Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny fiskelag som ersätter lagen (1950:596) om rätt till fiske. Bestämmelserna som avgränsar fiskerätten förs utan större föränd- ringar i sak över från fiskerättslagen till den nya lagen. Bestämmelserna ges emellertid en ny språklig och redaktionell utformning för att göra dem mera lättillgängliga och överskådliga.

När det gäller utövandet av fiske föreslås flera förändringar i förhållande till den nuvarande lagstiftningen. Bl.a. görs rätten att bedriva yrkesfiske bero- ende av innehav av yrkesfiskelicens. Det blir också möjligt att fördela fisket genom att meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för fritidsfisket.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.

• Sida 2
•  Original

Propositionens lagförslag Pr0p

1. Förslag till Fiskelag

Härigenom föreskrivs följande.

Lagens tillämpningsområde

1 & Denna lag gäller rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. 1 de fall som anges särskilt gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen.

Bestämmelser om den ekonomiska zonen finns i lagen (19921 140) om Sveriges ekonomiska zon.

2 5 Vad som föreskrivs i denna lag om fiske i allmänt vatten gäller även fiske i den ekonomiska zonen med de begränsningar som föranleds av lagen (l966:314) om kontinentalsockeln.

Vad som menas med allmänt och enskilt vatten framgår av lagen (1950: 595) om gräns mot allmänt vattenområde.

3 5 Denna lag skall inte tillämpas i den mån den strider mot föreskrifter om Tome älvs fiskeområde eller föreskrifter som meddelats med stöd av natur- vårdslagen (1964:822).

Om samernas rätt till fiske i vissa delar av landet och om fiskevårdsområ- den gäller särskilda bestämmelser.

Definitioner Fisk, fiske och yrkesmässigt fiske

4 5 Vad som i lagen sägs om fisk gäller även vattenlevande blötdjur och vat- tenlevande kräftdjur.

5 5 Med fiske avses verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levan- de fisk.

6 & Med yrkesmässigt fiske avses fiske som bedrivs med stöd av yrkesfiske- licens enligt 30 5 eller av utländska fiskare med annat särskilt tillstånd att be- driva yrkesfiske i Sveriges sjöterritorium eller i Sveriges ekonomiska zon.

Fasta och rörliga redskap och handredskap

7 5 Med fast redskap menas

1. fiskebyggnad, och

2. fiskeredskap med ledarm, om redskapet är fastsatt vid bottnen eller stranden och avses stå kvari mer än två dygn i följd.

Med rörligt redskap avses fiskeredskap som inte är fast redskap.

• Sida 3
•  Original

Med handredskap avses spö, pilk och liknande rörliga redskap som är ut- rustade med lina och högst tio krokar.

Rätten till fiske

Om fiske i allmän: och enskilt vatten

8 & Varje svensk medborgare får fiska i allmänt vatten. Varje svensk medbor- gare får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller inne- hades på särskilda villkor.

9 & Fisket i enskilda vatten tillhör fastighetsägaren. Varje svensk medborgare har dock rätt att fiska i sådana vatten i den omfattning och på det sätt som an- ges i bilagan till denna lag.

Strandlinjer och vattendjup skall vid tillämpningen av bestämmelserna i bi- lagan bestämmas, om inte annat särskilt anges, enligt 8 & lagen (1955z595) om gräns mot allmänt vattenområde samt i Mälaren med utgångspunkt i ett vat- tenstånd av 4,2 meter över västra slusströskeln vid Karl Johans torg i Stock— holm.

10 5 Vid fiske utan stöd av enskild fiskerätt får fast redskap användas bara ef— ter tillstånd av den myndighet som regeringen bestämmer.

11 5 Den som har fiskerätt i enskilt vatten får inte vägras tillstånd att sträcka fast redskap från det enskilda vattnet vidare ut i allmänt vatten, om det kan ske utan skada för andra fiskande eller annat beaktansvärt intresse.

12 5 Tillstånd att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare ut i allmänt vatten behövs inte

1. vid kusten i Norrbottens län,

2. vid kusten i Kalmar län söder om Kråkelund,

3. vid östra kusten i Blekinge län (norr om Torhamnsudde) och öster om en linje dragen från Torhamnsudde över Videskärs nordspets och Ungskärs sydspets till Utlängans sydspets, och

4. vid Skånes östra och södra kuster. Det fasta redskapet får dock inte i något fall sträckas ut i allmänt vatten mer än 200 meter från den kurva för tre meters djup som följer stranden vid fast- landet eller vid en 6 av minst 100 meters längd.

13 & Utländska medborgare får fiska med handredskap i enlighet med be- stämmelserna i 8 och 9 åå om svenska medborgares rätt att fiska.

Utan stöd av enskild fiskerätt får annat fiske bedrivas av utländska medbor- gare bara om det medges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Utländska medborgare som är stadig- varande bosatta här i landet är dock likställda med svenska medborgare.

Prop. 1992/932232

• Sida 4
•  Original

Bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall

14 & Fiskerätt som hör till sådan allmänning som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952: 167) om allmänningsskogar i Norr- land och Dalarna får nyttjas av allmänningens delägare.

Delägama får arrendera ut fiskerätten för gemensam räkning. Ett sådant be- slut fattas i enlighet med föreskriftema för allmänningens förvaltning.

15 5 I fråga om tillgodogörandet av en fiskerätt som är samfälld för flera fas- tigheter i andra fall än som avses i 14 & gäller lagen (1973:1150) om förvalt- ning av samfälligheter.

För en fastighet som innehas med samäganderätt får länsstyrelsen, på an- sökan av någon av delägarna, besluta om hur fisket skall bedrivas på fastig— heten. Detta gäller inte om fiskerätten är gemensam med en annan fastighet eller om fastigheten bara består av en sådan rätt.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte fiskerätt som ingåri ett fiskevårdsområde.

16 5 Vid jordbruksmende får arrendatorn nyttja den fiskerätt som hör till jor- den. om inte något annat har avtalats.

Avser upplåtelsen endast en del av en fastighet skall reglerna i 15 å andra stycket för fastighet som innehas med samäganderätt tillämpas, om inte om- fattrtingen av frskerätten har avtalats. Markarealen skall utgöra delningsgrund om inte någon annan delningsgrund är lämpligare.

Om fiskådra

17 & I varje gren av ett vattendrag eller ett sund där fisken har sin gång skall det finnas en fiskådra i det djupaste vattnet. Fiskådran utgör en sjättedel av vattnets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd. Vid vattendra- gets inlopp och mynning och vid ett sunds ändpunkter sträcker sig fiskådran med oförändrad bredd vidare trehundra meter ut i det djupaste vattnet.

Länsstyrelsen får besluta att fiskådran skall gå i en annan del av vattnet än vad som sägs i första stycket. Berörda rättsägare skall få tillfälle att yttra sig i saken innan beslut fattas. Om ändringen innebär ett påtagligt men för någon berörd rättsägare, fordras dennes samtycke till åtgärden.

18 & Fiskådran skall lämnas fri från fiskeredskap som kan hindra fiskens gång. Någon annan anordning än fiskeredskap får inte heller sättas ut i eller vid fiskådran i syfte att hindra fisken att gå fram i ådran.

Länsstyrelsen får medge undantag från vad som sägs i första stycket, om det kan antas att det inte leder till påtagligt men för någon som inte samtyckt till åtgärden.

Fisket m.m. Föreskrifter för fisket

19 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter för fiskevården som förbjuder eller begränsar

Prop. 1992/932232

• Sida 5
•  Original

1. användningen av fiskemetoder eller fiskeredskap, Prop. 1992/93 :232

2. fiske inom vissa områden, efter vissa fiskarter eller för vissa ändamål,

3. fångst, ilandföring, införsel till landet och saluhållande av fisk som inte har en viss minsta storlek eller som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap, eller

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräft- pest eller någon annan sjukdom.

20 å Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela fö- reskrifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen. Föreskriftema får dock inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

21 å Regeringen får för fiske som är fritt för var och en meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för andra fiskande än sådana som

1. bedriver yrkesmässigt fiske,

2. innehar fiske med äganderätt eller har rätt till fiske på grund av nyttjande- rätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en.

22 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver yrkesmässigt fiske att lämna uppgifter om fångst, redskap och fångstområde.

23 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur fiskeredskap och vattenbruksanläggningar skall märkas ut samt hur fiskeredskap skall märkas med innehavarens namn eller något annat

igenkänningstecken.

24 å Föreskrifter meddelade med stöd av 19, 20, 22 och 23 åå skall även till— lärnpas vid svenskt havsfiske i internationellt vatten utanför Sveriges ekono— miska zon.

Om förhållandet mellan de fiskande

25 å Den som fiskar skall visa hänsyn till andra som vistas i området. Fiske skall bedrivas så att andra fiskande inte onödigtvis hindras.

Om flera fiskande vill fiska i samma vatten och det inte kan ske samtidigt, skall de få fiska i den ordning de kommit till platsen.

Det egna fiskeredskapet skall användas så att det inte snärjs ihop med eller skadar andras redskap.

Efter avslutat fiske får inte någonting lämnas kvar som kan hindra andra fiskande.

Första—fjärde styckena skall även tillämpas vid svenskt havsfiske i interna- tionellt vatten utartför Sveriges ekonomiska zon.

26 å I vatten där varje svensk medborgare har rätt att fiska får fiske inte utan lov bedrivas närmare än 100 meter från ett fast redskap eller en vattenbruksan- läggning, om redskapet eller anläggningen har märkts ut på föreskrivet sätt.

• Sida 6
•  Original

Om rätten att använda någon annans strand

27 å Den som fiskar får tillfälligt använda någon annans strand och vattenom- råde för att dra upp eller göra fast båt eller redskap, om det behövs för fisket och om det kan ske utan olägenhet för den som innehar stranden. För den som fiskar yrkesmässigt utan stöd av enskild fiskerätt gäller detta även om olä- genhet uppstår, under förutsättning att ersättning betalas för skada och in- trång.

Utplantering och odling av fisk

28 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd och om villkor i övrigt för att fisk skall få sättas ut, flyttas eller odlas.

Om åtgärder mot vanskötsel av fiske

29 å Om den som har fiskerätt i enskilt vatten i strid med allmänna intressen vansköter fisket genom att fiska i alltför stor omfattning eller genom att låta bli att fiska, får länsstyrelsen förelägga honom att bedriva fisket på ett sätt som behövs för att avhjälpa vanskötseln. Om någon annan än ägaren har fis- kerätten, får föreläggandet ändå riktas mot ägaren.

Ägaren eller innehavaren är skyldig att tåla att en förelagd åtgärd vidtas även om föreläggandet riktats mot den andre.

Yrkesfiskelicens

30 å Yrkesfiskelicens kan beviljas den som är stadigvarande bosatt i Sverige och för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Licens får beviljas för viss tid.

När en fråga om licens prövas första gången skall tillgången på fisk beak- tas.

31 å En yrkesfiskelicens får återkallas, om den har meddelats på grund av felaktiga uppgifteri ansökan eller om licensinnehavaren vid upprepade tillfal- len överträtt bestämmelser om fiske.

32 å Frågor om licens prövas av _den myndighet som regeringen bestämmer.

Internationell fiskekontroll

33 å Vid svenskt havsfiske utanför Sveriges sjöterritorium får efterlevnaden av internationella överenskommelser om fiskevård och fiskets bedrivande kon- trolleras av de utländska myndigheter som anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

En sådan myndighet skall lämnas tillträde till svenska fiskefartyg och ges tillfälle att undersöka fiskeredskap, fångst och lastutrymmen samt att ta del av de loggböcker och handlingar av betydelse för fisket som finns ombord.

• Sida 7
•  Original

Befälhavaren på ett fiskefartyg är skyldig att underlätta bordnin g och kon- trollens genomförande i övrigt.

Tillsyn m.m.

34 å För tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestärnmer utse fisketillsynsmän.

För kontroll av efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får fisketillsynsman som förordnats därtill eller annan be- hörig tjänsteman undersöka fisk, fiskeredskap, fisksump eller fiskefartyg vilket använts vid fiske.

En fisketillsynsman får även ges förordnande att ta egendom i beslag enli gt 47 å.

35 å De myndigheter som regeringen bestämmer får meddela de föreläggan- den och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I beslut om föreläggande eller förbud får myndigheten sätta ut vite.

Om någon inte rättar sig efter lagen eller föreslcrifter som har meddelats med stöd av lagen eller inte följer ett meddelat föreläggande, får Fiskeriverket eller länsstyrelsen besluta om rättelse på hans bekosmad. I brådskande fall får ett sådant beslut meddelas utan föregående föreläggande.

36 å Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får före- skriva om avgifter för en myndighets verksamhet enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

Straffbestämmelser m.m.

S traff

37 å Den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. utan lov fiskar i vatten där annan har enskild fiskerätt,

2. utan någon myndighets tillstånd enligt denna lag fiskar där sådant till- stånd behövs,

3. sätter ut eller placerar ett fiskeredskap eller en anordning i strid med vad som gäller om fiskådra, eller

4. bryter mot frskeförbud s'om meddelats för visst område i anledning av företag enligt vattenlagen (1983z291) eller motsvarande äldre lag

döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41 å.

Iringa fall skall inte dömas till ansvar.

38 å Till böter eller fängelse i högst sex månader döms befälhavare eller an- nan som med uppsåt försöker hindra sådan kontroll som avses i 33 å andra stycket, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Detsamma skall gälla befälhavare som uppsåtligen bryter mot 33 å tredje stycket.

• Sida 8
•  Original

39 å Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot Prop. 1992/932232 25 å andra—fjärde styckena eller 26 å.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

40 5 Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot föreskrifter som meddelats med stöd av 19—23 åå genom att

1. fiska med otillåten fiskemetod, otillåtet redskap eller i otillåten omfatt- ning,

2. fiska där det råder fiskeförbud,

3. fiska efter sådana fiskarter som det inte är tillåtet att fiska,

4. behålla, föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som inte uppfyl- ler föreskrivna minirnimått,

5. föra i land, föra in till landet eller saluhålla fisk som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap,

6. foderfiska förbjuden art,

7. låta bli att märka ut fiskeredskap eller vattenbruksanläggning eller att märka fiskeredskap på föreslaivet sätt, eller -

8. åsidosätta krav som uppställts för att hindra spridning av kräftpest eller annan sjukdom

döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte annat följer av 41 å.

Den som gör sig skyldig till försök eller förberedelse till brott som avses i första stycket döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

41 å Den som begår brott enligt 37 eller 40 å genom att bedriva ett otillåtet trålfiske, döms till böter, lägst ettusen kronor och högst ett krontal som mot- svarar etthundra gånger antalet hästkrafter (DIN) i motorn på det fiskefartyg som använts för bogsering av trålen, eller till fängelse i högst sex månader.

42 å Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet planterar ut fisk, flyttar fisk eller odlar fisk utan tillstånd eller i strid med annan föreskrift enligt 28 å.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

43 å Till penningböter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sådan uppgiftsskyldighet som föreskrivits med stöd av 22 å eller läm- nar oriktig uppgift.

44 å Om ett vitesföreläggande eller vitesförbud enligt 35 å har överträtts, döms inte till ansvar enligt 37—43 åå för gärning som omfattas av föreläg- gandet eller förbudet.

Särskild rättsverkan m.m.

45 å Om det inte är uppenbart oskäligt, skall fisk som varit föremål för brott enligt denna lag förklaras förverkad.

Om bara en del i ett parti fisk varit föremål för brott enligt denna lag, får he— la partiet förklaras förverkat om det inte kan utredas hur stor del av partiet som omfattas av brottet.

• Sida 9
•  Original

Fiskeredskap som använts eller medförts vid brott enligt denna lag skall förklaras förverkade, om det inte är oskäligt. Detsamma gäller fiskefartyg och andra hjälpmedel om det behövs för att förebygga brott.

I stället för fisken, redskapet eller hjälpmedlet kan dess värde helt eller del- vis förklaras förverkat. Kan bevisning om värdet inte alls eller endast med svårighet föras, får värdet uppskattas till ett belopp som är skäligt med hän- syn till omständighetema.

Förverkande får inte ske enbart på grund av överträdelse av 25 å and- ra—tredje styckena. Vid överträdelse av 25 å fjärde stycket eller 26 å får för- verkande inte avse annat än fiskeredskap.

46 å I mål om förverkande enligt denna lag är befälhavaren på ett fiskefartyg som använts vid brott mot lagen behörig att, i fråga om egendom som ägs av någon annan, föra talan på ägarens vägnar.

47 å Om någon ertappas på bar gärning när han begår brott enligt denna lag, får beslag göras av fisk, redskap, fiskefartyg eller andra föremål som

1. skäligen kan antas ha betydelse för uu'edning av brottet, eller

2. kan antas bli föremål för förverkande enligt denna lag. Befogenheter enligt första stycket tillkommer fisketillsynsman som förord- nats därtill eller annan behörig tjänsteman och, om fisket kränker enskild fis— kerätt, den som innehar fiskerätten eller den som företräder honom.

Om egendom har tagits i beslag enligt första stycket skall detta skyndsamt anmälas till polis- eller åklagarmyndigheten. Den som tar emot anmälan skall förfara som om han själv gjort beslaget.

Om innehavaren av enskild fiskerätt eller den som företräder honom har ta- git fisk i beslag, får dock fiskerättshavaren behålla fisken utan att anmäla det, om beslaget bara grundar sig på denna lag.

48 å Om brott enligt denna lag innefattar intrång i enskild fiskerätt, tillfaller förverkad fisk eller dess värde fiskerättshavaren.

49 å Den som har begått brott enligt denna lag döms vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 å brottsbalken inte är tillämplig.

50 å Om ett brott mot denna lag eller mot någon föreskrift som meddelats med stöd av lagen har förövats i den ekonomiska zonen, får åtal för brottet väckas vid den tingsrätt vars domkrets är närmast den plats där brottet föröva- des eller vid den tingsrätt inom vars domkrets den hamn är belägen dit den misstänkte anländer med sitt fartyg.

Överklagande

51 å Länsstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos Fiskeriverket. Fiskeriverkets beslut i särskilda fall meddelade enligt denna lag eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos kammar- rätten.

Prop. l992/93:232

• Sida 10
•  Original

1. Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994, då lagen (1950:596) om rätt till fiske och kungörelsen (1933z282) med vissa bestämmelser rörande fiskeri- förhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen skall upphö- ra att gälla.

2. Den nya lagen inskränker inte de rättigheter som kan följa av bestämmel- serna i 5 och 15 åå, 16 å första stycket 5 eller 29 å tredje stycket lagen (1950: 596) om rätt till fiske eller av övergångsbestämmelsema till lagen (1986:263) om ändring i nämnda lag.

3. I fråga om rätten att sträcka fast redskap från enskilt vatten vidare uti allmänt vatten skall, utöver bestämmelsen i 12 å, bestänrrnelsema i 3 å andra stycket lagen (1950:596) om rätt till fiske fortfarande gälla.

4. Den som vid lagens ikraftträdande bedriver fiske som fordrar yrkesfiske- licens enligt den nya lagen och som ansökt om men ännu inte beviljats sådan licens får fortsätta med fisket till dess licensfrågan avgjorts, dock längst till ut- gången av juni 1994.

5. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får under en övergångstid föreskriva de avvikelser från kraven enligt 30 å för yrkesfiske- licens som kan föranledas av att någon vid lagens ikraftträdande utövar ett frske som är mer omfattande än vad föreskrifter enligt 21 å medger.

6. Ifråga om yrkesmässigt fiske gäller till utgången av år 1994, i stället för 13 å, bestämmelserna i lagen (1950:596) om rätt till fiske beträffande utländ- ska medborgares likställdhet med svenska medborgare.

Prop

• Sida 11
•  Original

Bilaga PTOP

Svenska medborgares rätt att fiska i enskilt vatten

Vid lmsten i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och Gävleborgs län samt 1 Upp- sala län utom Osthammars kommun

Rörligt red- skap

Vid kusten i Ost- hammars kom- mun i Uppsala län och vid kus— ten i Stockholms Långrev och Söderman- lands län

Handredskap

Rörliga red- skap som ut- görs av skö- tar och sillnät

FISKSLAG

Alla utom lax, se dock särskilda be- stämmelser

och skarpsill

SÄRSKILDA BESTAMMELSER

Undantaget för lax gäller inte vid långrevsfrske i vat- ten som är minst 20 meter djupt. Fiskevattnet skall an- tingen ha förbindelse med öppna havet eller vara belä- get vid en ö som är skild från fastlandet genom en sådan förbindelse. Denna skall i båda fallen vara bre— dare än en kilometer, räk— nat från fastlandet eller från en ö som är minst 100 me— ter lång."

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning

Långrevsfisket får bara be— drivas i vatten som är minst 20 meter djupt. Fis- kevattnet skall antingen ha förbindelse med öppna ha— vet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlan— det genom en sådan förbin- delse. Denna skall i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fast— landet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Fisket får bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter. I Hölö och Mörkö församlingari Stockholms län och i Sö- dermanlands län är under ti- den 1 april-30 september strömmings- och skarpsill- fisket förbehållet innehava- ren av den enskilda fiskerät- ten intill 200 meter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd.

