RH 1997:60
Fråga om det har någon betydelse för giltigheten av torskfiskeförbud som meddelats genom förordning att Sverige inte underrättat EEC om torskfiskeförbudet trots att Sverige vid förhandlingar med EEC åtagit sig att lämna sådan underrättelse. Även fråga om ansvar och straffmätning för besättningsmän på fartyg som bedrivit olovligt trålfiske.
Åklagaren yrkade ansvar å F.J., P.G. och T.J. för olaga trålfiske för att de den 23 juni 1993 uppsåtligen eller av oaktsamhet bedrivit trålfiske efter torsk i havet utanför Simrishamn (delområde 25) trots att detta varit förbjudet.
F.J., P.G. och T.J. bestred ansvar under påstående att de inte var medvetna om att de befann sig inom område där trålfiske efter torsk var förbjudet.
Simrishamns tingsrätt (1993-11-23, lagmannen Stig Iversen samt nämndemännen Börje Sandström, Britt-Inger Wrangberg och Elma Jacobsson) dömde F.J., P.G. och T.J. för olaga trålfiske till normerade böter 6 000 kr vardera.
Tingsrätten yttrade bl.a. följande: Genom de tilltalades uppgifter finner tingsrätten utrett att F.J., P.G. och T.J. av oaktsamhet bedrivit trålfiske efter torsk inom delområde 25 trots att detta varit förbjudet. Åtalet är således styrkt. Påföljden skall bestämmas till normerade böter.
P.G. och T.J. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalen mot dem.
P.G. och T.J. invände att förordningen om tillfälligt förbud mot torskfiske (FIFS 1993:6) vid tiden för den åtalade händelsen inte gällde i förhållande till danska fiskare. Anledningen till detta var enligt P.G. och T.J. att Sverige inte underrättat Europeiska gemenskapen (EEC) om torskfiskeförbudet trots att Sverige vid fiskeförhandlingar i november 1992 med gemenskapen åtagits sig att lämna en sådan underrättelse. De gjorde vidare gällande att de inte skulle dömas för överträdelse av fiskeförbudet även av den anledningen att det var skepparen som avgjorde var fisket skulle bedrivas.
Sedan hovrätten den 8 april 1994 beslutat att inte meddela prövningstillstånd i målet lämnade Högsta domstolen den 11 juni 1996 tillstånd till målets prövning i hovrätten. Högsta domstolen uttalade därvid att de invändningar som P.G. och T.J. har framställt är sådana att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att deras överklagande av tingsrättens dom prövas av hovrätten.
Åklagaren bestred ändring.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-04-23, hovrättslagmannen Trygve Hellners, hovrättsrådet Bengt Nilsson, referent, och hovrättsassessorn Karin Nepérus) ändrade tingsrättens domslut endast i påföljdsdelen och bestämde straffet för vardera P.G. och T.J. till normerade böter 3 000 kr. I domskälen uttalade hovrätten följande: Åtalet gäller överträdelse av 1 § 2 p i den av den svenska regeringen den 11 februari 1993 utfärdade förordningen om tillfälligt förbud mot torskfiske. Förordningen har enligt regeringens bestämmande (jfr 4 § 2 st lagen 1976:633 om kungörande av lagar och andra författningar) kungjorts i Fiskeriverkets författningssamling, se FIFS 1993:6.
Den aktuella bestämmelsen är en sådan föreskrift om fiskets vård och bedrivande som regeringen med stöd av 33 f § lagen (1950:596) om rätt till fiske ägt meddela i fråga om rätt till fiske inom Sveriges ekonomiska zon. I målet har inte ifrågasatts att Sverige på grund av folkrättslig sedvana haft rätt till jurisdiktion inom den ekonomiska zonen (jfr prop 1992/93:54 s. 42 f). Något principiellt hinder mot att utkräva ansvar av den som överträtt bestämmelsen har följaktligen inte förelegat på den grunden.
P.G. och T.J. har emellertid hävdat att förordningen inte gällde mot dem som danska fiskare, eftersom Sverige inte underrättat EEC om torskfiskeförbudet, något som Sverige åtagit sig vid förhandlingar med EEC i november 1992. Åtagandet återfinns som en särskild punkt (6) i en handling betecknat "Agreed Record of Conclusions of Fishery Consultations between the European Economic Community and Sweden". Enligt denna punkt förklarade den svenska delegationen sin avsikt att införa "a closed season" under 1993 för torskfiske i svenska vatten öster om Bornholm och att Sverige "will notify the Community" rörande införandet av torskfiskeförbudet före den 1 januari 1993.
Utredningen i målet lämnar inte något klart svar på frågan om Sverige fullgjort sitt åtagande om notifiering av EEC enligt den berörda överenskommelsen. Oavsett hur det förhåller sig härmed är följande att beakta. En överenskommelse av det nämnda slaget inverkar inte på tillämpligheten av svensk lag, om inte överenskommelsen transformerats till intern rätt (jfr SOU 1993:14 s. 129 f). Så är inte förhållandet i förevarande fall. 1993 års förordning har tillkommit i laga ordning. Med hänsyn till det nu anförda kan den av P.G. och T.J. i första hand gjorda invändningen mot åtalen inte frita dem från ansvar för överträdelse av förordningen.
De tilltalade har inte hävdat att de saknat kännedom om det aktuella förbudet mot torskfiske öster om Bornholm. Liksom befälhavaren på fartyget, F.J., har de uppgett att de inte var medvetna om att de befann sig inom förbjudet område. Den tillämpliga straffbestämmelsen i 35 c § lagen om rätt till fiske omfattar såväl befälhavaren som besättningsmän på ett fartyg (se prop 1983/84:159 s. 25). Den omständigheten att befälhavaren har det avgörande inflytandet över var fisket bedrivs, medan besättningsmännen i övrigt har begränsad möjlighet att påverka detta, utesluter inte att de senare kan ådra sig ansvar för olaga trålfiske. Av utredningen framgår att fartyget, när det påträffades av den svenska kustbevakningen, befann sig klart inom det förbjudna området. Det har inte framkommit något som gör att P.G:s och T.J:s underlåtenhet att hålla reda på var fisket bedrevs varit ursäktlig. De kan alltså inte heller undgå ansvar med hänvisning till befälhavarens ansvar för fiskets bedrivande.
Med hänsyn till det anförda skall P.G. och T.J., som också tingsrätten funnit, dömas för olaga trålfiske. Deras ställning av besättningsmän bör medföra att straffet för dem sätts lägre än det som av tingsrätten bestämts för befälhavaren F.J..