RH 1997:63
Staten har betraktats som enskild part i ärende rörande verkställighet av ett utmätningsbeslut; staten har företrätts av RSV inte som representant för beslutsmyndigheten utan som den som sökt verkställighet av fordran.
Kronofogdemyndigheten i Stockholms län utmätte den 21 augusti 1996 i allmänt mål en personbil hos S.S.. Å.S. gjorde gällande att han var ägare till bilen och överklagade utmätningen till Stockholms tingsrätt. Staten genom Riksskatteverket yrkade vid sammanträde ersättning för rättegångskostnader. Tingsrätten fann i beslut den 13 januari 1997 visat att S.S. vid utmätningstillfället var ägare till bilen. Å.S:s överklagande lämnades därför utan bifall. Tingsrättens beslut angående rättegångskostnader redovisas nedan. Svea hovrätt fann i beslut den 19 februari 1997 ej skäl att meddela prövningstillstånd med anledning av överklagande från Å.S., i följd varav tingsrättens beslut i utmätningsdelen skulle stå fast. Hovrättens beslut har vunnit laga kraft.
Stockholms tingsrätt (1997-01-13, tingsfiskalen Martin Wallin) lämnade statens yrkande om ersättning för rättegångskostnader utan bifall.
Tingsrätten yttrade angående rättegångskostnader följande.
Enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden får domstolen i ett ärende där enskilda är motparter till varandra med tillämpning av 18 kap.rättegångsbalken förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet. Staten har - såsom det får förstås - gjort gällande att staten i detta fall skall betraktas som enskild part.
Av förarbetena till lagen (Prop. 1995/96:115 s. 118) framgår att rättegångskostnader inte kan dömas ut i ett mål mellan en allmän part och en enskild part annat än om det för ärendetypen finns särskilda regler. Vidare framgår att statliga organ som är part i ärende och har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet, bör vid tillämpningen av ärendelagen ses som en enskild part.
Ärendet avser överklagande av utmätningsbeslut och det saknas i den aktuella lagstiftningen stöd för att staten vid en sådan prövning skall betraktas som enskild part. Vidare har de mål som utgjort grunden för utmätningen varit allmänna mål avseende skulder på mervärdesskatt varför det även på denna grund saknas anledning att betrakta staten som enskild part. Mot bakgrund härav saknas lagligt stöd för att förplikta Å.S. att ersätta staten för dess rättegångskostnader i ärendet.
Riksskatteverket överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förplikta Å.S. att utge ersättning för Riksskatteverkets kostnader vid tingsrätten med 3 000 kr i enlighet med där framställt yrkande.
Å.S. fick anses ha bestritt ändring.
Svea hovrätt (1997-06-13, hovrättslagmannen Dag Victor, hovrättsrådet Ingrid Holmstrand, referent och tf. hovrättsassessorn Helena Swenzén) tillerkände med ändring av tingsrättens beslut Riksskatteverket ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten med 3 000 kr jämte ränta, varvid hovrätten uttalade följande.
Enligt 32 § lagen (1996:242) om domstolsärenden får domstolen, i ett ärende där enskilda är motparter till varandra, med tillämpning av 18 kap.rättegångsbalken förplikta den ena parten att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet.
En tillämpning av rättegångsbalkens regler om ersättning för rättegångskostnader förutsätter således att två enskilda parter står mot varandra. I förarbetena till lagen sägs att rättegångskostnader inte kan dömas ut i ett mål mellan en allmän part och en enskild annat än om det för en viss ärendetyp finns särskilda regler (Prop. 1995/96:115 s. 118). Vidare sägs att ett statligt organ som är part och i ärendet har samma ställning som en privat fysisk eller juridisk person, t.ex. därför att staten innehar en fastighet, vid tillämpningen av lagen bör ses som enskild part. Frågan om reglering av kostnadsansvaret i sådana ärenden i vilka en enskild part står mot en allmän har i övrigt lämnats utanför reformen.
I ärendet är fråga om verkställighet av ett utmätningsbeslut där staten företräds av Riksskatteverket inte som representant för beslutsmyndigheten utan som den som sökt verkställighet av fordran.
När det gäller verkställighet av en fordran bör staten betraktas som enskild part oberoende av om det är fråga om utmätning av en allmän fordran eller inte. En sådan tolkning av lagen överensstämmer även med vad som gällt tidigare. Vid angivna förhållanden bör Riksskatteverket tillerkännas ersättning för rättegångskostnader. Yrkat belopp är vitsordat som skäligt i sig.