• Sida 12
•  Original

Vid kusten 1 Östergötlands län-och i Kalmar län norr om Kråkelund

Rörliga red- skap som ut- görs av skö- tar och sillnät

och skarpsill

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning

Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. Fis- kevattnet skall antingen ha förbindelse med öppna ha- vet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlan- det genom en sådan förbin- delse. Denna skall i båda fallen vara bredare än en ki- lometer, räknat från fastlan- det eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Fisket får bara bedrivas i vatten med större djup än sex meter och på ett av- stånd av minst 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Strömmings- och skarpsillfisket är förbehål- let innehavaren av den en- skilda fiskerätten inom föl- jande områden; Slätbaken, Tränöfjärden och Gropvik- en samt angänsande vatten innanför räta linjer från Djursö norra udde till fast- landet över sydligaste ud- den av Lilla Rimmö och vi- dare från Djursö till Yxnö och Norra Finnöfastlandet över sundens smalaste stäl- len; Valdemarsviken innan- för en rät linje från Stora Ålö till Kvädö, där inlop- pet är smalast; Syrsan och Bågviken samt Gudinge- fjärden innanför räta linjer från Björkö till fastlandet över smalaste delen av sun- det, från Björkö södra ud- de till sydligaste udden av lilla Rätö samt från västli- gaste udden av lilla Rätö till närmaste ställe på fast- landet, och vidare Gamle- byviken och Lucemafjär- den innanför en linje från södra udden av Gränsö- landet rätt mot söder.

• Sida 13
•  Original

Vid kusten i Kalmar län sö- der om Kråke- lund och Ble- kinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde)

Vid kusten i Gotlands län

Handredskap

Rörliga red— skap som ut- görs av skö- tar och sillnät

samt tobisnot

Rörligt red- skap som ut— görs av nät samt tobisnot

'I'ILLÅTNA FISKSLAG

SÄRSKILDA BESTAMMELSER

Fiskemetoden som sådan får inte lcräva användning

Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt. Fis- kevattnet skall antingen ha förbindelse med öppna ha- vet eller vara beläget vid en ö som är skild från fastlan- det genom en sådan förbin- delse. Denna skall i båda fallen vara bredare än en kilometer, räknat från fast- landet eller från en ö som är minst 100 meter lång.

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning

Långrevsfisket får bara bedrivas i vatten som är minst 20 meter djupt.

• Sida 14
•  Original

OMRÅDE TILLÅTNA TILLÅTNA SÄRSKILDA REDSKAP FISKSLAG BESTAMMELSER

Vid Blekinge Handredskap Alla Fiskemetoden som sådan läns södra kust får inte kräva användning (väster om T or- av båt.

hamnsudde) --------------------------------------------------------------

Rörligt red- skap som ut— görs av nät, långrev och tobisnot

Fisket skall bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, skall fisket dock bedrivas utanför den djup- kurvan.

Rörligt red- Fisket är tillåtet i vatten skap i övrigt som har ett större djup än sex meter.

Vid Skånes Rörligt red- Alla östra och södra skap kuster Vid Skånes Alla redskap Alla, se dock Fiske efter ostron är förbe- västra kust och hållet innehavaren av den vid kusten i enskilda fiskerätten inom Hallands län 200 meter från fastlandet samt Göteborgs och Bohus län

eller från en 6 av minst 100 meters längd. För fiske

med fast redskap krävs till— stånd enligt 8 å.

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning av båt.

Rörligt red- Siklöja och skap som ut-

Fisket får bedrivas utanför öppen strand på ett större görs av fin- djup än åtta meter, bestämt maskar nät efter rådande vattenstånd. Fisket får bedrivas under ti— den 16 juli—15 oktober ef- ter tillstånd av regeringen eller den myndighet rege- ringen bestämmer. Ett till- stånd kan begränsas till att avse visst område och får endast meddelas den som fiskar yrkesmässigt.

Prop. 1992/93z232

• Sida 15
•  Original

SÄRSKILDA BESTAMMELSER

måtTNA 'I'IILÅTNA FISKSLAG

I Manestadsf ar- den och Öster- sundet

Fisket skall bedrivas på ett avstånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, skall fisket dock bedrivas utanför den djup- kurvan.

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning

Handredskap Alla

Fisket får endast bedrivas utanför öppen strand.

Fiskemetoden som sådan får inte la'äva användning av båt.

I norra Björkfjär- Fisket skall bedrivas på ett den, Prästfjär— avstånd av minst 300 meter den, Södra från fastlandet eller från en Björkfjärden ö av minst 100 meters och Hovgårdsij" längd. Om kurvan for den. Fjärdama högst tre meters djup går skall anses be— längre ut, skall fisket dock gränsade mot bedrivas utanför den djup- Gripholmsviken kurvan. av räta linjer från Hagskär till närmaste ställen på fastlandet, mot Gränsö- fjärden av räta linjer Ringsö- kalven—B ast- lagnö— Ytterhol- men över sun- dens smalaste ställen, mot Ekolsundsviken av räta linjer från Tallholmen till närmaste stäl- len på fastlan- det, mot Kalmar- viken av räta lin- jer från Knuten till närmaste stäl- len å fastlan-

Prop. 1992/93z232

• Sida 16
•  Original

_. . 1992/93:232 rtLLÅTNA SARSKILDA FISKSLAG BESTAMMELSER

det, mot Säby- holrnsviken av Smidösunds smalaste del samt mot Lång- tarrnen av en rät linje Dävensö västspets—Muns- ö nordspets.

Fiskemetoden som sådan får inte kräva användning

Mellanfjärden Rörligt red- Fisket skall bedrivas på ett skap avstånd av minst en kilome- ter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd.

I Storsjön i Fiskemetoden som sådan Jämtland får inte kräva användning

Rörligt red- ' Sikfrsket skall bedrivas på skap som ut- ett avstånd av minst 300 görs av nät meter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd.

Hängryssja (lakstrut)

• Sida 17
•  Original

2. Förslag till

Lag om ändring i lagen (l98lz533) om fiskevårdsområden Härigenom föreskrivs att l & lagen (l98lz533) om fiskevårdsområden skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I syfte att samordna fiskets bedri- vande och fiskevården och främja fiskerättsinnehavamas gemensamma intressen kan enligt denna lag fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastigheter sammanföras till ett fiske- vårdsområde och fiskerättsinnehava- re inom detta bilda en fiskevårdsom- rådesfo'rening. Föreningens verksam- het får inte omfatta fiske som enligt

Föreslagen lydelse

I syfte att samordna fiskets bedri- vande och fiskevården och främja fiskerättsinnehavamas gemensamma intressen kan enligt denna lag fiske som tillhör eller utgör två eller flera fastigheter sammanföras till ett fiske- vårdsområde och fiskerättsinnehava- re inom detta bilda en fiskevårdsom- rådesförening. Föreningens verksam- het får inte omfatta fiske som enligt

lagen (1950:596) om rätt till fiske får fiskelagen(1993 :000) får bedrivas i

bedrivas i enskilt vatten utan stöd av enskild fiskerätt.

enskilt vatten utan stöd av enskild fis- kerätt.

Om det finns särskilda skäl, får ett fiskevårdsområde bildas av fiske som tillhör endast en fastighet, om fastigheten har flera ägare. Vad nu sagts gäller också fiske som utgör en fastighet.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

Prop. 1992/93z232

• Sida 18
•  Original

3. Förslag till Prop

Lag om ändring i lagen (1992zll40) om Sveriges ekonomiska zon

Härigenom föreskrivs att 4 5 lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 %

I fråga om fiske i den ekonomis- I fråga om fiske i den ekonomis- ka zonen gäller lagen (1950:596) om ka zonen gäller jiskelagen (1993: rätt till fiske. I fråga om rätten atti 000). I fråga om rätten att i zonen zonen utforska kontinentalsockeln utforska kontinentalsockeln och ut- och utvinna dess naturtillgångar gäl- vinna dess naturtillgångar gäller la- ler lagen (1966:314) om kontinental- gen (1966:314) om kontinentalsock- sockeln. eln.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

• Sida 19
•  Original

4. Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (19831291)

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 1 & vattenlagen (1983z291) skall ha föl- jande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap. 1 51

Till böter eller fängelse i högst två år döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. bryter mot 4 kap. 1 & första eller andra stycket eller 4 kap. 4 5 första Stycket andra meningen eller andra stycket andra meningen,

2. bryter mot villkor eller föreskrifter som har meddelats i samband med tillstånd till ett vattenföretag enligt denna eller äldre lag eller i samband med godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 4 kap. 4 &, lagligförklarin g enligt 4 kap. 5 & eller prövning enligt 14 kap. 5 5 första stycket eller motsvarande äldre bestämmelser eller i samband med prövning enligt 15 kap.,

3. åsidosätter skyldigheten att underhålla en vattenanläggning eller bryter mot 17 kap. 2 &,

4. underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 18 kap. 2 & första stycket,

5. bryter mot föreskrifter som har meddelats enligt 19 kap. 2 eller 3 &. Iringa fall döms inte till ansvar. Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken. I lagen (1950:596) om rätt till fiske I fiskelagen(1993:000) finns bestäm- finns bestämmelser om straff och melser om straff och andra påföljder andra påföljder för den som överträ- för den som överträder fiskeförbud der fiskeförbud som har meddelats som har meddelats enligt denna eller enligt denna eller äldre lag. äldre lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 19891513.

Prop. msn/93232

• Sida 20
•  Original

5. Förslag till Lag om ändring i lagen (19661374) om Sveriges sjöterritorium

Härigenom föreskrivs att i 3 ål lagen (1966:374) om Sveriges sjöterrito- rium orden ”den svenska fiskezonen” skall bytas ut mot ”Sveriges ekonomis- ka zon".

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1994.

1 Senaste lydelse 197911140.

• Sida 21
•  Original

2. Allmän motivering 2.1 En ny fiskelag

2.1.1 Allmänt om en ny fiskelag

Den gällande fiskerättslagen har varit i kraft i över 40 år. De ändringar som gjorts i lagen har bestått främst i tillägg föranledda bl.a. av grundlagsrefor- men och det år 1985 införda fria handredskapsfisket. Till huvudsakligt inne- håll, liksom i fråga om struktur och språk finns följaktligen den ursprungliga lagen kvar oförändrad. Redan detta förhållande motiverar en översyn för att modernisera lagen.

Som jag kommer att utveckla i det följande finns det emellertid också be- hov av att reformera fiskelagstiftningen i övrigt, dvs. de med stöd av lagen av regering och myndigheter beslutade föreskrifterna för fisket. En sådan refor- mering bör ta sin utgångspunkt i en översyn av bemyndigandena i lagen.

Det finns också anledning att göra vissa materiella ändringar i lagen. Dit hör att det bör införas ett lagstöd för redskapsbegränsningar för fritidsfisket, en fråga som nyligen aktualiserats av riksdagen (bet. 1991/921JOU20, rskr. 1991/92z304). Vidare innebär ett EES-avtal och ett medlemsskap i EG att det finns motiv för nya bestämmelser om krav på yrkesfiskelicens.

Det finns följaktligen flera tungt vägande motiv för en genomgripande över- syn av fiskerättslagen. Den inledningsvis nämnda promemorian upptar ett för-

• Sida 23
•  Original

slag till ny fiskelag. Förslaget har fått ett i,huvudsak positivt mottagande av re— missinstansema. Enligt rrrin mening utgör' promemorieförslaget och remissytt- randena över förslaget en god grund för beslut om en lagreforrn.

Mot denna bakgrund föreslår jag att den nuvarande fiskerättslagen ersätts av en ny fiskelag.

Jag kommer i det följande att huvudsakligen behandla förslag som materi- ellt eller formth innebär en nyordning i förhållande till den nuvarande lagen.

Jag tar först upp vissa defrnitionsfrågor för att därefter behandla fiskerät- ten, fisket och fördelning av fiskresursema samt slutligen frågor om ansvar.

2.1.2 Definition av fisk och fiske

Mitt förslag: I lagen föreskrivs att vad i lagen sägs om fisk också skall gälla vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräftdjur. Vidare fö- reskrivs att med fiske avses verksamhet som syftar till att fånga eller dö- da fritt levande fisk.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inte något motsvaran- de förslag.

Remissinstanserna: I flera yttranden framhålls värdet av att begreppen definieras i lagen.

Skälen för mitt förslag: Fiskerättslagen saknar en definition av vad som menas med fisk i lagens mening. I dag finns en sådan definition i stället i fiskeriförordningen. Där föreskrivs att vad som sägs i förordningen om fisk även gäller hummer (Homarus), kräfta, havskräfta (Nephrops), räka, krabba (Cancer), bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga. Definitio- nen är mycket detaljerad men täcker ändå inte allt som kan vara av intresse för fisket och fiskevården. Fiskeriverket har framfört att bestämmelsen i stället bör omfatta samma grupp djur och växter som den danska lagstiftningen. Där- igenom skulle möjligheter ges att reglera fångst, utplantering, Hynning och od- ling av exempelvis fisknäringsdjur. Fiskeriverket föreslår därför att vad som sägs om fisk även skall gälla rundmunnar, kräftdjur, blötdjur och alger.

Rundmunnarna (nejonöga och pirål) är en typ av käklösa ryggradsdjur som kan hänföras till fiskbegreppet när detta används som en sammanfattande benämning på vattenlevande djur som andas med gälar. Blötdjuren (mollus— kema) är en stam ryggradslösa djur som omfattar klasserna urrnollusker, led- snäckor, maskmollusker, snäckor, tandsnäckor, musslor och bläckfiskar. Till kräftdjuren hör bl.a. de vattenlevande tiofotade djuren kräfta, hummer, lan- gust, havskräfta, eremitkräfta, habba och räka men även exempelvis krill.

Avgränsningen av vad som är fisk enligt fiskelagstiftningen har störst bety- delse i fråga om möjligheten att meddela föreskrifter för fiskevården. En inte alltför snäv definition av begreppet fisk i fiskelagstiftningens mening innebär att nya former av fiske och vattenbruk kan regleras i föreskrifter utan att be-

• Sida 24
•  Original

stämmelserna om fiskeförfattningarnas tillämpningsonrråde behöver ändras. Prop Det är samtidigt viktigt att en vidgad definition av begreppet tisk inte leder till att regler meddelas med avseende på djur som normalt inte är föremål för tis- ke eller vattenbruk.

Jag anser att begreppet fisk i fiskelagstiftningens mening skall vidgas till att i fortsättningen även avse vattenlevande blötdjur och vattenlevande kräft- djur. Rundmunnar (pirål och nejonöga) bör utan särskilt omnämnande kunna räknas som fisk i fiskelagstiftrringen.

Enligt Fiskeriverket bör fiskelagens bestämmelser också omfatta alger. Mot detta kan invändas att alger är växter. Algerna är visserligen av vital be- tydelse för djurlivet i vattnen och de utnyttjas också ekonomiskt. Detta förhål- lande utgör emellertid inte ett tillräckligt skäl för att låta fiskelagstiftrrin gen om- fatta även alger.

Vad som avses med fiske finns inte definierat i författningstext. På samma sätt som jakt definieras i jaktlagstiftningen bör enligt min mening en beskriv- ning av vad som räknas som fiske finnas i fiskelagstiftningen. Med nödvän- dighet kan definitionen av ett sådant begrepp inte bli alltför detaljerad. Det får anses vara till fyllest att beskriva fiske som verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk.

Med hänsyn till den betydelse fisk och fiske har för att avgränsa fiskerätten är det naturligt att ta in definitionerna i fiskelagen. '

2.1.3 Definition av redskap

Mitt förslag: Den nuvarande definitionen av fast redskap tas oför—

ändrad in i den nya lagen och kompletteras med definitioner av rörligt redskap och handredskap.

Med rörligt redskap skall avses redskap som inte är fast redskap och med handredskap skall avses spö, pilk och liknande rörliga redskap som är utrustade med lina och högst tio krokar.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att definitionen av fast redskap modifieras och att en definition av rörligt redskap och handredskaps— fiske förs in i lagen.

Remissinstanserna: Remissutfallet är splittrat i fråga om förslaget att modifiera definitionen av fast redskap.

Skälen för mitt förslag: Med fiskeredskap menas redskap och anord— ningar som är avsedda för direkt fångst av fisk. Båtar räknas således inte till fiskeredskap.

Redskap kan indelas i grupper beroende på konstruktion och användnings- sätt. Redskapsgrupper med en sådan indelning är instängningsredskap, in-

. 199219

(J) (N) L:») [x)

• Sida 25
•  Original

snärjningsredskap, krokredskap, saxredskap, hugg- eller stickredskap och redskap där elektricitet används för att bedöva fisken.

Instängningsredskap innebär att fisken stängs in i ett eller flera rum. Fasta instängningsredskap kan bestå av olika spjälmaterial ofta i förening med fiske- byggnader. I dessa instängningsredskap kan fisken antingen själv gå in eller föras in med strömmande vatten. Redskap i vilka fisken själv går in är ofta försedda med ledverk som skall leda in fisken i instängningsrummet. Exem- pel på sådana redskap är mjärde, ryssja och tina. Ålkista är ett exempel på red- skap som används i strömmande vatten. Det finns också instängningsredskap som dras genom vattnet och där fisken fångas i ett rum som stängs först när redskapet tas upp ur vattnet. Exempel på sådana redskap är trål, not, snörp- vad, kastnät och håv.

Insnärjningsredskap är garn eller nåt där fisken snärjs i maskorna. På krokredskap fastnar fisken genom att själv hugga efter kroken, som vanligen är försedd med bete. Saxredskap fångar och håller fast fisken. Red- skapets ena skänkel är försedd med bete och när fisken hugger betet slås en spets in i fisken.

Hugg- eller stickredskap är redskap med vassa spetsar, på vilka fisken fast— nar då redskapet rycks eller stöts genom vattnet. Exempel på sådana redskap är huggkrok och ljuster.

Vid fiske med elektricitet förlamas fisken, varefter den håvas in. I fiskerättslagen görs inte denna indelning utan i stället görs skillnad mel- lan fasta och rörliga redskap. Denna indelning har betydelse för rätten att fis- ka i allmänt vatten. Indelningen används också för att reglera rätten för var och en till fiske i enskilt vatten.

I fiskerättslagen definieras vad som är ett fast redskap. Någon motsvaran- de definition av rörligt redskap finns inte.

En fiskebyggnad är enligt fiskerättslagen ett fast redskap. Med tiskebygg- nad förstås en permanent byggnad, t.ex. av timmer. Fiskebyggnader förekom- mer så gott som uteslutande i rinnande vatten. För att övriga fiskeredskap skall anses som fasta måste följande tre kriterier uppfyllas:

1) Redskapet skall vara försett med ledarrn. Detta innebär att någon del av redskapet skall tjäna som ledarrn. Fångst kan ibland ske även på ledarrnen, men dess huvudsakliga uppgift skall vara att leda fisken till redskapets egent- liga fångstdel, exempelvis ett större instängningsredskap. Även vissa insnärj- ningsredskap kan betraktas som fasta om de är försedda med ledarrn.

2) Redskapet skall med pålar eller tyngder eller på annat sätt vara fast vid bottnen eller stranden. Genom detta villkor utesluts sådana mindre redskap av typen mjärdar, burar eller tinor, som sätts ut stående på bottnen utan att vara fastgjorda vid denna. Även hängryssjor (t.ex. lakstrutar), vilka endast är för- sedda med sänke för att hållas i lodrätt läge, utesluts. Det saknar betydelse hur fastgöringen är beskaffad så länge den är permanent.

3) Slutligen skall redskapet vara avsett att stå kvar längre tid än två dygn i följd.

Prop. 1992/932232

• Sida 26
•  Original

Till fasta redskap räknas instängnings- och insnärjningsredskap som upp- fyller de tre ovannämnda lcriteriema. Alla andra redskapstyper, däribland alla krok—, hugg- och stickredskap, liksom sådana speciella redskapstyper som snaror, musselskrapor o. d., hänförs till rörliga redskap.

Medan fiske med rörligt redskap i princip är fritt i allmänt vatten, är fiske med fast redskap i princip underkastat tillståndstvång.

Frågor om tillstånd att sätta ut fasta redskap i allmänt vatten prövas av läns- styrelsen. Sådant tillstånd vad avser fiske efter lax, öring och ål, ges endast för fiskare som är beroende av fisket för sin försörjning.

Innebörden av begreppen fasta och rörliga redskap överensstämmer inte med vad flertalet svenskar skulle hänföra till fasta resp. rörliga redskap. Be- greppen är emellertid inarbetade hos många fiskare. Med hänsyn härtill och till att uppdelningen används när fiskerätten i vissa vatten regleras saknas skäl att nu ändra indelningsgrund.

I flera av Fiskeriverkets föreskrifter utesluts eller undantas fasta mindre redskap när redskapsbegränsningar görs av fiskevårdande skäl. Detsamma gäller i vissa av länsstyrelsernas fiskestadgor. I promemorian föreslås därför att definithnen av fasta redskap ändras så att endast redskap med en höjd av 1,5 meter eller mer skall anses vara sådant redskap. Flera remissinstanser, bl.a. Fiskeriverket, ansluter sig till förslaget. Det påpekas emellertid från oli- ka håll att de fasta redskapen inte omfattades när intrångsersättning bestämdes i samband med att frifiske uppläts för rörliga redskap och att den föreslagna förändringen därför skulle kunna ge upphov till nya krav på ersättning från fiskerättslnnehavarnas sida. Vidare framförs det av Länsstyrelsen i Kalmar län att det är i stort sett omöjligt att kontrollera redskapets storlek utan att detta kommeri olag.

Med hänsyn till att den föreslagna definitionsändringen kan sägas påverka fiskerättsförhållandena i enskilda vatten anser jag övervägande skäl tala för att den nuvarande definitionen av fast redskap behålls oförändrad.

Fiskerättslagen saknar bestämmelser om vad som menas med rörligt red- skap. Det framgår endast motsatsvis att alla fiskeredskap som inte är att räkna som fasta faller in under beteckningen rörliga redskap. I en allmän strävan att göra lagtexten så tydlig som möjligt föreslår jag att en definition av rörliga red- skap tas in i den nya lagen.

