.

E.G. har lämnat samma uppgifter som vid tingsrätten angående omständigheterna vid förvärvet av medicinen. Det kan inte vara någon ovanlig situation att en resenär utomlands kan behöva inköpa medicin för personligt bruk på grund av uppkomna besvär. För den som är van vid den uppdelning som i Sverige förekommer mellan receptfria respektive receptbelagda läkemedel kan det te sig främmande att ett läkemedel som utlämnas utan recept kan innehålla narkotiska preparat. Det kan inte begäras att vederbörande, sedan han upplyst om vad medicinen skall användas till, skall särskilt fråga om medicinen innehåller narkotikaklassade ämnen. Inte heller har E.G:s erfarenheter av medicinen varit sådana att han har haft anledning att bli misstänksam mot innehållet. Den mängd tabletter som inköpts kan inte heller anses överstiga vad som kan vara rimligt för personligt bruk. Hovrätten finner således inte skäl att ifrågasätta E.G:s uppgifter rörande inköpet av medicinen. Hans uppgifter skall således läggas till grund för den fortsatta bedömningen.

Den huvudsakliga grunden för E.G:s bestridande är att han inte känt till att läkemedlet Lexotan innehöll ett ämne som är narkotika. Begreppet narkotika utgör ett brottsrekvisit med en speciell rättslig innebörd. I 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) ges en definition på vad som utgör narkotika. Den fråga som i första hand aktualiseras i målet är i vilken utsträckning det krävs subjektiv täckning av det objektiva brottsrekvisitet narkotika för att E.G. skall kunna fällas till ansvar.

En allmän utgångspunkt för bedömningen av den subjektiva täckningen av specifika rättsliga begrepp har i litteraturen uttryckts så att den tilltalade inte bör fällas till ansvar för ett uppsåtligt brott, om hans uppsåt inte täcker brottsrekvisiten på ett sådant sätt att han förstått innebörden av sin gärning. Om den tilltalade inte insett att han gjort något brottsligt på den grunden att han inte insett att han befunnit sig i en sådan konkret situation som enligt brottsrekvisiten krävs för att brott skall föreligga är det fråga om brister i den subjektiva täckningen (se bl.a. Holmberg m.fl. Kommentar till Brottsbalken, del I, 6:e uppl., s. 45 ff och Leijonhufvud/Wennberg, Straffansvar, 4:e uppl., 1993, s. 83).

Enligt Jareborg, Straffrättens ansvarslära, s. 250 torde det vid narkotikabrott inte vara nödvändigt att gärningsmannen klassificerar ett visst ämne som narkotika. Det räcker nog, enligt Jareborg, att gärningsmannen känner till vilket preparat det är fråga om. Huruvida det också krävs täckning i förhållande till vilka egenskaper preparatet har är enligt Jareborg oklart.

Hoflund har i Narkotikabrotten, 3:e uppl. 1993, s. 71 uttalat att uppsåtskravet vid narkotikabrott även gäller att det är fråga om narkotika. Den som inte förstått att det är narkotika han befattat sig med kan på sin höjd straffas för oaktsamhetsbrott. Den som vet vad han befattar sig med men inte att ämnet klassificeras som narkotika kan undgå ansvar för uppsåtligt brott om misstaget var ursäktligt.

Gemensamt för författarnas inställning är således att det är tillräckligt för straffansvar om gärningsmannen känner till vilket preparat det är som han befattat sig med. I detta synsätt torde ligga att okunnighet om att ämnet är klassat som narkotika kan befria från ansvar endast om misstaget är ursäktligt.

I förevarande fall har E.G. uppgett att han inte var intresserad av texten på förpackningarna och inte tog del av den. Hans underlåtenhet i dessa avseenden får anses ursäktlig. Mot bakgrund av ovan angivna omständigheter får det anses utrett att E.G. inte insåg att det var ett narkotikaklassat preparat som han införde till riket. Utredningen ger inte heller underlag för att antaga att E.G. skulle ha försökt att införa tabletterna till riket om han hade insett detta. På grund härav kan E.G. inte fällas till ansvar för narkotikabrott och försök till varusmuggling. Åtalet skall därför ogillas.

Förverkandefrågan

Med hänsyn till att tabletterna innehåller ett narkotikaklassat ämne och införts till Sverige i strid med gällande bestämmelser bör de förklaras förverkade, även om E.G. frikänts från ansvar för brott i målet. Förverkandeyrkandet skall därför bifallas.

Målnummer B 2255/96