Handredskap definieras inte särskilt i fiskerättslagen. Däremot förekom- mer en beskrivning av vad som menas med fiske med handredskap. Dit hör enligt beskrivningen fiske med metspö, kastspö, pilk och liknande handred— skap som är utrustat med lina och krok. Den begränsningen gäller att redska- pet inte har mer än tio krokar och att metoden som sådan inte kräver använd- ning av båt.

l promemorian föreslås att denna beskrivning skall sammanföras med be- stämmelserna om fasta och rörliga redskap. Av remissvaren framgår dock att förslaget är ägnat att skapa osäkerhet om innebörden i begreppet handredskap och därmed också osäkerhet om vilka regler som skall gälla i fråga om tillåtna redskap för fritidsfiskare och för utlänningar.

• Sida 27
•  Original

Osäkerheten har sin grund i att fiskemetoden ”handredskapsfiske”, såsom den definieras i nuvarande lag och i promemorians lagförslag, inte omfattar fiske som kräver användning av båt. Det innebär bl.a. att s.k. trollingfiske, även om fisket sker med användning av handredskap, inte räknas som hand- redskapsfiske (Högsta domstolens dom den 23 november 1992, DB 651).

Enligt min mening bör i den nya lagen åtskillnad göras mellan redskaps- beskrivning och metodbeskrivning.

I anslutning till lagens beskrivning av fasta och rörliga redskap bör det in- föras en beskrivning av vad som avses med handredskap. Till sådana redskap bör räknas spö, pilk och liknande rörliga redskap som är utrustade med lina och högst tio krokar. Den definitionen får betydelse för den redskapsbegräns— ning som jag kommer att föreslå i det följande och för avgränsningen av det fiske som är tillåtet för utländska medborgare. Avgörande blir här vilket red- skap som används inte vilken metod som används.

Den nuvarande metodbeslcrivningen av fiske med handredskap behövs emellertid också i den nya lagen. Med den definitionen avgränsas det för all- mänheten fria handredskapsfisket på ostkusten och i de stora sjöarna. Där skall liksom hittills gälla att metoden som sådan inte kräver att båt används. Metodbeskrivningen bör lämpligen föras in i lagen i anslutning till bestäm- melserna om var det fria handredskapsfisket får utövas.

2.2. Fiskerätten 2.2.1 Bakgrund

Vid utformningen av 1950 års lag om rätt till fiske gjordes en awägning mel- lan strävandena att åstadkomma så enhetliga regler som möjligt över hela lan- det och de önskemål som fanns att behålla gällande regler som tillkommit som en följd av lokala förhållanden. Det ansågs svårt att bortse från de speciella förhållanden som lett fram till lokala regelvariationer. Den slutliga awägning- en grundades på en strävan efter enhetlighet men denna fick inte tillmätas så stor vikt att bestående förhållanden som var motiverade av fiskerinäringens och fiskevårdens intressen rubbades (prop. l949:60 s. 26). Den lag som in- fördes år 1950 var därför i mångt och mycket en kodifiering av vad som gällt tidigare.

Fiskerättens omfattning

Fiskerättslagen behandlar bl.a. var fisket får bedrivas och med vilka redskaps- typer. Fiskerätten regleras olika beroende av om vattenområdet är enskilt eller allmänt. Den uppdelningen bygger i sin tur på reglerna i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. I allmänt vatten får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap. För att få fiska med fast redskap krävs tillstånd och

Prop. 1992/931232

• Sida 28
•  Original

sådant tillstånd är i princip förbehållet yrkesfisket. I enskilt vatten är huvud- principen att fastighetsägaren förfogar över rätten till fisket. Det finns flera undantag från den principen. Dessa undantag bygger i stor utsträckning på vad som har tillämpats lokalt längs våra kuster under en mycket lång tid. Där- utöver finns särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall, om rätt att

nyttja annans strand, om fiskådra och om förhållandet mellan fiskande in- bördes.

Lagen om gräns mot allmänt vattenområde

Vad som är enskilt vatten resp. allmänt vatten finns inte angivet i fiskerättsla- gen utan i den nämnda lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Principerna för denna gränsdragning skall översiktligt beröras.

Ett vattenområde som hör till en fastighet räknas som enskilt medan övriga vattenområden anses som allmänt vatten. I havet når det allmänna vattnet ut till yttergränsen för det svenska territorialvattnet.

Gränsen mot allmänt vattenområde bestäms enligt tre principer. Till fastig- heter hänförs strandvatten, enklavvatten och kilometervatten. Principerna täck- er varandra på så sätt att man ofta kan åberopa flera av dem samtidigt. Dessa allmänna principer kompletteras i Norrbottens och Kalmar län med bestämmel- ser att vissai lagen angivna skärgårdsvatten skall hänföras till fastigheterna. Ett liknande gränsdragningssystem gäller för Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Strandvattenregeln innebär att vatten inom 300 meter från stranden räknas som enskilt. Dock bortses från landbildningar, som är mindre än 100 meter i längd. Undantag görs vid långgrunda stränder där det enskilda vattnet går ut till ett djup av tre meter, även om detta skulle ligga mer än 300 meter från stranden.

En gränsdragning enligt strandvattenregeln kan leda till att smärre isolerade allmänna vatten avstängs från öppna havet på grund av att mynningen är sma- lare än 600 meter eller att vattendjupet vid mynningen är mindre än tre meter. Sådana enklaver av allmänt vatten ansågs olämpliga inte minst från övervak- ningssynpunkt. Därför kompletterades strandvattenregeln med en enklavvat- tenregel. Genom denna regel hänförs sådana isolerade allmänna vatten till fas- tighetema.

Enklawattenregeln gäller emellertid inte i de större bohusländska fjordar- na. I bl.a. Gullmarsfjorden, Ellösfjorden, Stigfjorden, Hakefjorden, Askerö- fjorden, Halsefjorden och Havstensfjorden med angränsande saltvattenom- råde in till Uddevalla gäller endast strandvattenregeln. I dessa fjordar finns därför allmänt vatten.

Till enskilt vatten hänförs också sådana vattenområden till vilka man inte kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga att bredden räknat från strandlinje till strandlinje understiger en kilometer. Vid mätningen skall hänsyn inte tas till öar under 100 meters längd. Denna kilometervattenre—

Prop. 1992/93z232

• Sida 29
•  Original

gel är så utformad att den i sig innefattar en enklavregel. Den är tillämplig från Listershuvud i söder till gränsen mot Finland i norr.

Med kilometervattenregeln förbehålls strandägama de inre, mera slutna vat- tenområdena, medan de yttre, mera öppna vattenorttrådena, som ståri en vida- re förbindelse med öppna havet, tillhör det allmänna vattenområdet.

Kilometervattenregeln gäller inte i vattnen vid Gotland eller Öland eller vid andra friliggande öar.

För Norrbottens län och Kalmar län finns en av lokala förhållanden påkal- lad modifikation av kilometervattenregeln. I lagen räknas de vattenområden i havet upp som tillhör fastigheterna längs kusten. Därigenom vidgas det enskil- da vattnet bl.a. utanför Tome älv och utanför Smålandskustens viktigaste lax- förande åar, Emån och Alsterån.

I Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland når fastighetemas enskilda vatten inte ut över hela sjöarna, utan de öppna delarna är allmänt vat- ten.

En strikt tillämpning i de stora sjöarna av de för ostkusten gällande gräns— dragningsreglema ansågs på enstaka ställen medföra mindre önskvärda resul- tat. Därför har i Hjälmaren och i Storsjön i Jämtland det enskilda vattnet utvid gats utöver vad som skulle gälla enligt de allmänna reglerna.

Öar av större längd än 100 meter omges alltid av enskilt vatten. En särskild bestämmelse reglerar gränsdragningen vid mindre öar. Om en sådan 6 ligger så långt ut i havet elleri någon av frivattensjöama, att den helt eller delvis gränsar till allmänt vatten, anses gränsen mot allmänt vatten följa öns strand- linje.

Inskränkningar i det enskilda fisket

Vid Norrlandskusten och ostkusten, från kusten i Norrbottens län till och med kusten i Uppsala län utom Östhammars kommun, är det tilllåtet för varje svensk medborgare att fiska med rörligt redskap i enskilt vattenområde. Det är tillåtet att fånga alla förekommande arter utom lax. I Östhammars kommun liksom vid kusten i Stockholms och Södermanlands län är det fria fisket med andra rörliga redskap än handredskap inskränkt till vatten som har ett större djup än sex meter. Fisket med annat än handredskap får endast avse ström- ming och skarpsill och bedrivas med skötar och sillnät. För Hölö och Mörkö församlingar i Stockholms län gäller dock att detta fiske från och med den 1 april till och med den 30 september är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

Även vid kusten i Östergötlands län och i den del av Kalmar län som ligger norr om Kråkelund är det fria fisket med andra rörliga redskap än handred- skap inskränkt till vatten som har ett större djup än sex meter. Tillåtna red- skap i sådana vatten är skötar och sillnät. Tillåtna arter är strömming och skarpsill och fisket får endast bedrivas på ett avstånd av minst 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

Prop. 1992/931232

• Sida 30
•  Original

Vidare gäller den begränsningen i det fria fisket att strömmings- och skarp- sillsfisket är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten i nedan angiv- na områden.

— Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken och angränsande vatten innanför räta linjer från Djursö norra udde till fastlandet över sydligaste udden av Lilla Rirnmö och vidare från Dj ursö till Yxnö och Norra Finnöfastlandet över sun- dens smalaste ställen,

— Valdemarsviken innanför en rät linje från Stora Ålö till Kvädö, där inlop- pet är som smalast,

— Syrsan och Bågviken samt Gudingefjärden innanför räta linjer från Björ- kö till fastlandet över smalaste delen av sundet, från Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö samt från västligaste udden av Lilla Rätö till närmaste ställe på fastlandet och

— Gamlebyviken och Lucemafjärden innanför en linje från södra udden av Gränsölandet rätt åt söder.

För varje svensk medborgare är strömmings- och skarpsillsfiske med skö- tar och sillnät, om de är rörliga, fritt längs kusterna i Kalmar län söder om Kråkelund samt vid Blekinge läns östra kust (norr om Torhamnsudde). I det- ta kustområde är det också tillåtet att fiska med tobisnot.

Runt Gotlands kuster får fiske ske efter alla förekommande arter med nät som är rörligt och med tobisnot.

Vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamnsudde) är det fritt för var- je svensk medborgare att fiska med rörligt redskap under förutsättning att fis— ket bedrivs på minst 300 meters avstånd från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd. Om kurvan för högst tre meters djup går längre ut, måste fisket dock bedrivas utanför den djupkurvan. Med nät, om det är rör- ligt, och med långrev och tobisnot får fisket bedrivas fritt ända intill stranden. För fiske med snörpvad gäller att fisket är tillåtet bara i vatten djupare än sex meter.

Vid Skånes östra och södra kuster är fisket med rörligt redskap fritt i en- skilt vatten.

Vid Skånes västra kust och vid kusten i Hallands län samt i Göteborgs och Bohuslän är allt fiske fritt i enslcilt vatten med följande undantag. Fiske efter ostron är förbehållet innehavaren av den enskilda fiskerätten intill 200 meter från fastlandet eller från en ö av minst 100 meters längd.

Vid alla Sveriges kuster får svenska medborgare dessutom fiska med lång- rev i vatten som är minst tjugo meter djupt och som har en minst en kilometer bred förbindelse med havet eller är beläget vid Gotland eller Öland eller andra öar vilka från fastlandet helt skiljs av vatten med sådan förbindelse.

Utöver det nu beskrivna fria fisket gäller enligt en särskild regel i lagen fritt fiske på vissa orter om fisket varit oklandrat eller fritt bedrivits efter gam- mal sed. Detta undantag gäller dock inte för fiske efter strömming eller skarp- sill.

I lagen finns också särbestämmelser för de fem största insjöama.

• Sida 31
•  Original

I Vänern får yrkesmässigt fiske med ålrev med dött agn fritt bedrivas efter tillstånd av länsstyrelsen fr.o.m. den 16 juli t.o.m. den 15 oktober. Fiske ef- ter siklöja och nors med finmaskad not kan länsstyrelsen under vissa förut- sättningar förklara fritt. Därutöver får fiske efter siklöja och nors med finmas- kat nät, som är rörligt, bedrivas fritt utanför öppen strand på större djup än åtta meter. I Mariestadsfjärden och Östersundet är fisket i övrigt fritt med rörligt redskap utanför 300 meter från fastlandet eller en ö av minst 100 me- ters längd eller, där kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva. I Dättern och Brandsfjorden skall fiske som bedrivits oklandrat och efter gammal sed vara tillåtet. Länsstyrelsen kan under vissa för- utsättningar begränsa det fria siklöje- och norsfisket.

I Vättern får varje svensk medborgare fiska med utter, drag och agnnot i enskilt vatten utanför öppen strand.

I Mälaren får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap på ett av- stånd av 300 meter från fastlandet eller från en ö av 100 meters längd eller, där kurvan för högst tre meters djup går längre ut, utanför den djupkurvan, i följande områden, nämligen Norra Björkfjärden, Prästfjärden, Södra Björk- fjärden och Hovgårdsfjärden. Hur begränsningarna av fjärdarna skall göras framgår också av lagen.

I Hjälmaren får varje svensk medborgare bedriva fiske med rörligt redskap i Mellanfjärden på ett avstånd av minst en kilometer från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd.

I enskilt vatten i Storsjön i Jämtland får varje svensk medborgare fiska ef- ter sik med sådant nät som är rörligt redskap. Fisket måste bedrivas på ett av- stånd av minst 300 meter från fastlandet eller från en 6 av minst 100 meters längd. Det är också tillåtet att fiska lake med hängryssja i samma område.

Den senaste ändringen av betydelse som har gjorts i rätten till fiske var när handredskapsfisket år 1985 blev fritt i enskilt vatten längs södra ostkusten från Östhammars kommun i Uppsala län, vid Gotlands kuster och vid Ble- kinges sydkust och i de stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (prop. 1984/85 : 107, bet. 1984/85:JOU26, rskr. 1984/85:190).

Regeringen uppdrog den 6 juni 1991 år Fiskeriverket att med utgångs- punkt i vad som har anförts i jordbruksutskottets betänkande 199 l/92:JoU22 utvärdera konsekvenserna av det fria handredskapsfisket. Uppdraget har redo- visats och remissbehandlats. Frågan bereds för närvarande inom regerings- kansliet. Jag har för avsikt att vid ett senare tillfälle återkomma till regeringen i frågan.

Särskilda bestämmelser om rätt till fiske

Om frifiskerätten på ostkusten och delar av sydkusten innebär ett alltför kraf- tigt intrång kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer med stöd av fiskerättslagen meddela särskilda föreskrifter om begränsningar i fri- fisket. En särskild begränsning i fiskerätten följer av fiskerättslagens bestäm-

Prop. 1992/93z232

• Sida 32
•  Original

melser om fiskådra. I huvudsak innebär bestämmelserna att en sjättedel av vattnets bredd i vattendrag och sund i egenskap av fiskådra skall hållas fritt från fiskeredskap och annat som kan hindra fiskens gång.

I fiskerättslagen finns också särskilda bestämmelser om rätt till fiske inom allmänningar och samfälligheter liksomi de fall fiskerätt upplåtits genom ar- rendeavtal.

Den som fiskar har under vissa förutsättningar rätt att bl.a. utnyttja annans strand. Vidare finns i fiskerättslagen bestämmelser om förhållandet mellan fis- kande inbördes.

Mitt förslag: Bestämmelserna som reglerar fiskerätten omarbetas

språkligt och detaljbestämmelsema om det fria fisket i enskilda vatten förs över till en bilaga. Vissa föreskrifter som tar sikte på äldre förhål- landen upphävs eller tas upp som övergångsbestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förSlag. Remissinstanserna är med enstaka undantag positiva till förslaget att omarbeta lagen.

Skälen för mitt förslag: Fisket längs våra kuster och i våra insjöar har av tradition varit knutet till ägandet av fast egendom. Bestämmelser som regle- rar fiskerätten bestämmer också äganderättens omfattning. Dessa bestämmel- ser är således av central betydelse. Det är därför vikti gt att bestämmelserna är lättillgängliga för var och en. Regleringen är mycket detaljrik och för att under- lätta läsningen bör en förändring innebära att en läsare lätt kan hitta det vatten— område han är intresserad av och att alla bestämmelser för det området finns samlade.

Fiskerättslagen är uppbyggd på det sättet att huvudregeln om jordägarens fiskerätt följs av en lång rad detaljrika bestämmelser om undantag från den re- geln. Undantagen beskriver det frifiske längs kusterna och i de stora sjöarna som redovisats i det föregående. Även om fisket inte längre har samma bety- delse som tidigare som försörjningskälla kan det inte förutsättas annat än att frifiskebestämmelsemai det stora hela fortfarande har kvar sin aktualitet. Fär- re och enklare regler skulle kräva att de nuvarande bestämmelserna byttes ut mot geografiskt mer enhetliga och mindre detaljrika bestämmelser. Ett sådant utbyte skulle emellertid fordra en omfattande undersökning och kartläggning av vilket fiske som faktiskt bedrivs och kräva ändringar i den nuvarande gränsdragningen mellan enskilt fiske och frifiske. Förutsättningar för att ge- nomföra något sådant i det här sammanhanget saknas.

Det är däremot möjligt att åstadkomma en regelreforrn genom att presentera bestämmelserna på ett annat sätt än vad som görs i dag och därmed göra regel- verket mera lättillgängligt.

Prop. 1992/93z232

• Sida 33
•  Original

I en ny fiskelag bör därför reglerna om frifisket längs kusterna och i de sto ra sjöarna redovisas i tabellforrn och utgöra en bilaga till lagen.

I huvudsak bör alltså de nuvarande fiskerättsbestämrnelsema med oföränd- rat innehåll föras över till den nya lagen men där ges en ny redaktionell ut- formning. I fråga om några av de nuvarande bestämmelserna finns det emel— lertid anledning att överväga om de alls skall behållas eller om de bör behållas som övergångsregler i den nya lagen.

En grupp av sådana bestämmelser beståri ett antal bemyndiganden för re- geringen eller myndighet som regeringen bestämmer att genom föreskrifter eller beslut i olika avseenden reglera den fria fiskerätten. Av skäl som redovi- sas i det följande bör dessa bemyndiganden kunna undvaras i fortsättningen.

Ett bemyndigande (3 & tredje stycket) ger regeringen befogenhet att förord- na att fiske med fast redskap vid fiskeplats utanför Blekinges sydkust får be- drivas i den omfattning som skett före den 1 januari 1951 med stöd av avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund. Till bemyndi- gandet kan möjligen knytas Kungl. Maj:ts skrivelse (1898:50 s. 2) till befall- ningshavanden i Blekinge län angående rätt att vid länets kust idka ålfiske med fast redskap. Bestämmelserna i skrivelsen har förlorat sin betydelse och kan enligt min mening upphävas samtidigt med fiskerättslagen. Några andra föreskrifter som skulle motivera att man behåller bemyndigandet finns inte. Det kan inte heller rimligen bli aktuellt att meddela några nya föreskrifter eller beslut av det slag som förutsätts i bemyndigandet. Följaktligen bör bemyndi- gandet kunna undvaras i den nya lagen.

Beträffande siklöje- och norsfisket i Vänern får enligt två bemyndiganden (16 & första stycket 2 och andra stycket i samma paragraf) meddelas dels före- skrifter eller beslut om visst ytterligare fritt fiske bland annat på den grunden att sådant fiske bedrivits oklandrat och efter gammal sed, dels föreskrifter el- ler beslut om utövandet av fisket och -— på begäran av innehavare av enskild

fiskerätt - om begränsningar i det fria fisket. Befogenheten att meddela före- skrifter och beslut har överlåtits till länsstyrelsen. Såvitt kunnat utrönas har

några föreskrifter, som skulle göra det motiverat att behålla bemyndigandena, inte meddelats. Skulle mot förmodan något förvaltningsbeslut ha meddelats med stöd av bestämmelsema behåller sådana beslut sin giltighet även om be- myndigandena upphävs. Återstår frågan om bemyndigandena behövs för framtida föreskrifter eller beslut. Att vidga det fria fisket med hänsyn till vad som tillämpats oklandrat och efter gammal sed kan knappast bli aktuellt. Av två skäl kan det tämligen säkert avgöras att det inte heller kommer att finnas behov av att använda bemyndigandena för föreskrifter som begränsar det fria fisket. Dels har som nämnts hittills inte något sådant behov uppstått, dels bör behovet ses mot bakgrund av mina förslag i ett följande avsnitt att i viss ut- sträckning generellt begränsa frifisket. Bemyndigandena bör enligt min me- ning sålunda kunna undvaras.

Vad nu sagts om bemyndigandena som rör siklöje- och norsfisket i Vänern gäller också bemyndigandet som gör det möjligt att meddela föreslcifter som begränsar det fria fisket på ostkusten och delar av sydkusten (22 å). Också i

Prop. l992/93:232

• Sida 34
•  Original

det här fallet har föreskriftsrätten överlåtits till länsstyrelsen. Några föreskrif- ter har inte meddelats och som nyss nämnts kommer den generella begräns- ning av frifisket som föreslås i ett följande avsnitt att minska behovet av före— skrifter av det slag som avses med bemyndigandet. Även detta bemyndigande bör följaktligen kunna slopas.

En andra grupp av bestämmelser i fiskerättslagen gäller vissa speciella rät- tigheter.

Den första bestämmelsen av det slaget rör den rätt som enskilda fiskerätts- ägare längs norrbottenskusten, södra ostkusten och sydkusten har att utan till- stånd sträcka ut fast redskap i allmänt vatten. Bestämmelsen innebär att den rätten också skall gälla för den som stöder sin fiskerätt på avtal, urminnes hävd, dom, skattläggning eller annan särskild grund under förutsättning att en utsträckningsrätt är förenlig med vad som gäller i fråga om omfattningen av den särskilda fiskerätten.

Vidare finns två bestämmelser om frifiskerätt som går utöver vad som gäl- ler enligt den beskrivning som lämnats ovan för kusterna och de stora sjöar- na. För kustema gäller att en fiskande på en viss ort kan ha den frifiskerätt som följer av vad som tillämpats oklandrat och efter gammal sed (15 å). Det- samma gäller för dem som fiskar i Dättern och Brandfjorden i Vänern (16 % första stycket 5).

Slutligen gäller också att fiskerättslagens bestämmelser om fiskådra inte rubbar den särskilda rätt som någon kan ha att stänga av en sådan ådra.

Bestämmelserna om de nu redovisade rättigheterna bör finnas kvar. Rättig- heterna är dock av den karaktären att bestämmelserna lämpligen kan tas upp i övergångsbestämmelsema i den nya lagen.

Därutöver finns den tidigare berörda bestämmelsen i Vänern om att yrkes- mässigt fiske med ålrev med dött agn får bedrivas efter särskilt tillstånd. Det är länsstyrelsen i det län där fisket skall bedrivas som meddelar tillsrånd, an- tingen för viss tid eller tills vidare. Rätten till fritt ålrevsftske på enskilt vatten gjordes beroende av särskild licens för att förebygga missbruk. I promemori- an uttalas att den möjlighet till frifiske som bestämmelsen ger får förutsättas vara av begränsad ekonomisk betydelse för fisket och att bestämmelsen bör kunna undvaras. Det sägs vidare att de licenser som finns i dag och som ut- färdats av länsstyrelsen även fortsättningsvis får utnyttjas i enlighet med vad som framgår av den enskilda licensen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser dock att ifrågavarande bestämmelse bör finnas kvar, eftersom det annars inte blir möjligt för yrkesfiskare som sak- nar egen fiskerätt att fiska ål. Med hänsyn till den stora utplantering som före- kommer, anser länsstyrelsen att detta fiske bör kunna tillåtas då varje inkomst- möjlighet för yrkesfisket måste tas tillvara. Även Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att bestämmelsen bör behållas.

Tydligen kan denna möjlighet till fiske efter ål ha betydelse för det yrkes- mässiga fisket i Vänern. Under sådana förhållanden bör bestämmelsen behål- las och införas i bilagan till lagen.

Prop. 1992/93z232

• Sida 35
•  Original

Fiskare har enligt 27 & fiskerättslagen rätt att i vissa situationer utnyttja annans strand om det kan ske utan men för den som innehar stranden. Trots att skada uppkommer har yrkesfiskare rätt att mot ersättning utnyttja annans strand. Dessa bestämmelser bör föras över till den nya lagen. Den nuvarande särskilda bestämmelsen om tomt och plantering bör däremot kunna undvaras i fortsättningen.

Mitt förslag: Vid fiske med handredskap likställs utländska medborgare helt med svenska medborgare. I fråga om övrigt fiske krävs bosättning häri landet. Kravet på att bosättningen skall ha varat i minst två år slopas, för det yrkesmässiga fisket dock först från och med år 1995.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Bortsett från Länsstyrelsen i Kalmar län som ifrågasätter förslaget och Fiskeriverkets uppfattning att utländska fritids- fiskare i ett EG-perspektiv bör likställas med svenska medborgare vad avser redskapsbegränsningar, har det i huvudsak inte framförts några erinringar mot förslaget. Kammarrätten i Göteborg påpekar dock att bedömningen av om en person är stadigvarande bosatt i landet kan innebära vissa svårigheter.

Skälen för mitt förslag: Varje strandstat har enligt folkrätten möjlighet att förbehålla fisket för det egna landets medborgare. Denna möjlighet har även utnyttjats inom den svenska fiskeregleringen. Under vissa förutsätt- ningar likställs emellertid utlänningar med svenska medborgare. Enligt fiske- rättslagen ges en utlänning som sedan minst två år är stadigvarande bosatt här i landet rätt att fiska i allmänt vatten och i enskilt vatten i samma utsträckning som gäller för svenska medborgare. I andra fall krävs medgivande av rege— ringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Kan den som är utlänning stödja sig på enskild fiskerätt krävs inte regeringens eller myndighets medgi- vande.

I frskeriförordningen har regeringen medgivit danska och norska yrkes- fiskare rätt att fiska under vissa förutsättningar i områden av Skagerrak och Kattegatt. Tillstånd för utländska medborgare att yrkesfiska kan enligt fiske- riförordningen beviljas även av Fiskeriverket. Sådana tillstånd beviljas på grundval av de avtal Sverige ingått med olika stater.

Av fiskeriförordningen framgår också att utländska medborgare i princip får fiska med handredskap i samma omfattning som gäller för svenska med- borgare.

De nuvarande bestämmelsema i fiskerättslagen tillkom efter en rekommen- dation av Nordiska rådet till regeringarna i Danmark, Norge och Sverige att genomföra lika bestämmelser för egna medborgare och medborgare från an-

Prop

• Sida 36
•  Original

nat nordiskt land för havsfiske som inte bedrivs yrkesmässigt. I och med för- handlingarna om EES-avtalet och Sveriges ansökan om medlemskap i EG finns det skäl att på nytt behandla frågan om utlänningars fiskerätt. Ett EG- medlemskap innebär att medborgarna i EG-ländema i princip inte får diskri- mineras.

I förhandlingarna om EES-avtalet har Sverige hävdat att det svenska yrkes- fisket måste skyddas. Den fria etableringsrätten kommer därför under en be- gränsad tid att undanta fiskeföretag. Det skydd som härigenom skapas för det svenska yrkesfisket är viktigt. Under en övergångstid motsvarande undantags— perioden i fråga om den fria etableringsrätten, bör man därför enligt min me— ning behålla kravet på minst två års stadigvarande boende häri landet för att utländsk medborgare skall anses likställd med svensk medborgare. Fr.o.m. år 1995 bör det däremot vara tillräckligt att vara stadigvarande bosatt häri lan- det för att jämställas med svenska medborgare i fråga om yrkesmässigt fiske.

Något skäl att skydda fritidsfisket på samma sätt som yrkesfisket finns inte. Det är knappast troligt att ett totalt frisläppande av fritidsfisket skulle in— nebära någon dramatisk ökning av utländska fiskare. Det finns inte någon grund för att anta att fisktillgången genom en sådan liberalisering skulle för- ändras på något avgörande sätt eller att några andra negativa effekter skulle inträda. Mot bakgrund av andra länders restriktioner mot fritidsfisket saknas det dock anledning för Sverige att nu ensidigt släppa allt fritidsfiske fritt även för utländska medborgare på tillfälligt besök häri landet. Det är tillräckligt att låta deras fiskerätt omfatta enbart fiske med handredskap. Övrigt fritidsfiske utan stöd av enskild fiskerätt bör förbehållas svenska medborgare och utländ- ska medborgare som är stadigvarande bosatta här i landet. Det innebär att ut- ländska medborgare, som äger fritidshus i Sverige eller som av andra skäl vis- tas här längre perioder utan att vara permanentboende i landet och som saknar enskild fiskerätt, är hänvisade till att söka tillstånd i den mån de önskar fritids- fiska med annat än handredskap.

Förslaget om stadigvarande boende innebär inte att något nytt kriterium införs, enbart att tidskravet på två år slopas. Förutsättningama för att räknas som stadigvarande boende är således de samma som tidigare. Att det i vissa fall kan innebära problem att avgöra om bosättningskravet är uppfyllt är enligt min mening inte ett tillräckligt vägande skäl för att behålla tidskravet.

Prop. 1992/93232

• Sida 37
•  Original

2.3. Fisket 2.3.1 Fiskevården

Mitt förslag: 1 lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den

myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter för fiske- vården som förbjuder eller begränsar

l. användningen av fiskemetoder eller fiskeredskap,

2. fiske inom vissa områden, efter vissa fiskarter eller för vissa ända- mål,

3. fångst, ilandföring, införsel till landet och saluhållande av fisk som inte har viss minsta storlek eller som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap, eller

4. användningen av redskap, agn, båtar eller annat som kan sprida kräftpest eller någon annan sjukdom.

Avsikten är att med stöd av bemyndigandet ersätta den nuvarande fiskeriförordningen, Fiskeriverkets författningar och länsstyrelsernas stadgor med

dels en av regeringen meddelad frskeförordning med ett fåtal grund- läggande föreslcrifter för fiskevården i allmänhet,

dels tre av Fiskeriverket meddelade författningar med föreskrifter för fiskevården för havs- och kustvattnen samt Vänern, Vättern, Hjälma- ren, Mälaren och Storsjön i Jämtland, inbegripet tillflödena till dessa vatten upp till första definitiva vandringshindret.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till förslaget och till att antalet regler minskas. De invändningar som framförs hänför sig till att regelförenk— lingen medför att vissa vatten inte längre kommer att omfattas av myndigheter— nas norrngivning. I stort sett alla länsstyrelser är dessutom negativa till att de fråntas rätten att meddela föreskrifter. Vissa andra remissinstanser uttrycker farhågor för en försämrad fiskevård som en följd av att länsstyrelsen mister sin föreskrivanderätt.

Skälen för mitt förslag: I den nuvarande fiskerättslagen finns ett all- mänt bemyndigande för regeringen eller myndighet som regeringen bestäm- mer att meddela föreskrifter om fiskets vård och bedrivande.

Regeringen har i fiskeriförordningen bemyndigat Fiskeriverket att meddela sådana föreskrifter. Bemyndigandet är preciserat till att gälla föreskrifter som a) är grundade på internationella överenskommelser och rekommendationer, b) behövs till skydd för lax, öring och ål och c) behövs för fisket i Sveriges ekonomiska zon och i territorialhavet. Fiskeriverket får dessutom meddela fö— reskrifter som behövs för verkställigheten av fiskeriförordningen.

I fiskeriförordningen bemyndigas också länsstyrelsen att meddela föreskrif- ter. Enligt bemyndigandet ankommer det på länsstyrelsen att för länet eller de-

Prop. 1992/932232

• Sida 38
•  Original

lar av länet meddela sådana föreskrifter om fiskets vård och bedrivande som Prop. 1992/93 :232 inte täcks av Fiskeriverkets föreskrifter.

I fiskeriförordningen finns bestämmelser om bl.a. fredningstider, fiskeme- toder och minimimått. Dessa bestämmelser gäller i princip om inte Fiskeriver- ket eller någon länsstyrelse meddelat strängare regler.

Fiskeriverket har med stöd av bemyndigandet i fiskeriförordningen medde- lat ett antal kungörelser som med föreskrifter om fredningstider, fredningsom- råden, redskapsanvändning, fiskemetoder och minimimått reglerar kust- och havsfisket men också i viss utsträckning insjöfisket. Föreskrifterna för havs- och kustfisket grundar sig i stor utsträckning på internationella överenskom- melser. I promemorian finns en närmare redogörelse för Sveriges internatio- nella åtaganden på fiskets område.

Föreskrifter av det slag som finns i fiskeriförordningen och Fiskeriverkets kungörelser finns också i länsstyrelsernas stadgor. Där regleras fisket i kust- och insjövatten.

Fiskeriförordningen och myndigheternas föreskrifter utgör sammantaget ett svåröverskådligt regelverk. Svåröverskådligheten har sin grund såväl i regelmassans omfång som det förhållandet att föreskrifterna i viss utsträck- ning överlappar varandra och att myndigheternas föreskrifter i vissa fall träder i stället för fiskeriförordnin gens föreskrifter.

Enligt min mening är det av flera skäl nödvändigt att genomföra en regel- förenkling på fiskets område. Om på grund av reglernas komplexitet varken allmänheten eller ens de tillämpande myndigheterna kan entydigt avgöra vad som är tillåtet eller otillåtet riskeras att föreskrifterna helt förlorar sin effekt. En regelreforrnering ligger dessutom i linje med statsmakternas ambition att på alla områden göra de regler som behövs enklare och klarare (Jfr prop. 1983/84:119, bet.l983/84:KU25, rskr. 1983/84:245).

När jag nu går in på frågan på vilket sätt den nödvändiga regelreforrnering- en skall genomföras måste det först konstateras att det av praktiska skäl inte är möjligt att till alla delar reglera fiskevården i lag eller ens i en regeringsför- ordning. Reglemas karaktär av detaljföreslcrifter som i vissa avseenden måste kunna anpassas fortlöpande till ändrade förhållanden och skiftande förutsätt- ningar i landet gör att regelgivningen i stor utsträckning måste anförtros en myndighet under regeringen. Den nya fiskelagen måste därför liksom den nu- varande lagen innehålla ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs.

Av grundläggande betydelse för att åstadkomma den nödvändiga regelre- forrneringen är att bemyndigandet i den nya lagen utformas snävare och mera preciserat än vad som är fallet i fiskerättslagen.

För att ge en bakgrund till ett förslag till bemyndigande i en ny fiskelag lämnar jag i det följande en kort redovisning av vilka iiskevårdsföreskrifter som enligt min bedömning behövs.

För vissa arter är skyddsbehovet sådant att det inte kan tillgodoses på an- nat sätt än genom en ingripande reglering. Dit hör laxen och öringen. I vissa lax- och öringförande vattendrag som mynnar ut längs våra kuster behövs ett

• Sida 39
•  Original

särskilt skydd för laxen och öringen under en del av året. Föreslqifter om fredningsområden finns för närvarande i Fiskeriverkets författningar. Den förenkling som kan komma i fråga när det gäller fredningsområdena som så— dana är atti möjlig mån finna metoder för en så enkel och enhetlig avgräns- ning som möjligt. Det som i hög grad komplicerar reglerna är att det befunnits nödvändigt att i viss utsträckning tillåta fiske inom områdena efter andra arter under den tid som laxen och öringen är fredad. Att visst sådant fiske tillåts un- der fredningstiden har i sin tur medfört ett behov av särskilda redskapsbestäm- melser för detta fiske. Det är följaktligen angeläget att vid en översyn ingåen- de undersöka hur långt det är möjligt att begränsa undantagen från en totalfred- ning inom områdena.

Fredningsområdena behöver kompletteras med förbud mot att under vissa tider fiska lax och öring längs våra kuster inom området innanför fyramilsgrän- sen. Sådana förbud finns i dag i Fiskeriverkets författningar men behöver ut- sträckas till att gälla alla kuststräckor. Differentierade tider behövs för olika kuststräckor men reglerna behöver i övrigt inte vara särskilt komplicerade.

Fredningsområden och fredningstider för lax— och öringsfisket och de fisk- arter i övrigt som oundgängligen behöver särskilt skydd kan inte anses nöd- vändiga i andra vatten än i kustvattnen och i de fem stora insjöarna, Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren och Storsjön i Jämtland. De vattenområden som regleras bör omfatta tillflöden till dessa vatten upp till första definitiva vand- ringshindret.

Jag delar följaktligen inte vissa remissinstansers uppfattning att myndig- hetsföreskrifter behövs också för andra insjövatten. När det gäller sådana in— sjövatten bör som princip gälla att fiskevattenägama tar ansvaret för bestånds- vården utan någon särskild sådan reglering (Jfr. prop. 1980/812153, bet. 1980/81: JoU29, rskr. 1980/81z374). En inte obetydlig del av det nuvarande regelbeståndet bör följaktligen kunna undvaras.

Jag vill dessutom peka på att det redan i dag finns möjlighet för länsstyrel- sen att ingripa med förelägganden mot den som innehar enskild fiskerätt och i strid med allmänna intressen uppenbart vansköter fisket. Den bestämmelsen bör enligt min mening skärpas i viss utsträckning och överföras till den nya lagen. Bestämmelsen kan förväntas få betydelse för beståndsvården i de vat- ten som enligt mitt förslag inte regleras genom myndighetsföreskrifter men som innehåller skyddsvärda arter och stammar.

För vissa arter som kräver särskilt skydd behövs bestämmelser om minimi- mått. Det gäller närmast lax, öring, hummer och havskräfta. Men också i det här avseendet är det självfallet viktigt att regelmyndigheten noga prövar vilka förenklingar som kan uppnås, om inte genom en avreglering så i varje fall ge— nom att göra bestämmelserna så enhetliga som möjligt. Det minimimått som i dag finns för kräftor är visserligen motiverat av biologiska skäl, men med hän- syn till att kräftori princip endast finns i enskilda vatten kan man förutsätta att fiskerättsägama själva ansvarar för att kräftorna skyddas på ett biologiskt och ekonomiskt riktigt sätt. Inte heller för ostron finns skäl att behålla rninimimåt- tet

• Sida 40
•  Original

Föri princip allt fiske behövs vissa regler om fiskemetoder och fiskered- skap.

De fiskemetoder som i dag är förbjudna bör även i framtiden vara förbjud- na. Detsamma gäller även de redskapstyper som förbjuds i fiskeriförordning- en. Ett av skälen till att förbjuda vissa fiskemetoder och vissa redskap är att metoderna och redskapen inte anses godtagbara från djurskyddssynpunkt. Det är t.ex. anledningen till att fisk inte får spetsas. Genom ett undantag från förbudet att använda redskap som kan spetsa fisk tillåts för närvarande fiske efter ål med ålsax, vars tänder är högst sex millimeter. Förbudet bör emeller- tid göras heltäckande och undantaget bör följaktligen slopas. Någon anled- ning att i övrigt ändra på de bestämmelser som i dag finns i fiskeriförordning- en om förbjudna fiskemetoder och förbj udna redskap föreligger inte.

Vad beträffar redskapsbestämmelser i övrigt kan, som nämnts, frednings- områdena för lax och öring kräva sådana föreskrifter med avseende på det fiske som undantas från fredningen. Om man bortser från föreskrifter som följer av internationella åtaganden kan man följaktligen peka på tre grupper av bestämmelser om redskap. Dels föreskrifter för fiske inom fredningsområde- na, dels vissa generella föreskrifter om redskapsanvändningen vid i princip allt fiske och dels de särskilda förbuden mot drivlinor och drivgarn. Det bör i varje fall gälla som ett mål att begränsa redskapsregleringen till dessa tre grup- per. Av betydelse i sammanhanget är den nya redskapsreglering som följer av mitt förslag i det följande om en fördelning mellan det yrkesmässiga fisket och fritidsfisket.

Jag har nu bara redovisat behovet av nationella fiskevårdsföreskrifter. Som framgår av en redogörelse i promemorian har Sverige ingått ett stort antal internationella överenskommelser som förutsätter fiskevårdsföreskrifter för havs- och kustfisket och för vissa gränsvatten. Det är också här fråga om föreskrifter om fredningsrider, fredningsområden, redskapsanvändning, fis- kemetoder och minimimått. En mera betydande regelminskning och regelför- enkling med avseende på dessa föreskrifter kan åstadkommas först efter över- enskommelse med andra stater. Jag vill understryka vikten av att frågan om färre och enklare regler uppmärksammas mer än vad som hittills varit fallet i sådana förhandlingssammanhan g.

Den redovisning av regelbehovet som jag nu lämnat leder fram till att ett bemyndigande i en ny fiskelag bör avse föreskrifter för fiskevården som förbjuder eller begränsar a) användningen av fiskemetoder och fiskeredskap, b) fiske inom vissa områden, efter vissa fiskearter eller för vissa ändamål, c) fångst, ilandföring, införsel till landet och saluhållande av fisk som inte har viss minsta storlek eller som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap.

Bemyndigandet för fiskevårdsföreskrifter bör också omfatta föreskrifter för att motverka spridningen av kräftpest eller andra fisksjukdomar.

Eftersom det är av stor betydelse både för regelverkets omfattning och till- gänglighet vill jag också redovisa min uppfattning i frågan om vilken eller vil- ka myndigheter som skall ha ansvaret för regelgivningen. Som jag redan har

Prop. 1992/932232

• Sida 41
•  Original

berört har den nuvarande ansvarsuppdelningen i hög grad bidragit till mångfal- den av regler svåra att överskåda. Jag delar därför den uppfattning som redo- visas i promemorian att föreskriftsansvaret bör åvila regeringen och Fiskeri- verket. Jag utgår då också från den uppgift som finns i promemorian att det är möjligt för Fiskeriverket att koncentrera föreskrifterna för fiskevården till tre geografiskt avgränsade författningar.

Ansvaret för normgivningen bör enligt min mening fördelas på följande sätt.

Det bör ankomma på regeringen att i en fiskeförordning meddela ett fåtal föri princip allt fiske grundläggande bestämmelser om fiskeredskap och fiske- metoder.

Med stöd av lagbemyndigandet ges Fiskeriverket i fiskeförordningen befo genhet att meddela föreskrifter för fiskevården med avseende på fisket i havet och längs kusterna, inbegripet lax- och öringförande vattendrag upp till första definitiva vandringshindret. samt fisketi Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mäla- ren och Storsjön i Jämtland med dess tillflöden upp till första definitiva vand- ringshindret. Bemyndigandet för Fiskeriverket utformas så att det ger möjlig- het till föreskrifter om fredningsområden, fredningstider, minimimått, red- skapsanvändning och fiskemetoder. Bemyndigandet innebär att Fiskeriverket ges ansvar också för att föreskrifter som föranleds av internationella överens- kommelser meddelas. Ansvaret i det avseendet bör gälla även föreskrifter som hittills meddelats av regeringen med undantag för fisket inom Tome älvs tiskeornråde. Följaktligen bör bestämmelserna i kungörelsen (1933z282) med vissa bestämmelser rörande fiskeförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen och förordningen (1985:711) med vissa bestämmelser om torskfisket i Östersjön nordost om Bornholm ersättas av föreskrifter med- delade av Fiskeriverket.

Länssryrelserna ges i fortsättningen inte någon befogenhet att meddela före- skrifter för iiskevården. I andra avseenden kommer länsstyrelserna liksom hit- tills att ha ett betydande ansvar för fiskevården och fiskefrågor i övrigt. Så t.ex. bör tillstånds- och dispensärenden enligt min mening i allmänhet hand- läggas på regional nivå. Ansvaret för vissa förvaltningsbeslut bör därför föras över från Fiskeriverket till länsstyrelserna.

Det kan givetvis inte helt uteslutas att det i framtiden uppstår ett behov av att i undantagsfall meddela fiskevårdsföreskrifter också för något annat in- landsvatten än de stora sjöarna. "Om fiskerättsägarnas egna insatser och lag- stiftningens övriga regler mot förmodan skulle visa sig otillräckliga, ger det föreslagna lagbemyndigandet som avser fiskevårdsföreskrifter utrymme för en sådan reglering. Vad som i så fall skulle kunna komma i fråga är att låta Fiskeriverket meddela sådana föreskrifter för ett visst vatten med särskilt skyddsvärda stammar eller arter.

Den valda ordningen förutsätts innebära en regelreforrnering i flera olika avseenden. Genom att länsstyrelsens nonngivning upphör kommer fiske- vårdsföreskrifter i fortsättningen att meddelas bara på två nivåer i stället för som hittills på tre. Föreskrifter om fredningsområden och fredningstider kom-

• Sida 42
•  Original

mer bara att finnas för havs- och kustfisket och fisket i de stora sjöarna inklu- sive dessa vattens tillflöden upp till första definitiva vandringshindret. Det för- utsätts att Fiskeriverket i sitt författningsarbete prövar varje möjlighet till regel- förenkling och regelminskning i enlighet med vad som anförts i föregående avsnitt.

Regelomläggningen förväntas innebära en radikal minskning av antalet fis- keförfattningar. Avsikten är att nuvarande länsfiskestadgor och kungörelser meddelade av Fiskeriverket skall ersättas av tre författningar meddelade av Fiskeriverket: en författning avseende Östersjön och Öresund, en avseende Kattegatt och Skagerrak och en avseende Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälma- ren och Storsjön i Jämtland.

Mitt förslag: Med stöd av lagens bemyndigande rörande fiskevården

meddelas föreskrifter om skydd för kräftan och om kräftpest i de nya liskeförfattningarna.

Promemorians förslag: Bestämmelserna i den nuvarande kräftpestför- ordningen förenklas och inarbetas i en ny fiskeförordning.

Remissinstanserna: Förslaget till detaljutformning av bestämmelserna har mött stark kritik.

Skälen för mitt förslag: År 1907 kom kräftpesten, som är en svamp- sjukdom, till Sverige genom importerade kräftor. Sjukdomen spreds snabbt och härjade i många av landets bästa kräftvatten. Då som nu är det enda sättet att förebygga kräftpestens spridning att förhindra kontakt mellan sjuka och friska bestånd. Redan på 1910-talet meddelades föreskrifter om olika åtgärder i detta syfte. Bestämmelsema innefattade bl.a. fångstförbud, transportförbud och kokningstvång.

År 1975 tillkom den nu gällande kräftpestförordningen (1975:184). Be- stämmelserna i förordningen innebär i stort att det är Fiskeriverket som har det huvudsakliga ansvaret för bekämpningen av lqäftpesten och att verket har möjlighet att meddela förbud mot kräftfångst inom visst område för att hindra spridning eller trygga kräftbestånd. Om det behövs kan Fiskeriverket inom visst område meddela förbud mot t.ex försäljning och transport av okokta kräftor. Fiskeriverket kan också utfärda bestämmelser om att redskap som an- vänts vid kräftfiske inte får användas vid fiske i annat vatten utan föregående desinfektering. Vidare kan bestämmelser utfärdas om att levande kräftor inte får förvaras i annat vatten än där de fångats. Detsamma gäller för döda, okok- ta kräftor eller delar därav. Emballage vari kräftor från ett vatten förvaras får inte rengöras eller kastas i annat vatten. Dessutom skall Fiskeriverket varje år före kräftfiskets början undersöka om det behövs förbud mot kräftfångst in- om visst område för att hindra spridningen av kräftpest eller om det annars in-

Prop. 1992/93z232

• Sida 43
•  Original

om ett visst område behövs något förbud för att hindra spridningen. Den som Prop. 1992/93 :232 bryter mot meddelade förbud kan ådömas böter. Det finns också möjlighet att förverka fiskeredskap och fångst i enlighet med föreskrifter i fiskerättslagen.

Möjligheterna att återfå flodkräftbestånd i pestdrabbade vatten är mycket små. Vid ett pestutbrott undgår normalt ett litet antal kräftor att drabbas. Des- sa kan ibland ge upphov till nya bestånd. Så snart tätheten i bestånden ökar slår pesten till igen och något varaktigt frske uppkommer i regel inte. Det finns flera exempel på att återintroduktion skett 3—4 gånger med återkomman- de pestutbrott.

Enda sättet att få tillbaka ett normalt flodkräftbestånd är att utrota återstå- ende ld'äftor i en sjö med till— och avlopp. Då först försvinner all smitta. Detta är ogenornförbart i praktiken utom i små källsjöar och i starkt försurade områ- den där kräftan slagits ut av den anledningen.

Flodkräftans immunförsvar saknar motståndslq'aft mot pesten som orsakas av en parasitisk svamp, Aphanomyces astaci. Svampens sporer tränger ige- nom skalet och växer in i kräftans vävnader med död som följd. Signalkräf- tans immunförsvar kan under normala förhållanden förhindra att svampspo- rerna växer in i vävnaderna. Däremot kan en infekterad signalkräfta som blir utsatt för stora påfrestningar duka under. Pesten sprids med hela eller delar av sjuka kräftor. Svampsporema kan överleva omkring ett dygn i vatten.

Det finns ytterligare en svampparasit, Psorosperrnium haeckeli, som också är ett allvarligt hot mot kräftbestånden. Det är oklart hur den sprids och förök- ar sig. I Sverige är den känd sedan 1960-talet. Sjukdomen ökar bland flod- kräftoma.

Signalkräftor har inplanterats i över 1 000 svenska vatten. I de flesta fall med goda eller lovande resultat. Intresset för kräftodling är i dag mycket stort både för odling av flodkräfta och si gnallcräfta. Fiskeriverket har lämnat till- stånd till ca 400 odlingar varav ungefär 100 gäller för flodkräfta. För att skyd- da flodkräftan får signalkräfta inte sättas ut i vatten där det finns flodkräfta el- ler dit kräftpesten ännu inte nått. Tillstånd att sätta ut signalkräfta ges därför in- te i Norrland, Gotland och Öland.

Idag handhar Fiskeriverket beståndsvården av flodkräfta. Det är en myck- et viktig uppgift för verket att bevara och utveckla den svenska flodkräftan. Ett led i detta är en effektiv bekämpning av kräftpest.

Det finns ingen anledning att tro att någon medvetet sprider kräftpest, sär- skilt inte med tanke på det ekonomiska värde som kräftor har i dag. Inforrna- tion och kunskap om hur kräftpest sprids måste därför vara ett viktigt inslag för en effektiv bekämpning. Fiskevattenägarna måste också vara beredda att ta ett större ansvar för beståndsvården eftersom de erhåller det ekonomiska ut- bytet av kräftan.

Med hänsyn till lcräftpestens utbredning är motiven för att behålla den nuva— rande ordningen med föreskrifter och beslut begränsade till att gälla vissa om- råden, inte särskilt starka. I promemorian har förutsatts att regleringen skulle kunna göras både effektivare och enklare med ständigt gällande och för hela landet enhetliga skyddsföreskrifter. Mot den bakgrunden föreslås i promemo-

• Sida 44
•  Original

rian att det skall införas bestämmelser om generellt förbud mot att använda bå- tar, redskap och andra föremål i skilda kräftvatten utan föregående desinfekte- ring och att fisk som fångats i ett vattenområde där det finns kräfta inte får an- vändas som bete i annat vatten.

Förslaget har mött stark kritik av remissinstansema. Det påpekas bl.a. att bestämmelserna skulle bli svårövervakade och dessutom svåra att följa, efter- som allmänheten saknar kunskap om vilka vatten som hyser kräftor. Fiskeri- verket föreslår att frågan löses genom att länsstyrelsen enligt föreskrifter med- delade av verket får meddela beslut för visst område om olika bekämpningsåt- gärder. Det kan gälla beslut om förbud mot fångst. om handhavande av kräf- tor, redskap och båtar och om användning av betesfisk i annat vatten än där den fångats.

Jag anser att den lösning Fiskeriverket föreslår har vissa fördelar. bl.a. blir regelverket fortfarande relativt begränsat till sin omfattning. Med hänsyn till vikten av att föreskriftema om bekämpning av kräftpest förs ut till allmän kän— nedom bör de emellertid enligt min mening finnas i en central författning. I en kommande fiskeförordnin g bör därför, med stöd av lagens bemyndigande för fiskevården, införas ett avsnitt med regler som beskriver vad som skall gälla för ett vatten som av myndighet förklarats kräftpestsmittat. Bestämmelserna bör utformas med utgångspunkt i Fiskeriverkets förslag. Uppgiften att pröva frågan om ett vatten skall förklaras smittat och därmed underkastat förordning— ens föreskrifter bör anförtros länsstyrelsen som har den nödvändiga lokalkän- nedomen.

Regeringen uppdrog den 8 augusti 1991 åt Fiskeriverket att utreda möjlig- heterna att öka fiodldäftbeståndet i svenska vatten. En första rapport skall läm- nas i september 1993. Om detta arbete skulle resultera i att det finns behov av ytterligare föreskrifter för vården av flodkräftbeståndet bör det ankomma på regeringen att meddela sådana föreskrifter.

Mitt förslag: I lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den

myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om den hän- syn som vid fiske skall tas till naturvårdens intressen. Föreskrifterna får inte vara så ingripande att fisket avsevärt försvåras.

Promemorians förslag: Innehåller inte något sådant förslag. Remissinstanserna: Naturvårdsverket har framfört önskemål om en be- stämmelse om naturvårdshänsyn.

Skälen för mitt förslag: I skogsvårdslagen (1979z429), lagen (1979: 425) om skötsel av jordbruksmark och rennäringslagen (1971 :437) finns be- stämmelser om naturvårdshänsyn. I de nämnda lagarna ges regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om

Prop. 1992/93z'232

• Sida 45
•  Original

den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid utövande av resp. näring. Bemyndigandena medför inte befogenhet att meddela föreskrifter som är så ingripande att pågående markanvändning avse— värt försvåras. Det finns skäl att överväga om fiskelagstiftningen bör utfor- mas på samma sätt.

Vid vissa typer av fiske, exempelvis vid bomtrålning, finns risk för att känsliga vattenområden skadas i sådana avseenden som inte direkt har med fiskevården att göra. För ett skydd av känsliga och för reproduktionen bety- delsefulla och intressanta områden är det av värde att kunna meddela föreskrif- ter som hindrar fortsatt förstörelse av vattnen.

Ett bemyndigande för föreskrifter om naturvårdshänsyn är inte avsett att ut— nyttjas i vidare mån än att ett rationellt fiske, om än i anpassad form, kan ut- övas i normal omfattning på platsen. Om det finns skäl att i beståndsbevaran- de syfte allmänt inskränka fisket på en plats bör detta istället ske med stöd av föreskrifter för fiskevården eller med stöd av naturvårdslagen (1964:822).

Jag anser att det i den nya lagen skall införas ett bemyndigande som ger stöd för behövliga föreskrifter om den naturvårdshänsyn som skall tas vid ut- övande av fiske.

Mitt förslag: I lagen införs hänsynsregler som skall gälla vid fiske

och mellan fiskande inbördes. Vidare införs en bestämmelse om förbud mot fiske med rörliga redskap inom en skyddszon runt fasta redskap och vattenbruksanläggningar.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag med den skill- naden att förbudet inom en skyddszon föreslås gälla fiske med krokredskap.

Remissinstanserna: Fiskeriverket anser att bemyndigandet rörande fis- kevården bör kompletteras så att det även omfattar fiskets bedrivande. I annat fall uppkommer enligt verket svårigheter vid fiskets utövande och motsätt— ningar mellan de fiskande som inte kan lösas genom hänsynsregler i lagen. I övrigt framförs synpunkter angående behovet av föreskrifter om kvarlämnan— de av redskap och om det yrkesmässiga fiskets företrädesrätt. Beträffande skyddszonen är remissinstansema i huvudsak positiva till att zonen skall om- fatta även vattenbruksanläggningar. Ett allmänt önskemål är dock att bestäm- melsen skall avse fiske med alla rörliga redskap. Fiskeriverket anser att en- dast anläggningar av viss minsta storlek bör skyddas.

Skälen för mitt förslag: Nuvarande fiskerättslag reglerar förhållandet mellan fiskande inbördes. Flera av bestämmelserna härrör från fiskeristadgan från år 1900. De flyttades över till den nya fiskeristadgan år 1954. I samband med att 1974 års regeringsform tillkom överfördes bestämmelserna med i prin- cip oförändrat innehåll till fiskerättslagen eftersom de ansågs ha delvis civil—

Prop. 1992/93z232

• Sida 46
•  Original

rättslig karaktär. Samma år infördes det generella märkningstvånget av red- Prop. 1992/931232 skap.

Enligt en allmän regel i lagen skall den som först kommit till platsen ges företräde när flera vill fiska samtidigt i samma vatten. Den som satt ut fiske- redskap får inte i onödan hindras i sitt fiske. Det är förbjudet att onödigt uppe— hålla fiskeplats eller att efter avslutat fiske i vattnet lämna kvar redskap eller andra föremål som kan hindra efterföljande fiske. Dessutom finns bestämmel- ser om hur redskapen skall vara märkta. År 1973 infördes ett generellt märk- ningstvång för utestående redskap. Avsikten var att göra en bättre övervak- ning möjlig. Bestämmelserna om märkning av redskap med fartygs distrikts- beteckning infördes år 1976 med anledning av nya bestämmelser för regi- strering av fiskefartyg. Föreskrifter som avviker från de bestämmelser jag nu har redovisat kan meddelas både med stöd av fiskerättslagen och naturvårds- lagen.

Varje fiskande skall försöka undvika att hans fiskeredskap kommer så nära fiskeredskap som annan fiskande tidigare satt ut eller börjat sätta ut att fara uppstår för att de skall snärjas ihop. I lagen ges även regler om hur man skall lösa den situation som uppstår när olika fiskandes fiskeredskap snärjts ihop.

Enligt en bestämmelse får den som fiskar med krokredskap inte använda dem närmare än 100 meter från större fasta redskap eller stängvad. För att åt- njuta detta skydd skall det fasta redskapet eller stängvaden vara utmärkt på visst sätt. Förbudet infördes år 1973 och har sin grund i att sådana bestämmel- ser tidigare införts i flera länsstadgor. I lagstiftningsärendet ansåg man att bris- ten på enhetlighet, liksom skyddsområdenas varierande storlek, skapade osä- kerhet, särskilt bland fritidsfiskare som ofta fiskade i olika delar av landet.

De redovisade bestämmelserna framstår i dag som i viss mån otidsenliga. Fortfarande finns det behov av vissa allmänna bestämmelser som reglerar för— hållandet mellan fiskande inbördes. Regleringen behöver emellertid enligt min mening inte vara så detaljrik och omfattande. Att fiskande måste ta hänsyn till varandra är naturligtvis självklart, liksom vari denna hänsyn bör bestå. Att fiskande måste ha ett skydd för sina redskap är också tämligen självklart. En— ligt min mening bör det i lagen finnas en allmän hänsynsregel som talar om att den som fiskar skall visa hänsyn till andra fiskande och inte hindra dem i onö- dan.

Vidare anser jag att det bör finnas en bestämmelse om vem som har före- träde till en fiskeplats. Regeln att en fiskande inte får lämna kvar redskap och andra föremål i onödan bör också finnas i den nya lagen.

Av skäl som jag närmare kommer att utveckla i det följande bör man däre— mot kunna undvara de nuvarande reglerna om hur det skall förfaras när fiske- redskap snärjts ihop.

Skäl saknas att i det här sammanhanget införa regler om redskap som läm- nas ovittjade. Inte heller kan det anses nödvändigt med särskilda skyddsregler för yrkesfisket.

Hänsynsreglema bör gälla alla svenska fiskare även om fisket sker utanför Sveriges ekonomiska zon.

• Sida 47
•  Original

Nu gällande bestämmelse som innebär förbud mot krokfiske inom ett skyddsområde runt vissa fiskeredskap bör utvidgas till att gälla även vatten- bruksanläggningar. Så som flera remissinstanser anfört är det dessutom lämpligt att bestämmelsen får avse även andra rörliga redskap än krokred— skap. I fråga om vattenbruksanläggningarna bör enligt Fiskeriverket skyddet endast gälla anläggningar av en viss minsta storlek. Som motiv anför verket att det i annat fall finns risk för att små anläggningar sätts ut i det enda syftet att hindra fiske. Med hänsyn till att den verksamhet som det kan bli fråga om i en vattenbruksanläggning normalt är tillståndspliktig finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl för att undanta de mindre anläggningarna från skydd.

2.4. Fiskresursemas fördelning

Grunden för allmänhetens rätt att fiska på allmänt vatten finns i 2 & fiskerätts- lagen. Bestämmelsen härrör från 1766 års fiskeristadga enligt vilken varje ri- kets undersåte skulle äga frihet att idka och sig till fördel använda fisket i öpp- na havet. Allmänhetens rätt att fiska i enskilt vatten har redovisats i det föregå- ende. Därav framgår det att den s.k. frifiskerätten har utvecklats olika längs våra kuster. Av motiven till fiskerättslagen framgår att syftet med fritiskebe- stämmelserna längs Norrlandskusten i första hand var att tillgodose yrkes- fisket. För Mälaren däremot anförde föredragande departementschefen (prop.1950:60 s. 49) att han för egen del fann starka skäl tala för att befolk- ningen i städer och andra samhällen kring denna sjö borde ha tillgång till åt- minstone något vatten där rekreationsfiske fritt kunde utövas. Detta synsätt var till indirekt fördel också för yrkesfiskarna genom att konkurrensen om fiskearrendena minskade.

Begränsningari de angivna rättigheterna kan göras med stöd av det bemyn- digande i fiskerättslagen som ger regeringen eller den myndighet som rege- ringen bestämmer befogenhet att meddela föreskrifter om fiskets vård och be- drivande. Däremot är det i princip inte möjligt att ge företräde åt någon viss ka- tegori fiskande. Av fiskerättslagens förarbeten framgår emellertid att vid en konflikt mellan olika kategorier av fiskande skall yrkesfiskets skäliga krav till- godoses i första hand.

Någon möjlighet att med stöd av gällande regler prioritera en viss grupp av fiskande finns inte heller om konkurrensen avser utrymmet på fiskeplatsen. Fiske skall utövas efter den ordning i vilken de fiskande kommit till fiskeplat— sen, om alla inte kan fiska samtidigt. Så länge en fiskande använder de red- skap han har satt ut får han inte hindras i sitt fiske.

Från huvudprincipen i lagstiftningen att någon fördelning av fisket inte skall ske finns några undantag.

Enligt fiskerättslagen krävs tillstånd för att få sätta ut ett fast redskap i all- mänt vatten. Enligt fiskeriförordningen gäller att tillstånd att sätta ut fasta red—

• Sida 48
•  Original

skap för fångst av lax, öring och ål endast får beviljas fiskare för vilkas för— sörjning fisket är av väsentlig betydelse. Fiskare för vilkas försörjning fisket är av väsentlig betydelse skall också ges företräde till fiske med fasta redskap efter annan fisk.

Vidare gäller enligt fiskeriförordningen att trålfiske får bedrivas endast av den som är yrkesfiskare eller annan för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Skälen härtill är att trålfiske är en av de mest effektiva fiskemeto- dema och dessutom en metod som kräver stort utrymme och därmed bara ger plats för ett begränsat antal fiskande.

Enligt fiskeriförordningen får länsstyrelsen meddela föreskrifter om fiskets vård och bedrivande för länet. Detta har bl.a. inneburit att länsstyrelserna med- delat sådana föreskrifter för de stora sjöarna. I dessa föreskrifter finns red- skapsbegränsningar som innebär att det inte är tillåtet att använda mer än 100—180 meter nät per person. För yrkesfiskare eller annan för vars försörj- ning fisket är av väsentlig betydelse meddelar länsstyrelsen särskilda undan- tag från dessa bestämmelser.

Den fördelning som på detta sätt görs av fiskeresurserna i de stora sjöarna måste ses i belysning av att man regionalt velat gynna dem som är beroende av fisket för sin försörjning. Utan detta fördelningssystem hade antalet insjö- fiskare varit betydligt färre än i dag. Det är inte heller uteslutet att också fiske- möjlighetema för allmänheten hade varit reducerade. Fördelningssystemet har därför inneburit att fiskeresurserna tillvaratagits på ett för samhället bra sätt. Systemet har således inneburit en fördel för yrkesfisket och även för fritidsfis- ket i stort.

Den 1 juli 1986 infördes i Danmark vissa begränsningar för fritidsfiskare. Be- stämmelserna har införts av konkurrensskäl.

För att överhuvudtaget få bedriva fritidsfiske måste var och en som vill fiska betala en årlig avgift. År 1990 var denna avgift 250 danska lconor. Ge- nom avgiften finansieras bl.a. smoltutsättningar. Inbetalningsavin innehåller ett nummer som skall användas vid märkning av fiskeredskap. Märkningen måste också innehålla namn och adress. Därutöver måste den SOm vill bedriva fritidsfiske vara bosatt i landet och vara över tolv år gammal. Åldersgränsen har införts av säkerhetsskäl.

Vad som traditionellt räknas som redskap för fritidsfiskare omfattas inte av bestämmelserna om redskapsbegränsning. Däremot har en begränsning in- förts i fråga om sådana redskap som även används av yrkesfiskare. Begräns- ningarna gäller inte för ålderspensionärer. De redskap som är föremål för be- gränsning är kroklinor, nät, ryssjor och burar. För dessa redskap gäller att inte fler än sex stycken får användas samtidigt av en och samma fiskare. Kroklinor får dessutom inte vara försedda med fler krokar än 100 stycken. Bestämmelsen är så utformad att det positivt anges vad som är tillåtet i fråga om typ av redskap och antal redskap.

Prop. 1992/93: 2

.., _)

• Sida 49
•  Original

Mitt förslag: I lagen införs ett bemyndigande för regeringen att med-

dela föreskrifter för fisket i allmänt vatten och frifiskevatten som begrän- sar redskapsanvändningen för andra fiskande än sådana som bedriver yrkesmässigt fiske. Föreskriftema skall inte gälla för den som innehar fisket med äganderätt eller har rätt till fiske på grund av nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en.

Avsikten är att med stöd av bemyndigandet begränsa fritidsfiskets användning av mera fångstintensiva redskap till ett visst högsta antal redskap för varje fiskande.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna är i allmänhet positiva till någon form av begräns- ning när det gäller fritidsfiskamas redskapsanvändning. Åtskilliga och vari- erande synpunkter framförs dock beträffande detaljregleringen i det avseen— det.

Skälen för mitt förslag: Som framgår av den redogörelse som finns i promemorian har frågan om en fördelning av fiskresursema till förmån för yr— kesfisket gjorts till föremål för ett flertal utredningar. Bakgrunden till dessa ut- redningar är den konkurrens om fisktillgångarna som funnits sedan länge. Någon egentlig fördelning har emellertid inte genomförts. Jag undantar då den redskapsbegränsning som tillämpas i de stora sjöarna.

Riksdagen har nu begärt att regeringen skall lägga fram ett förslag om be- gränsningar av husbehovs- och fritidsfiskares redskapsinsatser vid fiske med mängdfångande redskap på frifiskevatten och allmänt vatten (bet. 1991/92: JOU20, rslcr. 1991/922304). Det hänvisas bl.a. till att yrkesfisket utsätts för kvotering medan det olicensierade fisket kan expandera. Det bör inte längre vara tillåtet att använda fiskeredskap i en omfattning som uppenbart överstiger vad som behövs för vanligt fritids- och husbehovsfiske.

Det förslag jag nu lägger fram om en fördelning av fisktillgångarna mellan olika kategorier fiskande grundar sig på promemorieförslaget som i huvudsak mottagits väl av remissinstansema. Den fördelning av fiskreSursema som jag förordar syftar till att stärka det fiske som bedrivs av dem som för sin försörj- ning är beroende av fisket. Till den gruppen hör emellertid inte bara personer som får sin huvudsakliga inkomst från fisket. Många bedriver fisket som binä- ring till annan verksamhet. Det äri hög grad angeläget att också sådana fiska— re har möjlighet att bedriva ett lönsamt fiske. Ett av fiskepolitikens mål är att värna om binäringsfisket. Ett fördelningssystem måste emellertid utformas också med beaktande av andra mål för fiskepolitiken. Dit hör att säkerställa all- mänhetens tillgång till fiskemöjligheter för att därigenom tillvarata det stora rekreationsvärde som fisket har.

• Sida 50
•  Original

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör vid fördelning av fisket en gräns- dragning göras mellan yrkesmässigt frske och fritidsfiske. Det yrkesmässiga fisket bör inbegripa både det på heltid bedrivna yrkesfisket och binäringsfis- ket. Avgörande bör vara om någon del av fångsten säljs. Det s.k. husbehovs- frsket bör betraktas som fritidsfiske om det bedrivs enbart i syfte att den fis- kande själv och hans familj skall konsumera fångsten. Om det däremot be- drivs för att sälja fångsten är det ett yrkesmässigt fiske. En fördelning genom redskapsbegränsning bör vidare utformas så att det sedvanliga fritidsfiskets behov tillgodoses också i fortsättningen.

Promemorians förslag innebär att fritidsfiskare vid fiske i frivatten och all- mänt vatten bara skall få använda handredskap och därutöver vissa andra red- skap till ett begränsat antal. Utöver handredskap skall vid fisket få användas mindre än 180 meter nät eller garn, krokredskap med mindre än 100 krokar, högst sex ryssjor och högst sex burar. Högst sex redskap skall få samman- kopplas vid fisket.

Remissinstansema är i huvudsak positiva till en redskapsbegränsning för fritidsfiskarna. Ett motstånd mot en sådan begränsning kommer dock till ut- tryck i yttranden från enskilda kustbor och lokala intresseföreningar. Flertalet luitiska synpunkter på förslaget gäller emellertid enskildheter i utformningen. 1 övrigt framhålls i vissa remissvar svårigheterna att övervaka efterlevnaden av begränsningsreglema. Det ifrågasätts också om samma regler bör gälla för hela landet, om en begränsning kan förenas med kustbomas behov av flera inkomstkällor och om rekryteringen till yrkesfisket kan komma att hämmas.

Synpunkter från vissa remissinstanser ger mig anledning att klargöra att det förslag jag ställer mig bakom innebär att fritidsfiskare skall få använda handredskap utan någon begränsning till viss fiskemetod. Av fördelningsreg- lema som sådana skall alltså inte följa något förbud mot att exempelvis fiska med tillätnpning av en metod som kräver att båt används. En annan sak är att förbud mot trollingfiske och liknande fortfarande kommer att gälla för den som fiskar enbart med stöd av frifiskebestämmelsema för ostkusten och de stora sjöarna.

I anledning av rernissynpunktema vill jag peka på att skärgårds- och kust— bor ofta har behov av att bedriva flera olika verksamheter för att skaffa sig en skälig försörjning. Härvid spelar fisket en stor roll. Det är under sådana för- hållanden inte anmärkningsvärt att förslag till begränsningar av det fria fisket får många av dessa skärgårdsbor att reagera negativt. I detta sammanhang bör dock också beaktas att en fiskande landsbygds- och skärgårdst för vilken fisket är av väsentlig betydelse för försörjningen, kan ansöka om yrkesfiske- licens. Jag återkommeri det följande till att det för sådan licens inte med nöd- vändighet skall krävas att fisket är den enda inkomstkällan, bara att denna skall vara väsentlig för försörjningen.

När det gäller den av vissa remissinstanser väckta frågan om bestämmelser- na skall vara desamma i hela landet kan först konstateras att avsikten är att re- geringen med stöd av ett bemyndigande i lagen skall meddela de begränsning- ar som är påkallade ur fördelningssynpunkt. Eventuella behov av att begränsa

Prop. 1992/93z232

• Sida 51
•  Original

redskapsmängden med hänsyn till direkta fiskevårdsskäl skall däremot tillgo- doses med föreskrifter som stödjer sig på andra bemyndiganden i lagen. Jag har förordat att det skall ankomma på Fiskeriverket att meddela sådana före- skrifter.

Det har från olika håll invänts att fritidsfisket inte inkräktar på yrkesfiskets möjligheter till utkomst i alla delar av landet och att det därför skulle vara möj- ligt att tillåta användning av mer redskap på vissa platser. En sådan ordning skulle dock föra med sig alla de olägenheter som följer av omfattande och där- med svårtillgängliga regler. Jag kan inte heller finna att en sådan differentie- ring skulle innebära några fördelar. Allt talar därför för att en enhetlig begräns- ning genomförs.

Promemorians förslag till begränsningar har hämtat intryck från de danska bestämmelserna för fritidsfisket. Förslaget och de danska bestämmelserna är dock inte identiska. Det är inte heller självklart att det finns anledning att be- stämma nivån här i landet efter vad som passar i ett annat land. Yrkesfiskama och även några myndigheter har uttalat sig för att redskapsmängden i vissa av- seenden bör vara större än den i promemorian föreslagna. Å andra sidan före- slås från olika håll en mera skärpt begränsning med hänvisning till fiskevårds- skäl. Som jag redan har understrukit är avsikten inte att genom en fördelnings- bestämmelse av ifrågavarande slag tillgodose fiskevården. Enligt min mening finns det inte Skäl för någon mera långtgående begränsning än den som före- slagits i promemorian.

Under remissbehandlingen har det inte heller framförts några bärande skäl för atti någon mera betydande grad frångå promemorieförslaget till redskaps- begränsning. Idet stora hela bör det föreslagna antalet redskap vara tillräck- liga för att tillgodose en fritidsfiskares anspråk på skäliga fångster för det eg- na hushållets konsumtion.

Jag anser följaktligen att en fördelning av fiskresursema bör ske i huvud- sak enligt de principer som redovisas i promemorian. Förslaget rymmer dock vissa oklarheter och i fråga om vissa detaljer har jag en annan uppfattning. Även om det förutsätts att regeringen, med stöd av ett bemyndigande i lagen, skall meddela detaljbestämmelsema rörande redskapsanvändningen vill jag som information redogöra för hur bestämmelserna enligt min mening bör ut- formas.

Jag anser att den tillåtna användningen av kroklinor, i likhet med de dans- ka reglerna, bör avse högst sex linor utrustade med högst 100 krokar per lina. Jag är däremot inte benägen att överge meterbegränsningen för nät till förmån för den av danskarna använda och av vissa fiskare föreslagna begränsningen till vissa typer av garn. Det bör således vara tillåtet att använda högst 180 me- ter nät eller garn. Enligt min mening är det också tillräckligt för en fritidsfis- kare att få använda högst sex ryssjor. Med burar avses även tinor och mjärdar och liknande redskap. Det föreslagna antalet burar har för många framstått som väl litet för hummerfiske. Detta fiske kan dock utgöra en inkomstbring— ande verksamhet för det småskaliga yrkesfisket. Det finns därför särskilda skäl att vara restriktiv i fråga om fritidsfiskamas tillgång till redskap för så-

Prop. 1992/93z232

• Sida 52
•  Original

dant fiske. Enligt min mening bör emellertid fritidsfiskare kunna tillåtas att använda upp till fjorton hummertinor utan att yrkesfiskets villkor försämras kännbart. Vid annat fiske bör däremot antalet vara begränsat till högst sex stycken burar.

Bestämmelserna bör även innebära en begränsning av det antal redskap som en fiskare sammanlagt får använda vid ett och samma tillfälle. Denna antalsbegränsning bör inte omfatta handredskap. Hummertinorna — högst fjorton — bör också lämnas utanför. När det gäller andra burar och nät eller garn, linor och ryssjor, bör det sammanlagda antalet sådana redskap inte få överstiga sex.

Som jag nyss nämnt innebär mitt förslag att regeringen i fiskelägen bemyn- digas föreskriva sådana redskapsbegränsningar som jag nu har redovisat.

Den som har fiskerätt på enskilt vatten anses alltid bedriva sitt fiske där med stöd av den enskilda fiskerätten. Det gäller även sådant fiske på ifrågava- rande vatten som omfattas av frifiskerätt. En fiskerättsinnehavare skulle sålun— da kunna upplåta det fiske som redan är fritt för envar till en fritidsfiskare med det enda syftet att denne därigenom tillåts använda redskap utöver den mängd som föreskrivs enligt bestämmelserna om redskapsbegränsning för fritidsfiske.

Det är inte sannolikt att sådana upplåtelser skulle få någon större omfatt- ning. Man kan dock inte bortse ifrån att enbart möjligheten till en sådan han- del för många skulle te sig stötande. Ersättningen för en sådan upplåtelse skul- le inte kornrna att gälla tillgången till ett visst fiske utan enbart det förhållandet att nyttjanderättshavaren skulle bli befriad från redskapsbegränsningen. Enligt min mening bör förutsättningarna för upplåtelser av det här slaget undanröjas. Det kan lämpligen ske genom att från redskapsbegränsningen bara undanta den som äger fisket eller den som har nyttjanderätten även till annat fiske än det som är fritt för var och en.

Ett fördelningssystem av det slag som skisserats kommer inte att lösa den konkurrenssituation som uppstår när flera avser att fiska på samma plats. I den situationen gäller fortfarande att den som först kommer till platsen har fö— reträde. Förändringar i det avseendet skulle innebära en alltför kraftig begräns- ning av fritidsfiskets berättigade intressen i förhållande till yrkesfisket.

En fördelning enligt det föreslagna systemet innebär att redskapen måste särskiljas för att det skall gå att bestämma vilken kategori fiskande redskapet tillhör. Det bör därför uppdras åt Fiskeriverket att utforma ett märkningssys- tem som visar vem fiskeredskapet tillhör och om denne bedriver yrkesmässigt fiske, fiskar med stöd av enskild fiskerätt eller bedriver fritidsfiske.

Givetvis kommer ett system med redskapsbegränsningar att medföra nya uppgifter för de myndigheter som övervakar fisket. Mot bakgrund av de för- enklingari regelverket som föreslås bör dessa nya uppgifter kunna lösas med tillgängliga resurser. I vissa vatten är redskapsanvändningen av olika skäl re- dan begränsad. Det finns därför sedan tidigare erfarenhet av övervakning av liknande bestämmelser. Med det nyssnämnda systemet för märkning av utelig-

• Sida 53
•  Original

gande redskap och med det intresse andra fiskande har av att alla lojalt följer bestämmelserna förutser jag inte några särskilda övervakningsproblem. .

Mitt förslag: För rätt att bedriva yrkesfiske skall krävas yrkesfiskeli—

cens. Sådan licens skall bara beviljas den för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Vid licensprövningen skall bl.a. fisktillgången beaktas.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Vissa remissinstanser har principiella invändningar mot att rätten att utöva ett yrke görs till föremål för myndighets beslut men i övrigt möts förslaget att införa ett licenskrav inte av några erinringar. I fråga om förutsättningarna för att erhålla licens är synpunkterna mer varierade. Bl.a. påpekas att åtskilliga. framförallt kustbor med annan försörjning och pensionärer, har fisket som väsentlig biinkomst.

Skälen för mitt förslag: Rätten för svenska medborgare att bedriva yr- kesfiske är enligt gällande regler inte begränsad på annat sätt än att Fiskeriver— ket kräver innehav av yrkesfiskelicens för fiske i utländska zoner. Den licens för yrkesfiske som meddelas med stöd av förordningen om sådan licens (SFS 1987:886) är en förutsättning för att ett fiskeföretag skall komma i fråga för statligt ekonomiskt stöd i form av bl.a. prisstöd och rationaliseringsstöd. Li- censen är däremot inte någon förutsättning för rätten att utöva yrkesfiske.

För att en utländsk medborgare skall få rätt att bedriva yrkesfiske i svenska vatten krävs däremot tillstånd av regeringen eller Fiskeriverket. Tillståndskra— vet gäller inte för den som fiskar med stöd av enskild fiskerätt och inte heller för utländska medborgare som sedan minst två år är stadigvarande bosatta här i landet. Inför ett EES-avtal har tillståndskrav införts för yrkesfiske som be- drivs genom juridisk person som till hälften eller mer ägs av utländska med- borgare.

Fiskeriverket har på regeringens uppdrag i en promemoria den 1 juni 1992 belyst vissa konsekvenser på fiskets område av ett EES-avtal och också läm- nat vissa förslag till ändringar i fiskelagstiftningen.

Fiskeriverket har redovisat innebörden av ett EES-avtal vad gäller bestäm- melserna om kapitalets fria rörlighet. Av avtalet och direktiv till vilket avtalet hänvisar drar Fiskeriverket slutsatsen att en EES-medborgare som flyttar till Sverige torde vara berättigad att ta med sig sitt fiskefartyg hit och få det regi- strerat under svensk flagg. Fiskeriverket har förutsatt att det i fortsättningen inte kan krävas svenskt medborgarskap för att få inregistrera fartyget i svenskt register. Vidare förutsätter verket att det inte är förenligt med EES- avtalet att behålla det nuvarande kravet på svenskt medborgarskap för rätten att få yrkesfiska utan särskilt tillstånd. Eftersom fiskekvotema fortfarande är

• Sida 54
•  Original

nationella är det däremot möjligt att kräva svenshegistrerat fartyg för rätten att utnyttja svenska kvoter.

Fiskeriverket gör den bedömningen att det kan finnas ett intresse bland fis- kare i andra EES-länder att flytta till Sverige för att etablera sig som fiskare här. Syftet med en sådan etablering skulle vara att därigenom komma i åtnju- tande av de i förhållande till EG större fiskekvotema.

Fiskeriverket pekar på att det i flertalet EES-länder krävs ett administrativt beslut för att en person skall kunna etablera sig som yrkesfiskare. Antalet yr— kesfiskare kan därigenom balanseras möt tillgängliga fiskekvoter. Först när en sådan balans föreligger är det möjligt att uppnå en tillfredsställande lönsam- het i fisket.

Med hänsyn till ett EES-avtal och det förhållandet att det inte finns biolo- giskt eller kommersiellt utrymme för någon utökad kapacitet inom det svens— ka yrkesfisket bör enligt min mening rätten till yrkesfiske även i Sverige gö- ras beroende av ett administrativt beslut. Den enklaste lösningen är därvid att denna rätt kopplas till innehav av yrkesfiskelicens. Sådan licens bör ges efter en prövning som bl.a. avser huruvida det finns ett biologiskt utrymme för det fiske som licenssökanden skall inrikta sig på.

Den redskapsbegränsning som jag har föreslagit i det föregående innebär att bara det yrkesmässiga fisket får tillgång till yrkesfiskeredskapen i full om- fattning. Ett krav på yrkesfiskelicens som förutsättning för rätten att bedriva yrkesfiske kan därmed lagtekniskt lösas på det sättet att yrkesmässigt fiske i fiskelägen definieras som fiske som bedrivs med yrkesfiskelicens. l allmän- het bör kravet på licens gälla för såväl svenska som utländska medborgare. Bestämmelsen bör emellertid, närmast med tanke på vårt kvotutbyte med and- ra länder, utformas så att den ger utrymme även för andra former av tillstånd än licens för utländska fiskare att fiska i svenska vatten.

Som en grundläggande förutsättning för att en fiskeföretagare skall bevil— jas yrkesfiskelicens bör gälla att han är stadigvarande bosatt i landet och bedri- ver ett fiske som är av väsentlig betydelse för hans försörjning. Enligt vissa remissinstanser bör behovet av stimulans för kust- och landsbygd beaktas vid licensgivningen. Åtskilliga bedriver i dag fiske som bisyssla i jordbruket eller vid sidan av annan sysselsättning. Även för den som har fisket som binäring kan det ekonomiska tillskottet, om än litet i kronor räknat, vara av stor bety- delse för hushållsekonomin. Detta måste beaktas vid licensgivningen.

Andra former av binäringsfisket kan emellertid komma att bedömas annor- lunda. Det förekommer att människori våra kustsamhällen vid sidan av en hel- tidsanställning bedriver fiske som binäring. Normalt bör detta innebära att fis- keinkomsten inte kan anses som väsentlig för försörjningen. Med beaktande av att man måste se till en hel familjs möjligheter till försörjning i trakter med begränsade inkomstrnöjligheter och begränsad samhällsservice kan det dock i vissa fall finnas anledning att anse att även sådana extrainkomster är väsentli— ga för försörjningen.

Pensionärernas möjlighet att få licens berörs av flera remissinstanser. Da- gens licensregler utesluter ålderspensionärer. Detta undantag bör inte behållas

• Sida 55
•  Original

i ett framtida system med obligatorisk licens för yrkesmässigt fiske. Det sak- nas anledning atti fråga om fisket avvika från vad som gäller på andra områ- den. Pensionärer som uppfyller villkoret att fisket skall vara av väsentlig bety- delse för försörjningen bör därför få rätt att ansöka om och inneha yrkesfiske- licens under samma förutsättningar som övriga fiskare.

När en fråga om licens prövas första gången bör gälla att tillgången på fisk, särskilt skall beaktas. Prövningen av tillgången på fisk avser den allmän- na tillgången på fisk som lämpar sig för yrkesmässig fångst, inte tillgången på enstaka arter. En yrkesfiskare kan därmed inte heller redan genom lincen- sen garanteras att få bedriva sitt fiske med inriktning på vissa arter.

Vissa remissinstanser föreslår att licensen skall begränsas geografiskt. Det är emellertid enligt min mening inte lämpligt att använda licenstilldelningen för att styra fisket till vissa fångstplatser. Jag anser att yrkesfiskelicensen skall ha giltighet i alla svenska vatten. Det ankommer härvid på den licensbe- viljande myndigheten att, med beaktande av sökandens beskrivning av sitt fiske, pröva om detta ryms i det avsedda området och mer allmänt inom de svenska fiskevattnen. Med en licens giltig för allt fiske i alla vatten kan det förutsättas att de fiskande söker sig till tillgängliga vatten och tillgängliga fång- ster som kan ge godtagbar lönsamhet. Härigenom skapas förutsättningar för effektiv och marknadsstyrd fördelning av det tillgängliga fisket mellan de li- censierade fiskande. Eftersom licenserna inte bör begränsas geografiskt an- kommer det lämpligen på den centrala myndigheten, Fiskeriverket, att bevilja dessa.

Fiskeriverket och en del andra remissinstanser har framfört uppfattningen att en licens skall kunna återkallas på grund av ändrade förhållanden, t.ex. en ändrad tillgång på fisk. Åtskilliga fiskeföretag bedrivs med relativt stora kapi— talinsatser för den enskilde fiskaren. Den varierande tillgången på fisk är ett bekymmer för varje fiskeföretag och lönsamheten kan skifta kraftigt. Detta kan få till följd att en fiskare tidvis får ändra inriktningen på sitt fiske eller av- stå från ett alltför olönsamt fiske, för att återuppta verksamheten när till gång- en på fisk och möjligheterna att få avsättning för fångsten förbättrats. Jag är emellertid inte beredd att föreslå en ordning som skulle innebära att yrkesfiske- licensen och därmed rätten att yrkesfiska kan fråntas fiskaren vid sviktande fisktillgång. En sådan möjlighet att återkalla en licens skulle påverka fiskarens möjligheter att finansiera sin utrustning och i hög grad öka risken för kapital- förstöring. De medel som bör användas för att komma till rätta med följderna av variationerna i fisktillgången bör i stället vara kvotering och fiskevårdsfö- reskrifter.

Som jag redan nämnt bör det vara en förutsättning för licens att fisket är av väsentlig betydelse för försörjningen. Detta innebär att licensinnehavet också måste kunna ifrågasättas om företagaren inte längre i tillräcklig grad är beroen— de av denna inkomst. Av den anledningen kan det finnas skäl för en ordning som innebär att licensen omprövas, förslagsvis vart femte år, varvid prövning- en bör inslcränka sig till fiskets betydelse för fiskarens försörjning. Licensen blir härigenom personlig och inte möjlig att överlåta i samband med en försälj-

• Sida 56
•  Original

ning av t.ex. fiskeutrustningen. Det ankommeri sådana fall i stället på köpa- Prop ren att själv ansöka om ny licens, om han inte redan har en sådan.

När felaktiga uppgifter lämnats vid ansökan om licens eller vid upprepade överträdelser av fiskebestämmelsema bör det kunna komma i fråga att åter- kalla gällande licenser.

Det kan vid lagens ikraftträdande förekomma fiskare för vars försörjning fisket inte är av sådan betydelse att de uppfyller lagens förutsättningar för att erhålla yrkesfiskelicens. Vederbörande kan emellertid ha investerat stora be- lopp i utrustning förbehållen det yrkesmässiga fisket. En sådan fiskare bör ges tillfälle att under skälig tid avveckla fisket och redskapsinnehavet. Detta kan lämpligen ske genom en övergångsbestämmelse som ger fiskaren möjlig- het att erhålla en tidsbegränsad yrkesfiskelicens för det fiske fiskeutrustning- en är avsedd för.

Mitt förslag: I lagen införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om skyl— dighet för den som bedriver yrkesmässigt fiske att lämna fångstuppgif- ter.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Fiskeriverket anser att skyldigheten att lämna fångstuppgifter även bör omfatta sådant fiske med yrkesmässiga redskap som bedrivs med stöd av enskild fiskerätt. Vissa länsstyrelser anser att insjöfisket bör undantas från loggboksplikten. Länsstyrelsen i Västerbottens län framför uppfattningen att alla fångster — inte bara yrkesmäSSi ga — bör kunna omfattas av uppgiftsskyldigheten.

Skälen för mitt förslag: En förutsättning för en god fiskevård är kun- skap om fiskens levnadssätt och fiskets omfattning. För att nå sådan kunskap finns olika medel. Ett av de viktigaste medlen är statistikuppgifter om bl.a. fångster i olika områden. I flera internationella konventioner finns bestämmel- ser om statistikinsamling, bl.a. för att kunna rekommendera kvantitativa be- gränsningar av fisket. Merparten av statistikinsamlandet sker från fiskare som lämnar uppgifter i loggböcker. Dessa kontrolleras av fiskevårdande myndig- heter. Enligt Fiskeriverkets föreskrifter är omfattningen av loggboksplikten kopplad till storleken på fiskefartyget. Av loggböckema skall framgå bl.a. uppgifter om fångst och fångstplats. Hur ofta noteringar skall göras är bero- ende av var fisket utövas och storleken på fiskefartyget. Fiskeloggböckema kontrolleras regelmässigt. Därutöver finns enligt fiskerättslagen möjlighet att på ett fartyg undersöka fiskeredskap, fångst och lastutrymmen och ta del av loggböcker och handlingar av betydelse för fisket. Denna bestämmelse till-

LI.) h) lx) 3

• Sida 57
•  Original

kom som en direkt följd av konventionen om framtida multilateralt samarbete om fisket i Nordostatlanten (sö 1982: 14).

Den som fiskar i någon av de stora sjöarna lämnar inte fångstuppgifter i form av loggboksuppgifter. Länsstyrelserna kräver emellertid in likartade upp- gifter av dem som beviljas dispens från nätbegränsningsbestämmelser. I prak- tiken innebär det att samtliga yrkesfiskare i de stora sjöarna lämnar uppgifter om fångstmängd, fångstplats och redskap.

Som jag nyss framhållit är fångstuppgifter av mycket stor betydelse för fis- kevården. De insamlade uppgifterna används t. ex. för att kontrollera fån gstut- tag för kvoterade fiskslag. Även 1 övrigt används de lämnade fån gstuppgifter- na för administrativa ändamål. Uppgifterna ingår emellertid också 1 den offici- ella statistiken.

Det finns därför skäl att låta de yrkesfiskare som fiskar i de stora sjöarna även fortsättningsvis lämna fångstuppgifter. Uppgiftsinsamlandet bör i prin- cip gå till på samma sätt som för övriga yrkesfiskare och som ar föranledda av internationella överenskommelser.

Det saknas enligt min mening tillräckliga skäl att låta uppgiftsskyldigheten omfatta fiske som inte bedrivs av en licensierad fiskare.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört föreslår jag att deti fiskelagen in- förs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer att meddela föreskrifter om skyldighet för den som bedriver yrkes- mässigt fiske att lämna fångstuppgifter. Uppgiftsskyldigheten är i stor ut- sträckning bestämd genom internationella åtaganden. Det är därför knappast möjligt atti någon mera betydande omfattning minska Uppgiftsinsamlandet. Det finns emellertid ändå anledning atti sammanhanget erinra om att statsmak— ternas intentioner är att Uppgiftsskyldigheten för små och medelstora företag skall minskas.

2.5. Straffbestämmelser m.m. 2.5.1 Straff

Mitt förslag: Påföljdsbestämmelserna moderniseras och meddelas i

en och samma författning, den nya fiskelagen.

Promemorians förslag överensstämmeri huvudsak med mitt förslag. Remissinstanserna: Riksåklagaren framför vissa principiella synpunk- ter när det gäller påföljdssystemet men har också synpunkter på enskildheter i förslaget. I övrigt har remissinstansema endast berört detaljutformningen av enstaka bestämmelser.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelserna om påföljder för brott mot fiskerättslagen eller mot föreskrifter meddelade med stöd av lagen finns i 34 — 35 c 55.

Prop. 1992/932232

• Sida 58
•  Original

I 34 & finns ansvarsbestämmelser för fiske som bedrivs utan erforderligt tillstånd och för brott mot föreskrifter som meddelats med stöd av 16, 22 eller 24 &.

När det gäller anbringande av fiskeredskap eller anordning i uppenbar strid mot vad som gäller om fiskådra finns bestämmelser i 35 & första stycket. Det är det enda brott i fiskerättslagen som inte med nödvändighet behöver bestå i att någon ägnar sig åt fiske. Bestämmelserna om förhållandet mellan fiskande inbördes och de straffbestämmelser som hörde till dessa stadganden fördes över till lagen från fiskeristadgan när den nya regeringsformen trädde i kraft. Straffbestämmelsema lades till som ett andra stycke i paragrafen. I straffska- lan ingår endast böter.

I 35 a & frnns ett blankettstadgande. Enligt den bestämmelsen skall till bö- ter eller fängelse i högst sex månader kunna dömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift om fiskets vård och bedrivande som har meddelats med stöd av 33 f 5, i de fall då detta särskilt anges i en sådan före- skrift. Undantag görs för de särskilda straffbestärnmelsema för otillåtet trålfis- ke som finns i 35 c %.

I samband med tillkomsten av den nuvarande vattenlagen gjordes vissa följdändringar i fiskerättslagen. I 35 a % infördes en bestämmelse om ansvar för överträdelse av fiskeförbud som har meddelats i anledning av företag en- ligt vattenlagen eller motsvarande äldre lag. Skälet till att en sådan bestämmel- se togs in i fiskerättslagen var att därigenom korn förverkande- och beslagsbe- stämmelserna att bli direkt tillämpliga vid brott mot fiskeförbudet.

Bestämmelsemai 35 b & infördes i slutet av år 1981 i anledning av att Sve- rige anslöt sig till konventionen om internationellt fiskesamarbete i Nordostat- lanten. Myndigheter från konventionspartema gavs möjlighet att undersöka fiskeredskap, fångst och lastutrymmen samt ta del av de loggböcker och de handlingar av betydelse för fisket som förvaras ombord på ett fiskefartyg. Far— tygets befälhavare skall därvid underlätta bordnin g och i övrigt vara verksam för att underlätta kontrollens genomförande. Regeringen anger de utländska myndigheter som avses få de angivna befogenheterna. I 35 b & finns bestäm- melser om påföljd för den som försöker hindra kontroll och för befälhavare som åsidosätter skyldigheten att underlätta bordning. Påföljden är böter eller fängelse i högst sex månader.

För trålfiske som bedrivs i strid med meddelade föreskrifter eller utan till- stånd av myndighet när sådant tillstånd krävs tillämpas en särskild straffbe- stämmelse i 35 c & med normerade böter. Även fängelsestraff kan ifrågakom- ma Ett viktigt motiv för straffbestämmelsen var att göra det möjligt för svens— ka domstolar att döma till ett bötesstraff på samma höga nivå som de påföljder som tillämpas av andra länders domstolar. Med trålfiske avses fiske med såda- na nät-, not— eller vadredskap som bogseras av ett eller flera fartyg och som är fastsatta endast vid fartygen. Påföljden skall ådömas i böter som står i relation till motorstyrkan i det fiskefartyg som använts. Vid partrålnin g skall böterna bestämmas i förhållande till motorstyrkan i vart och ett av de deltagande farty— gen. Detta får anses följa av den allmänna bestämmelsen i 23 kap. 4 & brotts-

• Sida 59
•  Original

balken om medverkan till brott enligt vilken varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Om de vid partrål— ningen använda fartygen skiljer sig i fråga om motorstyrka ger straffskalan utrymme för en straffmätning som framsrår som rättvis i det enskilda fallet. Reglerna om överträdelser av fiskelagstiftningen är så konstruerade att såväl befälhavare som besättningsmän på ett fiskefartyg kan dömas till ansvar. Vid Straffmätningen skall hänsyn tas till att befälhavaren ofta har det avgörande in- flytandet över hur fisket bedrivs.

De olika ändringar som gjorts under årens lopp har resulterat i ett lappverk av straffbestämmelser. Bestämmelserna har blivit svårlästa. Hänvisningarna till olika paragrafer är svåra att följa och en förenlding är nödvändig. I den fö- reslagna fiskelagen kommer straffbestämrnelserna precis som nu att omfatta också överträdelser som inte direkt anges i lagen. Jag anser att det finns anled- ning an meri detalj försöka specificera straffvärda beteenden och handlingar i stället för att använda rena blankettstadganden. Enligt min mening bör straff- bestämmelsema samlas i lagen vilket innebär att några påföljdsbestämmelser inte kommer att finnas i den framtida förordningen.

Syftet med de nya bestämmelserna är inte att utvidga det straffbara området eller skärpa påföljderna. I den utsträckning så ändå sker är avsikten endast att skapa mer enhetliga bestämmelser i fråga om otillåtna beteenden av likartat slag.

Riksåklagaren finner en översyn av straffbestämmelsema särskilt påkallad mot bakgrund av att det föreslås att straffrättsligt ansvar inte skall ådömas om ett vitesföreläggande eller vitesförbud överträds. Enligt Riksåklagaren skulle detta kunna leda till att endast mer kvalificerade överträdelser straffbeläggs utan att fiskedisciplinen därför minskar. Mot detta kan bl.a. invändas att det endast i ett fåtal straffbelagda situationer på fiskets område kan förväntas att vitesföreläggande eller vitesförbud meddelas. Möjligheterna att meddela före- lägganden förenade med viten kan därför knappast utgöra någon grund för en minskning av straffbestämmelsema i fiskela gstiftnin gen.

Riksåklagaren framhåller också att straffansvaret inte bör utvidgas om inte ett klart behov härav har konstaterats. Från den utgångspunkten ifrågasätter Riksåklagaren förslaget att den som sätter ut eller placerar fislcredskap eller an- ordrting i strid med vad som gäller för fiskådra skall kunna dömas även om åt- gärden vidtagits av oaktsamhet. Det krävs myndighets beslut för undantag från bestämmelsen att fiskådra skall lämnas fri från redskap och annan an- ordning. Regeln om fiskådra har därför stora likheter med bestämmelsen om krav på myndighets tillstånd för fiske. När det gäller de sistnämnda bestäm- melserna straffas också oaktsamma överträdelser. Detsamma bör enligt min mening gälla i fråga om bestämmelser till skydd för fiskådra.

Fiskerättslagens bestämmelse om anmälan från målsäganden som förutsätt- ning för åtal när endast enskild fiskerätt kränkts bör enligt min mening kunna undvaras i en ny fiskelag. Att överträdelser av fiskelagstiftningen sålunda i fortsättningen läggs under allmänt åtal kan inte förväntas leda till någon nämn- värd ökning av arbetsbördan hos de rättsvårdande myndigheterna.

• Sida 60
•  Original

Sarnmanfattningsvis anser jag således att huvudlinjema i promemorians förslag kan följas vid utformningen av ansvarsbestämmelser i den nya fiske- lagen. Det finns dock anledning att avvika från promemorieförslaget i vissa detaljfrågor. Till dessa återkommer jag i det följande.

Mitt förslag: Bestämmelserna om beslag och annan särskild rättsver-

kan anpassas till övriga regelförändringar samtidigt som bestämmelser— na ges ett vidgat tillärnpningsområde. Beslag skall kunna användas för att förebygga fortsatt brottslighet och vidare kunna avse även odlad fisk.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag frånsett ut- vidgningen av tillämpningsområdet till att gälla odlad fisk.

Remissinstansema hari huvudsak inte några erinringar. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att beslag och förverkande av båt bör komma i fråga bara om förhållandena är extraordinära.

Skälen för mitt förslag: Idag får fångst förklaras förverkad under vis- sa förutsättningar. Även redskap kan förklaras förverkade om det inte är oskäligt. Detta innebär att förverkande kan användas som komplement till en brottspåföljd för att den ekonomiska sanktionen vid en överträdelse skall bli mera kännbar. Ett fiskefartyg kan dock inte förklaras förverkat som fiskered- skap. Förverkande av fångst och redskap kan ske även när fiskaren har brutit mot en föreskrift som meddelats med stöd av de bemyndiganden som finns i fiskerättslagen.

I stället för förverkande av fångsten eller redskapet kan dess värde helt el- ler delvis förverkas. Eftersom förverkande inte alltid föregås av beslag kan det ibland vara svårt att uppskatta värdet av fångsten eller redskapet. Domsto len fåri sådana fall göra en skälighetsbedömning. Förverkande kan även ske av fisk som visserligen inte fångats i svenskt vatten men som införts till Sveri- ge och som inte håller av myndigheterna föreskrivet minimimått.

Ifråga om fångst som påträffas ombord på ett fiskefartyg som använts vid fisket, får förverkande ske av hela fångsten även om endast en del av fångst- en har erhållits genom brott mot fiskebestämmelsema. Förutsättningen för det- ta är att det inte kan utredas hur stor del av fångsten som har tagits olagligt el- ler olovligt. Med fiskefartyg som använts vid fisket avses även fartyg som an- vänts för att ta hand om fångsten.

Om deti annat sammanhang, dvs. på annan plats än ombord på fartyg som använts vid fisket, i ett parti fisk påträffas fisk som fångats under otillåten tid eller inte håller föreskrivet minimimått kan hela partiet förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt.

• Sida 61
•  Original

Som en grundläggande förutsättning för beslag krävs att någon ertappas på Prop. 1992/ 93 :232 bar gärning då han bryter mot fiskerättslagen, vilket innebär att beslag skall ske i omedelbar anslutning till anträffandet. Beslag kan ske i fråga om fångst och redskap samt fiskefartyg eller annat, som kan antas ha betydelse för utred- ning om brott eller bli föremål för förverkande. Fiskefartyg och annan egen- dom som inte kan bli föremål för förverkande får tas i beslag endast om det kan antas ha betydelse för utredningen.

För att kontrollera efterlevnaden av fiskerättslagen och föreskrifter som meddelats med stöd av fiskerättslagen får undersökning ske av fisk, fiskered- skap, fisksump eller fiskefartyg. Undersökning får ske även om det inte före- ligger misstanke om lagöverträdelse. Undersökningen får sträckas så långt som behövs för att konstatera om en överträdelse har skett eller inte. Befogen- heten omfattar dock inte tillträde till låsta utrymmen utöver vad som följer av lagen (1982:395) om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Att största möjliga aktsamhet skall iakttas vid en undersökning, så att egen- dom inte i onödan skadas får anses gälla utan att detta direkt anges i lagtexten.

Befogenhetema att göra beslag och genomföra undersökning tillkommer därtill behörig kustbevakningstjänsteman, särskilt förordnad fisketillsynsman och, när en överträdelse kränker enskild fiskerätt, vederbörande fiskerättsäga- re eller hans folk. Med behörig kustbevakningstjänsteman avses sådan befatt- ningshavare som omnämns i 6 & lagen om kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning. Rättsägare eller den som handlar på hans uppdrag får ta egendom i beslag då fisket kränker den förstnämndes enskilda fiskerätt. An— mälan skall göras skyndsamt till vederbörande polis- eller åklagarmyndighet när beslag eller undersökning gjorts. En fiskerättshavare har i vissa situatio- ner möjlighet att behålla fångsten.

Den myndighet som förordnar en fisketillsynsman kan ge denne befogen- het att ta egendom i beslag och att utföra undersökningar i omedelbar anslut— ning till en gärning som påkallar beslag. Därvid skall i varje särskilt fall be- stämmas vilka befogenheter tillsynsmannen skall ha. Det ankommer på rege- ringen att meddela närmare föreskrifter om hur fisketillsynsmän skall utses och om vilka uppgifter de skall ha. Fångst som förverkas enbart på den grun- den att brott mot enskild fiskerätt begåtts tillfaller fiskerättshavaren.

Bestämmelserna i fiskerättslagen om förverkande och beslag fungerar väl och bör med i princip oförändrat sakinnehåll få sin motsvarighet i den nya la- gen. Det finns dock enligt min mening skäl att göra vissa smärre förändringar i syfte att förenkla och modernisera bestämmelserna.

Det finns dessutom behov av atti viss utsträckning utvidga förverkande— och beslagsmöjlighetema.

I jaktlagstiftningen finns en bestämmelse som gör det möjligt att förverka redskap, fortskaffningsmedel och andra hjälpmedel som använts eller med— förts vid jaktbrott, om det behövs för att förebygga brott eller om det annars finns särskilda skäl. En likartad bestämmelse rörande fiskefartyg och andra hjälpmedel bör enligt min mening införas i fiskelagen. Det är självfallet så att en bestämmelse som möjliggör förverkande av värdefull egendom bör tilläm-

• Sida 62
•  Original

pas mycket restriktivt. Avsikten är inte att när det gäller fisket awika från den Prop försiktighet som präglar tillämpningen av motsvarande bestämmelser på andra områden.

Naturvårdsverket anser att det bör finnas möjligheter att ta i beslag olagligt utplanterade eller odlade kräftor och att detta klart bör framgå av beslagsbe- stämmelserna.

Tillvaratagande av utplanterad eller odlad fisk betecknas normalt inte som fångst. Den nuvarande fiskerättslagens förverkande- och beslagsbestämmel- ser är därför inte till sitt innehåll anpassade till sådana former av verksamhet som Naturvårdsverket tar upp i sitt yttrande. För att särskilda rättsverknin gar skall kunna ifrågakomma vid brott mot bl.a. bestämmelserna om fiskodling bör beslags— och förverkandereglema ges ett vidgat tillämpningsområde i en ny fiskelag.

3. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom Jordbruksdepartementet upprät- tats förslag till

1. fiskelag

2. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden,

3. lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon,

4. lag om ändring i vattenlagen (19831291),

5. lag om ändring i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. Lagförslaget 3 har upprättats efter samråd med chefen för Miljö- och natur- resursdepartementet, förslaget 4 efter sarrrråd med statsrådet Laurén och för- slaget 5 efter samråd med chefen för Unikesdepartementet.

Lagrådet har granskat lagförslagen.

4. Specialmotivering

4.1. Förslaget till fiskelag Lagens tillämpningsområde

1 & Paragrafen anger tillämpningsområdet för lagen. Första stycket motsvarar 1 5 första stycket fiskerättslagen. Av 24 och 25 åå framgår att föreskrifter för tis- kevården och om uppgiftsskyldighet, utmärkning av fiskeredskap, naturvårds- hänsyn och hänsyn till andra fiskande skall tillämpas för svenskt havsfiske också utanför den ekonomiska zonen. I andra stycket finns en hänvisning till lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.

25 Första stycket motsvarar 1 & andra stycket fiskerättslagen.

• Sida 63
•  Original

I andra stycket görs en hänvisning till lagen om gräns mot allmänt vat- tenområde. Den nya lagen bygger, liksom fiskerättslagen, på denna gräns- dragning. I fiskerättslagen återfinns hänvisningen i 2 & första stycket.

3 & Paragrafen motsvarar 26 & fiskerättslagen. Bestämmelsen har fått en annan placering än den har i fiskerättslagen eftersom den behandlar inskränkningar i lagens tillärnpningsorrrråde.

I paragrafen föreskrivs dessutom att lagen inte är tillämplig i den mån den strider mot bestämmelser som meddelats för Torne älvs fiskeområde. Detta undantag föranleds av att det med anledning av gränsälvsöverenskommelsen mellan Sverige och Finland finns särskilda bestämmelser om fisket i Tome älvs fiskeområde i lagen (1971:850) med anledning av gränsälvsöverenskom- melsen den 16 september 1971 mellan Sverige och Finland och i kungörelsen (1971:1018) om tillämpningen av stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeom— råde.

Definitioner F isk, fiske och yrkesmässigt fiske

4 & I paragrafen anges vad som avses med begreppet fisk i lagen. Hittills har en motsvarande bestämmelse funnits i fiskeriförordningen i förrn av en relativt detaljerad uppräkning av olika djur, nämligen hummer, kräfta, havskräfta, räka, habba, bläckfisk, ostron, pärlmussla, blåmussla och nejonöga. Nu an- ges i stället i lagen att dess bestämmelser om fisk omfattar vattenlevande blöt— djur och vattenlevande kräftdjur. Rundmunnarna (pirål och nejonöga) anses utgöra en form av fisk och omnämns därför inte särskilt i bestämmelsen. Defi- nitionen av frsk har kommenterats också i den allmänna motiveringen.

5 &

Begreppet fiske definieras som verksamhet som syftar till att fånga eller döda fritt levande fisk. Att på beskrivet sätt hantera fisk som hålls i fiskodling be- traktas således inte som fiske. Skörd av alger beskrivs ibland som fiske. Så— dan verksamhet faller dock utanför begreppet fiske i lagens mening.

6 & I fråga om yrkesfiske införs ett nytt begrepp, yrkesmässigt fiske. I det remitte— rade förslaget har i förevarande paragraf yrkesmässigt fiske definierats som fiske som bedrivs av fiskeföretag med sådan yrkesfiskelicens som avses i 30 5 eller av utländsk fiskare med annat särskilt tillstånd att bedriva yrkes- fiske i Sveriges sjöterritorium eller i svensk ekonomisk zon. De utländska fiskare som avses här är sådana som med stöd av internationella överenskom-

melser har rätt att fiska i svenska vatten.

• Sida 64
•  Original

Enligt lagrådet framstår det valda uttrycket ”fiskeföretag med sådan yrkes— fiskelicens som avses i 30 å "som oklart mot bakgrund av att det enligt 30 & måste anses följa att endast fysiska personer kan få yrkesfiskelicens. Lagrådet påpekar att det av remissen inte framgår vad som avses med "fiskeföretag" och att det i remissen inte heller förs någon diskussion i vad mån yrkesfiske i lagens mening kan bedrivas av andra än fysiska personer. Enligt Lagrådets mening kan det inte vara motiverat att förbjuda fiskare att välja i övrigt till— gängliga former för samordnad yrkesmässig verksamhet genom att utestänga juridiska personer från möjligheten att bedriva yrkesmässigt fiske.

För att undanröja den oklarhet som Lagrådet pekat på har första ledet i de- finitionen i förevarande paragraf formulerats om. Med yrkesmässigt fiske skall avses fiske som bedrivs med stöd av yrkesfiskelicens enligt 30 &. Som framgår av den sistnämnda paragrafen och motiven till den bestämmelsen är avsikten att en yrkesfiskelicens skall vara knuten till en fysisk person. I de for- mer av företagande som yrkesfisket bedrivs är det vidare naturligt att licensen knyts till en person som aktivt deltar i fisket. Det innebär, på samma sätt som gäller för den nuvarande yrkesfiskelicensen, att det i princip kommer att fin— nas en licensinnehavare ombord på varje fiskefartyg. Det förhållandet att yr- kesfiskelicensen ges till en fysisk person kan inte utgöra något hinder mot att licensinnehavaren när han driver sin verksamhet använder sig av någon förrn av juridisk person.

Lagrådet har vidare anmärkt att det av remissen inte framgår varför det i 13 å andra stycket tagits in en särskild regel om rätt till fiske för juridiska per- soner ägda av utländska medborgare.

Att 13 & fått den utformningen i remissen sammanhänger med en över— gångsreglering som införts i den nuvarande lagstiftningen i anledning av EES-avtalet. Med det krav på yrkesfiskelicens som införs i den nya lagen be- hövs emellertid inte något särskilt tillståndskrav för utländskt ägda juridiska personer. För utländska företagare som etablerar sig i Sverige kommer, oav- sett organisationsforrn, samma licenskrav att gälla som för svenska fiskare.

Fasta och rörliga redskap och handredskap 7 & I paragrafens första stycke, som motsvarar 2 & tredje stycket fiskerättslagen, definieras fast redskap.

Iden nuvarande fiskerättslagen finns ingen direkt beskrivning av vad som är ett rörligt redskap. Det framgår endast motsatsvis genom definitionen av fast redskap. I paragrafens andra stycke införs nu i form av ett förtydligande en sådan beskrivning. Det konstateras att alla fiskeredskap som inte omfattas av definitionen för fast redskap i lagens mening är rörliga redskap.

I paragrafens tredje stycke anges vilka rörliga redskap som är att anse som handredskap. Detta är också något nytt. Definitionen av handredskap utgår från beskrivningen av handredskapsfiske i 20 a & fiskerättslagen. Handred- skap är således ett redskap med lina och högst tio krokar. Begränsningen i

Prop. 1992/931232

• Sida 65
•  Original

20 a 5 i fråga om båtanvändning rör inte redskapet utan är en beskrivning av en fiskemetod som innefattar användande av handredskap. Denna metodbe- skrivning, som behövs för att avgränsa det fria handredskapsfisket på ostkus- ten och i de stora sjöarna, har tagits in i bilagan till lagen (se 9 å).

Rätten till fiske

I förslaget har genom två mellanrubriker markerats att lagen reglerar såväl rät- ten till fiske som fisket. Under rubriken ”Rätten till fiske” behandlas fiskerät— ten i allmänt och enskilt vatten, särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vis- sa fall och föreskrifter om fiskådra. Under rubriken ”Fisket m.m.” behandlas föreskrifter för fisket, förhållandet mellan fiskande inbördes och rätten att ur- nyttja någon annans strand m.m.

Om fiske i allmänt och enskilt vatten

Den uppdelning som finnsi fiskerättslagen mellan fiske i allmänt vatten och fiske i enskilt vatten har i den nya lagen ersatts av bestämmelser samlade un- der samma rubrik. Detta har blivit möjligt genom att en stor del av bestämmel- serna som reglerar fisket i enskilt vatten flyttats till en bilaga till lagen.

8 5 I paragrafen anges att svenska medborgare får fiska i allmänt vatten och i ha- vet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av sta- ten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda vill- kor. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 & första stycket och 5 a & 1 fiske- rättslagen.

9 & Paragrafens första stycke motsvarar i huvudsak 5 % fiskerättslagen. På en- skilt vatten är det enligt huvudregeln fastighetsägaren som bestämmer vem som skall få fiska på hans vatten. Undantagen från denna huvudregel finns i dag i 6—20 a 55 fiskerättslagen. Även innehållet i dessa paragrafer överförs med i huvudsak oförändrat innehåll och placeras i en bilaga till lagen.

Bestämmelserna om frifiske har skrivits i bilageforrn för att göra dem tyd- liga och överskådliga. De sakliga förändringarna inskränker sig till att en del äldre bestämmelser, som bedömts som otidsenliga, har utmönstrats eller gjorts om till övergångsbestämmelser. Detta har behandlats i den allmänna motiveringen.

I 33 & fiskerättslagen finns bestämmelser om hur strandlinjer och vatten- djup skall beräknas. Dessa bestämmelser ersätts i andra stycket med dels en hänvisning till 8 & lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde, som innehåller motsvarande bestämmelser för vattenområden som inrymmer all-

• Sida 66
•  Original

mänt vatten, och dels en särskild bestämmelse om Mälaren som saknar all- mänt vatten och därför måste regleras i fiskelagen i detta avseende.

10 & Paragrafen ersätter 2 & andra stycket första meningen och 5 a & 2 fiskerätts- lagen, men har i förhållande till dessa bestämmelser utvidgats så att allt fiske med fast redskap utan stöd av enskild fiskerätt skall kräva myndighets till- stånd. Detta motsvarar det tillståndskrav som redan nu tillämpas. Enligt före- skrifter meddelade av Fiskeriverket fordras nämligen tillstånd för fiske med fast redskap på kuststräckor där sådant fiske i princip är fritt för var och en på enskilt vatten.

11 & Den s.k. fria utsträckningsrätten behandlas i paragrafen. Paragrafen motsva- rari huvudsak 2 å andra stycket andra meningen fiskerättslagen. Bestämmel- sen innebär att den som har fiskerätt i enskilt vatten inte får vägras tillstånd att sträcka fast redskap från detta vatten vidare uti allmänt vatten, om det kan ske utan skada för andra fiskande. Lagrådet uttalade vid behandlingen av försla- get till fiskerättslag att det torde vara klart att en ansökan om tillstånd att ut- sträcka fast redskap skall kunna avslås även om utsträckningen kan ske utan men för annan fiskande. Det kan finnas annat lagligt hinder som motiverar avslag, t. ex. i farled med hänsyn till sjöfartens intressen (prop. 1950160 5. 180). Med hänsyn till detta uttalande tilläggs för tydlighetens skull ”eller an- nat beaktansvärt skäl”.

12 5

Den fria utsträckningsrätten är olika reglerad längs kusten. I de särskilt upp- räknade områdena behövs inte tillstånd på det sätt som anges i 10 &. Paragraf— en motsvarar 3 & första stycket fiskerättslagen. Att utsträckningsrätten i vissa fall kan vara begränsad följer av den bestämmelse som tagits upp i punkten 3 övergångsbestämmelsema.

13 & Paragrafen behandlar fiske som bedrivs av utländska medborgare och som inte sker med stöd av enskild fiskerätt. Utländska medborgare tillåts att an- vända handredskap i sarnma utsträckning som svenska medborgare. För an- nat fiske behålls kravet på medgivande i föreskrifter som meddelas av rege- ringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Utländska medborgare som är stadigvarande bosatta här i landet likställs dock med svenska medbor- gare, vilket innebär att dagens krav på minst två års stadigvarande boende slo- pas. Tvåårskravet kvarstår dock övergångsvis till utgången av år 1994 för det yrkesmässiga fisket (punkt 6 i övergångsbestämmelserna).

I det remitterade lagförslaget upptog paragrafen en särskild bestämmelse om juridiska personer ägda av utländska medborgare. Som en följd av Lagrå-

• Sida 67
•  Original

dets påpekanden har bestämmelsen, av skäl som redovisas i anslutning till 6 &, fått utgå. Paragrafen har också kommenterats iden allmänna motiveringen.

Bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall

I 22—26 åå fiskerättslagen finns särskilda bestämmelser om rätt till fiske i vissa fall. Bestämmelserna har med undantag för bestämmelsen i 22 & fiske- rättslagen flyttats över med oförändrat sakinnehåll. Skälen för att slopa den bestämmelse som hittills funnits i 22 & fiskerättslagen har redovisats i den all- männa motiveringen.

14 & Paragrafen motsvarar 23 % fiskerättslagen och innehåller bestämmelser om fis- kerätt som hör till vissa allmänningar.

15 & Paragrafen motsvarar 24 & fiskerättslagen och innehåller bestämmelser om fis- kerätt som är samfälld för flera fastigheter.

16 % Paragrafen motsvarar 25 & fiskerättslagen som behandlar rätten att nyttja fiske som hör till jord som upplåtits för jordbruksarrende.

Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Därigenom kommer bestämmelsen, i likhet med förebilden i fiskerättslagen, att avgränsas så att den inte omfattar andra arrendeformer än jordbruksarren- de.

Om fiskådra

17 & Paragrafen motsvarari huvudsak 28 & fiskerättslagen. Bestämmelsen i andra stycket awiker från den nuvarande bestämmelsen som en följd av länsstyrel- sens omorganisation. I den nuvarande lagen föreskrivs att länsstyrelsen skall, förutom rättsägama, höra även en sakkunnig om länsstyrelsen avser att ändra en sträckning av en fiskådra. Sedan den 1 juli 1991 finns hos varje länsstyrel- se en fiskeexpert. Bestämmelsen om den sakkunnige kan därför utmönstras.

18 & Paragrafen motsvarar i huvudsak 29 & fiskerättslagen. I andra stycket har sam- ma förändringar gjorts som redovisas i kommentaren till 17 &. Påpekandet i den nuvarande lagen att vissa åtgärder även kan kräva prövning enligt vatten- lagen har utmönstrats ur förslaget. Motsvarigheten till 29 & tredje stycket fis- kerättslagen har förts till övergångsbestämmelsema.

• Sida 68
•  Original

Fisket m.m.

Föreskrifter för fisket

I den allmänna motiveringen har norrngivningsbemyndigandena behandlats. Översynen har resulterat i helt nya bestämmelser som i huvudsak samman- förts under en ny rubrik. Under denna rubrik har införts även den nya bestäm— melsen om naturvårdshänsyn.

19 & Bestämmelsen ersätter delvis bemyndigandet i 33 f & fiskerättslagen. Paragra- fen ger stöd för att meddela de fångstreducerande bestämmelser som behövs för fiskevården. Sådana bestämmelser kan avse användningen av fiskemeto- der eller fiskeredskap, fiske inom vissa områden, efter vissa fiskarter eller för vissa ändamål. Med fiske för vissa ändamål avses exempelvis foderfiske. Be- myndigandet avser också bestämmelser om fångst, ilandföring, införsel till landet och saluhållande av fisk som inte har viss minsta storlek eller som har fångats med otillåten fiskemetod eller otillåtet redskap, liksom bestämmelser som kan hindra kräftpestens spridning och andra sjukdomar.

20 5 I paragrafen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer, får meddela föresloifter om vilken hänsyn som vid fiske skall tas till naturvården. Den nuvarande fiskelagstiftningen saknar någon motsvaran- de bestämmelse. Avsikten med bestämmelsen är att inom ramen för fiskelag- stiftningen skapa möjligheter att skydda känslig natur och att harmoniera be- stämmelserna på detta område med övrig lagstiftning för areella näringar. I den mån föreskrifter meddelade av fiskevårdsskäl ger tillräckligt skydd för naturvårdsintressena, skall bemyndigandet inte utnyttjas. Den begränsningen gäller också att föreskrifter meddelade med stöd av bemyndigandet inte får för- svåra frsket i avsevärd grad. Har föreskrifter meddelats enligt naturvårdslagen har enligt 3 & sådana föreskrifter företräde.

21 & Bestämmelsen möjliggör en fördelning av frskresursema mellan olika katego- rier fiskande. Från föreskrifterna om redskapsbegränsning undantas endast de som bedriver yrkesmässigt fiske och de som innehar fiske med äganderätt eller har rätt till fiske på grund av nyttjanderätt som omfattar även annat fiske än det som är fritt för var och en. Genom att ange undantaget på det sättet för- hindras att begränsningsföreslcrifterna kringgås genom upplåtelser begränsa- de till fiske med sådana redskap som omfattas av föreskriftema.

22 & Yrkesfisket lämnar regelbundet uppgifter om fångst, redskap och fångstom— råde. I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen bör en be— stämmelse rörande denna skyldighet föras in i lagen. Bestämmelsen har utfor-

Prop. 1992/93232

• Sida 69
•  Original

mats som ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen be— stämmer att i föreskrifter närmare ange vilka uppgifter som skall lämnas. Det är personer som bedriver yrkesmässigt fiske, dvs. de fiskare som har yrkes- fiskelicens, som omfattas av uppgiftsskyldigheten.

23 5 I 33 a & tredje stycket fiskerättslagen finns bestämmelser om att fiskeredskap och igenkänningsflöten skall vara märkta om redskap används för fiske i all- mänt vatten och frifiskevatten. I den paragrafen finns också bestämmelser om hur märkningen skall vara utförd. Av det generella bemyndigandet i 33 f & får anses följa att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan med- dela föreskrifter om utmärkning av redskap. I den nya lagen har dessa bestäm- melser sammanförts till ett bemyndigande som också omfattar utmärkning av vattenbruksanläggningar. Med vattenbruksanläggningar avses i det här sam- manhanget anläggningar för odling av fisk.

24 & Föreslo'ifter som meddelas med stöd av 19, 20, 22 och 23 åå i den nya lagen kan komma att gälla allt fiske och i vissa fall också komma att vara grundade på internationella åtaganden. Bestämmelser som regeringen eller en myndig- het under regeringen meddelat med stöd av bemyndigandena bör därför vara tillämpliga även vid svenskt havsfiske i internationellt vatten utanför den eko- nomiska zonen.

Om förhållandet mellan fiskande inbördes

25 & Bestämmelserna i 33 a—33 e 55 fiskerättslagen behandlar förhållandet mellan fiskande inbördes. Den detaljerade regleringen har i den nya lagen till en del ersatts med en allmän hänsynsregel. Paragrafens första stycke innehåller en sådan regel. Den innebär att fiskande skall visa varandra normal hänsyn vid fiskets utövande. Några sakliga förändringar mot vad som gäller i dag är inte avsedda. De nuvarande, mer detaljerade bestämmelserna innehåller nämligen regler som kan sammanfattas som en skyldighet att visa normal hänsyn. Någ- ra uttryckliga bestämmelser om hur fiskande skall gå tillväga när redskap snärjts ihop har inte tagits in i den nya lagen. Uppkommande problem med andras fiskeredskap får lösas med normal hänsyn och aktsamhet. För var och en framstår det som tämligen självklart att man inte får skada annans egen- dom. Mot skadegörelse och annan åverkan finns det skydd som brottsbalkens bestämmelser innebär. Fiskerättslagens bestämmelser om vad som får göras när redskap snärjts samman kan sägas ange hur man skall gå tillväga för att slippa risken för att straffas enligt fiskerättslagen eller enligt bestämmelser i brottsbalken. De situationer som stadgandet tar sikte på bör kunna lösas utan reglering. Det kan hävdas att det finns ett visst utrymme för en fiskande att opåtalt ensam lösa redskapen från varandra. En förutsättning för detta är att

Prop. 1992/93232

• Sida 70
•  Original

hans handlande ter sig allmänt förnuftigt och inte innebär att den andra par- Prop. 1992/931232 tens intressen träds för när i större utsträckning än vad som är absolut nödvän- digt.

5. Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till 1. fiskelag, 2. lag om ändring i lagen (1981:533) om fiskevårdsområden, 3. lag om ändring i lagen (1992:1 140) om Sveriges ekonomiska zon, 4. lag om ändring i vattenlagen (1983:291),

5. lag om ändring i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.

• Sida 79
•  Original

6. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att ge— nom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

• Sida 80
•  Original

Innehåll Prop. 1992/93232

Proposition ......................................... 1 Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... 1 Propositionens lagförslag ............................... 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 1993 ..... 21

1 Inledning ....................................... 21

1.1 Allmänt .................................... 21

1.2 Lagrådet .................................... 22 2 Allmän motivering ................................. 22 2.1 En ny fiskelag ................................ 22

2.1.1 Allmänt om en ny fiskelag ................... 22 2.1.2 Definition av fisk och fiske ................... 23

2.1.3 Definition av redskap ....................... 24

2.2 Fiskerätten .................................. 27

2.2.1 Bakgrund .............................. 27 2.2.2 Nuvarande ordning ........................ 27 2.2.3 Fiskerätten i en ny fiskelag ................... 32

2.2.4 Utlänningars fiskerätt ...................... 35

2.3 Fisket ..................................... 37

2.3.1 Fiskevården ............................. 37

2.3.2 Särskilt om sötvattenskräftan ................. 42

2.3.3 Bestämmelse om naturvårdshänsyn ............. 44 2.3.4 Förhållandet mellan flera fiskande .............. 45

2.4 Fiskresursemas fördelning ....................... 47 2.4.1 Gällande bestämmelser ..................... 47

2.4.2 Resursfördelningen i Danmark ................ 48

2.4.3 Fördelningen mellan yrkesmässigt fiske och fritidsfiske 49

2.4.4 Licens som krav för att bedriva yrkesfiske ......... 53 2.4.5 Fångstuppgifter .......................... 56

2.5 Straffbestämmelser m.m. ........................ 57

2.5.1 Straff ................................. 57

2.5.2 Särskild rättsverkan ........................ 60

3 Upprättade lagförslag ............................... 62 4 Specialmotivering ................................. 62 4.1 Förslaget till Fiskelag ........................... 62 4.2 Övriga förslag ................................ 78 5 Hemställan ..................................... 78

6 Beslut ......................................... 79 Bilaga 1 Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1992:70)

Enklare fiskebestämmelser ........................ 80

Bilaga 2 Promemorians lagförslag ......................... 81 Bilaga 3 De remitterade lagförslagen ....................... 95 Bilaga 4 Utdrag ur protokoll vid Lagrådets sammanträde den 15 mars 1993 ............................. 114